Massiv biografi om Metallica

Förra veckan befann jag mig en dag på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Bland det första mina ögon landade på (förutom alla Gudrun Sjödén stylade bibliotekarier och sterotypt svartklädda förläggare) var Joel McIvers bok Justice for all: The Truth About Metallica. McIver är en idog skribent i bland annat Metal Hammer och han har, upptäckte jag, spottat ur sig en hel del böcker också.

Boken följer Metallicas karriär kronologiskt, men emellanåt dyker det upp sk. "The truth about..." kapitel - som återanknyter till det föregående kapitlet. Att McIver är ett fan märks direkt - framför allt när han pratar om de fyra första albumen, och i synnerhet album nummer två och tre Ride the Lightning och Master of Puppets. Efter dessa fyra plattor blir McIvers omdömen om Metallicas inspelade alster alltmer negativa. Att McIver har gjort sin hemläxa vad gäller albumen märks, men det som är roligast är alla fakta man får reda på om till exempel varför Slayers Dave Lombardo och Slipknots Joey Jordison spelade istället för Ulrich på Download-festivalen i England.

Gillar man Metallica - och att läsa - kan jag rekommendera denna biografi. Gillar man inte Metallica...ja ni fattar vad?

Plattor på väg

I väntan på andra - och större - grejer här på bloggen kommer här de skivor som precis har beställts till Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning. (Där jag jobbar för er som inte visste)

Blood Moutain av Mastodon. Brutal återkomst av det kanske mest intressanta metalbandet just nu. Oavsett om man gillar Mastodon sedan innan går det inte att värja sig mot bandets attack. Skinnpiskaren Brann Dailor tillhör helt klart mina favoriter och den smattertornado som straffar skinnen på denna platta är helt enkelt grym.

New American Gospel av Lamb of God. Enligt siten allmusic.com är detta bandet som plockade upp Panteras fallna mantel - och det kan ju aldrig vara fel. Smattrande kaggar går i alla fall hem hos mig - och om det dessutom svänger blir det bara ännu bättre.

Ascendancy av Trivium. Här är ett band som man antingen gillar eller hatar. Av många hälsade som det nya Metallica visar Trivium på denna platta att de kan spela skiten ur sina instrument. Det går halsbrytande fort bitvis. Det man kan störa sig lite på är den oerhört välpolerade produktionen - men å andra sidan är det ju trevligt att höra vad folk spelar.

Impressions in blood av Vader. Vader är ju närmast dyrkade som ett av de bästa deathmetalbanden i världen - och de gör oss inte besvikna på denna plattan återigen enligt siten allmusic.com.

For Life. 'Til Death. To Hell. With Love av Enter the Hunt. EtH har fått benämningen modern metal klistrad på sig - men vad det innebär har jag inte sett. Däremot talar deras nya platta för sig själv. Om man gillar Khoma kan det här vara nåt - om man tar bort stråkarna och lägger till lite hetsigare trumspel kommer man ganska nära EtH. Det som är bäst på plattan är sången som får mig att rysa av välbehag.

Metalfest på The Tivoli

Fullknökat, svettigt och bitvis grymt tajt. Metallbibliotekarien rapporterar med nackspärr från The Tivolis 10-års jubileum som igår drog igång med metalkväll med storheterna Soilwork som headlinare.

Trots den ohemula blåsten och trots att det var måndagskväll sträckte sig kön lång utanför The Tivoli igår. Förväntningarna var höga, halva Påarp verkade vara där för att betitta lokala röjarna Carmina Burana, fetröja till Defaced, och mosha till Darkane som förutom Soilwork deltog i metalkvällen i den gamla tågstationen. Och trångt blev det.

Carmina Burana var första bandet på scen - och de var spelsugna. Förra gången jag såg bandet på Tumstockfestivalen hade de en vikarierande trummis, men igår var den ordninarie tillbaka. Och han visade vad han gick för - hans mullerfill var så gött att höra och resten av bandet var på tå hela tiden. På nåt sätt är samfällt och snyggt headbangande på scen så jäkla snyggt. Sångaren Mille tog i så jag trodde att han skulle få brock - hur den mannens röst håller fattar jag bara inte. Att han dessutom dyker ner i publiken är ju bara så coolt. Starkt och en lovande inledning på kvällen.

Genomgående tycker jag att omriggning och tempot mellan akterna var oerhört bra för det dröjer inte länge förrän Defaced står på scen. Jag har aldrig hört bandet innan men de levererar sin metal föredömligt tajt och fortsätter spela trots att en av gitarristerna drar av två strängar. Publiken börjar komma igång och ansatser till en moshpit har redan börjat dras igång.

Ibland blir det väldigt påtagligt att ett etablerat band med några utlandsturnéer i ryggen höjer nivån. Det sker när Darkane intar scenen. Det framförallt låga ljuden bandet hade under sin spelning på Malmöfestivalen är helt borta. Ljudet är helt enkelt svinbra. Man hör precis allt som händer på instrumenten. Som den virveltrumsfetischist jag är tycker jag att Peter Wildoers kagge är den bästa jag har hört. Darkane har väldigt många bra låtar men den som sticker ut mest i mina öron är Organic Canvas. Sen måste jag bara säga nåt om Darkanes bassist Jörgen Löfgrens hår! Fy fan vad långt det är och jag tror att han mycket väl kan smiska livet ut någon som står vid scenkanten - så nära kunde man nämligen stå på The Tivoli. Vid det här laget är moshpiten igång rejält och röjet minskar inte när Soilwork intar scenen.

Bandet är efterlängtat efter den på grund av sångaren Björn "Speed" Strids ryggskott inställda spelningen på Malmöfestivalen. Av det ryggskottet märks ingenting alls, för bandet hetsar och dominerar publiken rent fantastiskt. "Speed" har inte bara en bra röst som han använder både för att growla och sjunga rent med, han har en scennärvaro som är påtaglig. Resten av bandet är förstås väldigt bra också, men det blir ändå med "Speeds" vrål i öronen som jag lämnar The Tivoli efter en rejäl omgång metal.

Kill 'em All

En kompis hade fått tag på Metallicas första platta, och jag kunde bara inte fatta hur brutalt hård den var. Om jag inte minns fel så var jag i de tidiga tonåren, och det jag helst av allt ville var att vara lika cool som Lars Ulrich. (Eller åtminstone så snabb) Så här i efterhand har jag väl omvärderat Metallica som band - men ingen kan ta ifrån bandet den furiösa attack som de levererade på sin första fullängdare. Eller på sina första 4 plattor för den delen.

Då tyckte vi att hastigheten var så halsbrytande att vi trodde att vi spelade plattan på för högt varvantal (japp vinyl regerade!), men ganska snart fattade vi att det verkligen skulle gå så fort. Inledningar på plattor är som bekant väldigt viktiga, och jag tycker fortfarande att Kill 'em All har bland de coolaste jag har hört - en fade-up till en fermat för att sedan följas av en holmgång på pukorna till en ny fermat innan Hetfield drar igång det där hetsiga riffet och Hit the lights är igång på allvar.

Det jag finner så oemotståndligt med Metallicas debutfullängdare är att man riktigt hör att bandet är så hungrigt och verkligen vill köra över lyssnaren, något som har försvunnit med plattor som Load och Re-load, där mättnaden över framgången tydligt märks.

Metal på Malmöfestivalen 2006

Malmöfestivalen avslutades med en helkväll metal och punk på Mölleplatsen, och med en rätt hyfsad line-up såg jag och mina polare fram emot en kväll med hög volym, headbanging och några kalla ner i strupen.

Att metal och punk är något som drar stor publik märktes när vi dök upp på Mölleplatsen lagom till Cryptopsys gig. Gruppen har nu en närmast legendarisk status för att närmast spotta på hastighetsgränser, och de drar igång med en närmast halsbrytande speed. Sångaren vrålar sig sönder och samman, och de båda gitarristerna gnider strängarna med en grym frenesi. Ändå har jag extremt svårt att uppskatta bandet - mycket beroende på att ljudet är så fruktansvärt dåligt att all teknisk briljans går mig helt förbi. Visst det går fort men om det enda man hör är de supertriggade baskaggarna och inte så mycket av resten blir det inte så kul i längden.

Jag hade verkligen sett fram emot att få se Soilwork, men på grund av ett olyckligt ryggskott på sångaren Björn "Speed" Strid tvingades bandet ställa in. En initial besvikelse övergår i glädje när jag får reda på att ersättningsband blir Darkane! Glad i hågen styr jag mina steg mot Mölle 1, och jag blir inte besviken om jag säger så! Bandet kommer ut och smäller på med
"Godforsaken Universe" efter introlåten "Amnesia of the Wildoerian Apocalypse". Den senaste turnén i USA verkar ha gjort bandet ännu bättre än innan för det är snabb, teknisk och vansinnigt tajt metal som avfyras mot publiken.

Att bandet dessutom verkar vara grymt spelsugna gör ju inte saken sämre. Under en timme går bandet från klarhet till klarhet. Det enda som drar ner konserten lite är att Klas gitarr lägger av en bit in, men det är så snabbt fixat att det knappast märks. Om några förtjänas att nämnas speciellt är det gitarristen Christofer Malmström som har en ruggig teknik och grymma solon, och trummisen Peter Wildoer som är en urkraft bakom sitt trumset. Grymt kul och konserten får mig att se fram ännu mer emot bandets gig på Tivoli nästa måndag - då förhoppningsvis "Speed" ska vara frisk nog för att Soilwork kan spela.

Pressad genom golvet

Igår var det julafton - Slayers hos mig grymt efterlängtade Christ Illusion låg och väntade på mig efter jobbet. Så här efter 3 genomlyssningar framstår plattan som en rejäl spark i något känsligt område. Inte nog med att Dave Lombardo är tillbaka bakom kaggarna han spelar som den gigant han är - kaggearbetet i till exempel "Confearacy" skickar en ilning av välbehag nerför ryggraden. Arayas sång framvrålat med auktoritet och Hannemans och Kings gedigna gitarrarbete gör denna platta till en av Slayers starkaste i mitt tycke.

Texterna har ju alltid varit ett ämne när det gäller Slayer och här har bandet tagit i ordentligt. Singeln "Cult" gav en föraning av vad som skulle komma - religionskritiken formligen sprutar ut från texthäftet, men den låt som det redan pratas om är "Jihad" skriven ur World Trade Center terroristernas perspektiv. Provocerande? Självklart, men det är Slayer vi pratar om inte Lordi.

En stark platta av ett band som vill visa att det fortfarande efter över 20 år i branschen har något att komma med.

Tumstocksfestivalen

Den 28/7 var det dags för Tumstocksfestivalens hårdrockskväll. Tumstock är ett berömvärt initiativ som ger lokala band en chans att spela inför hemmapublik i en stad där de få scener som finns mest är reserverade för etablerade (läs signade) band. För mig var det första gången som jag var förbi Grytan för lite hårdrock. Och första bandet Chaeostribe gör att mitt humör vänder uppåt. De två sångarna, närmast identiskt lika med rakade skallar, jobbar kopiöst med den stenhårda musiken. Ljudet är ganska ok, men bastrumman låter inte bra när dubbeltrampet kommer igång. Synd med tanke på att Chaeostribe har en riktig bra skinnpiskare.

Att det är tvära kast på Tumstock blir märkbart när The Hurricane Choir går upp på scen. Skönt svängig bluesrock med långa instrumentala partier gör att man blir riktigt avslappnad. Synd bara att ingen vill gå fram till scenen.

Carmina Burana verkar vara ett populärt band, och de verkar vara riktigt spelsugna. Sångaren illvrålar sig sönder och samman och resten av bandet fetröjer. Kul.

Ett band som dock inte är lika roligt är Neglected Roots som låter precis som Rage Against the Machine gjorde, fast utan den närmast fanatiska glöd som Los Angelesbandet gjorde till sitt signum.

Totalt sett måste jag ändå säga att många av banden var riktigt bra. Det jag dock saknar i samtliga fall förutom Chaeostribe, Von Benzo och Hardcore Superstar är hemsidor. Så please snickra ihop några!

Darkane

Darkane från Helsingborg släppte förra året Layers of Lies, och har sedan dess turnérat i både Europa och USA. Metallbibliotekarien träffade Christofer Malmström, gitarr, på en fest. Resultatet blev denna intervju.

Hur många år har bandet funnits?
Darkane [som förutom Christofer inkluderar Peter Wildoer, trummor, Jörgen Löfberg, bas, Klas Ideberg, gitarr, och Andreas Sydow sång] bildades i Januari 1998 av mig och Peter, så 8.5 år.

Vilka band skulle ni säga är era största influenser?
Det är svårt att säga, för dels har det varierat mycket under åren, och sen så lyssnar vi på så mycket olika band och stilar. När vi bildades var vi influerade av At the Gates. Sen har det smygit sig in en del trash som Slayer, Exodus och Forbidden, och sedan Strapping Young Lad och Meshuggah. Lite äldre band som Entombed, Death och Morbid Angel har alltid funnits med i min ryggrad när jag skriver låtar.

Brukar ert arbetssätt skilja sig från platta till platta?
Det vanligaste är att Peter och jag träffas och sätter ihop idéer som vi har fått var och en för sig till låtar. I början jobbade vi med trummaskin och portabandspelare, och sedan med dator hemma hos Peter. Nuförtiden har vi en egen studio där vi sitter och kommer på låtar och spelar in direkt med programmerade trummor. Klas bidrar även med lite låtmaterial på sitt håll.

Har ni mycket skrivet redan när ni går in i studion?
Musiken brukar vara 100% färdigskriven och arrangerad när vi börjar spela in. Det är värre med sången. Ibland får vi sitta och skriva textrader och arrangera dem efterhand som vi spelar in, men till nästa skiva ska vi ha sången bättre förberedd, dels för att spara tid, och för att ha en chans att ändra ifall man inte är nöjd.

Vilka plattor är ett absolut måste i turnébussen?
Vi har nog inga plattor som måste vara med. För det mesta pallar man inte lyssna på något i bussen när man har gigat själv och kanske kollat på de andra banden. Men skulle det hända att man lyssnar på något kan det bli precis vad som helst.

Vilka är de största skillnaderna mellan att turnera i USA och Europa?
I USA kan man få uppleva alla årstider inom loppet av några veckor, och dessutom större skillnader i naturen… från platt öken till skogsbeklädda bergskejor. Bussarna i USA har dessutom bara ett plan medan de i Europa alltid har två våningar, där man sover på ovanvåningen. Publikmässigt är det nog inte så stor skillnad. Vi har ju bara gjort en USA-turné som vi gjorde med Fear Factory, Soilwork och Strapping Young Lad, och eftersom det är rätt stora band upplevde vi det som att det var mer publiktillströmmning och bättre drag på de gigen än i Europa. Det är också ganska ovanligt att det finns duschar i logerna i USA, så har man otur går det några dagar mellan duscharna.

Hur såg en "normal" dag ut under senaste turnén?
Inte speciellt spännande. Man vaknar någon gång mellan kl 13 och 15, ibland senare. Har man tur står bussen redan utanför stället man ska spela på, och då kan man gå in och kolla in scenen och äta lite frukostbuffé. Befinner man någorlunda centralt i en intressant stad kan man gå ut och kolla in lite sevärdheter i några timmar. Ibland ligger spelstället ute i något industriområde, och då finns det inte så mycket att göra. Framåt kvällen soundcheckar man och sedan äter man medan de börjar släppa in folk. Peter brukar börja värma upp ca en timme innan giget, och sångaren Adde Sydow joinar honom den sista halvtimman med sångövningar för att mjuka upp halsen. Vi andra brukar värma upp i två minuter ungefär. Några snabba skalor, och lite tänjningar i nacken, och sen får det vara bra. Efter giget stretchar vi i logen, och kanske drar några Jack and Coke, och duschar. När huvudbandet börjar närma sig slutet brukar vi gå ut till tröjförsäljningsståndet och hänga och skriva autografer till de som vill ha. När giget är slut och publiken är ute hoppas man på att få lite nattmat medan crewet plockar ihop backlinen. När allt är nerpackat hjälps alla banden åt att snabbt lasta ut det i bussen, och sen drar vi vidare mot nästa mål. Några sitter nere i loungen och dricker whiskey och snackar ett tag innan dom lägger sig. Jag brukar för det mesta se en film uppe i min sovkoj innan jag somnar.

Om ni fick välja vilket band skulle ni helst turnera med och varför?
Det skulle nog bli Slayer i så fall. Dels för att de är gamla idoler till oss, och sen hade det varit mycket bra reklam för Darkane eftersom Slayer drar mycket folk, vilket innebär mer publik till oss också.

Vilket skulle ni föredra (om ni var tvungna); vara stora och respekterade i Sverige eller utomlands?
Utomlands är ju roligare för då får man komma ut och resa. Vi har spelat i Japan, USA, stora delar av Europa och till och med i Tel Aviv i Israel. Hellre det än en turné till Bromölla.

Vilket är ert värsta, respektive bästa turnéminne?
Vi har varit med om mycket skit, och mycket kul! En historia som jag måste förkorta avsevärt är när vi skulle spela på Hell on Earth-festivalen i Österrike 2001. Vi hade lånat en Chevrolet-van av Brandsta City Släckers, men strax efter gränsen mellan Tyskland och Tjeckien dog den. Vi fick rulla den tillbaka flera kilometer tills vi var över i Tyskland igen för att få bättre service. Sen fick vi låna en mycket risig Folkabuss av verstaden så att vi kunde ta oss till Österrike och genomföra giget. Festivalen var en katastrof, och fast vi skulle spela kl 20:30 på kvällen slutade det med att vi lirade 1:30 på natten, och det var bara ca 50 besökare kvar eftersom festivalen var slut. Anledningen var att banden före oss drog över på tiden, och huvudbanden ändå krävde att få spela på utsatt tid, vilket innebar att vi blev flyttade bakåt. Hade vi lirat 20:30 hade ca 1000 pers sett oss, och det hade varit lite vettigare. Hursomhelst, så åkte vi tillbaka till verkstaden i Tyskland för att hämta upp vår van, men de hade inte fått rätt på den, så vi fick spendera två nätter till på hotell innan vi kunde åka hem. Allt som allt gick hela kalaset på 9000 kr back för vår del, och 6 dagar av sommarsemestern för att spela inför 50 pers i Österrike.
Bästa turnéminnet borde vara turen till Japan. Vi lirade i Tokyo, Nagoya och Osaka, och blev behandlade som riktiga rockstjärnor, med fina hotell osv. Fansen var också helt galna och hängde på tågstationerna när vi kom dit, och i hotell-lobbyna. Det var kul att få uppleva, och jag hoppas på att få komma dit igen.

Många i bandet håller på i andra band. Ser ni detta som nåt naturligt eller brukar det leda till konflikter?
Det har aldrig lett till konflikt i vårt fall. Det är klart att man måste få utlopp för sitt behov av att spela med andra musiker, och andra stilar också. Så länge man kan göra vad man ska med Darkane så får man syssla med vad man vill vid sidan om.

Vad tycker ni om att band som The Poodles och Lordi har haft så stora framgångar inom schlagervärlden?
Kul för dom, men det är inget som påverkar mig. Jag är inget fan. Schlagerträsket behövde dock något som rörde om bland allt fjolleri.

Till sist, var händer i Darkane-lägret inom den närmsta tiden?
Vi ska lira på Graspop-festivalen i Belgien på midsommarafton. Senare i sommar spelar vi på en festival i Italien också, och innan dess ska vi förhoppningsvis ha skrivit lite nya låtar så att vi kan lira in en platta vid årsskiftet eller däromkring.

...And Justice for all

Vad är det som gör en skiva bra? För mig handlar det mycket om den känsla som musiken förmedlar. När jag hörde Metallicas ...And Justice for all var det framförallt två saker jag hörde - att bandet verkligen hade tagit ut svängarna och att ljudet var extremt torrt. Många tycker att basen är alldeles för låg på plattan, och visst jag kan hålla med om det, men på något sätt så funkar låtarna mycket bra i den mixen. And Justice for all har blivit en platta som jag ständigt återkommer till, mycket beroende på att jag tycker att låtarna är så otroligt jävla bra och genomtänkta, och för att skivan verkligen visar på att Metallica hade nått ett steg i utvecklingen där deras teknik var närmast fulländad. Som trummis har man svårt att inte uppskatta Ulrichs närmast maniskt drivande spel och supercoola fills. Många brukar nämna de där bastrumslagen i slutet på "One" men i mitt tycke är fillet i "Frayed ends of sanity" bland det coolaste jag har hört. På ett sätt markerar Justice vägs ände för Metallica i fråga om låtkomplexitet. För varje skiva fram till och med Justice hade låtarna blivit längre, taktarterna mer udda och låtarna krävde mer av lyssnaren än tidigare. Metallica verkar ha insett att de inte kunde dra denna växel längre - lyssna bara på Black Album!

Intryck från Roskildefestivalen

Just återkommen till verkligheten efter en vecka på Roskildefestivalen kan jag inte säga att jag direkt ångrar att jag åkte -- bra väder, god öl, goda vänner och framför allt många bra konsertupplevelser. Bäst? Det får nog bli delad förstaplats mellan Opeth och Tool. Att Opeth är ett sjukligt kompetent band visste jag sedan innan - men det som bandet bjöd på tog andan ur en. Det blev precis som påannonseraren sa - "It's going to be heavy, it's going to be beautiful". Mig veterligen finns det inget band som lyckas kombinera skönhet och tungt mangel i den utsträcking som Opeth gör. Att sedan bandet lyckas hålla ihop låtar som snittar 10-12 minuter förstärker bara bilden av Opeths kompetens. På den timme bandet spelade körde de 6 låtar! Tool blev en ny trevlig bekantskap för mig och bandets spelning kan bara beskrivas som en totalupplevelse - musiken var bara en del av den multimediashow bandet vräkte över den stora publiken. Helt sjuka animeringar och filmsnuttar förstärkte konserten på ett sätt som gjorde en knäsvag och bandet kunde lätt ha spelat en lång stund till än det 1 1/2 timme långa set som de fick.
Största glada överraskningen var Trivium (se bild) som i det närmaste slaktade publiken med sin konsert. Trots att bandet har en mycket låg medelålder, kanske den lägsta inom metal var det inget fel på den podus och det självförtroende bandet har - vilket det gavs bevis på när sångaren beordrade publiken att "get your fucking horns in the air" och ett helt hav av nävar sträckte sig mot tälttaket. Brutalt mangel, respektingivande kaggearbete och snyggt koordinerat headbangande gav intrycket att detta band kan bli riktigt stort.
Strax efter Triviums spelning begav jag mig bort till Pavillion där svenska Burst levererade sin numera belönade metal - och som de gjorde det. Volymen var naturligtvis hög men den furiösa attack som företogs mot publiken var fenomenal. Det är ju bara så skönt att se ett band komma ut på en scen med viljan att göra en bra spelning och sedan göra just det. Största besvikelsen då? Tyvärr - Guns 'n' Roses. Ett band som visserligen har gjort några av rockens bästa låtar men som inte har gett ut en skiva på evigheter har inte råd att komma ut på scenen en timme efter utsatt tid. Att bandet dessutom plågade publiken med intetsägande jam och 6 dåliga solon bara för att Axl skulle hinna med att byta skjorta totalt dödade konserten. Kör - bromsa, kör - bromsa. Med en sådan formel blir det inget flyt i konserten, och då spelar det ingen roll hur bra bandet framför sina låtar.

Totalt sett var årets festival mycket bra, och det är rent märkligt hur bra stämning det kan råda på ett ställe som under festivalen är Danmarks fjärde största stad! Det utbud av upplevelser som festivalen kan erbjuda gör att man kan bortse från de odörer som härskar på vissa ställen, man kan bortse från dammet, att trängas, att stå och vänta på att få köpa öl eller mat så länge att man förlorar förståndet. Det är ett ganska gott betyg för en festival.

11 skäl till att sommaren blir brutalt hård

01. Cult 02. Consfearacy 03. Flesh Storm 04. Jihad 05. Eyes of the Insane 06. Black Serenade 07. Supremist 08. Skeleton Christ 09. Catatonic 10. Final Six 11. Catalyst

Ovanstående låtlista är från Slayers nästa album Christ Illusion som släpps den 8/9 och skivan utgör 11 skäl till att sommaren är fixad oavsett om det blir sol, regn, hagel, dåliga fester eller bara tråkigt. För mig som snöade in på Slayer totalt sedan jag hörde "Angel of Death" är detta en stor begivenhet. Det gör ju inte saken sämre att på denna platta är min absoluta favvo-trummis Dave Lombardo tillbaka, ett faktum som inte har varit realitet sedan lysande Seasons in the abyss. Om man bara går på omslaget så ser det ju ut att vara en riktigt brutalt köttig platta, något som närmast är självklart när det gäller ett band som Slayer. Ända sedan debuten har Slayer haft något av en ikonstatus, en mycket välförkänt sådan med tanke på att gruppen verkligen har hållt sin linje med tunga riff, brutalt manglande trummor och riktigt onda texter. Kort sagt, det verkar bli en riktigt bra sommar.

Hypat vemod från Norrland

Mer och mer misstänker jag att det är nåt speciellt med Norrland som gör att det kommer så mycket bra musik därifrån. Superhypade Khoma från Umeå är inget undantag. Med senaste släppet The second wave har de fått kritikerkåren och publiken att närmast kollektivt gå upp i brygga - och undertecknad är inget undantag.

Det är svårt att säga vad som är så bra med Khoma, men det som skivan framför allt präglas av är ett svår- och vemod från helvetet parat med en rejäl dos ärlighet. Fort går det inte, och skivan är inget för folk som gillar när det går i 250, men å andra sidan är plattan så grymt genomtänkt och konsekvent exekverad att man inte annat kan än kapitulera.

Bästa spår? Helt omöjligt att säga...men skivan bodde i min skivspelare i drygt 2 veckor och så fort jag fick tillfälle så lyssade jag på den.

Som en val från djupen

Mastodons platta Leviathan fullkomligt överrumplade mig när jag först hörde den. Mastodon var ett band vars namn jag tämligen frekvent hade hört nämnas både i min närmsta kompiskrets, och gruppen hade även cirkulerat i olika tidskrifter. Som vanligt blev jag ganska skeptisk, just på grund av hypen, men när jag lyckades hitta Leviathan till en rimligt pris kunde jag inte skjuta upp lyssnandet längre.

Det som nådde mina öron var - tja jag vet fortfarande inte - men skivan fullkomligt krävde hela min uppmärksamhet. Från öppningsspåret "Blood and Thunder" till avslutaren "Joseph Merrick" ryms en hel del influenser, men Mastodon lyckas på ett helt förträffligt sätt sammanfoga dessa till nåt helt eget.

Det som framför allt fastnar hos en trumslagare som undertecknad är hur djävulskt Brann Dailor verkar brinna för varenda låt och varenda grej han gör - och tro mig det är en hel massa hela tiden. Det är inte hans teknik som glänser utan snarare hur han hela tiden vill vidare. Det är inte särskilt lång tid mellan smattrande fills, men konstigt nog förloras inte flowet överhuvud taget.

Skivan är mycket tydligt influerad av boken "Moby Dick" och boken går som en röd tråd genom hela skivan, vilket man märker på låttitlar som till exempel "I am Ahab", "Seabeast", "Iron Tusk" och "Aqua Dementia".

För er som gillar när en skiva tar lite tid att komma in i och verkligen uppskatta rekommenderas Leviathan varmt.

Top 5 Tillfriskningsskivor

Hela förra veckan låg jag däckad i en grym förkylning. För att pigga upp mig under dessa verkligt trista dagar i sjuklägret lyssnade jag på följande plattor:

5. Dark Tranquillity Character och då i synnerhet låten "Lost to Apathy".

4. Khoma The Second Wave - en skiva som faktiskt är lika bra som hypen påstår.

3. In Flames Come Clarity

2. The Haunted Made me do it

1. Mastodon Leviathan

Projektilspya befogad

The Poodles - detta avskyvärda band. Nu förtiden är det knappast nåt som gör mig mer upprörd i saker som gäller musik än detta bands totala fjärmande från hårdrocksvärlden. Går man in på pudlarnas hemsida finner man till sin förskräckelse detta citat:

"Vi må ha halkat ner lite, om än tillfälligt ;-), på Trackslistan men på Svensktoppen knep vi just en 4:e plats.Svensktoppen - närmare den svenska folksjälen kan vi nog inte komma. Vi kan även stolt meddela att The Poodles är det första hårdrocksbandet genom tiderna som legat på Svensktoppen!Skål ta mej fan!"

Att som hårdrockare gratulera sig själv till att ligga på fucking Svensktoppen borde rimligtvis få varje metalband med ett uns av självrespekt att fundera på att skriva in sig själva på antingen avgiftning eller mentalsjukhus. Hårdrock och metallakter ska helt enkelt inte ligga på Svensktoppen. Punkt.

Förmodligen tycker folk att jag nog tar i lite väl mycket, men det finns en gräns för just vilken grad av folklighet som hårdrocken bör ha. Fråga Lemmy om hans mål är att ligga på en lista som närmast förknippas med soggig dansbandsmusik och annat tuggummipoppande och sannolikheten för att du får ett "No fucking way!" och kompanistryk är ganska stor. Syftet med att lira i hårdrock och metalband kan ju inte enligt några måttstockar vara att ligga på Svensktoppen utan att vara skräniga, onda, högljudda, och absolut inte mainstream!

Till er som ändå lyssnar och trivs med The Poodles - vet med er att detta band upphörde att vara hårdrock det ögonblick det ställde sig på Melodifestivalens scen och sålde sig så duktigt. Hårdrock ska inte vara trevligt, inte mainstream och den ska definitivt inte ligga på fucking Svensktoppen.

Top 5 Metalltrummisar

1. Dave Lombardo (Slayer, ex-Testament) har inget kvar att bevisa. Supersnabb i både händer och fötter och makalöst kreativ. Måsteplattor; Reign in Blood, Seasons in the abyss, The Gathering.

2. Per Möller Jensen (The Haunted) Låten Silencer från Made me do it var en av de starkaste metallåtarna jag hörde år 2000, och Per har ju inte svikit sen dess om jag säger så...

3. Daniel Svensson (In Flames) Jag var lite tveksam innan men kapitulerade fullständigt när Come Clarity släpptes.

4. Vinnie Paul (ex-Pantera, ex-Damageplan) Inga ord behövs egentligen förutom Vulgar Display of Power!

5. Martin Lopez (Opeth) Har bara hört Ghost Reveries, men djävlar i min låda vad han kan trumma!

S:t Anger

S:t Anger är en platta som jag i mångt och mycket emottog med blandade känslor. Å ena sidan var det oerhört skönt att ha tillbaka gruppen i grym aggresiv anda - men å andra sidan var produktionen riktigt usel. Produktionsdelen av skivan har gjort att många av mina kompisar helt har dömt ut skivan, något som kanske är förståeligt med tanke på Metallicas tidigare skivor har låtit. Personligen tycker jag att S:t Anger är ett steg i rätt rikting för bandet som närmast hade blivit en karikatyr av sig själva med lågbottennappen Load och Re-load på sitt samvete. Visst, produktionen på S:t Anger ligger flera snäpp under Metallicas vanliga nivå, något som tyvärr döljer flera utmärkta låtar - och då pratar jag inte om Frantic! Dessutom tycker jag att själva Fuck-it-all-and-fucking-no-regrets-attityden formligen sprutar om skivan, och det är ju alltid trevligt.

Metallica

Metallica tillhör ett av de namn inom hårdrocken som berör och upprör väldigt många. Detta är kick-offen till en lång serie inlägg om just Metallica. Varje inlägg kommer att ha den logga ni ser här ovanför. Vad tycker du om listorna? Skriv gärna en kommentar eller två.


Topp 5 Metallicaalbum

1. ...And Justice for All

2. Ride the Lightning

3. Master of Puppets

4. Kill 'em All

5. Black Album


Topp 10 Metallicalåtar

1. Blackened (...And Justice for All)

2. For whom the bells tolls (Ride the lightning)

3. Disposable heroes (Master of Puppets)

4. Phantom Lord (Kill 'em all)

5. Frayed ends of sanity (...And Justice for All)

6. The God that failed (Black Album)

7. Sweet Amber (St. Anger)

8. Dyer's Eve (...And Justice for All)

9. Sanatarium (Master of Puppets)

10. Fade to black (Ride the Lightning)

När jag jammade med John Levén

Jag är uppvuxen i Karlskrona. En bit utanför staden finns det en mycket liten by som heter Kristianopel. Byn är berömd för 3 saker; sin ringmur, ett dansställe som heter Masten och Pama Records studio. Ägaren till den studion heter Maxe, och eftersom min mor hade hjälpt honom starta studion, och han visste att jag spelade trummor inbjöd han mig till en workshop där förutom Europes basist John Levén även Hempo Hildén skulle vara med. Det här var innan Killinggängets sketch med Sam Spandex och listan över världens bästa hårdrockstrummisar med den numera legendariska repliken ”Hempo Hildén ligger sjua” grej. Hempo gav intrycket att hårdrockare det var man antingen hela vägen med långt hår, läderpaj, läderbyxor och rejäla boots eller så sket man i att vara hårdrockare alls. Han hade dessutom en mycket snygg Zildjianstämnyckel på en stor kedja som halssmycke. I mina då 13 åriga ögon var Hempo själva sinnebilden av en 1980-talshårdrockare, men han var ruggigt bra på att spela.

Det första som hände var att Hempo och John jammade en kort stund. I studion fanns ett stort, dubbel-kaggat trumset uppställt.* Visserligen hade jag sett stora trumset innan men storlekarna på trummorna förde tankarna till Vinnie Pauls kit. Likadant var det med cymbalerna som allihopa var, just det, Zildjian. Det enda som inte var metal med det kitet var färgen – det var gult. För er som inte vet hur det är att spela på dubbla kaggar eller dubbelpedal kan jag berätta att det krävs en hel del övning för att få slagen jämna och jag hade aldrig ens provat att spela med dubbelpedal. Vad som kan vara bra att veta var att jag var ganska så liten till växten och nådde knappt ner till pedalerna, men hela det där setet gjorde att jag ju var tvungen att stampa loss.

Till en början körde jag mest ett rakt komp – jag ville ju inte göra bort mig inför de övriga mycket äldre deltagarna på workshopen – men ju längre jag och John spelade desto mer avslappnad blev jag. Att Hempo dessutom syntes i fönstret till studiorummet headbangandes gjorde ju inte situationen sämre. Och sen var det klart. Vad jag kommer ihåg var att jag åtminstone försökte få slagen så snabba som möjligt i den avslutande s. k. fermaten på jammet.

Tydligen spelades hela dagen in, men med tanke på hur grön jag var vid tillfället hoppas jag att Maxe har spelat över bandet med nåt mycket bättre!

* För egen del körde jag vid denna tid på ett söndersunkat Sonorplagiat till trumset. Utan bottenskinn!

The Number of the Beast av Iron Maiden

1988 var jag 12 år gammal. Jag hade lyssnat på en hel del hårdrock, framför allt en sliten version på kassett av Slayers klassiska ”Reign in Blood”, men jag ägde inga egna hårdrocksplattor, men nu skulle det i alla fall bli av. Jag hade begett mig in till stans ena varuhus, Domus, med det uttalade målet att jag skulle köpa skivor. På den här tiden – ja jag vet det låter som om det var på stenåldern – fanns det en helt OK skivavdelning med mängder av vinylskivor, CD:n hade ännu inte gjort sitt intåg – på just Domus i Karlskrona. På 1980-talet var ju Europe ganska mycket i ropet, men jag tyckte redan då att de var för mesiga, jag ville ha tyngre grejer.

Nåt som jag alltid har tyckt är att mycket av konsten att göra snygga skivomslag försvann när CD:n kom. På vinylskivorna fanns det ju så mycket mer yta att skapa på. Maiden hade redan från början av sin karriär haft en genomtänkt idé bakom sina skivomslag. Eddie fanns alltid med, och även om de två första plattorna hade snygga omslag, var de i mitt tycke ingenting mot vad som kastade sig emot mig den där dagen på Domus. Så fruktansvärt ont, med Eddie som master-puppeteer över djävulen. Jag var ju bara tvungen att köpa plattan.

Ivrig lade jag på skivan: ”Woe to you oh earth and sea, for the devil sends the beast with wrath, because he knows the time is short. Le the who hath understanding reckon the number of the beast, for it is a human number. The number is 666”. Och sedan knallhårda gitarrer och som grädde på moset – Bruce Dickinson – hans första skiva med Maiden. Jag fick i det närmaste frisläpp!

Många av låtarna på ”The Number of the beast har ju blivit moderna klassiker” – titellåten, den till en början lugna ”Children of the damned” med en furiös tempoökning i slutet, ”Run to the hills” allsångsaktiga refräng, ”22 Acacia Avenue” där Charlot the Harlot återigen dyker upp, och flertalet låtar från skivan dyker upp under Maidenkonserter. Men den låt som fångade mig mest var ”The Prisoner”. Visserligen hade jag nu imponerats av Slayers trumslagare Dave Lombardos hastighet, med trumkompet som Clive Burr lägger ner i ”The Prisoner” ger mig fortfarande gåshud. Jag övade som en liten gnu för att få till de där snabba slagen på min i och för sig ganska sunkiga enkelpedal!

Trots att det har gått så pass lång tid sedan ”The Number of the beast” släpptes håller den fortfarande med all rätt sin plats som en av de bästa hårdrocksskivorna som har gjorts. Maiden fick allt att stämma – låtarna knäcker, Bruces sång är toppklass, produktionen suverän, omslaget – ja allt som man vill ska finnas med på varje platta.

Har ni inte fattat det än så är det här en platta som är ett absolut måste för alla som kallar sig hårdrockare.