fredag, november 15, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 46: En kosmisk tripp i mystiken och kaosets tecken



Allting börjar med en idé eller vision. 

För mig började det med att min inkorg fick fler och fler utskick som var väldigt vaga och fyllda med någon sorts numerologi som jag inte förstod mig på. Detta var min första kontakt med Mystiskaos. Ett skivbolag som startade upp sin verksamhet år 2016. På något sätt var också bolaget sammankopplat med Dissociative Visions samt med Fallen Empire records. Någonstans i denna historia försvann också bolaget och skulle läggas ner för att sedan återuppstå igen. Mycket oklart. Jag skulle kunna killgissa på att Mystiskaos är sammankopplat med bandet Skáphe som bildades i USA men sedan fortsatte sin karriär på Island. Listan hittar ni här och i slutet av listan.

Dagens lista är mitt sätt att försöka plocka ur några av guldkornen ur den digra utgivning som finns på bolaget. Det tänkte jag göra med ett band som egentligen borde varit med på listan över de bästa albumen förra året. 


Arnaut Pavle -"Baptized in Jesus Piss" (Transylvanian Glare, 2023, Mystiskaos).

Här snackar vi finsk black metal med vampyrtema av bästa snitt. Arnaut Pavle är namnet på en påstod vampyr som levde på 1700-talet i Serbien. 

Låten är tagen från bandets andra fullängdare. Det är rejält punkig black metal som påminner om Darkthrone men också andra framförallt norska och finska akter som fanns förr i världen. Det är bara att sätta sig ner och njuta av fullängdaren som klockar in på 29 minuter. Just denna låt jag har valt ut påminner mig mycket om Aura Noir och Craft. Rekommenderas för alla som inte behöver så mycket progressiva inslag i sin black metal. Det blir lite mer avancerat när vi går vidare till nästa band. 







Andavald - "Hugklofnun" (Undir skyggðarhaldi, 2019, Mystiskaos).

Redan från omslaget kan man se att detta verkar vara något allvarsamt. Vad vi har här är isländsk black metal som kom lite i skuggan av storheter som Svartidaudi. Andavald är inte riktigt lika dissonant och aggressivt utan bjuder istället på ganska långsam och tuggande black metal med dödsmetallinfluerad sång. Fullängdaren bjuder bara på 3 låtar men har en speltid på över 30 minuter vilket inte riktigt tillhör vanligheterna inom genren. Det är inte heller väldigt mycket progressiva inslag och tokiga riff eller förstärkt av synthmattor och ambient även om det förekommer. Sången blir också ganska vansinnig på sina ställen och närmar sig den man kan höra i vissa DSBM-band.Det närmaste jag kan komma på att jämföra det med är kanske Ondskapt när de spelar långsamt. Tror att folk som uppskattar Aosoth kan digga Andavald. Bandet har inte släppt något mer än denna fullängdare men det påstås att projektet inte är nedlagt än. Nästa band som jag har valt ut är lite mer galet. 



Kostnatění - "Çay benim çeşme benim" (Oheň hoří tam, kde padl, 2022, Mystiskaos) 

Nu är vi tillbaka i USA men med ett enmansband som gör black metal med turkiska texter och teman. Jag har ingen aning om det är en person som kan turkiska eller inte som skapar musiken vilket gör att jag får lämna bedömningen av äkthet till någon annan.

Jag ska erkänna att min kunskap om turkisk populärkultur är väldigt begränsad och det kan mycket möjligt vara så att denna låt är en cover av någon känd låt. I vilket fall som helst är det väldigt intressant att höra hur skaparen bakom projektet sjunger både finstämt och growlar och väser medan han piskar på något otroligt. Detta är spaceat och märkligt. Både i instrumentationen som också består av något stränginstrument med lite flair av Mellanöstern samt i hur låten växlar tempo. Det blir lite som när Mike Patton och Fantomas håller på. Ibland har jag svårt att veta om det bara är konstigt för att det ska vara konstigt men jag landar nog i att Kostnatění är mer bra än bara skojfriskt. Om nu black metal kan vara skojfriskt? Nu kör vi vidare med ett band som känns mindre skojfriskt och mer argt. 




Hässlig - "Like Worms" (Guilliotine, 2021, Mystiskaos)

Ännu ett enmansband men i detta fall ett spanskt band vars namn är en bastardisering av det tyska ordet hässlich som betyder ful. Det stämmer ganska bra. Här tycker jag nästan att det pushas gränser för vad som är black metal och vad som är gammal hederlig kängpunk. Det spelar mindre roll för min del. Det är gött sväng och låtarna puttrar på. Det mest spaceade med detta bandet är kanske deras logga som gör att jag blir illamående när jag stirrar för länge på den. Nu ska vi däremot ut till ett riktigt märkligt kosmos.


Wormlust / Skáphe - "Vaxvængir vonar" (Kosmískur hryllingur, 2019, Mystiskaos)

Ibland ska man spara det bästa till sist. Detta är inte en splitskiva av traditionellt snitt utan det är musiker från Wormlust och Skáphe som faktiskt samarbetat på två låtar för att skapa skivan. Och vilken skiva sen! Kosmískur hryllingur betyder kosmisk skräck och det är nog det närmaste beskrivningen av musiken som gäller. För den som inte har hört Wormlust kan det närmast beskrivas som riktigt psykadelisk black metal men som aldrig tappar sin intensitet och arghet. Skáphe är också ganska progressiva men framförallt är de kända för sitt väldiga dissonanta sound. Låten jag har valt är episkt lång, över 20 minuter, och visar upp båda bandens sidor. Det är både långsamma partier med mycket ljudmattor och argt dissonant och märkliga element i låtskrivandet. Helt plötsligt hör man en ensam bas och trummor osv. Skivan är också inspelad och mastrad i BST Studios vilket brukar betyda kvalité. Det är mycket som händer nästan hela tiden. Varje gång jag lyssnar på denna vinyl känner jag mig tveksam till att byta sida och fortsätta då första sidan nästan redan tagit musten ur mig. Men sen kör jag igenom denna låt med och efteråt drabbas jag av lite tomhet och vill lyssna om skivan för att se om jag upptäcker nya lager till musiken. Detta är verkligen en upplevelse som jag kan rekommendera alla som vill utmana sin egen lyssning. När det väl klickar med skivan finns det mycket att ta in. 


Det var dagens lista som ni hittar här. Det finns mycket mer att upptäcka på Mystiskaos och inte minst finns det mycket mer dissonant och dödsmetalldoftande black metal men jag valde att fokusera på olika band för att visa på den bredd som bolaget har. Jag följer Mystiskaos med förhoppning om att återigen få upptäcka något som utmanar mig och den bild av black metal som finns. //Oscar K. 

fredag, november 08, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 45: Norsk punk!

God morgen. Hvordan går det? Idag blir det kort och gott norsk punk. Det är en kategori av musik som jag inte lyssnat så värst mycket på så det kändes dags att göra slag i saken. Jag har skippat TURBONEGRO för de tänker jag att alla redan har hört och BLOOD COMMAND (som är en stor personlig favorit) fick utgå pga att de känns mer metal än punk men det kan det säkert råda delade meningar om ute i stugorna. Listan finns längst ner i inlägget.

Vi lyssnar till tio låtar av (i tur och ordning): MURDER MAIDS, FAENIHÆLVETTE (som också syns på bilden här ovanför), AKTIV DÖDSHJELP, HONNINGBARNA, KJØTT, OSLO ESS, RONNY PØBEL, BRUTAL KUK, THE GOOD THE BAD AND THE ZUGLY och PAPPASAFT. Jag vill särskilt slå ett slag för låt nummer två i listan som var den låt som fick mig att välja temat från första början. Den dök upp som förslag i Spotify som en låt jag nog borde gilla och det stämde bra det. Ta en titt på textmaterialet och njut: 

"Rumpa mi er jævlig feit

Bicepsen er jævlig veik

Jeg er fortsatt jævlig bleik

Sommerkroppen er for seint

Du legger ut et bilde på Instagram

Jeg tenker bare på at du er svett og klam"

Och med dessa visdomsord tar vi helg. Ha de greit.

/Susanne

Fredagslistan 2024, vecka 45: Norsk punk!

fredag, november 01, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 44: Power of Speed

 

Sedan i somras har jag varit på en återupptäcksfärd i heavy metal från åttio- och nittiotalet. Det hela började med att jag fick hem tyska IRON SAVIORs sju (7!) första album, vilket skulle få de flesta att tappa greppet om verkligheten. Det finns mycket att säga om det bandet, men deras största problem är att de inte spelar heavy metal i tempot som är det bästa för genren: svinsnabbt. 

Här följer därför en lista med nio rökare till snabb hårdrock från åttiotalet. Är allt det här speed metal? Ja, nej, kanske, beror på vem du frågar. Är speed metal ett sound, en subgenre, en scen, en attityd? Exakt var gränserna går för vad som är heavy, thrash, crossover, power och speed metal får experterna slåss om. Så länge det går undan är jag nöjd. Spela snabbare!


Listan hittar ni här!


IRON MAIDEN - Purgatory / Genghis Khan (Killers, 1981). Ja vad säger man. Vila i frid Paul Di'Anno. Vilken röst! Vilken karaktär! Vilken krigare! Här får ni inte bara en av Maidens bästa låtar, utan även en annan av Maidens bästa låtar som B-sida.


ACCEPT - Fast as a Shark (Restless and Wild, 1982). En självklarhet när man pratar snabb hårdrock, öppen dörr osv. Bästa dubbelkaggarna någonsin? Jag är en late bloomer vad gäller Accept, och det skyller jag enbart på Balls to the wall. En fruktansvärd låt. Varför blev inte den långt bättre Neon Nights deras stora hit?


SATAN - Trial by Fire (Court in the Act, 1983). Det här kan vara en av de bästa låtarna som överhuvudtaget skrevs under presenningen som kallas New Wave of British Heavy Metal. Och, förvånansvärt nog, är bandets nya album - fem stycken sedan 2013, det senaste i år - riktigt starka, vilket är mer än man kan säga om de flesta band på den här listan.


HELLOWEEN - Judas (Judas 12", 1986). En liten cirkel sluten här, eftersom Helloweens första och sanna frontman Kai Hansen startade ovan nämnda Iron Savior som sidoprojekt till Gamma Ray, som han fortsatte med efter Helloween. Jag gillar inte Michael Kiske och har inte hört nya sångaren, men Kais Helloween... herregud så bra det var. Man blir ju andfådd. 


ACID - Max Overload (Maniac, 1983). Nu ett band som varken är brittiskt eller tyskt: ACID kom från Belgien, av alla ställen. Mer hurtigt och punkigt än sina östra grannars baskaggemattor. Kate de Lombaerts hesa, inte riktigt tonsäkra röst är stenhård med.


RAVEN - Faster than the speed of light (Wiped Out, 1982). Tillbaka till UK och deras nya våg. Titeln säger allt! Einstein hade fel!


BLIND GUARDIAN - Guardians of the Blind (Battalions of Fear, 1988). Blind Guardian är väl mest kända för sin symfoniska fantasy-metal från nittiotalet och framåt, men ... hör ni hur snabbt det går här?? Hansi är ju dessutom Tysklands bästa hårdrockssångare jämte Kai och Klaus i Scorpions. 


SENTINEL BEAST - Phantom of the Opera (Depths of Death, 1986). En ny bekantskap för mig som jag var tvungen att köpa direkt. Deras enda album är en riktig käftsmäll, som avslutas med den här covern på en av Maidens absolut bästa låtar, för att sluta cirkeln där vi började. Okej, uppriktigt sagt är det en rätt slarvig tolkning, men de spelar den ännu snabbare än originalet. Debbie Gunn som sjunger gjorde för övrigt en demo med svenska ICE AGE 1989, men hennes svenska karriär verkar ha tagit slut rätt fort. 


Med detta tar vi helg. Play fast or don't!

/Andreas

fredag, oktober 25, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 43: Nytt och notervärt med twist

 Gott folk! 

2024 fortsätter att vara ett fantastiskt skivår, det tror jag fler än undertecknad kan skriva under på. Jag har ju gjort ett antal av dessa listor, och rätt många vet vad jag gillar. Därför tänkte jag försöka överraska er lite. Ni får en lite längre lista än vanligt, med ett antal band som jag inte tror att ni blir förvånade över att jag har med. Men så får ni några band som kanske kan skaka om er, i alla fall vad gäller mina preferenser. 

Vi kör!

Progressiva power metalbandet DGM från Italien. Ny platta som kom för en vecka sedan, och ja, det låter som det brukar. Jag smälter i stort sett varje gång det här gänget släpper musik. Det är trevlig, väl producerad men kanske lite väl trygg musik som jag ibland tycker är oerhört lämplig att lyssna på. "Endless" är en skiva som gör vad den ska i det hänseendet. Här finns melodier så det räcker och blir över, solon som får tankarna att sväva och, såklart, symfoniska ansatser. Jag har valt ...Of Endless Echoes som avslutar skivan. Det är en mäktig, oerhört fin avslutning måste jag säga. Icke att förbigå är det episka symfoniska avslutet på låten. 

Jag hade ju med LASTKAJ 14 i listan vecka 19. Det här bandet vilar i stort sett aldrig, håller ett högt arbetstempo. För ett tag sedan kom "Djävulskorset", en löjligt bra skiva. Jag bara varnar er - den är rent beroendeframkallande. Det finns inte en enda svag låt på skivan, därför får ni hela klabbet. Jag förundras över bandet förmåga att trots att formeln är tvåtaktarstrallpunk så tröttnar jag aldrig på att lyssna på LASTKAJ 14. Här finns vemod, vrede, kampvilja - oemotståndligt!

BLOOD INCANTATION från Denver. Ett band som det är svårt att runda. Med tanke på den djupa credd bandet har så är det förbryllande att vi inte har haft med bandet i fler listor. Handen upp - hur många gillade "Timewave Zero"? Jag gjorde det inte. Men med tanke på hur mycket jag gillar bandets övriga musik så var jag inte helt avogt inställd till nya "Absolute Elsewhere". Ja, jag gillar att jag börjar tänka på gamla MORBID ANGEL när bandet vräker på. Men jag gillar ännu mer de rent fantastiska progressiva tongångarna på den här skivan. Den drar och skaver åt flera håll, men det är tydligt att bandet lyckas med att sammanfoga sina olika element på ett ypperligt sätt här. 

Dansk/Färöiska IOTUNN är tillbaka med sitt andra album "Kinship". Detta är fruktansvärt bra! Redan när bandet för 3 år sedan gjorde "Access All Worlds" anade jag att detta kunde vara ett band att hålla ögonen på i framtiden. Men uppväxlingen som bandet gjort på "Kinship" är djupt imponerande. Bara första låten Kinship Elegiac är ett mästarprov som satte blodet i svallning i mig redan vid första genomlyssningen. Man kan tycka att det går tretton på dussinet av progressiva melodiska dödsmetallband, men det är omöjligt att förneka att IOTUNN gör något eget av genren. Årsbästalistevarning? Ja, absolut. 


DESTRUKTOR från Australien. Black metal som denna brukar jag inte direkt söka mig till, men den här trion gör ganska mycket rätt grejer för att jag ska gå igång. Writhe In Pain från senaste plattan "Indomitable" har både ett helvetiskt härligt sväng, en rak rå punkig känsla och ett i mina ögon magiskt slut! Jag blev helt till mig vid första lyssningen. 




NAZGHOR från Uppsala. Det är inte bara Erik och Tomasz på Metalpodden som gillar det här bandet. Den relativt nya singeln Esoteric Bloodline är löjligt bra. Jag gillar det episka som bandet har fått till, utan att för en sekund släppa på den brutala aspekten. Solot är kort, men svinbra. 




MOTHER OF GRAVES från Indianapolis. Melodisk doomig döds - kan det vara nånting? Ja, i det här fallet visade det sig att det verkligen kunde det. Detta är riktigt bra. Melodierna sitter där de ska, det är fantastiskt gitarrspel hela plattan igenom. Släpet i kompet i de långsamma delarna är helt riktigt i känsla. Skivan dryper av melankoli på ett sätt som gör att jag smälter. En riktigt trevlig överraskning. 






Vi tar helg på det!
/Martin

måndag, oktober 21, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 42: Den sentimentala listan

Varför göra en lista med bra musik när man kan göra en lista med dålig musik och sen göra sig lustig över den?

Så gick tankebanorna inför veckans lista men jag ändrade mig för att, tja det är ju roligare och mer givande att lyssna på bra musik. Veckans text blir kanske inte heller lika kul som utkastet till den tänkta listan men det är som det är. Med det skrotade temat i bakhuvudet och en deadline som passerat kändes det helt rätt att gå tillbaka till kärnan, banden som alltid varit där, i vått och torrt, och som jag nog aldrig kommer tröttna på. Det låter kanske lite sentimentalt men jag är en sentimentalt lagd person, speciellt när det kommer till musik.


Nog med svammel nu blir det skrammel!

Listan hittar ni HÄR.


 Vi styr skutan till staden Winnipeg, Manitoba, Kanada och säger hej till Chris Hannah, Todd the rod och Jordy. Ni som kan er Propagandhi vet såklart att det är PROPAGANDHI vi ska lyssna på. Detta är ett band som jag nördat ner mig i ungefär lika mycket som ett standard TOOL-fan nördat ner sig i TOOL. Debuten How to clean everything kan beskrivas som en klassisk skatepunkplatta, utgiven på Fat Mike i NOFXs label Fat Wreck Chords. Inte jätteintressant men från andra släppet Less talk, more rock börjar det bli riktigt bra. Tvåtakten varvas med thrashiga och proggiga riff och Jordans smattrande på trummorna luktar Neil Peart och andra hjältar. Låten Purina hall of fame är hämtat från tredje plattan, Today’s empire, tomorrow’s ashes, som är första plattan med Todd på bas efter den förre basisten John K. Sampson hoppat av och bildat The Weakerthans, ett annat toppenband som är värt att kolla in. Det är politiskt, argt och eldigt. När viskningarna innan gitarrsolot i slutet kommer reser nackhåren sig minst lika mycket som under en förbannat stark kopp kaffe.

 


Nu jävlar blir det skrammel och bröl för i Lund 1993 kom en EP som satt ett otroligt stort avtryck på min musiksmak och framtida musicerande. Jag pratar såklart om mästerverket Skate to hell av SATANIC SURFERS. Även om jag älskar resten av diskografin slår ändå hjärtat lite extra här, kanske främst på grund av ljudbilden och de svängiga melodierna. Om någon undrar hur man ska börja en platta är här ett vägledande exempel.

 


När Spotify varje år gör en lista över vilka artister jag spelat mest hamnar alltid Reinventing Axl Rose av AGAINST ME! Högt uppe. Against me är ett av de märkliga banden som släpper en bra första EP, en debutplatta som är helt fantastisk och följer upp med en kass diskografi (någon bra låt/platta på sin höjd). Det är synd. Men istället för att deppa kan man låta plattan gå om och om igen. Hade jag haft lite mindre självkontroll hade det förmodligen stått Dance like nobody’s watching någonstans på kroppen. Det är förvisso aldrig för sent.  

 

Jag vet att detta är en blogg som behandlar ”den tuffare och hårdaste musiken som är ond som fan osv osv” men vi måste ändå uppmärksamma att gamla goda NOFX satt tofflorna och gick i pension för någon vecka sedan. Jag har sett dem väldigt många gånger, druckit otaliga öl till deras musik, stulit riff och spelat covers. Genom åren har jag även hunnit älska dem, tröttna på dem och fått feeling igen. Min favoritskiva heter So long and thanks for all the shoes… så jag antar att det inte är mer än rätt att nästa låt är hämtad därifrån.

 


För att detta inte ska bli en renodlad skatepunklista slänger vi in två guldplattor från guldbandet SKITKIDS. Nr 1 heter Onna forpleassure och Nr 2 heter Besöket vid krubban. Bättre än såhär blir det inte så maxa volymen, kasta ut en kopiator genom fönstret och starta en moshpit på kontoret.

 

Vänligen

 

/Oskar S

söndag, oktober 13, 2024

Söndagslistan 2024, vecka 41: Den oväntade Mastodonrifflistan.

 Det var faktiskt inte så här det skulle bli. Jag lyssnade på flera olika band och låtar: Lamb of God, System of a Down, 90-tals In Flames, Protest the Hero. Så kom jag till Mastodon och la till en låt…sen två låtar…sen fyra och så vidare. Det var inte lönt, ingen annan kunde leva upp till deras nivå. Bill Kelliher och Brent Hinds är magiska nissar, små trollemän som välsignar oss med sjuka riff när de känner för det. 


När jag tänker på Mastodon och hur jag skulle beskriva dem så tänker jag alltid på termen gubbmetal om gubben var en shaman som levt i tusen år. Trots att bandet är 20 år yngre än Metallica och dylikt så känns de som äldre, visare och mer mogna. De har i 25 år släppt bara fantastisk musik, proggigt men ändå medryckande och sjukt tungt. Det har blivit mer lättlyssnat i senare tid men aldrig utan att tappa sina rötter. Om någon frågade mig vilket band är bäst, som gör mest imponerande musik enligt mina öron, så är svaret lätt Mastodon.


Vi kör kronologisk ordning och börjar med Mother Puncher från Remission (2002). Som med alla deras låtar kan vi hoppa till godtycklig punkt i låten och hitta ett riktigt fett riff, men vi håller oss till första riffet här, så sludgy att man bara måste gunga med. Och kanske ge morsan en snyting.


Leviathan (2004) är näst upp, och vi kör Iron Tusk och riffet som börjar vid 1:58, och som med Motherpuncher är det gammal hederlig sörjig chug som gäller. Underbart.


Från Blood Mountain (2006) har vi 2 låtar, Circle of Cysquatch och Crystal Skull. Från Cysquatch är det outrot som börjar runt 2:15. Dissonant, knepigt takt och råtungt. En undermedveten grimas hänger med varje gång jag anländer till den delen. Från Crystal Skull är det mellanspelet som börjar vid 2:00, där Scott Kelly gästvrålar över en massa chuggande. De har några liknande riff i olika låtar och de är lika kul varje gång.

Från Crack the Skye (2009) kommer vi ta två riff från eposet The Last Baron. Det första är en proggig liten snutt vid 6:45, ren gitarrmässig tungvrickare som de är så bra på. Troligtvis är det Brent i sin redneck drogpsykos som kommer på dem givet hans country och bluegrassbakgrund. Nästa riff kommer vid 8:18, ännu ett knepigt prog-riff som jag vet är lite ökänt för de som försöker lära sig spela Mastodon, definitivt jävligt udda.


Vi hoppar fram till Once More Round The Sun (2014) och börjar med Chimes at Midnight, där det är riffet vid 1:08 som gäller. Tillbaka till grimaserande drop A sörja, funkar perfekt med Troys skrikande. Riff 2 är från Ember City där det är intro-riffet som gäller, väldigt catchy och kul att spela. Speciellt snyggt när stämmorna börjar halvvägs.

Från deras senaste alster, Hushed & Grim (2021) är det första låten Pain with an Anchor och dess outro som börjar vid 3:47. Det är sjukligt tungt, speciellt med Branns trummor och de atmosfäriska överdubbningarna. En av deras absolut bästa sekvenser tillsammans med sista låten på listan, More Than I Could Chew, där det åter är outroriffet som gäller. Här är det inte så mycket om att det låter svintungt eller att det är kul att spela, utan kompositionen är bara så oerhört vacker. Både med Branns sång över eller sen Brents vilda känslofyllda gitarrsolo så har det en speciell stämning som ger mig gåshud varje gång jag hör det. 

Jag har länge drömt om att kunna spela och komma på grejer lika coola som gossarna i Mastodon, och hoppet är ju det sista som överger en. //Herr B

fredag, oktober 04, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 40: "Power" metal

Efter att ha funderat de senaste veckorna på ett tema kom jag fram till att det finns en hel del låtar och band som använder sig av ordet power eller makt i någon form inom de genrer jag gillar. Dagens lista blir därför "Power" metal och inte Powermetal så att ni inte tror jag har gått och blivit brittisk och odlat en mustasch och köpt jeansväst. Ni hittar dagens lista här och även i slutet av posten. 




Avmakt - "Ordinance", Satanic Inversion of...., 2024, Peaceville Records.

Detta norska band kommer förmodligen hamna på min lista över årets album. Denna duo består av medlemmar från fina band som Black Magic och Obliteration. De har också spelat live med band som Condor och Aura Noir så det är ju helt klart musiker i min smak. Vad vi bjuds på här är dock inte blackthrash av norskt retrosnitt. Istället är det Darkthrone som är den stora inspirationskällan och då pratar vi verkligen influenser från både tidiga och även senare Darkthrone. Det som skiljer Avmakt från många andra kloner är att det är musiker som kan skapa musik som låter som Darkthrone men ändå med tillräckligt bra egna idéer för att bandet ska kunna stå på egna ben. Det är lite som med Craft på Void skivan. Man hör influenserna men det blir ändå en egen grej. Avmakt är också dynamiska och jobbar med tempoväxlingar och väldigt bra trumspel. Ljudbilden är inte helt necro utan man kan höra ganska bra men det är tillräckligt rått för att jag ska uppskatta det. Eftersom dagens temaord var power kan jag tillägga att Avmakt betyder maktlöshet eller impotens på norska. Omslagets något abstrakta bild påminner mig om omslag  från Obliterations släpp.  Nu går vi vidare till nästa band. 







Departure Chandelier - "Catacombs Beneath the Castle of the Marquis", Antichrist Rise to Power, 2019, Nuclear War Now! Productions.

Vad sägs om lite black metal på det ganska oväntade temat Napoleon? Där kan vi snacka om makt och eventuell impotens om de elaka historiska ryktena är sanna. Detta band är ett samarbete mellan musiker från Montreal och New York. Det är dårarna som bland annat ligger bakom Akitsa och Ash Pool och uppemot 50 andra projekt. Bara namnen Akitsa och Ash Pool bör ge lyssnaren en liten fingervisning om vad det är för musik vi kommer att få höra. Det är väldigt mycket noise, synthar och märkliga gitarrer. Det är det som jag ibland lite slarvigt kallar för Onkel Kånkel-aktiga gitarrer. Precis som med Akitsa är det inte alltid lättlyssnat och ibland skär det nästan av diskant i öronen. Samtidigt vet bandmedlemmarna väldigt bra hur länge lyssnaren orkar lyssna på samma ljud innan de bryter och ändrar ljudbilden. Napoleontemat förstärker också den skeva stämningen. Tydligen fick bandmedlemmarna mersmak under inspelningen av denna skiva och de skapade ett sidoprojekt med namnet "Venusberg Cardinal" och spelade in en skiva parallellt med denna som släpptes först år 2023. Detta sidoprojekts tema är istället "antique black metal". Nog om maktfullkomliga ledare och vidare till nästa band. 





Power from Hell - "Diabolical Witchcraft", Profound Evil Presence, 2019, High Roller Records.

Nu är vi i det ondskefulla Brasilien för ännu en kraftmätning. Power from Hell började 2001 som ett soloprojekt av medlemmen Sodomic. Fokus var då mer på blandningen mellan speed, thrash och black metal med texter om BDSM. Spola fram 18 år och bandet har i brist på ett bättre ord mognat. Det är mindre BDSM och mindre speed metal. Soundet är lite mer välpolerat men det är fortfarande blackthrash av fint snitt. Låten jag har valt börjar ganska snällt med lite fint gitarrspel och någon synthslinga. Lite powerballad nästan. Låten får sen upp tempot ganska bra och framförallt Sodomics sång är sådär härligt överdriven som många blackthrash band försöker eferlikna. Det är väldigt gött. Överlag är denna skiva ganska snäll om man jämför med Power of Hells tidigare släpp men för mig som är ett fan av Devil Lee Roth och Pagan Rites faller detta i god (ond) jord. Så en powerballad från Power of Hell får avsluta dagens sydamerikanska besök och istället är det dags att besöka Sverige. 






Wolfpack - "Powerpigs", Lycanthro Punk, 1998, Distortion Records.

Från en av de sämre städerna som ligger kring Vänern, Mariestad, kommer ett av sveriges bästa kängband. Vi pratar såklart om Wolfpack som sedemera bytte namn till Wolfbrigade för att inte blandas samman med fängelsegänget Brödraskapet Wolfpack. 

Wolfpack bildades av medlemmar från Anti-cimex och Harlequin 1995 och har trots en del medlemsbyten och namnbyten fortsatt att turnera och släpper skivor än idag. Den skiva som fungerade som introduktion till bandet för min del var Lycanthro Punk  som släpptes på det anrika bolaget Distortion Records. Bandet sticker ut lite i den svenska crust/kängpunk myllan i Sverige då Wolfpack redan från början bestämde sig för att blanda ut sin käng med dödsmetall. 

Jag tycker att Wolfpack och senare Wolfbrigade har en ganska säregen stil som fungerar bra. Det är bra käng men också dödsmetallen får en plats. På låten Powerpigs är Anders Fridén från In Flames och Dark Tranquillity gästsångare. Några av medlemmarna från Wolfpack gick också samman med några av medlemmarna från Marduk och skapade det kortlivade bandet Moment Maniacs som gav ut en skiva med go dödsig käng år 1998. Nu är det dags att åka vidare och vad passar bättre i oktober än lite häxmetal av bästa snitt. 






Cultes des Ghoules - "Woods of Power", Sinister, or Treading the Darker Paths, 2018, Of Crawling Shadows Records.

Cultes des Ghoules är kanske ett av de främsta banden inom den smala subgenren "häx black metal". Bandet bildades 2004 i Polen och är aktiva ännu idag även om deras senaste fullängdare släpptes 2018. 

För den som inte är bekant med bandet rekommenderar jag starkt att man börjar med skivorna Häxan och Henbane. Framförallt Henbane har en väldigt speciell ljudbild. Det låter inte riktigt lika vasst och taggigt som annan black metal utan snarare organiskt och mycket reverb och bas. Hela skivan handlar om den mytomspunna örten Bolmört som inte minst användes av häxor under medeltiden för att skapa deras flygsalva som användes för att smörja in kvastarna innan man flög till sina möten. Växten har använts som medicinalväxt i minst 6000 år. Innehåller flera hallucinogena ämnen som gör att det går att torka och röka örten. Nu var det inte den skivan vi ska prata om utan en senare skiva, Sinister, som inte fick lika mycket uppmärksamhet som deras Coven. Det kan ha att göra med att Coven är en konceptskiva, en rockopera i metalskrud inte helt olikt det som King Diamond sysslade med. Däremot var det kanske lite svårt att sälja in en trippel-lp till den vanliga black metal lyssnaren. 


Sinister är på många sätt lite av en återgång till det enklare och lite mer hårda sound bandet hade på sina första släpp. Låten "Woods of Power" börjar ganska långsamt med lite doomaktiga toner och ett mässande. Man känner hur skogens makt omsluter en. Sen kör bandet igång med sin karaktäristiska stil. Naturligtvis kommer det en mäktig orgel och synthslingor med. Sångaren Mark Of The Devil har enligt mig en av de bästa rösterna i black metal. Han är varierad och väldigt teatralisk vilket är en stil som jag uppskattar. Det är lite märkligt att han har uppgett i intervjuer att han inte ens tänkt på att sjunga alls innan han grundade Cultes des Ghoules. Det har han visserligen tagit igenom genom att sjunga på en hel del släpp med andra band också. "Woods of Power" är också dagens längsta låt som klockar in på 11 minuter. Samtidigt tycker jag att det händer så mycket att låten aldrig känns så lång. Bara det i sig gör att Cultes des Ghoules har en speciell plats i mitt hjärta. Jag hoppas verkligen att bandet kommer att spela in fler fullängdare istället för att släppa samlingar med gamla demoinspelningar i framtiden. 

Det var dagens lista. En alternativ "Power" metal lista. Se nu till att sätta på lite häx black och gå vilse i de virvlande höstskogarna. /Oscar K.

Låtarna hittar ni här.   

Featured Post

Fredagslistan 2024, vecka 46: En kosmisk tripp i mystiken och kaosets tecken

Allting börjar med en idé eller vision.  För mig började det med att min inkorg fick fler och fler utskick som var väldigt vaga och fyllda m...

Populära inlägg