Fredagslistan 2025, vecka 3: Neue Deutsche Härte teil eins: werde OOMPH!

 Det är sällan jag djupdyker i genrer, som person dras jag mer till att djupdyka i individuella band och skola in mig i deras katalog till absurdum. Det finns någon inställning i min programmering som gärna filtrerar verk som påminner om sådant jag redan hört eller sett, “det har vi redan koll på”.  Men för nyfikenheten och vetenskapens skull skola jag djupdyka i Neue Deutsche Härte, en genre jag definitivt har täckt i och med mina 20 långa år med Rammstein som favoritband. Men de var inte först och absolut inte ensamma, en uppsjö av tyska punkare och hårdrockare under 90-talet blev inspirerade av genrens allfader: OOMPH!

I begynnelsen sade tyska Gud (han kallas Zven av sina vänner) VARDE OOMPH! och därmed var en ny rörelse inom musiken skapad. De troende kallade den för Neue Deutsche Härte, ungefärligen Ny Tysk Hårdhet, och bestämde tidigt att genren skulle definieras av basiga mansröster som sjunger om morbida ämnen, synkoperade riff, tighta mekaniska trummor och dosera synth efter smak med Oomph!s andra skiva Sperm (1994) som ledstjärna. 

Det är inte jättelätt att hitta bra information om den här tidiga perioden, men det verkar som att Sperm hade mer inflytande än den blev lyckad. I sann “snubben som sa samma skämte fast högre” situation så blästrade Rammsteins Herzeleid (1995) snabbt förbi i både popularitet (Herzeleid nådde som högst topp 2 på tyska topp 100-listan medans Oomph! först nådde dit med Unrein (1998) och då högst till plats 37) och influens. Min förståelse är att “vi är inspirerade av Oomph! (och Rammstein)” övergick till “Vi är inspirerade av Rammstein”, speciellt efter Sehnsucht (1997) som gjorde genren känd världen runt.

Oomph! har dock några års försprång. 1989 startade sångaren Dero Goi och gitarristerna Andreas Crap och Robert Flux bandet i västtyska Wolfsburg. Goi spelar trummor medan de andra två gör lite allt möjligt. Tillsammans stod de för all musik fram till 2021 när Goi fick en uppenbarelse och blev evangelist. Der Schulz tog över rollen som sångare 2023.

 Den allra första skivan, Oomph (1992), reflekterar mer en mörk industriell och elektronisk stil följt av Sperm, Defekt (1995) och Wunschkind (1996). Alla 3 indiesläpp och fullt ut NDH. De är råa och grova, Goi vrålar verkligen fint under den här eran. Enda problemet är att skivorna är så jävla långa och blir snabbt lite enformiga, de är alla runt 55-60 min långa och det känner man av. Det är också alldeles för många jävla dåliga engelska låtar, när de sjunger på tyska är det riktigt schysst men 9/10 gånger de försöker sig på engelskan blir det jävligt töntigt in a hurry. Den ovan nämnda Unrein från 1998 (deras storförlagsdebut och första topp 100) följer i liknande spår men renare produktion och mer variation, överlag skivan jag tyckte om mest under inlyssningen. Det blir aldrig riktigt så tungt igen.

De nästa två skivorna, Plastik (1999) och Ego (2001), var så förjävla i det tråkiga att de inte ens får någon plats på listan. De försöker typ gå åt det lite proggiga hållet och allting blir en prövning i tålamod. Jävla skitmusik.

Men efter det uppstår lite av ett problem rent stilmässigt. Jo ni förstår, bandet valde att lämna det riktigt råindustriella och grova bakom sig och styr rätt in i ett mycket mer kommersiellt pop-territorium. Den nya stilen kallas Tanz metal, dansmetal, och är komplett med stora catchy refränger, enkla rytmer som är lätta att dansa till och med det även ekonomisk succé. Nu är jag inte så äckelmagad av lite pop-troper men det leder självklart till att skivorna följer en rätt utstakad och beprövad mall: Hitsen är kanon, genuina anthems och sen drygar man ut med lite ofarligt halvkul utfyllnad. Skivorna Wahrheit oder pflicht (2004), GlaubeLiebeTod (2006) och Monster (2009) följer den här modellen och det kulminerar med Des Wahnsinnes Fette Beute (2012) där det händer mest annorlunda saker i hela bandets katalog. Uppfriskande helt ärligt, efter 10 skivor hade de kunnat släppa en polkaskiva och den hade varit jävligt välkommen. XXV från 2015 verkar vara lite av en motreaktion till detta med en tydligare rockig stil. Tankarna förs lite till pop-punk på många av låtarna, men helt ärligt var skivan rätt tråkig.

Sista skivan med Dero Goi (och även sista för idag) är Ritual (2019). Allt går lite full circle tillbaka till 90-talet här, soundet är hårdare än det varit på länge men de försöker behålla de stora refrängerna. Lite som många band brukar villja göra 30 år in i karriären. Back to the roots. Charmigt.

Vad tycker jag då om Oomph! när allt är sagt och gjort. Jag har tidigare lyssnat på deras mer kommersiella album (vilket var allt som erbjöds på streaming för 15 år sedan, troligtvis pga någon invecklad rättighetskamp) och gillat de stora låtarna med sin mer lättsinniga och catchy refränger. Men jag tacklas än med om jag tycker att de efter Unrein bör ses som ett “seriöst” NDH-band? (nu himlar hela redaktionen med ögonen, jag känner det i ryggmärgen)

Det är ju en debatt man kan ha om vilket band i vilken genre som helst där de ändrar stil. Det kan lätt helt bryta samman till “no true scotsman” bråk där inget duger och man inte har några riktiga grunder att stå på. För Oomph! finns det ju lite mer att bita i, de övergår ju i en egen ny genre (jag tror det är de själva som dubbat sig Tanz metal? vi säger att det är så, källor är för töntar). Och efter att äntligen faktiskt ha hört deras riktigt råa och brutala sound från 90-talet är det svårt att inte särskilja erorna. Men jag vet också att de är långt ifrån det mest kommersiella och poppiga vi kommer höra under den här resan…

Här sätter vi punkt för det första kapitlet i vad som nog lära visa sig vara en jävligt långt projekt med NDH. Planen är att lyssna igenom alla de största banden (bortsett från Rammstein, som kommer tjäna som måttstock) vilka är i ordning: Oomph! (nu avklarat), Stahlhammer, Megaherz, Unheilig och Eisbrecher. Sist kommer det även en, kanske till och med två, listor med lite alla möjliga band som jag fått rekommenderat/hittat. Dessa kommer att vara mindre detaljerade (om Herr B inte får riktig feeling). 

Los, auf!

//Der nicht mehr ganz junge Herr B.

PS. Det är lite sent på det, men i och med temat måste jag slå ett slag för skivan Flake feiert Weihnachten (Flake firar Jul). Rammsteins evigt kufiga keyboardists julskiva släpptes lite innan jul och är helt fantastiskt flummig. Det är bland det roligaste jag hört på flera år.

Listan hittar ni här, svinlång som den är.

Fredagslistan 2025, vecka 2: NYHC

Förra året gav två herrar vid namn Vinnie Stigma och Roger Miret ut varsin bok. Jag har inte hunnit läsa någon av dem än men tänker att det kan vara värt att uppmärksamma ändå. För er som inte pallar läsa gästar dom även podden One life one chance podcast med hjälten Toby Morse. För er som inte vet vilka jag pratar om kan jag avslöja att det rör sig om gitarristen och sångaren i det legendariska hardcorebandet AGNOSTIC FRONT från New Yorks gator.

Vän av ordning minns kanske att vi redan varit på HC-safari i New York men det skulle, utan problem, gå att göra listor om NYHC för ett helt år.

Så packa knogjärnet, på med yankeeströjan och tänd eld på red sox flaggan, nu drar vi till staden som gav oss filmen Warriors! Listan hittar ni HÄR.

AGNOSTIC FRONT bildades 1980 av Vinnie Stigma och bandet tog fart 83 när Miret anslöt. Listan över vilka som varit med i bandet är längre än en låt av Opeth och bandets historia kan beskrivas som allt annat än smooth sailing. Debuten Victim in pain från 1984 är en klassiker vars inflytande inte kan underskattas. Plattan har det råa, gammeldags ljudet jag älskar och texterna handlar om New Yorks gator, som kanske inte var en jättehälsosam plats att befinna sig på vid den tiden, självupplevt såklart. Plattan efter går åt crossoverhållet och inspirerade en ny gren av HC, på gott och ont. Låten är hämtad från debuten.

Innan Victim of pain plattan kom ut spelades en EP vid namn United Blood in. På den trummade en viss Raymond Barbieri. Efter att ha slamrat i studion med Stigma och Co hoppade han av som började ”sjunga” i ett band som heter WARZONE. Bandet höll på mellan åren 83 och 97 tills Barbieri, som var den ende konstanta medlemmen, gick bort i lunginflammation.

Men Todd Youth då? Är det kanske någon som undrar. Lugna er. Todd youth, som fick sitt smeknamn av H.R i BAD BRAINS, spelade som alla vet bas i tidiga Agnostic front innan han hoppade av och anslöt till Warzone. 86 hoppade han av och började i MURPHYS’S LAW som han spelade med till 95.

80-talet börjar nu ta slut och grabbarna i Agnostic front börjar bli uttråkade och startar ett litet sidoprojekt som får namnet MADBALL. Det är tyngre, mer metalinspirerat och tuggigare men fortfarande med temat New Yorks gator.

När 90-talet börjar hittar vi Craig Setari på bas. Då har han redan spelat med Straight Ahead och på YOUTH OF TODAYs klassiska Break down the walls. I december 92 sätter Agnostic Front tofflorna med en avslutningsspelning på CBGB och Setari tar sin bas och börjar lira med bröderna Koller i SICK OF IT ALL. SIOA hade vid tillfället släppt två ljumna plattor och stod och trampade lite. Året efter däremot kom plattan Scratch the surface och resten är historia.

Men vad hände med Agnostic Front då? De återförenades 96 och kör fortfarande på. Slutet gott.

/Oskar S

Fredagslistan 2025, vecka 1: Skivor från 2024 som jag inte kan släppa riktigt än!

 Gott folk, välkomna till Fredagslistan 2025! 

Med 2024 bakom oss så går det att konstatera att 2024 var, i sanning, ett helvetiskt bra skivår. Jag hittar fortfarande album som jag tycker är värda både lyssnarmöda och skrivardito, och tvingas konstatera att det nog blir svårt att släppa det gångna året helt riktigt än. Är man som jag så räcker det ju inte att "bara" skriva en egen årsbästalista - den kommer imorgon på WeRock om man vill läsa - utan jag ligger ju och kollar in en hel massa andra årsbästalistor också. Nedanstående skivor är sådana som fångade min uppmärksamhet, och sedan jag väl lyssnade på dem, lyckades bibehålla den. 

Vi kör!

"Vortex Of The Worlds" 

Vi ger oss ut i rymden med det ukrainska bandet LABYRINTHUS STELLARUM. Kolla bara in det omslaget, jag får villigt erkänna att det var det som drog in mig initialt. Om ni gillar ett band som VORGA så kommer ni kanske gilla det här bandet också. Atmosfärisk black metal om rymden av sådan kvalitet att jag faktiskt häpnar över att detta gäng inte är kontrakterat av något bolag. Detta är musik som får mig att drömma mig bort, trots en hög grad av furiöst trummande. Det är till stora delar oerhört vackert - jag misstänker att detta har med den finfina produktionen att göra - paketerat. 

"The Wishing Tomb"

Ytterligare en drömskt ljuvlig platta, denna inom melodisk doom med dödsiga inslag. Inte alls svårt att gilla detta - fantastisk produktion, en härligt melankolisk stämning rakt igenom plattan. Blev inte förvånad då COUNTING HOURS kommer från Finland, och de har den där underbara tonen som så många andra bra finska band har. Jag märkte att det var oerhört svårt att inte låta "The Wishing Tomb" gå på repeat, man ville liksom vara kvar i den sorgmodiga stämningen mest hela tiden. 

"Múr"

Från det karga landet i norr, Island, kommer en av förra årets mest imponerande debuter. Detta är en skiva som sorterar under facket progressiv post-metal så detta är ju lite beroende på hur man ser det antingen en skiva som man verkligen går igång på, eller hatar med stort hat. Det är för mig skönt att lyssna på ett band som tar sin musik på stort allvar, vilket MÚR verkligen gör, och som vågar bre på med både de stora känslorna som ambitiösa låtar vad gäller längd. Inledande Eldhaf med sin över 9 minuter långa speltid sätter tonen på ett fantastiskt sätt. Lägg till att det sjungs på isländska och ni får ytterligare ett plus i kanten av mig vad gäller den här skivan. 

"Violence Inherent In The System"

Gillar ni tydligt, och meckigt, basspel så har ni skivan de jour här. Dave Kirsch lägger upp ribban på en nivå som får mig att tänka på CANNIBAL CORPSEs Alex Webster, och det är ju beröm å det grövsta. Men lyssna bara på Skullcrushing Defilement försök att inte tänka på nestorerna i CANNIBAL. Sedan kommer ni förmodligen att tänka på DEATH också, och det är inte dåligt det heller. NOXIS från Cleveland lyckas övertyga mig om att de nog är ett band att hålla noga koll på, för om de lyckas göra en så här pass bra debutskiva, då är de ett gäng att se fram emot mer musik ifrån. 

"Traverse The Bealach"

Vi avslutar listan med enmansprojektet SGÀILE från Glasgow i Skottland. Bakom bandnamnet står Tony Dunn, och detta är sagolikt vacker, ja nästan hemsökande sådan, musik som har mängder av soaring melodies, en del folkinslag (oroa er inte, om jag står ut med detta så vet ni att det inte går till överdrift) och riktigt bra sång. Vill ni ha en genre så benämner Metal Archives detta som progressive/post-metal. 

Gott folk, vi tar helg på detta!

/Martin

Fredagslistan 2025, vecka 1 (Spotify)

Fredagslistan 2025, vecka 1 (YouTube)

Fredagslistan 2024, vecka 52: Oscars bäst of 2024

 Ett år går snabbt. Ibland så snabbt att jag inte riktigt hänger med. Det är fegt att säga att jag inte vågar stå för mina val men de album jag har valt ut är sådana som jag har kommit tillbaka till om och om igen. Andra höjdpunkter från i år var bland att Malmö Metal Massacre och att Watain fick spela på bästa tid på Malmöfestivalen. Det är alltid roligt att se att band tar plats i det offentliga även om ni som känner mig vet att jag inte direkt älskar att se band live. Nåväl. Mindre gnäll och mer musik. Här kommer min lista på skivor jag tycker att folk borde lyssna på.   

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Darkthrone -"The Bird People of Nordland" (It Beckons Us All......., 2024, Peaceville Records).

Att den senaste Darkthrone skulle hamna på denna lista hade nog alla förväntat sig. Att den däremot skulle vara så bra som den faktiskt är hade nog inte jag förväntat mig. När jag skrev om skivan i en tidigare post så kunde jag konstatera att om äldre Darkthrone lät som Celtic Frost och Hellhammer fast snabbare och ondare så låter deras senaste skiva som om Darkthrone skulle sänka tempot och istället spela en enklare och mer långsam version av sig själva. Som Celtic Frost ungefär. Fortfarande fortsätter bandet på sin återgång till äldre klassisk metal och hårdrock men det är fortfarande hårt och omisskänsligt Darkthrone. Låtarna är också långa och har en episk underton. Även om det kanske inte är  True Norwegian Black Metal (TNBM) är det fortfarande bättre än 95% av all annan musik som släpps.

Invunche -"Antü" (Atavismo, 2024, Nuclear War Now! Productions).

Vad sägs om lite psykadelisk black metal med punkinfluenser från Nederländerna? Krydda detta med texter och image och framtoning tagen från Sydamerikansk shamanism så har ni Invunche som består av en enda medlem, El Invunche som lyckas med att frammana ett fullständigt galet ljudlandskap med mycket variation. Sången är bra och av klassisk black metal snitt. Syntmattor dyker upp och trummorna puttrar på bra. Jag tror både folk som gillar mer rå black metal av finskt snitt samt de som uppskattar punk kan gilla detta. Jag blev ganska golvad av denna skiva när den kom och det finns lager att upptäcka. Vissa partier är också ganska melodiösa och finstämda men hela tiden finns det en märklig skevhet underliggande. Lite som det Wagner Ödegård lyckas med i Wulkanaz. 

Asarhaddon -"Im tiefen Wald" (Êra, 2024, Vendetta Records).

Okej. Jag är inte världsbäst på tysk black metal om man bortser från Katharsis, Graupel och ett fåtal andra band. Därför blev jag lite förvånad när jag hörde Asarhaddons senaste fullängdare. Bandet består av en duo av musiker som tar in gästvokalister på sina album. På detta är det en kvinnlig sångare med det ganska generiska namnet Nova som greppar mikrofonen och jävlar vad bra hon gör det. Asarhaddons musik är ganska finstämd och melankolisk och episk black metal. Jag drar ibland lite paralleller till MGLA men även till Amesoeurs. Det finns något väldigt känslosamt över musiken. Vissa partier påminner också om svenska Grift. Detta är musik för regniga och ledsamma dagar. Blir lite känslosam av den. En mycket positiv överraskning och ett påminnelse för mig att inte alltid avfärda tysk black metal trots att musikvideon är väldigt generisk. 

Antichrist Siege Machine -"Cowering Lamb" (Vengeance of Eternal Fire, 2024, Profound Lore Records).

Jag såg att min skribentkollega Susanne också hade med ASM på sin lista. Jag vet inte vad man ska säga mer. Gillar man black/Death/War/Grind metal är denna skiva ett måste. Det är pisk från början till slut. Att bandet också är ute och turnerar ganska frekvent gör att åtminstone jag blir lite sugen på att se hur en sådan här konsert kan låta och se ut. Framförallt om det blir en ordentlig pit hos publiken. Hoppas gubbarna från Richmond, Virginia forsätter på samma spår i framtiden. Ibland behövs det musik för att rensa bort vardagens tristess och detta band hjälper mig med detta på ett utmärkt sätt. 

Adorior -"Begrime Judas" (Bleed on My Teeth, 2024, Dark Descent Records).

På tal om återkomster. Det engelska bandet Adorior bildades 1994 men har inte släppt någon fullängdare sen år 2005. Jaded Lungs sjunger och vrålar som att hennes röst verkligen har väntat i många år på att få släppas loss. Bandet manglar på som om det inte fanns någon morgondag och i denna låt jag har valt ut så har de även klippt in maskingevärssamplingar i takt med trummorna. Ni förstår nog vad vi pratar om. En vansinnig blandning mellan black metal och death metal med lite thrash och klassisk metal inslängd. Gitarrsolon som får Kerry King att kännas sansad. Sammantaget får det mig att tänka på om ett band som inte var lika allvarliga och seriösa skulle få för sig att spela in "Panzer Division Marduk". Skivan har också ett visst sväng och det är svårt att inte sitta och digga med. En skiva som jag har svårt att lyssna på i en enda sittning då det tar lite på krafterna men som jag gärna återkommer till för att få en dos av vansinne. Extra bonus för det smakfulla omslaget. 

Det var detta årets lista. Jag skulle egentligen vilja nämna Koldbrann och även Djevel som släppt nya skivor men jag måste lyssna mer på båda skivorna då jag inte har fastnat riktigt ännu. Framförallt Koldbrann har jag väldigt höga krav på och ännu har inte den skivan klickat med mig ännu. Ses nästa år. Då hoppas jag som vanligt på mer häxmetal. 

/Oscar K.

Listan hittar ni här. 

Ohoj. Då har turen kommit till mig och min årsbästalista. Jag får säga att det här året har det varit knivigt. Inte för att det har släppts för många bra skivor, det har det säkert, jag har bara inte lyssnat på dem. Mest bara kört gammal skåpmat, plöjt på och hållit huvudet över vattenytan.

Icke desto mindre har ju en och annan ny platta nått mig och jag har rotat, letat och grävt i mitt minne och kommit fram till dessa tio. Ingen inbördes rangordning utan det är bara att beta sig igenom hela härligheten. Samtliga skivor ligger med i listan i sin helhet och listan finns HÄR samt längst ner. Beskrivningarna håller jag i sedvanlig stil korta. Nu kör vi och säger hurra för att skitåret 2024 snart är till ända!

PYRRHON – Exhaust: Experimentverkstad från Brooklyn. Rätt bökigt att lyssna på men bra.

ANTICHRIST SIEGE MACHINE - Vengeance of eternal fire: Krigiskt totalrens från staterna. Tack Oscar för detta tips! 

SORTILEGIA – Sorcerous Communion (EP): Rå black metal från Toronto. Mycket knivar och skog!

WORMWITCH - Wormwitch: Vill minnas att Martin har en viss faiblesse för dessa och det har han helt rätt i. Svängig black från Kanada. 

THOU – Umbilical: Bandet som låter som de alltid har gjort – mycket bra. Kompromisslös sludge från Louisiana.

CHAT PILE – Cool World: Skramlig rock från Oklahoma.

AFTERMATH – The Cutting begins: Hardcore från Umeå med bra drag.

THE CHISEL – What a fucking nightmare: Redig brittisk arbetarklasspunk som får oss att orka ett varv till i saltgruvan.

BLACK CURSE – Burning in celestial poison: Fullt ställ från Colorado. Det här är så snabbt så du anar inte.

ORANSSI PAZUZU - Muuntautuja: Slutligen klipper jag till med lite knäpp psykedelisk black från Finland.

Men nu mina vänner tar vi helg och äter skumtomtar och allt sånt där som hör julen till. Eller nej, wienernougat när jag tänker efter...

/Susanne

Fredagslistan 2024, vecka 51: Susannes årsbästa

Fredagslistan 2024, vecka 50: Andreas årsfavoriter

Året är på väg mot sitt slut, och då hör det ju till att sammanfatta året i någon slags lista. Jag har egentligen inte mycket till övers för årsbästalistor, men oavsett så har ni här är en näve skivor som jag kommer, och ni borde, lyssna mer på inför vad som än väntar oss 2025. 

Absolut ingen inbördes ordning i listan nedan, som är uppdelad i två sektioner: först skivor jag hunnit lyssna rätt mycket på och går i god för, därefter skivor jag vet har mer att ge efter fler lyssningar. Allt har sin tid och ingen musik försvinner när kalenderåret skiftar, det här är bara vad som dykt upp på min radar och fastnat.

LYSSNA HÄR!

 

ALUK TODOLO - Lux. Fransk instrumentaltrio, intensiv ockult rock med ett ben i ockult black metal och ett i experimentell rock från sjuttiotalet (kraut och Zeuhl). Deras senare skivor har flugit under min radar, men den här är utomordentligt bra, bland det bästa de åstadkommit under sina 18 års existens.

 

 CONCRETE WINDS - Concrete Winds. Åländsk mangeltrio, kantigt och otrevligt avgrundsmangel. 25 minuter obönhörligt tokstryk med feberdrömsriff. Intrycket av albumet (som ärligt talat är lite lite svagare än föregående Nerve Butcherer men det säger inte mycket) förstärktes av deras extremt hårda spelning på Malmö Massacre i somras. 

 

EINSTÜRZENDE NEUBAUTEN - Rampen (Alien Pop Music). Gammal är äldst osv. Årets minst väntade: Neubauten har varit med mig sedan Silence is Sexy från 2000, men jag har bara lyssnat bakåt istället för att följa med i deras samtid. Döm om min förvåning när detta dubbelalbum, baserat på liveimprovisationer, är... riktigt bra. Efter 44 år håller de fast vid sin vision utan att kompromissa, men omfamnar ändå att de närmar sig pensionsåldern. Ambient industriell mogenmusik.

DARKTHRONE - It Beckons Us All..... Gammal är äldst osv, nummer 2. Ted och Gylves återkomst till bra riff sedan 2021 års Eternal Hails är fortfarande förvånande. Allvarsam långsam hårdrock med ödslig bitter stämning och texter om rymden, snarare än lattjolajban-hits om att campa och gilla speed metal, jag tackar och tar emot. Till och med Fenriz obligatoriska rensång låter bra den här gången!

 

HENRIK PALM - Nerd Icon. Är rätt säker på att jag hyllade föregångaren Poverty Metal här härom året, och ja vad säger man, Henke skriver bra rock. Eller kanske till och med bäst rock. Seriöst, lyssna på de där riffen! Behöver inte skriva något mer.

Och nu, fem skivor jag kommer och ni borde lyssna på lite mer (och två bonusar):

 

SATAN - Songs in Crimson. Gammal är äldst osv, nummer 3. Jag hyllade Satan i min förra lista så här får ni bara ett prov på hur bra alla hårdrocksband 40+ år in i karriären skulle kunna vara, om de bara var Satan. 

AVMAKT - Satanic Inversion Of... Eftersom Darkthrone gått vidare i sitt sound de senaste 30 åren, är det lyckosamt att det finns nekromantiker som försöker och faktiskt lyckas återuppväcka den kylslagna liklukten från det tidiga nittiotalet. Behöver du en renodlad svartmetallplatta i år så står norska Avmakt för den.

FURZE - Cosmic Stimulation of Dark Fantasies. På något sätt kan man alltid lita på Woe J Reaper, även om man aldrig vet vad som väntar.  I år lyckades han släppa två album, lika många som de föregående tio åren. Cosmic Stimulation är det andra, Caw Entrance från i våras har jag inte hunnit lyssna på än,  Psykedelisk necrodoom av Norges mesta metal-outsider.

 

DOEDSMAGHIRD - Omniverse Consciousness. Bandnamnet? Anagram på DÖDHEIMSGARD. Musiken? För den som tyckte att DHGs senaste två album var lite för straight och tydliga. Här arbetar båda bandens huvudman Vicotnik - på tal om udda norrmän - tillsammans med franska avantgardemetal-kollegan Camille med dimlager på dimlager av tremoloriff, synthmattor, tokmangel, körer och femtioelva syntetiska ljud. En skiva som kräver några dussin lyssningar för att smälta.

VÖLVA - Desires Profane. Nu blir det Malmöjäv men whatever. Toppendebut av genomhyggligt folk. Jag är skeptisk till den avslutande Nordman-covern, men å andra sidan bjuder "Never Forgive" på årets bästa Uruk Hai-låt så... Rivig och förbannad svartmetall, med kniven mot strupen på det abrahamitiska patriarkatet.

Och så var det bonusarna:

FEARADOX - Qualuude Sessions. Ett gäng unga killar från Malmö som trots sitt Trollhättan-thrashiga bandnamn landat något slags proggigt, post-hardcore/sludge-sound som kastar tillbaks mig till gymnasietiden. På ett bra sätt. Här två låtar inspelade live i Studio Quaalude, som arbetar stenhårt med att dokumentera Malmös underjordiska musikliv som det ser ut prick idag (inklusive Völva och mitt band, jäv jäv jäv). 

CHARLOTT MALMENHOLT - Meetings. Här får ni nöja er med en Bandcamplänk. Esoterisk och eterisk dinosaurie-ambient från västkustens mest pålitliga ljudexperimentverkstad, Discreet Music. 

Och med den nätta listan: god fortsättning, ses 2025!

/Andreas

Fredagslistan 2024, vecka 49: Montreal!

 Gott folk!

Om ni har hängt med bloggen länge så kanske ni minns en fredagslista vi - jag och Susanne - gjorde för sisådär 11 år sedan på temat "Blame Canada"? Inte? 

Hur som helst - Kanada är ett underbart land, inte minst på metalfronten, och då framför allt staden Montreal som sedan länge har en scen som heter duga. Den tänkte jag att vi skulle dyka ner i idag. Nu tänker ni kanske att jösses vad mycket gammalt jag kommer dragandes med nu, väl? 

Jag säger som Frasse: Fel! Fel! Fel! Fel! Nä, det blir idel fräscha band som i betydelsen att dessa band är bildade mellan 2020 och 2024, och knappt är torra bakom öronen. Listan hittar ni här, samt längst ner i inlägget. 

Vi kör!

DROWNING IN BLOOD bildades 2020, och lirar thrash metal. Om ni som jag inte förväntar er totalt nytt hjul när det gäller thrash så kommer ni älska detta. Rätt bett, bra tempo och ljuvligt gitarrspel. Lägg till rikligt med samhällskritik och kämparanda så får ni en EP som heter "You've Won...But At What Cost". Det är inte svårt att lyssna på den här korta men matiga EP:n om och om igen. 

Vi drar ner tempot rätt rejält, för nu blir det dödsig doom för hela pengen. BURNING SANCTUM bildades 2023, och det jag hör på "Eternal Acqusition Of Souls" som är bandets senaste EP får mig att längta efter mer från det här bandet. Det är inte svårt att gilla Ethan Desjardins sång och det underbart släpiga men svängiga trumspelet från Dave McCorkell. Men gitarrspelet av Cintia Ventatia får den här skivan att glöda utav bara helvete. 

THROE lirar en skönt stökig kombination av black metal och hardcore som är ganska oemotståndlig. Jag tror att minst en av redaktionskollegorna kommer gilla detta, haha! Det är typ dist på allt - sången från Alex är grymt desperat och förstärks mäktigt av musiken. 

DISSIMULATOR lirar thrash metal, och har gjort detta sedan 2021. Ändå har det dröjt till i år innan fullängdsdebuten kom. Och det är kanske bra, för detta är jävligt bra. Riffen sitter där de ska, i vissa fall staplas geniriff på varandra i en och samma låt. Sången är mer åt det dödsiga hållet, men det gör som bekant inte ont alls om ni frågar mig. 

Vi avslutar listan ganska bänghårt med VIRTUSIRA som ser till att mangelration ökar på rätt avsevärt. Bandet bildades 2022 och lirar groove/death metal with melodic/progressive elements vilket stämmer rätt bra. Gillar man triggade bastrummor så kommer man få sitt lystmäte här, det lovar jag. 

Vi tar helg på detta!

/Martin

Fredagslistan 2024, vecka 49: Montreal!