Söndagslistan 2024, vecka 41: Den oväntade Mastodonrifflistan.

 Det var faktiskt inte så här det skulle bli. Jag lyssnade på flera olika band och låtar: Lamb of God, System of a Down, 90-tals In Flames, Protest the Hero. Så kom jag till Mastodon och la till en låt…sen två låtar…sen fyra och så vidare. Det var inte lönt, ingen annan kunde leva upp till deras nivå. Bill Kelliher och Brent Hinds är magiska nissar, små trollemän som välsignar oss med sjuka riff när de känner för det. 

När jag tänker på Mastodon och hur jag skulle beskriva dem så tänker jag alltid på termen gubbmetal om gubben var en shaman som levt i tusen år. Trots att bandet är 20 år yngre än Metallica och dylikt så känns de som äldre, visare och mer mogna. De har i 25 år släppt bara fantastisk musik, proggigt men ändå medryckande och sjukt tungt. Det har blivit mer lättlyssnat i senare tid men aldrig utan att tappa sina rötter. Om någon frågade mig vilket band är bäst, som gör mest imponerande musik enligt mina öron, så är svaret lätt Mastodon.

Vi kör kronologisk ordning och börjar med Mother Puncher från Remission (2002). Som med alla deras låtar kan vi hoppa till godtycklig punkt i låten och hitta ett riktigt fett riff, men vi håller oss till första riffet här, så sludgy att man bara måste gunga med. Och kanske ge morsan en snyting.

Leviathan (2004) är näst upp, och vi kör Iron Tusk och riffet som börjar vid 1:58, och som med Motherpuncher är det gammal hederlig sörjig chug som gäller. Underbart.

Från Blood Mountain (2006) har vi 2 låtar, Circle of Cysquatch och Crystal Skull. Från Cysquatch är det outrot som börjar runt 2:15. Dissonant, knepigt takt och råtungt. En undermedveten grimas hänger med varje gång jag anländer till den delen. Från Crystal Skull är det mellanspelet som börjar vid 2:00, där Scott Kelly gästvrålar över en massa chuggande. De har några liknande riff i olika låtar och de är lika kul varje gång.

Från Crack the Skye (2009) kommer vi ta två riff från eposet The Last Baron. Det första är en proggig liten snutt vid 6:45, ren gitarrmässig tungvrickare som de är så bra på. Troligtvis är det Brent i sin redneck drogpsykos som kommer på dem givet hans country och bluegrassbakgrund. Nästa riff kommer vid 8:18, ännu ett knepigt prog-riff som jag vet är lite ökänt för de som försöker lära sig spela Mastodon, definitivt jävligt udda.

Vi hoppar fram till Once More Round The Sun (2014) och börjar med Chimes at Midnight, där det är riffet vid 1:08 som gäller. Tillbaka till grimaserande drop A sörja, funkar perfekt med Troys skrikande. Riff 2 är från Ember City där det är intro-riffet som gäller, väldigt catchy och kul att spela. Speciellt snyggt när stämmorna börjar halvvägs.

Från deras senaste alster, Hushed & Grim (2021) är det första låten Pain with an Anchor och dess outro som börjar vid 3:47. Det är sjukligt tungt, speciellt med Branns trummor och de atmosfäriska överdubbningarna. En av deras absolut bästa sekvenser tillsammans med sista låten på listan, More Than I Could Chew, där det åter är outroriffet som gäller. Här är det inte så mycket om att det låter svintungt eller att det är kul att spela, utan kompositionen är bara så oerhört vacker. Både med Branns sång över eller sen Brents vilda känslofyllda gitarrsolo så har det en speciell stämning som ger mig gåshud varje gång jag hör det. 

Jag har länge drömt om att kunna spela och komma på grejer lika coola som gossarna i Mastodon, och hoppet är ju det sista som överger en. //Herr B

Här hittar ni listan!

Fredagslistan 2024, vecka 40: "Power" metal

Efter att ha funderat de senaste veckorna på ett tema kom jag fram till att det finns en hel del låtar och band som använder sig av ordet power eller makt i någon form inom de genrer jag gillar. Dagens lista blir därför "Power" metal och inte Powermetal så att ni inte tror jag har gått och blivit brittisk och odlat en mustasch och köpt jeansväst. Ni hittar dagens lista här och även i slutet av posten. 

Avmakt - "Ordinance", Satanic Inversion of...., 2024, Peaceville Records.

Detta norska band kommer förmodligen hamna på min lista över årets album. Denna duo består av medlemmar från fina band som Black Magic och Obliteration. De har också spelat live med band som Condor och Aura Noir så det är ju helt klart musiker i min smak. Vad vi bjuds på här är dock inte blackthrash av norskt retrosnitt. Istället är det Darkthrone som är den stora inspirationskällan och då pratar vi verkligen influenser från både tidiga och även senare Darkthrone. Det som skiljer Avmakt från många andra kloner är att det är musiker som kan skapa musik som låter som Darkthrone men ändå med tillräckligt bra egna idéer för att bandet ska kunna stå på egna ben. Det är lite som med Craft på Void skivan. Man hör influenserna men det blir ändå en egen grej. Avmakt är också dynamiska och jobbar med tempoväxlingar och väldigt bra trumspel. Ljudbilden är inte helt necro utan man kan höra ganska bra men det är tillräckligt rått för att jag ska uppskatta det. Eftersom dagens temaord var power kan jag tillägga att Avmakt betyder maktlöshet eller impotens på norska. Omslagets något abstrakta bild påminner mig om omslag  från Obliterations släpp.  Nu går vi vidare till nästa band. 

Departure Chandelier - "Catacombs Beneath the Castle of the Marquis", Antichrist Rise to Power, 2019, Nuclear War Now! Productions.

Vad sägs om lite black metal på det ganska oväntade temat Napoleon? Där kan vi snacka om makt och eventuell impotens om de elaka historiska ryktena är sanna. Detta band är ett samarbete mellan musiker från Montreal och New York. Det är dårarna som bland annat ligger bakom Akitsa och Ash Pool och uppemot 50 andra projekt. Bara namnen Akitsa och Ash Pool bör ge lyssnaren en liten fingervisning om vad det är för musik vi kommer att få höra. Det är väldigt mycket noise, synthar och märkliga gitarrer. Det är det som jag ibland lite slarvigt kallar för Onkel Kånkel-aktiga gitarrer. Precis som med Akitsa är det inte alltid lättlyssnat och ibland skär det nästan av diskant i öronen. Samtidigt vet bandmedlemmarna väldigt bra hur länge lyssnaren orkar lyssna på samma ljud innan de bryter och ändrar ljudbilden. Napoleontemat förstärker också den skeva stämningen. Tydligen fick bandmedlemmarna mersmak under inspelningen av denna skiva och de skapade ett sidoprojekt med namnet "Venusberg Cardinal" och spelade in en skiva parallellt med denna som släpptes först år 2023. Detta sidoprojekts tema är istället "antique black metal". Nog om maktfullkomliga ledare och vidare till nästa band. 

Power from Hell - "Diabolical Witchcraft", Profound Evil Presence, 2019, High Roller Records.

Nu är vi i det ondskefulla Brasilien för ännu en kraftmätning. Power from Hell började 2001 som ett soloprojekt av medlemmen Sodomic. Fokus var då mer på blandningen mellan speed, thrash och black metal med texter om BDSM. Spola fram 18 år och bandet har i brist på ett bättre ord mognat. Det är mindre BDSM och mindre speed metal. Soundet är lite mer välpolerat men det är fortfarande blackthrash av fint snitt. Låten jag har valt börjar ganska snällt med lite fint gitarrspel och någon synthslinga. Lite powerballad nästan. Låten får sen upp tempot ganska bra och framförallt Sodomics sång är sådär härligt överdriven som många blackthrash band försöker eferlikna. Det är väldigt gött. Överlag är denna skiva ganska snäll om man jämför med Power of Hells tidigare släpp men för mig som är ett fan av Devil Lee Roth och Pagan Rites faller detta i god (ond) jord. Så en powerballad från Power of Hell får avsluta dagens sydamerikanska besök och istället är det dags att besöka Sverige. 

Wolfpack - "Powerpigs", Lycanthro Punk, 1998, Distortion Records.

Från en av de sämre städerna som ligger kring Vänern, Mariestad, kommer ett av sveriges bästa kängband. Vi pratar såklart om Wolfpack som sedemera bytte namn till Wolfbrigade för att inte blandas samman med fängelsegänget Brödraskapet Wolfpack. 

Wolfpack bildades av medlemmar från Anti-cimex och Harlequin 1995 och har trots en del medlemsbyten och namnbyten fortsatt att turnera och släpper skivor än idag. Den skiva som fungerade som introduktion till bandet för min del var Lycanthro Punk  som släpptes på det anrika bolaget Distortion Records. Bandet sticker ut lite i den svenska crust/kängpunk myllan i Sverige då Wolfpack redan från början bestämde sig för att blanda ut sin käng med dödsmetall. 

Jag tycker att Wolfpack och senare Wolfbrigade har en ganska säregen stil som fungerar bra. Det är bra käng men också dödsmetallen får en plats. På låten Powerpigs är Anders Fridén från In Flames och Dark Tranquillity gästsångare. Några av medlemmarna från Wolfpack gick också samman med några av medlemmarna från Marduk och skapade det kortlivade bandet Moment Maniacs som gav ut en skiva med go dödsig käng år 1998. Nu är det dags att åka vidare och vad passar bättre i oktober än lite häxmetal av bästa snitt. 

Cultes des Ghoules - "Woods of Power", Sinister, or Treading the Darker Paths, 2018, Of Crawling Shadows Records.

Cultes des Ghoules är kanske ett av de främsta banden inom den smala subgenren "häx black metal". Bandet bildades 2004 i Polen och är aktiva ännu idag även om deras senaste fullängdare släpptes 2018. 

För den som inte är bekant med bandet rekommenderar jag starkt att man börjar med skivorna Häxan och Henbane. Framförallt Henbane har en väldigt speciell ljudbild. Det låter inte riktigt lika vasst och taggigt som annan black metal utan snarare organiskt och mycket reverb och bas. Hela skivan handlar om den mytomspunna örten Bolmört som inte minst användes av häxor under medeltiden för att skapa deras flygsalva som användes för att smörja in kvastarna innan man flög till sina möten. Växten har använts som medicinalväxt i minst 6000 år. Innehåller flera hallucinogena ämnen som gör att det går att torka och röka örten. Nu var det inte den skivan vi ska prata om utan en senare skiva, Sinister, som inte fick lika mycket uppmärksamhet som deras Coven. Det kan ha att göra med att Coven är en konceptskiva, en rockopera i metalskrud inte helt olikt det som King Diamond sysslade med. Däremot var det kanske lite svårt att sälja in en trippel-lp till den vanliga black metal lyssnaren. 

Sinister är på många sätt lite av en återgång till det enklare och lite mer hårda sound bandet hade på sina första släpp. Låten "Woods of Power" börjar ganska långsamt med lite doomaktiga toner och ett mässande. Man känner hur skogens makt omsluter en. Sen kör bandet igång med sin karaktäristiska stil. Naturligtvis kommer det en mäktig orgel och synthslingor med. Sångaren Mark Of The Devil har enligt mig en av de bästa rösterna i black metal. Han är varierad och väldigt teatralisk vilket är en stil som jag uppskattar. Det är lite märkligt att han har uppgett i intervjuer att han inte ens tänkt på att sjunga alls innan han grundade Cultes des Ghoules. Det har han visserligen tagit igenom genom att sjunga på en hel del släpp med andra band också. "Woods of Power" är också dagens längsta låt som klockar in på 11 minuter. Samtidigt tycker jag att det händer så mycket att låten aldrig känns så lång. Bara det i sig gör att Cultes des Ghoules har en speciell plats i mitt hjärta. Jag hoppas verkligen att bandet kommer att spela in fler fullängdare istället för att släppa samlingar med gamla demoinspelningar i framtiden. 

Det var dagens lista. En alternativ "Power" metal lista. Se nu till att sätta på lite häx black och gå vilse i de virvlande höstskogarna. /Oscar K.

Låtarna hittar ni här.   

Den här listan har jag velat skriva länge men inte pallat ta tag i. Den är nämligen en elegi över en alldeles för tidigt bortgången vän och vapendragare som stod mig nära. Det går inte att sammanfatta ett liv i en lista och det tänker jag inte heller försöka med men det musikaliska arvet är gediget och jag saknar att prata musik, utbyta tips, gå på spelningar och dricka öl och skicka youtubelänkar över Messenger i tid och otid. Och det här är väl mitt sätt att säga tack för kaffet och låta låtarna leva kvar. Listan finns här och längst ner i inlägget.

Andreas (aka Pyret/Judas) var en musiklyssnare av rang, en begåvad skribent och poet, en samhällskritiker, en bokmal, en censurmotståndare, en AIK-anhängare av stora mått, en kamrat som alltid stod på de svagas sida och sparkade uppåt mot makten och han hade den största filmsamling jag sett i mitt liv. En gång sorterade jag den i bokstavsordning, bibliotekarie som jag är. Det höll i några veckor, sedan hade travarna med nya filmer tagit över vardagsrummet men jag tror det räddade honom från att köpa tripletter av vissa filmer åtminstone. Det blev någon form av överblick. 

Han hade också otroligt många bioaffischer i original, svårfångade böcker, limiterade kassetter och skivor, roliga pryttlar och bråte, ett helt universum av bandtröjor. Det fanns alltid något att snacka om när vi ringdes, alltid tips på film, musik och litteratur att utbyta. Vi avhandlade också festivaler, konst, teater, nobelpristagare, stand-up-komiker, politik, eskapism, någon gammal Beckfilm som råkade gå på TV4. Högt och lågt, fin- och fulkultur, stort som smått, viktigt som tramsigt. Tid, uppmärksamhet, vänlighet och ett stort hjärta fanns alltid. 

Det är förjävligt att folk måste dö och särskilt när de är alldeles för unga. Nu är det drygt två år sedan han försvann men jag kommer aldrig vänja mig vid tanken, det är bara för obegripligt och dumt. Detta om detta, det är egentligen för svårt att skriva om.    

I listan har jag lagt 60 låtar som han gillade. Det finns otaligt många fler och vissa som jag ville lägga till har försvunnit från Spotify, av rättighetsskäl antar jag. Musiksmaken är klockren och spretig, mjuk och vass, snabb och direkt som en käftsmäll. Allt från punk, metal och noise till outlaw country, ballader och könsrock. 

Bland annat hör vi: Totalt Jävla Mörker, Skitsystem, Misfits, Nasum, Slayer, Impaled Nazarene, Anaal Nathrakh, Strebers, Ola Magnell, Massgrav, GG Allin, Tindersticks, Death In June, Warren Zevon, Townes Van Zandt, Bad Religion, Brainbombs, Kjell Höglund, Leonard Cohen, Nationalteatern och framför allt The Kristet Utseende. Lyssna gärna på sista låten i listan, Styggare Kan Ingen Vara, som Andreas skrev texten till en gång i tiden.

Sitt nu inte där och lipa, hade han sagt. Gaska upp sig fröken, vi har samhällen att störta, världar att erövra, öl att dricka, filmer att se. Sant det.

/Susanne

Fredagslistan 2024, vecka 39: Pyret represent! 1976-2022

Fredagslistan 2024, vecka 38: In memoriam Tore Ylwizaker och Peter Kubin

Sensommaren 2024 har kantats av alldeles för mycket död, både lokalt och globalt, i och utanför musiklivet. Den här veckans lista är en kortfattad hyllning till två musiker som nyligen valde att lämna livet alldeles för tidigt: Tore Ylwizaker från ULVER, och Peter Kubin från ABIGOR. 

Ni hittar listan här.

 

Tore gick med i Ulver i samband med att de kastade av sig svartmetallkåpan och gav sig ut på okända farvatten med det fullmatade konceptalbumet Themes from William Blake's The Marriage of Heaven and Hell (1998), och vidare genom ambient, glitch, symfonirock, drone, techno, konstmusik, filmmusik, synthpop, gud vet allt, från total minimalism till nästan vulgär bombasm. Och i mitten av allt: Tores musikaliska visioner och synthar. Ni kan läsa mer i bandets avskedsbrev här. 

Att bara välja ut en handfull låtar att representera ett kvartssekels föränderligt skapande är såklart omöjligt, men här är några sidor av Ulver alla borde höra. 

"The Future Sound of Music" från Perdition City, 2001. Med Bård Faust Eithun från Emperor på trummor, ingen mindre.

"The Truth" från Blood Inside, 2005. 

"Glamour Box (Ostinati)" från Messe I.X-VI.X, 2013. Med Tromsö Kammarorkester.

"Solitude" från Shadows of the Sun, 2007. Black Sabbath-cover.

För inbitna black metal-entusiaster ska österrikiska ABIGOR inte behöva någon introduktion. Frånsett ett avbrott i början av seklet har de i drygt 30 år hållit fanan högt med sina komplexa, storslagna låtarrangemang, ständigt utforskande men alltid trogna sin vision, att kanalisera Satans essens i ton och ord. Sångare har skiftat genom åren, men kärnan har alltid varit gitarristerna Thomas Tannenberger och Peter Kubin.

 

"My Soft Visions in Blood", från Verwüstung / Invoke the Dark Age, 1994. 

"Scars in the Landscape of God", från Nachthymnen (From the Twilight Kingdom), 1995. 

"Liberty Rises a Diagonal Flame", från Fractal Possession, 2007.

"Soldaten Satans", från Taphonomia Aeternitatis - Gesänge im Leichenlicht der Welt, 2023. 

Vila i frid, Tore och Peter. Och ni som läser detta, ta hand om er.

Nu tar vi helg!

/Andreas

Fredagslistan 2024, vecka 37: Void

 Gott folk!

Idag ska vi ge oss ut i intigheten - för oss som har läst eller sett "Den oändliga historien" så kanske detta ord har en speciell innebörd. Det finns flera band som har intresserat sig för att skriva låtar med ordet void i titeln, det låter väl lagom coolt antar jag, men även i fall jag trodde att jag hade hyfsad koll på vad ordet faktiskt betydde så blev jag förvånad över i hur många olika sammanhang som det används. 

Den vanligaste betydelsen är ju från latinets vacuus - tom, utan innehåll. Men det dyker också upp inom juridiken och programmering. I alla fall, ett fascinerande begrepp!

Vi kör!

VORGA, från Karlsruhe. Utan tvekan ett av de mest intressanta tyska banden överhuvudtaget just nu, och definitivt ett av de bästa black metalbanden på scenen. Vi har ju haft med bandet i fredagslistor innan, och med tanke på hur bra deras plattor hittills har varit så skulle jag inte bli förvånad om senaste given "Beyond The Palest Star" dyker upp på rätt många årsbästalistor i år. Jag har tagit Voideath från plattan. Maken till öppningslåt! Tyngden, värdigheten, svänget och stämningen är ju fruktansvärt bra! 

Om ni tycker att det varit för lite teknisk döds med i listorna på sistone så kanske ni blir lite gladare nu då FALLUJAH ser till att höja ration. The Void Alone från "Dreamless" en skiva som i alla fall en av recensenterna  på Metal Archives inte tycker är så där värst bra. För egen del tycker jag att den är nöjsam. 

Ytterligare ett bekant namn. SOEN kan man ju ha åsikter om. De pendlar upp och ner för mig - när de är bra, ja då är de briljanta. För egen del så upptäckte jag bandet med noshörningsskivan - "Tellurian" som kom för 10 år sedan. Älskar den skivan fortfarande och det var i det närmaste givet att ta med Void i veckans lista. Bra sväng!

Of Fire And The Void från "Evangelion". Det fanns en tid då jag verkligen dyrkade BEHEMOTH. För min del nådde de sin peak på just den här skivan. Det var innan Nergal blev så uppfylld av sin egen förträfflighet att bandet blev lite väl påfrestande. Fortfarande väldigt bra, men inte livsnödvändigt om jag säger så. Jag blir lätt nostalgisk när jag lyssnar på "Evangelion" för den kom på den tiden då jag fick promos från Nuclear Blast. Den här skivan fick jag en hel månad innan släppet, med förbehållet att jag gjorde en intervju med Nergal. Nervös glädje kan man kanske beskriva känslan som inför den intervjun, haha!

The Void From Which No Sound Escapes från "The Work", en av de märkligaste titlarna på ett metalalbum jag vet. RIVERS OF NIHIL är en aquired taste för mig. Ibland är de snorbra, ibland...inte så mycket så. Oavsett vilket så är de oftast intressanta så  så fort det kommer en ny skiva så lyssnar jag. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2024 vecka 37: Void

Fredagslistan 2024, Vecka 36: Svindlande höjder

Sol, vind och vatten i all ära men det är höga berg som veckans lista kommer avhandla. Undertecknad är ett stort fan av svindlande höjder, både att ta sig upp på dem genom klättring eller vandring men även att begrunda utsikten med en kopp kaffe i handen. Bland de personliga favoriterna finns Orodruin i semesterparadiset Mordor som jag ofta tar en sista minuten till när solen blir för stark här hemma. Nu tänker ni säkert något i stil med ”okej, så nu blir det fem doom låtar som ingen kommer höra någon skillnad på..”. Icke! Här finns något för alla.

Nog tramsat, spänn på säkerhetsselen och njut av det sköna ruset som den tunna luften ger. Listan hittar du HÄR!

 

Vi börjar i soliga Kalifornien och säger hej till mästarna i THEE OH SEES med John Dwyer i spetsen. Oh Sees spelar en kaotisk blandning av garage, kraut, synth och så vidare. Den röda tråden är fuzz, skrammel och långa reverb och delay-svansar. Otroligt produktiva är de också. Låten I come fromthe mountain är hämtad från plattan Floating coffin från 2013 som fått några varv om året sedan den kom.

Brukar ni dra ner i svarta hål och leta efter kristaller? Vi rör oss österut till Atlanta, Georgia, och smäller på andra låten på Blood Mountain plattan. Nog sagt.

 

Men blir det ingen släpig doom då? Det ryktas om att gamla goda Indiana Jones tog på hatten och gav sig ut på vägarna i jakt på det heliga berget någon gång på hösten -93 efter att husgudarna i SLEEP släppte sitt mästerverk, ja ni gissade rätt. HOLY MOUNTAIN. I min bok ska det antingen vara grind eller släpigt. Detta klassas in som det senare.

Gillar ni motorcyklar, muskelbilar och en gaphals som är förtjust i gitarrsolon? Då kan bandet ZEKE vara något för er. Låten heter Mountainman från plattan Death Alley, är i runda slängar halvannan minut lång och går snabbt som satan. Musikvideon är som en musikvideo ska vara, motorcykelkrascher i öknen varvas med svettiga liveklipp. Njut. 

Vi avslutar med låten I was on a mountain från Caution-plattan från 2001. Det är lite poppigare men luktar lika mycket diesel som föregående. Bandet heter HOT WATER MUSIC, grundades -93 i Gainsville, Florida och är fortfarande aktiva.

Det var allt för denna gången. Nästa gång blir det eventuellt djupa hav.

/Oskar S

Fredagslistan 2024, vecka 35: Drömlivebanden och Megalomana japaner

 Alla har vi de där banden man önskar att man fått se åtminstone en gång, som man oftast dessvärre aldrig kommer få chansen att uppleva. Antingen har någon i bandet hälsat hem (eller “Flyttat till Flen” som vi säger i släkten), alla hatar varandra eller så suger de bara så illa att projektet tappat sin lyster. Idag avslöjar Herr B några av sina stora drömmar, i alla fall de som är lite roliga, med en rad videoklipp. Los gehts!

Vad sägs om att börja med något snabbt och enkelt? Sepultura precis efter Roots (1996) och innan Max Cavalera lämnar. Behövs det någon djupare förklaring? Trodde väl inte det, vi går vidare…

Faith No More för böfvelen! Jag tror alla eror hade varit lika tilltalande, bara jag får se Mike Patton skrika omänskligt och rabbla osammanhängande nonsens så är jag nöjd. Det hade kanske varit kul att se dem med Jim Martin som lirade gitarr till Angel Dust (1992) men nu ska vi inte vara kräsna.

Är det här godkänt? Jag tycker det är punkigt nog men det kanske blir kontroversiellt att ha Mano Negra med. Vad de inte har i distade gitarrer och…ja, allmänt skräpigt sound tar de igen genom ren energi och folklighet. Jag är uppväxt med Mano Negra och Manu Chao som bakgrundsmusik och de är än idag bland mina absoluta favoriter och att inte ha sett Manu Chao åtminstone grämer mig.

Nu åker vi drygt 860 mil österut till Japan ett tag. Först ut är ett band vi pratat om tidigare, Maximum The Hormone. Det är hetsigt, snabbt och ROLIGT. Se hela klippet på eget bevåg, den första minuten räcker långa vägar.

Näst upp måste vi lämna youtube bakom oss. Varför är oklart, men de japanska skivbolagen ska vara oerhört juridiskt aktiva. Jag vågar tippa på att ingen ens hört talas om bandet B’z, trots att de sålt dryga 100 miljoner skivor och haft 49 singlar och 25 album nå nummer 1 i Japan…i rad, sedan 1988. Tack vare Mr.Children BUMP OF CHICKEN JUDY AND MARY Dragon Ash (oklart om det är ett taget namn eller hens föräldrar tycker ungen behövde lite fler motgångar i livet) kan vi uppleva detta spektakel från 1995. Varför klär sångaren ut sig till Zorro? Varför har gitarristen en massa polistejp på sina förstärkare med något om “keep away unless your top goes all the way up your legs to your pussy”? Det är bara förbryllande och får mig att önska att jag var en hårdrockare i Japan på 90-talet. 

Nästa band är också lite obskyrt. X Japan är det mest megalomant dramatiska band jag varit med om. I början var det mest bara en massa galet smink och några sjuka frisyrer och att spela i rasande fart (Exhibit A). Sen blev det överdådiga stadiumkonserter i Japan där varenda jävel i publiken verkar ha the time of their fucking lives (Exhibit B). Men deras kronjuvel, deras Magnus Opel, är när trummisen YOSHIKI ska spela solon. De mer uppmärksamma av er kanske märkt att han i klipp numero dos har ett jävla nackstöd på sig. Efter åratal av alldeles för vilt headbangande och trummande så fick han såna jävla nackskador att det krävdes 2 operationer och han är FORTFARANDE inte okej.

Men det stoppar inte den japanska musikindustrins mest megalomana man, nej nej. Under pandemin spelade bandet en konsert utan publik. Jag har sett flera av hans trumsolon och de är lika roliga varje gång, men den här kan vara den sjukaste. I (Exhibit C) får vi se denna karl se ut som han ska börja gråta i drygt 9 minuter till filharmonisk musik han själv komponerat (trummor är inte nog för en sådan storslagen karaktär) och spela ett av de mest oinspirerade trumsolon jag någonsin hört. Det är nästan lika illa som när han framställdes som en staty av Jesus i en av deras musikvideos. Jag tycker inte ens om det här jävla bandets musik men jag vill så gärna åka och se dem bara för att det verkar vara en upplevelse utan dess like.

Vi avslutar med bandet jag nog allra helst önskat mig av alla på listan. Jag började lyssna på Type O Negative under pandemin, dessvärre långt efter att den oefterhärmlige Peter Steele gått bort. Hans otroliga röst och deras perfekta blandning av doom, goth och sjukt dumma morbida humor passar mig perfekt. 

Vi kan inte få allt här i livet, men vi kan åtminstone hålla helg.

//Herr B som borde varit född lite tidigare