Fredagslistan 2018, vecka 46: Första världskriget

God afton!

Idag blir det historielektion. Den 28 juli 1914 brakade helvetet lös i Europa, då Gavrilo Princip sköt de berömda skotten i Sarajevo. Föga kunde Gavrilo ana att hans handling i förlängningen skulle leda till att vi efterkrigsmänniskor fick njuta musikaliska frukter inspirerade av just detta första världskrig.

Jag tänker låta musiken tala för sig själv och inte orda så värst mycket, därav klarar vi av bandgenomgången snabbt så vi får sätta tänderna i väsentligheten sen.

Först ut är 1914 som haft den goda smaken att döpa sin nya skiva till ett av mina favorituttryck; "The Blind Leading The Blind". Musiken är av sällan skådad kaliber och lär hamna på min årsbästalista.

BOLT THROWER har förstås en given plats i WWI-listan och jag har valt Last Stand of Humanity från ”Those Once Loyal”.

GOD DETHRONED hamnar som nummer tre med The Killing Is Faceless. Hurra för blastbeats och galoppdöds!

Fjärde bandet ut är SACRIPHYX, en för mig helt ny och ack så trevlig bekantskap. Mycket habila australiensare som bygger hela sitt musikaliska koncept kring första världskriget.

Sist men verkligen inte minst mitt favoritband (och vars frånfälle jag ännu sörjer) -  DISMEMBER som på sin sista fullängdare gjorde en blinkning till WWI med Europa Burns.

Med detta tillönskar jag en mycket gemytlig helg.

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 46: Första världskriget

Fredagslistan 2018, vecka 45: Serpents!

Gott folk!

Häromveckan fick jag en länk av Susanne till en trelåtarsdemo av bandet SERPENTS. Nu vet ni ju sedan innan att skickar Susanne länkar, ja då är chansen stor att det blir banne mig åka av. Och dra på trissor om det inte blev det! SERPENTS minst sagt manglande black metal med dödsinslag fick mig att dra på smilbanden å det grövsta.

Om musiken inte är tillräckligt trve så kan jag garantera att formaten som bandet säljer demon i är det - kassett och vinyl. Och tack och lov digitalt för oss som inte har möjligheter att spela de formaten.

Vi tar helg på det.

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 44: Sacramento represent

Ave Fredag!

Som de uppmärksamma läsare av bloggen ni alla är märkte ni säkerligen att fredagslistan lyste med sin frånvaro förra veckan. För att ta igen den förlusten drämmer jag denna vecka i med en dubbellista med hela tio rara bitar på temat Sacramento. Varför just Sacramento undrar ni, jo se det ska jag förtälja. Jag upptäckte finfina bandet CHRCH härom veckan och en stad som lyckas pressa ur sig ett såpass bra band kändes det angeläget att ta en närmare titt på. Sagt och gjort, behold!

Först ut är naturligtvis sagda band (tidigare namngivna som CHURCH men numera alltså utan U) som spelar en alldeles ypperligt tung doom på första fullängdaren "Unanswered Hymns" från 2015. Det är ett blytungt men svängigt och framför allt otroligt välavvägt mos som vi bjuds på i Dawning som klockar in på hela 19:16. Den här skivan har gått varm i mina öron den senaste tiden och det är med svårighet jag bänt bort mina öron för att lyssna på annat.

Nåväl, vi vandrar vidare till PLAGUE WIDOW, ett band som alla vänner av grind bör spetsa öronen till. Det jag gillar bäst med de här glada gossarna är hur de får till den här smakfulla mixen av snabbhet, mörker och totalt kross. På vissa sätt påminner det om ANAAL NATHRAKH och det är ett mycket gott betyg. Låt nummer två i listan blir således Malignant från spliten "This Black Earth" som gjordes tillsammans med OBLIVIONIZED.

Mer mörker nu i form av MODRANIHT, ett black metal-band med paganinfluenser signade till Transylvanian Tapes. Det är så här långsam och rå black låter när den är som bäst. Raspig, rivig och tokseriös. Jag har valt en liveupptagning från den årliga festivalen Festum Carnis och låten är Hexenkessel från EP'n "To The Dark Mothers".  Extra plus för olycksbådande sånginsats och bra liksmink.

Nästa akt är ingen mindre än CHELSEA WOLFE som inte lär behöva någon närmre presentation. Vi lyssnar kort och gott till 16 Psyche från "Hiss Spun".

Mer vemod härnäst i form av WANING som spelar en puttrig och trivsam dark ambient med doomiga inslag. Min enda invändning är att growlet kunde fått vara mer brutalt i The Funeral Mountains.

WILL HAVEN är ett band som blandar sludge och allmänt skitig rock med någon form av core. Det hade kunnat bli total pannkaka av den mixen om ni frågar mig men här lyckas balansgången och Carpe Diem från skivan med samma namn får därmed inta plats nummer sex i listan.

BATTLE HAG spelar i den långsamma, rituella doomligan och gör det med den äran. Den självsläppta demon som kom 2015 bjussar på både growl och psykadelica och en skönt hypnotisk stämning. På fullängdaren "Tongue of the Earth" som kom två år senare har de renodlat soundet ännu mer och det bådar gott inför kommande alster.

Dags för snabbare tongångar och tillika grisdödssång! EMBODIED TORMENT håller den brutala dödsfanan högt och borde locka fans till akter som BRODEQUIN, GOREGASM och liknande. Vi lyssnar till Rädern från "Liturgy of Ritual Execution".
 

 

DEFECRATOR är en av de bättre black/döds-akter jag hört den senaste tiden, det ska jag inte sticka under stol med. Här är det raka rör med dyrka Satan som gäller, utan vare sig krusiduller eller pardon. Contractionem Diaboli från EP'n "Satanic Martyrdom" är rakt igenom en total guldlåt.

Slutligen vill jag rikta ett starkt och rungande tack till Sacramento för sludgemästarna BOG OAK! Låten The Resurrection of Animals från debutplattan "A Treatise on Resurrection and the Afterlife" inleder med ett gitarriff som är lika delar oljefett som genialt. Textmässigt inspireras de av ockultisten Agrippa och olika satanistiska grupperingar, ljudbilden är basdriven och sången mästerlig. Lyssna och njut mina vänner för detta går ej av för hackor.

Och med detta tager vi helg! På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 44: Sacramento represent

Fredagslistan 2018, vecka 42: Nytt och noterbart

Gott folk!

Dags för en ny runda av nyare och fantastisk musik som har släppts den senaste tiden. Det kan vara musik från hela plattor, eller bara smakprov från kommande fullängdare - men gemensam faktor för samtliga låtar i veckans fredagslista är att de får det att tjonga till lite extra i kroppen.

Vi kör!

Jag öppnar med dansk metal av yttersta snitt. Den danska scenen har de senaste åren verkligen utvecklats till något helt enastående. Tidigare var dansk metal något som verkligen inte stod högt i kurs. Gamla hjältar som KING DIAMOND och MERCYFUL FATE hade inga självklara efterföljare. Idag är det helt annorlunda, och SLAEGT är ett av de banden som verkligen har tagit gammal klassisk heavy metal och gjort något helt eget av det. Nya plattan "The Wheel" är ett veritabelt smörgåsbord av förträfflighet. Growl samsas självklart med i det närmaste galet driv och tydliga nickningar till NWOBHM. Lägg till sanslöst bra gitarrspel och ni får helvetiskt bra musik.

Nästa år kommer "Verkligheten", den första SOILWORK-plattan på tre år. När jag lyssnar på Arrival så börjar jag toklängta, för satan vad bra den låten är! Inte bara får vi bländande trumspel från Bastian Thusgaard som tog över sedan Dirk Verbeuren lämnade för att ansluta sig till MEGADETH, Arrival bjuder på ett tvärsnitt av vad som gör SOILWORK till ett så bra band som det är. Fullständigt episkt gitarrspel, galet bra sång av Björn Strid, och helt suveräna melodier. Av de låtar som är med i veckans lista så är detta nog den jag gillar mest.

RISING från Köpenhamn golvade mig för två år sedan med en finfin konsert på Copenhell. Redan på "Oceans Into Their Graves" kändes bandet som ett komplett band. När jag lyssnar på Hunger and Exile från kommande plattan "Sword and Scythe" så befäster bara bandet den känslan av att de verkligen vet vad de sysslar med. Ett rent sanslöst gung med väldigt snygga melodiska utsmyckningar färgar bandets sludge. I rätt mycket sludge kan jag känna att banden bara harvar på - i RISINGs musik finns det tydligt riktning och en tanke med allt. De fascineras säkerligen av sina riff, men är inte lika benägna att fullständigt snöa in på dessa som så många andra band inom genren.

Kanadensiska BEYOND CREATION har jag ju skrivit och hyllat här på bloggen flertalet tillfällen. Jag älskar verkligen bandets progressiva och tekniska dödsmetall. På nya skivan "Algorythm" fortsätter de sitt triumfatoriska vandrande på ett galet imponerande sätt. Melodierna är mer genomarbetade på den här skivan än de förra, men teknikaliteten är ändå väldigt påträngande. Det finns en hel massa detaljer att gotta ner sig i på den här plattan om man känner för det, men påtagligast är att BEYOND CREATION verkligen är skickliga låtskrivare som håller lyssnaren i ett ömt grepp hela vägen.

Från West Hobart på Tasmanien kommer PSYCROPTIC som är ett av världens bästa och mest svängiga tekniska dödsmetallband. Det är, om ni frågar mig, omöjligt att inte gilla det här gänget som gång på gång bjuder upp till yster ringdans. Live är de lika förträffliga, så får ni chansen att se dem, ta den. I början av november släpps bandets "As The Kingdom Drowns" och jag börjar salivera lite lätt när jag lyssnar på sjukt svängiga Directive. 

Vi har haft med THE ORDER OF APOLLYON i minst en fredagslista tidigare. Jag gillar det här svärtade dödsmetallbandet för det är så totalt befriande med den här typen av hantverksmässighet. Inga krusiduller, bara pang på pistongen liksom.

Jag avslutar veckans lista med BLOODBATH. Förklaring? Nä det ska väl inte behövas, haha!

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 42: Nytt och noterbart

Fredagslistan 2018, vecka 41: Soloprojekt

Goddagens.

Idag har fredagslistan fått temat soloprojekt och formatet youtube-länk. Och med den infon genomgången och avhandlad hoppar vi raskt in i hela härligheten.

AUTHOR & PUNISHER har ju fått mycket uppmärksamhet den senaste tiden. Jag var hälsosamt skeptisk till en början, dels på grund av hypen och dels med anledning av att musiken beskrivits som en blandning av noise, industri och metal. Missförstå mig rätt, jag håller alla tre genrer högt men tycker att det sällan kommer något gott ur att blanda dem.

I stand corrected. Ett par genomlyssningar av Nihil Strength från "Beastland"-plattan fick mig att kapitulera. Bakom monikern AUTHOR & PUNISHER finns Tristan Shone, en före detta ingenjör som bygger sina egna instrument av maskindelar som ibland också fästs på den egna kroppen. Lite som en Terminator med andra ord och musiklandskapet som målas upp är som hämtat direkt ur en mörk framtidsdystopi. Tumme upp!

Maurice de Jong härnäst. Denne karl har ju spottat ur sig fler musikaliskt begåvade projekt än vad Martin Widmark skrivit barnböcker och det vill inte säga lite. GNAW THEIR TONGUES är min solklara de Jong-favorit men idag ska vi titta närmre på ett annat band han har kokat ihop, nämligen CLOAK OF ALTERING som faller in i kategorin experiment-black med elektronisk grund. Vid första genomlyssningen av White Inverted Void från "Plague Beasts" kände jag ett litet mått av huvudvärk infinna sig. Den hade förmodligen utvecklat sig till ett smärre migränanfall om det inte vore för att de Jong är så fasansfullt skicklig på allt han tar sig an i musikväg. CLOAK OF ALTERING lyckas hålla mitt intresse uppe trots den röriga ljudbilden och slutbetyget landar på tre av fem solstolar.

Nästa akt är SATANIC WARMASTER som ju är obligatorisk då vi snackar enmansband. Lauri Penttilä eller Werewolf som han också lystrar till, är mannen bakom denna smått legendariska akt som formades 1998.

Jag har valt att ta med Carelian Satanist Madness från fullängdaren med samma namn i fredagslistan därför att det nu är hög tid att fylla den så kallade kakburkskvoten. Ni vet säkert vad jag menar - kylig black metal som spelas in under hyfsat eller väldigt spartanska produktionsförhållanden, så att det på både gott och ont låter ungefär som att bandet ifråga spelar black metal sittandes inuti en kakburk. Werewolf kan sin kakburk, det är ett som är säkert. Maken till karg och rå kult-black får man leta länge efter. Och sången! Mumma!

Vidare in i dessa jaktmarker med en annan gammal favorit, nämligen ARCKANUM. Johan S. Lahger eller Shamaatae som han också kallar sig, härstammar från Mora och har för vana att förutom att musicera även skriva böcker om kaosgnosticism, anti-kosmisk satanism och annat göttigt. Albumet vi ska gräva ner oss i idag heter "Fran Marder", kom 1995, har ett tvivelaktigt omslag i naturskön miljö och är ett skolboksexempel på hur bra black metal kan bli i sin mest renodlade och avskalade form om man vet vad man håller på med. Det är liksom inga stora utsvävningar här och inget pekande med hela handen men det behövs heller inte när det är såpass rakt och kompromisslöst i sitt utförande. En promenadseger som tål att återvändas till helt enkelt.

Avslutningsvis NORTT. Med detta episka vemod signerat en icke namngiven dansk lugnar vi ner oss några hekto. Enligt egen utsaga på Metal Archives spelar NORTT "Pure Depressive Black Funeral Doom Metal". Ord och inga visor med andra ord och jag är böjd att hålla med i den beskrivningen. Kanske snarare att det känns mer som doom än black på grund av de ytterst långsamma gitarrerna. Det här är musik som funkar bra att fira in hösten med, puttrigt och gråtmilt som det är på "Gudsforladt".

ILDJARN, NATTEFROST, TAAKE, PANOPTICON, WOODS OF DESOLATION, BURZUM och XASTHUR kan ni se som bubblare till listan men dem får ni lyssna på på er egen fritid, det tar jag inget ansvar för. Trevlig helg!

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 41: Soloprojekt

Fredagslistan 2018, vecka 40: Dream Theaters "Live Scenes From New York"

Gott folk!

De senaste veckorna har jag lidit av en förkylning som något sugit livsmusten ur mig. Jag har känt mig håglös och inte alls sugen på att lyssna på ny musik, utan mer gått tillbaka till gamla beprövade skivor som jag vet träffar rätt varenda lyssning.

1999 gav DREAM THEATER ut skivan "Metropolis Pt. 2: Scenes From A Memory" och satte, återigen, standarden för hur en verkligt episk progressiv platta kan låta. Den är så gudabenådat bra, inte bara i hur bandet lyckas väva in slingor och partier från tidigare låtar, men också skapa något fräscht och intressant. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag lyssnat på skivan.

2001 gjorde bandet skivan till grundstommen på liveversionen av skivan, "Live Scenes From New York", som dessutom bjuder på en absurd mängd musik från bandets övriga karriär.

Det finns en hel massa liveskivor som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, men denna ligger på topp 10. Det är en sak att skapa en maffig studioplatta, men att kunna leverera samma fina insats live, det är ju något alldeles extra. DREAM THEATER har ju gjort flera liveplattor, kanske för många, men denna sticker ut just för att grundmaterialet är så oerhört bra. 

Om ni inte har kollat in skivan sedan innan så har ni en rejäl lyssnarstund framför er. 

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 40: Live Scenes From New York

Fredagslistan 2018, vecka 39: Anaal Nathrakh - A New Kind Of Horror

God afton fredagsvänner!

ANAAL NATHRAKH är som bekant ett av mina absoluta favoritband alla kategorier så när sagda hjältar släppte nytt album härom dagen var jag inte sen att lyssna om jag säger så. Och så lyssnade jag igen och igen och... ja, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om "A New Kind Of Horror" än om jag ska vara ärlig. Den är bra men inte omedelbart klockren som "Vanitas" eller "In the Constellation of the Black Widow" utan känns mer som en skiva som växer i takt med antal lyssningar. ANAAL NATHRAKH har ju en förmåga att vara totalt sopa mattan-episkt svinbra när de får till det, vilket de oftast får ska tilläggas, men de kan även peta ur sig en och annan mellanskiva då och då. Exempel på sådana - som inte är bottennapp men heller inte fenomenala - är "Desideratum" från 2014 och "Passion" från 2011.

Jag tänker att jag ska lyssna igenom "A New Kind Of Horror" ungefär sjuttioelva gånger till innan jag kommer med ett utlåtande och under tiden tycker jag att ni kan göra detsamma, så tar vi diskussioner i smågrupper sedan.

Tematiken för albumet är första världskriget speglat genom vår tids politiska lågvattenmärken samt David Herbert Lawrences författarskap. Dave Hunt uttalade sig på följande sätt inför skivsläppet:

"This is not a happy album. It is bitter, vengeful, sarcastic, sardonic, violent, terrified and horrified — terrifying and horrifying in equal measure. Above all, it is human, and all that that entails. It's as sincere as we could make it. There's a lot that goes into our albums, of course, but it all comes about as a natural result of who we are, and for A New Kind of Horror we felt early on that it was clearly its own thing. It doesn't have to stand in comparison with anything because to us it's in a class of its own."

Och med dessa visdomens ord tager vi helg!

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 39: Anaal Nathrakh - A New Kind Of Horror

Fredagslistan 2018, vecka 38: Get your groove on!

Gott folk!

Det är dags att snöra på sig dansskorna, eller åtminstone vara beredd på att valfri fot kommer att stampa takten till veckans fredagslista. Jag har valt ut en hel hög låtar som får det att spritta till i distala fibula och i många fall även leda till tokleende.

Vi kör!

CLUTCH har släppt nytt album, betitlat "Book Of Bad Decisions" och det låter ungefär lika underbart svängigt som det brukar. I rätt många låtar får dock bandet till det lite extra, som till exempel In Walks Barbarella vars titel jag gissar är en referens till filmen från 1968 med Jane Fonda i rollen som Barbarella. Men det kan lika gärna vara en slump. Den här låten har inte bara ett blytungt gung, schysta breaks, orden weaponized funk utan också ett så satans fräckt blåsarrangemang att jag föll som klubbad av en bastrombon från första lyssningen.

Mer BARREN EARTH? Jo. Men inte är de väl svängiga? Jämför vi med CLUTCH är ju det här färöiska bandet ungefär lika svängiga som Donald Trump, men de har stunder då de kopplar på ett sådan infernaliskt gung att det går rysningar genom kroppen. Som i låten The Living Fortress från 2018 års "A Complex Of Cages". Jag tänker både på partiet vid 3:20, och det blysvängiga bruket av ko-klocka vid 4:36. Dra. Åt. Helvete. Fortfarande, efter väldigt många lyssningar så blir jag orimligt till mig av det här fantastiska bandet.

RIOT har jag haft med i en fredagslista innan, den som handlade om metal med blås, en av de roligaste och mest skruvade listor som jag gjort till bloggen. Jag kunde inte motstå att ta med låten Killer från "The Privilege Of Power" från 1990. Hela skivan är väldigt värd att kolla in, men jag har alltid gillat just Killer lite extra för där brassar TOWER OF POWERs blåssektion (betraktad som världens kanske främsta blåssektion) i nåt så in i bänken.

Jag älskar verkligen norska SAHGs andra platta. Jag köpte den helt ovetandes om vilken lavett till skiva den är, och blev följdaktligen helt duktigt upplavetterad när jag drog igång den. Det helt skoningslösa drivet och gunget är verkligen något som jag tror att fler band hade önskat att kunna få till på samma sätt som SAHG får alltsomoftast. Ascent To Decadence har alltid varit en favoritlåt - den kombinerar allt som går att göra i trioformat på ett lysande sätt. Alla medlemmarna kommer till tals, riffen är smörtjocka, och det finns ett episkt anslag i gitarrsolot.

Om ni lyssnade på Joey Tempests sommarprat så vet ni att han älskar RIVAL SONS. Och det är inte konstigt, för det här gänget kan sitt hantverk. Likt många andra upptäckte jag bandet när de släppte "Pressure & Time" 2011. Det rent självklara gung som bandet demonstrerar i exempelvis titellåten har fått fler än undertecknad att studsa till. Att bandet dessutom verkar kunna få till detta på kommando gör att fler, välförtjänt, har upptäckt RIVAL SONS som ett verkligt liveband som kan förföra de flesta. Jag har valt titellåten för att den, helt enkelt, dräper så totalt, haha!




/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 38: Get your groove on!

Fredagslistan 2018, vecka 37: favorit i repris

God fredag!


Denna dag blickar vi tillbaka till nådens år 2017 och en genilista jag gjorde just till vecka 37, den var bra då - den är bra nu. Enjoy!


/Susanne




Ave Fredagsmorgon!

Känns det lite segt idag? Långsamt och utdraget? Som sirap doppad i kola doppad i sirap? Bra, den känslan ska bejakas så här i hösttider! Timmen är slagen för kontemplation och eftertanke, för maratonsittningar av tv-serier, ändlösa stickade halsdukar, svårmod, jobbigt väder och framför allt för låtar som är så in i helvete långa att man aldrig tror de ska ta slut. Någonsin. I evighet. Amen. Låtar som samtidigt är så bra är det bara en bonus att de är tidsmässigt utmanande - man vill bara fortsätta flyta med in i den göttiga oändligheten av musikalisk briljans. Ge mig mer, extra allt, dra på en minut till bara för att du kan! Med andra ord rullar vi idag ut röda mattan för det episka som dröjer sig kvar, det storslagna och majestätiska, med devisen att allt under nio minuter är fegt. Ladda en valfri kaffetermos, bre några mackor, gå och kissa i förebyggande syfte för detta

kommer

ta

tid.

USNEA är inte bara det vetenskapliga namnet på skägglav utan även ett band från Portland som enligt utsaga spelar i blackened funeral death doom-divisionen. (Vad är ens funeral för genre? Är det jag som har blivit gammal och inte längre hänger med i scenen? Varför googlar jag inte bara upp begreppet istället för att skriva den här fenomenalt långa parentesen? Vissa saker i livet kommer vi helt enkelt aldrig att få veta.) Låten Eidolons and the Increate segar sig verkligen fram, tänk en golem som sakta kryper runt i lera, måhända har den också ont i valfri kroppsdel. Growlet agerar drivkraft, med vindpinade gitarrer till och hela anrättningen är sällsamt olycksbådande och vacker. Helt fantastisk musik att somna till dessutom, vilket jag gjorde häromdagen på ett Pågatåg i höjd med Lund. Lyssna gärna på hela "Portals into Futility"-skivan förresten, det är den värd.

Som nummer två i listan finns VIOLET COLD, ett enmansband (Emin Guliyev) som kommer från Azerbadjan. Inspirationen tas från många håll såvitt jag kan uttyda - lite folk, lite post-rock, lite sludge, helt sonika lite gott och blandat. VIOLET COLD har sedan starten hunnit släppa fyra fullängdare och så sinnessjukt många singlar att jag inte ens orkar räkna dem. En imponerande bedrift.

No Escape from Dreamland är en strålande bra låt som bjuder på såväl marschtakt som eländesgrowl av det mer uppgivna slaget, lika delar snygga melodislingor som smäktande körer. Och blast beats på det! Det här är svinbra.
"Anomie" heter plattan och namnet är för övrigt en blinkning till den franske mångsysslaren Émile Durkheim och dennes teorier om hur bristen på normer påverkar individen.

Martin lurade på mig DRACONIAN härom veckan. För att vara helt ärlig såg han ut som om han skulle slå i backen när jag sa "Vadå Draconian, vad är det för något?" i arbetsrummet och så här i efterhand inser jag ju att hans reaktion var högst befogad.

För fans av höstigt gothiga och framför allt begravningssorgsenhetsknipande band så finns här mycket att hämta. Tänk PARADISE LOST fast skörare och mer långsamt så har ni en fingervisning om hur The Marriage of Attarus låter. Herrejistanes vilket tungsinne! Heike Langhans rensång hotar att klyva hjärtat i småbitar när som helst. Nämnda band kommer förresten till Babel i Malmö den 25/1 tillsammans med två andra akter som inte heller behöver skämmas för sig musikaliskt: ROME och HARAKIRI FOR THE SKY. Var där eller var en fyrkant.

THE MONOLITH DEATHCULT har ett synnerligen högoktanigt och dramatiskt, ja nästan teatralt anslag i låten Gods Amongst Insects. Hade det inte varit för att de i grund lirar brutaldöds skulle detta bli totalt platt fall för min del. Men lo and behold, dessa stilar gör sig alldeles ypperligt i kombination. Galopptakt sitter heller aldrig fel och ljudmattor som gränsar mot det industriella har mig veterligen ingen dött av till dags dato.

Summa summarum står vi här inför en tiominutersprestation som manglar och krumbuktar på ett mycket behagligt sätt och som får mig att vilja se en riktigt bra skräck-sci-fi-rulle.

Så avslutningsvis en favoritkonstellation för undertecknads del. DER WEG EINER FREIHEIT är ett sånt där totalt geniband som tycks förvandla allt de rör vid till guld och nya släppet "Finisterre" är inget undantag från den regeln. Det här är ett album som växer vid genomlyssning och som är något mer av en upptäcktsfärd än vad tidigare, mer omedelbara alster varit. Man får lyssna och lyssna om men ack vad det lönar sig för i ens hörselgångar vecklar det ut sig ett gigantiskt smörgåsbord av tjusig atmosfärisk black metal.

En styrka med DER WEG EINER FREIHEIT är att de alltid lyckas låta lite obehagliga. Aufbruch kryper direkt in under skinnet och liksom rotar sig där, precis som riktigt bra musik ibland har förmågan att göra.

Med detta tar vi helg mina vänner! På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

Fredagslistan 2018, vecka 36: 5 favoriter av SINS IN VAIN

Min kärlek till SINS IN VAIN är ju något som är väldigt välkänd vid det här laget - i alla fall om ni har hållit koll på bloggen den närmaste tiden. Jag är väldigt glad att bandet nu är aktivt igen, och stadigt matar ut nytt material med en ny låt i taget. Ett ganska bra knep om man som medlemmarna har ganska aktiva liv utanför bandet och inte kan lägga längre tid i studion.

Den senaste låten, Gold, som ni kan lyssna på antingen på Spotify, eller via YouTube nedan (då kan ni dessutom kolla in omslaget som Susanne har designat) är dessutom extra viktig då den tar upp #metoo, och maktmissbruk i stort. Att det är ämnen som bandet bryr sig extra mycket om hörs framför allt i Lennys sång.



Men, jag tänker att det räcker inte med detta. SINS IN VAIN ligger mig lite för varmt om hjärtat för det. Så därför har jag gjort en fredagslists med mina 5 favoritlåtar av bandet. Och nu kanske ni tror att jag har lagt upp hela "Enemy Within" från 2010, men icke! Det finns två låtar som är nyare än de från bandets hittills enda fullängdare. In och lyssna, gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 36: 5 favoriter av SINS IN VAIN

Fredagslistan 2018, vecka 35: WHORES - Gold

Gomorrn!

Fredagen är åter över oss och idag vankas det sludge. Förra helgen arrade jag och några vänner en tvådagars noisefestival och efter den totala utrensningen av hörselgångarna blev jag sugen på något mer strukturerade rytmer. Därav har jag haft exakt en skiva på repeat de senaste dagarna, nämligen ”Gold” av tremannabandet WHORES från Atlanta. Den släpptes i oktober 2016 på E. One Records och är en strålande uppvisning i hur bra det blir när aggressiv och brötig sludge med noiseinslag möter tunga, svängiga riff. Med andra ord ett rakt igenom solitt släpp som är tajt och välsnickrat men samtidigt får vara skitigt och bråkigt.

WHORES får mig att tänka på band som MELVINS, KYUSS och NIRVANA när de var som bäst men med en egenart som gör att det ändå känns nytt och vitalt. Dra upp volymen och framför allt basen så kör vi!

Fredagslistan 2018, vecka 35: WHORES - Gold

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 34: Grymma trummisar!

Gott folk!

I förra veckan lade jag ut en omröstning på min sida på Facebook. Vilket ämne skulle veckans fredagslista ha? Alternativen var grymma trummisar eller 1986, och som ni förstår så fick alternativet grymma trummisar flest röster.

Vi kör!

Marc Mas var fram till år 2014 trummis i andorranska PERSEFONE som jag har hissat på otaliga ställen på internet genom åren. Denne briljante trummis rent sagolika lir på både "Shin-Ken" och "Spiritual Migration" hör till de där insatserna som fortfarande får mig att tappa hakan. Fortfarande hittar jag grejer som jag inte upptäckt på "Spiritual Migration", och det är trots att jag lyssnat oerhört mycket på skivan. Jag har valt låten The Great Reality av flera anledningar. Dels har den både ett rent härjigt meckigt lir, ett rent sanslöst drivande av Mas, och ett av de mest briljanta fillsen jag någonsin hört. Spetsa öronen vid 5:17 så hör ni en mästare i arbete.

Brann Dailor i MASTODON fascinerade redan från första skivan med sitt rent maniskt hetsiga lir. Konstant ville han vidare. Det var en smula överväldigande - och är det fortfarande - att lyssna på "Remission", "Leviathan", "Blood Mountain" och "Crack The Skye" som är rent hänsynslösa mot lyssnaren i stora stycken. Det som verkligen särskiljer de riktigt ikoniska trummisarna från alla andra verkligt förträffliga instrumentalisterna som finns är att de har en egen stil. Brann Dailor har sannerligen det. Du hör direkt att det är han som lirar, även om hans spel har blivit något mer tillbakalutat på de senaste plattorna. Jag har valt Where Strides The Behemoth från "Remission", som är en i det närmaste galet intensiv låt med en härlig brutalitet.

Clive Burr lirade på IRON MAIDENs tre första plattor.  Om ni hade frågat mig om ett avgörande tillfälle i livet så var det när jag hörde The Prisoner för första gången. Ännu mer exakt när Burr lägger "du-du-du-du-paff" på enkel bastrumpedal under introt. Jag höll på att självantända. Burr hade ett sväng som jag kan tycka att MAIDEN saknat sedan han slutade i bandet och Nicko gick med. Visserligen saknar ju inte MAIDEN talanger i övrigt, men Burrs spel gav otvetydigt en extra skärpa till MAIDENs musik.

Nicke Andersson är inte bara en fantastisk trummis, hans musikaliska färdigheter är ju inte dåliga när det gäller producering, lira gitarr, låtskriveri eller sjungande. I stort sett allt han har ett finger med i utmärks av kvalitet och nyfikenhet. Hans trumspel på framför allt ENTOMBEDs tidiga skivor är ju helt magiskt. Jag älskar både hans sanslösa tvåtakt i exempelvis Eyemaster från "Wolverine Blues", men också hans otroliga sväng och kreativitet när det gäller fills. Därför har jag valt låten Stranger Aeons från "Clandestine" som bjuder på spel som jag njutit av många gånger. Vid 0:32 drar Andersson igång en fillbonanza som har fått fler lyssnare än jag att häpna. Likt alla verkligt skickliga trummisar så hör man nästan direkt att det är Andersson som lirar.

Dave Lombardo. Den ende trummis i veckans lista som får två låtar, helt enkelt för att jag dyrkar hans spel aningens mer än vad jag dyrkar andra trummisars. Hade jag gjort en sökning på vilka skivor jag lyssnat mest på under åren så hade SLAYERs "Seasons In The Abyss" hamnat väldigt högt upp, utan tvekan. Här får Lombardo full utväxling på sin kreativitet. Det är besinningslös hastighet, sväng och fillmumma rakt av. Detta representeras magiskt väl i min favoritlåt med SLAYER, Spirit In Black. Herrejävlar vad bra den är. Sen kunde jag inte avhålla mig från att ta med Legions Of The Damned från TESTAMENTs "The Gathering", för det är en kompromisslös smäll av stora mått.

Jag avslutar listan med Dirk Verbeuren som imponerar i varenda band han är med i. Jag har valt en låt med SOILWORK eftersom det är det bandet jag gillar mest av de han har lirat i, men jag tycker även att ni ska kolla in de senaste plattorna av THE PROJECT HATE som sannerligen inte går av för hackor när det gäller trumlir. Verbeuren har en kuslig förmåga att få sväng i sina blastbeats som jag tycker att få andra trummisar kommer i närheten av. Hans övriga sinnessjuka mångsidighet har gjort att många kollar in vissa band bara för att det är den pinnsmale belgaren som trakterar kaggarna.

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 34: Grymma trummisar!

Fredagslistan 2018, vecka 33 - Pesta Kommer

 Idag höll det på att bli en Favorit i repris-lista av olika anledningar men så snavade jag över ett osignat polskt band vars alster "Pesta Kommer" får utgöra veckans fredagslista.

På EREBOS bandcampsida står följande att läsa: "Solo project of Erebos ( Srogość, Narrenshyff ) which was born in winter of 2016. It's a tribute to John R. R. Tolkien life's work of which Erebos is a long-time enthusiast."

Musiken då? Ja, det är atmosfärisk puttrig black metal som får en att tänka på skog, natursköna vidder och allmänt vemod. Bara att sleva i sig med andra ord! På med hörlurar och inta horisontalläge i soffan till denna lilla pärla.

Med detta tillönskas en trivsam helg.

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 33 - Pesta Kommer

Fredagslistan 2018, vecka 32: Nytt och noterbart!

Gott folk!

Nu är både jag och Susanne tillbaka från semestern - så nu kommer det bli åka av i vanlig ordning när det gäller Fredagslistan! Jag tänkte att jag skulle gotta ner mig i lite av den musik som har släppts under den senaste tiden - släppen som får mig att höja på ögonbrynen är av en rent fasansfullt ljuvlig omfattning detta år, och då har vi en del släpp som kommer att rocka båten betänkligt framför oss också.

Vi kör!

Finska melodiska dödsarna i OMNIUM GATHERUM har länge kavlat ut musik som fallit mig på läppen. Jag fick promon till kommande släppet "The Burning Cold" i förra veckan och blev riktigt glad över vad bandet presterar på den skivan. Ett smakprov har bandet bjudit på - Gods Go First, och det är en låt som verkligen visar på vad OG är bra på. Det är läckert spel, väldigt snygga melodier a la Finland, och en fet härlig refräng. Jag gick omedelbart igång på låten, och då ska ni veta att Gods Go First inte är den starkaste låten på skivan.

Hypen kring BEHEMOTH kunde väl knappast vara större än den är nu? Fyra år efter det att "The Satanist" kom så har bandet spelat in nytt material. Med tanke på hur sönderkramad den skivan är så tycker jag det ska bli så vansinnigt intressant att höra vilka vägar som Nergal med kompanjoner väljer att trampa upp på lökigt betitlade "I Loved You At Your Darkest". Att BEHEMOTH är känt för sin stora integritet gör ju inte förväntningarna lägre ställda. Första smakprovet God = Dog bjuder på både patenterat lir, men också en del andra inslag. Jag tycker att det låter väldigt intressant och bra.

Lite av en no-brainer att ta med ANAAL NATHRAKH som ju både jag och Susanne verkligen gillar. Efter vansinnigt starka "The Whole Of The Law" som kom för två år sedan är jag redan nu heltaggad på att höra vad duon kommer att göra på "A New Kind Of Horror" som släpps i slutet av september. Forward låter som ANAAL NATHRAKH brukar, vilket inte är dåligt om ni frågar mig, men jag tror och hoppas att vi får en del snårigare stycken än den här ganska raka låten.

Bandet från Raleigh, North Carolina som jag tycker om att tjata om - BETWEEN THE BURIED AND ME - släppte för ett tag sedan andra delen av sin "Automata", och  det är väldigt intressant att lyssna på tvillingskivorna rakt efter varandra, så testa gärna det! Detta är typisk BTBAM-musik. The Proverbial Bellow är lång, vindlande, udda och till stora delar magisk musik. Bandet känns här mer angeläget än vad de gjort på ett tag faktiskt.

Ett av Kanadas bästa band är BEYOND CREATION som på skiva efter skiva visar hur progressiv teknisk dödsmetall ska vara när den är som bäst. Ny platta, "Algorythm" väntas i mitten av oktober och ska jag dra några växlar på kvaliteten på den skivan av första smakprovet The Inversion så kommer skivan att vara otroligt bra. BEYOND CREATION visar så skrattretande tydligt att de verkligen kan skriva så satans bra låtar som gungar och svänger, drar och bänder och dräper så totalt på teknikalitet att jag baxnar.

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 32: Nytt och noterbart!

Fredagslistan 2018, vecka 30: Skeletonwitch

God afton.

I och med att det varit lika varmt som en krematorieugn placerad i hjärtat av själva Hades under den gågna veckan har undertecknad legat för ankar i migrän och allehanda värmedelirium. Därav blir fredagslistan en lättsmält och smidig historia där vi tar oss an  SKELETONWITCH. Nämnda band släppte "Devouring Radiant Light" för sjutton dagar sedan och det är en högst behändig och trivsam vandring genom melodiösa landskap som jag tycker ni ska ta en närmre titt på. Inga krusiduller, inget tokmangel men nog så lättlyssnat till sommarlagern.

God helg.

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 30: Skeletonwitch