Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Sommar = festival. Ja, så är det ju inte bara jag som tänker utan flera tusen andra skulle jag tippa. Denna vecka ska vi ta upp band som spelar på festivaler runt om i världen.
FORGOTTEN TOMB är något så unikt som ett bra black metalband från Italien. Det ni, dem finns det inte många av. Att Getaway har haft det synnerligen goda omdömet att boka bandet gör att jag tycker att festivalen bara blev än bättre.
NAGLFAR. Ett band som jag inte har lyssnat speciellt mycket på tills Susanne tyckte att jag nog borde kolla in dem. Sen blev det annat ljud i skällan. För jösses Amalia, dra på trissor, kölhala mig långsamt - detta band är ju elitbra. Det måste ni bara erkänna efter att ha lyssnat på The Monolith från "Téras".
ABORTEDs gig på Getaway kommer att gå till historien som ett av de hårdaste gigen under festivalen någonsin. Jag bara vet det då detta mer än lovligt brottarhårda band liksom inte har något mellanläge. Lägg till detta att senaste plattan "Global Flatline" är en vansinnigt brutalbra stänkare till album.
Vi kör vidare på lite psykbrytsmetal. För nog är det svårt att benämna THE DILLINGER ESCAPE PLANs musik som annat än det? Precis. Man skulle ju kunna sätta ett "finfin" framför också. Bara för att.
Lugnar ner det musikmässigt, men ej känslomässigt med PORT NOIR. Ja, fy fan - detta är ju svinbra! Och Tide får mig att längta riktigt intensivt efter fullängdaren från detta band. Jag tänker inte säga nåt om att det är Anders Fridén som har "upptäckt" bandet.
NOX VORAGOs platta "Obsidian Stonemirrors" satte jag under lupp förra året. Och det är en riktigt bra skiva, så jag tycker att det är kul att Metaltown har bokat bandet.
Mer ödesmättad och tungt vemodig musik från MINORA. "Imago" lyssnade jag väldigt mycket på i höstas och den håller fan än.
IN FLAMES. Förklaring överflödig.
CONVERGE är ju ett band som med osviklig integritet har manglat sönder samtiden under bra många år. Att bandet dessutom är en liveakt av rang gör att jag tycker att man ska gå och se bandet om man kan. Till exempel på Toftafestivalen i Umeå den 15/6.
Världens oinskränkt bästa dödsmetallband som sjunger om krig. Ni vet det, jag vet det - BOLT THROWER vet det. Bandet är notoriskt snåla med festivalgig. De gör ett (1) gig i Europa i sommar. Närmre bestämt i Finland på Tuska Open Air. Festivalledningen måste ha spräckjublat när festivalen rodde hem den bokningen. Med rätta.
-Pausfilm -
Så, nu ska vi gå vidare med Susannes låtval.
Tjosan! Ja, minsann om inte Susanne tänker göra en smyging och inleda någorlunda lugnt och avsluta stenhårt. Och då finns det ju betydligt sämre band att starta med än QUOTSA eller hur? Precis, Susanne kunde ju inlett med POISON. Usch.
Tack. ALICE IN CHAINS. Vilken nytändning det bandet har fått. Eller nytändning - det låter ju precis som på 90-talet. Och det är ju så man vill ha det.
Nja. "Infestissumam" är ju en skiva. Bra är den inte enbart om jag säger så. Men live är det ju annorlunda, och GHOST är ett band man ska se live för hela grejen det bandet gör.
KVELERTAK - alla festivalers husband. Jo, så är det. För satan vad det bandet turnerade på debutplattan. Det lär inte bli mindre på senaste, haha!
BLACK BREATH. Nog sagt.
Usch vilket skitnamn tänkte jag när jag läste GOATWHORE. Fick ta och omvärdera rätt snabbt då bandets musik är mer än lovligt bra!
Ett av världens mest stringenta och ohippa dödsmetallband är CRYPTOPSY. Med tanke på hur bra musiken är så förstår man varför bandet har hållt så länge.
Jag får erkänna att jag hajade till när jag såg att Susanne hade tagit med HATESPHERE. Inte för att bandet är speciellt dåligt, utan för att jag inte trodde att de fanns mer. Hur det låter? Som vanligt.
Sådär i sista stund tänkte jag bara njuta med er kring nyheten om Sweden Rock 2014. Precis innan KISS gick på kom det upp en film på skärmarna där de presenterade några av nästa års band. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle kissa på mig. Det hade varit en fullt naturlig reaktion för övrigt.
Först - att de bokat TRANSATLANTIC är en njutning som jag fortfarande bara tror när jag ser det. Detta betyder även att jag redan nu planerar för semester i juni nästa år eftersom jag inte tänker nöja mig med ett nedkortat festivalgig (typ RUSH i år) utan vill se ett helt gig med detta världens idag mest musikaliskt genialiska band. Däremot tänker jag självklart vara på plats när de visar Sweden Rock vilket skåp det gäller och exakt var det skall stå.
Sedan - PHENOMENA. Jag har precis förberett mina metallbobgnuttkariekollegor att de bör stå beredda med skopa och sopsäck eftersom det finns en inte alls opåtaglig risk att jag kör en spontaneous combustion när följande låt drar igång:
Sweden Rock har med dessa två band redan sopat rent efter 2013 års (för mig) magplask gällande lineup. Jag önskar att jag redan nu kunde åka bort till åkern och sätta mig och vänta.
Tänkte vi kunde ha en liten tävling i all enkelhet. längst ner i inlägget ser ni ett tvättställ. Det är metal eller hur? Precis. Det hänger ett gäng bandtröjor - samtliga metal - på detta. Vi söker såklart vilka band som finns representerade i det benschska tvättstället.
I potten ligger två finfina böcker:
Förstapriset är "Murder in the Front Row", en förträfflig fotobok om den tidiga thrashscenen. Ett verkligt praktverk om ni frågar oss. Andrapriset är en fascinerande och upplysande bok om metalscenen i Sydostasien.
För att delta i tävlingen gäller det att skicka ett mejl till metallbibliotekarien@gmail.com. Tävlingen varar till och med midsommarafton, så senast 23.59 fredagen den 21/6 vill vi ha era svar!
I sommar bjuds vi på en rolig comeback, eller snarare tribut. Det är sångaren Zinny Zan och trummisen Stixx som tillsammans med Chris Laney och Rob Marcello kört igång projektet SHOTGUN. Som en hyllning till 25-årsjubileet av KINGPIN's "Welcome to Bop city" och således även SHOTGUN MESSIAH's debutskiva (fattar du inte? googla!) har Zinny och gänget bestämt sig för att spela live runtom i Sverige. För mig som tyckte mycket om SM-debuten då det begav sig, och kanske ännu mer idag, är det en liten ynnest att jag ska få se höra låtarna live. ZAN CLAN körde som bekant hiten Don't care 'bout nothin' under 2004-2006 vilket var skoj, men nu är det dags att köra hela plattan.
Bandets turnéplan hittills:
26/7 -Skogsröjet Festival, Rejmyre
9/8 - Harry's open air festival, Växjö
21/9 - Klubben, Stockholm (Special Guest SISTER SIN)
27/9 - Sticky Fingers, Göteborg
Jag kommer inte att låta Växjögiget passera obemärkt. Godis utlovas!
Okej, vi tar skiten först då - Pauls röst är borta. Alla vet det, jag vet det, så nu nämner jag inte det med ett ord mer. Done and done.
KISS på Sweden Rock är naturligtvis den vassaste pinnen i festivalens digra bandhistoria, de fick OZZY för några år sedan vilket var musikhistoriskt gigantiskt, men Kiss slår högre. Oavsett vad man tycker om dem så är det ett spektakel som få andra band kan leverera.
Först, jag hamnade på presskonferensen. Fråga mig inte hur men där satt jag tre meter från Paul & Gene i full regalia. Det var lite fräckt. Mindre fräckt var att det var mer en fotosession än en presskonferens, frågorna som kom var komplett odugliga och nästintill kränkande usla från något som skall vara utbildade journalister, och det blev bara en stor pannkaka av allting. Men jag var i alla fall där.
Konserten då? Ja, det var ju mycket ojande kring den nya scenshowen och så sent som på morgonen kom spindeln upp efter att scenen förstärkts. När bandet så gick på märktes att det inte kunnats göra en ordentligt rehearsal eller soundcheck. När skynket faller står bandet längst upp på spindeln som ska ta dem nedåt, men den fastnade. Introriffet till Psycho circus varade således sina dryga 90 sekunder, en evighetslång tid när man bara vill att allt ska dra igång. Under kvällen var det flera fadäser som gjorde sig gällande och det som skulle kunna ha varit en oerhört fräck show kändes tyvärr mer som SPINAL TAP och kokongerna.
Låtvalet fokuserar inte längre på Paul av naturligt anledning, och Heaven's on fire som spelades i både Stockholm och Helsingfors hade nu klokt nog ersatts av Calling dr. love, en Genelåt som jag förvisso aldrig tyckt var sådär rolig live men som levererades habilt igår. War machine var ok, Gene missade texten trots teleprompters men det kan man leva med, I love it loud var ovanligt gungig. Men ändå - det kändes oinspirerat. Trött. Tommy hade en riktigt dålig dag spelmässigt och grodade sig i solo efter solo. Shock me är ett obegripligt låtval, speciellt den halva version man kör nu. Trum- och gitarrsolo skulle för alltid vara bannlyst, men den kan ju vara som med salig DIO att det behövs en paus för seniorerna i bandet.
På det hela taget - man gör allt man kan för att dölja de musikaliska bristerna med ett spektakel, men när spektaklet i sig inte fungerar så blir det bara underligt. Jag har hört alla konserter som spelats på svenska mark någonsin och detta var tveklöst den absolut sämsta, på alla plan, i alla kategorier. Men de som stod bakom mig hade hur roligt som helst, de skrek, njöt, sjöng med.
Och då spelar såklart inget av ovanstående någon som helst roll.
Vi har nu hunnit nästan halva året - och då tänkte jag att det kunde vara kul att summera vilka skivor som kan vara värda att hålla koll på när året ska summeras nån gång i december. Skadat? Ja, lite får jag väl erkänna, haha! Jag har, av olika anledningar (den främsta kanske tidsbrist inför kommande flytt) total hegemoni över veckans lista. Nästa vecka kommer dock ordningen vara återställd med bidrag från både mig och Susanne.
DEFEATED SANITY - ett av den tekniskt brutala dödsmetallens allra mest stringenta band. Senaste skivan "Passages Into Deformity" visar att tyskarna är kapabla till både furiöst rens som, faktiskt, ett satans sväng. Produktionen på skivan är precis så knastertorr som dylika tonala attacker vinner på. Virveltrumman är pitchad till absurditetens gränser, sången precis så köttigt brutal att man knappt tror att det är mänskligt möjligt att prestera dylika ljud och gitarrerna borrar sig in i skallbenet med obönhörlig aggression. Ja, ni förstår ju att detta är världsklass.
Betydligt vänare tongångar från SOILWORK. Jag är glad att jag har förmåga att uppskatta melodiösa tongångar också kan jag säga. "The Living Infinite" är nämligen en skiva som det är svårt att förneka kvaliteten på. Och den är ju lång som ett ösregn, så det vill till att band som eftersträvar att göra dubbelalbum ser till att fylla speltiden med kvalitet. Detta klarar SOILWORK, såklart, av alldeles finfint.
Det progressiva dödsgänget från Andorra har vi ju nästan tjatat hål i huvudet på er om redan. Men det går liksom inte att göra någonting åt att PERSEFONE är så pass bra att vi helt enkelt är tvugna att göra detta igen. "Spiritual Migration" är en skiva späckad med den ljuvaste tonkonst som fick mig och senare Susanne att gå i spinn.
HEAVEN SHALL BURN är ett band som jag har svårt att tycka illa om. Tyskarnas obevekliga engagemang tränger under huden på mig och får mig att ilsket knyta näven i den proverbiella fickan över sakernas tillstånd. Vilket såklart är bandets ambition. "Veto" är en skiva fylld med indignation genom musik och den funkar fint att röja loss till kan jag säga.
När DARK TRANQUILLITY släpper nytt material så ger jag bandet alltid ett gäng lyssningar. Föregångsplattan till nysläppta "Construct" - "We Are The Void" - tyckte jag var lite av en besvikelse. Därför är det så kul att bandet verkar vara tillbaka i god form - och att Stanne återigen visar att han besitter en stämma lika mångfacetterad som suverän.
"End Of Disclosure" är en gedigen skiva från ett band som har en grundmurad karriär bakom sig. Jag började nästan yla av glädje när jag hörde Tales Of Thy Spineless första gången. Känslan att låten är en av de starkaste korten i bandets kortlek just nu har inte avtagit kan jag säga. Så ursinnigt bra rent musikaliskt, lägg därtill en elitartad sånginsats av Peter Tägtgren och det är svårt att inte kapitulera.
Jajemänsan! Det tog ett tag innan poletten trillade ner för mig för "Pinnacle Of Bedlam". Mest för att jag aldrig fick tillräckligt tid att lyssna in mig på den. SUFFOCATIONs musik behöver nämligen det - tid.
Polen är ju en fin grogrund för dödsmetall. HATE är ett band som lätt hamnar i skymundan bakom exempelvis BEHEMOTH och DECAPITATED. Lite trist, då bandet verkligen inte är dåligt.
Tysk powermetal med substans. Så skrev jag om "Beneath The Surface" i min recension på WeRock. Bara det att jag ens recenserar power metal borde få er att höja på ögonbrynen, men det går inte att argumentera med skivans kvalitet.
Vi avslutar lite vänt och finstämt från brittiska djentmästarna TESSERACT. Jag har svårt att värja mig från bandets musik när den ligger på denna nivån faktiskt. Så var det inte när bandet släppte "Perspectives" förra året. Då var jag rätt besviken, så det var skönt att bli överbevisad på detta sätt.
Det är såklart naturligt att SRF blickar framåt och förstår att Saxon och Motorhead inte kommer att kunna spela så värst många gånger till. Med det sagt är det ändå obegripligt att Five finger death punch får spela någon annanstans än på toan på Harrys i Nävragöl. Maken till skittråkigt band får man leta efter, men å andra sidan var de snälla nog att inte gå på förrän en kvart efter utsatt tid.
Det är sjukt skönt att det är fint väder i år, jag minns förra året då jag stod i ösregn och försökte njuta av Änglagård... Det är jäkligt varmt dock, speciellt i Kiss Armytältet. Ställer man sig strategiskt får man en svag bris över ryggen i alla fall, alltid nåt. Sonats Arctica har väl ok men inget jag direkt brinner för, det blev en ahlgrens pizzabit istället. Såklart. Strax kikar jag lite på Survivor innan det är dags för nytt pass i Kiss Armytältet!
Det finns ett antal grejer i musikvideor som jag uppskattar mer än andra. HAVOK uppvisar en hel del av dem kan jag säga. Nedan ligger Covering Fire. Låten är bra - videon ännu bättre. För det första - skicka ut bandet i valfri bush. Det är ju metal. Jag tror aldrig jag har sett ett trumset se mer malplacerat ut än i den videon, haha! Å andra sidan är trummorna det enda instrumentet i videon som skulle höras med volym i verkligheten där ute i bushen. Filma när trummisen stampar loss på pedalerna. Förresten, trummisen får inte ha tröja på sig.
Låter det som jag raljerar? Lite kanske - men jag fullkomligt älskar orimligheten i sådana här videor.
Jaha - det blev den förste juni även i år. Skönt. Och i takt med tiden så lades det upp nya recensioner på WeRock av yours truly.
En hel del bekanta band som recensenterna tagit tag i. BiblioteKarin har satt tänderna i DARK
TRANQUILLITYs senaste platta "Construct". Det är en verkligt välskriven recension, så alldeles oavsett om ni är intresserade av göteborgarnas tonkonst eller inte tycker jag ni ska läsa den.
THE GENERALS kanske ni kommer ihåg? Bandets debutskiva "Stand Up Straight" blev ju framröstad som årets debutalbum från ett svenskt band 2009. Fredrik Sandberg dissekerar "Blood For Blood" som verkligen har ett grymt snyggt omslag.
BLACK SABBATH-ripoff? ORCHID förnekar sig inte med nya plattan "The Mouths Of Madness" skriver Robert Gustafsson i sin recension av skivan.
För egen del lyckades jag för en gångs skull komma loss ordentligt med fyra recensioner. Känns som att det var ett tag sedan jag hade sånt flöde i skrivandet. Jag fortsätter mitt hypande av BOREALIS rent skamligt finfina skiva "Fall From Grace". Har fullständigt gett upp tanken att kunna släppa den skivan under 2013 kan jag säga, haha!
TESSERACT är tillbaka i fin form efter synnerligen mediokra EPn "Perspectives" med "Altered State", en skiva som levererar en hel del riktigt bra musik. Stundtals är det så underbart bra att man häpnar.
POSTURES är ett band som jag inte kände till förrän i förra veckan. Med en blandning av tungt sväng, psykedeliska toner och en sjuhelvetes sångerska imponerar bandet på mig på den självbetitlade debutskivan.
THE BLACK DAHLIA MURDER - en sann trivselorkester som jag har gillat sedan länge. Med ny trummis bakom kaggarna visar bandet på "Everblack" att de är värda vår uppmärksamhet. Om ni nu hade tvivlat på det, haha!
Så är det Sweden Rock-vecka igen, ett år har gått sedan sist och det är 18 år sedan jag var där första gången. Jag ska vara där på torsdag, det är då KISS spelar och jag tycker att det ligger i luften att detta blir den sista spelningen på svensk mark varför det kändes vettigt att göra research inför Kiss I Sverige-boken på plats.
Jag kommer att blogga hela dagen, så alla som sitter hemma och saknar Digiloo kan kika in här lite då och då och ta del av bilder, kanske nåt filmklipp (om det går) och färska rapporter. Jag kommer att köra lite instagram också, den intresserade hittar bilder via hashtaggen #metallsmurfen
För er som är på plats så kommer en hel del av min tid att spenderas kring Kiss Army som huserar i Rockmässans tält på det nya området. Turn up, tune in och diskutera PETER CRISS' soloskiva med mig vetja! Eller varför inte den nya vinylbootleggen med giget från nyårsafton 1973? Samtalsämnena är oändliga. Den som dessutom bjuder på en Ahlgrens Pizzabit med salami ska få höra nån rolig låt som jag kanske har i telefonen.
Jag hade ju inte tänkt se Kiss fler gånger, men när tillfälle gavs att jobba så var det lätt att ändra sig. Och, som sagt, det ligger i luften att detta blir det sista besöket från ett band som började sin svenska sejour för 37 år sedan. Jag kunde inte vara med då av naturliga skäl, men den sista smällen skulle vara kul att ha hört.
Vi ses på torsdag, antingen i cyberspace eller IRL.
THE GENERALS kanske ni kommer ihåg? Bandets debutskiva "Stand Up Straight" blev ju framröstad som årets debutalbum från ett svenskt band 2009. Fredrik Sandberg dissekerar "Blood For Blood" som verkligen har ett grymt snyggt omslag.
BLACK SABBATH-ripoff? ORCHID förnekar sig inte med nya plattan "The Mouths Of Madness" skriver Robert Gustafsson i sin recension av skivan.
För egen del lyckades jag för en gångs skull komma loss ordentligt med fyra recensioner. Känns som att det var ett tag sedan jag hade sånt flöde i skrivandet. Jag fortsätter mitt hypande av BOREALIS rent skamligt finfina skiva "Fall From Grace". Har fullständigt gett upp tanken att kunna släppa den skivan under 2013 kan jag säga, haha!
POSTURES är ett band som jag inte kände till förrän i förra veckan. Med en blandning av tungt sväng, psykedeliska toner och en sjuhelvetes sångerska imponerar bandet på mig på den självbetitlade debutskivan. 
