Jag kommer precis som tidigare år att befinna mig på Sweden Rock Festival i år, detta år under två dagar (torsdagen och lördagen). Jag har inte mindre än fem skärmar med mig och den som sitter hemma och önskar att den var på plats kan följa ett ständigt flöde av inlägg, bilder och trams på följande ställen:
Denna bloggen såklart
Twitter: @tolvis
Facebook (min privata): Alex Bergdahl
Facebook (biblioteket): Helsingborgs bibliotek
Instagram (min privata): @alex_bergdahl
Instagram (biblioteket): @hbgbibliotek
Jag taggar allt med #srf2014
Följ på, kommentera och var med. Helsingborgs bibliotek är mig veterligen det enda bibliotek som liverapporterar från festivalen, det tycker jag är lite roligt.
Vad ser jag mest fram emot? Tveklöst TRANSATLANTIC, EMPEROR och veckans fredagsskiva!
Kom gärna fram och hälsa om du är på plats! Försten som lägger sin hand på min vänstra axel och säger "Sporten i Kvällsposten, Mr X" blir bjuden på kaffe eller en pizzaslice.
/Alex
fredag, maj 30, 2014
onsdag, maj 28, 2014
21 år senare...DAN REED NETWORK
Ikväll är det fanimej dags! På KB's scen får vi ikväll avnjuta ett temporärt återförenat DAN REED NETWORK som gör lite festivalspelningar i sommar efter en handfull testspelningar förra året. Jag såg dem senast på Strandbaden i Falsterbo i juli 1993, och även om jag älskat att se Dan Reed som soloartist sedan 2008 så är det i Network mitt hjärta finns.
Bandet går på scen vid 20, så vänligen skicka defibrillator till fem över.
/Alex
Bandet går på scen vid 20, så vänligen skicka defibrillator till fem över.
/Alex
tisdag, maj 27, 2014
fredag, maj 23, 2014
Fredagslista - Skräck från förr
En sån här solig och fin fredag får vi mentalt krypa ner i 80-talets skräckrockträsk och avnjuta en av de finaste och länge mest ovanliga skivorna. Texasbaserade RIPPER släppte 1986 en skiva kallad "...And the dead shall rise". Originaltryckningen gavs endast ut i ett fåtal ex och bara i en upplaga, sedan försvann bandet in i obskyriteten fram tills för några år sedan då skivan gavs ut på nytt på både cd och vinyl via det italienska bolaget Black Widow.
Det finns inget som jag inte älskar med denna skivan. De ser lite taffliga ut allihopa, de spelar lite halvtaffligt och låtarna är...you guessed it - halvtaffliga dem med. Ergo - mumma för måns.
/Alex
Det finns inget som jag inte älskar med denna skivan. De ser lite taffliga ut allihopa, de spelar lite halvtaffligt och låtarna är...you guessed it - halvtaffliga dem med. Ergo - mumma för måns.
torsdag, maj 22, 2014
Kiss - Den osminkade sanningen i pocket
Om någon dags släpps fjolårets praktverk "KISS - Den osminkade sanningen" av Carl Linnaeus i pocketbok. Jag skickade därför fem snabba frågor till honom.
Det är ett nytt omslag på pocketutgåvan, varför då?
För att det är roligt att snöa in på gamla bilder igen. Först ville jag att pocketomslaget bara skulle bestå av en helt ny sminkbild, men förlaget poängterade att omslaget till den första inbundna utgåvan är så inarbetad vid det här laget. Det vore synd att överge den bilden. De föreslog att behålla den gamla men även flika in en osminkad bild, så att tjejerna skulle rycka ett ex när de såg hur snygg Paul Stanley var utan smink på 80-talet. Jag hittade den här bilden i Neil Zlozowers arkiv, en outtake från omslagsplåtningen till den osminkade versionen av albumet "Creatures of the Night" från 1985. Eftersom jag belyser Kiss 80-tal mer än andra böcker tyckte jag att bilden passade bra. Gitarristen Bruce Kulick gick igång på detta nya omslag, så nu har både han och Gene Simmons varsitt exemplar i sin ägo. Och den nya braskande loggan i eld på omslaget ... Jag säger som Yngwie: "How can less be more? More is more!"
Är det några nyheter eller nytillkommen information i boken?
Eftersom jag gjorde djuplodande intervjuer med Peter Criss, Eric Singer och Paul Stanley efter att den första utgåvan kommit ut ville jag så klart inkludera dessa när jag nu uppdaterade boken. Jag har även hittat och inkluderat gamla intervjuer som spelades in på 70-talet men aldrig användes. Jag har grottat ned mig ännu mer i perioden runt konceptfloppen "The Elder". Och jag pratade med Snake i Skid Row förra året om den sista heliga gralen i Kiss-sammanhang: låten Do you Wanna touch me now som han skrev med Paul 1991 och spelades in, men som ingen utanför bandet hört, inte ens Snake. Nu har jag fått höra låten och beskriver den i detalj. Sedan att Nicke Andersson (Imperial State Electric, ex-Hellacopters, Entombed) skrev ett nytt förord var förstås en ära. Jag blev glatt överraskad över hur personligt han skrev om sitt förhållande till Kiss.
Sedan fjolårets boksläpp så har faktiskt den mytomspunna inspelningen från The Daisy 1973 läckt ut till samlare, hur ser du på det?
Det var väl egentligen bara en tidsfråga. Det skulle inte förvåna mig om även Do you Wanna touch me now blir allmän egendom inom en snar framtid. Eftersom jag själv inte är direkt insyltad i tradinghierarkin är det bara kul att så många som möjligt får ta del av outgivet material. Förhoppningsvis ser alla det historiska värdet i sådana här inspelningar.
Har du några signeringar, framträdanden, annat på gång? Sweden Rock kanske?
Ja, jag kommer att signera pocketen, som bara kostar en bråkdel av vad den inbundna gjorde, under Sweden Rock Festival. Antingen under torsdagen eller fredagen, men kolla efter uppdateringar på www.facebook.com/thekissbook
Min översättning av Paul Stanleys bok, Under stjärnan - Självbiografin, släpps i början av juni, och jag har gjort en lång intervju med honom, och även Ace Frehley, till juninumret av Sweden Rock Magazine. Även en omfattande Frehley's Comet-special i SRM kommer att bli verklighet inom en överskådlig framtid.
Jag har frågat förr och jag frågar igen - har du fler böcker i pipelinen?
Just nu har jag först och främst en lite knodd på åtta veckor att ta hand om, men visst lär det bli fler böcker i framtiden. Uppslag saknas inte, men mycket måste klaffa innan man verkligen kan ge sig hän ett nytt sådant här mastodontprojekt.
Det är ett nytt omslag på pocketutgåvan, varför då?
För att det är roligt att snöa in på gamla bilder igen. Först ville jag att pocketomslaget bara skulle bestå av en helt ny sminkbild, men förlaget poängterade att omslaget till den första inbundna utgåvan är så inarbetad vid det här laget. Det vore synd att överge den bilden. De föreslog att behålla den gamla men även flika in en osminkad bild, så att tjejerna skulle rycka ett ex när de såg hur snygg Paul Stanley var utan smink på 80-talet. Jag hittade den här bilden i Neil Zlozowers arkiv, en outtake från omslagsplåtningen till den osminkade versionen av albumet "Creatures of the Night" från 1985. Eftersom jag belyser Kiss 80-tal mer än andra böcker tyckte jag att bilden passade bra. Gitarristen Bruce Kulick gick igång på detta nya omslag, så nu har både han och Gene Simmons varsitt exemplar i sin ägo. Och den nya braskande loggan i eld på omslaget ... Jag säger som Yngwie: "How can less be more? More is more!"
Är det några nyheter eller nytillkommen information i boken?
Eftersom jag gjorde djuplodande intervjuer med Peter Criss, Eric Singer och Paul Stanley efter att den första utgåvan kommit ut ville jag så klart inkludera dessa när jag nu uppdaterade boken. Jag har även hittat och inkluderat gamla intervjuer som spelades in på 70-talet men aldrig användes. Jag har grottat ned mig ännu mer i perioden runt konceptfloppen "The Elder". Och jag pratade med Snake i Skid Row förra året om den sista heliga gralen i Kiss-sammanhang: låten Do you Wanna touch me now som han skrev med Paul 1991 och spelades in, men som ingen utanför bandet hört, inte ens Snake. Nu har jag fått höra låten och beskriver den i detalj. Sedan att Nicke Andersson (Imperial State Electric, ex-Hellacopters, Entombed) skrev ett nytt förord var förstås en ära. Jag blev glatt överraskad över hur personligt han skrev om sitt förhållande till Kiss.
Sedan fjolårets boksläpp så har faktiskt den mytomspunna inspelningen från The Daisy 1973 läckt ut till samlare, hur ser du på det?
Det var väl egentligen bara en tidsfråga. Det skulle inte förvåna mig om även Do you Wanna touch me now blir allmän egendom inom en snar framtid. Eftersom jag själv inte är direkt insyltad i tradinghierarkin är det bara kul att så många som möjligt får ta del av outgivet material. Förhoppningsvis ser alla det historiska värdet i sådana här inspelningar.
Har du några signeringar, framträdanden, annat på gång? Sweden Rock kanske?
Ja, jag kommer att signera pocketen, som bara kostar en bråkdel av vad den inbundna gjorde, under Sweden Rock Festival. Antingen under torsdagen eller fredagen, men kolla efter uppdateringar på www.facebook.com/thekissbook
Min översättning av Paul Stanleys bok, Under stjärnan - Självbiografin, släpps i början av juni, och jag har gjort en lång intervju med honom, och även Ace Frehley, till juninumret av Sweden Rock Magazine. Även en omfattande Frehley's Comet-special i SRM kommer att bli verklighet inom en överskådlig framtid.
Jag har frågat förr och jag frågar igen - har du fler böcker i pipelinen?
Just nu har jag först och främst en lite knodd på åtta veckor att ta hand om, men visst lär det bli fler böcker i framtiden. Uppslag saknas inte, men mycket måste klaffa innan man verkligen kan ge sig hän ett nytt sådant här mastodontprojekt.
Tackar för det Carl, och alla som bor i eller nära Västra Götaland kan ju hålla den andra helgen i september obokad så får vi se om jag och Carl hittar på någonting där i trakterna då.
/Alex
onsdag, maj 21, 2014
Några snabba till Foghat
Tihi! Jag fick tillfälle att mailledes fråga FOGHAT's Roger Earl några frågor inför Sweden Rock Festival-giget om två veckor, jag orkar inte översätta utan litar helt till läsarens kunskaper i engelska språket.
Alex: It's been ten years, what are your expectations for this years show in Sweden?
Alex: It's been ten years, what are your expectations for this years show in Sweden?
Roger: I expect to have a great time! Last time was a blast. So much talent in one place, you can’t go wrong.
A: What do you recall from the last time you were here? Anything specific?
R: The festival was probably the best organized large festival I’ve played at. The sound system was fantastic. The fans were great. The folks working backstage were terrific. A great time was had by one and all!
A: With so many classic songs to choose from, how do you choose which songs to play live?
R: Each year we change three or four songs in the set before we go out and tour. We try to mix it up. And there are always fan favorites. We have a good time playing no matter what!
A: Is there any one song you like more/never get tired of playing?
R: The festival was probably the best organized large festival I’ve played at. The sound system was fantastic. The fans were great. The folks working backstage were terrific. A great time was had by one and all!
A: With so many classic songs to choose from, how do you choose which songs to play live?
R: Each year we change three or four songs in the set before we go out and tour. We try to mix it up. And there are always fan favorites. We have a good time playing no matter what!
A: Is there any one song you like more/never get tired of playing?
R: I like them all but Slow Ride is always a gas to play! The fans love it and we love playing it.
A: The latest album "Last train home" was a true vitamin injection, but it's almost 4 years old now. Will there be more new music down the road?
R: Yes. We are in the middle of recording a new album now. We should have it finished for release in 2015. Some new tunes, some Blues tunes and it will “Rock”!
A: "Energized" celebrates it's 40th anniversary this year, any chance of you playing any of the more obscure songs from that one? (Here's hoping for Golden arrow!)
R: There’s always a chance? Like I said, we try to mix it up.
A: After having been in the music business for so many years, is there something you personally feel you haven't done yet that you would like to?
R: Let’s see. I play in a great Rock n’ Roll band. Charlie, Bryan and Mac (Craig) are great musicians and good friends (Happy drunks after the show too!) I’ve done 175 MPH in my Lamborghini Miura SV in 1976. I love my job. I’m gonna roll till I’m old and rock till I drop. If the good Lord’s willing and the creek don’t rise….NO.
A: Are you happy with Foghat as it stands today, or are there venues still to explore with the band?
R: I would love to play in Europe more often. Maybe Sweden Rock every year??
A: Do you have a message for the swedish fans?
R: To all the Swedish Rock n’ Rollers, You guys fuckin’ ROCK! Real friendly too!
16 days to go! YEEHAAAA!
/Alex
A: The latest album "Last train home" was a true vitamin injection, but it's almost 4 years old now. Will there be more new music down the road?
R: Yes. We are in the middle of recording a new album now. We should have it finished for release in 2015. Some new tunes, some Blues tunes and it will “Rock”!
A: "Energized" celebrates it's 40th anniversary this year, any chance of you playing any of the more obscure songs from that one? (Here's hoping for Golden arrow!)
R: There’s always a chance? Like I said, we try to mix it up.
A: After having been in the music business for so many years, is there something you personally feel you haven't done yet that you would like to?
R: Let’s see. I play in a great Rock n’ Roll band. Charlie, Bryan and Mac (Craig) are great musicians and good friends (Happy drunks after the show too!) I’ve done 175 MPH in my Lamborghini Miura SV in 1976. I love my job. I’m gonna roll till I’m old and rock till I drop. If the good Lord’s willing and the creek don’t rise….NO.
A: Are you happy with Foghat as it stands today, or are there venues still to explore with the band?
R: I would love to play in Europe more often. Maybe Sweden Rock every year??
A: Do you have a message for the swedish fans?
R: To all the Swedish Rock n’ Rollers, You guys fuckin’ ROCK! Real friendly too!
16 days to go! YEEHAAAA!
/Alex
fredag, maj 16, 2014
torsdag, maj 15, 2014
Way underground!
Jag och Martin kollade in UZALA och SABBATH ASSEMBLY igår i en underlig lokal belägen i ett av Helsingborgs industriområden. Det var en nästan lite nostalgisk upplevelse att befinna sig bland eldsjälar igen, det var sannerligen ett hemkokt arrangemang och uppslutningen var väl inte den största jag varit med om. Still, trevligt folk, trevliga band och en behaglig kväll som avslutades med fullmåne.
Uzala gick på vid halvniosnåret, deras långa låtar bestående av tvättäkta doom komplett med en nästan sorgligt vädjande sång var väldigt starkt. Trummisen var dessutom ett monster, såpass att jag och Martin var svettiga i nacken efteråt båda två efter att ha stått...stilla? Det krävs mycket av en trummis att kunna hålla trumspelet både i takt och dessutom intressant när låtarna går såpass sakta, och han gjorde det sannerligen med den äran. Tyvärr uppfattade jag bara en låttitel, Dark days, men den som gjorde absolut mest intryck på mig var en av de sista låtarna. En lugn och ödesmättad rackare som kröp in under skinnet på mig.
Nästa akt hade jag hört desto mer av innan och det var Sabbath Assembly jag hade förväntningar på. Tyvärr infriades de inte helt. Musiken är verkligen underbar, komplett med både chimes och violin, men framträdandet led av för mycket ljudproblem. Balansen var helt ute och cyklade vilket till viss del förstörde dynamiken och stämningen de försökte bygga med musiken. Trummisen var dessutom inte alls lika bra live som på skiva, och efter monsterliraren i Uzala så kändes han lite mer som någon som bara kommit till kommunala musikskolans grundkurs, lektion två. Låtarna är dock ruggigt bra, Lucifer var magisk och en av de sista låtarna som jag inte uppfattade namnet på var lätt kvällens bästa enskilda låt. Hade jag haft kontanter på mig (varför jag nu skulle haft det) så hade jag definitivt köpt några skivor, de hade med sig ett förvånansvärt stort mechandisestall men kan omöjligen ha blivit miljonärer på detta igår.
Vi hade som sagt en trevlig kväll, Martin och jag, och vi får väl se huruvida vi hamnar i KKSB's lokaler igen. De hade ju både Familjegeni och Tjuv & Polis i hyllorna så det känns inte alls avlägset. Se till att boka BASTARD GRAVE så kommer åtmisntone jag igen!
/Alex
Uzala gick på vid halvniosnåret, deras långa låtar bestående av tvättäkta doom komplett med en nästan sorgligt vädjande sång var väldigt starkt. Trummisen var dessutom ett monster, såpass att jag och Martin var svettiga i nacken efteråt båda två efter att ha stått...stilla? Det krävs mycket av en trummis att kunna hålla trumspelet både i takt och dessutom intressant när låtarna går såpass sakta, och han gjorde det sannerligen med den äran. Tyvärr uppfattade jag bara en låttitel, Dark days, men den som gjorde absolut mest intryck på mig var en av de sista låtarna. En lugn och ödesmättad rackare som kröp in under skinnet på mig.
Uzala
Nästa akt hade jag hört desto mer av innan och det var Sabbath Assembly jag hade förväntningar på. Tyvärr infriades de inte helt. Musiken är verkligen underbar, komplett med både chimes och violin, men framträdandet led av för mycket ljudproblem. Balansen var helt ute och cyklade vilket till viss del förstörde dynamiken och stämningen de försökte bygga med musiken. Trummisen var dessutom inte alls lika bra live som på skiva, och efter monsterliraren i Uzala så kändes han lite mer som någon som bara kommit till kommunala musikskolans grundkurs, lektion två. Låtarna är dock ruggigt bra, Lucifer var magisk och en av de sista låtarna som jag inte uppfattade namnet på var lätt kvällens bästa enskilda låt. Hade jag haft kontanter på mig (varför jag nu skulle haft det) så hade jag definitivt köpt några skivor, de hade med sig ett förvånansvärt stort mechandisestall men kan omöjligen ha blivit miljonärer på detta igår.
Sabbath Assembly
Vi hade som sagt en trevlig kväll, Martin och jag, och vi får väl se huruvida vi hamnar i KKSB's lokaler igen. De hade ju både Familjegeni och Tjuv & Polis i hyllorna så det känns inte alls avlägset. Se till att boka BASTARD GRAVE så kommer åtmisntone jag igen!
/Alex
onsdag, maj 14, 2014
Supporta Scenen: Sabbath Assembly & Uzala
Ikväll hittar ni oss på KKSB's arrangemang på Östra Sandgatan 9 - SABBATH ASSEMBLY och UZULA spelar för ynka 60 kronor. Sabbath Assembly är stenhårt, kolla länken nedan och försök komma på en anledning att stanna hemma!
/Alex
/Alex
onsdag, maj 07, 2014
Ny Skintradevideo!
Efter fredagens urladdning på The Tivoli är det med glädje jag presenterar SKINTRADEs nya video Hardcore MF heartattack! De fick en knapp timme på sig i fredags och körde mestadels nytt - ett helt rätt grepp eftersom den senaste plattan "Refueled" är den bästa de gjort.
Enjoy!
/Alex
Enjoy!
/Alex
tisdag, maj 06, 2014
Att skratta åt hårdrock och hoppa på getter
Allvarligt talat - jag skrattade mig harmynt av detta. Jag är inget stort fan av hårdrocken som denna låt parodierar, jag tycker snarare att den lätt blir en parodi på sig själv, men jag hoppas av hela mitt hjärta att RÅLAND AND THE HIGH HATZ släpper en hel skiva. Jag lovar att köpa vinylen, cd'n och kassetten.
Årets låt. No context!
/Alex
Årets låt. No context!
/Alex
måndag, maj 05, 2014
Copenhell typ 1990 eller nästan
Nu har programmet för årets Copenhellfestival släppts, det är ett gediget program och speciellt onsdagen blir för min del en väldigt trevlig tripp down memory lane. ANTHRAX följt av IRON MAIDEN är som 1990 all over again. Jag fick förvisso inte sett den turnén, men det blir ju nästan samma att se dem tillsammans nu. Ser nu bara Anthrax till att köra lite fräcka grejer från "Persistence of time" och Maiden petar in Tailgunner, 22 Acacia Avenue eller något sådant så ska jag dansa/pausa hela natten lång.
Se hela programmet och köp biljetter på COPENHELL!
/Alex
Se hela programmet och köp biljetter på COPENHELL!
/Alex
fredag, maj 02, 2014
Snabb fredagsskiva
onsdag, april 30, 2014
The return of the Ankh!
Eller inte riktigt, men för några dagar sedan läckte det ut en nygammal låt med allas vår favoritexcentriker VINNIE VINCENT. Låten är inspelad i början av 90talet med Robert Fleischmann på sång och Andre LaBelle på trummor, precis som spåren som kom på Ep'n 1996. Det finns fler låtar ute från denna session som egentligen var tänkt att komma på en fullängdarcd kallad "Guitarmageddon", när detta projektet skrotades skulle låten istället ha hamnat i Vinnies "Archive"-box som aldrig heller såg dagens ljus.
Jag älskar demos och outgivna låtar från förr. Så även nu. Det är ingen märkvärdig låt, ingen Boyz are gonna rock eller Euphoria, men det är en trevlig stänkare och jävlar i min lilla låda vad han shreddar loss i solot. Det går fort, det är hänsynslöst och helt utan nyanser eller melodi. Just the way I love it.
Och bara för att balansera oss lite, nedan finner ni den i särklass bästa outgivna KISS-relaterade låten genom alla tider. Det är självfallet Vinnie Vincent som skrivit även denna. Ett litet rykte gör även gällande att Paul Stanley ska ha sjungit in låten. Om han verkligen gjort det, och då med sin tidiga 80talsröst (tänk Nowhere to run eller I'm a legend tonight) så skulle jag betala i princip vilket pris som helst för att få höra den. Jag är beredd att skuldsätta mig för det. Fast borde jag verkligen skriva detta på svenska då? Det begränsar ju möjligheten för att en eventuell ägare av dylik skatt kommer att bli le nouveau riche i sitt kvarter. Kanske lika bra det.
/Alex
Jag älskar demos och outgivna låtar från förr. Så även nu. Det är ingen märkvärdig låt, ingen Boyz are gonna rock eller Euphoria, men det är en trevlig stänkare och jävlar i min lilla låda vad han shreddar loss i solot. Det går fort, det är hänsynslöst och helt utan nyanser eller melodi. Just the way I love it.
Och bara för att balansera oss lite, nedan finner ni den i särklass bästa outgivna KISS-relaterade låten genom alla tider. Det är självfallet Vinnie Vincent som skrivit även denna. Ett litet rykte gör även gällande att Paul Stanley ska ha sjungit in låten. Om han verkligen gjort det, och då med sin tidiga 80talsröst (tänk Nowhere to run eller I'm a legend tonight) så skulle jag betala i princip vilket pris som helst för att få höra den. Jag är beredd att skuldsätta mig för det. Fast borde jag verkligen skriva detta på svenska då? Det begränsar ju möjligheten för att en eventuell ägare av dylik skatt kommer att bli le nouveau riche i sitt kvarter. Kanske lika bra det.
/Alex
fredag, april 25, 2014
Fredagsskiva
In i det sista visste jag inte vad jag skulle köra som fredagsskiva, jag har mest lyssnat på David Bowie i veckan och idag är det Samantha Fox-dag på facebook. Ingendera hör riktigt hemma här. Därför blir fredagens skiva helt sonika SONIQ CIRCUS skiva "Reflections in the hourglass" eftersom jag ska se dem imorgon på Progressive Circus-giget här i Helsingborg.
Vi ses där?
/Alex
Vi ses där?
torsdag, april 24, 2014
Queensryche
Det verkar som att den infekterade striden mellan QUEENSRYCHEsångaren Geoff Tate och de andra medlemmarna har resulterat i något slags avslut. Gitarristen Michael Wilton uttalade sig för några dagar sedan om att de nått "an amicable settlement" men sade inte mer, och i förrgår förändrades Geoff Tates hemsida. Numera säljer han inget gammalt QR-material, han kallar inte bandet för Queensrÿche utan istället står det på hans header "Geoff Tate - The voice of Queensrÿche". Dessutom länkar han direkt från hemsidan till "Queensrÿche without Geoff Tate" vilket tar en direkt till QR med Todd La Torre på sång.
Idag hade hemsidan uppdaterats ytterligare en gång, och av allt detta att döma verkar det som att Geoff förlorat fighten. Det känns som att det bara är en tidsfråga innan Queensryche.com tillfaller bandet, men samtidigt verkar det av turnélistan att döma som att han får spela färdigt sin vårturné under namnet "Queensrÿche featuring Geoff Tate".
Det är en sorglig jävla soppa detta, och jag hoppas den tar slut här och att alla parter kan gå vidare. Visst tycker jag att Tate betett sig illa som fan gentemot sina medlemmar, men alla gånger jag träffat honom har han varit vänlig, rolig och tillmötesgående. Skulle jag gå och se honom om han spelade i närheten? Absolut, rösten är en blek skugga av sitt forna jag men jag hyser inget personligt agg mot honom utan sörjer mest att det blev som det blev.
Queensrÿche med Todd är ett bra band det också, konserten i Malmö i höstas var magisk då jag fick höra massor av gamla favoritlåtar som jag aldrig trodde att jag skulle få höra. Däremot tycker jag det är synd att de kör under namnet Queensrÿche även där, RISING WEST som de kallade sig initialt hade varit bättre. Att båda parter hade släppt det som en gång var den fantastiska enheten Queensrÿche hade varit mest rättvist mot dem själva, och mot fansen. Men som sagt - jag hoppas att fejden är slut, att de fyra före detta vännerna kan andas ut och gå vidare i sina liv. Kanske kan de någon gång på ålderns höst ta varandra i hand igen och se tillbaka på ett gäng skivor som tog världen med storm under dryga tio år, och glädjas åt och vara stolta över dessa. Det önskar jag för dem. Och jag önskar dem alla allt gott. Oavsett vad framtiden bjuder.
/Alex
Idag hade hemsidan uppdaterats ytterligare en gång, och av allt detta att döma verkar det som att Geoff förlorat fighten. Det känns som att det bara är en tidsfråga innan Queensryche.com tillfaller bandet, men samtidigt verkar det av turnélistan att döma som att han får spela färdigt sin vårturné under namnet "Queensrÿche featuring Geoff Tate".
Det är en sorglig jävla soppa detta, och jag hoppas den tar slut här och att alla parter kan gå vidare. Visst tycker jag att Tate betett sig illa som fan gentemot sina medlemmar, men alla gånger jag träffat honom har han varit vänlig, rolig och tillmötesgående. Skulle jag gå och se honom om han spelade i närheten? Absolut, rösten är en blek skugga av sitt forna jag men jag hyser inget personligt agg mot honom utan sörjer mest att det blev som det blev.
Queensrÿche med Todd är ett bra band det också, konserten i Malmö i höstas var magisk då jag fick höra massor av gamla favoritlåtar som jag aldrig trodde att jag skulle få höra. Däremot tycker jag det är synd att de kör under namnet Queensrÿche även där, RISING WEST som de kallade sig initialt hade varit bättre. Att båda parter hade släppt det som en gång var den fantastiska enheten Queensrÿche hade varit mest rättvist mot dem själva, och mot fansen. Men som sagt - jag hoppas att fejden är slut, att de fyra före detta vännerna kan andas ut och gå vidare i sina liv. Kanske kan de någon gång på ålderns höst ta varandra i hand igen och se tillbaka på ett gäng skivor som tog världen med storm under dryga tio år, och glädjas åt och vara stolta över dessa. Det önskar jag för dem. Och jag önskar dem alla allt gott. Oavsett vad framtiden bjuder.
All my life they said I
was going down,
but I'm still standing,
stronger, proud.
And today I know there's
so much more I can be.
/Alex
tisdag, april 22, 2014
Tradig tisdag
Det finns dagar då inspirationen är noll och intet. Idag är en sådan dag. Då tar man fram den bästa IRON MAIDEN-konserten som spelats på svensk mark och vips blir man lite glad igen.
På lördag är det äntligen dags för PROGRESSIVE CIRCUS i Helsingborg. De lade ut schemat för dagen på sin facebooksida, och tiderna ses nedan (de är högst preliminära). Det jag ser mest fram emot är Dan Bornemarks föreläsning om GENTLE GIANT-grejerna och LALLE LARSSON-giget. Det andra blir dock säkert trevligt det med.
15:00 Doors open
15:30 Peter Wildoer drum clinic
16:30 Dan Bornemark: For the love of Gentle Giant
17:15 Jonas Jonassons Huvudwerk
18:20 Vulkan
19:30 Soniq Circus
20:50 Lalle Larsson Electric Trio
22:20 A.C.T
00:00 After party in 7/8
/Alex
På lördag är det äntligen dags för PROGRESSIVE CIRCUS i Helsingborg. De lade ut schemat för dagen på sin facebooksida, och tiderna ses nedan (de är högst preliminära). Det jag ser mest fram emot är Dan Bornemarks föreläsning om GENTLE GIANT-grejerna och LALLE LARSSON-giget. Det andra blir dock säkert trevligt det med.
15:00 Doors open
15:30 Peter Wildoer drum clinic
16:30 Dan Bornemark: For the love of Gentle Giant
17:15 Jonas Jonassons Huvudwerk
18:20 Vulkan
19:30 Soniq Circus
20:50 Lalle Larsson Electric Trio
22:20 A.C.T
00:00 After party in 7/8
/Alex
torsdag, april 17, 2014
Ännu en fredagslista på en torsdag.
Idag är det som bekant CuttingThursday varför kommunalarbetarna tillåts gå hem tidigt och sedan stanna hemma i flera dagar. Därför håller jag på den nya traditionen att skicka upp veckans fredagsskiva redan idag. Vi får naturligtvis hålla oss till temat för veckan, varför jag ber att få göra en kort recap.
Långfredagen den 18/4 firar vi naturligtvis till åminnelse av Melissa Joan Harts födelsedag. Hon fyller imorgon 38 år och detta måste således uppmärksammas på ett för många inte alls ofördelaktigt sätt. Hennes främsta rollprestation är enligt mig Clarissa i tv-serien Clarissa Explains It All, men för gängse patrull är det självfallet Sabrina The Teenage Witch som oftast åsyftas när man pratar om hennes karriär på parmiddagar eller i samband med Postkodmiljonären.
Därför är det med illa dold förtjusning jag bjuder på fredagens skiva, hennes dag till ära.
Läs mer: Dreams in the witch house av H.P. Lovecraft
Läs mer: Witchhouse Rocks - officiell hemsida.
Glad påsk!
/Alex
Långfredagen den 18/4 firar vi naturligtvis till åminnelse av Melissa Joan Harts födelsedag. Hon fyller imorgon 38 år och detta måste således uppmärksammas på ett för många inte alls ofördelaktigt sätt. Hennes främsta rollprestation är enligt mig Clarissa i tv-serien Clarissa Explains It All, men för gängse patrull är det självfallet Sabrina The Teenage Witch som oftast åsyftas när man pratar om hennes karriär på parmiddagar eller i samband med Postkodmiljonären.
Därför är det med illa dold förtjusning jag bjuder på fredagens skiva, hennes dag till ära.
Läs mer: Dreams in the witch house av H.P. Lovecraft
Läs mer: Witchhouse Rocks - officiell hemsida.
Glad påsk!
/Alex
måndag, april 14, 2014
Super Duper Alice Cooper
Tack vare en bekant här i stan fick jag möjlighet att kolla in ett förhandsex. på den kommande dokumentären om ALICE COOPER. Namnet på dokumentären är bedrövligt, "Super Duper Alice Cooper", men i övrigt blev jag positivt överraskad. Jag är av naturen ofta skeptisk till dokumentärer eftersom jag nästan uteslutande mest är intresserad av musik, att titta på gaggande herrar som minns den gången de var bra är inget som längre tilltalar mig. Kanske för att det finns så oerhört mycket sådant. Somliga dokumentärer från senare tid sticker dock ut en smula, jag tyckte mycket om DEEP PURPLE med "Phoenix Rising" som behandlade deras ödesdigra turné 1975-76. But I am digesting.
WARNING: SPOILERS BELOW
"Super Duper Alice Cooper" tar ett nytt grepp vad gäller berättande om Alice. Den handlar nämligen inte speciellt mycket om gruppen sedermera artisten bakom namnet utan om hur karaktären Alice formats och getts liv. Visst, den börjar från början och Alice och den forne basisten Dennis Dunaway berättar vidlyftigt om de första åren, men det ligger hela tiden en annan "air" över berättandet. Och så fort originalgruppen upplöses går berättandet in i en andra andning. Lite tråkigt och underligt är att originalmedlemmen Michael Bruce inte får komma till tals, ja han omnämns faktiskt inte ens med namn en enda gång i hela dokumentären. På samma spår får skivan "Billion $ Babies" inte heller någon uppmärksamhet, precis som i den fina "Old School"-boxen för några år sedan. Jag dristar mig till att anta att det ligger någon form av BLACK SABBATH/Bill Ward-liknande konflikt bakom, men det vet jag inget om. Tråkigt för fansen är det oavsett vilket.
Visuellt är dokumentären fantastisk. De har hittat riktiga originalelement till gamla liveinspelningar och tv-framträdanden, klippen från Hollywood Bowl 1972 är så fina att man nästan undrar huruvida det kommer något släpp med bara den konserten vilket hade föranlett ett behov av syrgas i nio veckor för min del. Det är en estetisk fest man avnjuter, väl hopklippt och genomförd. Dock finns det självklart inte en enda hel låt i hela dokumentären, vilket jag som alltid tycker är bedrövligt. Jag förstår att det inte är det som är syftet, jag förstår varför det inte finns någon, men jag tycker likväl att det är bedrövligt.
Summa summarum är det en fin dokumentär. Den slutar tvärt 1986 strax efter att Alice återvänt till livescenen, och man kan diskutera det fram och tillbaka om man vill men jag tror personligen att det är så här: Efter 1986 slutade karaktären Alice utvecklas på samma sätt som tidigare. Alice började tidigare än några andra band förlita sig på sin forntid. Ett undantag är naturligtvis låten Poison och skivan "Trash", men förutom denna plötsliga uppskjutsning till medelsvenssonpopularitetens höjder så har Alice haft och behållit en hygglig fanbas på teaterstorleksnivå sedan återkomsten 1986, och därför anses kanske inte karaktärsutvecklingen vara lika intressant. Visst har han spexat till det med en slags Showman-Alice och så vidare, men grunden har ändå legat i att han varit en "nostalgia-act". Jag tycker inte synd om honom för det, jag tycker att turnéer likt "Brutal Planet"-turnén 2000/01 är bland det häftigaste jag sett och så vidare, men jag tror det är i detta vi finner anledningen till att dokumentären slutar så tvärt. Jag kan ha fel.
Om man söker fram dokumentären på Ginza för förbokning så står det att det ska vara en extraskiva med Montreal 1972 med i paketet. Vad är det?, undrar jag. Jag vet att det finns oklippt material från ett tv-program inspelat i just Montreal 1972, men skulle de verkligen släppa detta officiellt? Jag hoppas det.
/Alex
WARNING: SPOILERS BELOW
"Super Duper Alice Cooper" tar ett nytt grepp vad gäller berättande om Alice. Den handlar nämligen inte speciellt mycket om gruppen sedermera artisten bakom namnet utan om hur karaktären Alice formats och getts liv. Visst, den börjar från början och Alice och den forne basisten Dennis Dunaway berättar vidlyftigt om de första åren, men det ligger hela tiden en annan "air" över berättandet. Och så fort originalgruppen upplöses går berättandet in i en andra andning. Lite tråkigt och underligt är att originalmedlemmen Michael Bruce inte får komma till tals, ja han omnämns faktiskt inte ens med namn en enda gång i hela dokumentären. På samma spår får skivan "Billion $ Babies" inte heller någon uppmärksamhet, precis som i den fina "Old School"-boxen för några år sedan. Jag dristar mig till att anta att det ligger någon form av BLACK SABBATH/Bill Ward-liknande konflikt bakom, men det vet jag inget om. Tråkigt för fansen är det oavsett vilket.
Visuellt är dokumentären fantastisk. De har hittat riktiga originalelement till gamla liveinspelningar och tv-framträdanden, klippen från Hollywood Bowl 1972 är så fina att man nästan undrar huruvida det kommer något släpp med bara den konserten vilket hade föranlett ett behov av syrgas i nio veckor för min del. Det är en estetisk fest man avnjuter, väl hopklippt och genomförd. Dock finns det självklart inte en enda hel låt i hela dokumentären, vilket jag som alltid tycker är bedrövligt. Jag förstår att det inte är det som är syftet, jag förstår varför det inte finns någon, men jag tycker likväl att det är bedrövligt.
Summa summarum är det en fin dokumentär. Den slutar tvärt 1986 strax efter att Alice återvänt till livescenen, och man kan diskutera det fram och tillbaka om man vill men jag tror personligen att det är så här: Efter 1986 slutade karaktären Alice utvecklas på samma sätt som tidigare. Alice började tidigare än några andra band förlita sig på sin forntid. Ett undantag är naturligtvis låten Poison och skivan "Trash", men förutom denna plötsliga uppskjutsning till medelsvenssonpopularitetens höjder så har Alice haft och behållit en hygglig fanbas på teaterstorleksnivå sedan återkomsten 1986, och därför anses kanske inte karaktärsutvecklingen vara lika intressant. Visst har han spexat till det med en slags Showman-Alice och så vidare, men grunden har ändå legat i att han varit en "nostalgia-act". Jag tycker inte synd om honom för det, jag tycker att turnéer likt "Brutal Planet"-turnén 2000/01 är bland det häftigaste jag sett och så vidare, men jag tror det är i detta vi finner anledningen till att dokumentären slutar så tvärt. Jag kan ha fel.
Om man söker fram dokumentären på Ginza för förbokning så står det att det ska vara en extraskiva med Montreal 1972 med i paketet. Vad är det?, undrar jag. Jag vet att det finns oklippt material från ett tv-program inspelat i just Montreal 1972, men skulle de verkligen släppa detta officiellt? Jag hoppas det.
/Alex
torsdag, april 10, 2014
Fredagsskivan på en torsdag - Alice Cooper
Imorgon (fredag) är jag ledig och istället för att schemalägga inlägget så skickar jag ut det direkt. Why? Because I can.
Imorgon är det dags för Rock And Roll Hall Of Fame-debaclet och kanske kan sedan allt skit kring detta elände lägga sig. Jag bortser numera helt från KISS eftersom de sannerligen inte kunnat ta detta med värdighet utan betett sig som barnrumpor allihop. "Vi gör det för fansen" sägs det, men jag vågar påstå att när de envist kastar skit på varandra i pressen är det sannerligen inget som fansen vill höra eller se. Mina två förhoppningar för galan består därför i följande:
1. Att NIRVANA-tributen med Dave, Pat, Krist och Joan Jett blir något så när värdig.
2. Att All-Starbandet som ACE FREHLEY ska medverka i blir något så när värdigt.
Gamla gubbar som beter sig som...gamla gubbar. Usch, jag blir bara mer trött ju mer jag tänker på det. Ett svagt ögonblick övervägde jag faktiskt att åka över. Jag är glad att jag sparade pengarna.
Fredags(torsdags?)skivan blir något helt annat. Fantastiska Wolfgangs Vault, som förser oss med konsertinspelningar från förr både vad gäller ljud och video, lade under december månad ut ALICE COOPER live i Passaic 1981. Denna hade cirkulerat som en "rare trade"-dvd tidigare, endast ett fåtal hade sett den och den var dessutom "vattenmärkt" med en stor textblaffa i mitten av rutan. Still, det var och är den enda kända tv-filmade konserten från "Special Forces"-turnén 1981/82 och beggars can't be choosers. När Wolfgang lade ut den så var kvalitén en smula bättre och vattenstämpeln var borta, jag betalade därför nyligen för ett årsabonnemang (typ 250 spänn) och har nu full tillgång till alla videos och audios där, streamat i toppkvalitet. Det finns oerhört mycket guld där, vi får väl se vad jag hinner titta och lyssna på.
Anyway, med detta i minne drar jag mig till minnes Metaltown 2004 och Alice Coopers headlinegig. Han körde nämligen en fullständigt unik låt just på den turnén i och med Who do we think we are från just "Special Forces". Jag hade fanimej egen publik under den låten. Så mycket luftgitarr har jag aldrig spelat före eller efter. Det finns tyvärr ingen film från giget men en trevlig yngling spelade in komfärten på sin minidisc, varför vi åtminstone kan njuta av ljudet från detta unika evenemang. Det är den enda gången han spelat en låt från den skivan i Sverige. Någonsin. Njut av länken! Och lyssna sen på skivan. För den är fenomenal. Speciellt titelspåret och You look good in rags.
/Alex
Imorgon är det dags för Rock And Roll Hall Of Fame-debaclet och kanske kan sedan allt skit kring detta elände lägga sig. Jag bortser numera helt från KISS eftersom de sannerligen inte kunnat ta detta med värdighet utan betett sig som barnrumpor allihop. "Vi gör det för fansen" sägs det, men jag vågar påstå att när de envist kastar skit på varandra i pressen är det sannerligen inget som fansen vill höra eller se. Mina två förhoppningar för galan består därför i följande:
1. Att NIRVANA-tributen med Dave, Pat, Krist och Joan Jett blir något så när värdig.
2. Att All-Starbandet som ACE FREHLEY ska medverka i blir något så när värdigt.
Gamla gubbar som beter sig som...gamla gubbar. Usch, jag blir bara mer trött ju mer jag tänker på det. Ett svagt ögonblick övervägde jag faktiskt att åka över. Jag är glad att jag sparade pengarna.
Fredags(torsdags?)skivan blir något helt annat. Fantastiska Wolfgangs Vault, som förser oss med konsertinspelningar från förr både vad gäller ljud och video, lade under december månad ut ALICE COOPER live i Passaic 1981. Denna hade cirkulerat som en "rare trade"-dvd tidigare, endast ett fåtal hade sett den och den var dessutom "vattenmärkt" med en stor textblaffa i mitten av rutan. Still, det var och är den enda kända tv-filmade konserten från "Special Forces"-turnén 1981/82 och beggars can't be choosers. När Wolfgang lade ut den så var kvalitén en smula bättre och vattenstämpeln var borta, jag betalade därför nyligen för ett årsabonnemang (typ 250 spänn) och har nu full tillgång till alla videos och audios där, streamat i toppkvalitet. Det finns oerhört mycket guld där, vi får väl se vad jag hinner titta och lyssna på.
Anyway, med detta i minne drar jag mig till minnes Metaltown 2004 och Alice Coopers headlinegig. Han körde nämligen en fullständigt unik låt just på den turnén i och med Who do we think we are från just "Special Forces". Jag hade fanimej egen publik under den låten. Så mycket luftgitarr har jag aldrig spelat före eller efter. Det finns tyvärr ingen film från giget men en trevlig yngling spelade in komfärten på sin minidisc, varför vi åtminstone kan njuta av ljudet från detta unika evenemang. Det är den enda gången han spelat en låt från den skivan i Sverige. Någonsin. Njut av länken! Och lyssna sen på skivan. För den är fenomenal. Speciellt titelspåret och You look good in rags.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Featured Post
Fredagslistan 2025, vecka 36: Oscar K provar dödsmetall del 2.
Idag ska Oscar prova dödsmetall igen. Senast var år 2023 för bloggens räkning. Det blir en lite kortare text idag då livet kom ivägen. Vi ...
Populära inlägg
-
Tihi! Jag fick tillfälle att mailledes fråga FOGHAT's Roger Earl några frågor inför Sweden Rock Festival-giget om två veckor, jag orkar ...
-
Denna nostalgitripp tillägnas alla som minns videobandsmärket BASF. Jag var dryga sju år gammal och tv-tablån gjorde gällande att SVT skulle...
-
Gott folk! Det har blivit dags att ta fram de tunga kanonerna och gotta ner sig i band som har djur i sina namn. Att vi inte kommit på att...
