Fredagslistan 2018, vecka 35: WHORES - Gold

Gomorrn!

Fredagen är åter över oss och idag vankas det sludge. Förra helgen arrade jag och några vänner en tvådagars noisefestival och efter den totala utrensningen av hörselgångarna blev jag sugen på något mer strukturerade rytmer. Därav har jag haft exakt en skiva på repeat de senaste dagarna, nämligen ”Gold” av tremannabandet WHORES från Atlanta. Den släpptes i oktober 2016 på E. One Records och är en strålande uppvisning i hur bra det blir när aggressiv och brötig sludge med noiseinslag möter tunga, svängiga riff. Med andra ord ett rakt igenom solitt släpp som är tajt och välsnickrat men samtidigt får vara skitigt och bråkigt.

WHORES får mig att tänka på band som MELVINS, KYUSS och NIRVANA när de var som bäst men med en egenart som gör att det ändå känns nytt och vitalt. Dra upp volymen och framför allt basen så kör vi!

Fredagslistan 2018, vecka 35: WHORES - Gold

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 34: Grymma trummisar!

Gott folk!

I förra veckan lade jag ut en omröstning på min sida på Facebook. Vilket ämne skulle veckans fredagslista ha? Alternativen var grymma trummisar eller 1986, och som ni förstår så fick alternativet grymma trummisar flest röster.

Vi kör!

Marc Mas var fram till år 2014 trummis i andorranska PERSEFONE som jag har hissat på otaliga ställen på internet genom åren. Denne briljante trummis rent sagolika lir på både "Shin-Ken" och "Spiritual Migration" hör till de där insatserna som fortfarande får mig att tappa hakan. Fortfarande hittar jag grejer som jag inte upptäckt på "Spiritual Migration", och det är trots att jag lyssnat oerhört mycket på skivan. Jag har valt låten The Great Reality av flera anledningar. Dels har den både ett rent härjigt meckigt lir, ett rent sanslöst drivande av Mas, och ett av de mest briljanta fillsen jag någonsin hört. Spetsa öronen vid 5:17 så hör ni en mästare i arbete.

Brann Dailor i MASTODON fascinerade redan från första skivan med sitt rent maniskt hetsiga lir. Konstant ville han vidare. Det var en smula överväldigande - och är det fortfarande - att lyssna på "Remission", "Leviathan", "Blood Mountain" och "Crack The Skye" som är rent hänsynslösa mot lyssnaren i stora stycken. Det som verkligen särskiljer de riktigt ikoniska trummisarna från alla andra verkligt förträffliga instrumentalisterna som finns är att de har en egen stil. Brann Dailor har sannerligen det. Du hör direkt att det är han som lirar, även om hans spel har blivit något mer tillbakalutat på de senaste plattorna. Jag har valt Where Strides The Behemoth från "Remission", som är en i det närmaste galet intensiv låt med en härlig brutalitet.

Clive Burr lirade på IRON MAIDENs tre första plattor.  Om ni hade frågat mig om ett avgörande tillfälle i livet så var det när jag hörde The Prisoner för första gången. Ännu mer exakt när Burr lägger "du-du-du-du-paff" på enkel bastrumpedal under introt. Jag höll på att självantända. Burr hade ett sväng som jag kan tycka att MAIDEN saknat sedan han slutade i bandet och Nicko gick med. Visserligen saknar ju inte MAIDEN talanger i övrigt, men Burrs spel gav otvetydigt en extra skärpa till MAIDENs musik.

Nicke Andersson är inte bara en fantastisk trummis, hans musikaliska färdigheter är ju inte dåliga när det gäller producering, lira gitarr, låtskriveri eller sjungande. I stort sett allt han har ett finger med i utmärks av kvalitet och nyfikenhet. Hans trumspel på framför allt ENTOMBEDs tidiga skivor är ju helt magiskt. Jag älskar både hans sanslösa tvåtakt i exempelvis Eyemaster från "Wolverine Blues", men också hans otroliga sväng och kreativitet när det gäller fills. Därför har jag valt låten Stranger Aeons från "Clandestine" som bjuder på spel som jag njutit av många gånger. Vid 0:32 drar Andersson igång en fillbonanza som har fått fler lyssnare än jag att häpna. Likt alla verkligt skickliga trummisar så hör man nästan direkt att det är Andersson som lirar.

Dave Lombardo. Den ende trummis i veckans lista som får två låtar, helt enkelt för att jag dyrkar hans spel aningens mer än vad jag dyrkar andra trummisars. Hade jag gjort en sökning på vilka skivor jag lyssnat mest på under åren så hade SLAYERs "Seasons In The Abyss" hamnat väldigt högt upp, utan tvekan. Här får Lombardo full utväxling på sin kreativitet. Det är besinningslös hastighet, sväng och fillmumma rakt av. Detta representeras magiskt väl i min favoritlåt med SLAYER, Spirit In Black. Herrejävlar vad bra den är. Sen kunde jag inte avhålla mig från att ta med Legions Of The Damned från TESTAMENTs "The Gathering", för det är en kompromisslös smäll av stora mått.

Jag avslutar listan med Dirk Verbeuren som imponerar i varenda band han är med i. Jag har valt en låt med SOILWORK eftersom det är det bandet jag gillar mest av de han har lirat i, men jag tycker även att ni ska kolla in de senaste plattorna av THE PROJECT HATE som sannerligen inte går av för hackor när det gäller trumlir. Verbeuren har en kuslig förmåga att få sväng i sina blastbeats som jag tycker att få andra trummisar kommer i närheten av. Hans övriga sinnessjuka mångsidighet har gjort att många kollar in vissa band bara för att det är den pinnsmale belgaren som trakterar kaggarna.

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 34: Grymma trummisar!

Fredagslistan 2018, vecka 33 - Pesta Kommer

 Idag höll det på att bli en Favorit i repris-lista av olika anledningar men så snavade jag över ett osignat polskt band vars alster "Pesta Kommer" får utgöra veckans fredagslista.

På EREBOS bandcampsida står följande att läsa: "Solo project of Erebos ( Srogość, Narrenshyff ) which was born in winter of 2016. It's a tribute to John R. R. Tolkien life's work of which Erebos is a long-time enthusiast."

Musiken då? Ja, det är atmosfärisk puttrig black metal som får en att tänka på skog, natursköna vidder och allmänt vemod. Bara att sleva i sig med andra ord! På med hörlurar och inta horisontalläge i soffan till denna lilla pärla.

Med detta tillönskas en trivsam helg.

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 33 - Pesta Kommer

Fredagslistan 2018, vecka 32: Nytt och noterbart!

Gott folk!

Nu är både jag och Susanne tillbaka från semestern - så nu kommer det bli åka av i vanlig ordning när det gäller Fredagslistan! Jag tänkte att jag skulle gotta ner mig i lite av den musik som har släppts under den senaste tiden - släppen som får mig att höja på ögonbrynen är av en rent fasansfullt ljuvlig omfattning detta år, och då har vi en del släpp som kommer att rocka båten betänkligt framför oss också.

Vi kör!

Finska melodiska dödsarna i OMNIUM GATHERUM har länge kavlat ut musik som fallit mig på läppen. Jag fick promon till kommande släppet "The Burning Cold" i förra veckan och blev riktigt glad över vad bandet presterar på den skivan. Ett smakprov har bandet bjudit på - Gods Go First, och det är en låt som verkligen visar på vad OG är bra på. Det är läckert spel, väldigt snygga melodier a la Finland, och en fet härlig refräng. Jag gick omedelbart igång på låten, och då ska ni veta att Gods Go First inte är den starkaste låten på skivan.

Hypen kring BEHEMOTH kunde väl knappast vara större än den är nu? Fyra år efter det att "The Satanist" kom så har bandet spelat in nytt material. Med tanke på hur sönderkramad den skivan är så tycker jag det ska bli så vansinnigt intressant att höra vilka vägar som Nergal med kompanjoner väljer att trampa upp på lökigt betitlade "I Loved You At Your Darkest". Att BEHEMOTH är känt för sin stora integritet gör ju inte förväntningarna lägre ställda. Första smakprovet God = Dog bjuder på både patenterat lir, men också en del andra inslag. Jag tycker att det låter väldigt intressant och bra.

Lite av en no-brainer att ta med ANAAL NATHRAKH som ju både jag och Susanne verkligen gillar. Efter vansinnigt starka "The Whole Of The Law" som kom för två år sedan är jag redan nu heltaggad på att höra vad duon kommer att göra på "A New Kind Of Horror" som släpps i slutet av september. Forward låter som ANAAL NATHRAKH brukar, vilket inte är dåligt om ni frågar mig, men jag tror och hoppas att vi får en del snårigare stycken än den här ganska raka låten.

Bandet från Raleigh, North Carolina som jag tycker om att tjata om - BETWEEN THE BURIED AND ME - släppte för ett tag sedan andra delen av sin "Automata", och  det är väldigt intressant att lyssna på tvillingskivorna rakt efter varandra, så testa gärna det! Detta är typisk BTBAM-musik. The Proverbial Bellow är lång, vindlande, udda och till stora delar magisk musik. Bandet känns här mer angeläget än vad de gjort på ett tag faktiskt.

Ett av Kanadas bästa band är BEYOND CREATION som på skiva efter skiva visar hur progressiv teknisk dödsmetall ska vara när den är som bäst. Ny platta, "Algorythm" väntas i mitten av oktober och ska jag dra några växlar på kvaliteten på den skivan av första smakprovet The Inversion så kommer skivan att vara otroligt bra. BEYOND CREATION visar så skrattretande tydligt att de verkligen kan skriva så satans bra låtar som gungar och svänger, drar och bänder och dräper så totalt på teknikalitet att jag baxnar.

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 32: Nytt och noterbart!