Fredagslistan 2014, vecka 45: Långsamma låtar

Godmorgon!

Denna vecka ska vi prata långsamma låtar. Ett tema som hade varit ganska orimligt för bara ett år sedan faktiskt. Jag är otroligt kräsen när det gäller band som lirar långsamt - kanske är det så att jag inte har tålamod nog för band vars musik drar sig fram likt döende bältor, kanske är det så att många band som lirar långsamt helt enkelt är dåliga. Vad vet jag, haha!

I vilket fall - 5 låtar som jag verkligen gillar som sällan går över bpm på 180 har jag valt ut till veckans fredagslista.

Vi kör.

Hade jag öppnat med något annat band än BLACK SABBATH hade ni nog stått i farstun och ropat "orimligt, orimligt!". Nestorerna till metal överhuvudtaget var fram tills dess att Ozzys röst gick från acceptabelt dålig till urusel ett av världens bästa band. Kollar man in bandets diskografi så blir det ganska uppenbart att här har det skrivits musik som står pall för tidens i vissa fall obönhörliga rivningskula. Första låten på första skivan "Black Sabbath" chockade en del av världen. Desto större var jublet från de som uppskattade den släpiga tyngden som bandet sedan representerade mer än lovligt bra.

För en hel massa människor är MORBID ANGEL världens bästa death metalband. De ligger helt klart på top 10 vad mig anbelangar. I tidens gryning (läs 1990-talet) fanns det ett program på TV som hette Diezel där Jerry Prütz, Tony Balogh och Martin Carlsson pratade hårdrock och visade videor. När jag fick se MORBID ANGELs video till "Blessed Are The Sick" tyckte jag att det var det mest blasfemiskt onda jag sett. David Vincent gick runt i bar överkropp med läderbyxor och väste om "ever lusting pain". Det var, och är, fortfarande en sån klasslåt att jag kände mig nödgad att ha med den.

Malmöbandet PYRAMIDO hör till den skara band som konsekvent kör långsamt som jag verkligen uppskattar. Här finns sådan låtskrivartalang att man häpnar. Jag började lyssna på bandet när de släppte "Salt" 2011, och har sett bandet agera förband till rätt många extremt mycket snabbare akter på KB och ändå vinna över publiken på sin sida. Det är imponerande. Senaste skivan "Saga" från förra året var en lika triumfartad uppvisning som vanligt. Jag fastnade för Ingen människa är en ö redan från första lyssningen. Bandet har precis det rätta släpet som jag uppskattar. Ronnie Källbäcks sång ber jag er särskilt notera. Så hemsökt klagande att man ryser.

Fantastiskt bra doomband från Dartmoor i England. Jag provade på vinst och förlust deras senaste skiva "Consolamentum" och blev synnerligen imponerad. Glatt överraskad faktiskt! Sedan skivan kom ut har sångerskan Sharie Neyland lämnat bandet, vilket är synd då hon har en röst som sätter sig i lekamen så det bara smäller om det. The Silence är en lång låt, men blir inte alls tråkig. Den mer än lovligt sympatiska och vänliga ljudbild som möter trumhinnorna är ytterligare en faktor till dyrkan.

Ytterligare ett band som jag lärde mig uppskatta i år. EYEHATEGOD har en brokig och problematisk historia. De har också lyckats mot alla odds ta sig igenom dödsfall, långvarigt narkotikamissbruk och göra det bästa albumet under sin karriär. Här har ni en skiva som till skillnad från så många andra som heter samma som bandet verkligen lever upp till förväntningarna. Flags And Cities Bound har likt flertalet av bandets låtar ett obönhörligt sväng. Tyngden är förkrossande. Ljudbilden massiv.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 45: Långsamma låtar

Kiss i HD

Den ljudintresserade kanske redan har uppmärksammat det, men diskussionerna på KISSforum runtom i världen har varit intressanta de senaste dagarna efter att ProStudioMasters.com släppt ut nästan samtliga Kisskivor i riktig HD. Det är samma mastringar som ligger till grund för de nya vinylutgåvorna, och kan dessa man nu köpa för en peng och ladda ner i fantastiska 192kHz / 24-bitmastring. Jag har tillsammans med några bekanta lyckats få tag i samtliga släppta skivor förutom "Greatest Kiss" som jag valde att strunta i, samt "Monster" som jag inte heller vill ha. Jag har lyssnat engagerat på några av dem och har följande omdömen att ge.

"Hotter Than Hell" har aldrig någonsin låtit bättre. Den känns plötsligt som en riktig skiva, inte som en gröt av ljud med bra låtar i bakgrunden. Jag tycker mig dessutom höra att trumljudet skiljer sig på ett par låtar, speciellt Strange ways låter väldigt annorlunda jämfört med exempelvis titelspåret. Kanske var man inte nöjd och spelade in nya trummor? Kanske mixade man dem bara väldigt annorlunda? Roligt är det i alla fall, med sådana för min del nyhörda detaljer.

"Asylum" får också en ansiktslyftning som smäller undan benen på mig. Erics trummor går fram betydligt bättre, och den som envist hävdar att han inte svänger bör å det snaraste införskaffa denna. Groove is in the heart och i lurarna. Ett kristallklart, nästan påtagligt krispigt dynamiskt ljud lyfter denna ofta förbisedda 80talsdänga till nya höjder.

"Rock And Roll Over" är så in your face att man nästan ryggar tillbaka. Rösterna liksom ligger på hörlursmembranet och vibrerar, och panoreringen av gitarrerna har aldrig varit tydligare. En av de roligaste grejerna med 70talsKiss är just att Ace och Paul sällan spelade samma, Paul stod ofta för det rakare kompet medan Ace, well, gjorde lite vad som föll honom in. Detta skapade en dynamisk (veckans ord för övrigt) och  varierad ljudbild vilket sannerligen kommer till sin rätt nu.

Några skivor som står näst på kö och som jag lite hastigt hört brottstycken av är "Alive III" som verkar vara helt fantastisk, "Dynasty" som är fullkomligt überkristallklar samt Peters soloskiva (You matter to me är SJUKT bra!). Och alla de andra såklart.

Sedär ett mycket roligare Kissinlägg att skriva än om deluxeLoveGun. Nu vart jag glad igen. Bara det nuvarande bandet inte får röra sig i närheten av sitt eget gamla material så kan det bli bra.

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 44: 10 definierande skivor

Godmorgon!

Ni vet de där kedjebreven som med regelbundenhet brukar cirkulera på Facebook av typen nämn 10 böcker/gosedjur/båtar/filmer som har följt med dig under din levnads bana? Normalt sett avskyr jag dylika grejer, inte för att det skulle saknas innehåll att fylla kategorierna med - utan snarare för mycket! Jag menar, jag är bibliotekarie - hur i hela Hurva ska jag kunna begränsa mig till 10 böcker? Eller 20? eller 100?

Varför har jag då valt att göra en fredagslista på temat 10 definierande skivor? Jo, för att när Fredrik Sandberg gör det, då kan jag göra det också. När mannen dessutom har den goda smaken att tagga mig i  inlägget på FB, samt att han i och med att han själv gjort listan har återaktiverat sin blogg, plus återtagit sin plats i Werock.se skribentstab - ja då anser jag mig inte bara tvungen, utan även glad och hedrad. 

Jag kan i det närmaste garantera er att ni känner igen samtliga bandnamn på denna lista - det är så kallade household names rakt över hela linjen. De har dykt upp i fredagslistor flera gånger. Jag har försökt att välja lite mer udda låtval från varje skiva eftersom det rör sig om mer än lovligt välsäljande och/eller välkända alster.

Vi kör.

Otroligt förväntat förstaval, eller hur? Nä, precis - hahaha! Alltså, detta är skivan som startade hela denna bloggen i mars 2006. En skiva som var den absolut första egna metalskivan jag köpte. På Domus i Karlskrona. Ni fattar att loppet var kört sen eller hur? Jag hade ingen aning att det var ett klassiskt verk jag köpt - jag gick bara igång på omslaget. Det brukar sägas att skivan bara innehåller två aningens svagare låtar, Invaders och Gangland i ett annars kompakt kvalitetsmässigt låtsjok som få andra band kan toppa. Jag har valt Children Of The Damned. Det är en ganska sällsynt låt i bandets låtlistor. Jag har aldrig själv hört den spelas. Fortfarande med mer än 25 år på nacken är "The Number Of The Beast" en skiva som jag lyssnar på minst ett par gånger om året.

Många minns säkert första gången man lyssnade på "Reign In Blood", och även för mig var det den skivan jag hörde först ur SLAYERs diskografi. Ett halvkasst kassettband var mediet och ändå fattade man att detta var något verkligt unikt. Den skivan i all ära - för mig personligen är "Seasons In The Abyss" skivan där bandet fick allt att klaffa. En perfekt mix mellan höghastighetslir och tyngd. Det är, fortfarande, helt ofattbart bra musik. Jag vågar mig nog på att säga att detta är en skiva som jag starkt hade övervägt att ta med mig till en öde ö. Här är det ett förväntat låtval - Spirit In Black som jag har haft med på flera fredagslistor. För mig representerar den allt som är bra med SLAYER: klockrena riff, ett lika brutalt som lekfullt lir från Lombardo och ett byte till tvåtakt vid 2:14 som fortfarande så många lyssningar senare ofta får mig gråtfärdig av glädje som vid första lyssningen.

1992 började jag gymnasiet i Karlskrona. Samma år släppte, utan några som helst kopplingar till min skolgång, DREAM THEATER sitt andra album, som fortfarande är deras mest säljande och som bjöd på nye sångarens James LaBries röst. Jag hörde Pull Me Under på radion i ett program som jag inte kommer ihåg vad det hette (om det är någon som minns det kommentera gärna, jag är genuint intresserad) och tyckte att detta var ju helt grymt! Som musikskoleelev var jag alltid på jakt efter musik som var krånglig, och där det hemskt gärna fick höras att det var verkligt skickliga (gärna högskoleutbildade) musiker som spelade. Gärna i metalsammanhang. Ja, ni fattar - DREAM THEATER var ett band jag dyrkade sönder och samman. Skivan är sprängfylld av "hits" i den mån man kan prata om sådana i detta fall. Därför väljer jag  avslutande låten Learning To Live för den är helt jävla episk. Det är visserligen Metropolis pt. 1 också men den har vi alla hört till leda.

Utan RUSH hade inte DREAM THEATER funnits. Så är det bara. I samma program, samma kväll jag hörde Pull Me Under spelades RUSHs Limelight från "Moving Pictures". Jag gick fullständigt bananas även på denna låt. Det blev början på en förälskelse som håller i sig än idag. Jag har den största respekt för RUSHs hantverksskicklighet och med den värdighet som bandet för sig i hela sitt värv. Jag rekommenderar verkligen er att kolla in "Beyond The Lighted Stage" för ymniga bevis för detta. Limelight är den enklaste och mest lättillgängliga låten på "Moving Pictures" som i sin helhet nog får sägas vara bandets mest "mainstreamartade" skiva utan att för ett ögonblick vara dålig eller slätstruken. Den är i mitt tycke ett måste att ha i en skivsamling då den är jämn, bra och har så många otroliga låtar att man häpnar. Min inkörsport till bandet.

Jag har i en artikelserie vi körde på Werock 2010 utnämnt "Shift" till den bästa skivan som ett svenskt band har gett ut. Fortfarande är skivan extremt viktig för mig. Det var genom den jag upptäckte grindcoren på allvar- och framför allt hur otroligt bra denna är när allting klaffar. NASUM var ett band som med otrolig integritet och känsla för låtskriveri gav ut ett antal definierande plattor från egentligen första fullängdaren "Inhale/Exhale" från 1998. "Shift" blev bandets sista skiva då sångaren/gitarristen Mieszko Talarczyk dog i tsunamin 2004. Bandet gjorde en extremt värdig och förkrossande hård avslutningsturné 2012 med Keijo Niinimaa från ROTTEN SOUND på sång som jag gladde mig oerhört mycket över då jag inte såg bandet under dess aktiva fas. De bevisade då med all tydlig önskvärdhet att de fortfarande var ett av planetens starkaste liveband. Andra giget jag såg med bandet på KB i Malmö var så bra att jag rördes till tårar.

Ytterligare en skiva som släpptes 2004 var BEHEMOTHs "Demigod". Jag hörde den först i en bilstereo (Henkes bil) på väg till ett rep. Jag tyckte att det var det absolut hårdaste jag hört. Skivan blev ansvarig för att jag fick upp ögonen för vilket land Polen var på dödsmetallkartan, och även om jag tycker att bandet har presterat både bättre och sämre skivor än denna så har jag en soft-spot för "Demigod" idag. Bandet kör forfarande ofta låtar från skivan, och Slaves Shall Serve är ofta spelad. Men den är ju så bra! Det mer än lovligt salivspottande slutet i all ära, men du glade allt driv innan detta är ju fortfarande så jävla bra!

Om jag skulle nämna ett enda band som det bästa i landet skulle jag nog de flesta gånger svara OPETH. Här har vi ett band som med den största kärlek och den största integritet har gjort sig skyldiga till en räcka skivor så makalöst starka att inte många andra band kan komma med motmälen. Jag hörde låten Deliverance på en fest i Lund och blev, ja vi kan väl säga, lite lätt imponerad. Jag håller fortfarande, likt ganska många gissar jag, som en favorit i bandets låtskatt. Här samsas allt det som gör OPETH till ett verkligt stort band. Hårdheten, melankolin, det eftertänksamma anslaget, drivet, svänget. Och så har låten det absolut bästa slutet någonsin. Året efter jag hörde skivan släppte bandet "Ghost Reveries" (2005). Då var jag redan övertygad om att OPETH var ett band jag skulle lyssna på till min levnads bana var vid sitt slut.

Alla hårdrockare jag känner har ett förhållande till PANTERAs "Vulgar Display Of Power" från 1992. Jag lyssnade i stort sett sönder skivan när den kom och hade ett flera år långt uppehåll då jag alls inte lyssnade på den. Men såklart återkom jag till skivan som bjöd på, likt flertalet av bandets skivor, ett stenhårt sväng som inte många andra band kunde uppvisa. Det finns flera starka låtar på skivan (nähä?!) som ni har hört till leda. Eller inte. By Demons Be Driven är en låt som jag inte oreserverat gillade från början. När jag började lyssna på skivan blev denna dänga en otippad favorit. Öppningsriffet är ju bara så bra! Svänget i versen bättre än bra, och slutet rent fenomenalt.

 Nu ska ni få en anekdot. När det skulle lyssnas på "Kill 'em All" hemma hos en kompis 1988 (jag var tolv) så trodde vi inte att det gick att spela så snabbt som det gjordes på 45 rpm, så vi satte ner hastigheten till 33 rpm. Jag skojar inte. När vi fick reda på, flera veckor senare, att jo, skivan skulle spelas på 45 rpm blev vi lamslagna. Hur i hela helvetet kunde man spela så snabbt?! Borta är dagarna då METALLICA ansågs vara ett snabbspelande band, men då var bandet ett frustande fartmonster. Visst, bandet har bättre skivor i sin diskografi ("Re-Load" och "St. Anger" framför allt.) men den ungdomliga entusiasm som uppvisas på debutskivan går inte att stå emot. Phantom Lord är en låt jag alltid har gillat. Framför allt slutet tycker jag är synnerligen mäktigt.

Nu ska ni få höra en grej. För många var detta skivan då många ansåg att IN FLAMES började bli dåliga. För mig var "Reroute To Remain" skivan då jag föll för bandet på allvar. "Clayman" var en skiva som spelades på de flesta fester man gick på. Och alla var så fruktansvärt förtjusta i den skivan. Jag tyckte skivan var bra, men då jag hittade "Reroute To Remain" på Karlskronas Stadsbibliotek blev jag helt såld på vad jag hörde. Jag är svårt förtjust i stämmor i lager - det finns det gott om på denna skiva. Dark Signs har en refräng som jag verkligen gillar. Det finns många snygga undermelodier i den som går rakt in i hjärteroten hos mig. "Reroute To Remain" var skivan som mer än någon annan fick mig att upptäcka göteborgsmetallen, och då IN FLAMES idag är ett band jag inte lyssnar speciellt mycket på idag kommer "Reroute To Remain" alltid att vara en skiva som kommer att ha en speciell plats hos mig.

Så, där har ni det - 10 skivor som definierade vad jag lyssnar på idag. Säkerligen inte några som helst överraskningar, eller kanske några stycken, eller enbart överraskningar. Vad vet jag. Det var i alla fall kul att göra listan, haha!

Trevlig helg allihopa!

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 44: 10 definierande skivor

The Allman Brothers sista konsert ikväll 28/10

När vi vaknade imorse var det till en ganska vacker höstdag, åtminstone i Helsingborg. En helt vanlig dag för de flesta, på alla sätt. När vi vaknar imorgon är det till en värld där THE ALLMAN BROTHERS BAND inte längre finns som band.

Det är inte världens ände. Tvärtom egentligen, eftersom Allman Brothers är ett band som fortfarande låter fenomenalt bra trots de till viss del ålderstigna herrarna. Även om de varit med om sin beskärda del av både dödsfall och interna stridigheter har de rest sig ur askan flera gånger och fortsatt övertyga. Och säga vad man vill om originalmedlemmarna Gregg, Butch och Jaimoe - för min del är det tveklöst Derek Trucks och Warren Haynes som sett till att bandet kunnat andas på det sätt det gjort de senaste åren. Att välja att lägga ner nu, utan att de hamnat i andra betydligt mer pinsamma gamla orkestrars försök till att "fortfarande rocka", är inget annat än ett genidrag.

Allman Brothers lämnar efter sig en diger karriär. Böcker och historier finns det massor av, skivor ännu fler. Det står dock bortom allt tvivel att det är som ett liveband de profilerat sig, och GUD vilket liveband. Jag fick se dem två gånger i mars 2012, det var vad jag hann med. Båda kvällarna ligger absolut på topp 20 av mina nästan 600 konserter. Den andra kvällen ligger på topp 10.

Ikväll spelar de sin sista konsert. På Beacon Theatre i New York, såklart. Konserten sänds live på Sirius XM kanal 26 - Classic Vinyl. Hur väljer man låtar när man vet att det är den sista spelningen? Och framförallt - hur väljer man bort? Det blir en spännande sändning och den går i repris flera gånger för den som missar den.

När vi vaknar imorgon finns inte The Allman Brothers Band mer. Vi kommer att kunna andas och leva ändå.

Men det kommer inte riktigt att vara samma luft.

/Alex

Pinsamt Kiss

Ta inte mina ord för det. Lyssna och jämför själv. Jag bjuder in till diskussion här, och är sjukt besviken på KISS "deluxeversion" av "Love gun" som släpps nästa vecka. Den ligger redan på spotify och jag ville gärna höra livelåtarna eftersom det verkade vara något lurigt med dem. Jag var dock inte riktigt förberedd på vad de gjort med dem.

Analysen gäller Christine sixteen eftersom den finns på youtube för allmän lyssning från just Largo 1977, konserten som även skivans livelåtar härstammar ifrån. Publikljudet är pålagt, precis som när delar av giget tidigare gavs ut på en bonus-dvd i samband med Kissologysläppet för några år sedan. Men problemen har knappt börjat. Man försöker nu dessutom att minimera Peter Criss inblandning i Kiss å det grövsta. För det första har man helt och hållet klippt bort hans bakgrundssång i refrängen där han väldigt tydligt skojar till det och sjunger "Christine SEXteen". Men vad värre är - trummorna på deluxeutgåvan är nyinspelade, och otighta som fan. Jag nämner två partier här som är övertydliga i doktorerandet men den som tycker att det låter som samma trummor på båda inspelningarna över huvud taget bör uppsöka öronläkaren.

Youtube: 0:53 - 0:57
Spotify: 0:28 - 0:32

Youtube: 1:40 - 1:44
Spotify: 1:16 - 1:20

Det är inte ens dåliga kopior på Peter-fill, det är nyinspelat skit spelat av någon från kommunala musikskolans inledningskurs i trombon.

Jag tycker synd om Peter idag och jag skäms å bandets vägnar för vad de håller på med.

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 43: Upptempo!

Godmorgon!

Vi går denna vecka från svängiga låtar till låtar som går i upptempo. Snarlikt kan tyckas, men upptempo handlar i detta fall om så mycket mer än bara tvåtakt (som såklart finns med, haha!). När vi pratar om låtar som går i upptempo så ställer i alla fall jag upp följande kriterier:

1. Det ska finnas ett hetsigt driv i musiken eller den vokala leveransen
2. Tvåtakt får gärna förekomma, men det är inget krav.
3. Bruket av dubbeltramp ses som premierande, men är inget specificerat krav.

Med så långt? Gött!

Vi kör.

Fler än jag som gick i spinn över "Exit Wounds"? Trodde väl det. Marco Aro hade rätt när han sade att det finaste i bandets musik hade återfunnit sin hemvist på nya skivan: tvåtakten. Det finns en myckenhet av denna dräpande faktor på skivan genomgående. Ingen låt uppvisar det lika stringent som My Enemy, ett frustande 1-minutsmonster till låt lika effektiv och förödande som en rivningskula. Fruktansvärt gött gastande från Aro, dräpande driv i gitarrerna, och skoningslöst hamrande på trummorna gör denna låt till en synnerligen lämplig öppnare.

TESTAMENTs i mitt tycke bästa skiva finns inte på Spotify. Vi pratar "The Gathering", 1999 års skiva som bjöd på gästspel av ingen mindre än Dave Lombardo. Skivan kan vara det tuffaste bandet gett ut. Min favoritlåt på skivan är Legions Of The Damned som är ett fartmonstrum av rang, men då den inte finns att tillgå blir det D.N.R som öppnar skivan. Här i en finfin version från liveskivan "Dark Roots Of Thrash". Här har ni ett band som verkligen har ett driv och ett självförtroende som imponerar. Det är helt enkelt svinbra.

Med "Cursed Redeemer" bjöd MIASMAL oss tidigare i år på en fin skiva. Old-School döds går hem hos mig - det vet ni sedan innan - och här är utförandet exemplariskt. Det låter som det ska. Det är nedstämt så att gomseglet sätts i dallring, det är bra fills på trummorna, gitarrerna surrar på exemplariskt, sången är grovt brötig, och det går undan, vilket ni kommer höra i trevliga dängan Call Of The Revenant. 

 "Back To The Front" är återkomsten av en version av ENTOMBED. Denna sättning ger ut musik, vilket ju ger ett visst försprång mot den andra sättningen med Alex Hellid i spetsen. Ja, du glade. Torbjörn Hallgren på Bara Metal hade förresten en snygg lösning på vad AD i bandnamnet står för. Asbra Döds. Han har rätt i det för skivan är verkligen bra, och synnerligen stringent i sin kvalitetsnivå. Kolla in The Underminer så har ni koll på prick hur bra detta gäng är.

När ZOMBIEKRIG gav ut "Undantagstillstånd" 2010 skrev Jonas Andersson, tidigare medarbetare på Werock, att [d]etta är old-school thrash – på svenska – som river tag och förvaltar arvet från gamla rävar som EXODUS, KREATOR, SODOM och självklart (gamla) METALLICA. Inget revolutionerande men ack så trevligt för oss thrashälskare. 
Jag har återkommit till skivan med oregelbundna intervall och den funkar fortfarande som uppiggande medikament mot melankoli. Det är svårt att inte stampa takten om jag säger så. Avslutande låt Den Mörkaste Tiden Är Här står upp för hårt riffande, tvåtakt och verser som

Vind förgör i vinterköld som varar flera år. Hagelstorm blir en norm, en istid som består.
Regn av sot, svarta klot, folk på knä och ber.
Eld och damm, moln av sand, himlen faller ner. Skräck, förvirring, panik.
Den mörkaste tiden är här. 

Nog sagt - dags för ringdans.

Fredagslistan 2014, vecka 43: Upptempo!

Fish i Köpenhamn ikväll

Och så var det dags igen. Ord man gärna säger men som kanske inte sägs fler gånger efter ikväll. Risken finns och blir mer överhängande för varje år eftersom vi alla blir äldre och eftersom huvudpersonen för kvällen dessutom aviserat sin avgång från musikvärlden inom ett par år. Men det kanske är bäst ändå, rösten antagit en helt annan ton och han har svårare att klara av långa konserter numera. Bättre att lämna med flaggan i någon form av topp, speciellt när senaste skivan "A feast of consequences" tillhör det allra bästa han gjort.

Jag talar såklart om FISH. Ikväll spelar han på Amager Bio i Köpenhamn för ynka 300 kronor. Låtlistan är fenomenal, hela High wood-sviten från nya skivan är magisk och den kör han, och på det hela taget brukar konserterna i Köpenhamn bli oerhört bra.

See you tonight onkel!

Jag och Fish första gången vi träffades, utanför KB i Malmö i september 1995

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 42: Sjukt svängiga låtar

Godmorgon!

Denna vecka ska vi prata sväng, en företeelse som jag verkligen tycker att det borde finnas mer av inom metal. Höghastighetslir i all ära men vem skulle kunna säga att det inte är gött när Dirk Verbeuren får sina blastbeats att svänga som ett skenande tåg? Precis.

Tack och lov saknas det inte sväng för att jag ska kunna få ihop en fredagslista på temat.

Vi kör.

Texasgruppens inflytande på metal var stort. Under sin karriär lyckades PANTERA skapa musik som gav genklang minst sagt. Mitt bland all brutalitet som herrar Dimebag, Paul, Brown och Anselmo kavlade ut över sin samtid fanns, ofta, ett oerhört stabilt groove. Jag har valt en ganska förbisedd låt - Regular People - från "A Vulgar Display Of Power" just för att den är så förbisedd. Här finns ett sväng, framför allt i refrängen, som borde få er att stampa takten åtminstone litegrann.

RIVAL SONS "Pressure & Time" blev synnerligen hårt kramad av kritikerna när den kom ut för ett antal år sedan. Och det med rätta - här paras ett blasfemiskt sväng med precis rätt produktion för att i stort sett alla kritiker över 45 ska bryta ihop fullständigt. Låt nu inte detta avskräcka er - titellåten är alltför bra för att förbises. Och med en speltid på tre minuter och sjutton sekunder kan ni inte ta till ursäkten att låten är för lång heller.

I varje lista brukar det vara minst ett band jag vurmar lite extra för. I denna lista är det brittisk/svenska ANCIENT ASCENDANT. Med en skiva som "Echoes And Cinder" spelar bandet definitivt på den övre planhalvan när det gäller årsbästalistan. Så pass bra är den nämligen. Riffmumman alltså på den plattan går inte av för hackor. Kolla speciellt in låten Crones To The Flames som har ett så sinnessjukt skönt driv att det är omöjligt att värja sig. Från låtens start fångade det i alla fall mig.

Även om norrbaggarnas senaste skiva bara var sådär i mina öron så går det inte att snacka bort föregångsplattorna, och då i synnerhet "Sahg II" som jag tar upp här med låten Ascent To Decadence. Jag har uppskattat den låten från första stund jag hörde den. Inte speciellt förvånande då jag mycket ofta går igång på dylika trumfill som detta. Riffet som det leder in till går sannerligen inte av för hackor det heller.

Listan avslutar jag med CORROSION OF CONFORMITYs bästa låt om ni frågar mig - Dance Of The Dead från "Blind". Är man i min ålder (sena 30) så kanske man kommer ihåg att videon till den låten hade viss rotation på MTVs Headbangers Ball. På denna tid var kanalen, faktiskt, en musikkanal att räkna med.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 42: Sjukt svängiga låtar

Steve Rothery - Köpenhamn imorgon

Imorgon kväll spelar STEVE ROTHERY med sitt soloband på Viften strax utanför Köpenhamn, det lär bli en höjdarspelning. Hans första soloskiva släpptes för någon vecka sedan och för min del räcker det att han kör den rakt av så är jag nöjd sedan. "The ghosts of Pripyat" är en stämningsfull skiva, instrumental och helt fri från gitarrshredding. Steves signum är inte helt olikt David Gilmours, ingen gitarronani så långt örat når utan genomtänkta och vackra stycken som talar rakt in i hjärtat.

Jag har dock ryktesvägen hört att han även kör lite MARILLIONhits i slutet av spelningen. Det blir säkert småmysigt det också, men Marillion ska jag se i London i december och i Holland i mars så för min skull behövs det inte.

237 danska kronor kostar det. En synnerligen futtig summa för en sådan hjälte. Det blir fint imorgon.

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 41: Snyftare

Godmorgon!

Ni kanske undrar varför det inte kom upp någon fredagslista förra fredagen? Saken var den att vår son blev väldigt sjuk och var tvungen att läggas in på sjukhus förra tisdagen. I samma veva blev också jag sjuk och var sängliggande i feber, hosta och rinnande näsan från helvetet. Så det blev lite annan fokus än på musik förra veckan kan jag säga. Tror inte att jag lyssnade på en enda låt på hela arbetsveckan - en mycket ovanlig företeelse. Nu är vi, förhoppningsvis, på banan igen.

Denna vecka ska vi prata om snyftare. Ja, vi pratar ballader. För nog finns det en hel drös av sådana inom i alla fall hårdrocken som jag tycker är värda att ta upp i en fredagslista.

Vi kör.


Innan dess att GUNS  'N' ROSES blev den parodi på sig själva de är idag var de världens största band. Möjligen med undantag av METALLICA som ni faktiskt inte kommer återfinna på denna lista. Bandet släppte inte bara "Appetite For Destruction" som är ett av alla tiders mest framgångsrika debutalbum, de befäste sin position med "Use Your Illusion" del I och II som minst sagt ynglade av sig singlar som även de blev bizarrt stora. November Rain är en sådan låt. Axl Rose, mannen som i stort sett alltid har lidit av storhetsvansinne, tog i denna video i så att alla sömmar sprack. Jösses amalia - när jag kollar på den idag undrar jag om något annat band hade kunnat komma undan med dylik svulstighet. Förmodligen inte. Låten i all sin storvulenhet håller fortfarande för åtminstone en genomlyssning till.

Nu tar jag fram det tunga artilleriet i form av sopransaxofon och DREAM THEATERs Another Day från "Images & Words". När skivan kom ut var jag i det stadiet av tillvaron att en sopransax verkligen inte avskräckte. Progressiv metal gillade jag redan - här fick man ju dessutom ytterligare poäng på prettometern. Det finns många som har spytt lite i munnen åt denna låt. Jag tycker fortfarande att den har sin charm.

Kommer 18 and Life nu? Ja, det kan ni skriva upp!
SKID ROW var bandet (ja, jag vet att de fortfarande finns, men utan Sebastian Bach inget SKID ROW för mig) som turnerade förband åt bland andra GUNS 'N' ROSES och blev hyfsat framgångsrika med sitt andra album "Slave To The Grind". 18 and Life är dock tagen från självbetitlade debuten, en skiva så fylld av frustande tonårshormoner att man får ta fram handduken. Jag ber er speciellt observera virveltrumljudet.

Ingen snyftarlista utan lite finskt vemod. Och där är AMORPHIS oantastliga i min bok. Her Alone är en låt som har exakt rätt melankoliska släpiga driv för att jag ska fasta för dylika låtar. Det är gråtmilt, det är episkt, det är - faktiskt - bra.

Vi avslutar med WHITESNAKE. Detta band har inte varit vanligt förekommande i stereon hemma, det kan jag ärligt erkänna. Jag lyssnade en del på liveskivan "Live In The Shadow Of The Blues" när den kom för ett antal år sedan och tyckte att det fanns en hel del bra material på den. För de mer insatta så är David Coverdale när han är i form en av de mest formidabla frontmän som finns. I en låt som Is This Love tar han knappt i alls, men närvaron finns där.

Fredagslistan 2014, vecka 41: Snyftare

Iron Maiden - Hammersmith 1982

Det är en fin tid att vara intresserad av videobootlegs. Det är förhållandevis lätt även för den med tämligen bristfälliga tekniska kunskaper att göra bra grejer med rätt material. En grej jag länge funderat på att fixa till själv är IRON MAIDENs konsert från Londons Hammersmith Odeon 1982. Den filmades och lades i malpåse eftersom den inte ansågs hålla måttet. Det läckte ut en 65 minuter lång film i mitten av 80talet, kvalitén var ingen höjdare men då fick vi åtminstone se merparten av det 95 minuter långa giget. När sedan dokumentären "12 Wasted Years" kom i slutet 1987 så fick vi några låtar där i absolut toppkvalitet. Men vi hoppades på mer.

Det skulle dröja till runt 2004 innan vi fick vårt lystmäte tillfredsställt, åtminstone delvis. I en cd-box fick vi hela giget på två skivor, och i dvd-boxen "Early Years p. I" fick vi 45 minuter på dvd från konserten.

De tre videokällorna har bjudit på delvis annorlunda låtar, så min tanke var att använda den officiella "Early Years"-versionen som grund och sedan klippa in Sanctuary från "12 Wasted Years" samt ytterligare tre låtar från bootlegkassetten. Men någon annan gjorde det innan mig och hade dessutom den goda smaken att slänga med även de låtarna som inte finns ute, så man får åtminstone en slags känsla för konserten.

Så här är den. Iron Maiden på den tiden det begav sig. Nästan komplett. Bra till hygglig kvalitet. Och så satans jävla stenhårt att man får sätta sig ner.

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 39: Polen

God morgon!

Jag upptäckte att vi tydligen inte kört en fredagslista med Polen som tema - det måste vi ju göra någonting åt. Nu kanske många av er tror att listan befolkas av hedersknyffelband som BEHEMOTH, VADER, HATE och DECAPITATED? Dessa band hade såklart kunnat platsa som sträckt vrist på boll, men hade det inte blivit lite tråkigt? Det tyckte i alla fall jag (och jag har ju ändå fullständig hegemoni över listan så det löste sig ju fint), och beslutade mig för att göra en lista med lite mer okända band från Polen - ett land som minst sagt har skämt bort oss när det gäller death metal av kaliber.

Vi kör.

Från Bialystok kommer ABUSED MAJESTY med sin skönt spretiga logga och sin finfina symfoniska black metal. Bandet har haft en tvådelad karriär - 1998 till 2011 var den första delen. 2014 plockade medlemmarna upp sina instrument igen. Jag uppskattar bandets tonkonst som har både ett skönt driv och gött sväng - i alla fall om man lyssnar på "So Man Created God In His Image" från 2008.

LOST SOUL från Wroclaw dukar upp en teknisk renssmocka av rang. "Immerse In Infinity" från 2009 är bandets senaste ljudalster som verkligen inte skäms för sig. Samma år hade jag lurarna fulla av, just det, BEHEMOTHs "Evangelion" och missade fullständigt LOST SOULs fullt värdiga skiva. Jag ber er särskilt att notera den svinartat elitmässiga övergången till solot.

Kanske några av er som hajar till? Vi har haft med låtar av ANTIGAMA i någon lista (minnet undslipper mig nu), men då förmodligen från "Warning" från 2009. Jag recenserade även den skivan för Werocks räkning. ANTIGAMA från Warszawa spelar meckig och härligt dissonant death metal med vissa inslag av grindcore. Förutsättningarna för att jag ska gilla detta är således goda. Från 2013 års släpp "Meteor" har jag plockat låten Prophecy som bjuder på ett fint tvärsnitt av vad bandets musik går ut på.

Betydligt lugnare tongångar från DISPERSE som med sin progressiva metal fick mig att haja till tidigare i år. "Living Mirrors" är en skiva som bör kollas in om snyggt arrangerad och välljudande musik brukar falla en på läppen.

Listan avslutas med lite trevligt vredgad grindcore från EXIT WOUNDS. Jag ber er speciellt lystra till det mer än lovligt sympatiska galopprenset vid 00:30.

Trevlig helg!

Fredagslistan 2014, vecka 39: Polen

Deep Purple live 1975

Det var som vanligt herr Svärd som öppnade mina ögon, han brukade göra det. DEEP PURPLE hade varit ett band bestående av antingen a) Mark II-sättningen eller b) ingenting alls. Det hade jag lärt mig/läst någonstans/hört på skolgården eller nåt. Svärra hade uppenbarligen inte läst detta eftersom han även lyssnade på ett Deep Purple bortom detta, och där öppnades dörren för både Mark III och IV som var de sättningarna det fokuserades en smula på i mitten av 90talet. Vi hade ynnesten att få se GLENN HUGHES några gånger de åren och han körde alltid en hel hög med Purplelåtar som Purple själva inte tog i med tång av olika anledningar, speciellt minns jag giget i Landskrona i maj 1996 (Morgan Ågren på trummor, ja jösses) då vi verkligen fick njuta ett låtset som man aldrig trodde man skulle få höra.

Dessutom valde skivbolaget att fokusera på arkivsläpp, man ruskade fram den kompletta inspelningen från USA 1976 och gav Tommy Bolintiden ett helt nytt ansikte. Man ville även återupprätta, eller kanske bara sminka till, ansiktet på den sista tiden med gamle Svarthatt. Efter att Purple lade ner för gott på våren 1976 så valde skivbolaget att släppa en liten hafsig historia kallad "Made In Europe" på hösten samma år. Det är i grunden inget större fel på den, den innehåller fem låtar inspelade under de tre sista konserterna som bandet gjorde i april 1975, precis innan Blackmore lämnade bandet. Gigen i Graz, Saarbrücken och Paris spelades in, klipptes ned och blev en enkel-lp.

Merparten av skivan verkar komma från Saarbrücken, och på 90talet så gavs det ut en dubbel-cd med oklippta låtar från Graz och Paris vilka skulle utgöra illusionen av en hel konsert tillsammans med två ytterligare "tagningar". Plötsligt satt vi där och avnjöt liveversioner av Gypsy och Lady double dealer som man bara kunnat drömma om innan, samtidigt som det började stå klart att Blackmore lämnat bandet i tanken långt innan han gjorde det fysiskt. Det är väldigt schizofrena spelningar där fyra personer spelar för livet och den femte ömsom briljerar, ömsom verkar glömma bort var han är. Däri ligger även inspelningarnas styrka, och när vi nu idag 2014 kan lyssna på HELA Pariskonserten rakt av (den har förvisso funnits utgiven sedan ett par år) samt, vad det verkar, allt som överlevt av inspelningarna från Graz (nedklippt trumsolo och inga extranummer) så får vi vatten på den kvarnen men det betyder absolut inte att det är dåliga spelningar. Tvärtom.

Graz. Adrenalinet kickar in. Burn är nästan furiös, Blackmore spelar som om livet hängde på det. Stormbringer ångar på och skillnaden mellan Graz och Paris är enorm i just denna låt. I Graz är Blackmore "där". I Paris är han inte det. Man kan nästan ta på hur olika de låter vilket gör att man skärper sinnet och lyssnar och försöker förstå. Vi hör toner kastade lite hit och dit. Vi hör riff från RAINBOW, bandet som Blackmore redan mentalt verkar spela i. Vi hör samtidigt hans odiskutabla sinne för känsla i båda versionerna av Mistreated, speciellt Parisversionen som med all sannolikhet är den finaste någonsin.

Graz är det bästa giget av de två, även om det inte är komplett. Båda gigen förtjänar dock att lyssnas på, klicka HÄR för Paris och HÄR för Graz. Nu väntar vi bara på att någon hittar en längre videofilm från denna turné, det enda vi har idag är några 8mmfilmer samt ett tv-klipp på Stormbringer från tysk tv. Och tills det händer något annat får vi vara glada och tacksamma för det.

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 38: Symfonisk och pompös metal

God morgon!

Metal som helhet är ju inte känd som en scen inom vilken man håller igen speciellt mycket. Som en direkt följd av detta är det kanske inte direkt konstigt att flera band bakar in orkestrala, ja direkt pompösa element i sin musik. Symfonisk metal är ett skällsord för många - för lyssnare med samma eklektiska (läs kommunala musikskolan) ådra som undertecknad slinker denna typ av musik ner aningen lättre - kanske till och med med njutning!

Vi kör.

XERATH är ett band som tycker om att släppa omfattande skivor - senaste skivan, bandets tredje för övrigt, "III" klockar in på närmre 70 minuter. Föregångaren "II" var skivan som gjorde att jag fick upp öronen för det basingstokebördiga bandet. XERATH är ett band vars skivor det rekommenderas att man lyssnar på i intervall. Nu rör det sig enbart om en låt på listan, men om tycke uppstår för vidare lyssnande tänkte jag att denna upplysning kunde vara av godo. Machine Insurgency är en ganska typisk låt för bandet. Det är mäktigt, det svänger fint och produktionen är alldeles förträfflig. Gitarrarbetet tycker jag att ni ska lägga märke till lite extra, samt det något STRAPPING YOUNG LAD-minnande partiet som tar sin början vid 1:32 cirka. XERATHs musik är full av infall - det bökas både hit och dit. Tack och lov med oftast lyckat resultat.

Italienska FLESHGOD APOCALYPSE fångade mitt intresse med skivan före "Labyrinth" betitlad "Agony", en skiva som var allt annat än plågsam för öronen. Gruppens juggernautliknande uppvisning när det gällde levande framfträdande gjorde att jag verkligen såg fram emot "Labyrinth". Något svagare än "Agony" får jag nog ändå säga att "Labyrinth" är, men den är ändå en fet och respektingivande skiva. Minotaur (The Wrath Of Poseidon) är en oerhört mäktig och, ja, pompös låt. Smakfull körsång ovanpå symfoniska inslag gör låten till den nog mest överlastade låten på veckans lista.

Kollar ni på Metal Archives emellanåt? Jag gör det. Ofta. Det är ganska många som går i spinn över WINTERSUN där kan jag säga, och det gäller i stor utsträckning bandets första skiva "Wintersun" från 2004. "Time I" kom mycket senare - 2012 - och var en skiva som jag inte fastnade för trots all bruhaha kring den. Jag hade den i bakhuvudet någonstans uppenbarligen då Sons Of Winter And Stars var en låt som kändes bekant när jag sammansatte listan. Med en speltid på 13:31 är detta den längsta låten på listan. Och den mest mångfaceterade också. Den har vissa power metalinslag, men kan man smälta dessa så kan jag garantera att låten kommer sätta sig utan större svårigheter.

Polare Henrik Nygren blev så till sig över "Urd" från BORKNAGAR att han delade ut högsta betyg till den när den kom ut 2012. Och det är klart att när ICS Vortex återvänder med sin fullständigt episka sångkapacitet då är det lätt att tappa alla koncept. Det finns gott om musikalisk mumma på denna skiva som gör att jag tycker att ni ska kolla in den - det mäktiga anslaget är påtagligt i den valda låten Epochalypse, och det är verkligen inte ett band som har valt att hålla igen som bjuder upp till dans här.

Black metal-light med DIMMU BORGIR. Jag funderade i det längsta över om jag skulle ha med bandet i veckans lista. Till slut så föll jag till föga, men var nöjd med att jag inte valde den förväntade låten Progenies Of The Great Apocalypse från "Death Cult Armageddon", utan istället gick för The Serpentine Offering från "In Sorte Diaboli". Det låter, tja, som det brukar om DIMMU: lagom lättsmält, överlastat utav bara fan, och bra.

Fredagslistan 2014, vecka 38: Symfonisk och pompös metal

Snowy Shaw: The Liveshow, en recension

Äntligen är den släppt. Boxen med SNOWY SHAWs liveshow, inspelad i Göteborg 2011 och Varberg 2012. Jag var på båda konserterna och har längtat efter detta sedan det begav sig - låtmaterialet, framförandet och den fantastiskt fina scenen i Varberg har saknats i den Bergdahlska samlingen. Det som nu släppts är en box innehållandes en mix av båda konserterna på både dvd och cd. Det som är med på dvd'n är inte med på cd'n och vice versa.

Produktionsmässigt är dvd'n oerhört bra. Man ser när det är live i Göteborg eftersom scenen är mindre och Snowy är ljushårig där, jämfört med Varberg där scenen är större och vi betraktar en mörkhårig Snowy. Detta är dock inget som stör mig, jag har sett betydligt värre klippningar mellan olika konserter (typ OZZY - Live & Loud, IRON MAIDEN - Live at Donington 1992 osv) och det är ändå en av grundpremisserna för själva dvd'n.

Vi får en hög med NOTRE DAME-låtar vilket som bekant (?) är mitt favoritband i Snowys digra karriär, däremot saknar jag både just Notre Dames Vlad the impaler och även OPERA DIABOLICUS´ Blood countess Bathory på dvd'n. Dessa är med på cd'n och jag antar att det är en produktionsteknisk detalj (scenen var väldigt mörk när OD spelade) men oj så synd eftersom detta är den enda gången just detta obskyra band över huvud taget spelat live. Man kunde ju försöka vädja till Snowy att släppa låten på youtube eller något om den nu inte funkade på köpedvd'n, det syns ju onekligen ett klipp i trailern nedan....

Cd'n är också bra, speciellt DIMMU BORGIR-medleyt med låtar från skivan han själv var med på, men i ärlighetens namn är jag inte så himla förtjust i rena livecd's - jag vill gärna ha bild till. Speciellt när ridån går upp, Munsters drar igång och allting är precis sådär magiskt som det ofta blir när Snowy drar igång. Och med gäster som Michael Denner, Andy LaRocque, Pete Blakk och Mike Wead så är inte ett öga torrt i salongen, jag lovar.

Det är för mig en gåta att Sweden Rock Festival inte kört detta. Nu har ni chansen kära festivalledning - skaffa dvd'n och ha med på nästa produktionsmöte. Detta MÅSTE vi få se på Rock Stage, typ kl. 21 på fredagen. Allt annat är tjänstefel.

Köp boxen HÄR!

/Alex

Avatarium - Sweden Rock 2014 på radio!

På lördag den 20/9 sänder P3 Rock AVATARIUMs underbara konsert från årets Sweden Rock Festival. Jag vet inte mer om sändningen i dagsläget, jag hoppas de kör hela timmen för då får vi en helt ny låt i fin kvalitet, men oavsett vilket lär det bli en högtidsstund.

Jag hade tänkt strunta i giget eftersom jag var rätt trött, men jag hade å andra sidan inget annat för mig när en polare drog med mig till den lilla scenen. Det var då en förbaskad tur att han gjorde det för jag stod som förtrollad efteråt. Förtrollad av musiken, låtarna, Jennie-Anns underbara sång och stämningen. Och ju mer jag tänkt på det i efterhand (och eventuellt lyssnat på en ljudupptagning från giget), ju mer har jag börjat inse att det är denna timmen som står ut som årets bästa stund på festivalen. FOGHATs spelning ligger där och naggar också, absolut, och EMPEROR var fina, men kära Avatarium - satan vad ni levererade.

Jag hoppas jag får se er snart igen.

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 37: Morrisound

Godmorgon!

Idag ska vi prata Morrisound Recording i Tampa, Florida. En studio som torde vara er välbekant om ni uppskattar death metal. Under en lång period var detta Studion i ordets allra mest brutala bemärkelse. Mängden band som har passerat igenom studions kanaler, och kanske framför allt digniteten på banden är fantastiskt oerhörd.

Scott Burns var producenten som under framför allt 1990-talet såg till att befästa Florida som en av världens viktigaste bastioner när det gällde death metal. En titt på vad Burns vad med om att producera är hisnande. Band som ATHEIST, CANNIBAL CORPSE, DEICIDE, DEATH, CYNIC, GORGUTS, NAPALM  DEATH, MORBID ANGEL och OBITUARY har alla spelat in skivor som mer eller mindre betraktas som klassiker under Burns ofta extremt stressade och vredgade överinseende. Att Burns stod för kvalitet är tydligt - det går nästan omedelbart att höra att en skiva är inspelad i Morrisound - och det är förståeligt att många band sökte sig till studion. För många kanske - Burns fick i mitten av 00-talet nog och har sedan dess jobbat med programmering. Sista skivan han jobbade med var OBITUARYs "Frozen In Time" som kom 2005.

Så - fem låtar från skivor som är inspelade i Morrisound Recording. Vi kör.

"Arise" av SEPULTURA. Fy satan vad jag lyssnade sönder den skivan när jag fick tag i den. Jag tyckte då att detta var det absolut råaste jag hade hört, omslaget var grymt och i stort sett varenda låt var elitbra. Släppt den andre april 1991 på Roadrunner Records var "Arise" den andra plattan som brasilianarna jobbade med Burns på. Redan 1989 hade SEPULTURA skakat om underjorden med "Beneath The Remains" som även den är en suverän skiva. Burns torra trumproduktion och uppstyrandet av stränginstrumenten gör att jag nog får gissa att det var så här METALLICA önskade att "...And Justice For All" skulle ha låtit egentligen. En tidlös klassiker kommer dock "Arise" att vara för mig i vilket fall.

"Focus" av CYNIC. Denna skiva kom 13 september 1993, och blev snabbt skivan som metalvärlden inte visste hur den skulle förhålla sig till. CYNICs musik var så eklektisk att i alla fall death metalscenen i stora delar tyckte att skivan var hemskt märklig. Och den är märklig. I ordets rätta bemärkelse. Detta är en skiva som för mig låg långt före sin tid. Idag, med den pletora av influenser som finns inom metal, skulle skivan ha emottagits annorlunda. 1993 var världen inte på CYNICs sida, och det skulle ta fram till 2008 för bandet att komma med en uppföljare. Paul Masvidal och Sean Reinert - bandets odiskutabla ledare - sysselsatte sig innan CYNICs bildande bland annat med att vara med i DEATH på klassiska "Human".

"Individual Thought Patterns" av DEATH. Chuck Schuldiner var mannen ansvarigt för DEATH, ett band som bör betraktas som ett band som producerade milstolpe efter milstolpe inom death metal. Det är svårt att överskatta bandets betydelse. Kollar man på diskografin dyker skivor som "Symbolic", "Human", "Leprosy" och "Spiritual Healing" upp. Jag har dock alltid gillat "Individual Thought Patterns" bäst i bandets diskografi. Skivan kom ut 22 juni 1993 på Relativity Records, en underetikett till Sony. På ettiketten gavs också skivor av BOLT THROWER, CATHEDRAL och TERRORIZER ut.

"The End Complete" av OBITUARY. Jag har för mig att jag såg omslaget till "The End Complete" på baksidan av tidningen OKEJ. Helvete vad snyggt man tyckte det var! Det var det fler som tyckte - framför allt den nya bandloggan ansågs vara så snygg att det blev Roadrunners bäst säljande t-shirt genom tiderna. Skivan i sig blev en pyramidal succé. Den har sålt över 100.000 exemplar i USA, och över 250.000 exemplar i resten av världen. Och den är knäckande bra - det är fortfarande oerhört kul att lyssna på skivan som vid det här laget har 22 år på nacken.

"Vile" av CANNIBAL CORPSE. Världens mest säljande death metalband heter CANNIBAL CORPSE. Jag vet inte om ni sett finfina dokumentären "Centuries Of Torment", men har ni inte gjort det så kan jag varmt anbefalla den. Efter fyra mycket framgångsrika skivor i "Eaten Back To Life", "Butchered At Birth", "Tomb Of The Mutilated" och "The Bleeding" (Burns jobbade på alla) bytte bandet sångare. Chris Barnes ut, George Fischer in. Det förekommer fortfarande en urlöjlig debatt om vilken av sångarna som är bäst. 18 år in får man nog säga att George har lämnat ett avtryck i bandet, haha! "Vile" kom ut 1996 och det låter som CANNIBAL CORPSE. Och det säger jag som ett verkligt gott omdöme.

Fredagslistan 2014, vecka 37: Morrisound

Fredagslistan 2014, vecka 36 - Starka skivor 2014

Godmorgon!

Fredagslistedags igen, och jag tänkte att vi skulle börja starkt bara för att. Denna vecka tar jag mig an ett gäng skivor jag redan nu tycker bör betraktas som omistliga att dryfta när det inom en inte alltför avlägsen framtid kommer bli aktuellt att prata årsbästalistor. Jag vet att det alltid verkar som det innevarande året framstår som det bästa när det gäller skivor, men 2014 framstår redan nu som ett vanvettigt starkt år, och då ska vi tänka på att det ligger en hel del skivor i pipelinen som jag vet håller groteskt hög nivå. Exempel? CANNIBAL CORPSEs "A Skeletal Domain" - fy satan säger jag bara!

Vi kör.

Ni vet att jag är svag för teknisk döds. SOREPTION har med både föregångsskivan "Deterioration Of Minds" samt årets "Engineering The Void" skrivit in sig som ett band i den absoluta världseliten i denna subgenre. De har gjort det med en kompromisslös strävan att skriva brutalt teknisk musik som även fastnar för andra saker än tekniken. Här finns det ett sväng, ett driv och en mer än lovlig låtskrivartalang som inte många band gör bättre. Jag skulle tro att "Engineering The Void" kommer finnas med på fler årsbästalistor när det lackar mot jul.

 Släpig doom? Jo, faktiskt. Under min föräldraledighet upptäckte jag att jag faktiskt kan lära mig att uppskatta subgenrer som jag tidigare inte har fastnat för. Brittiska THE WOUNDED KINGS skiva "Consolamentum" har fått försvarlig speltid hemmavid då bandet lyckas hålla mitt intresse uppe med "rätt" typ av släpighet och en gastkramande närvaro av, ledsamt nog, avhoppade sångerskan Sharie Neyland. Det är mäktigt, murket och ack så melankoliskt magiskt att jag verkligen tycker att ni måste kolla upp denna skiva!

HOUR OF PENANCE är ett band som med årets "Regicide" kavlar ut en rensfest så magiskt bra att det bara är att lyfta på hatten. James Payne är framför allt mannen att hålla koll på. Trummisens lir är lika tajt som det proverbiella frimärket jag så ofta brukar ta upp när det gäller dylik musik. Jag knarkade ner mig så svårt på denna skiva att jag under en period drömde om musiken nästan varje natt.

Southern Discomfort i form av EYEHATEGOD svårligen framarbetade och från andra sidan graven frammanande trumspel på självbetitlade skivan från mitten av året. Hade ni frågat mig för bara ett halvår sedan om jag såg fram mot denna skiva skulle svaret ha blivit nä, verkligen inte. Men musiken talar för sig själv - bandet visar med all önskvärd tydlighet vad ordet sväng innefattar i sin bästa bemärkelse. För de som sedan tidigare gillade bandet har jag svårt att tänka mig att man inte tyckte att 14 års väntan var värt varenda minut. För oss andra är "Eyehategod" en mer än lovligt stark startpunkt.

MISERY INDEX fortsätter att leverera skivor av rang. Detta kan vara det mest stringent genomarbetade albumet från baltimorerensarna. Att man tagit god tid på sig (3 år, en evighet i subgenren) att jobba fram skivan märks. Varenda låt passar in i en helhet, men klarar av att stå på egna ben också. Gillar man bandets musik sedan innan är det bara att dyrka loss - för er andra är det bara att gratulera till att ha en mer än lovligt god startpunkt att börja med.



/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 36 - Starka skivor 2014

Nya recensioner uppe på Werock

Tidigt i morse lades recensionerna 1040-1043 upp på Werock.se av yours truly.

 Jag var milt till mig i trasorna när jag fick tillgång till OPETHs "Pale Communion" för ca en och en halv vecka sedan. Oerhört intensivt lyssnande följde - vad jag tycker kan ni läsa här.










Tvåtaktens mäktiga och högst angenäma återvändande. "Exit Wounds" från favoriterna THE HAUNTED inbjuder till yster ringdans. Hela recensionen hittas här!

Kollega Robert har spanat in två mer obskyra skivor:

AMULETs "The First" och "Diesgrows" från LUCIFER WAS. Jag blev sjukt sugen på att kolla in den senare, det måste jag säga!

/Martin

Supporta Scenen: SONNE ADAM och MIASMAL

Godmorgon!

På onsdag kan man gå på undergroundhappening på KKSB i Helsingborg - stället där jag och Alex såg UZALA och THE SABBATH ASSEMBLY för ganska många månader sedan om ni kommer ihåg.

KKSB drivs av ett gäng eldsjälar som utan minsta tanke på ekonomisk vinning bland annat anordnar konserter i den tuffare skolan. SONNE ADAM är ett tungt och illavarslande murket gäng från Israel. Själva bandnamnet betyder på hebreiska människohatare, typ. Då fattar ni att musiken låter därefter. Värd att kolla in är bandets debut från 2011 - "Transformation" som får gomseglet att börja vibrera minst sagt!

MIASMAL är kvällens andra band - bandets finfina och ytterst sympatiska "Cursed Redeemer" är väl värd att kolla in tycker jag. Själv gav jag bandet en betygsåtta när jag recenserade skivan i början av maj i år. Old Schooldeath när den låter på detta sätt är en ren njutning för öronen.

Kvällen inleds 19:00 med folkkök, och fortsätter sen med band på scen ca 20:00.

Adress: Östra Sandgatan 9

Det kommer kosta 60kr och det kommer säljas billig öl.

OBS! Föranmälan krävs!, skicka till: helsingborgbastards@gmail.com

 

/Martin