God afton! Idag har jag lämnat listkonventionerna därhän och unnat mig en närstudie av ett album som är lika delar efterlängtat som bra. Trollhättans stoltheter THE CROWN har nämligen släppt nytt! "Royal Destroyer" heter anrättningen som såg dagens ljus den 12/3 på Metal Blade Records och har man lyssnat på det här gänget tidigare bjuds man inga större överraskningar, vilket jag säger med det allra mest positiva av tonfall.
THE CROWN har alltid hållit hög kvalitet på sin dödsmetall och de är ju vid det här laget rätt gamla i gemet då de började lira redan 1990 (men då under namnet CROWN OF THORNS). I korta drag kan man säga att "Royal Destroyer" är en synnerligen bredbent skiva, den är melodisk och manglig med en fläskig produktion och framför allt är detta verk dedikerat och väldigt väl utfört.
Baptized In Violence som inleder fungerar som en välplacerad lavett, den är kort men kärnfull och har ett skärande riffarbete rakt igenom. Den hade gärna kunnat få vara snäppet längre men underbart är ju som vi alla vet kort. Härnäst Let The Hammering Begin! som har galopptaktsintro och sedvanligt AAAARGH-vrål som övergår i en tjusig ljudvägg med furiöst gitarr- och trumdriv. Vi bjuds även lite tempoväxlingar som jag menar förstärker låtens tyngd. Fem av fem dubbelyxor i betyg.
Låt nummer tre Motordeath är som en hämndlysten slugger som just fått korn på sitt byte och gitarrerna känns en aning thrashiga. När allt kommer omkring lutar jag nog åt att det här är min favoritlåt på hela skivan. Efter denna furiösa trio av inledande låtar får vi lugna ned oss några pinnhål med Ultra Faust. Mörkt, elakt och svajigt är ord som kommer spontant när man lyssnar på den. En bit in i låten höjs tempot och vi får oss några gitarrsolon till livs. Gott så!
Glorious Hades som kommer näst har solklar powerballadskänsla modell feelbad och det klassiska plinkande som åtminstone jag associerar med militära män som ska ge sig ut i strid och eventuellt förlora en och annan kamrat i processen. Långsamt, malande och riktigt bra. Även skönt med något av en palate cleanser som bryter av så här i mitten av skivan.
Med nästa låt, Full Metal Justice, tar man sats igen och kopplar loss adrenalinet. Min enda invändning vad gäller det här stycket är att jag hade önskat mer mangel och färre gitarrsolon men det har nog mer med min bakgrund som icke-hårdrockare än något annat. (Och med icke-hårdrockare menar jag i det här fallet att jag föga förvånande håller 90-talsdödsen mycket närmre hjärtat än t.ex. NWOBHM. Sedan kan man ju visserligen vara av åsikten att all metal är någon form av hårdrock i grund men den diskussionen kan vi lämna därhän för tillfället.)
Sedan är det dags för cow bell! Ni som följt bloggen sedan ett par år tillbaka känner ju till vår faiblesse för detta bortglömda slaginstrument och i Scandinavian Satan bjuds vi faktiskt på en och annan koklocksklang. Ett mycket bra initiativ som jag vill uppmana fler musiker att anamma. Devoid Of Light börjar med en nedtempokänsla som efter någon minut byts till ett hamrande kaos, en väldigt angenäm blandning som ger mersmak.
Uppföljande låten We Drift On tycker jag nog är en av skivans svagare låtar, åtminstone i det sällskap den befinner sig i. Vi bjuds på lite puttriga tempoväxlingar och utan att jag kan sätta fingret på exakt varför infinner sig någon form av lökighetskänsla. Jag kan leva med det och det är inte alls dåligt men jag ser det mer som en inledning till skivans sista två låtar.
Med Beyond The Frail tycker jag mig ana en ta i ända från tårna-desperation som är väldigt klädsam och den i sin tur är en perfekt uppbyggnad till den sista låten Absolute Monarchy som är en mycket stark avslutning på "Royal Destroyer". Ett gott val att lägga den sist får jag säga för att följa det gamla talesättet att sluta när man är på topp. På det stora hela en snyggt avvägd balans i hur man valt att lägga låtordningen och på så sätt styra över tempo och uppbyggnad av skivan. Med det säger jag tack för mig för denna gång och framför allt mange takk till THE CROWN för denna värdiga inledning på helgen!
/Susanne
