Fredagslistan 2016, vecka 30: Vackra låtar

Gott folk!

Efter föregående veckans djupdykning i 1991 års utgivning tar jag idag tag i ett ganska brett och snårigt definierat ämne, nämligen vackra låtar. Vad är skönhet? Vill man bli riktigt upplyst så tar du tag i Umberto Ecos bok "Om Skönhet" som kom 2005. 2008 kom uppföljaren "Om Fulhet". Värt att veta om Eco är att han var en italiensk spränglärd professor vid universitetet i Bologna. Otroligt läsvärd om ni frågar mig. Mest känd är hans vilt spännande och lärda "Rosens Namn". Väl värd att kolla in.

Men jag slirar. Skönhet är ju något som är högst individuellt, och veckans lista bjuder på låtar som om jag ska vara helt ärlig drar åt det melankoliska och vemodiga hållet. Jag har alltid varit en romantiker och erkänner villigt att jag älskar musik som drar åt detta hållet. En del band lär ni känna igen, men ett band har vi aldrig haft med i någon fredagslista förrän nu.

Vi kör!

Jag öppnar med OPETH. Har ni hängt med ett tag på bloggen, eller kanske till och med känner mig så vet ni att OPETH är ett av mina favoritband. Att bandet är på gång med nytt material, "Sorceress" som släpps den 30 september, gjorde att jag blev sugen på att lyssna på "Pale Communion" igen. Med tanke på recension av nya plattan, men också för att jag faktiskt hade känt en längtan efter skivan. Jag tycker att bandet gjorde en rejäl upphämtning rent låtmässigt från "Heritage" som "bara" var okej. "Pale Communion" är dock fortfarande ett satans bra album. En av de finaste låtarna på skivan (och egentligen i hela OPETHs karriär om ni frågar mig) är Faith In Others. Här finns ett stramt vemod, ett fint sväng och en väldig närvaro. Jag märker att jag dras med och blir engagerad på riktigt, något som jag blir lika glad över att bli varje gång det händer.

Dan Swanö är ju en sjukt upptagen och mycket sysselsatt människa. Det märkliga är att jag har inte fattat vilket geni han är som sångare och låtskrivare förrän jag i stort sett snöade in på WITHERSCAPE. (Om ni vill läsa mer om senaste skivan och intervju med den andra hälften av bandet - Ragnar Widerberg - så klickar ni här). I vilket fall så hade jag inte lyssnat på något annat Dan varit involverad i. Tills en måndag för två veckor sedan då jag fick senaste Close-Up. I det numret pratade Mikael Åkerfeldt om sitt samarbete med Swanö i SÖRSKOGEN, och nämnde då NIGHTINGALE. Läst och gjort - jag kollade in bandets senaste alster "Retribution". Och dra åt helvete! Vilken vansinnigt bra och njutbar skiva. Jag har haft ytterst svårt att slita mig från att lyssna på den. Den har en skön förankring i 80-talshårdrock om ni frågar mig, men med en produktion som är så löjligt överlägsen att det är löjligt. Jag hade kunnat ta vilken låt som helst, men jag har gillat Lucifer's Lament redan från första lyssningen så det fick bli den.

Jag gillade IN FLAMES mer innan. Jag dömer absolut inte ut bandet som så många andra, men jag märker att jag återkommer mer sällan till detta numera väldigt stora band. Runt tiden för "Come Clarity" tyckte jag bandet var otroligt bra, tajta, relevanta och riktigt njutbara att lyssna på både på skiva och live. Jag har valt titellåten från "Come Clarity" då den har en extremt episk refräng och ett fullt medvetet vinden i håret solo. Bandet hade faktiskt detta som uttalat mål med låten som till slut fick ge namn åt hela skivan. Där ändrade sig faktiskt bandet, för jag vill minnas att det först var tal om att skivan skulle heta "Crawl Through Knives" som är ytterligare en väldigt bra låt på skivan.

Finska AMORPHIS är det lätt att tycka om. De representerar allt det som är bra och fint med metal från Finland. Det finns en speciell ton, ett tilltal i musik som kommer från det landet. Vid sidan av i mina öron ganska ointressanta giganterna NIGHTWISH har det formerats en kader band som det är svårt att avfärda. Jag tänker främst på INSOMNIUM, vilande GHOST BRIGADE och så AMORPHIS. Kanske är det bruket av klaviatur, eller så är det de rent bölande slingorna som så skickligt vävs in i låtarna? Något är det i vilket fall, och detta gör att jag alltid kommer att ge de tre ovanstående banden en chans när det är nya skivor på gång. För när de får till det, då blir det oftast extremt bra. Jag har valt Dark Path från "Under The Red Cloud". Skivan som helhet betraktat är väldigt stark och genomarbetad.

WATAIN är fortfarande världsmästare vad mig anbelangar, trots att senaste given "The Wild Hunt" inte är lika stark som "Sworn To The Dark" och skivan till vänster "Lawless Darkness" som är så knäckande i sin leverans att jag fortfarande baxnar. Jag har valt långa Waters Of Ain. Det verkligt episka och vackra drar igång vid femminutersstrecket ungefär. Då kommer gitarrslingorna fram för första gången, och ta mig fan om jag inte får tårar i ögonen varje gång jag lyssnar på dem. Det är ju musik när den är som mest kraftfull och massiv. Ett mästerverk.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 30: Vackra Låtar

Fredagslistan 2016, vecka 29: 1991

Gott folk!

Jag vet inte om ni prenumererar på Close-Up Magazine? Jag gör det sedan en herrans massa år, och i förrförra numret firade tidningen sitt 25-årsjubileum. Respekt på det säger jag! I det numret listade redaktionen de 25 bästa skivorna som kom ut 1991, och det fick jag lite feeling på. Jag lyssnade inte på alla skivor som kom ut 1991, men 8 stycken har och kommer förmodligen alltid att ha speciella minnen kopplade till sig. Musik är fint på det viset.

Vi kör!

METALLICAs svarta album. Om det någonsin har funnits en klassisk skiva som höjde ett band till megastatus så är det denna skiva. 1991 - det kan vara värt att veta - gick jag i 9:an och var en lagom förvirrad ung grabb som i fåfänga hade försökt övertyga större delen av min klass att METALLICA var världens bästa band. Vi var ett gäng hårdrockare i klassen som tidigt hade fattat grejen med råare musik. Efter det att "Metallica" kom ut så hade jag än svårare att få folk att fatta att de skivor som kom innan det svarta albumet också hade sina förtjänster då alla bara ville lyssna på Nothing Else Matters och The Unforgiven, haha!

METALLICA är ju ett band som jag återkommer till. Så kommer det nog alltid att vara. Det svarta albumet åker på ganska ofta, och det av flera anledningar. Låtarna, såklart, men också den rent storslagna produktionen tilltalar mig fortfarande mycket. Jag har inte valt någon av de "uppenbara" låtarna. Det är såklart ytterst svårt att använda det ordet då i stort sett varenda låt är fruktansvärt bra. The God That Failed är dock en låt bandet inte spelar speciellt ofta, vilket är synd, då den har ett tungt tillbakalutat sväng och en fin basgång.

 1991 var GUNS 'N' ROSES vid sidan av METALLICA det största bandet på planeten. Banden riggade en kaosartad gemensam turné (i ärlighetens mest uppstyrd av Lars Ulrich och Slash) som kuskade igenom USA och ställde till oreda. Och säkerligen en hel del bra konserter. Helt okontroversiell var turnén inte. Många av METALLICAs fans såg Axl Rose med anhang som en avknoppning av den så hatade 80-talsvågen av hårmetal som METALLICA tydligt hade tagit avstånd ifrån. Men, "Appetite For Destruction" hade följts av ett projekt så stort och framgångsrikt att det inte gick att blunda för att GUNS var ett megaband även dem. "Use Your Illusion" plattorna genererade så många hitsinglar att det var löjligt. Att bandet dessutom hade med sin You Could Be Mine-hit i Terminator 2 (en av årtiondets mest framgångsrika filmer) ökade bara på bandets färd mot stjärnorna. Jag köpte inte skivorna i CD-formatet. "The Black Album" köpte jag på vinyl såklart, men GUNS plattor köpte jag på kassett. Och jag lyssnade mycket på dem. Det finns mycket skräp på dubbelskivan. Med en total speltid på över 115 minuter blir det lätt så. Civil War gillade jag redan då, och den har inte förlorat sin charm.

 Jag tror att det var Alive jag hörde som första låt från PEARL JAMs "Ten". Jag minns inte att jag funderade speciellt mycket över att rent tekniskt var detta inte metal utan grunge, men så har jag senare i livet med en dåres (?) envishet hävdat att grungen räddade metallen på ett så oerhört övertygande sätt att jag har svårt att tycka illa om denna så bespottade subgenre. I vilket fall tyckte jag mycket om både "Ten" och efterföljande "Vs." och jag lyssnade mycket på bägge skivorna. Det är fortfarande lätt att gilla "Ten" för att den har så fina låtar, och att Eddie Vedder har en så gudabenådad bra röst.

NIRVANAs "Nevermind" betraktas väl fortfarande som skivan som gjorde grungen till en världsangelägenhet och slungade inte bara NIRVANA ut ur den miljö i Seattle som hade frambringat scenen. Har skivan åldrats bra? Ja, det får man väl ändå säga. Den fina, matiga och för att använda ett favorituttryck, väl avrundande produktionen köper jag fortfarande rakt av. Av skivans låtar så gillar jag mest Come As You Are, Drain Me, I'm On A Plane och In Bloom. Smells Like Teen Spirit har jag faktiskt tröttnat på. Jag lyssnade extremt mycket på den låten, för att inte räkna alla gånger den gick i rotation på MTV som alltid stod på i skolans café.

Vid sidan av de mainstreamartade megabanden ovan så existerade det såklart en mycket livaktig underjordisk scen. Det är ju en av fördelarna med hårdrock/metal tycker jag. Jag såg videon till titellåten till MORBID ANGELs "Blessed Are The Sick" på ett hårdrocksprogram som hette Diezel som leddes av Martin Carlsson (Expressen, numera chefis för SRF Magazine), Jerry Prütz och Tony Balogh. Det finns säkerligen klipp att kolla på YouTube om man känner för det. I vilket fall tyckte jag att MORBID ANGEL var det grymmaste jag sett. Det var tungt, ondskefullt och i mina oskuldsfulla ögon totalt dekadent. MORBID ANGEL har blivit ett band jag återkommer till med jämna mellanrum.

Jag håller fortfarande "Arise" som SEPULTURAs bästa skiva. Omslaget tycker jag fortfarande är groteskt snyggt och det appellerade såklart till mitt 15-åriga jag lite extra. Föregångsskivan "Beneath The Remains" är också bra, men det "Arise" lyckas så bra med är att skruva till det lite extra. Här börjar bandet tassa in på mer traditionell brasiliansk musik - något som skulle kulminera i "Roots" ett antal år senare. Produktionen är torr utan att vara dammig. Jag älskar hur Igor Cavaleras trummor låter. Gitarrljudet är smäckbra. Och skivan som helhet är ju späckad med låt efter låt av elitartad verkshöjd.

En klassisk skiva i ordets rätta bemärkelse. Chuck Schuldiner lyckas med "Human" fullständigt chocka hela death metalscenen. Detta är fortfarande så unikt i sin kvalitet att det fortfarande - trots att jag lyssnat på skivan i över 20 år - upptäcker nya saker vid varje lyssning, och totalt blåser bort all konkurrens. Så här kan death metal låta när den skrivs och framförs av verkliga visionärer. Inledningen till Lack Of Comprehension ställde nog lyssnarna. Jazzflum? Nog för att det vägs upp av ett satans rens och diaboliskt riffande, men jag kan tänka mig att det var fler än jag som satte Fantan i vrångstrupen vid första genomlyssningen.

"Clandestine" hamnade på plats 1 i Close-Up. Och visst är den en pärla som vidareutvecklade det som hade tagit sin start på "Left Hand Path" året innan. Ruggigt vilken utgivningstakt ENTOMBED höll i början av 90-talet. Och det var bara bra skivor egentligen. "Clandestine" framstår med sin sinnessjuka kvalitet i låtarna som ett nästan löjligt starkt album. Att hela bandet lirar på en nivå som än idag knäcker ryggkotor gör ju sannerligen inte saken sämre. Bäst är - såklart - Nicke Andersson som inte bara svarade för låtskriveri i samtliga låtar på skivan (såklart ofta i samarbete med andra), han både trummar bort all konkurrens och sjöng på skivan. Fast nöjd med sin insats på sången är han tydligen inte.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 29: 1991

Fredagslistan 2016, vecka 28: Gefle Metal Festival

 

Gott folk!

Idag startar första upplagan av Gefle Metal Festival, den festival som tar vid i en hårdare inriktning där Getaway Rock Festival lämnade. Och ni ser ju att line-upen inte är dålig. 

Men då flertalet band på den övre halvan av affischen har varit med i väldigt många fredagslistor tänkte jag fokusera på de på den nedre delen denna vecka! Gå för all del och kolla in de stora namnen - de är ju där uppe av en anledning (inte ANTHRAX, men de andra.) - men nedan har ni 6 band som är väl så värda att kolla in. 

Vi kör! 

 

SERPENT OMEGA är ett band från Stockholm som gillar sväng. Jag gillar i synnerhet Pia Högbergs riviga stämma som tränger igenom det mesta hennes medmusiker kavlar ut.

 

Dunderhypad black metal. MYRKUR betyder mörker på isländska, och även om MYRKUR listar New York som hemvist föddes Amalie Bruun som är enda fasta medlem i Danmark. Jag gillar detta inte fullt ut, men så är BM inte min huvudgenre. Tillräckligt bra/udda/coolt är det dock för att jag skulle ha kollat in MYRKUR om jag varit i Gävle. 

 

TYRANEX lirar thrash metal när den låter som mest retroartad, men satan så medryckande den är! Take The Torch är en helt ljuvlig låt som bör få er att stampa takten. Extra plus för att bandet frontas av Linnea Landstedt som gastar på utav helvete.

 

Matte Modin på trummor. Det räcker för mig.

  

 Tyska tvåmannatornadon MANTAR är en stor anledning till att kollega Robert valde att åka till Gävle denna helgen. Jag tycker att bandet är rejält intressant, men känner att jag nog ska ge det lite mer tid för att se om poletten trillar ner ordentligt.

 Avslutar listan med ett av världens bästa grindcoreband - GADGET som kommer från Gävle och har gjort en satans stark skiva i "The Great Destroyer". Kolla in dem! 

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 28: Gefle Metal Festival

Fredagslistan 2016, vecka 27: på gång eller nytt!

Gott folk!

Denna veckan tänkte jag fördjupa mig lite i band som antingen är på gång med nytt material, eller som nyligen har släppt nytt. Jag kommer denna veckan frångå Spotify helt, då minst en av låtarna som jag vill ta upp inte finns på denna plattform än och är alldeles för bra för att inte ha med.

Vi kör!

 Jag har ju aldrig gjort någon hemlighet av min kärlek till WITHERSCAPE, bandet som består av Dan Swanö och Ragnar Widerberg. Den kommande skivan "The Northern Sanctuary" som släpps den 22 juli är ett veritabelt smörgåsbord. Jag började dregla redan när bandet släppte första låten Wake Of Infinity och hade i stort sett satt på mig en hel skyddsutrustning när promon damp ner i mejlkorgen. Jag blev så glad att jag började spontandansa till familjens förundrade blickar när så skedde. Avgör själva (så vitt det nu går på en enda låt) - själv tycker jag att detta är så satans bra!

SPELLCASTER är ytterligare ett band från Portland, Oregon som jag tycker att ni ska kolla in. Ny skiva "Night Hides The World" släpps idag faktiskt. Jag har inte haft tillgång till den i förväg, men baserat på det jag hört på de tre "singelsläpp" bandet gjort så kommer jag garanterat kolla in skivan. Detta är helt skamlöst en rungande retroresa. Gillar du IRON MAIDEN som undertecknad (och vem gör inte det?) så kommer du garanterat att gå igång på detta. Och då pratar vi bandets tidigare del av karriären. Att SPELLCASTER verkar gilla "Mad Max: Fury Road" tycker jag är ett extra plus. Kopplingen? I Live, I Die, I Live Again som bandet sjunger är devisen för Immortan Joes Warboys. Bara en sån sak.

 ANCIENT ASCENDANT är ett fantastiskt bra band som 2014 släppte "Echoes And Cinder", en skiva som jag premierade med en hög position på årsbästalistan det året. Jag ser oerhört mycket fram emot nytt material från bandet, då de inte bara har en grov tyngd i sin musik utan också spelar med ett grymt sväng. Just sväng har blivit mycket mer väsentligt för mig de senaste två åren egentligen. Det finns inget nytt material att tillgå från bandet, men enligt bandets Facebooksida så har de befunnit sig i studion i år. Jag har grävt fram en riktig gammal (nåja, allt är ju relativt eller hur?) goding från 2012.

Ni förstår att nu blir det tekniskt eller hur? Precis. FIRST FRAGMENT är ett band vars alster ni aldrig kommer få se recenserade i mainstreampressen om jag säger så. Och det är lite synd (bara lite, men ändå) för det här bandet från den synnerligen rika musikaliska myllan i Quebec, de kan verkligen lira skjortan av de flesta. Lite intressant är att det sjungs på franska. Nu hör man visserligen inte många ord - det är ju ändå death metal vi pratar om - men många sångare vittnar om att känslan blir helt annorlunda om de sjunger på sitt modersmål jämfört med engelskan. Och det märks faktiskt lite grann när jag lyssnar på bandets skiva "Dasein". Här finns en lekfullhet också som jag gillar mycket.

Jag avlutar veckans lista lokalt med CHINE som släppte nytt för en vecka sedan. "Immanent" heter den skivan, och gillar du riktigt välljudande death metal ska du kolla in den. Det är ren ljudmumma i produktionen kan jag säga. Floating heter låten jag har valt. Den är en synnerligen bra, rifftät och maffig låt som jag föll stenhårt för redan vid första lyssningen.





Trevlig helg gott folk!

/Martin

Sommarläsning!

Ah, den ljuva sommaren är här igen med regn, Morden i Midsomer-repriser och Allsång på Lotta. Is nice för många, men för den som känner för att förkovra sig lite i litteratur tänkte jag bjuda på några matnyttiga tips.

De första två finns att köpa både här och där och finns även att låna som e-böcker på biblioteken om du har ett lånekort och en smartphone eller surfplatta. Är du osäker på om just ditt bibliotek i Hallstahammar / Säffle / Östra Ljungby tillhandahåller dylika? Eller osäker på hur det fungerar rent tekniskt? Kontakta mig så hjälper jag.

ANDERS JOHANSSON - "Trumslagarpojken". För några år sedan hade jag förmånen att få samtala med Anders på Dunkers Kulturhus i Helsingborg i samband med en konsert, och blev då golvad av alla historier han hade. Nu är många av dessa äntligen nedskrivna och samlade i en självbiografi som släpptes för någon månad sedan. Det är rolig läsning för det mesta, men inte utan allvar. Intressantast tyckte jag var kapitlen om HAMMERFALL, speciellt tiden mot slutet när det blir väldigt påtagligt - åtminstone för denne läsaren - att han inte kan stanna kvar i bandet av olika anledningar. Snabbläst bok dessutom, jag tror den tog mig knappa två timmar.

CARL LINNAEUS - "Jag Sålde Min Själ Till Hårdrocken". Min käre vän och vapendragare Claes har samlat sina bästa och mesta intervjuer för Sweden Rock Magazine i en bok. Han har dessutom haft möjlighet att förbättra och förlänga vissa grejer, och har även skrivit helt nya inledningar till samtliga intervjuer. Dave Mustaine, Gene Simmons, Ace Frehley, Glenn Danzig med flera får ordet och Carl styr dem rätt när de svajar ut för mycket. Oftast. Fast inte riktigt alltid. Ibland gör han sig ovän med dem också. Och det är nog det roligaste av allt. Obligatorisk läsning!

Nu blir det läsning på engelska. Dessa finns att beställa både här och där men framförallt finns de som Kindleböcker, alltså e-böcker på Amazon. Man laddar ner en app till sin smartphone/surfplatta som heter Kindle och sedan köper man böcker och läser bums. Tekniken 2016 är fantastisk.

GREG RENOFF - "Van Halen Rising". Jag är inget utpräglat Van Halen-fan men jag älskar välskrivna biografier, och detta är en sådan. Jag fick tipset av min vän Niclas MullerBuller på Sweden Rock och under tiden han berättade om boken köpte jag den, laddade ner den och började läsa. Denna bok går igenom VH's tidiga dagar, på de där gårdsfesterna och i källarlokalerna i och omkring Pasadena i Kalifornien. Den berättar om hur det redan på förhand var dödsdömt för David Lee Roth att jobba med de andra, men hur de höll ihop för the greater good. Lite som Kiss med Ace och Peter. Otroligt välskriven och spännande bok, även för den som inte är bandets största fan. Dessutom: 8 dollar på Kindle. Jisses.

...och en klassiker som förtjänar att läsas om och om igen:

GARRY SHARPE-YOUNG - "Never Say Die: Black Sabbath 1979-1997". En av de bästa böcker jag läst i ämnet Black Sabbath, innehållandes massor av rolig info om åren UTAN Ozzy ("WUT? Har Ozzy inte alltid sjungit? Fattar inget?" sade ingen någonsin.). Det är nästan otroligt att Tony Iommi lyckades hålla ihop sig själv när bandet spretade åt alla håll, något som såklart märktes i exempelvis videon till The Shining där de hittade basisten på gatan. Eller hela grejen med David Donato, eller....eller... You get it. En riktig kanonbiografi, skriven för över 10 år sedan medan alla fortfarande levde så han har intervjuat precis alla som kan tänkas. Omistlig! 16 dollar på Kindle.

Sedär, lite att fördjupa er i när släktingarna hotar med besök eller solen tittar fram.

/Alex

Pretties For You live 2015 - A dvd review

This long review will be in english since I want the people involved to be able to read it.

I love the ALICE COOPER album "Pretties for you". Sometimes I feel quite alone in my passion for it which is understandable in some ways of course (it sounds NOTHING like Poison you know), but sometimes I just wish more people would come together and enjoy the album and maybe even get today's Alice to do a song live. If nothing else it would most certainly shake people up. Until recently I had no hopes of ever getting to hear this music live myself though, but in some ways this has now changed.

Sometime late last year I was pointed to a facebookgroup called PRETTIES FOR YOU NYC. I had no prior knowledge of this group but clips on the page showed it to be a musical group rehearsing to play the PFY album live in New York in november 2015. You could have knocked me over with the weather. And best of all, they sounded pretty fekkin' awesome.

I could not go to New York to see the show, rest assured had I not had my NYC trip planned for december I would have jumped on the first plane but two trips to the big apple in one month would have put a strain on my budget and quite possibly resulted in a change of locks when I got home... Therefore I was very happy to learn that the performance would be filmed for a DVD. I got it in the mail yesterday, and now I have to change underwear.

As I said I had no prior knowledge of the bandmembers, the band leader is "Glen Buxton"-guitarist Nick Didkovsky and then we get Glenn Johnson on drums, Max Johnson on bass, Adam Minkoff on keyboards and vocals, Nick Oddy on the "Michael Bruce" guitar and lastly the eerily '68-Alice-looking Paul Bertolino on vocals. These guys play through the PFY-album in the correct order, adding a couple of encores to it all in the process. And in the audience we have original Alice Cooper Group members Dennis Dunaway and Neal Smith. Dennis even introduces the show by telling a few stories about that particular point in time. You see? This is the stuff my dreams are made of. Let me tell you about it.

For the Titanic Overture intro Nick had made his own version in a multiple guitar arrangement which they played over the PA while showing the original vinyl album to the audience. Incredibly moving and well arranged. Then we march right into 10 minutes before the worm. Perfect rendition. Sing low, sweet cheerio sounds good and then the first of my two personal faves comes alive, the song about the girl Today Mueller. I kid you not when I say I was mesmerized. By a DVD. That never happens. What would I have felt had I been able to be in the audience that night? I get goosebumps thinking about it. God I love that song. Living comes alive (heh) and then the groundshattering, stomping would-fit-great-in-a-set-2016 Fields of regret takes off. I travel back in time to Toronto 1969, that infamous bootleg which is one of the three known concert recordings from the time. I am there. In the zone. Spaced out. The sound is heavy but detailed, it's not perfect but it's perfect for what it is. And when the song is over...we turn the vinyl over.

After some tuning the amazing No longer umpire kicks in. Again, this must be what is was like sitting in a crowded room in 1969 experiencing this weird and wonderful music, except for the patrons which are all probably quite a bit older now than they were back then. After Umpire we travel back to the Cheetah, to go to the Levity ball. Another brilliant song and if I close my eyes I am there with them. The desolate feeling of the Cheetah recording on the original album is not quite captured, but it doesn't matter. The desolate feeling of the song remains intact. Next up - my second fave B.B. on mars. Paul even does the intro from the live at the Whiskey live recording "This is a song called B.B. on mars, it's about this B.B.......on mars". I almost fell off the sofa. That intro, which I have loved and laughed at for 25 years, such a small thing to do, but which immediately lifts me high into the clouds. And then the song bursts alive. Guys - if you only knew what you do to me. It's incredible, nothing else to say.

After the onslaught that is B.B. on mars it's almost comforting to relax to Reflected and the happy Apple bush, two lighter songs that does not at all prepare you for the crazed madness that comes next which is Earwigs to eternity. And as the last song Changing arranging draws to a close, I catch my breath. The whole album. Song by song, but not note for note. No, this is not a classical Mozart piece. This is living, breathing, pulsating music which demands a lot from the listener and from the performer, and to ask that it was performed exactly note for note as it was on the album would be to miss the point. It's nigh on perfect, rest assured, but it breathes by itself. It really can't get any better.

Or so I thought.

Encore time. What to do? That epic, no holds barred Nobody likes me of course. Best song of the 60's, and way too forgotten. And best of all? Dennis Dunaway takes the stage to sing it. You can't make this up. You don't even dream it. But there it is. A wonderful version of a great song. There are two more songs on the dvd, first up is (You drive me) nervous which has Dennis on BASS for crying out loud, and then we also get Halo of flies. Both of these sound very nice but for me they actually don't add to my enjoyment since I wanted to hear PFY only (even though seeing Dennis play on one song was a treat). If I could wish for one thing I would have wished that Don't blow your mind was one of the encores. But it really doesn't matter.

I am back now. Back from the zone. Back from 1969. I never thought I would see anyone do this. Never Alice of course, but never anyone else. I had thought this album would be lost to time. But Nick, Glenn, Max, Adam, Nick and Paul made sure that we don't forget. They picked it up from it's hiding place and let us other fans know that we are not alone in our love for this. We stand as one, most people will never know what we talk about or understand the love. But that's their problem. For those of us who DO know it's a perfect love.

"Pretties For You", the band, Dennis and Neal - what a wonderful show. Thank you for making it possible. Now - how do we get you guys to play this at the Sweden Rock Festival in 2017?

Order the dvd HERE. Just do it.

EPILOGUE

I met Alice in London in 2011, and while he signed my PFY album I told him it was my fav and that Today Mueller was the best song. He then proceeded to sing the first four lines from it. If I had only had a tape recorder with me...

/Alex

Fredagslistan 2016, vecka 26: Gästlistare - Madeleine Bäck

 

Gott folk!

Det har blivit dags för den, i alla fall i denna svängen, sista gästlistaren för säsongen. Denna gång är det en författare som jag uppskattar mycket - Madeleine Bäck - som levererar en finfin, hård och ångande lista. 

Madeleine begick debut med en satans bra, sexig, farlig och på de flesta sätt alldeles fantastisk skräckis som heter "Vattnet Drar". Har ni inte läst den så har ni en fin stund framför er, det kan jag lova!

 

Bara omslaget ger ju både kalla kårar och metalvibbar eller hur?

Nog ordat från mig - nu lämnar jag ordet till Madeleine! 

/Martin

De senaste två åren har jag ägnat, antagligen osunt, mycket tid åt att bli en metalbrud. Eller egentligen en metalkille. Okej, flera metalkillar om jag ska vara riktigt ärlig. Min fredagslista rockar den metamorfosen.

Först ett erkännande: jag har inte vuxit upp med en Iron Maiden-tisha som nattlinne. Som tonåring fattade jag aldrig tjusningen med Metallica, Slayer eller andra, i mina öron, plågsamt manglande band. 

Jag lyssnade på Depeche Mode. 

Var löjligt förtjust i Dr Martens-kängor. 

Men. Jag älskade metal som kultur och jag älskade folk som gillade metal. Det gör jag fortfarande. Och kanske är det faktiskt kärlek som speglas i den här fredagslistan. För den som är författare måste älska, inte bara att skriva, utan även sina karaktärer. I min debutroman Vattnet Drar, och de två uppföljarna Jorden Vaknar och Berget Offrar, finns en rad metalfrälsta människor. De gillar allt från heavy metal till black. För att göra dem rättvisa var jag tvungen att bli lite frälst jag också.

Så – Möt Viktor, Calle, Lukas och Robin. Ett gäng killar kring de tjugo som bor i den lilla bruksorten Hofors i Gästrikland. Uppvuxna med jävliga hemförhållanden och i social utsatthet har de halkat ordentligt snett i ett samhälle som erbjuder få möjligheter till utveckling. De drogar, stjäl, langar sprit, slåss. Och de lyssnar på black metal. Det skulle jag också göra.

Men hur, var frågan. Att jag skulle hitta guldet i black-mörkret var gravt osannolikt. Jag hade inte tid att torrsimma musik i månader. Jag behövde hjälp. 

Nu kommer det fina. Metalkulturen accepterar nollor som mig. Till och med synth-otrogna nollor. Jag hann bara oja mig över min extrema okunskap i någon vecka innan jag hade flera fantastiska guider som frivilligt ställde upp på att leda mig in i mörkret. Jag fick spellistor, youtubeklipp, specialbrända inspelningar av band som inte omhuldas av Spotify. Framför allt två personer hade extra mycket tålamod och gjorde verkligen sitt yttersta för att få mig att fatta.

Tyvärr gjorde jag inte det.

Black Metal lät förfärligt. 

Mina öron höll på att ta livet av sig.

Jag insåg att jag behövde öka insatsen. Jag behövde få in black metal i blodomloppet. Jag behövde åka på festival.

Sommaren 2014 tog jag därför med mig min mest hårdrockiga tjejkompis och for på Getaway Rock i Gävle. Där, i en ångande varm sommarnatt, trillade poletten äntligen ner. Klockan var närmare ett när Watain gick upp på scen och till slut fick mig att fatta. Det hade inget att göra med deras brinnande hästskalleförsedda facklor, med gethuvudet på scenens altare eller med blodmaskinen (ärligt talat hade jag svårt att förstå charmen med detta). Det var musiken som tippade mig. Känslan i kroppen. Som en tryckvåg från huden och in. Hela bröstbenet skakade. Jag kunde knappt andas. Och jag var helt avslappnad. Lugn. Inte en tanke fick plats i huvudet. Allt som fanns var musiken.

Det här är och förblir en av mina bästa konsertupplevelser. En av de där riktigt få musikupplevelser man får som gör någon skillnad.

Min spellista tar så klart upp Watain. Att lämna dem ute vore omöjligt, särskilt som de också förekommer i boken. Listan som helhet rymmer dock bara en bråkdel av den inspiration jag fått till Vattnet Drar. Den är sammansatt av mig tillsammans med min mest entusiastiska metal-coach (Tack!). Se den som ett smakprov på en resa mot ett allt tätare mörker. Här ryms inte bara black-killarna från Hofors utan också den långhåriga metalfarsan som gillar Metallica och Iron Maiden.

Mina egna favoriter är Arch Enemy – You will know my name och Necrophobic – Blinded by light, Enlightened by darkness.

En liten varning utfärdas för den sista låten. Celebrate Your shame av Body & Krieg passar månne inte de känsligaste.

Min egen metalmorfos är långt ifrån över. Syntharen har inte riktigt blivit metalbrud, det vore att ljuga. Men jag har lärt mig vad det handlar om. Det är i kroppen det sitter. I hjärtat mest av allt.

En riktigt trevlig metal-sommar önskar jag alla läsare. 

Madeleine Bäck

Fredagslistan 2016, vecka 26: Gästlistare - Madeleine Bäck