Avdelning puckade rektorer

Aftonbladet har en mycket läsvärd artikel som handlar om Emil Koverot, black metalmusiker och lärare som fick sparken innan han ens hann börja på sitt jobb på Hammargymnasiet i Gamleby. Den enda motiveringen han fick var att han just var hårdrockare.

Tänker inte skriva så mycket mer om detta, artikeln är ganska förklarande. Det pågår även en liten diskussion på Shadows of the North.

DIO återvänder till huset

DIOs "Holy Diver" återkom på något mystiskt sätt till biblioteket idag - så nu har personen som förmodligen inte hade tänkt lämna tillbaka skivan fått en fet slant i övertidsavgift - förutom inkassokravet som kvarstår på alla andra medier han lånat. För egen del är jag bara glad att plattan har kommit tillbaka.

"Holy Diver" är i det närmaste att betrakta som en platta som varje bibliotek med självrespekt bör ha till utlåning - för trots att den har en hel massa år på nacken - den kom ut 1983 - håller skivan en jävla hög standard. Värt att betänka att det måste ha varit en headtrip för Ronnie James Dio att dels ha varit med på BLACK SABBATHs "Heaven and Hell" för att sedan bara fortsätta med ett grymt flyt med "Holy Diver".

Samtliga låtar håller en väldigt hög standard - personliga favoriter är Gypsy och Don't talk to strangers - och normalt sett brukar det räcka med ett starkt låtmaterial, fast man tackar ju inte nej när det levereras av ett grymt tajt band som på denna skiva.

This is fucking Opeth!

Efter mästerverket Ghost Reveries hade jag lite dubbeltydiga känslor inför närmandet av Opeths senaste släpp Watershed. 3 genomlyssningar senare inser jag att den oro jag hade över att bandet stagnerat var totalt obefogad.

För mig har Opeth alltid varit bandet vars skivor markerat utveckling mer än någonting annat, samtidigt som man från första tonen hört att det är Opeth. Hur lätt hade det inte varit för bandet att fortsätta i samma spår som Ghost Reveries hade plogat upp? Istället känns det som bandet med Mikael Åkerfeldt i spetsen inte ens ställt sig den frågan. Detta är första plattan med Martin Axenrot bakom trummorna - att bandet inte behöver ångra den rekyteringen blir uppenbar från första slaget. Snacka om mångsidighet - svängigt när det behövs, blästrande blastbeats när det behövs (lyssna bara på "Lotus eater") golvar denne hårdslående batterist mig totalt.

Likadant är det med gitarristen Fredrik Åkesson (ex-Arch Enemy) vars lir inte lämnar mycket övrigt att önska.

Att Opeth är en kanal för Åkerfeldt att ovanpå en heavy metalgrund kunna projicera en hel massa andra influenser är ingen hemlighet - bandets proggighet blir extremt uppenbar i alla låtar förutom inledande "Coil" som är en lugn ballad med kvinnlig sång på (skött av Axenrots flickvän). Det är genomgående låtar på närmre 10 minuter, men tro inte att det blir tråkigt för det - det är så totalt originellt och så fantastiskt bra att jag inte tvekar att säga att när man inte trodde det var möjligt så kommer Opeth och levererar en av sina bästa plattor någonsin. Och det bästa av allt är att jag känner att plattan bara kommer att växa mer och mer för varje lyssning.

Nytt på Werock

Nya grejer på Werock.se - bland annat en intervju jag gjorde med Höganäs stolthet Faithful Darkness. Som vanligt i månadsskiftet en hel massa nya skivrecensioner.