Fredagslistan 2015, vecka 9: Trumfill

Godmorgon!

Idag ska vi prata om trumfill. Jag är, trots mitt trummisskap, en stark motståndare till trumsolon. Det är onödigt att lägga tid under konserter på att ha solon överhuvudtaget tycker jag, men mest onödiga är trumsolon. Trummor är ett kompinstrument, och jag förutsätter att alla band jag går och ser har en duktig trummis som bjuds på rikliga tillfällen att visa detta i låtar. Trumfill däremot är en annan sak. De kan jag inte få nog av.

I veckans fredagslista får ni fyra låtar med korta utbrott av slagmumma som har satt outplånliga spår i hjärnan hos undertecknad.

Skiva "Death Domination", låt: ...And The Empire Shall Fall. Trummis: Mikke Norén.

Skivan är i sig väl värd att kolla in. Jag lyssnade oerhört mycket på den 2009, året den kom ut.
I låten ber jag er spetsa öronen lite extra vid  3:18 och 3:49 då den gode Norén lirar loss med lite extra ackuratess. Satan i gatan vad bra det är!

Skiva: "...And Justice For All", låt The Frayed Ends Of Sanity. Trummis: Lars Ulrich. Jag vet inte om ni visste det sedan innan, men jag gillar verkligen "...And Justice For All" för det makalösa låtmaterialet som METALLICA pressade ur sig. Ulrichs trumspel har aldrig varit bättre än på den här skivan. 

Jag ber er spetsa öronen lite extra vid 4:03. Då kommer det bästa fillet i METALLICAs historia. Faktum är att det inte kommer att komma ett bättre fill ur Ulrichs lekamen någonsin. 

Skiva: "Hate Crew Deathroll", låt: Bodom Beach Terror. Trummis: Jaska Raatikainen. På tips av Henke Nygren (jag har tappat räkningen på hur många band han har tipsat mig om, haha!) kollade jag in CHILDREN OF BODOMs "Hate Crew Deathroll". Bandets musik stannade inte kvar hos mig, men fillet vid 0:48 gjorde det uppenbarligen. En ljuvlig pukrullning. 

Skiva: "Seasons In The Abyss", låt: Spirit In Black. Trummis: Dave Lombardo. Jag har ju haft med denna låt flera gånger i olika listor, så har ni tröttnat är det förståeligt. Jag har det uppenbarligen inte. Hela låten är ett ymninghetshorn av drivet trumlir från Lombardo att jag knappt vet var jag ska börja. Den lilla pukrullningen vid 0:15? 1:25? 1:59? Övergången till tvåtakt vid 2:16? Ja, ni fattar - det är mycket som händer i låten. Vrid upp, och dyrka. Det har jag gjort så många gånger att jag tappat räkningen, haha!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 9: Trumfill

Veckans Youtubeklipp: MEGADETH "Holy Wars...The Punishment Due"

God eftermiddag!

1990. Jag bodde i Karlskrona och var 14 år gammal. MEGADETH hade kommit ut med ett nytt album med titeln "Rust In Peace" som jag, såklart, skaffade. Kort därefter såg jag bandets video på låten Holy Wars...The Punishment Due. Fy satan. Jag var så brädad av den videon. Estetiskt är det inget märkvärdigt över den. Jag brydde mig mycket lite om sådant på den tiden. Desto viktigare var hur trummorna såg ut. Och Nick Menza som lirade i bandet vid den här tiden hade den grymmaste riggen på planeten. Tyckte jag då i alla fall.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 8: Himlen

Himlen som företeelse är betydligt mindre intressant än föregående veckas tema. Evig lycka liksom. Inte så kul som det kanske låter. Vad vet jag, jag tror ju inte på varken himmel eller helvete.

Vi kör.

Italienarna i DMG fick jag nys om via deras senaste alster "Momentum" en trevlig skiva. Men idag ska vi inte prata om den, utan om "Hidden Place" och låten Heaven. Att anta att DMG hade lyssnat en hel del på DREAM THEATER och SYMPHONY X inför den skivan är inte att dra för stora växlar. Men det funkar - det är svulstigt, men bra. Gitarrsolot är riktigt fint.

From The Heaven Of My Heart från "Skyforger". Det är svårt att inte tycka om AMORPHIS. Musiken har den rätta tonen, produktionen är bra och Tomi Joutsens stämma är som rent guld.

Premiär? Jag tror det faktiskt. Danska PRETTY MAIDS hör inte till det jag lyssnar på alls faktiskt. Jag vet att vi hade "Pandemonium" på biblioteket innan vi gallrade bort i stort sett all pop/rock/metal från våra samlingar, men jag kollade aldrig in den. Little Drops Of Heaven är en svulstig låt i midtempo med ett fint (men kort) gitarrsolo. Det är radiovänligt av bara fan, men det funkar trots detta ganska bra.

Obligatoriska låten från IRON MAIDEN, haha! Gissa vilken? Heaven Can Wait från "Somewhere In Time". Jo, precis.

ABIGOR är ett av Hatpastorns favoritband. Ni vet ju att jag inte är en black metalkonässör av rang, men ibland måste man ju kolla in genren. Gosse, säger jag bara. Jag har endast lyssnat på "Fractal Possession" och kan inte säga om den skivan är representativ för bandets karriär. Men det är jävligt bra. Heaven Unveiled heter låten. Och den är en uppvisning i meckighet och knastertorr proddning. Det blir nog att kolla in bandets diskografi i övrigt, för detta är bra av bara fan.




/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 8: Himlen

Veckans Youtubeklipp: METALLICA "One"

God förmiddag!

Tänkte vi skulle dröja oss kvar i 1980-talet även denna vecka. METALLICA hade fram till dess att bandet gav ut "...And Justice For All" 1988 vägrat göra videor. Nu skulle det bli ändring på det. Man gjorde en video på kanske inte bara den starkaste låten på skivan, utan även en av de längsta. På 7 minuter och 44 sekunder var läget inte det bästa för videon, då MTV - den givna kanalen - tycktes föredra betydligt kortare låtar. Men detta var METALLICA, bandet som hade byggt upp en mäktig fanskara helt på egen hand och följdaktligen blev videon en stor succé.

Filmad i svartvitt (extremt pretentiöst) och med inklippt material från filmen "Johnny Got His Gun" som inspirerade låten är videon betydligt kraftfullare och bättre än bandets senare videor.

/Martin

Black Sabbath - 45 years on

Kalenderbitare som jag är kan jag naturligtvis inte låta denna dag passera obemärkt.

Fredagen den 13:e februari 1970, alltså för 45 år sedan, gick Gert-Åke in i sin lokala skivbutik och såg en underlig skiva i facket för nyinkomna vax. BLACK SABBATH stod det på konvolutet, som i övrigt var ett synnerligen underligt sådant. En suddig kvinnoliknande karaktär stod i en höstliknande atmosfär framför en gammal byggnad. Inget mer.

När Gert-Åke kom hem startade han skivan som mycket riktigt inleddes med regn och rusk. Och kyrkklockor. Sedan bröt helvetet löst. Gert-Åkes liv skulle aldrig bli detsamma. Inte mitt heller. Eller ditt.

Happy 45th anniversary you monster of an album! Incomparable is the word. Majestic is the music.

Lyssna på skivan på Spotify genom att klicka HÄR. Ännu bättre, släng igång din originalvinyl på Vertigo när du kommer hem. Tänd ett ljus. Njut.

/Alex

Fredagslistan 2015, vecka 7: Helvetet

Helvetet. Alldeles oavsett om man tror på dess existens så kan vi inte förneka att helvetet har påverkat och utgjort inspiration till rätt många konstnärliga yttringar under åren. Till vänster har ni en del av Hieronymus Boschs (c. 1450 - 1516) version av den. Hiernonymus Bosch är för övrigt namnet på detektiven i Michael Connellys romaner. Och ja, direkt referens till målaren.

Vi kör.

SLAYER med Hell Awaits från "Decade Of Aggression" från 1991. En riktigt trevlig skiva om ni frågar mig. Jag kunde inte tänka mig en lämpligare öppningslåt. Ni ska veta att det fanns att välja av om jag säger så, haha!

När jag intervjuade Paul Mazurkiewicz 2012 snackade han sig salig om AEONs "Bleeding The False" från 2005. Jag gillar andra plattor i bandets diskografi betydligt bättre, men det går ju inte att stå emot en låttitel som Hell Unleashed . Att det dessutom är en pungspark till låt gör ju saken inte sämre. Den knastertorra produktionen gillar jag, märkligt nog alldeles ypperligt.

Om AEON är rakt på gillar TREPALIUM att krångla till det lite grann. Mest med sväng, vilket blir uppenbart ganska kort in i Inner Hell från "XIII". Gillar ni bandet sedan innan är det bara att gratulera, ni andra har en fin bekantskap framför er.

Jajemänsan - TWISTED SISTER! Det roliga är att jag inte lyssnade speciellt aktivt på bandet då de hade sin heyday på 1980-talet. Sen gick jag och såg bandet på SRF för ett antal år sedan. Gosse vilken spelning! Jag var fullständigt lyrisk och delade ut högsta betyg rakt av. Burn In Hell från klassiska "Stay Hungry" från 1984. Ett rimligt låtval.

Peter Tägtgren tar ton på "Nightmares Made Flesh" från 2006 och får större delen av death metalscenen att kollektivt inta triumfatoriska poser. Satan vad bra det är. Brave New Hell heter låten. Vrid upp volymen och värm upp nacken för nu blir det mosh.






/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 7: Helvetet

Crowdshot - The Bootleg Cowboys

Bootlegs har varit en stor del av mitt liv sedan jag fick veta att de fanns. 1988 kom en svensk bok om KISS kallad "Still On Fire", i slutet av den fanns en fullständig diskografi inklusive massor av skivor jag aldrig hört talas om. Tydligen innehöll dessa rena konsertinspelningar. Där och då förändrades mitt liv totalt, och väldigt snart skulle det även visa sig att det fanns bootlegs på FILM också. Både tv-filmade konserter från 70talet och privatinspelade - PRIVATINSPELADE - filmer från senare år. Jag har aldrig återvänt till den jag var innan utan har sedan dess ägnat mitt liv åt denna musikvärldens allra finaste inriktning - den som bevarar musiken för framtiden.

Vi har ofta blivit jämställda med tjuvar. Fine. Tyck det då. Jag ber då att få hänvisa till två saker. Dels boken "Bootleg" av Clinton Heylin, som går igenom varför konsertupptagningar snarare är att se som ett kulturarv som aldrig hade existerat om det endast låg på multimiljonindustrins bord. Dels hänvisar jag till Lionel Mapleson, anställd på Metropolitan Opera House i New York för ungefär 115 år sedan. Han hade en portabel mojäng som spelade in ljud, och med den blev han världens första bootlegger när han vevade in den tidens stora stjärnor på vaxcylindrar. Ingen annan spelade in dem, det fanns ingen "musikindustri" - det fanns bara musik som han tyckte var vacker och ville bevara för framtiden. Han hyllas idag, de få överlevande av hans inspelningar studeras av musikintressenter världen över och otaliga spaltmeter har skrivits och skrivs fortfarande om denna pionjär.

Nu kommer historien om 80- och 90talets "Bootleg Cowboys", personerna som med risk för stora problem gjorde det DU inte gjorde. Personerna som bevarade konserterna. Personerna som gjorde möjligt att gå tillbaka till Kiss konsert i New Haven 1987, METALLICAs spelning på Roskilde 1986 eller varför inte en händelse som den sista spelningen Ritchie Blackmore gjorde med DEEP PURPLE i Helsingfors 1993? Inspelningar som inte hade blivit möjliga att studera, lyssna på, njuta av om det inte varit för dem. Eller vad fan, för mig. Jag är också en av dem. En av oss. Även om jag kom in sent i matchen.

Intervjuer är gjorda, och den första trailern till "Crowdshot - The Story Of The Bootleg Cowboys" släpptes ut imorse. Och även om jag förstår surhuvudet Dave Mustaine på vissa plan så ser han ingen skillnad på bootlegs (olagligt gjorda konsertinspelningar) och counterfeits (piratkopierade originalskivor)/olaglig nedladdning. Det är en enorm skillnad. Konsertinspelningarna är gjord av samma anledning som Lionel Mapleson stod där med sitt vevande. Utav ren kärlek till musiken.

Det blir nog en fin film.

Trailern ser du om du klickar HÄR!

/Al

Moscow Music Peace Festival

Jag tror ändå att vi måste prata lite om Moscow Music Peace Festival. 1989 stod hårdrocken i högre kurs än någonsin i det vittrande Sovjetunionen. Inte för att så värst många band spelade live där, eller ens gavs ut officiellt på skiva. Nej, det var snarare i underjorden hårdrocken levde och frodades. Vissa band vågade dessutom inte åka dit, andra fick inte. Märk då det kollektiva "WHAT DA FUCK?" som gick som ett sus genom hårdrocksvärlden när det plötsligt skulle hållas en hårdrocksfestival i Moskva i augusti för att visa världen att Sovjet - det är ett land som kan rocka, det. Det politiska spelet gick denne tolvåringen helt förbi, men det handlade tydligen om att skumraskfiluren Doc McGhee (Kiss nuvarande manager, host host) hade smugglat knark och åkt fast, och som del av det påföljande straffet skulle han utnyttja sina kontakter i musikvärlden (till viss del f.d. kunder får en tro?) för att slänga ihop en antidrog-gala hos den stora björnen i öst. Och herrejävlar vad han slängde ihop.

Var det Super Channel som visade konserten? Jag vill bestämt minnas det men kan ha fel. I vilket fall, under två dagar på gigantiska Luzhniki Stadium i Moskva bjöds den svältfödda publiken på det finaste väst hade att erbjuda. Båda dagarna såg följande band spela: SKID ROW, CINDERELLA, BON JOVI, MOTLEY CRUE, OZZY OSBOURNE, GORKY PARK och SCORPIONS. Man kan idag läsa sig till att en massa egon satte käppar i hjul och vissa fick mer speltid än andra bla bla bla. 1989 fanns det dock få kanaler för dylik information, varför vi bara njöt av spektaklet. Scenen var byggd på en stor skiva som var roterbar så att när band ett spelade byggde man upp scenen för band två samtidigt. Ungefär som på California Jam 1974. Stencoolt.

Härnäst följer mina minnesbilder, den som skiter i dessa kan skippa direkt till filmklippen längre ner:

1. Jag har inget som helst minne av Cinderellas spelning. Brydde mig verkligen inte alls. Synd, för idag hade jag uppskattat att få ha "varit med".

2. Jag lärde mig älska Skid Row i samma sekund som Makin' a mess drog igång.

3. Bon Jovi gjorde en bra spelning, men jag minns fortfarande att jag tyckte de kändes som gamla gubbar jämfört med de andra banden. Lite väl präktiga kanske?

4. Motley Crue var fruktansvärt coola då. Idag känns det som en lite sådär spelning med deras dåvarande mått mätt, men låtvalet är fortfarande fenomenalt för en så kort spelning.

5. Gorky Park fick lite för stort utrymme med tanke på att A. De hade bara en bra låt och B. De lät riktigt röv redan för en tolvåring.

6. Ozzy hade jag ingen superrelation till tidigare men även där minns jag att intresset väcktes. Shot in the dark för bövelen!

7. Scorpions kändes av någon anledning inte alls gubbiga. Skumt med tanke på att jag nog borde tyckt det, men jag tyckte och tycker att de gör en grym spelning. Tänk om Wind of change hade varit skriven redan då. Den låten på den stadion det året, det hade man kunnat skriva en egen spalt om.

Större delen av denna ypperliga begivenhet gick alltså på tv och släpptes även på hemvideo i form av tvenne VHS-kassetter med musik och dokumentärt material blandat. Även om banden inte spelade så värst länge så är de kompletta konserterna från båda dagarna inte tillgängliga. Man kan via de källor som står till buds idag få se hopklippta varianter av framträdandena om man vill, men tänk ett bluraysläpp på rubbet. I en box med en commemorative book, biljettreplicas och en påse vitt pulver. Jag hade tagit semester för det.

Tills dess, jag ber att få bjuda på vad som verkar vara mer eller mindre en sammanställning av allt cirkulerande material. Det finns massor av olika versioner av spektaklet på tuben, de två hemvideokassetterna finns där, likaså olika långa versioner av somliga band samt något enstaka riktigt dunderklipp vad gäller kvalitet. Men det bästa är en fyra delar lång uppladdning av en person kallad Hardmuz01. Tack för det Hårda musen. Plugga i högtalarna, sätt volymen på "stun" och lär bordsgrannen hur hårdrocken skulle låta 1989.

EDIT: Alla banden spelade båda dagarna har några påpekat, jag har uppdaterat texten för att spegla detta bättre. Tack för infon gott folk!

/Alex

Veckans Youtubeklipp: MAGNUM, slutet på 1980-talet

Godmorgon!

Idag ska vi prata MAGNUM, bandet som enligt Alex alltid levererar live och som har tagit ganska mycket lyssnartid på bekostnad av annat för mig personligen under de gångna veckorna. 1980- och 1990-talen var videons guldålder. På denna tid var MTV fortfarande en högst väsentlig kanal för väldigt många band. När det gällde hårdrocksbanden fick videorna gärna vara storvulna, och man var aldrig rädd för att ta i allt vad man kunde. Stort var bättre. När det gällde MAGNUM vet jag inte om så var fallet, men jag kan ana att det faktiskt var så när jag kollar på nedanstående film.

1985 släppte bandet "On A Storyteller's Night" som blev startpunkten för bandets första storhetstid, 1986 kom Vigilante (som jag inte alls gillar) och 1988 kom skivan från vilken nedanstående låt är hämtad, "Wings Of Heaven". Vid det här laget lirade MAGNUM på de stora arenorna, inte minst klassiska Hammersmith Odeon. Man tog i. Jag tycker att låten Wild Swan är fruktansvärt bra, vilket behövs, för nog skruvar jag lite på mig när jag tittar på videon. Tänk att band såg så här ut - på allvar!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 6: Luft

Hojt!

Denna vecka ska vi avhandla luften som tema. Ett inte helt lätt tema får jag erkänna, men en radda finfina låtar fick jag ihop i alla fall.

Vi kör.

Har ni inte lyssnat på ATHEISTs tidiga material så tycker jag verkligen att ni borde göra det. Det är så ljuvligt meckig musik att jag förstår att death metalscenen stod lika förbryllad som inför CYNICs förstlingsverk "Focus". "Elements" var ATHEISTs sista skiva innan det långa uppehåll som bandet hade mellan 1994 och 2006. Låten Air är konstig på precis rätt sätt om ni frågar mig. Den dansar verkligen fram och svänger på ett skruvat sätt. Underbart.

Susanne tipsade mig om DAYLIGHT DIES för ett antal år sedan, och jag föll hårt för bandets "A Frail Becoming" från 2012. Bandets dystra döds är fantastiskt för det mesta. "Dismantling Devotion" från 2006 har en låt, Dead Air som är så vanvettigt mäktig att den är tvungen att ha en plats i veckans lista.

Aces High. Nog sagt, eller hur?

Habil döds utan stora åthävor är vad JUNGLE ROT har stått för sedan dag ett av sin karriär. Det är inte det bästa som har getts ut på några villkors vis, men bandets musik är så gemytligt sympatisk att det är ytterst svårt att inte stampa takten då det bjuds upp till mosh. Från "Fueled By Hate" från 2006 har jag tagit Gasping For Air som har en lika långsam som effektiv refräng.

MECHANICAL GOD CREATION kommer från Milano. Det kan man verkligen inte höra om jag säger som så. Bandets tekniska döds är till stora delar extremt kul att lyssna på. Terror In The Air är en finfin låt med gött sväng och rikligt med techmumma.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 6: Luft

Veckans Youtubeklipp: DAWN OF DEMISE

God förmiddag!

DAWN OF DEMISE är ett death metalband från Silkeborg i Danmark. Jag såg dem på Copenhell 2014 och föll likt en fura i farstun för bandet. Nedanstående låt har några år på nacken - 2008 kom den ut för att vara exakt - som en del av EP:n "Lacerated". Trummisen är utbytt sedan dess, men Kim L. Jensens lir skäms verkligen inte för sig, vilket för övrigt gäller övriga medlemmar i  bandet.



/Martin