Fredagslistan 2023, vecka 43: Fredagspeppen med Dark Funeral et cohortes!

Gott folk! 30 år är en ganska lång tid. Inom den extrema metallen är det en livstid. Därför är det lite av en grej att DARK FUNERAL firar just 3 decennier som band. Jag har haft en kluvet förhållande till bandet, och det beror enbart på mig själv än DARK FUNERAL. Jag fattade helt enkelt inte under en väldigt lång tid black metal. I alla fall inte som den lät på bandets första fullängdare "The Secrets Of The Black Arts" som kom 1996. En i mångas öron milstolpe inom genren. Själv tyckte jag att den lät alldeles för tunn i produktionen, haha! Ja, ni fattar hur jävla långt ifrån jag var att gilla black metal. 

Men tiden går, och för egen del har jag också förändrats en hel del - black metal är numera en genre som jag alltmer uppskattar, och i synnerhet uppskattar jag DARK FUNERAL betydligt mycket mer idag än då. 

Till saken hör att just nu kuskar DARK FUNERAL runt i Sverige (lite av en ovanlighet som jag förstår det) och spelar nästa lördag den 4/11 här i Helsingborg på The Tivoli tillsammans med två andra, helt fantastiska i sin egen rätt, band i form av AVSLUT och OFFERBLOD. Av denna anledning är veckans fredagslista helt vigd åt dessa tre band. 

Jag kommer inte att välja ut låtar den här gången - nu åker storsläggan fram och det blir hela album från de olika banden. 

Vi kör!

"We Are The Apocalypse" från förra året. Detta är första plattan för bandets nuvarande trummis Jalomaah då han kom med i bandet 2018. Detta märks, för satan vilket fantastiskt trumspel det är på den här skivan! Jo, det är såklart Lord Ahriman och Chaq Mol som skriver den mesta av musiken och dikterar villkoren för de andras spel men man måste vara döv för att inte inse att de har gett trummisen ganska fria tyglar. Det är rent magiska passager i de flesta av låtarna, men det är extremt svårt att inte baxna av till exempel Nosferatu och den melankoliska känslan i When I'm Gone. 

"Where Shadows Forever Reign". Dominator på trummor. Jag tror inte att det är många som far illa av hans, ursäkta, dominans bakom kaggarna. Hur mycket tid jag har lagt på att kolla in hans drum cams kan vi kanske inte gå in alltför mycket på, men det är försvarligt med tid. Älskar man torra bastrummor är detta plattan att gå till när det gäller DF:s diskografi. Kanske att det stör en del att det daterar plattan lite, men här finns det ett helt gäng finfina låtar - låt vara att titeln Temple Of Ahriman är aningens ostig men det är banne mig inget fel med svänget i den låten. Nail Them To The Cross och avslutande titellåten gör sannerligen inte ont heller. 

"The Secrets Of The Black Arts". Det är helt omöjligt att inte gå igång på den, ska vi kalla den ungdomliga?, frenesin i hur DF låter på den här skivan. Ändå finns här redan ett färdigt band, trots att de medlemmar som spelade in skivan numera är med i andra band förutom Lord Ahriman då. Stämningen är helt magisk, produktionen tidstypisk och, numera en grej jag gillar. Även ifall jag föredrar andra skivor i bandets diskografi framför denna så är det oftast ett sant nöje att återvända till "The Secrets Of The Black Arts". 

Med sig på denna vända har DF med sig två band - det ena är AVSLUT från Stockholm. Jag hade illa koll på bandet som har varit igång sedan 2016 och släppt en EP och två fullängdare i rask takt sedan bandets start. Jag vet inte hur det är med er, men personligen är jag ganska svag - och har blivit det alltmer - i band som gastar på svenska. Antar att det började med ZOMBIEKRIG. Det ger en annan känsla att ha en sångare som vrålar på sitt modersmål, mer uppriktigt kanske? I alla fall är det inte svårt att gilla vad AVSLUT har gjort på sina plattor. Jag föll stenhårt från i stort sett första ton av "Tyranni" som jag inledde mitt lyssnande med. Bandets fullängdsdebut "Deceptis" är också bra, men "Tyranni" håller en jämnare och högre nivå tycker jag. 

Minstingarna, eller i alla fall yngst, är OFFERBLOD som drog igång för bara två år sedan. Tro nu inte att bandet befolkas av grodyngel. Matte Modin på trummor säger en del om vilken kaliber OFFERBLOD har. Två singlar och en EP har det här dödsiga gänget samlat ihop sig. EP:n "Vårt sista nederlag" är en dyrkan av tvåtakt och HM-2 så det stänker blod upp på väggarna. Det är, till stora delar, helvetiskt bra! Gitarrspelet briserar och glöder mest hela tiden och det är inte svårt att gå igång rejält på detta. 

Vi tar helg på detta gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 43: Fredagspeppen med Dark Funeral et cohortes!

Fredagslistan 2023, vecka 42: Mars, Bringer of Intertext

Att musikhistorien är en lång serie lån, citat, pastischer, och rena stölder, vet nog de flesta om. Inspiration, hyllning, fantasilöshet - vad lånen och likheterna beror på får ligga i betraktarens öra. Idag ska vi ta en liten associativ tripp, där den röda tråden är just intertextualitet. Grejer som låter som andra grejer, helt enkelt. Nu kör vi, håll i hatten och lyssna här!

För ett tag sedan gjorde min kollega en lista över tunga klassiska stycken. Ett av de mest METAL orkesterstyckena som skrivits är brittiska kompositören Gustav Holsts Mars, the Bringer of War den mäktiga öppningsmarschen i "The Planets", en symfonisk svit komponerad under första världskriget. Dock skrevs just Mars innan krigsutbrottet, men Gustav kände nog på sig vartåt det barkade; krigsmusik "had never expressed such violence and sheer terror" (citat nån lirare på Wikipedia). Öppningsostinatot i 5/4-takt är legendariskt. I synnerhet för långhår. Varför är det så?

Jo, i slutet på sjuttiotalet skrev ett av de tidigaste New Wave of British Heavy Metal-banden, DIAMOND HEAD, en liten dänga vid namn Am I Evil, vars intro lånar direkt från krigsbringarn Mars. Denna låt skulle kanske ha varit en obskyr anekdot i hårdrockshistorien, om det inte var för att en dansk trummis som heter Lars totalt dyrkade Diamond Head, och gjorde Am I Evil till en del av sitt bands liveset under åttiotalet. Ja ni vet, Metallica. Holst kunde nog inte vänta sig en så stor spridning av en handfull takter hans skrev 1914.

Ett annat band som lyft Holsts ostinato är mumiefetischisterna NILE, vars dötunga Ramses, Bringer of War inte lämnar mycket till fantasin. Dock väljer jag här att lyfta den mäktiga Unas, Slayer of the Gods från 2004 års "In Their Darkened Shrines". Ett sidospår, men bear with me. När Close-Up Magazine intervjuade Karl Sanders kring skivsläppet, lyfte de i artikeln att öppningsriffet i Unas är lånat/snott från CANDLEMASS, närmare bestämt Well of Souls från "Nightfall". Leif Edling kom förbi redaktionen, fick lyssna, och bad dem stänga av för det "låter som en jävla tvättmaskin" (fritt citerat från mitt minne). Vart vill jag komma med det här?

Jo, Edling och CANDLEMASS har väl aldrig hymlat om hur viktigt Tony Iommis riffande i BLACK SABBATH varit för dem; som kejsare över doomkungadömet vet de vilka skapargudarna är. På "From the 13th Sun" från 1998 tog de ut sjuttiotals-Sabbath-svängarna ordentligt på ett sätt de inte riktigt gjort under sin tidiga karriär, när det episka anslaget stod i centrum. I Elephant Star är "inspirationen" från Symptom of the Universe och Children of the Grave minst sagt påtaglig (det är typ samma riff).

När vi pratar om bandet BLACK SABBATH, då är det lätt att komma in på debutalbumet "Black Sabbath", och i synnerhet öppningsspåret Black Sabbath. Den tunga metallens ground zero, vaggan och livmodern, det var här det började, och på vissa sätt har ingenting trumfat detta ögonblick. Ett av de mest igenkännbara, och lättspelade, riffen i hela rockhistorien: grundton - oktav - tritonus. Djävulens dissonanta intervall. Frågan är, hur kom det här riffet till? Jo, i sin biografi "Into the void" berättar Geezer Butler om hur han sommaren 1969 såg KING CRIMSON i Hyde Park.

Utöver material från sitt nysläppta debutalbum "In the Court of the Crimson King", på tal om epokgörande album från den eran, spelade Robert Fripp och gänget ett stycke som senare blev känt som The Devil's Triangle på nästkommande album "In the wake of Poseidon" (1970). I början var låtens titel närmare originalet som de tolkade: kort och gott, Mars. De brittiska progrockarna hade aldrig långt till att plocka från den symfoniska musiken! Denna övermäktiga konsertupplevelse ledde Geezer i sin tur till att utforska Gustav Holsts orkestersvit, och inspireras till att skriva det första renodlade heavy metal-riffet. (Visste ni förresten att bandet Black Sabbath döptes efter låten, och inte tvärtom? Den var redan en del av deras liverepertoar medan de fortfarande hette EARTH. Det ni! Läs "Into the Void" för mer goa Sabbath-anekdoter.)


Holst, Diamond Head, Ulrich, Sabbath, Sanders, Fripp, Edling... den tunga musikens kedjor av lån och inspiration är ändlös! Cirkeln är kanske inte sluten, men jag har snott till en duglig ögla åtminstone. Nu kanske någon tänker: vänta lite, jag har aldrig hört en ton av de här gubbarna, men musiken är jättebekant. Varför?! Jo, som avslutning bjuder jag på en sista tolkning av Mars, Bringer of War. Den här gången av Koji Kondo - precis, mannen bakom musiken till Super Mario- och Zelda-spelen, som varit en musikalisk grundklang i så många generationer vid det här laget. Här hör ni värld 8 i Super Mario Bros 3 (SNES-versionen). Mars, bringer of BIG TANKS!

Hör alltihop här!

Därmed: helg.

/Andreas

Gomorron. Idag ska vi ta oss an ett av de kanske mest creddiga, svulstiga och fräsiga blankvapnen som går att uppbringa, nämligen svärdet! Mången metalmusiker har sjungit dess lov, mången högstadieelev har tecknat av ett i den kommunala grundskolans kollegieblock och visst är vi i metallbibliotekariebloggargänget också svårligen förtjusta i detta stickdon. Jag kan också lite stolt proklamera att jag själv är i ägo av ett dylikt, efter att min bättre hälft kånkat med ett stort paket på Öresundståget vid någon blandad födelsedag. Episkt! Men nu kör vi igång med musiken.

Första låten ut är Anti-Dogma Megaforce av gruppen BARBARIAN SWORDS från fullängdaren med samma namn som låten. Jo jag tackar jag! Svärd som trakteras av barbarer är inte att leka med, det vet vi sedan gammalt. Det är bara att hålla i hatten för det blir sannerligen åka av när våra vänner från Barcelona vevar igång. Kaos med en tydlig riktning är nog min bästa sammanfattning av den här mycket snabbt utförda svartmetallen och personligen tycker jag detta är rent guld.

SWORDMASTER från Göteborg, låter det bekant? Nej men om jag säger DEATHSTARS så kanske det ringer en klocka? Jag har aldrig förstått charmen med dem men det visar sig att innan de blev just DEATHSTARS med inriktning kommersiell goth metal med mycket kajal och militärparafernalia hette de SWORDMASTER och lirade melodisk black! Vi lyssnar på oerhört charmiga Wraths of time från EPn med samma namn från 1995. Sväng och kakburksproduktion für alle! Tänk om de hade låtit så här för evigt va.

Vi håller oss kvar i västkustens största stad och besöker SWORDWIELDER, crustpunkens okrönta hjältar som gärna tar sig an tematik som krig, våld och död. Ljudbilden är mustig och mörk, anslaget gruffigt. I en intervju fick bandet frågan om hur man skulle beskriva soundet för någon utan referensramar kring musikstilen och svaret blev poetiskt: "Föreställ dig att du är hög på lim i november mitt i vintern. Du somnar utomhus men det är precis över nollgradigt så du fryser inte ihjäl. När du vaknar upp är dina byxor blöta och du ställer dig frågan om detta är ditt eget verk eller bara göteborgsvädret". Eftersom hela fullängdaren "System Overlord" ligger i sin helhet på YouTube har jag lagt in den som listans nummer tre.

Så här i mellantid efter halva genomgången tänker jag sticka emellan med en lista i listan! Av filmer som jag tycker man kan titta på om man känner sig sugen på ni vet vad. Utan inbördes ordning vill jag då nämna...

• Seven Samurai (1954) av Akira Kurosawa
• Harakiri (1962) av Masaki Kobayashi
• Lady Snowblood (1974) av Toshiya Fujita
• The Duellists (1977) av Ridley Scott
• Excalibur (1981) av John Boorman
• Conan the Barbarian (1982) av John Milius
• Highlander (1986) av Russell Mulcahy
• The Last Duel (2021) av Ridley Scott

Och när vi tagit oss förbi denna parerstång fortsätter vi med låt fyra.

Det finns också ett band från Texas som kort och gott heter THE SWORD och vid en snabb genomlyssning kan konstateras att de gör musik som egentligen inte säger mig så mycket men som jag heller inte blir irriterad av att lyssna på. Den liksom bara finns och puttrar på i bakgrunden och gott så. Musikstilen skulle jag kategorisera som tunggung och låten jag valt är Winter's Wolves vars video utgörs av bandet i vinterjackor och en stackars tjomme utan dylik ytterbeklädnad som tampas med en varg i snön. Albumet är "Age of Winters" från 2006.

SWORD OF JUDGEMENT från Seattle körde i blott tre år om man ska tro Metal Archives och under den tidsperioden hann de klämma ur sig två demos. Det här är trevlig thrash tycker jag, mycket fokus på gitarrer och fart men i min bok hade de kunnat skippa de där rap/prat-partierna sångmässigt och bara kört thrashfalsetten rakt igenom. Tre av fem solstolar och A for effort, bandloggan är dessutom en total fullträff. Vi lyssnar till låten Consumed by Darkness från den självbetitlade demon från 2011.

Men som det gamla talesättet säger så bär alla vägar till GNARP och för att knyta ihop säcken tar jag naturligtvis hjälp av pastor Jörgen Fahlberg och den övriga församlingen i det oefterhärmliga bandet THE KRISTET UTSEENDE. Frid över dess vackra minne eftersom de sorgligt nog lagt ned sin verksamhet. Tänk vilken låtskatt vi ändå fick av dessa glada gossar, vilka episka minnen från spelningar och festivaler. Det finns många som har svårt för könsrock som genre och tycker det är tramsigt och oseriöst men det får stå för dem för mitt hjärta klappar för KRISTET, det är ett som är säkert. Som sista låt i listan hör vi fenomenala Excalibur från "Djävulsvingar Över Kapellet" vilket är en av bandets mer metalinfluerade skivor. Det är en väldigt speciell skiva för mig, särskilt som en av mina närmsta vänner som tyvärr hastigt gick bort förra året skrev texten till sista låten på skivan; Styggare kan ingen vara/Groggened. Den kan jag också varmt rekommendera att ni lyssnar på. Och sedan hugger vi till med helg!

/Susanne, tveeggad.

Fredagslistan 2023, vecka 41: I högsta hugg!

Fredagslistan 2023, v40: Vad hände med Griseknoen?

 I år har Emil i Lönneberga 60års jubileum.

Detta ska vi inte uppmärksamma.

Istället vill vi på redaktionen rikta strålkastaren på den verklige stjärnan i Emil och gå igenom lite hur det gått för honom sedan TV-serien blev nedlagd. Hur var hans nittiotal? Vilka tveksamma religiösa rörelser var han inblandad i?  Vilka feta grindcoreband frontade han?

För er som inte vet vem jag pratar om pratar jag såklart om Emils polare grisakoen. Eftersom det är griseknoen vi snackar om kommer dagens lista innehålla hela skivor istället för enskilda låtar. Ni som är rutinerade och brukar gå på/arrangera Iron Maiden fester förstår säkert att detta blir ett ypperligt soundtrack till en griseknoenfest.

Listan hittar ni här

Nu kör vi!

PIG DESTROYER - Prowler In The Yard (2001, USA)

ANÜS - The Constipation Conspiracy (2016, SE)

RAZORRAPE - Revenge Of the Hermaphrodite Whores (2012, SE)

SPLATTERED MERMAIDS - Stench Of Flesh (2009, SE)

PIGSTY - The Return (2002, CZ)

ANALKHOLIK- After Party - Shit Stinks (2014, NC) 

SPASM - Mystery Of Obsession (2021, CZ)

FECALIZER - The Planet Of 7 Billion Zombies (2020, MX)

666 SHADES OF SHIT - Bitchagram (2016, NL)

Nu har ni 5 timmar ljuvlig musik att dricka folköl till och minnas griseknoens livsgärning. 

Nästa gång tar vi något lite mer smakfullt

/Oskar