Fredagslistan 2017, vecka 39: Allt över två och tjugo är förkastligt

Hej och gomorron!

Fredagen är obönhörligen över oss och med den kommer fredagslistan likt ett brev på posten. För två veckor sedan uppmärksammade jag låtar med en längd på nio minuter och uppåt. Episka mastodontlåtar som aldrig tog slut, musik som bara bredde ut sig likt ett hav av jordnötssmör över en hyfsat liten brödskiva. Idag gör jag en helomvändning och premierar istället de kortare alstren, de som säger vad de ska utan krusiduller och omsvep. Kort och koncist, kom till saken, tala ur skägget-låtar. Ni gissar rätt om ni tror att lejonparten av listan består av grindcore. Denna mumsiga tjolahopp-genre som förstår att hålla det short but sweet och som allt som oftast bara rakt av kapar det tonala sidfläsket med bravur. Hurra för grind! Allt över två och tjugo är förkastligt, nu kör vi!

Grindkonnässörerna NAILS hade den goda smaken att släppa albumet "You Will Never Be One Of Us" förra året och jag har valt titelspåret som först ut i listan. En minut och trettio sekunder totalröj, eller snarare en och femton - de hinner faktiskt med ett intro också.

Har ni missat fullängdaren "Abandon All Life" som kom 2013 så kolla för sjutton gubbar upp även den plattan redan idag. Den är nämligen sinnessjukt bra den också.

ALL PIGS MUST DIE är ett all-star-band från staterna som förutom att spela väldigt snabbt också har en ljudbild med lika delar skitighet som tydlighet. Ruffigt men tajt kan man säga om dessa medlemmar från bland annat BLOODHORSE, CONVERGE och THE HOPE CONSPIRACY. "Nothing Violates This Nature" är fullängdare nummer två i ordningen och från denna kommer smockan Silencer. Löjligt bra.

Kängpunkbandet TOTALT JÄVLA MÖRKER från Skellefteå är ett av mina totala favoritband alla kategorier. Jag har en kaffekopp med bandloggan som jag håller av mycket, dock missade jag att köpa deras Totalt Jävla Mörkrost att fylla sagda kopp med. Detta svarta guld kom i fruktansvärt limiterad upplaga för ett gäng år sedan och fröken var lite för sengångaraktig med beställarfingret. Ack ja, man kan inte få allt här i livet.

Vi lyssnar till låten Inferno som återfinns på ep:n "Helvetespunk" från 2016. Det här är den längsta låten i dagens lista, 2:07 tappra minuter in alles.

NASUM ligger både mig och Martin varmt om hjärtat och att inte ta med dem i den här listan hade varit ett kardinalfel av rang, särskilt med tanke på att jag är född och uppvuxen i och omkring Örebro. Inhale/Exhale från skivan med samma namn som kom nådens år 1998 förutsätter jag att ni hört förut. Om inte blir det jobbig stämning.

Så till sist en dos SKITSYSTEM! Vi grottar ner oss i det gamla välbekanta här på sluttampen med låten som kort och gott heter Våld och har sin hemvist på "Stigmata". D-takten sitter som gjuten, vardagsmisären är ständigt närvarande textmässigt och ilskan går mer eller mindre att ta på i denna kraftuppvisning till låt som klockar in på koncisa 1:35.

In crust we trust!

Nu är det helg, pax vobiscum.

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 39: Allt över två och tjugo är förkastligt

Fredagslistan 2017, vecka 38: Band med djur i namnet

Gott folk!

Det har blivit dags att ta fram de tunga kanonerna och gotta ner sig i band som har djur i sina namn. Att vi inte kommit på att göra en lista på detta tema är inte bara förbryllande - kanske till och med förkastligt? I vilket fall så känns det oerhört bra att kunna presentera en lista till brädden fylld inte bara med allehanda vänner från djurriket, men också med riktigt bra musik.

Vi kör!

CALIGULA'S HORSE från Australien är ett band som jag upptäckte specifikt då jag letade band till den här listan. Denna australiensiska progressiva grupp har hållit liv i sitt fyrfota djur/band sedan 2010 och det jag hör i bandets Will's Song som kommer från bandets senaste skiva gör att jag blir väldigt sugen på att kolla upp mer av bandets musik. (Vilket jag förmodligen gjort sedan detta skrevs). Här finns en väldigt utpräglad känsla för melodier, något som jag sannerligen gillar, och en fin nyfikenhet som jag också uppskattar.

WOLVES IN THE THRONE ROOM är kanske världens mest creddiga black metalband. Att bandet återvänder med nytt material efter 4 år är nåt som har fått folk att bli lite lätt till sig. Och jag kan förstå det när jag lyssnar på magiskt långa Born From The Serpent's Eye med gästsång - på svenska - av Anna von Hausswolff. Mellanpartiet som börjar vid 4:20 är så bedövande vackert och tungt att jag baxnar. Jag gillar också att bandet tycks ha återgått till den typ av svårt atmosfäriska black metal som gjorde att bandet attraherade stora lyssnarskaror tidigare i sin karriär. Ja, jag är sjukt sugen på att höra mer!

Stort hopp musikaliskt över till brittiska BLACK SPIDERS som kopplar greppet om handbromsen och bjuder på illasinnade handbromssladdar i sin magiskt betitlade låt KISS Tried To Kill me. Detta är musik så svängig att det är omöjligt att inte stampa med foten.

Om ett band heter EAGLEHEART, ja då blir det lite av en dead giveaway att det vankas power metal. Nu hör ju denna musikstil inte till ovanligheterna, numera, på den här bloggen så förhoppningsvis så skrämmer jag inte er alltför mycket när jag slänger med asskönt ljudande Until Fear Is Gone från det här tjeckiska bandets tredje fullängdare "Reverse". Det här är power metal med episka anslag - den typen av power metal som jag verkligen gillar - och det är plattan i mattan redan från början.

Jag avslutar, kanske totalt förväntat, med det kanske tyskaste band som finns vid sidan av ACCEPT möjligtvis - SCORPIONS. Att det här bandet fortfarande existerar finner jag både tröstande och skrämmande egentligen. Bandets musik har i värsta fall blivit sommarplågor (Wind Of Change är jag fortfarande skrämmande trött på) i bästa fall blivit låtar att faktiskt tycka om lite grann. Så är det med Rock You Like A Hurricane som dög upp på bandets skiva från 1984 - "Love At First Sting". Detta är ju hårdrock lika creddig som mellanmjölk, men så illa smittande som den här låten är så är det svårt att inte bli lite glad åt den.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 38: Band med djur i namnet

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

Ave Fredagsmorgon!

Känns det lite segt idag? Långsamt och utdraget? Som sirap doppad i kola doppad i sirap? Bra, den känslan ska bejakas så här i hösttider! Timmen är slagen för kontemplation och eftertanke, för maratonsittningar av tv-serier, ändlösa stickade halsdukar, svårmod, jobbigt väder och framför allt för låtar som är så in i helvete långa att man aldrig tror de ska ta slut. Någonsin. I evighet. Amen. Låtar som samtidigt är så bra är det bara en bonus att de är tidsmässigt utmanande - man vill bara fortsätta flyta med in i den göttiga oändligheten av musikalisk briljans. Ge mig mer, extra allt, dra på en minut till bara för att du kan! Med andra ord rullar vi idag ut röda mattan för det episka som dröjer sig kvar, det storslagna och majestätiska, med devisen att allt under nio minuter är fegt. Ladda en valfri kaffetermos, bre några mackor, gå och kissa i förebyggande syfte för detta

kommer

ta

tid.

USNEA är inte bara det vetenskapliga namnet på skägglav utan även ett band från Portland som enligt utsaga spelar i blackened funeral death doom-divisionen. (Vad är ens funeral för genre? Är det jag som har blivit gammal och inte längre hänger med i scenen? Varför googlar jag inte bara upp begreppet istället för att skriva den här fenomenalt långa parentesen? Vissa saker i livet kommer vi helt enkelt aldrig att få veta.) Låten Eidolons and the Increate segar sig verkligen fram, tänk en golem som sakta kryper runt i lera, måhända har den också ont i valfri kroppsdel. Growlet agerar drivkraft, med vindpinade gitarrer till och hela anrättningen är sällsamt olycksbådande och vacker. Helt fantastisk musik att somna till dessutom, vilket jag gjorde häromdagen på ett Pågatåg i höjd med Lund. Lyssna gärna på hela "Portals into Futility"-skivan förresten, det är den värd.

Som nummer två i listan finns VIOLET COLD, ett enmansband (Emin Guliyev) som kommer från Azerbadjan. Inspirationen tas från många håll såvitt jag kan uttyda - lite folk, lite post-rock, lite sludge, helt sonika lite gott och blandat. VIOLET COLD har sedan starten hunnit släppa fyra fullängdare och så sinnessjukt många singlar att jag inte ens orkar räkna dem. En imponerande bedrift.

No Escape from Dreamland är en strålande bra låt som bjuder på såväl marschtakt som eländesgrowl av det mer uppgivna slaget, lika delar snygga melodislingor som smäktande körer. Och blast beats på det! Det här är svinbra.
"Anomie" heter plattan och namnet är för övrigt en blinkning till den franske mångsysslaren Émile Durkheim och dennes teorier om hur bristen på normer påverkar individen.

Martin lurade på mig DRACONIAN härom veckan. För att vara helt ärlig såg han ut som om han skulle slå i backen när jag sa "Vadå Draconian, vad är det för något?" i arbetsrummet och så här i efterhand inser jag ju att hans reaktion var högst befogad.

För fans av höstigt gothiga och framför allt begravningssorgsenhetsknipande band så finns här mycket att hämta. Tänk PARADISE LOST fast skörare och mer långsamt så har ni en fingervisning om hur The Marriage of Attarus låter. Herrejistanes vilket tungsinne! Heike Langhans rensång hotar att klyva hjärtat i småbitar när som helst. Nämnda band kommer förresten till Babel i Malmö den 25/1 tillsammans med två andra akter som inte heller behöver skämmas för sig musikaliskt: ROME och HARAKIRI FOR THE SKY. Var där eller var en fyrkant.

THE MONOLITH DEATHCULT har ett synnerligen högoktanigt och dramatiskt, ja nästan teatralt anslag i låten Gods Amongst Insects. Hade det inte varit för att de i grund lirar brutaldöds skulle detta bli totalt platt fall för min del. Men lo and behold, dessa stilar gör sig alldeles ypperligt i kombination. Galopptakt sitter heller aldrig fel och ljudmattor som gränsar mot det industriella har mig veterligen ingen dött av till dags dato.

Summa summarum står vi här inför en tiominutersprestation som manglar och krumbuktar på ett mycket behagligt sätt och som får mig att vilja se en riktigt bra skräck-sci-fi-rulle.

Så avslutningsvis en favoritkonstellation för undertecknads del. DER WEG EINER FREIHEIT är ett sånt där totalt geniband som tycks förvandla allt de rör vid till guld och nya släppet "Finisterre" är inget undantag från den regeln. Det här är ett album som växer vid genomlyssning och som är något mer av en upptäcktsfärd än vad tidigare, mer omedelbara alster varit. Man får lyssna och lyssna om men ack vad det lönar sig för i ens hörselgångar vecklar det ut sig ett gigantiskt smörgåsbord av tjusig atmosfärisk black metal.

En styrka med DER WEG EINER FREIHEIT är att de alltid lyckas låta lite obehagliga. Aufbruch kryper direkt in under skinnet och liksom rotar sig där, precis som riktigt bra musik ibland har förmågan att göra.

Med detta tar vi helg mina vänner! På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

Fredagslistan 2017, vecka 36: 1998

Gott folk!

Vi har kommit till vägs ände, i alla fall när det gäller fredagslistor som tar upp specifika årtal på 1990-talet, ett årtionde som minst sagt såg intressanta förändringar inom musiken.

Under 1998 hände det, precis som de flesta år, en hel del. Det är året för Lewinskyaffären, året som Olof Johansson avgår som partiledare för Centerpartiet, Sverige tar guld för sjunde gången i Ishockey VM och det släpptes 833 skivor (i alla fall enligt Metal Archives) som kan kategoriseras som hårdare musik. Här har ni fem stycken som jag tycker är värda att kolla in.

Vi kör!

"My Arms, Your Hearse" av OPETH. Jag kan inte tänka mig att det är någon som blir förvånad att jag tar med en skiva av OPETH då det här bandet tillhör mina favoriter. I bandets diskografi återkommer jag ganska sällan till just den här skivan. Vilket är lite konstigt då den har några verkliga guldkorn som dessutom brukar dyka upp i livesammanhang. "My Arms, Your Hearse" är OPETHs tredje platta, och är liberalt strösslad med growl och en hårdare än vanligt arbetande Mikael Åkerfeldt som inte bara sjunger, lirar gitarr, lirar bas men också piano. Detta var på tiden då OPETH inte hade en fast basist - det var först på plattan efter denna - "Still Life" som Martin Mendez hade hunnit spela in sig i bandet. "My Arms, Your Hearse" är en skiva som är hårt kramad av fansen. Kollar ni recensioner på Metal Archives så är det väldigt vanligt förekommande med meningar som "The Pinnacle Of Their Career", "The summit of perfection" och "The pinnacle of flawlessness", så ni fattar att ni har en lyssnarstund av stora mått framför er.

Ur askan av AT THE GATES reste sig THE HAUNTED ganska raskt. Den självbetitlade debutplattan släpptes i juni 1998 på Earache och är en i all sin prakt en okomplicerad men djupt sympatisk skiva med fokus på fart. Det kan tyckas vara en enkel sak att skriva musik av den här typen, men så är det inte. THE HAUNTED gör jobbet gediget om än en smula traditionellt. Jag har med skivan då jag är - som ni vet - väldigt svag för det här bandets hantverksskicklighet och för att skivan formligen sprutar av känsla från slutet av 1990-talet. Det finns såklart mer konstnärligt utmanande skivor i bandets diskografi, men som debut betraktat är det här en finfin platta.

LOTHLORIEN från Varberg med det rent katastrofala omslaget på sin enda skiva "The Primal Event". Jag skaffade den här skivan till biblioteket på inköpsförslag, och kommer tydligt ihåg att förslagsgivaren bad mig att bortse från omslaget med emfas. Vilket jag gjorde, och är glad för det för det här är en riktigt fin och mustig skiva. Sångaren Henrik Serholt påminner väldigt mycket om Thomas Lindberg i sin sångstil, vilket alltid är ett plus om ni frågar mig. Bandets namn är taget från Sagan Om Ringen där Lothlorien var både en skog och ett av alvrikena. Bara en sån sak får det ju att kittla i bibliotekarienerven.

Jag höjer meckighetsgraden allt vad jag kan med GORGUTS platta "Obscura". Det här är - likt all musik från bandet - musik som kräver koncentration och som inte alls är speciellt lättillgänglig. Men vad gör väl det, när Luc Lemay verkligen tar i från botten av sitt franska väsen och vågar vara utmanande och krånglig? Nä, precis!

SOILWORK släppte sitt debutalbum "Steelbath Suicide" i maj 1998. Det tidiga SOILWORK hade en råhet och ett nästan maniskt driv i sin musik som jag alltid gillat. På den här skivan som har fått stå tillbaka lite för min del i bandets diskografi finns ett satans engagemang, och en maffighet som är så sjukt sympatisk att det är ytterst svårt att stå emot. Och varför skulle man vilja det egentligen? SOILWORK har karvat ut en karriär som imponerar i sin integritet och uthållighet. Låtar från den här plattan är inte speciellt vanligt förekommande i bandets setlistor nuförtiden. Oftast är det Sadistic Lullaby som dyker upp. Jag kan tycka att det hade varit lite kul om bandet luftade fler låtar från en skiva som står sig bra i bandets diskografi.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 36: 1998

Fredagslistan 2017, vecka 35: Skicka paraplydrinken!

Behold! Ännu en fredag! Den här listan är en att ta till vid misspepp, avog inställning och allmänt besvär. Ni vet när tillvaron ger en citroner, kaffet har tagit slut, skägget fastnat i brevlådan, det trampas på legobitar, man missar bussen med en sekund, Abbath sadlar om och börjar spela dansbandsmusik. Nej okej nu gick jag för långt, riktigt så jävlig ska världen aldrig bli. Men för de lagom jobbiga stunderna kommer här en uppiggande historia med trallvänliga och lättlyssnade låtar. Vi pratar inte gravallvarlig och katakombdyrkande förruttnelsemetal här inte, nej släng liksminket åt sidan för en stund och kort och gott - skicka paraplydrinken!

Inledningsbandet blir BLOOD COMMAND, en paraduppvisning i habilt norskt musicerande som jag lyssnat på löjligt mycket de senaste åren. För ett par somrar sedan upptäckte jag "Funeral Beach"-skivan när jag var i färd med att måla om mitt köksmöblemang. Det var ett genidrag att lyssna på den samtidigt som kroppsarbete utfördes kan jag lova. Engagemanget var på topp, tillropen haglade. "Funeral Beach", som är bandets andra fullängdare, är även en väldigt bra skiva att åka bil till, att dricka öl till, att vara olyckligt kär till, ja till det mesta livet har att erbjuda helt enkelt. BLOOD COMMAND har sina rötter fast förankrade i punkscenen och jag älskar Silje Tombres desperata röst. Hon ersattes sedermera av Karina Ljone som är precis lika fantastisk. Sitter man helt stilla till låten Cult of the New Beat är det frågan om man har något hjärta alls i kroppen, så bra är den. Okej, jag kan skriva en uppsats om BLOOD COMMANDs storhet men låt oss gå vidare.

HONNINGBARNA följer upp, landsmän till föregående akt och tillika göttigt ösiga i framtoningen. Bandet bildades 2010 i Kristiansand och vann året efter det prestigefyllda Spellemannprisen (norska motsvarigheten till grammis) i rockkategorin med debutskivan "La alarmane gå". 2012 dog tyvärr dåvarande trummisen i en bilolycka men HONNINGBARNA kämpar vidare till dags dato. Noen Å Hate är låten jag valt och den är skramlig och punkig så det förslår.

 Nästa band är en av Martins favoritakter - SPIDERGAWD! Guldstjärna för att han upplyste mig om deras existens för de hade förmodligen gått mig rakt förbi annars. Även detta är en uppvisning i norsk briljans men skiljer sig från de två föregående alstren stilmässigt. SPIDERGAWD har fått till en väldigt gemytlig mix av 70-tals boogie, tung rock och lite psykadelika men det finns också en luftighet som piggar upp. Tourniquet från "Spidergawd II" fick det bli, släng på er pilotbrillorna och gunga med.

BLOODCLOT härnäst som består av hardcore deluxe från staterna. Det här är en sorts all-star-konstellation med medlemmar och exmedlemmar från CRO-MAGS (John Joseph), QUEENS OF THE STONE AGE (Joey Castillo och Nick Oliveri) och DANZIG (Todd Youth) för att bara nämna några. You'll Be the Death of Me är en adrenalinstinn historia som lyckas bibehålla skitigheten som finns i riktigt bra krustig hardcore men med en förvånansvärt klar produktion. Lägg till det ett sväng som går mot groove-punk-goth, om den genren någonsin hade funnits. Svinbra är det i alla fall.

Nu jädrar blir det skäggrock! KADAVAR är sist ut och spelar retro så det förslår. Stonern står som spön i backen i Lord of the Sky som återfinns på albumet "Berlin" från 2015 och det är ta mig satan helt omöjligt att inte börja skaka lite lätt på huvudet vid genomlyssning. Helt omöjligt.

För tekniskt intresserade kan berättas att KADAVAR spelar in med så kallad hard panning i studion. Gitarrer läggs på den vänstra kanalen, bas och trummor till höger och sången i mitten för att ljudet ska likna livespelningarna så mycket som möjligt. Men poängen här är framför allt att det svänger något så djävulskt.


Med detta tar vi helg, go' vänner. See ya!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 35: Skicka paraplydrinken