En kompis hade fått tag på Metallicas första platta, och jag kunde bara inte fatta hur brutalt hård den var. Om jag inte minns fel så var jag i de tidiga tonåren, och det jag helst av allt ville var att vara lika cool som Lars Ulrich. (Eller åtminstone så snabb) Så här i efterhand har jag väl omvärderat Metallica som band - men ingen kan ta ifrån bandet den furiösa attack som de levererade på sin första fullängdare. Eller på sina första 4 plattor för den delen.
Då tyckte vi att hastigheten var så halsbrytande att vi trodde att vi spelade plattan på för högt varvantal (japp vinyl regerade!), men ganska snart fattade vi att det verkligen skulle gå så fort. Inledningar på plattor är som bekant väldigt viktiga, och jag tycker fortfarande att Kill 'em All har bland de coolaste jag har hört - en fade-up till en fermat för att sedan följas av en holmgång på pukorna till en ny fermat innan Hetfield drar igång det där hetsiga riffet och Hit the lights är igång på allvar.
Det jag finner så oemotståndligt med Metallicas debutfullängdare är att man riktigt hör att bandet är så hungrigt och verkligen vill köra över lyssnaren, något som har försvunnit med plattor som Load och Re-load, där mättnaden över framgången tydligt märks.
