Nytt år börjar med en avtackning för Rush. Det var en labil upplevelse, och den slutar dessvärre inte på topp då de sista 4 skivorna inte inspirerat. Det låter som mer Rush, ingen särskild personlighet som skiljer det från vad vi redan hört. Antiklimax självklart, men det finns andra saker värda att diskutera från bandets sista 20 år. Dessvärre en hel del väldigt sorgliga saker. Här har vi listan på Youtube!
1996 släpps Test for Echo, vilket följs av en lång turné som sträckte sig till juli 1997. Det kunde blivit sista gången bandet någonsin spelade, då Neil Peart gick igenom 2 tragedier på mindre än ett år. Dottern Selena dog i en bilolycka i augusti 97 och frun Jacqueline dog i cancer i juni 1998. Peart beskrev Jacquelines död som ett långsamt självmord efter dotterns olycka, förkrossad och uppgiven. Efter hennes begravning pensionerade han sig från musik och spenderade de följande åren på sin motorcykel. Han reste nästan 9000 mil runt Nord- och Mellanamerika under 2-3 år och beskriver sin resa i boken Ghost Rider: Travels on the Healing Road (2002). Han återvände till bandet 2001 och Vapor Trails släpptes 2002. Fram till 2015 när Peart pensionerade sig på allvar och bandet la ner släppte de bara 2 skivor med 5 års mellanrum, Snakes & Arrows (2007) och Clockwork Angels (2012), men det parerades med en hälsosam dos av livealbum, hela 7 stycken mellan 2003 och 2015. Dessvärre har jag inte så värst mycket att säga om de här sista skivorna utöver låten Earthshine, en av mina favoriter i liveversion mycket pga Lifesons vackra solo. I övrigt är det som sagt, mer Rush.
Men samtidigt har jag en stor respekt för bandet. Vem kan säga att de spenderade 40 år med sina bästa vänner och att alla fortfarande står på god fot med varandra efteråt. Geddy tillskriver deras långa karriär till en ömsesidig respekt och att alla 3 är trevliga och omtänksamma. Eller var, i Pearts fall. Efter sin pension från musik drabbades han dessvärre av hjärncancer och dog 2020. Lee och Lifeson såg Rush som permanent över, åtminstone för tillfället, och spelade inte tillsammans live förrän de blev inbjudna till att fira South Parks 25 års jubileum 2022. De måste fått lite mersmak, då de under 2025 bestämde sig för att åka ut på turné igen med tyska Anika Nilles på trummor. Turnén ska gå av stapeln till sommaren, om än bara i Amerika som det ser ut just nu.
Så vad tycker jag om Rush? Jo, som sagt finns det en respekt för deras bedrifter. 40 år tillsammans, 19 skivor och 40 miljoner sålda enheter. De är fenomenala musiker, alla 3 kan kallas virtuoser och alla 3 är bland de mest inflytelserika musikerna på sina respektive instrument, åtminstone för rock och metal. Jag är däremot inte så imponerad av deras katalog, det är inte avsevärt många låtar jag lär ta med mig som jag inte redan lyssnat på sedan innan. Deras första skiva tyckte jag var väldigt trevlig, men efter den dröjde det till Moving Pictures (1981) innan jag verkligen fastnade. 80-talet och tidiga 90-talet är högt och lågt, men det är definitivt där jag tyckte de var mest intressanta och mest catchy. Det är nog här jag lär återvända när jag väl gör det. Jag skulle väl tippa på att jag gillar 20% av deras låtar. De resterande 80% är ju såklart inte dåliga, bara oinspirerande. Däremot hade mitt liv inte varit vad det är utan dem givet hur många av mina favoritband som Rush har berört.
Nå, låt oss hoppas att 2026 blir ett bättre år än 2025. Upp med hakan, vi klarar det.
Gott nytt år, kamrater
//Herr B
