Martins tekniska tisdagstips, vecka 9: Soreption

Gott folk!

Idag tipsar jag om SOREPTION från Sundsvall. Detta är ett band som inte bara är ett av de bästa tekniska dödsmetallbanden i Sverige, utan världen. Jag har uppskattat bandets tonkonst ända sedan jag snubblade över skivan "Deterioration Of Minds" som kom 2010. Samma år, eller om det var året efter fick jag äve tillfälle att kolla in bandet live på avsomnade Getaway Rock Festival där bandet bjöd upp till yster ringdans på ett väldigt övertygande sätt.
Det som särskiljer SOREPTION från så väldigt många andra band inom den här foran är att de kan skriva verkligt starka låtar som sätter sig på hjärnan något så förträffligt. Här finns också ett tungt och elakt sväng som SOREPTION bemästrar till fullo.

Det tog 4 år mellan "Deterioration Of Minds" till "Engineering The Void" kom ut. Bandet fortsätter här sin rent magiska resa med låtar som är ännu starkare än på debuten, och dessutom med en produktion som får i alla fall mig att salivera!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 8: Rymden

Gott folk!

Har ni hängt med under veckan här på bloggen så kanske ni börjar bli lite matta av alla utflippade rymdrelaterade tips som har flödat ymnigt? Jag får erkänna att jag själv inser att en viss mättnad har infunnit sig. Men innan jag låter den här veckan gå till historien så ska ni få en fredagslista på temat rymden.

Vi kör!

Tobias Sammet huserar i alla fall på pappret till största delen i EDGUY, men det är med sitt projekt AVANTASIA som han har rönt större uppmärksamhet. "Lost In Space" var egentligen två stycken EP som kom 2007. 2008 kom samlingen där Sammet slängde med en liveversion av titellåten, en förlängd version och ett antal covers för att ha något sorts alibi för att ge ut samlingen. Personligen kom jag direkt att tänka på den film från 1998 där en forskarfamilj ger sig av ut i rymden för att, såklart, rädda mänskligheten. Filmaffischen ser ni till höger. Ja, ni fattar. Själv trodde jag att filmen kunde vara nåt att ha, men det är den inte, haha! Det är däremot själva låten från EP:n. Den är likt mycket Sammet har gjort extremt hejig och refrängstark. Det är definitivt inte det bästa som gjorts, men tillräckligt bra för att öppna listan denna vecka.

GALACTIC EMPIRE är ett coverband som gör metalversioner av John Williams fantastiska musik från Star Wars-filmerna. Detta är ett band som fick sin start genom en crowdfundingkampanj som lyckades samla in 61.000 dollar under en ganska kort tid. Och jag kan förstå varför. Detta är i det närmaste helt oemotståndligt. Kolla bara in hur bandet ser ut. Exakt. Är detta bara en gimmick? Nja, snarare ett projekt som ömsint och med glimten i ögat tar sig an något av det mest ikoniska i filmmusikväg som gjorts. Och de gör det bra.

Jag har aldrig riktigt kollat in Arjen Lucassens många projekt, men har liksom alltid haft ett medvetande att han gör musik som väldigt många uppskattar. AYREON är ett av dessa projekt där Lucassen är chef och bjuder in en myriad av gästartister. 2008 gav bandet ut två skivor, "The Universal Migrator" del ett och två. Det är rejäla mängder musik som väntar er om ni väljer att kolla in plattorna. Om GALACTIC EMPIRE görs med glimten i ögat så är AYREONs musik på gravt allvar. Detta är musik med ambitioner. Jag har valt My House On Mars och den är en rejält dyster och stämningsfull låt som kanske kommer att avskräcka en del av er då den hämtar inspiration mer från mörk synth än metal. Jag gillar den skarp då den tar i och är ett bevis på att AYREON vågar vara allvarliga.

Ja, jag tar med en låt från IRON MAIDENs "The Final Frontier" som kom 2010. Detta är ju inte MAIDENs bästa skiva på långa vägar, men den har ändå en hel del riktigt bra låtar. Jag har valt Starblind och mer är väl inte att säga om det, haha!

"Logal Ki En" av RINGS OF SATURN kommer sannolikt aldrig att få pris som det mest smakfulla av omslag, men nog gör det jobbet att fånga uppmärksamheten. RINGS OF SATURN lirar teknisk deathcore med tung tonvikt på vetenskap, utomjordiska invasioner, rymden och jordens förstörelse. Det vore i det närmaste tjänstefel att inte ha med en låt från någon av deras skivor i veckans fredagslists, haha! Bandet bildades när medlemmarna fortfarande gick i high-school, och fick skivkontrakt när de sista av bandets medlemmar gick ut från den utbildningsinstansen 2011. Det här är ett band som imponerar med att verkligen kunna lira på sina instrument, men de är inte rädda att totalt strunta i sin subgenres konventioner.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 8: Rymden

Rymdveckan 2017: Aniara

Gott folk!

2015 startades en kickstarterkampanj som jag deltog i för att finansiera utgivningen av en ny musikalisk version av Harry Martinsons klassiska diktepos "Aniara". Bakom NECROSAVANT dolde sig en person vid namn Jonas Martinsson. I slutändan bidrog 63 personer till att utgivningen verkligen kom till stånd.

För mig som bibliotekarie och metalhead är "Aniara MMXIV" ett i det närmaste perfekt äktenskap. Här har vi ett verkligt klassiskt och nydanande diktepos som "Aniara" som tonsätts till svärtad dödsmetall. Himmelskt!

Historien bakom själva dikten är att rymdskeppet Aniara har lämnat jorden, en jord som har fördärvats under lång tid, men hamnat ur kurs och är nu ofrånkomligen på väg rakt in i solen. Det är ett dystert och varnande verk om människans rovdrift och - ofrånkomliga? - död.

Jag har alltid uppskattat sådana här crowdfunding-grejer, men som alltid finns det ett osäkerhetsmoment. Blir det bra eller inte? I fallet NECROSAVANT och "Aniara MMXIV" är domen: väldigt bra!

/Martin

Rymdveckan 2017: ATOMA - "Skylight"

Gott folk!

Jag fortsätter mitt tipsande på temat rymden. Idag skulle jag vilja rikta er uppmärksamhet till ett för mig totalt okänt band fram tills i måndags - ATOMA som lirar post-metal med den äran. ATOMA bildades 2011 i spillrorna av SLUMBER. Jag vet att många tycker att det börjar gå troll i genrebenämningar och jag kan väl hålla med om att post-metal kanske är den mest svårkategoriserade. I  mycket handlar detta om extremt känslosam musik med stora gester. Och detta är ATOMA väldigt, väldigt bra på.


Bandets hittills enda skiva "Skylight" som kom 2012 på Napalm Records är en mästerlig uppvisning i stämning och elegans. Jag är faktiskt ganska så till mig!

ATOMA är satt i viloläge sedan 2013, och då skrev bandet så här på sin Facebook-sida:

Atomic friends,
We have been forced to put AtomA on ice for a while.
As nationalism, racism and neoliberalism is on the rise in Europe we fear the well being of our families these coming decades, since we are immigrants in Sweden. Therefore we've been forced to put aside music to focus fully on studies and high education in order to be able to take care of our own when and if the shit goes down in these western countries.
It pains us that we've had to take a break in the middle of writing the next album, but right now we must work and study hard to protect our families and loved ones from a very uncertain future.
We don't know when we'll be back, but you'll find out here on our facebook page.
We thank you deeply for the support you've been showing AtomA so far and we hope to be back soon to continue developing the vision we had, to create challenging albums that is no slave to any genre, but free to explore and roam through the universe of sound without imaginary prisons.
See you soon.

/Martin

Martins tekniska tisdagstips, vecka 8: Wormed

Gott folk!

Jag har riktigt längtat efter att få skriva om det här bandet som jag tipsar om idag. Dessutom har det artat sig så att vi på biblioteket i Helsingborg kör rymdtema den här veckan under sportlovet, vilket är ett stort tema i spanska WORMEDs texter.

Jag stötte på det här bandet vid tiden för bandets andra skiva "Exodromos" och föll så fruktansvärt hårt för denna synnerligen brutala och oerhört skickliga orkester.

Förra året släppte bandet "Krighsu" en i det närmaste perfekt skiva inom den brutala och tekniska dödsmetallen. Låtskriveriet har bandet alltid varit väldigt bra på, och på "Krighsu" har bandet fått sitt nya skivbolag Season Of Mist att öppna pengapåsen och slanta upp kulor för en riktigt bra produktion. Bandet belönar något så oerhört på den här skivan. Här finns såklart hårdheten i drivor, men också ett brutalt sväng som trummisen Guillermo Calero bemästrar till fulländning.

Bedöm själva - för egen del så tycker jag "Krighsu" är en skiva som verkligen förtjänar att kollas in!

/Martin

Måndagsmanifestation: Vektor

God förmiddag!

Det är sportlov, och hos oss här på biblioteken i Helsingborg har vi denna vecka Star Wars/Rymdtema så det bara står härliga till. Jag tänkte att vi inte skulle vara sämre här på bloggen, så den här veckan så kommer jag tipsa varje dag om ett band som antingen har rymd och/eller Star Warstema. Fredagslistan kommer också ha dessa teman.

Först ut skulle jag vilja be er att kolla in ett band som några av er förmodligen har koll på - VEKTOR. Det här kanadensiska gänget har på ett väldigt förtjänstfullt vis förnyat thrashen med ett gäng skivor som sannerligen har fått metalvärlden att kolla in och hylla bandet. Som teman har bandet alltid sysselsatt sig med annat än det inom thrashen väldigt vanligt förekommande jag är asförbannad på samhället. Istället har det skrivits om just science fiction med väldig fokus på rymden och rymdfärder. Helt fascinerande och, såklart, extremt passande.

Förra året släppte bandet "Terminal Redux" som är ett väldigt albumbygge med en speltid på över en timme. Detta är magisk bra musik som visserligen stundtals tar lite möda att komma in i, men som belönar nåt så oerhört.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 7: Favorit i repris

Gott folk!

Det har varit en speciell sorts vecka. Innan mina barn föddes så förundrades, förfärades och fnös jag åt begreppet vabruari, alltså den kombination av vab (vård av barn) och februari, som drabbade mina kollegor med barn. Låt mig säga så här - jag är nåt så in i helvete mer ödmjuk numera. Den här veckan har fått mig att längta djupt efter, ja egentligen vad som helst annat än att lulla runt hemma och byta explosiva bajsblöjor och försöka hålla mina barn på någorlunda jämn köl.

Ovanpå detta så drabbades Susanne av en förkylning så kraftig att hon tog fram det tunga substantivet för detta - mancold. Så ni kanske ursäktar oss att vi denna vecka kör en favorit i repris?

Jag kollade igenom några av de listor vi körde 2013, och hittade en som jag tycker är extremt passande: Feelgoodmetal. Den här listan körde vi den 8:e november 2013 och den kan vara en av de trevligaste, mest lättillgängliga och tjo- och tjimartade fredagslistor vi kört. Någonsin.

Så här skrev vi då:

Godmorgon!

Idag ska vi prata om ett känsligt ämne, nämligen detta med feelgoodmetal. Det finns ju en hel del saker som förknippas med metal i alla fall utanför scenen. Att må bra är inte en av de vanligaste förekommande konnotationerna om jag säger som så. Vanligare är då följande: hat, vrede, mord, satanism, samhällskritik, religionskritik för att nämna några. För oss som är en del av scenen är det ju ingen hemlighet att metalheads tycker om att ha kul, umgås och stampa takten till två-takt: klassiskt stambeteende. Detta sagt så finns det ju metal som är mer sprittande och positiv av naturen än säg VAPENLICENS, GORGOROTH eller varför inte THE POODLES? Sätt på bilbältet för nu ska vi ha det skoj!

Jag tänkte att jag ville öppna med en riktigt positiv låt. Då är det fullt lämpligt att öppna med UNISONIC vars sångare heter Michael Kiske. Jo, han som var med i HELLOWEEN när det bandet var bra, haha! UNISONIC lirar hejig och refrängstark melodisk power metal (den per definition mest tjo och tjimmiga subgenren inom metal). Och de gör det bra. Lyssna bara på Souls Alive och försök att inte stampa takten. Jag har svårt att inte göra det kan jag säga. Observera gärna det tajta och schlagerartade slutet på låten.

BATTLE BEAST kommer från Finland. Jo, melankolins förlovade hemland. Därför kan det verka konstigt att just detta band finns på listan. Men med en sådan klappa händerna i takt refräng som i Out On The Streets från plattan "Battle Beast" så är det omöjligt att inte ta med bandet. Att bandet dessutom har en röststark sångerska i Noora Louhimo som river loss rejält gör ju inte saken sämre. Party!

Nu ska ni få ett erkännande: Superstitious är en av mina absoluta favoritlåtar med EUROPE. Jag blir alltiduppiggad av den låten. Går den fort? Nä. Två-takt? Glöm det. Growl? Driv inte med mig. Vad den däremot har är en refräng med en av de både ostigaste och mest geniala synthfanfarerna som bandet gjorde. Ja, den är bättre än den i den stora hiten. Sen har låten ett av de finaste gitarrsolona jag vet. Jag älskar det faktumet att Kee Marcello tar det lite lugnt i början för att sedan vräka på i slutet.

Närhelst jag träffar Adam och Henke (gitarristerna i forna storslagna thrash metalbandet BLACKSHIFT) och dricker öl så kan man ge sig fan på att det nån gång under kvällen kommer ljuda en speciell låt ur högtalarna. Den låten är Thunder Rising. Adam brukar alltid bli helt till sig och sjunga med med stor emfas. Stort nöje. Och låten är helt genialisk som partylåt. Gary Moore gjorde ju sig aldrig känd som en muntergök, men här kommer han rätt nära.
Och ja, jag vet att trummisen matar på med sextondelar på hi-haten som om hans liv berodde på det. Ni får helt enkelt köpa det, eller inte haha! Slutet är tajt och genialiskt.

Att Y&T är med på listan tänker jag "skylla" på bloggkollega Jarno på A Fair Judgement som skrev ett långt och ruggigt intresseväckande inlägg om bandet för ett tag sedan. Så jag var ju tvungen att dra igång skivan "Mean Streak". Och satan alltså! Detta är ju helt fantastisk musik. Jag blir, likt Jarno, partysugen och vill dricka öl när jag lyssnar på skivan. Låten Mean Streak har ett fläskigt gung, toksnygg sång och helt underbart gitarrspel. Kapitulation helt enkelt.

Få band förkroppsligar partymetal på ett lika överjävligt överdrivet sätt som THE DARKNESS. Jag äger faktiskt bandets första skiva "Permission To Land" i fysiskt format. Rätt mycket är skruvat i bandets musik. Kompet är det inte, men detta bands musik har aldrig och kommer aldrig att handla om att ha intressant kompspel. Den kommer alltid handla om att Justin Hawkins ska spela gitarr utav helvete och sjunga i falsett. Growing On Me var från första lyssningen en favorit.

ALPHA TIGER är ett för ovanlighetens skull relevant och intressant power metalband. Jag gillade verkligen bandets skiva "Beneath The Surface" som släpptes i år. Detta är partymetal när den är som bäst. Riffglädje, tempo och en ruggigt fin sånginsats från Stephan Dietrich gör låten till en ren njutning.

Ni måste ha sett det komma. En feelgoodmetalfredagslista utan MUNICIPAL WASTE hade varit ofullständig eller hur? Precis. Detta gäng är sjukligt underhållande på scen. Där har bandet sin naturliga plats. Skivorna kan slira lite hit och dit i kvalitet om jag säger som så. Men det gör inte alldeles utmärkta partydängan Headbanger Face Rip från ack så lämpligt döpta "The Art Of Partying".

Listan avslutas med klassiska VAN HALEN. Detta är fullt i sin ordning då bandets musik i stort sett under hela karriären har handlat om att ha kul. Panama från "1984" är, well, inte en direkt negativ låt om jag säger som så då den handlar om att pippa. I en bil. Ack ja, varför krångla till det tänkte nog bandet. Jag sekunderar gärna detta och önskar er med denna skönt hejiga pojkdrömslåt från David Lee Roth med manskap en synnerligen trevlig helg. Nästa vecka kan ni förvänta er fler nomineringar till årsbästalistan 2013 samt en ny fredagslista med ett helt annat tema, haha!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 45: Feelgoodmetal

Martins tekniska tisdagstips, vecka 7: First Fragment

Kärt återseende? Ja i alla fall för mig, då jag sannerligen har göttat ner mig i teknisk dödsmetall i ganska ohälsosamma mängder och brinner av iver att dela med mig av vad jag lyssnat på!

Den här veckan tipsar jag om det ytterst förträffliga bandet FIRST FRAGMENT som hittills bara har släppt en skiva. Men vilken skiva!

Det här bandet kommer från delstaten Quebec som har en av de bästa scenerna i världen när det gäller tekniskt lir. Antalet band som kommer från exempelvis Montreal, och ledigt piskar upp ganska många band med ena handen bakbunden, är ganska stort. Som många band inom den här foran så har FIRST FRAGMENT kämpat med att få personal som kan lira den här typen av musik. Framför allt saknades det en trummis - vilket sån här musik står och faller med - under många år vilket gav vid handen att bandet spelade live i oerhört ringa mängd. Förhoppningsvis blir det ändring på detta nu, då skivan "Dasein" förtjänar att upptäckas av många.

FIRST FRAGMENT skiljer sig åt i rätt mycket från andra band, men det som sticker ut lite extra är att bandet skriver texter på franska. Inte för att det hörs speciellt tydligt, men ändå. Sen är bandets gitarrspel tydligt influerat av klassisk musik. Jag tror nog att bandets gitarrister har lyssnat en del på Yngwie Malmsteen, för satan vad det liras, och inte helt utan finess och känsla för melodi.

Kolla bara in nedanstående låt så kommer ni fatta vad jag menar.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 6: 1993

Gott folk!

Vi återvänder till 1990-talet och den här veckan kollar jag närmre på året 1993.

Likt de flesta åren så hände det en hel massa 1993. Noterbara händelser är att Bill Clinton svärs in som president, Tjeckoslovakien delas och blir två länder, Tjeckien och Slovakien i vad som brukar kallas sammetskilsmässan, jag går första året i gymnasiet på af Chapmangymnasiet i Karlskrona, en bilbomb detonerar under World Trade Center i New York och dödar 6 personer, 1000 skadas, 76 personer skjuts ihjäl i Waco, Texas efter en 51 dagar lång belägring av davidianernas högkvarter - en extrem kristen sekt ledd av David Koresh, och Toni Morrison blir den första svarta kvinna att få Nobelpriset i litteratur. Plus att det, såklart, kom ut en hel massa verkligt bra musik.

Häll upp en kopp valfri dryck, vi kör!

Ronnie James Dio - denne titan inom hårdrocken - hade 1992 gjort en storslagen återkomst till BLACK SABBATH på "Dehumanizer" som jag har skrivit om flera gånger här på bloggen. Det blev en kort sejour i bandet, för redan året efter kommer den här skivan till vänster "Strange Highways". Med sig hade Dio fått med sig Vinnie Appice som jag alltmer börjar betrakta som en helt galet bra trummis. Jag gissar att många associerar Dio med skivor som "Holy Diver" och "The Last In Line" eller "Mob Rules" och "Heaven & Hell". Det gör jag i alla fall, men "Strange Highways" är verkligen värd att kolla in. Den påminner väldigt mycket om just "Dehumanizer", vilket inte gör mig personligen så mycket då jag tycker väldigt bra om den skivan. Det är tungt, argt, och alla bandmedlemmarna lirar loss som om livet berodde på det.

När ENTOMBED släpper "Wolverine Blues" visar de igen på vilket geniband de var på den här tiden. Många tyckte att bandet stack av för mycket från hur death metal "skulle" låta, och att de gamla skivorna var att föredra. Personligen var det med den här skivan jag upptäckte inte bara ENTOMBED, utan hela den scen som vid det här laget hade hypats så hårt att den redan hade börjat stagnera. Jag lyssnade utav bara helvete på den här skivan och skrev min första recension någonsin i ett fanzine min klasskompis Ulf hade startat. Recensionen var lång och avslutades med orden "Suverän. Köp för fan!". Hur jag kommer ihåg det? Jo, Ulf kapade hela recensionen utom de avslutande orden, hahaha! I vilket fall - "Wolverine Blues" är en skiva som jag återvänder till, visserligen oregelbundet, men den kommer alltid att ha en speciell plats i hjärtat.

Om death metalscenen tyckte att ENTOMBED hade blivit för lättillgängliga, så visste de allra flesta inte hur de skulle ställa sig till CYNICs debut "Focus". Idag inser, tror jag alla, hur jävla långt före sin tid det här bandet var. Då - som ett resultat av att folk inte fattade exakt vilken banbrytande skiva det här är - splittrades CYNIC och Paul Masvidal och Sean Reinert blev med i ett annat stilbildande band - DEATH - och det dröjde till 2008 innan bandet släppte nytt material. Blandningen mellan death metal och verkligt udda inslag verkar idag kanske inte så speciellt märkligt. Men då måste folk ha kliat sig i förvirring över vad i hela glödheta det här var för något. Många band har dock vittnat om att utan "Focus" så hade scenen sett väldigt mycket annorlunda ut.

Jo, jag har skrivit om FAITH NO MOREs "Angel Dust" tidigare här på bloggen. Med Mike Patton i spetsen var FNM när de släppte den här skivan ett band jag hade bra koll på. Jag hade köpt "Introduce Yourself" runt 1990 och jag har fortfarande kvar den på vinyl, och såklart hade jag snubblat in på bandet med "The Real Thing" med megahiten Epic. Men det här var något helt annat. FNM har alltid gått sin egen väg, och att som skivbolaget ville att de skulle göra - gå vidare i samma spår - ja, det var de såklart inte alls intresserade av. Bara att döpa en skiva efter ett narkotiskt preparat och ha låtar som heter Crack Hitler, Be Aggressive och Jizzlobber signalerade ju att detta var inte musik som skulle spelas på radio. Men skivan uppskattades och uppskattas fortfarande som en av bandets bästa.

Stockholmscenen inom dödsmetallen var ju inte bara nationellt respekterad, utan gav ju verkligen genklang internationellt. Det är lätt att förstå med band som ENTOMBED och DISMEMBER. Ett band som möjligen kom lite i skymundan av dessa två noder är DESULTORY som 1993 gav ut sin debut "Into Eternity". Detta är verkligen en helt otroligt bra skiva. Visst, du hör att det låter exakt som stockholmsdödsen lät på den här tiden. Men det finns en härlig oberäknelighet i vad DESULTORY gör på den här skivan. Framför allt trummisen Thomas Johnson bjuder på en pugilistisk uppvisning som ibland slirar, men som alltid är sjukligt underhållande. Samtliga låtar på skivan är fint genomarbetade och det är verkligen inte svårt att förstå att den här skivan har fått höga betyg genom historien. Här finns en atmosfär och ett melodiskt anslag - utan att avvika för mycket från dödsen - som jag sannerligen går igång på.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 6: 1993

Recension: Stagman - Är ni kvar där ute?

Det kunde ha blivit hur pajigt som helst. Istället sitter jag här, golvad.

Sent 2016 släpptes nyheten att Zinny Zan skulle släppa en soloplatta i januari 2017 under sitt riktiga namn (Bo) STAGMAN, plattan skulle dessutom vara helt på svenska. Jag gillade SHOTGUN MESSIAH back in the day och kanske ännu mer nu för tiden. Jag såg ZAN CLAN flera gånger under 2004-05 vilket jag dessutom uppskattar mer idag än vad jag gjorde då, men jag blev ändå nervös. En platta på svenska. Varför måste alla ”gamla gubbar” plötsligt bli ”seriösa” och tolka Bob Dylan? Men så släpptes en första singel i och med låten ”Fasader” och jag lyssnade och lyssnade. Den slog undan benen på mig, både texten och musiken. Jag hade inte förväntat mig detta. Alls.

Ljudet är eget. Lika delar blinkningar till 80talet och nutida sound blandat med något som bara kan kallas för Zinnyskt. Eller Stagmanskt. Texterna är också helt egna. Inåtblickande. Redan från första låten ”Vykort från Hollywood” är jag fast. Återigen, det kunde blivit oerhört pajigt när Zinny med lite je ne sais pas blickar tillbaka i verserna, men det funkar för mig. Herregud så det funkar. Och refrängen sitter som en smäck. Efterföljande ”Fasader” är tveklöst en av de bästa låtarna på svenska sedan TRETTIOÅRIGA KRIGETs underbara ”Ljuset” som kom 2003. Och så fortsätter det. En platta full av självinsikt, självironi och humor, men jag anar också en liten saknad. Det kan vara tungt och kanske lite väl personligt att se tillbaka på en tid man ser som sin egen höjdpunkt i livet och erkänna att den tiden är borta, att det enda som finns kvar är minnen. Därför blir det också terapeutiskt att lyfta på just det locket och kunna glädjas åt att ha dessa minnen samtidigt som man skapar nya. Och någonstans mitt i detta befinner sig Stagman med enastående låtar som ”Alltid på väg” och inte minst titelspåret ”Är ni kvar där ute?”.

Det känns fantastiskt att kunna börja det nya året med årets bästa platta. För vad i helvete skulle kunna toppa detta? Tack Zinny. Eller Bo. Eller båda.

Lyssna på plattan på Spotify HÄR, och köp den sen för bövelen.

/Alex

Martins tekniska tisdagstips, vecka 6: Phobiatic

Gott folk!

Sedan ett tag sedan så följer jag en site som heter Metal Injection - det är en site som öser ut alldeles för många uppdateringar per dag om ni frågar mig - men en sak har de som jag verkligen gillar: Techdeath Tuesday. Austin Webber heter ansvarig skribent för detta och jag blev lite inspirerad av hans eskapader, så till den milda grad att jag tänkte att jag skulle starta något liknande här på bloggen. Får se om det kan bli nåt av det - just nu är inspirationen på topp i alla fall! - och om inte annat så ser jag detta som en chans att ytterligare utforska denna oerhört kompromisslösa subgenre, haha!

Mitt första tips är om ett tyskt tekniskt dödsmetallband som heter PHOBIATIC. De har hållit på sedan 2008 och gett ut 3 fullängdare. Den senaste - självbetitlade - kom den 20:e januari och banne mig om detta inte ger mersmak alltså!

För det första är produktionen härligt jordig, vilket brukar innebära att trummorna faktiskt låter som trummor. Jag tror inte att jag är den ende som tröttnat på den erbarmliga söndertriggade produktionen som flertalet skivor inom teknisk dödsmetall brukar bjuda på. Här finns också väldigt mycket andra influenser fint inbakade som verkligen bidrar till att göra skivan varierad.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 5: Nytt!

Gott folk!

Idag tar vi oss en strövrunda i det nya - vi har kommit en bit in på 2017, och det har faktiskt börjat dyka upp en hel massa verkligt intressant musik som jag tycker att ni ska kolla in.

Vi kör!

THE DRIP har sannerligen tagit sin rundliga tid med att få färdigt sin debutskiva. Bandet har varit aktivt sedan 2007 och vid sidan av ett gäng EP:s så har det alltså dröjt tills 2017 innan vi får en fullängdare från det här gänget från staten Washington. Det bjuds på fet grindcore på "The Haunting Fear Of Inevitability" och bandets musik ligger ju verkligen rätt i tiden. Med en i det närmaste fascistisk president i Vita Huset, så kommer det inte saknas saker att skriva om, eller ett minskat behov av dylik extremt arg musik. Jag har valt en låt som heter Gruesome Politics som ju sätter agendan rätt så ordentligt. Jag gillar verkligen den mer än feta produktionen som bandet styrt upp. Visst, det finns mer nydanande grindcore än den här, men hantverket är väldigt imponerande och på sina ställen skönt slirande.

HORISONT är ett progressivt och retrorockande band från Göteborg som jag snubblade över när promon till "About Time" damp ner i mejlkorgen för ett tag sen. I sann utforskningsanda så satte jag tänderna i denna skiva. Det svänger som satan om det här bandet och det är en hel massa intressanta taktbyten som gör att jag bibehåller intresset för skivan på ett helt annat sätt. Att bandet öppnar med en cover - The Hive - är också intressant. Den här låten spelades in av Richard Harris 1969 och skrevs av den som HORISONT betraktar som världens främsta låtskrivare, Jimmy Webb. Detta är ingen artist jag har nån relation till alls, men jag älskar verkligen svänget som HORISONT bjuder på här, vilket för övrigt gäller hela plattan.

EPHEMERNIA från Espoo i Finland lirar en skön hybrid av döds och doom där såklart den där finska vemodstonen har smugit sig in på ett alldeles ypperligt vis. Fullängdaren "...And In The Morning There Where None" är en ganska så överlastad historia med en vad gäller trummorna ganska fluffig produktion. När det gäller sån här musik så upplever i alla fall jag att det hjälper till att inte ha några yttre distraktioner - det här är musik som ska kännas in i minsta cell - och skivan växte en hel del när jag började lyssna på den strax innan jag skulle somna, haha!

Italienska rensmästarna HOUR OF PENANCE har vuxit ut till att ha varit ett ganska generiskt brutalt dödsmetallband till att bjuda på musik så storslagen och, ja, magnifik att det numera är svårt att inte gå fullständigt bananas när ett nytt släpp vankas. "Cast The First Stone" som släpptes i förra veckan är en rejäl smocka, men inte utan ackuratess. Jag formligen älskar produktionen som är så bukstinn att den känns som att äta rent smör. Med en ny trummis (ja - igen! HOUR OF PENANCE har nästan gjort det till en grej att ha en ny trummis vid varje nytt släpp) som verkligen vill visa vad han går för kör bandet på likt en bulldozer med fingertoppskänsla.

Avslutar listan med hederlig tysk thrash. Det jag alltid har gillat med KREATOR är att de ser alltid ser till att hamra in riffen på riktigt. "Gods Of Violence" är en nästan fulländad riffest när det gäller verserna. Refränger har sällan varit en prioriterad fråga för Mille Petrozza med mannar, men ta mig satan om de inte har smugit in vissa episka element denna gången. Jag har valt Army Of Storms som förutom att inte ha en allitererad titel (Totalitarian Terror exempelvis) är en av de bästa låtarna som bandet gjort. Och ta mig tusan om inte vissa element från IRON MAIDENs tonkonst har smugit sig in i låten också! När KREATOR låter som de gör på den här plattan, ja då är det inte svårt att trivas lite med tillvaron.

Trevlig helg gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 5: Nytt!