Året är på väg mot sitt slut, och då hör det ju till att sammanfatta året i någon slags lista. Jag har egentligen inte mycket till övers för årsbästalistor, men oavsett så har ni här är en näve skivor som jag kommer, och ni borde, lyssna mer på inför vad som än väntar oss 2025.
Absolut ingen inbördes ordning i listan nedan, som är uppdelad i två sektioner: först skivor jag hunnit lyssna rätt mycket på och går i god för, därefter skivor jag vet har mer att ge efter fler lyssningar. Allt har sin tid och ingen musik försvinner när kalenderåret skiftar, det här är bara vad som dykt upp på min radar och fastnat.
LYSSNA HÄR!
ALUK TODOLO - Lux. Fransk instrumentaltrio, intensiv ockult rock med ett ben i ockult black metal och ett i experimentell rock från sjuttiotalet (kraut och Zeuhl). Deras senare skivor har flugit under min radar, men den här är utomordentligt bra, bland det bästa de åstadkommit under sina 18 års existens.
CONCRETE WINDS - Concrete Winds. Åländsk mangeltrio, kantigt och otrevligt avgrundsmangel. 25 minuter obönhörligt tokstryk med feberdrömsriff. Intrycket av albumet (som ärligt talat är lite lite svagare än föregående Nerve Butcherer men det säger inte mycket) förstärktes av deras extremt hårda spelning på Malmö Massacre i somras.
EINSTÜRZENDE NEUBAUTEN - Rampen (Alien Pop Music). Gammal är äldst osv. Årets minst väntade: Neubauten har varit med mig sedan Silence is Sexy från 2000, men jag har bara lyssnat bakåt istället för att följa med i deras samtid. Döm om min förvåning när detta dubbelalbum, baserat på liveimprovisationer, är... riktigt bra. Efter 44 år håller de fast vid sin vision utan att kompromissa, men omfamnar ändå att de närmar sig pensionsåldern. Ambient industriell mogenmusik.
DARKTHRONE - It Beckons Us All..... Gammal är äldst osv, nummer 2. Ted och Gylves återkomst till bra riff sedan 2021 års Eternal Hails är fortfarande förvånande. Allvarsam långsam hårdrock med ödslig bitter stämning och texter om rymden, snarare än lattjolajban-hits om att campa och gilla speed metal, jag tackar och tar emot. Till och med Fenriz obligatoriska rensång låter bra den här gången!
HENRIK PALM - Nerd Icon. Är rätt säker på att jag hyllade föregångaren Poverty Metal här härom året, och ja vad säger man, Henke skriver bra rock. Eller kanske till och med bäst rock. Seriöst, lyssna på de där riffen! Behöver inte skriva något mer.
Och nu, fem skivor jag kommer och ni borde lyssna på lite mer (och två bonusar):
SATAN - Songs in Crimson. Gammal är äldst osv, nummer 3. Jag hyllade Satan i min förra lista så här får ni bara ett prov på hur bra alla hårdrocksband 40+ år in i karriären skulle kunna vara, om de bara var Satan.
AVMAKT - Satanic Inversion Of... Eftersom Darkthrone gått vidare i sitt sound de senaste 30 åren, är det lyckosamt att det finns nekromantiker som försöker och faktiskt lyckas återuppväcka den kylslagna liklukten från det tidiga nittiotalet. Behöver du en renodlad svartmetallplatta i år så står norska Avmakt för den.
FURZE - Cosmic Stimulation of Dark Fantasies. På något sätt kan man alltid lita på Woe J Reaper, även om man aldrig vet vad som väntar. I år lyckades han släppa två album, lika många som de föregående tio åren. Cosmic Stimulation är det andra, Caw Entrance från i våras har jag inte hunnit lyssna på än, Psykedelisk necrodoom av Norges mesta metal-outsider.
DOEDSMAGHIRD - Omniverse Consciousness. Bandnamnet? Anagram på DÖDHEIMSGARD. Musiken? För den som tyckte att DHGs senaste två album var lite för straight och tydliga. Här arbetar båda bandens huvudman Vicotnik - på tal om udda norrmän - tillsammans med franska avantgardemetal-kollegan Camille med dimlager på dimlager av tremoloriff, synthmattor, tokmangel, körer och femtioelva syntetiska ljud. En skiva som kräver några dussin lyssningar för att smälta.
VÖLVA - Desires Profane. Nu blir det Malmöjäv men whatever. Toppendebut av genomhyggligt folk. Jag är skeptisk till den avslutande Nordman-covern, men å andra sidan bjuder "Never Forgive" på årets bästa Uruk Hai-låt så... Rivig och förbannad svartmetall, med kniven mot strupen på det abrahamitiska patriarkatet.
Och så var det bonusarna:
FEARADOX - Qualuude Sessions. Ett gäng unga killar från Malmö som trots sitt Trollhättan-thrashiga bandnamn landat något slags proggigt, post-hardcore/sludge-sound som kastar tillbaks mig till gymnasietiden. På ett bra sätt. Här två låtar inspelade live i Studio Quaalude, som arbetar stenhårt med att dokumentera Malmös underjordiska musikliv som det ser ut prick idag (inklusive Völva och mitt band, jäv jäv jäv).
CHARLOTT MALMENHOLT - Meetings. Här får ni nöja er med en Bandcamplänk. Esoterisk och eterisk dinosaurie-ambient från västkustens mest pålitliga ljudexperimentverkstad, Discreet Music.
Och med den nätta listan: god fortsättning, ses 2025!
/Andreas
