Fredagslistan 2016, vecka 43: Enastående debuter

Gott folk!

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us [...] - Charles Dickens "A Tale Of Two Cities"

Ja, ni får faktiskt stå ut med att jag citerar Charles Dickens, men han är ju så satans bra, och att citatet passar väl in under rådande omständigheter gör ju inte saken sämre. Låt mig förklara. 

Ju mer jag lyssnar på musik - och jag lyssnar mycket - desto mer blir jag medvetande om att det finns så helvetiskt mycket riktigt bra musik. Och det finns för mycket musik för att någon ska hinna med att ta in all denna rent magiska tonkonst som dagligdags väller över oss. Ett lyxproblem förvisso, i synnerhet om vi betänker att de karaktärer och verkliga människor som befolkade Dickens verk och tidsperiod hade betydligt större och allvarligare problem än det att det fanns för mycket bra musik att dyka ner i. 

Det finns band som åstadkommer debutskivor som är snäppet bättre än de flesta. Kollar vi bakåt i historien så finns det gott om exempel på band som får till en helt ok skiva att debutera med, men oftast är det några skivor in i karriären som banden i fråga når sina största kreativa höjder. Idag tycker jag, helt ovetenskapligt såklart, att det ställs större krav på både band och författare att de ska vara bättre redan från starten. Och väldigt många klarar faktiskt av denna press och presterar debutverk av enastående kvalitet. Jag tänkte att vi skulle kolla in några av dessa i veckans fredagslista. 

Vi kör!

Frågar ni mig vilket som är Faluns bästa band så kommer jag alltid att svara IN MOURNING. Det här är ett gäng som vid varje släpp har golvat mig i stort sett totalt. Jag älskar verkligen hur bandet låter så angeläget att känslan av ömsint desperation kryper in under skinnet på mig vid varje lyssning. Efter ett gäng demos så debuterade bandet 2008 med "Shrouded Divine" som släpptes i en väldigt limiterad utgåva på 1000 ex. Jag är så glad, ja tacksam rentav, att skivan finns att ta del av via Spotify för detta är helt otroligt bra musik. Bräddfylld av känsla, talang, storslagenhet och spelmässiga insatser är "Shrouded Divine" en verklig pärla inom den progressiva melodiska dödsmetallen. Har ni inte kollat in skivan (eller bandet) innan så lovar jag er att ni har fina stunder framför er då detta är ett band som håller nivån hög genomgående. 

Jag gav ett riktigt högt betyg till ALLEGAEONs senaste skiva "Proponent Of Sentience". Det tekniska men melodiska dödsmetallbandet från Colorado har jag gillat sedan de bildades 2008. Dels gillar jag att bandet har rejält skickliga instrumentalister men som alla verkligt bra band så läggs det väldig möda på att skriva bra låtar som håller för väldigt många lyssningar. Här finns, såklart, gott om rens och hastigt spel, men också ett fint sväng, gung och en tydlig tanke bakom varje låt. Detta skapar en fin känsla av att bandet väldigt skickligt omhändertar lyssnaren. 

2013 hade vi med Michiganbördiga KONKEROR i en fredagslista. Då hade "The Abysmal Horizons" varit ute i nästan exakt ett år. Jag och Susanne skrattade faktiskt åt bandets namn. Sen började vi lyssna på skivan och blev riktigt nöjda med hur den fick oss att skärpa till oss och dyrka denna pärla till skiva som fler i våra respektive umgängeskretsar har uttryckt gillande över. Strunta i att omslaget är episkt fult - låtarnas rent sjukliga kaliber väger mer än väl upp för bristande estetiskt omdöme när det gäller omslagskonst. Jag tänker ta till ett slitet uttryck när det gäller "The Abysmal Horizons": All Killer - No Filler. Ja, det är faktiskt så att varenda jävla låt på den här skivan är knäckande bra. 

Från Sundsvall kommer ett av världens bästa tekniska dödsmetallband - SOREPTION. Vi har ju skrivit en hel del om detta rent geniala gäng tidigare här på bloggen. Regel ett när det gäller alla band, men i synnerhet tekniska dödsmetallband, är att tekniken alltid måste vara ett medel och aldrig ett mål i sig. Vi vet alla att lirar du denna typ av metall så är du bra på ditt instrument. SOREPTION har verkligen visat att de är ett band som tar låtskrivande på allvar, och de gör detta på ett rent ypperligt vis redan från starten med "Deterioration Of Minds" från 2010. Det är rent ruggigt hur tajt, svängig och rolig den här skivan är. 

Jag avslutar med en skiva från 2016. SPIRIT ADRIFTs "Chained To Oblivion" är en tung, långsam och oerhört upplyftande doomskiva. Jag älskar verkligen den här skivan, och det är ingen liten grej, då jag sannerligen inte brukar ta till sådana ord när det kommer till sån här musik. Men så är det alltså. 5 långa låtar där varenda ton, anslag och insats från Nate Garrett (som alltså är ensam ansvarig för allt) känns så vanvettigt angelägen och ärlig att det är rent omöjligt att värja sig. Helt otroligt bra - och detta är såklart en skiva som i allra högsta grad är med i racet om en plats på min personliga årsbästalista för 2016. 


/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 43: Enastående debuter

Fredagslistan 2016, vecka 42: Live-plattor

Gott folk!

Äntligen ska vi avhandla det högst angenäma ämnet live-skivor. Minnet undslipper  mig, men jag tror inte att vi har gjort en fredagslista på detta temat alls.

Vi kör!

Jag tror inte det är många som blir förvånade att jag öppnar listan med IRON MAIDENs klassiska "Live After Death" från 1985. Det här är ett album som visar bandet i sin absolut starkaste form om ni frågar mig, och det har fångats på skiva på ett helt underbart sätt. Turnén i fråga var World Slavery Tour som bandet gjorde på skivan "Powerslave" som släpptes 1984 och som varade i 331 dagar under vilka bandet gav 187 konserter. Rent setlistemässigt är det rent skrattretande vilken nivå bandet låg på under denna turné.Det är en helvetisk matning av hit på hit på hit som faktiskt fortfarande tar andan ur mig. Bara en sån sak att få höra Revelations och 22 Accacia Avenue i krossande versioner är helt fantastiskt. Jag köpte skiva på vinyl runt 1988 (alltså ungefär i samma veva som jag snöade in på bandet) och utgåvan är helt magiskt fin. Jag älskar att ta fram och lyssna på den fortfarande.

En av anledningarna till att jag håller "Live At The Marquee" högst i DREAM THEATERs digra live-plattediskografi är att den är från tiden innan bandets live-plattor blev rent löjliga i omfattning och puts. Här har man visserligen spelat in James LaBries sång i efterhand (buuuu!) men jag gillar ändå plattan för dess råa sound och för låtvalen. När du tvingas välja bara 6 låtar då blir det mycket intressant att se vilka  bandet har valt. Roligast att lyssna på är jammet Bombay Vidaloo som är en låt som aldrig har spelats in i studio, och som - om vi nu ska tro Wikipedia - enbart har spelats 6 gånger under bandets karriär, samt Another Hand - The Killing Hand som också inte brukar dyka upp i bandets setlist speciellt ofta och A Fortune In Lies som är en gammal favorit.

En verkligt klassisk live-platta från SLAYER som jag köpte direkt när den kom ut 1991. Skivan spelades in vid tre separata tillfällen under den ack så tunga Clash Of The Titans-turnén. Jag kommer tydligt ihåg att jag tyckte att detta var det råaste och tuffaste jag hade hört. Jag dyrkade SLAYER sedan flera år tillbaka när skivan kom ut, men det skulle dröja väldigt många år innan jag såg bandet live (2002, på Roskilde Festivalen) och jag var svältfödd på live-material från bandet. Låtmässigt är skivan ett ymnighetshorn av stora mått. I stort sett alla klassiska låtar, plus några andra favoriter (ja, jag menar Spirit In Black och Expendable Youth) gör att jag oftast väljer att återkomma till just "Decade Of Aggression" när jag vill lyssna på live-material från bandet, trots att jag har en del bootlegs vid det här laget.

Min kärlek till RUSH verkar bara öka ju äldre jag blir. Likt DREAM THEATER så har den kanadensiska power-trion en diger diskografi när det gäller live-plattor, alla värda att kolla in. Jag gillar dock mest "Exit...Stage Left" från 1981. Jag tror det har att göra med den rent ljuvliga, varma och mustiga produktionen som plattan har. Låtmässigt så är det fina låtar som spelas helt otroligt bra, såklart. Men när det gäller live-plattor så har artisterna ytterligare ett hinder att ta sig över: närvarokänslan. Att lyssna på en konsert är en ganska speciell sak i jämförelse att se på plats, eller på DVD för den delen. Du får oftast gå på bilderna på skivomslaget (vilket gör att vinyler alltid slår CD-versionen om ni frågar mig) för att kunna skapa en känsla av att faktiskt ha varit på plats. RUSH lyckas väldigt väl med att kravla sig över detta hinder, så pass bra att skivan brukar vara med högt upp på listor över live-skivor.

Jag avslutar med METALLICAs monumentala "Live Shit: Binge & Purge" från 1993. Detta är ett av de mest påkostade live-dokumenten som har getts ut. Förutom skivan, som egentligen är en trippel-CD så fick du konserten på två VHS-kassetter samt ytterligare en VHS på en konsert som spelades in under turnén för "...And Justice For All", plus en tjock fotobok, fejkat backstagepass och en scary guy schablon. Den var svindyr, så jag önskade mig boxen i julklapp det året. Allt material i boxen visar METALLICA i absolut toppform. Sedan släppet av "Black Album" två år tidigare hade bandet turnerat nästan oavbrutet. Och det märks i hur fantastiskt tajt och mäktigt det låter om leveransen.


Det är en diger låtlista som bandet drar igenom - bandet använde sig inte av något förband under turnén - utan bjöd på en massiv helkväll med konserter som kunde spränga 3 timmarsgränsen. Helt massivt således.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 42: Live-plattor

Fredagslistan 2016, vecka 41: Favorit i repris mark II

Gott folk!

Denna vecka får ni återuppleva, eller kanske läsa för första gången, en av de roligaste och svettigaste fredagslistor vi gjort här på bloggen. Anledningen till detta repriserande stavas småbarn, feber och vabb plus en del andra faktorer som har gjort att jag varit på jobbet i begränsad omfattning denna vecka. 

Vi kör! 

Vecka 47 [2012, Martins anmärkning] fick vi följande kommentar av Robert Chief Rebel Angel Gustafsson på frågan om vi inte skulle köra en tematisk lista nästa gång: 

...vi säger ja. Och det vi vill ha är en lista med de bästa släppen från de senaste fem åren (typ), för att peppa upp till årets lista.
Det kan jag väl bara läsa om, säger du då?
Nä, säger jag, för jag är övertygad om att du/ni, liksom jag upptäckt ett helt knippe underbara plattor i efterhand, och helt enkelt skulle behöva - i alla fall delvis - revidera tidigare årsbästalistor i efterhand!

Svårt?
Såklart. 
Om det var lätt kunde ju vem som helst göra det!!!

Och nu är det alltså dags för oss att adressera denna utmaning av astronomiska proportioner. Som en extra bonus så bidrar vi alla tre denna vecka med text - som en liten julklapp helt enkelt. I vanlig ordning är det 10 låtar per skribent. Vi har, så att säga, inte gjort det lätt för oss. Den matematiskt kunnige räknar då verkshöjdsmässigt ut att det blir 2 låtar från varje år. 

Vi börjar med Alexanders del av listan. Ha det nu så jävla kul - det har vi haft när vi gjort listan kan jag säga!

Min del av listan består inte helt otippat av band som sällan spelar i tvåtakt. 2007 kom det en ny KING DIAMOND-skiva, inte hans bästa på långa vägar men efter 2012 års konsert där en av låtarna luftades så väcktes mitt intresse ånyo varpå jag nu i efterhand faktiskt fastnat för flera låtar. Shapes of black inleder listan. NIGHTWISH skulle presentera sin nya sångerska Anette med ett album som överglänser allt de gjort tidigare enligt mig. Egentligen kan man välja vilken låt som helst men Amaranth var den första jag hörde och den har således inmutat ett speciellt hörn i mitt hjärta. 2008 går från 0-100, MARILLION släppte den fenomenala ”Happiness Is The Road” där första låten This train is my life känns som att den handlar precis om mig. En av de bästa låtarna de någonsin skrivit. TESTAMENT återkom sedan med en skiva som krossade allt i sin väg, återigen kan man välja vilken låt som helst men More than meets the eye är min personliga favorit.

2009 och HEAVEN & HELL. Om man lyssnar på skivan i sin helhet blir den lätt lite enformig, men tar man den i små doser är den precis så bra som man kunde önska. Neverwhere är så fin att den hade platsat på vilken Sabbathskiva som helst. MAGNUMs skiva ”Moonking” innehåller en av bandets bästa låtar genom tiderna i A face in the crowd varför den var helt självskriven i min lista. 2010 skulle sedan bli benkrossaråret då ACCEPT återvände med besked. ”Blood of the nations” kommer garanterat att gå till historien som en av deras tre bästa skivor och Teutonic terror slår undan benen på vem som helst. PRETTY MAIDS skulle också komma tillbaka med sin underbara ”Pandemonium”, jag har aldrig varit ett stort fan av bandet men skivan går fortfarande varm hos mig och den inledande trojkan är underbar. 

Så skriver vi 2011 och DREAM THEATER återvänder utan Mike Portnoy. Sällan har jag varit så nervös inför ett skivsläpp, lättnaden var därför påtaglig när det visade sig att de rent musikmässigt skulle klara sig alldeles ypperligt med den nya fantomen Mike Mangini på trummor. Jag kan lugnt fortsätta älska bandet utan förbehåll. Skönt. Och, till sist, ytterligare en skiva att vara nagelbitande nervös inför. Heter man ALICE COOPER och har gjort en skiva som ”Welcome to my nightmare” som är perfekt så känns det initialt inte rätt alls att man ska försöka göra en del två 35 år senare. Lyckligtvis lyckades han. Inte bara med att släppa en bra uppföljare, utan även med konststycket att släppa den bästa skivan han gjort sedan 1994 års ”The Last Temptation”. Det tog några lyssningar innan jag fångade helheten men nu sitter den som en smäck sånär som på ett par snedsteg. Den ödesmättade I am made of you får avsluta min del av listan.

Att sådär lite på en höft kasta ihop en årsbästalista från 2007-2011 visade sig bli något mer av en utmaning än vad jag trodde vid första anblicken. Det visar sig nämligen att det har släppts så sjukt mycket bra skivor under den här perioden att man knappt vet vad man ska sätta tänderna i först. Därav har jag tagit mig vissa friheter, varje år har två rättmätiga bubblare förutom de valda låtarna. Alright, let's go.

Ibland (men egentligen alldeles för sällan) snubblar man över något som bara omkullkastar allt annat. Nackhåren reser sig, världen stannar upp och inombords sprider sig en känsla av att nu är man allt något riktigt viktigt på spåren. En aha-upplevelse av magnituden att uppfinna hjulet, elden eller kanske pizza, infinner sig. ANAAL NATHRAKHs "Hell Is Empty And All The Devils Are Here" var just en sådan upplevelse år 2007 för undertecknad. Och magin är där än idag. Grekiska blackmetalbandet ROTTING CHRIST är jag också hyfsat svag för och eftersom deras "Theogonia" var en höjdarplatta under nämnda år har den en given plats här med inledande svängdängan The Sign Of Prime Creation. Bubblare: WOLVES IN THE THRONE ROOM "Two Hunters" och NECROS CHRISTOS "Triune Impurity Rites".

Under 2008 lyssnade jag löjligt mycket på MESHUGGAHs "Obzen". Jag höll nästan på att tröttna på den ett tag så det var med blandade känslor jag plockade fram Bleed. Men se, den håller än! Att KRISIUN släppte "Southern Storm" 2008 gick mig däremot helt förbi tills för inte så länge sedan när jag lyssnade igenom "Assassination" och kände att det var dags att spana in efterföljaren. Det gjorde jag rätt i. Faceplant-arrangörerna gjorde också rätt som bokade KRISIUN till sin festival som skulle gått av stapeln i Malmö i somras men som tyvärr blev inställd i sista stund. Från "Southern Storm" tröstar vi oss med Combustion Inferno. Bubblare: GHAMOREAN "Eon Eschatos" och GOJIRA "The Way Of All Flesh".

Året därpå såg GHOST BRIGADEs "Isolation Songs" dagens ljus. Det hade jag ingen aning om just då. Kollega Bensch talade sig varm för plattan ett par år senare. Jag lyssnade en stund och avfärdade den sedan snabbt som en slätstruken pojkbandshistoria. Det lät jolmigt och smörigt i mina öron men samtidigt bet den sig fast på något plan i hjärnbarken. Sedan lyssnade jag på den igen en tid senare och plötsligt trillade poletten på plats. Ungefär som att dricka kaffe för första gången - fullkomligt obegripligt i början men efter hand helt briljant. 2009 släppte också ULCERATE "Everything Is Fire" men jag var för upptagen med yster ringdans till TRIBULATIONs "The Horror" för att märka något. Ett par år senare kan jag konstatera att "Everything Is Fire" var ungefär hur bra som helst i all sin tekniska meckighet. Ni får Drown Within men egentligen är alla låtar från albumet lika bra. Tur det. (Tur också att TRIBULATION släpper nytt nästa år så jag får något nytt att lära mig utantill.) Bubblare: NECROPHOBIC "Death To All" och ALICE IN CHAINS "Black Gives Way To Blue".

Från nådens år 2010 kommer MELECHESHs "The Epigenesis", en veritabel promenadseger av snygga riff och melodislingor samt ett driv av episka mått. Jag kan inte heller låta WATAINs "Lawless Darkness" gå obemärkt förbi även om den florerat både en och annan gång i fredagslistan sedan det begav sig. Som ni säkert redan vet vankas det seriös och engagerad black metal med tjusig atmosfär och livespelningar utöver det vanliga. Ett vinnande koncept. Bubblare: DECREPIT BIRTH "Polarity" och THE CROWN "Doomsday King".

Förra årets hjälteinsats stavas SECTU och DESULTORY, varav de sistnämnda släppte sin första nya platta på 14 år - "Counting Our Scars". Ett kärt återseende av ett något underskattat band med rötterna i 90-talsdödsen. This Broken Halo är en tjusig uppvisning både på growlfronten och melodimässigt. SECTU var för mig istället en helt ny bekantskap men icke desto mindre intressanta för det. 2011 kom deras "Inundate", en majestätisk och kraftfull historia från vilken vi lyssnar till Dream Vessel. Bubblare: ROTTEN SOUND "Cursed" och LOCK UP "Necropolis Transparent".

Jag har slitit mitt hår kan jag säga, för jag bestämde mig för att plocka med låtar av band jag inte hade upptäckt de aktuella skivutgivningsåren. Lite lätt deprimerande, men samtidigt kanska skönt då jag, om jag hade haft koll på nedanstående band ju hade varit tvungen att kasta om i årsbästalistorna! Å andra sidan är ju en lista, precis som The Great Nausea-Tomasz [numera podstjärna på Metalpodden] konstaterat så fint - en chimär. Nedan har ni bevisen. 

2007 hade jag nog inte ens hört talas om BETWEEN THE BURIED AND ME. 2010 var första gången jag såg bandet live, då som förband till LAMB OF GOD. Fan vilken kväll det var. Jag blev så imponerad, det vet ni som har några lyssningar på fredagslistor i huvudet, att jag såklart kollade upp bandet. 2007 släppte bandet "Colors" en, likt bandets alla alster, oerhört ambitiös skiva. Den är sprängfylld av musikalisk mumma så jag hade kunnat välja i stort sett vilken låt som helst. Nu blev det Ants Of The Sky för att den är så oerhört mångfacetterad. Och med 13 minuter musik så går i alla fall jag bananas. Samma år släppte WOE OF TYRANTS sin "Behold The Lion". Låtar från den skivan har dykt upp i några listor. Jag har lyssnat en hel del på bandet på sistone - "Behold The Lion" kommer ändå alltid inneha en speciell plats i hjärnan för sin härliga meckighet och sitt sköna pisk. 

2008 tyckte jag att OPETH hade gjort årets bästa skiva med "Watershed". IN MOURNING fanns inte ens med på kartan. Nu gör bandet det med råge. Jag är svag för svårt ambitiösa plattor på vilka banden ifråga inte är rädda för att ta i så de nästan spyr. "The Shrouded Divine" är en skiva jag lyssnat otroligt mycket på den senaste tiden. Den är episk, den är välgjord, den är på rätt sida pretentiös, den har magiska riff och riktigt bra sång. Ni måste verkligen kolla in den. By Others Considered är låtvalet. PSYCROPTIC upptäckte jag mitt emellan två skivor - 2008 års "[Ob]Servant" och 2012 års "The Inherited Repression". Vi pratar ju meckig rensdöds. Det kan ni konstatera en nanosekund in i The Shifting Equilibrium. 

2009 släppte vemodsbandet GHOST BRIGADE "Isolation Songs". Detta gick mig, såklart, fullständigt förbi. Jag skyller på att 2009 släpptes bland andra "Evangelion" av BEHEMOTH (odiskutabel 1:a), "Death Domination" av IMPIOUS och "Crack The Skye" av MASTODON. När 2011 kom hade jag dock fattat grejen med bandets suggestiva och oerhört vackra musik. Into The Black Light har alltid varit en favorit så att valet faller på den är ganska självklart. Det andra bandet jag vill uppmärksamma från 2009 är franska TREPALIUM. Får tacka/förbanna Nosegarden som skrev om bandet på sin blogg eftersom även årets skiva "H. N. P." är så pass bra att jag nog får överväga en plats på årets årsbästalista. Men! 2009 kom "XIII" en skön skiva med alla måttstockar. Meckig utan att alienera skulle man kunna säga - Daddy's Happy är ett bra exempel på bandets tonkonst.

2010 - och jag kör vidare med ytterligare ett franskt band, KLONE. Jag var faktiskt aningens besviken på bandets senaste giv "Dreamer's Hideaway" och tycker faktiskt att "Black Days" som kom [fanfar] 2010 är mycket bättre. Mer driv, mer ångest, mer desperation. Ja, bättre helt enkelt. Give Up The Rest är låtvalet. Sen ska vi prata om en skiva jag faktiskt har kommit att omvärdera. Det har blivit en del sånt på sista tiden, måste vara åldern. När GHOST släppte "Opus Eponymous" tyckte jag att den var så erbarmligt tråkig och lam. Konserterna var det inte, vilket faktiskt har lett till att jag numera verkligen gillar skivan. Tro dock inte att jag för den sakens skull kommer ansluta mig till hyllningskören av exempelvis GRAVEYARD, haha! Stand By Him - glasklart låtval.

2011. Och ytterligare ett finskt band - OMNIUM GATHERUM. Upptäckte bandet i år faktiskt. Deras finfina "New World Shadows" är synnerligen njutbar. Det är stämmor, det är vemod, det är growl - det låter väldigt gediget. Jag tycker att det kan vara vanskligt att prata om ett specifikt finländskt sound men nog får jag konstatera att det finns en speciell melankolisk ton i rätt mycket som har kommit ut från Finland de senaste åren. Jag tänker på AMORPHIS och GHOST BRIGADE exempelvis. Ja, bedöm själva - Everfields är ett bra ställe att börja på. Jag avslutar med lite hederlig rensdöds och CEREBRAL BORE som just nu turnerar hårt. 2011 släpptes debuten - jag var lamslagen av ROTTEN SOUNDs, ANAAL NATHRAKHs och LOCK UPs senaste alster och gick helt miste om skottarnas/holländskans debut. Open Casket Priapism bör få er att antingen förvandlas till en våt fläck eller till en enmansmoshpit.

En avslutande fråga: Robert - är du nöjd nu?!

Fredagslistan vecka 50: Best of 2007-2011

/Metallbibliotekarierna

Fredagslistan 2016, vecka 40: Gästlistare Kim W. Andersson

Gott folk!

Vi är mycket glada att kunna bjuda på en gästlista denna vecka! Kim W. Andersson stötte jag först på i samband med att "Berättelser från Engelsfors" släpptes 2013, där han är en av de vansinnigt talangfulla och sjukt drivna tecknarna. Kim är också känd som författare till "Alena" som är en sjukt bra skräckis i internatskolemiljö. Boken är vansinnigt bra, och för ett tag sedan blev boken film.

Väl värda att kolla in är också "Love Hurts" som finns i två delar.

Om ni tycker Kim håller ett högt tempo, så har ni rätt. Mest aktuell är han just nu med en lyx-utgåva av "Astrid" som är en space fantasy som, precis som med "Love Hurts" och "Alena",  kommer släppas både på svenska och på engelska av det välkända förlaget Dark Horse Comics. Vill man så går det att vara med och crowdfunda den svenska utgåvan av serien. All info för att göra detta hittar du här. 

Nu lämnar jag ordet till Kim!

/Martin

Hej! Äntligen är det min tur att lista lite sköna bitar att gunga till. Jag är, som det säkert står ovan i presentationen, serietecknare. Mycket skräck har det blivit och ju nu sci-fi, eller space fantasy om någon är beredd att slå mig på fingrarna för att inte ha koll på mina subgenrer. Men jag har också en bakgrund i metal, som mer än väl har format mig och mina verk.

Redan som tonåring så ”sjöng” jag i ett dödsmetallband vid namn ABSURDUM. Det här var i mitten av 90-talet så det var perfekt tajming för svensk döds. Vi var faktist inte helt dåliga även om min insats kanske inte var det viktigaste. En kompis hittade vår demo-kassett bootleggad i Tyskland en gång, så någon måste ju ha uppskattat det.

För min del var behållningen att gå och vråla två gånger i veckan i tre timmar, väldigt terapeutiskt. Om ni någon gång testat att skrika in våren som Ronja Rövardotter så vet ni hur skönt och avstressande det är. Ännu bättre för en tonårsgosse med 175 timmars samhällstjänst av beta av. Men också att lyssna på musiken var väldigt viktigt och har bara blivit viktigare. För där och då var jag faktiskt inte helt såld på den grövsta metal-musiken, men det har jag lärt mig att uppskatta väldigt mycket med åren.

Jag kikade nedan på tidigare förärade på denna lista av listor och såg den genomtalangfulla Karin Tidbeck skriva om att hon lyssnar hon skriver. Så är det också för mig, för jag skriver ju faktiskt de här böckerna innan jag ritar dom. Jag tänkte vi kickar igång med en liten snabblista av de fem skivorna som jag lyssnar på när jag skriver. För de är nämligen bara fem. Utan inbördes ordning: Ride the Lightning, Master of Puppets och …And Justice for All av Metallica, TRON Soundtracket av Daft Punk och Flash Gordon Soundtracket av Queen. Det är alltså soundtrack och låtar som man hört så mycket att de bara är som ett brus. De skivorna och white noise (alltså inte Anthrax-skivan, utan ljudet) på youtube är det enda jag kan lyssna på när jag skriver.

Nu den riktiga listan! Också utan inbördes ordning. * Wolverine Blues, Entombed. Så himla typiskt av mig att välja den, alla gillar ju den. Men ingen älskar den som jag! * Chaos A.D., Sepultura. Okej, vi fattar, du var tonåring på 90-talet. Men hade ni se Sepultura ’93 på Mejeriet i Lund med en enorm mumie hängande från taket (se skivomslaget) så hade ni inte heller kunnat glömma den här.

* And the Circus Leaves Town, Kyuss. Den här skivan får representera hela jävla ökenrock-scenen, framför allt den runt Josh Homme. Det finns så mycket och så mycket så himla bra. För några år sedan hade Queens of the Stone Age ett jättefint familjeträd på deras hemsida, som visade hur alla banden satt ihop. Det var så spännande att följa det och lyssna på allt. Missa inte Desert Sessions-skivorna, kanske något av det bästa från Josh’s studio ute i Death Valley.

* White Zombie, La Sexorcisto: Devil Music Vol. 1. Den perfekta kombinationen av allt man älskade, serier, skräckfilmer och metal. Ännu mer 90-tal så klart.

* Suicidal Tendencies, Suicidal Tendencies. Ni skulle sett mig i klassfotot i åttan, med bandana ner halvt över ögonen, marinblå skjorta med bara översta knappen knäppt och mitt långa hår i fläta längst nacken. Det var så klart Suicidal Tendencies jag ville se ut som. När ni lyssnar på det här vill jag att ni också tar tag i nästa tips…

* Love & Rockets, Los Bros Hernandez. Det här är världens bästa serier, framför allt de av den ena brodern; Jaime Hernandez. Det handlar om två cholos, chicano-tjejer i en förort till L.A. som kallar Hoppers. Deras värld är väldigt synonym med Suicidal Tendencies musik. Så lyssna, läs och drick en 40oz, en helkväll!

Det får räcka för idag! Nu ska jag packa och åka till New York Comic Con. Kul va?! Jag ska också signera i Dark Horse Comics booth, så om något är där snälla kom och låtsas vara en kö. Tack, Kim W.

Fredagslistan 2016, vecka 40: Gästlistare Kim W. Andersson