Avgrundsmuller

Att det har kommit ut en hel del ny spännande blackmetal under den senaste tiden borde inte ha ungått någon metalhead - och glädjande nog är den av mycket hög kvalité.

Att Dimmu Borgir har dragit in en hel del kulor på sin symfoniska svartmetall, och således kan lägga en hel del krut på snygga och påkostade konvolut borde bli uppenbart när man håller i nya given In sorte diaboli. För någon som mig som saknar de maffiga pjäserna som LP formatet gav möjlighet till kommer Dimmus omslagskonst nästan upp i samma klass. Inte nog med att man får med en DVD med massa gott på, man får ett texthäfte med en rätt vrickad finess - alla texterna är tryckta spegelvända, så vad gör Dimmu för att man ska kunna läsa texterna? Man lägger naturligtvis med en spegel! Överdrivet? Kanske, men också så otroligt coolt och orginellt att man bara måste kapitulera.

Rent musikaliskt så har jag alltid varit svag för den episka, symfoniska svartmetallen som Dimmu har lyft till nya nivåer - och In sorte diaboli gör mig inte besviken. Öppningspåret tillika första videon "The serpentine offering" är en smältdegel av Dimmus musik - blås, smattrande kaggar från Hellhammer och, nästan det bästa av allt, den sjukligt snygga rensången från basistjätten Vortex. Hellhammer gör ett riktigt bra jobb, men jag saknar skinnbödeln Nick Barker, fast bara lite. Att Hellhammer är en eftertraktad trummis gör att han också är med på årets kanske ondaste platta - Ordo ad Chao från klassiska Mayhem. Och fy satan! Här snackar vi en svärta så avgrundsdjup att man känner sig belägrad. Mayhem har inte snickrat ihop en lättillgänglig platta på något sätt och jag tror att det kommer ta lång tid att ta skivan till sig - men att det rör sig om ett mästerverk är det inget snack om.

Marduk är ett band som jag tidigare bara kände till namnet, men Rom 5:12 kommer nog att få mig hålla bättre koll på bandet än tidigare. Titeln syftar på passagen i Bibeln där det berättas om hur döden kom in i världen på grund av människors synder.

Och här är det plattan i mattan som gäller - bandet öser på för fullt från början och det ska bli hur kul som helst att beskåda dem på SRF för att se om de kan matcha sin feriocitet på platta på scen.

För er som gillar sväng i kombination med blackmetal rekommenderas Watains Sworn to the dark å det varmaste.

Yes!

Ibland går ledsamhet över fort - den dysterhet som jag kände när Slayer ställde in sitt gig på Roskildefestivaln har totalt vaporiserats efter det att festivalens hela program blev offentligt igår.

Att jag redan gått upp i brygga över att mäktiga Mastodon kommer till festivalen har regelbundna läsare av bloggen nog inte undgått - och nog för att man blir glad när man varje dag under en hel månad går in och önskar ett speciellt band och festivalen tar dit det. Överdrivet? Det är fucking Mastodon.

Men glädjen blev desto större när festivalen tar dit både In Flames och Machine Head. Personligen var det längesen jag såg ett så taggat och proffsigt band som In Flames, och med det flyt som bandet har nu kan det nog bli en bra konsert. Och Machine Head som golvade mig med Burn my eyes och årets The Blackening och som krossar det mesta i min stereo just nu, det kan ju inte bli dåligt.

Lite dyster

Jaha - Slayer ställer in sitt framträdande på Roskildefestivalen utan några förklaringar. Tecken på att grabbarna börjar bli bekväma? Med tanke på att gruppen har ställt in i det närmaste ingenting under sin karriär är det ju en smula oroväckande att de inte ger någon förklaring.

Visst jag har sett Slayer innan, men senaste giget på Unholy Alliance Chapter II i Malmö gav intrycket att bandet fortfarande har mycket att ge, något jag tycker att gruppen bevisade med senaste släppet Christ Illusion.

Men vad göra - förutom att hoppas att Roskildefestivalen hittar nåt annat tungt band att ersätta Slayer med - optimalt hade varit Testament som numera inkluderar en überskinnpiskare i Nick Barker.

Lite nya skivor

Det är gött att ha en bra skivaffär i stan, något som jag gjorde nytta av idag och gjorde några inköp till biblioteket.

Bleeding Trough är inget band jag lyssnat på tidigare, men när skivan startar med ett ljudklipp från The Boondock Saints vet man att det inte kan gå helt åt helvete. Mycket tvåtakt, muskler och rejält med tatueringar.

Kolla om skivan finns inne gör man här.



Om man tävlade i absurt långa bandnamn skulle One Man Army and the Undead Quartet nog ligga bra till. Tack och lov har bandet så mycket mer än bara ett namn att komma med - bra attack plus att ack så trevligt en cover på Alice Cooper's "He's back (the man behind the mask)"

Kolla om skivan finns inne gör man här.

Lyckorus på Mejeriet

Svettigt var bara förnamnet; fullsatt röj skulle kunna vara efternamnet när In Flames totalt dominerade lundapubliken within an inch of its life.

Att jag hade milt sagt högt uppskruvade förväntningar på In Flames framträdande, efter de närmast lyriska recensionerna i pressen, hade varit en underdrift. En kompis lade fram en stilla undran om hur jag skulle reagera om konserten inte blev så fantastisk som jag förväntade mig - glädjande nog levererade bandet en precis lika överjävligt bra konsert som jag hade förväntat mig. Kön ringlade sig lång utanför Mejeriet, men det gick förvånansvärt snabbt att komma in.

Förra gången jag betittade bandet var på Unholy Alliance Chapter II i en svintråkig maskinhall på Malmömässan. Då var bandets framträdadande det enda som kunde matcha Slayers set. Desto roligare att se bandet på Mejeriet och i kapacitet som headlinare. Förbandet Avatar gör en helt ok jobb med att värma upp publiken - gruppen vet att de är där som just förband och gör det mesta av sitt set. Riktigt impad blir jag av trummisens kommando över sina bastrummor.

Fast när In Flames går på vid 21-tiden lyfter nästan taket - det är rent lyckorus från början och jag undrar om bandet kan göra en dålig spelning, för här stämmer allt - ljudet, ljuset, publikkontakten - och moshpiten låter inte vänta på sig. Fast det är inte detta som berör mest - det är låtarna. In Flames har i mina ögon en helvetes bra låtkatalog att välja och vraka i - vilket bandet också gör; "Crawl through knives", "Come Clarity", "The quiet place", "A touch of red", "Only for the weak", "Graveland", "Behind Space", "Take this life", "My sweet shadow", "Egonomic", "Dark Signs" ja ni fattar att det rör sig om en kavalkad av högkvalitativ metal som bandet släpper lös på den exstatiska lundapubliken.

Bandet körde på i 1.45 men hade med lätthet kunnat spela i det dubbla kändes det som och jag

vandrar glad och nöjd hemåt i lundanatten.

Andra bloggar om In Flames

Om att vänta

Nämn tre saker som man behöver som festival/konsertbesökare: tålamod, tålamod, tålamod. Plus eventuellt ett par sköna skor.

Förra sommaren åkte jag på Roskildefestivalen. De av er som varit där vet att man tillbringar väldigt mycket tid ståendes i olika sorters köer, eller gåendes till - just det - någon kö. Antingen står man i kö, eller kanske klunga, för att komma in på festivalområdet, till att köpa mat, öl - eller kanske som jag gjorde för att komma in i boxen framför Oranga scenen för att se Guns 'n' Roses - ett band som ju numera endast utgörs av Axl plus några kompmusiker.

Trots detta faktum finns det en hel massa människor som fullständigt gick upp i brygga över chansen att få betitta detta band som trots att det inte har kommit (och förmodligen aldrig kommer att komma?) en studioplatta sedan, ja sen när egentligen? Så hur går man då tillväga för att få plats i boxen? Man kommer dit i jävligt god tid innan - helst innan bandet som ska spela innan det man egentligen vill se ska spela - vilket i detta fall var Bullet for my Valentine. Dessförinnan stod vi och genomled ett danskt bands set i drygt en timme.

Väl inne i boxen kunde vi anvnjuta BfmV, som även om jag inte kan en enda låt av bandet i alla fall är någorlunda hårt. Dessutom börjar och slutar bandet i tid vilket i och för sig är standard på Roskilde. Någon har inte berättat detta för Axl med band. Jag och mina kompisar har nu stått upp i ca 5 timmar och mina fötter känns inte helt ok om jag säger så! Men, tänker jag, detta kommer att släppa när konserten börjar. Det är bara det att den börjar inte. Antingen har Guns världens sämsta stage-crew för det pillas och plockas, och soundcheckas, och plockas lite till, en trumtekniker slår lite på trummorna, en flygel rullas ut från sitt gömme under trummorna, och rullas tillbaka igen - ja ni fattar att allt detta tar jävligt lång tid, eller så är det så att klockorna går fel.

Efter cirka en halvtimme börjar publiken att bua. Vid det här laget väcker minsta aktivitet på scen ett vrål av att nu drar det nog snart igång. Men precis när man tror att nu har den sista bakgrundslåten spelats, så drar en ny igång. Blandade "Ah va fan!", "For Helvede!" och "For fuck's sake!" hörs allt oftare bland de som står i närheten av mig. En fucking timme efter utsatt tid drar konserten igång! Och den håller på i vad jag minns två timmar. Stapplande tar jag mig hemåt till tältet och räknar ut att jag har stått eller gått i ca 8 timmar.

Hur konserten var?

Största besvikelsen då? Tyvärr - Guns 'n' Roses. Ett band som visserligen har gjort några av rockens bästa låtar men som inte har gett ut en skiva på evigheter har inte råd att komma ut på scenen en timme efter utsatt tid. Att bandet dessutom plågade publiken med intetsägande jam och 6 dåliga solon bara för att Axl skulle hinna med att byta skjorta totalt dödade konserten. Kör - bromsa, kör - bromsa. Med en sådan formel blir det inget flyt i konserten, och då spelar det ingen roll hur bra bandet framför sina låtar. Från inlägget Intryck från Roskildefestivalen

Kommer jag åka i år igen? Definitivt när man kan ha det så här trevligt. Fotot courtesy av Henke Nygren i Miscellany.

Just nu går jag mest omkring och väntar till nästa fredag då jag ska se In Flames på Mejeriet - se där en lyx man inte är van vid - det är nästan så att man ser fram emot att få vänta på insläpp i - just det, kön.

Andra bloggar om Roskildefestivalen, Guns 'n' Roses, väntan och In Flames

Lite nya länkar

Har lagt upp lite nya länkar till några trevliga bloggar. Enjoy!

The Haunted

The Haunted har länge tillhört mina favoriter; på skiva golvar de oftast, och de har ett etablerat välförtjänt gott rykte som liveakt. Gårdagens konsert på KB i Malmö var inget undantag från den regeln.

KB är en av Sveriges trevligaste konsertlokaler och det är med en känsla av tillfredställelse som jag kliver in i en vid tillfället inte helt fylld lokal strax innan 21. En runda till baren renderar i en god Hof. Att lokalen inte hyser många gäster ger förbandet By Night blanka fan i. Jag har inte hört talas om denna combo från Falkenberg - men att de kan spela blir klart från första takten. Jag blir riktigt imponerad av trummisen samt att sångaren verkligen lyckas få kontakt med publiken nästan direkt.

Trots att bandet varit i farten med turnerandet sedan -99 har jag tragiskt nog inte hört talas om bandet, som denna kväll tar vara på tillfället att de värmer upp åt The Haunted. Bandets köttiga metal faller mig väl på läppen och det ska bli kul att se vart bandet tar vägen i framtiden.

Förra gången jag betittade The Haunted på KB blev jag helt nockad av hur fruktansvärt bra, tajt och hårt bandet var, samt vilken rent makalös kontakt bandet hade med publiken. Dolving hade precis kommit tillbaka till campen, och man hade en stark platta, rEVOLVEr, med sig i bagaget - en platta som i det närmaste samfällt hade hyllats i pressen. The Dead Eye har inte samma status - visst publiken applåderar artigt, men det är med de äldre låtarna som det fetaste röjet kommer - och det är vid de tillfällena som jag tänker "Fy fan vad det är gött att vara hårdrockare, för då kan man headbanga till band som The Haunted".

Bandet öppnar med tre spår från ...Eye... "The premonition", "The Drowning" och "The cure" och som vanligt är ljudet bra, men publiken lite avvaktande. Detta ändras snabbt när bandet drar igång "99" och "Abysmal".

Bandet varvar gammalt med nytt men i slutet matas det på för fullt - "In Vein", "Hollow ground", "Dark Intentions", "Bury your dead" och "Hate Song" piskar upp en närmast euforisk känsla av ös, svett, flygande hårmanar, hornen i luften och bandet lämnar KB:s scen som erövrare.

Och Dolving? Ja fy fan vad bra den mannen är på att egga en publik! Att han dessutom sjunger så jag tror att han ska spräcka en blodåder i huvudet och i sista låten lutar sig långt ut i publiken förstärker bara intrycket att här har vi en man som gillar sitt jobb.

Ja jävlar!

Golvad igen av en gammal platta man egentligen borde ha hört för länge sen - Pierced from within av Suffocation.

Första gången jag ens hörde talas om denna übercombo från New York var när jag surfade in på YouTubes helt otroligt roliga "Death metal office drumming" där en kille köttar på ett digitalt trumset till en låt av sagda band. Efter det att jag skrattat rumpan av mig började jag tänka att fan, den här låten är ju riktigt bra. Sagt och gjort - raskt köptes ett styck brutal deathmetalplatta betitlad Pierced from within. Bara titeln borgar för nåt riktigt brutalt hårt - men den soniska slakt som strömmar ut ur högtalarna golvar mig totalt!

9 låtar attackerar som en smärre här riktigt härskna orcher - här finns det mesta man kan förvänta sig av en klassisk dödsmetallplatta; ilskna riff, en smärre tornado på kaggarna och så sången som knäcker det mesta - Frank Mullen låter som en steroidstinn galt från helvetet och matchar med sin ferocitet den blytunga, och som hand i handske för genren mörka produktionen. Ska man bara köpa en deathmetalplatta borde denna vara en given kandidat.

Det är härligt med medinflytande när man får som man vill

Var bara tvungen att skriva lite om hur glad jag är att Roskildefestivalen bejakar tunga bandönskningar och tar dit både Slayer och Mastodon - två av mina absoluta favoritakter.

Mastodons Blood Mountain var ett av förra årets bästa släpp, något som man kan läsa om i en annan post här på bloggen, och Slayer är - ja Slayer fast med Lombardo tillbaka i full pukskinnsstraffarmode.

Kan inte bemästra ilskan

Ok - nu har jag fått nog av att försöka bemästra ilskan inom mig - här kommer en jävla tirad om vad jag tycker om folk som snor skivor från bibliotek.

Häromveckan kom en av mina kollegor in med fodralet till A matter of life and death av Iron Maiden. Skivan var alltså stulen. Besvikelsen var dubbel, framför allt med tanke på att Maidens skiva var en av de bästa att släppas förra året, men också för att stölden fick mig att tänka "jaha, där blev det ytterligare en hårdrock/metalplatta som biblioteket inte har råd att köpa in i år". Igår upptäckte jag att cd-boken på ytterligare två skivor låg dumpade i stället - resten var borta.

Jag vill hemskt gärna tänka att det inte är någon med intresse av hårdrock eller metal som har tagit skivorna - men det går inte vilket bara gör mig ännu mer arg och förbittrad. Sannolikheten för att personen/personerna som har stulit skivorna läser denna text är kanske liten - men det ger jag fan i, jag bara måste få ur mig den avsky och ilska jag känner.

Onödigheten i att sno grejer från ett bibliotek är ju ganska uppenbar - det är gratis att låna, och dessutom väldigt lätt att bränna skivor - men uppenbarligen fattar inte tjuven/tjuvarna det enkla konceptet med att detta också innefattar att lämna tillbaka grejerna man lånar.

Nya plattor

Så - efter en lite seg start har jag fått ändan ur vagnen och köpt in lite nya plattor till biblioteket - och som vanligt är det en ganska varierad blandning.

Whitesnake - Live in the shadow of the Blues (2006)

Denna plattan köptes in på inköpsförslag, men jag måste säga att jag blir rejält glad över vad jag hör på denna plattan. Jag har egentligen ingen relation till Whitesnake, ett band som för att parafrasera Mr. Hetfield är "If you want lyrics with 'oh baby' in every song, this [is] the fucking band". Låttitlar som "Slide it in", "Give me all of your love tonight" ger en mer än hyfsad aning om att detta handlar om klassisk 80-talshårdrock, men till skillnad från många band skiljer sig Whitesnake med den äran från sitt värv. Vad som finns på denna ganska matiga dubbelplatta är två hela konserter, plus 4 nya låtar.

Beneath the sky - What demons do to saints (2007)

Detta är metalcore - vilket säger precis vad det handlar om. Lämnar dock inget bestående intryck på mig, men på andra vilket man kan läsa här.

Heaven shall burn - Whatever it may take (2002)

Tyska politiska fetröjarna Heaven shall burn leverar här en trevlig stänkare - allt gillar jag inte, men vid vissa tillfällen märker jag att jag stampar takten. Vad Allmusic tyckte om plattan kan man läsa här.

Fear my thoughts - Vulcanus (2006)

Här är en riktigt trevlig ny bekantskap för mig - Fear my thoughts klingar lite som In Flames, men är tillräckligt originella för att jag ska gå igång på deras Vulcanus. Bra 2-taktsstomp och rejält med snygga gitarrgrejer. Sången gillar jag med. Vad det skrevs på Blabbermouth kan man läsa här.

Oj oj oj

Ibland blir man glad när högt ställda förväntningar infrias - som med In Flames DVD Used and abused - in live we trust - en maffig giv med två hela konserter plus en hel del extramaterial.

Nu är denna DVD inte särskilt ny - den kom 2005 - men jag kan inte låta bli att skriva nåt om den ändå - för jävlar i min låda så mycket mumma det finns på den.

Två hela konserter - varav en är ifrån klassiska Hammersmith Odeon - samtliga videor bandet har gjort fram till och med Soundtrack to your escape - vars turné man har valt att skildra i extramaterialet förutom de två konserterna.

Konserterna är det som ger mig mest på denna film, och visst är det kul att se bandet uppträda på Hammersmith, men det som imponerar mest är konsert nr 2 från Sticky Fingers - en mycket liten klubb som tar runt 300 pers. Snacka om fetröj när bandet plöjer igenom hela Soundtrack to your escape. Denna platta växer verkligen flera snäpp live. Att dessutom Anders Fridéns röst tycks ha prickat in en riktigt bra dag får mig att njuta i högsta grad - lyssna bara på growlet i "F(r)iend" så fattar ni vad jag snackar om.



Nytt (fast ännu inte inkommet) på DVD fronten här på Helsingborgs Stadsbibliotek är Megadeth's Rusted Pieces som innehåller en kärve videor bandet har gjort med kommentarer av Mustaine och Ellefson. Som en fotnot kan jag inte låta bli att nämna Bibliotektjänsts klavertramp att stava bandets namn Megadeath - omvärldsbevakning någon?

Boktips om Maiden

Att Iron Maiden länge har varit populära i Sverige borde inte ha undgått någon hårdrockare – 4 utsålda konserter på förra turnén talar sitt tydliga språk. 2004 kom det en bok som tog upp bandets hela historia med Sverige – Scream for me Sweden! Iron Maiden i Sverige – bilderna, konserterna, anekdoterna av Henrik Nyquist.

Glad i hågen slår jag mig ner för att läsa denna numera svåråtkomliga bok – den är nämligen slutsåld på förlaget och det verkar inte som om den kommer tryckas igen – och visst är det kul och skoj att få följa med Maidens historia, vi pratar här ”recensioner” av samtliga konserter bandet har gjort i Sverige, många bra bilder och framförallt många roliga anekdoter. Ändå känns det inte som om boken riktigt lyfter.

Att Henrik Nyquist verkligen gillar bandet behöver man inte betvivla – och på något sätt vill han gärna tro att Maidens status i landet ska räcka och att han inte behöver bry sig så mycket om språket - vilket är synd för den här boken borde kunnat vara så mycket mer än vad den är.

Vill man däremot ha en redigt gedigen genomgång av bandets hela historia rekommenderas Iron Maiden – Run to the Hills som visserligen är den officiella biografin – men fan så bra! Tidsmässigt sträcker den sig till och med turnén för albumet Dance of death, men det som är bra med boken är dels det rejäla intervjuarbete som Mick Wall har lagt ner – och dels bokens tjocklek. Vi pratar här runt 400 sidor läsfest! Anbefalles stenhårt.

Låna Scream for me Sweden (Helsingborgs bibliotek)

Låna Run to the Hills (Helsingborgs bibliotek)

Fet lista...

...eller nåt. För er som bor i Helsingborg med omnejd finns det nu en bra länk: en sk dynamisk länk till alla hårdrock/metallplattor som finns på Helsingborgs bibliotek - alla 163 st.

Lords of Chaos

Blackmetal harmlöst? Inte om man läser Lords of Chaos - the bloody rise of the satanic metal underground av Michael Moynihan och Didrik Söderlind.

"With the rare exception of groups like Ulver, these people are losers and their actions of no more world significance than the low-life antics of any urban slum." Rik på Fluxeuropa

"It is definitely not for all tastes, and even fans of black metal may find it horrible, because this book has a lot of views. Form (sic!) fans, from the musicians, from people who dealt with the subject of satanism for a long time. But also people how are against the whole scence. Not for the weak of heart. Other than that, it is an very interesting read..." Anna på Tongues of Destruction

"Highly recomended." Andrew Ian Dodge på Dodgeblogium

Här har vi en bok som definitivt upprör framför allt de som inte befinner sig inne i Black Metal scenen - och dessutom några som befinner sig i den - Varg Vikernes till exempel! Boken har kommit ut i två upplagor, en 1998 och en 2003 - så det är ingen "ny" bok i den bemärkelsen.

Vad den däremot gör som ingen annan bok är att på ett fullkomligt utmattande sätt ta upp den norska blackmetalscenen, framförallt de mord och kyrkobränder som förekom i både Norge och Sverige.

Underhållande, javisst, men också jävligt otäckt, och fascinerande. Det jag slås av genomgående är den fanatism som vissa personer i boken uppvisar, deras närmast totala likgiltighet både för sina egna och andras liv, och att blackmetal handlar om så mycket mer än att bara spela musik.

Hårda klappar

Försökte stå emot - men det gick inte så bra. Efter att ha sett alla årsbästalistor som folk har gjort i diverse tidningar och konstaterat att folk är helt insnöade på Justin Timberlakes Futurefucksounds (sic!) så knappade jag in följande lista på vad jag tycker är årets höjdpunkter i skivdjungeln - och vad som kan passa till julklappar.

God jul önskar Metallbibliotekarien.

För läsare av denna blogg torde det inte väcka förvåning att järnjungfrun ligger på listan - sällan har Iron Maiden låtit så fräscha som på A matter of life and death. En ren njutning från början till slut - krävande visst - men lite tuggmotstånd är ju alltid bra.

Lombardo tillbaka - och helt plötsligt känns thrashpapporna i Slayer precis så brutalt hårda, snabba och religionskritiska som för 14 år sedan då kaggedaskaren lämnade skeppet. Ren råthrash med vissa tendenser till utveckling - men stompet och Lombardos kusliga kommando över 16-delarna på bastrummorna gör att alla thrashälskare borde gå upp i brygga över Christ Illusion.

Mäktiga Mastodon fortsätter sitt utforskande av sitt egenhändigt ihoptotade universum - som ju är rejält fucked up. De här grabbarna verkar just nu inte kunna göra några fel - det funkar alldeles förträffligt att ha en blå älgvarelse på omslaget om man lirar som kvartetten från Atlanta. Blood Moutain är en speedtripp på en magnumkula - och en skiva som stannar kvar länge i skallen.

Jag skiter i vad alla belackare säger - The dead eye golvar mig numera som en näve från Armand Kranjc. Inte som rEVOLVEr, One Kill wonder, Made me do it eller The Haunted - vilket är senaste släppets styrka. The Haunted har haft mod nog att förändra sig - vilket förtjänar respekt bara det. Att sedan resultatet faller mig i smaken som en kall öl på en sommardag - det är bara en bonus.

Jag är jäkligt glad över att Anders valde att fortsätta trumma efter att Nasum lades ner som en följd av Mieszko Talarczyk omkom i tsunamikatastrofen i Thailand. För vilken spark i valfritt känsligt område The Contaminated Void är! Grindinfluenserna finns där, rent för jävla bra deathgrowl - men också ett jäkla sväng av örebrocombon.

Ytterligare en stark platta från In Flames. Här har bandet tagit ut svängarna - titellåten Come Clarity är verkligen inget som bandet hade gjort för 10 år sedan. Sväng, speed, snygga gitarriff och en Anders Fridén som sjunger mer övertygande än någonsin.

Choosing death - fet bok om death metal och grindcore

Albert Mudrian har med Choosing death - the improbable history of Death Metal and Grindcore åstadkommit en lika rolig som initierad redogörelse för dessa två extrema grenar av metal.

För oss som gillar death metal och grindcore har det länge saknats en rejäl volym som på ett heltäckande sätt visar på hur genrerna uppkom. Det är därför extremt kul läsa denna gediget genomarbetade bok. Faktum är att vissa recencenter har blivit deprimerade över hur heltäckande boken är - eftersom den inte lämnar kvar någonting att utforska för andra!

Den första grindcoren jag lyssnade på var Napalm Death - och här får man veta precis allt bakom detta bands alla medlemsbyten. Förutom att texten är heltäckande - mängden intervjuer som Mudrian har gjort är rent imponerande - finns här drösvis med bilder, bland annat bilder på en mycket ung Nicke Andersson från tiden då Entombed hette Nihilist. Men absolut roligast är historien om hur Deicide skaffade sig skivkontrakt - Glen Benton stövlade helt enkelt in på Roadrunners kontor, slängde en demo på direktörens skrivbord, röt "Sign us you fucking asshole" varpå han stövlade ut igen! Uppenbarligen gjorde det intryck - för dagen efter var bandet signat!

Helt enkelt - gillar du dödsmetall eller grind är Choosing death en trevlig volym att ha i hyllan.

Inspelning i Örebro

Örebro har alltid betytt två saker för mig - mina trevliga släktingar och Nasum. En helg i början på december fick jag anledning att lägga till ytterligare en trevlig och hård grej - demoinspelning med Auto da Fé.

Jag lirade tidigare i ett band, Blackshift, som innan vi lade ner hann spela in 2 demos, varav jag var med på en tillsammans med en basist som heter Jakob. Denne furiöse man bor numera i Örebro där han tillsammans med Tommy utgör bandet Auto da fé. I ett svagt ögonblick på fyllan gick jag med på att lägga trummor på Auto da Fés nya demo. Föga kunde jag ana att det skulle bli så kul och kännas så bra som det gjorde.

Dag 1

Att rigga trummor brukar ta rätt lång tid, även om man kör på en så pass liten uppsättning som jag gillar. Vi fick hela kitet uppriggat och soundcheckat på runt 3 timmar, och jag måste säga att jag sällan har spelat på ett så pass välljudande trumset. Studion vi spelade in i har det inte särskilt metal-klingande namnet Rymdklang. Vad som däremot fanns var en hel mängd bra trummor. Nu kan jag såklart inte motstå att delge vilka grejer jag körde på - så är man inte fanatiskt intresserad av trumstorlekar kan man hoppa över nästa stycke.

Jag körde på en Slingerland-kick 24"x 24" som man verkligen fick bra ljud ur. De två tommarna var Yamaha Maple Custom 10" x 10" och 12"x 10" samt en Slingerland 16"x 16" (tror jag) och en Premier 14"x 6 1/2" (dock lite osäker på djupet). Min Tama Iron Cobra Jr dubbelpedal, samt 14" Bosphorus hi-hat, 16" Sabian AAX Studio crash, 8" Meinl Amun splash, 19" Paiste Signature Full Ride, 18" Sabian B8Pro Rock Crash och 20" Paiste 2002 China.

Jag var med på sex låtar, men första dagen hann vi bara med "Weakling" en något omarbetad version sedan Blackshift och "Like Puppets" två rejäla thrashlåtar där jag verkligen fick upp stompet i tvåtakt.
Dag 2

Dag två började i samma anda med "Vermin" en låt som klockar in på strax under 2 minuter. Då förstår ni säkert att det är plattan i mattan som gäller. Med hälften av låtarna kvar började både jag, Tommy och Jakob känna oss lite mer avslappnade, vilket märktes i hur snabbt det fortsatta arbetet gick. "The Museum" är en midtempolåt där man verkligen kan groova. Visserligen älskar jag tvåtakt, men sväng är inte att förakta. Med denna under bältet tog vi oss an den kanske svåraste låten "Progression of disorder", en låt jag oroade mig för skulle bli en riktig bromskloss - men mina farhågor besannades inte och facit blev 2 låtar på 3 timmar - vilket verkligen kändes helt OK.

Med en låt kvar att spela in och självförtroendet på topp blev den sista låten "Nothing so disgusting" den svåraste, eftersom jag jammade fram trumstämman. Talande nog tog denna sista låt nästan 2 timmar att få acceptabelt hård.

Klockan sju på lördagen korkade jag upp en redigt kall öl och lutade mig tillbaka medan Marie lade körstämmor...

Till slut - äras den som äras bör: Stort tack till Adam Svensson som hjälpte till att lägga in trumpartierna i GP och till Jakob och Tommy som gav mig tillfälle att både trumma och spräcka skinn.

Gammal är äldst part II - Iron Maiden

För mig kommer alltid Iron Maiden att ha en speciell betydelse, med tanke på att det var järnjungfrun som fick mig in på hårdrock. (För er som vill veta mer om hur det gick till kolla den första posten på bloggen). Därför är det extra roligt att se att det sedan 1999 helt återförenade bandet fortfarande har relevans för scenen. Bara det faktum att man säljer ut 3 föreställningar i Globen (39 000 åskådare bara där) plus en till i Skandinavium på bara några timmar vittnar om att bandet fortfarande har Sverige i ett fast grepp.
Många förväntar sig att bandet alltid ska köra de gamla klassiska låtarna – framför allt från de 7 första plattorna. Och bandet har en imponerande låtkatalog att gräva ur. Därför är det modigt att köra hela A matter of life and death som en första del av konserten. Blandade känslor förstås – men nya plattan håller för en genomspelning – tvärtemot vad många recensenter tycker (läs Joachim Smith i Sydsvenskan 11/11). Ljudet är kanonbra, scenen maffig i form av en krigsskådeplats med Eddie som stridsvagnsförare, och så har bandet Bruce Dickinson, mannen som kan engagera varenda människa som befinner sig i Globen. Vilket han också gör. Personligen tycker jag att bandet verkligen har tagit tillvara grejen att man nu har tre gitarrister – de snygga stämmorna från Dave Murray, Adrian Smith och Janick Gers står som spön i backen, och den mäktiga kompsektionen med kanske världens fulaste trumslagare Nicko McBrain bakom sitt till storleken imponerande kit och Steve Harris på bas gör den här kvällen till en festkväll. Maiden avverkar i rask takt de tre första låtarna från plattan (”A Different world”, ”These colours don’t run” och den mäktiga ”Brighter than a thousand suns”) med en imponerande frenesi och spelglädje. Det här är det bästa jag någonsin har sett på en scen kommer jag på mig själv att tänka – och då såg jag ändå Slayer dagen innan! Samma intensitet hålls genom hela konserten och när bandet river av ”For the greater good of God”, plattans bästa låt tycker jag, får jag gåshud.

Visst, det märks att vissa i publiken blir lite besvikna, men efteråt hör jag ändå många säga att konserten var mycket bra trots att bandet inte spelade så många klassiska låtar, som till exempel ”Run to the hills”. Det överväldigande intrycket blir ändå att alla är lika glada som grisar i gyttja över vad Maiden gör på scen. När sedan bandet avslutar med ett knippe låtar från tidigare plattor – ”Fear of the dark”, ”Iron Maiden”, ”Two minutes to midnight”, ”The evil that men do” och ”Hallowed be thy name” vet lyckan inga gränser. En totalt okänd kille omfamnar mig i rent glädjerus och vrålen som stiger mot Globens tak när Dickinson manar oss att skrika för honom blir mäktiga vittnesmål om att Iron Maiden fortfarande är ett av världens bästa band.

Gammal är äldst part I - Unholy Alliance

Snacka om att Slayer kommer att lämna ett stort hål efter sig när bandet lägger ner. Fredagens (17/11) uppvisning i rå, aggressiv metal på Malmömässan lämnade få i tvivel om detta.

Det enda bandet som i någon mån kunde matcha huvudaktens sköna lir var In Flames som med sin avskalade men ändå effektiva show lyckades få publiken med sig. Anders Fridén må vara avskydd av många, men hans ödmjukhet är så extremt sympatisk att man bara måste kapitulera. Han får publiken att hoppa upp och ner till ”Only for the Weak” en låt som combon river av tillsammans med ”Pinball Map”, ”Egonomic”, ”Trigger”, "Cloud Connected", ”The quiet place”, ”My Shadow” samt titellåten från senaste plattan Come Clarity och ”Take this life”. Bäst på scen är trummisen Daniel Svensson som är jämn, tight och har svinsnygga fills.

Children of Bodom från Finland levererar sin metal ganska tight, men förmår inte engagera mig nämnvärt (sorry Henke) – framför allt eftersom de använder sig så fruktansvärt mycket av keyboards. Att dessutom keyboardisten har handen fast förankrad på pitch-bendern gör inte saken bättre. Gruppen har dock en skön frontfigur i Alexei. Den enda låten jag kommer ihåg är ”Needled 24/7” från Hatecrew deathroll.

Lamb of God har i vissa fall sagts vara det band som plockade upp Panteras fallna mantel – inget bandet gör på scen kan övertyga mig om det påståendet. Varenda låt låter likadan. Thine eyes bleed missar jag helt – mycket beroende på att bandet har ett kort set och att det börjar spela 10 minuter innan aviserad konsertstart!

Vad man dock kan konstatera är att de allra flesta har kommit för att beskåda thrashpapporna i Slayer – under de föregående bandens set hörs alltmer frekvent ju längre kvällen lider vrålet ”Slaaaayer” – och bandet gör ingen besviken när de går på vid halv elva med ”Disciple”. Tom Araya må se ut som en trevlig jultomte med sitt grånande skägg – men han frustar ut texterna med en sådant frenesi att man blir imponerad. Bandet har inget kvar att bevisa, men de verkar inte har tröttnat på att stå på scen. Att trummisen Dave Lombardo finns tillbaka i fållan och kvällen i ära är på ett grymt spelhumör gör konserten till en virvel av rå kraft. Ljudet är föredömligt högt – så högt att man känner varje bastrumslag (och de är ju många) i hela kroppen. Slayer gör allt rätt denna kväll – de vet att många har kommit för att höra ”War Ensamble”, ”Die by the sword” ”Mandatory Suicide”, ”Seasons in the abyss”, ”Dead skin mask”, South of heaven”, ”Raining blood” och ”Angel of Death” och kör också dessa låtar – samtidigt som de har stoppat in några riktiga köttben från senaste släppet Christ Illusion – ”Jihad”, ”Cult”, ”Eyes of the insane” och den supersnabba ”Supremist”.

Coolast är dock att Slayers marshallförstärkare är uppriggade som uppochnervända kors – det blir inte mer metal än så och jag konstaterar med visst vemod att Slayer kommer att lämna ett stort tomrum efter sig när bandet lägger av – ett faktum som oftare kommer upp i intervjuer som bandet ger än tidigare. I den stund jag går från Malmömässan är jag dock alldeles för nöjd för att tänka på det.

Våld för den tänkande människan?

I torsdagens Sydsvenska dagbladet (20061101) tyckte Jonn Jeppson med en lånad fras från Converge-sångaren Jacob Bannon, att detta var våld för den tänkande människan.
Så var den här, The Dead Eye - The Haunteds efterlängtade uppföljare till rEVOLVEr. I mina ögon är denna platta lika efterlängtad som Slayers Christ Illusion och Iron Maidens A matter of life and death.

Trots att skivan har gått att få tag på ett bra tag via nätet skulle jag inte få för mig att ladda ner skivan - The Haunted har länge tillhört mina favoriter och de förtjänar varenda krona de kan dra in på sin musik. Enligt gruppen själv är detta plattan de alltid velat göra - bra låtar och precis den produktion som gruppen själv velat ha - finns representerat på The Dead Eye. Men lika mycker ros som skivan har fått, har det delats ut minst lika mycket pisk - och att denna skiva skiljer sig väsentligt från Göteborgscombons tidigare alster blir tydligt redan med första låten. "The Premonition" är miltals från "Hate song" (The Haunted) "Dark Intentions" (Made me do it) "Privation of Faith Inc." från brutala One kill Wonder och "No Compromise" (rEVOLVEr). Naturligtvis finns här stänkarlåtar med fullt ställ och en Dolving i gammal god gastarstil - "The medication" är en sådan till exempel. Det som är plattans välsingnelse och förbannelse (beror ju helt på vem man frågar) är de låtar som bryter den traditionella mallen - fullt ös - som majoriteten av fansen verkar förvänta sig av The Haunted, låtar som "The Fallout" och "The Reflection" till exempel. Dessa är mer groove-orienterade än vad jag har hört gruppen vara på de tidigare alstren.

Efter första genomlyssningen visste jag inte vad som hade drabbat mig - att vissa spår nog skulle kräva ytterligare genomlyssningar stod helt klart - men jag blev inte besviken direkt. Genomlyssning 2 och 3 genomfördes genast och jag börjar mer och mer inse att detta är plattan som antingen kommer göra The Haunted riktigt stora, eller i någon mån visa vart gruppen är på väg med kommande plattor. Det som jag verkligen gillar med The Dead Eye är den verkligt skitsnygga produktionen, Dolvings rent lysande texter och att här finns tillräckligt med mumma för att tillfredställa mitt behov för full speed på kaggarna och snygga riff.

Tycker man att One Kill Wonder är gruppens definitiva zenit kommer man nog att känna sig splittrad efter några genomlyssningar, rent av besviken - The Dead Eye så mycket mer än en ventil för ursinnig speed och vrål från helvetet. Är då detta våld för den tänkande människan? Det kan det säkert vara - problemet är bara, och detta har skivans kritiker en poäng i - thrash handlar inte så mycket om att tänka - det handlar om mosh. För dem som å andra sidan ger plattan en chans kommer man att upptäcka att den växer för varje lyssning.

För er som föredrar mer traditionell thrash kan jag varmt rekommendera The Scorned från Helsingborg - och deras Demo 2006. Två stenhårda, frustande vidunder till låtar som lämnar mig kippande efter luft och längtande efter mer.