Gött!

Igår väntade en trevlig överraskning när jag loggade in på Helgon. Jakob, basisten från Blackshift, numera Auto da Fé hade lämnat ett gästboksinlägg med en myspacelänk. När jag väl hade surfat in på myspace tog det inte lång tid förrän jag upptäckte att där låg det minsann låtar som jag spelar på *skratt* För att läsa om inspelningen kan man surfa in här och Auto da Fés myspacesida hittas här.

Metal i Helsingborg

Det är visserligen över 2 månader tills dess att Helsingborgsfestivalen drabbar sundets pärla, med alla sina krämare, men jag kan ändå inte låta bli att konstatera att årets metalkväll på festivalen, den 25 juli, kommer att kunna skryta med en fet line up. Vad sägs om Höganäs stoltheter Faithful Darkness, Chaeostribe, Sins in Vain + Darkane, Cloudscape, Soilwork och Volbeat? Frågar du mig vete fan om festivalen haft en lika stark line up någonsin.

Defleshed

Som av en slump hamnade ultrabrutala Royal Straight Flesh av Defleshed i mp3-spelaren. Och nu kan jag inte sluta lyssna.

Att det här bandet bildades med ett syfte - att mata 2-takt - tar det inte särskilt lång tid innan man fattar. Det är sällan bandet spelar i annan hastighet än halsbrytande! Med trummisen Matte Modin har man också en straffare av kaggar som gör att man i stort sett kan spela hur fort som helst.

Jag köpte denna skivan av en ren slump när Folk å Rock, den lokala skivhandeln, hade en rent sanslös rabatt för att få tömd affären i syfte att få plats för nya skivor och skivan har inte snurrat så frekvent som den borde *skratt* Ska försöka att ta igen det nu.

Royal Straight Flesh är inte en skiva som är gjord för folk som vill ha en nyanserad och mångfaceterad skiva. Vill man däremot ha en platta som bjuder på köttiga riff och ett jävla rens bör man skaffa den.

Textmässigt bjuder den inte på särskilt storslagen lyrik - men det är heller inte meningen (tror jag), men sångaren behöver ju ha nånting att growla fram.

Här är ett exempel (refrängen ur "Friction"):

Friction, friction - sweet friction

Friction, friction - my addiction

Friction, friction - bring me fire

Friction, friction - burning higher

Defleshed lade ner 2005 eftersom bandet började ta för mycket tid från bandmedlemmarnas huvudband. Synd. Dock ligger det en hemsida uppe fortfarande samt en myspacesida.

Sommarlyssning

Sommaren närmar sig, och med detta i åtanke kommer det en massiv laddning metal till bibliotekets hårdrocksavdelning.

En av de absolut tyngsta plattorna som har släppts - och en av mina personliga favoriter. Panteras Far Beyond Driven är en uppvisning i brutal kraft och sväng och fick med rätta höga betyg när den släpptes 1994. Det solida kompet signerat trummisen Vinnie Paul och basisten Rex Brown är tungt, svängigt och bildar den massiva grunden till sångaren Phil Anselmos gastande - fast den som lyser starkast är Dimebag Darell. Gosse vad den mannen kunde spela. Tyngd, speed och ackuratess är bara förnamnet på denne fenomenale gitarist.

Plattan gick för övrigt in på Billboardlistans förstaplats vid sin release!

Personligen har jag inga problem med Amy Lees fascinerande sångröst, inte heller på denna liverelease som Evanescence släppte mellan hyllade debutalbumet Fallen och nya The open door. Att konsertpubliken inspelningskvällen ifråga dyrkar bandet tar det inte många sekunder in på plattan för mig att inse detta faktum. Allsången är massiv. Som en bonus har bandet slängt med en DVD.





En god vän till mig är inbiten lyssnare av black metal, och då i synnerhet Darkthrone. Sällan har jag sett ett så missvisande omslag - jag förväntade mig en sonisk slakt som totalt skulle golva mig - men till min stora förvåning är Darkthrone på F. O. A. D. förvånande lättlyssnat med en stark dragning till äldre, tyngre och skitig rock.




Jag har redan skrivit upp denna skivan så mycket att det inte torde förvåna någon att jag köper in den till biblioteket. 25 år efter grundandet av denna klassiska thrash metalgrupp är Testament fortfarande relevanta och lika tunga. The Formation of Damnation är en uppvisning i Bay Area thrash när den är som bäst.





Ytterligare en klassisk thrashplatta från legendariska Exodus är Bonded by blood ett givet inslag i varje diggare av thrash metals skivsamling. Detta är en no-nosense platta från början till slut och den har med rätta hyllats som ett mästerverk inom metal.


Niclas Engelin (ex-In Flames) återkommer på denna platta, Absolute Design producerad av Anders Fridén (gastare i In Flames) och mixad av Daniel Bergstrand som också har jobbat med, trumvirvel, In Flames. Engels känslomässiga metal funkar oftast helt ok i min stereo, i lagom doser. Tyngd snarare än hastighet är ledordet på denna habila debutplatta som lovar mer. BiblioteKarin recenserade plattan på Werock, den recensionen hittar du här plus en intervju med Niclas Engelin.


Det tog mig en stund innan jag kom in i Paradise Losts Icon trots att den anses vara ganska lättlyssnad. Bandet maler på med sin gotiskt färgade doom metal, och oftast funkar det alldeles utmärkt. Jag gillar verkligen sångaren Nick Holmes röst. Majestätiskt är bara förnamnet, mycket genom Gregor Mackintoshs fantastiska gitarrspel.







Ytterligare en tung och dyster platta, denna gång från ett, om man lyssnar på skivan, absolut blygrått Irland. Primordials juggernautmetal är ingen upplyftande lyssning - sorg, blod och död är dominerande teman på dystra To the nameless dead. Stämningsfullt så det förslår och en mästerlig uppvisning i tung metal. En längre recension av plattan signerad mig hittar du här.

Att Steve Vai får många gitarrister att få tokspel bevisar han ytterligare en gång på The Ultra Zone. Inte lika bra som klassiska Passion & Warfare, men ändå tillräckligt intressant i vissa stycken. Steve Vai tillhör inte mina favoriter, men att han kan göra fantastiska saker med sin sjusträngde gitarr kan man inte betvivla. Musiknörderi på hög nivå, och gillar man det är denna skivan ett givet lån.

John Bush fixade sånginsatserna på Anthrax makalösa The sound of white noise, och det var där jag hörde hans mäktiga stämma för första gången. Johns tidiga band Armored Saint är inte bättre men minst lika bra som Anthrax. Av många ansedd vara deras bästa skiva kan Symbol of Salvation skryta med utmärkta insatser av samtliga medlemmar i bandet, plus att låtmaterialet håller extremt hög klass. Utgåvan jag har skaffat är en maffig 3-cd utgåva, där cd 2 innehåller demoversioner av samtliga låtar på skivan, och cd 3 innehåller en lång intervju med Brian Schlagel, grundare av klassiska Metal Blade Records.

Plattorna kommer att finnas på Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning från och med 2 juni.

The Formation of Damnation

Årets mest emotsedda släpp? Enligt vissa i alla fall. Hela 9 år efter fantastiska The Gathering landar Testaments The Formation of Damnation och det är inte fråga om någon kraschlandning.

Redan när omslaget offentliggjordes kom jag på mig själv att tänka att detta nog kan vara det snyggaste omslaget jag sett på länge - så mycket bättre att även innehållet matchade ytan.

Det är ofrånkomligt att inte jämföra denna plattan med 9 år gamla The Gathering - en platta som i stort sett golvade allt som kom ut det året, men ändå konstigt nog inte gav mycket efterklang förutom inom den närmaste scenen som ju redan dyrkade bandet.

Testament har skämt bort världen med sitt underbara precisionslir på alla instrument, då främst när Alex Skolnick trakterade gitarren. Att denne nu har återvänt till lägret med en spelglädje som är tydligt hörbar gör att The Formation of Damnation blir till en orgie i härliga solon - något som jag tyckte var det enda som saknades på The Gathering.

Chuck Billys don't-fuck-with-this growl som nyttjades så flitigt på förra släppet har fått stå tillbaka, inte helt, men används inte i lika stor utsträckning av den anledningen att Billy numera sjunger rent på en nivå han inte gjort på länge - i stor grad säkerligen påverkat av att mannen inte nyttjar marijuana lika friskt som tidigare.

Att man sedan bytt ut en Slayertrummis i Dave Lombardo mot före detta Forbidden ( och även ex-Slayer) Paul Bostaph gör inte den delen av plattan sämre än den förra. Bostaph straffar sitt set med en jäkla gusto som inte ligger Lombardos lir långt efter.

Låtarna håller genomgående hög klass, från inledande "For the glory of..." till avslutande "Leave me forever", men personligen håller jag titellåten ett monstrum till låt med alla medlemmarna presterandes på allra högsta nivå, "The evil has landed" och "Henchmen ride" högst.

Den av Andy Sneap signerade produktionen håller högsta klass, det låter fett och samtidigt tydligt.

Det är lätt att kalla The Formation of Damnation för en comeback framför allt med tanke på den tidsrymd som passerat sedan förra släppet. Jag väljer hellre att kalla skivan för vad den är - en mästerlig uppvisning av ett legendariskt band.

In Shadows lies Utopia

Nordvästra Skåne. Ett område som av någon anledning har ynglat av sig särskilt många riktigt bra band. Darkane och Soilwork tillhör de internationellt kända tätt följda av akter som Chaeostribe, Sins in Vein och Hearts Alive för att nämna några. Och nu, äntligen efter en alltför lång väntan briserar Faithful Darkness från Höganäs med debutplattan In Shadows lies Utopia.

Ända sedan jag hade förmånen att betitta gruppen på Helsingborgsfestivalen förra året har jag gått och längtat efter bandets platta, för det jag såg på scen då imponerade riktigt mycket, så mycket att Faithful Darkness knep 10:e platsen på listan över de bästa konserterna jag såg det året.

Det som framförallt imponerade då var dels låtmaterialet, men också den synnerliga kompetensen i exekverandet av låtarna - på ren svenska: bandet kickade helt enkelt röv.

Att skivan har dröjt kan man ursäkta (även om bandet säkert varit frustrerat över väntan) när man hör resultatet. Gosse vad bra det är! Låtar som "Stay awake" och "Pure Silence" låter lika bra som den eftermiddagen på Gröningen. Det är tajt, aggressivt men bitvis också väldigt melodiöst i synnerhet när gitarristen Jimmy Persson sköter sången. Dennes sköna lir på gitarren får mig att rysa av välbehag - vilket för övrigt gäller hela bandets insats. Spelskickligheten lyser igenom hela produktionen från Andrea Greens synnerligen effektiva stämmor på keyboarden - framför allt i låten "Afterlife" som bjuder på sköna Dimmu Borgir-vibbar- över det bitvis rent briljanta gitarrspelet av sagda Jimmy och Johan Aldgård till den förödande tyngden i kompet levererat av basisten Johan Renström Svensson och überbatteristen Martin Langen - lyssna bara på kulsprutesmattret på kaggarna i "Fast I Fall" så kommer ni fatta vad jag snackar om. Men precis som den dagen på Gröningen är det Erik Nilssons mäktiga growl som fastnar i hjärnbarken - den mannen har en pipa som heter duga och just nu kan jag inte få nog av den.

Kort sagt - gillar man ösig melodiös death metal gör man sig en stor otjänst om man inte kollar in Faithful Darkness.

Och ja, plattan finns att låna på biblioteket, men det här bandet förtjänar varenda spänn, så ränn iväg och köp!