fredag, april 04, 2025

Fredagslistan 2025, vecka 14: Punk!

 Gott folk! 

Under en lång, kanske alltför lång, hade jag en avog inställning till punken. Min inställning var inte på några sätt logiskt betingad. Jag växte upp i Karlskrona, en punkstad av rang med en massa konserter på Musikhuset Oden, min bror inte bara lyssnade på punk, utan spelade också trummor i ett punkband under en period tills texterna blev lite väl kryddade för vår moders smak. Kanske ska tillägga att han gick på mellanstadiet. Nä, jag tror att det hade att göra med att jag var emot den inställning som punken hade till sig själv - att alla kan spela oavsett hur jävligt det lät. Och ja, det tyckte jag att det gjorde oftare än det lät bra. 

Tack och lov har detta ändrats - jag har blivit äldre och klokare, och även om jag föredrar punkband som vet vad de pysslar med på sina instrument så hatar jag inte band som inte vet. Alltid nåt, eller hur? 

Veckans lista är en spretig blandning. Lokalt, och med det menar jag Sverige, massor med forta trummor, gärna med tvåtakt och melodisk sång, men också band med mer dragning åt rock. Aktiva band och nedlagda band. Det jag har valt bort är uppenbara band som EBBA GRÖN som jag verkligen gillar men som känns lite uttjatat, och LASTKAJ 14 som jag redan lyft så jävla mycket. Ni hittar listan här (Youtube) och här (Tidal) och, såklart, längst ner i inlägget. 

Vi kör!

SLÖA KNIVAR från Malmö. Vilket magiskt bra bandnamn tänkte jag när jag såg det första gången. Dessutom blev jag glad när jag fick reda på att Peter, basist i bandet, jobbar som vaktmästare på Dunkers kulturhus. Det är stört omöjligt att inte gilla det här bandet. Magiskt bra driv i det mesta. Jag har valt Internetprofet från "Hejdå mesar" som kom förra året. En låt som har det mesta. Forta trummor, tungt sväng och sång på en härligt brötig och grov skånska. 






ASTA KASK - ett legendariskt band som jag bara börjat utforska. Som stor uppskattare av trallpunk så känns det oundvikligt att jag kommer dyrka det här gänget som bildades i Töreboda 1978. För att vara ett band som har bytt medlemmar och lagt ner och uppstått rätt mycket så är det ett helvetiskt härligt härj i bandets musik. Jag har valt Än Finns Det Hopp från "En för alla Ingen för nån" som kom 2006. Den har allt jag gillar med punk - tvåtakt, fantastisk sång i stämmor ljuvliga nödrim och sjysta breaks. 

BORGERLIG BEGRAVNING! Först var de bara ett otroligt bra bandnamn, men det är inte svårt att imponeras av det här bandet som drog igång i mycket unga år. Vid första giget på klassiska Café 44 var basisten Julian 10 år! Kopplingen till ASTA KASK finns i det att BORGERLIG BEGRAVNING bildades efter att ha sett ASTA på Gröna Lund. Detta är så otroligt charmig musik att det är omöjligt att inte gilla. 






GOLVAD GRÄVLING från Ängelholm. Ett av de hetaste banden inom genren just nu som jag förstår det. Underbar rocksensibilitet som slirar lite hit och dit. Jag är svårt förtjust i sången som skevar så bra. 









Ett punkband med utpräglad sensibilitet för rock är HELA HUSET SKAKAR. Bandet kommer från Huddinge, men sångaren Lennart är från Bjuv. Jag har tagit en låt från en liveplatta som spelades in i det legendariska Ultrahuset, ett ställe som drevs av Tompa Eken med andra och som blev ett nav i inte bara den svenska punken, men också gästade en sinnessjuk mängd av utländska band. Det är verkligen inte svårt att charmas av Spring Undan Borgare som förutom ett härligt budskap har en sprittande nerv som inte går av för hackor. 

Vi avslutar med KRIGSHOT och låten Krigshetsare som känns kusligt aktuell. Detta projekt är sprunget ur flertalet band, däribland NASUM och DISFEAR och jävlar i gatan så otroligt bra detta är! Hade en kängpunkslipsten tagit bandform, ja då hade KRIGSHOT varit en het kandidat för den manifestationen. 

Vi tar helg på detta!
/Martin


fredag, mars 28, 2025

Fredagslistan 2025, vecka 13: Neue Deutsche Härte, teil drei: Megaherz!

 Efter drygt 4 timmar relativt töntig Clawfinger-möter-Faith-No-More-på-tyska så kände jag att allt det här var ett fatalt misstag. Tidig Megaherz testar tålamodet, jag hatar inte Clawfinger men de har svart bälte i att vara mediokra och töntiga. Inte något jag tycker man bör emulera, men det höll inte grabbarna grus från Eichenau med om. Men skam den som ger sig… 



Bandet startades av Alexx Wesselsky (hukandes på bilden ovan), en profil inom NDH som vi kommer stöta på igen, och en grupp vänner som släppte demon Herzwerk (1995). Enligt gitarristen Christian Bystron ska de ha sugit rätt jävla hårt innan han gick med, kaotisk “fun punk” som han kallar det spelades där ingen riktigt verkade ha koll på vilka ackord som skulle spelas var.




Bystron och basisten Wenz Weninger gick med och styrde upp allt någon gång innan bandet släppte sin första riktiga skiva, Wer Bist Du? (1997). Det är rätt mycket rap-metal och Wesselsky kör på den tried and tested djupa mansrösten som är ett måste för NDH och…ja, inte mycket annat. Han är rätt odynamisk och enformig. Rap-metal åsido så finns det en stora vilja att prova saker musikaliskt i sann Faith No More anda som är intressant. Inte precis bra, men intressant. 



Noel Pix hjälpte till med att programmera och spela synth/keys på skivan och blev sedan en fullvärdig medlem på gitarr och synth inför Kopfschuss (1998), Himmelfahrt (2000) och Herzwerk II (2002). Vid den här punkten var jag inte speciellt övertygad. Inte mordiskt äcklad av vad jag hörde, men oerhört oinspirerad och uttråkad. Det maler liksom på utan någon direkta intressanta ändringar förutom en viss…ska vi kalla det tjocknad i sound som för tankarna till NU-metal runt samma tid. 


Tur i oturen så lämnade Wesselsky och Pix 2003, anledningen sades vara meningsskiljaktigheter om vilken riktning bandet borde ta stilmässigt i framtiden. Deras nya projekt, Eisbrecher, kommer vi titta på ingående i en framtida lista. Vad jag kan se så är bandens relation god, de verkar marknadsföra varandra på sociala medier etc. Alles gut in der Haube.



Megaherz står då alltså utan några grundmedlemmar kvar, Theseus tyska industrimetalband. Bystron och Weninger kör på och rekryterar en ny sångare vid namn Mathias Elsholz som bidrog med bakgrundssång på Himmelfahrt. De spelar tillsammans med en av bandets många trummisar (5 under de första 12 åren, 9 totalt) vid namn Jürgen Zink in 5 (2004). Det är som att solen gått upp och molnen klarnat, allting bara klickar. Ljudbilden blir bättre, låtarna catchigare med stora refränger och Elsholz är en mycket mer dynamisk sångare; han kan sjunga väldigt fint rent, göra djupa NDH-rösten och även väsa på ett väldigt roligt sätt. Dynamik, gott folk, något jag personligen uppskattar djupt även om det är lite svårdefinierat. Det är inte Mr Bungle, total schizofreni med Mike Patton på Gott weiß es nur. Men det händer något åtminstone, lite små variationer som suger in mig.



Jävligt synd då att Elsholz bara spontant lämnade bandet 2005. Enligt Bystron i en intervju med ett ryskt fanzine från 2005 var det helt oväntat och satte rejäla käppar i hjulet för bandets utveckling. En turné fick ställas in och det tog hela 4 år innan man släppte uppföljaren Heuchler (2008) med nya sångaren Lex Wohnhaas och trummisen Jürgen Wiehler (bandet har haft 3 trummisar som heter Jürgen, vad är oddsen). Här går bandet in i en sort av renässans som de, enligt mig, befinner sig i än idag. Skivorna Götterdämmerung (2011), Zombieland (2014), Komet (2018) och In teufels Namen (2023) är alla perfekta NDH-skivor. Jag KUNDE inte sluta lyssna på dem. Ingen underdrift att förarbetet till den här listan består av två väldigt distinkta delar: Wesselskys era vilket tog 3 veckor att ens lyssna igenom och sen 2 dagar spenderade på att utan avbrott lyssna på bandets material post-2004, och jag är ännu inte trött på dem.



Vi snackar inte finkonst här men det är något med deras approach som får mig att känna att jag önskar att alla band ansträngde sig så mycket som de gör. De har en väldigt rik ljudbild, dynamiska låtar där det testas lite olika saker utan att tappa sin egna stil. Exempelvis mellanspelet på Kaltes Grab som kändes lite som något från en In Flames eller dylik Göteborgs melodisk dödsgrupp med gitarrstämmorna följt av ett litet breakdown med dubbelkaggar. Kontrastera det med en väldigt synthig Himmelstürmer eller Heldengrab som är ren elektronisk dansmusik och sen Heuchler som är ren NDH-tunggung. Wohnhaas är en alldeles ypperlig sångare för ändamålet, han har den djupa men med en viss hes karaktär emellanåt som är unik inom genren (av det jag hört åtminstone) och han klarar att skrika lika bra som han kan dra en bra powerballad.




Jag förstår att det inte är för alla, smaken är såklart som baken. För den oinvesterade låter det säkert som olika nivåer i helvetet, tysk industrimetal som tysk industrimetal. For my money så är Megaherz det näst bästa NDH-bandet jag hört. De är ett relativt litet band i ren popularitet, med en bråkdel av de andra bandens lyssnare (bortsett från Stahlhammer som ingen bryr sig om). De har en mindre än en procent av Rammsteins lyssnare på streamingtjänster (inte världens barometer för popularitet nödvändigtvis, men men) vilket är oerhört synd. 


De har till och med hälften av den töntiga Rammstein-spinoffen Emigrate där Richard Zven Kruspe får släppa lös sina allra mest lökiga idéer. Förjävligt tycker jag, men att bandet lyckas låta så stort och dyrt verkar komma av att Bystron själv producerat och spelat in skivorna från och med Heuchler. Det är en bedrift, sannerligen, och jag hoppas att även framtida släpp kommer hålla samma nivå.


Den här listan blev lång som utav bara fan, som med Oomph. Vad ska man göra när man får smak för något, det var nog den svåraste listan att klippa ned. 

I nästa lista kommer jag att titta närmare på den näst mest populära gruppen som genren avlat fram: Unheilig. Det lär bli…intressant, då Unheilig verkar ha ett spann från industrimetal till total pop rock redan från början blandat med goth och electronica. Det lär bli mycket mer synth än vi redan sett, och det säger en del. 


Auf wiedersehen

//Herr B


fredag, mars 21, 2025

Fredagslistan 2025, vecka 12: Mood board metal del. 1

Ibland börjar allt lite på skämt. En idé dyker upp. Hur kan jag spinna vidare på detta ? 

Idag har min hjärna tagit oss till färgen lila. Eller för att specificera lite mer, skivor med omslag där färgen lila ingår. Detta kanske låter som en fruktansvärt dålig idé och tramsigt men vi får väl se. Listan hittar ni i alla fall här samt längst ner i listan. 


Pagan Rites - "Satanic Sadist" (Bloodlust and Devastation, 2000, Primitive Art Records). 

Vi börjar starkt med Halmstads bästa band som verkligen inte är Gyllene Tider. Pagan Rites har plågat fram sin version av black /thrash metal sen 1992 och denna låt är tagen från en ep utgiven år 2000. Grundaren, sångaren och bandets motor Devil Lee Rot är här kompad av Tyrant från Nifelheim samt Harri Juvonen och på trummor hittar vi ingen mindre än Sexual Goat Licker. Ja har man inte fattat vad detta band går för innan är det bara att kolla in lineupen och det läckra omslaget som är snott från någon Hammerfilm eller liknande. Musiken är riktigt stökig och ljudkvaliteten och inspelningen är av kakburksnitttet. 


Svartsyn- "Cursed Be the Rivers" (Nightmarish Sleep, 2014, Carnal Records). 

Vi går vidare i lite mer allvarliga trakter. Jag har nämnt Svartsyn tidigare på bloggen men det är svårt att bortse från när man ser omslaget. Någon sorts sömndemon i lila som sträcker sig över en sovande kvinna och maran som suger i sig själen. Ruggiga grejer. Ornias skrev den här musiken när han mådde riktigt kass och hade extrema drömmar av den tunga medicinering hans tillstånd krävde. Musiken är upprepande och obehaglig. Påträngande på något sätt. Trummisen Hammerman hoppar in och styr upp piskandet. Vet att många lyssnare saknar Draugen på trummor men jag tycker att Svartsyn har gått vidare från det band det en gång var. Rekommenderas för alla som gillar svensk black metal. Svartsyn kommer också att släppa en ny fullängdare i år där hälften av låtarna är Chalice låtar från 1994 som aldrig blivit inspelade. 



Valkyrja - "Oceans to Dust" (Contamination, 2010, Metal Blade Records). 

Vi håller oss kvar i Sverige och tar en låt från Stockholmsbandet Valkyrjas andra fullängdare från 2010. En skiva som överaskade mig mycket när den kom. Varken skivan före eller de som släppts efteråt har imponerat på mig lika mycket. Detta är black metal av bästa snitt. Lite influenser från svenska och norska band framförallt men också med en lätt rockig underton som Watain var duktiga på där ett tag. Riktigt bra sånginsats på låten också. 

Omslaget är klassikt ondskefullt med en mystisk figur som håller i en jordglob men anledningen till att skivan får plats på denna lista är den lila logotypen. Den som gillar välproducerad modern black metal bör kolla in Valkyrja som jag trodde skulle bli större än de hittills har blivit. 



Pest - "A Face Obscured By Death" (The Crowning Horror, 2013, Agonia Records). 

Ännu ett omslag med ondskefulla dödskallar och lila färger. Ännu ett svenskt band och ännu en skiva utgiven på 2010-talet. Jag anar en liten trend i konstnärliga uttryck. Anyway. Detta är Pest från Stockholm. Tidigare var bandet en duo och släppte i början väldigt norskinfluerad black metal för att senare gå mer mot thrash metal och på denna skiva göra någon mellanting mellan black metal och gubbrock. Inte alls dumt. De har också fin förstärkning av en legendarisk musiker i form av  Peter "Flinta" Stjärnvind på trummor. Denna skiva utnyttjar däremot inte helt hans potential utan är mer lite lunkig i tempot. Jag kan erkänna att jag är väldigt svag för Pest trots att genren black n'roll aldrig riktigt intresserat mig. 


Celestial Bloodshed - "The Aorta of My Thoughts" (Ω, 2013, Terratur Possessions). 

Vi avslutar dagens lista med lite äkta TNBM i form av Celestial Bloodshed. Ett viktigt band för scenen i Trondheim. Bandet upplöstes egentligen redan 2009 när sångaren Steingrim Torson avled till följd av en skottolycka. Denna låt är tagen från den samling som kom ut ett par år efter med låtar som är inspelade innan hans död. Omslaget visar en ett öga omgivet av lila färg och ormar och andra ockulta symboler. Mycket stämningsfullt. Celestial Bloodshed hade också ett väldigt ortodoxt black metal sound. Just denna låt påminner mig om lite senare Mayhem men också lite om Ofermod och Ondskapt. En återhållsam satanisk hyllning i musikalisk form. Tror att de flesta som gillar allvarsam black metal kan uppskatta detta band. 


Då har vi tagit oss till slutet av listan. Jag hade fler exempel på lilaaktiga omslag och jag kommer att återkomma med mer mood board metal fast kanske med en annan färgskala vid ett annat tillfälle. På återseende /Oscar K.

Listan hittar ni här


fredag, mars 14, 2025

Fredagslistan 2025, vecka 11: I spit on your grave!

Gomorron. Idag har jag kokat ihop en lista som har temat gravar. Det finns ju idel band som heter något med grav och otaliga fler som har med ordet i sina låttexter. För att göra listan lite mer matig lägger jag också till filmtips och något som gifter sig väl med gravar är en filmgenre som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, nämligen rape/revenge-filmer. En av de allra bästa är som ni kanske redan vet eller kan gissa sig till den episka film som fått namnge dagens lista, I spit on your grave från nådens år 1978. Så gör er beredda med dödgrävarspaden så åker vi och det blir en wall of text, jag hade svårt att hejda mig och sätta stopp, så är det ibland. Listan finns i youtube-format HÄR och längst ner. 

PISSGRAVEs senaste släpp har den underfundiga titeln "Malignant Worthlessness", jo jag tackar jag - det är ett namn som förpliktigar. Vi lyssnar till låten Interment Orgy som har en skön svängighet och den där surrande svajiga bisvärmsaktiga ljudet som jag är svag för. Invasiv döds med mycket attityd och bröt helt enkelt. Filmtips: Till detta kör vi en riktig klassiker, Last house on the left från 1972 i regi av Wes Craven. Det här är en rak och mycket brutal hämndhistoria med en av mina favoritskådisar David Hess som spelar Krug Stillo, ledaren för ett gäng råa brottslingar som gör processen kort med en stackars tonårig tös. Gänget hamnar sedan slumpartat hemma hos tjejens föräldrar och när de inser vilka avskrap till människor som befinner sig på deras domäner ger de så att säga igen för gammal ost. Den här kultfilmen SKA ni se, den fastnade förstås i filmcensurens klor när den kom och var faktiskt bannad i Storbritannien ända fram till 2002. Inspirationen till filmen tog Craven från Bergmans Jungfrukällan som kommer lite längre ner i listan.

Vi går vidare. Veteranerna CRYPTOPSY får slinka med på ett hörn, det var länge sedan jag lyssnade på dem men under de år då den tekniska dödsen tog som mest plats i livet var detta ett band jag återvände till. Jag har valt en äldre låt, Mutant Christ, från "Blasphemy made flesh" för att jag gillar den ganska klara ljudbilden här. Filmtips: Death Wish från 1974 av Michael Winner med en oefterhärmlig Charles Bronson i huvudrollen. Bronson spelar en arkitekt som lever ett puttrigt borgarliv på Manhattan med fru och dotter när tillvaron plötsligt ställs på ända då ett rånargäng tar sig in i hemmet och gör saker man inte ska. Och följden blir att Bronson tar lagen i egna händer då han menar att rättsväsendet inte riktigt sköter sitt jobb. Death wish (eller Death wish - våldets fiende nr 1 som den fick heta i Sverige) är ett glimrande tidsdokument över 1970-talets New York och en man i sönderfall. Stark rekommendation.     

Vi kan förstås inte ha en lista med tema gravar utan att dra med svenska GRAVE. Jag såg dem för en herrans massa år sedan på KB i Malmö och det var en helgjuten kväll. Tänk vilken misspass det blev för dem ändå, att de kom så samtidigt med ENTOMBED och DISMEMBER att de liksom slukades upp i dess skuggor och försvann. Musiken är värd bättre än så. Vi kör Soulless från albumet med samma namn från 1994. Filmtips: Nej vi kan lika gärna riva av Jungfrukällan nu, det är hög tid. Jag talar förstås om Ingmar Bergmans episka film från 1960 som utspelar sig redan runt 1300-talet då jungfru Karin blir våldtagen och mördad av flåbusar. Som pappa till den olycksaliga Karin ser vi Max von Sydow och han myntar många minnesvärda repliker i den här filmen, bland annat "Nu får du gå och hämta slaktkniven åt mig!" Jungfrukällan belönades med både en Oscar och en Golden Globe för bästa utländska film och det förstår man, den utgör en del av själva roten till det som utvecklade sig till rape/revenge-genren.

ROTTEN TOMB kommer från Chile och spelar mustig och malande dödsmetall som är lite sådär halvbra. Jag lyssnade en del på deras "Visions of a dismal fate" när den kom 2022 men sedan har jag tappat bort dem lite. 2024 kom "The relief of Death" och från den hör vi Funeral Urns. Det är en okej låt men kanske inte så mycket mer, kan nog tycka den är för lång också när allt kommer omkring. Filmtips: Autostop rosso sangue, eller Hitch-Hike som den också heter, från 1977 är däremot en fullträff signerad regissören Pasquale Festa Campanile. En alkoholiserad reporter åker med sin fru på en road trip och på vägen hem mot Los Angeles plockar de upp en liftare (aj aj) som dessvärre visar sig vara spritt språngande galen. Liftaren spelas av tidigare i listan nämnda David Hess (hurra) och han tvingar helt enkelt paret att byta kurs mot Mexico. Och som man kan tänka sig uppstår komplikationer. Och våld. Och polisskjutningar. Det här är en liten pärla som jag tror många missat men som förtjänar uppmärksamhet. 

Nu får vi pigga upp oss med lite MASSGRAV! Kan jag få nått att sova på? är en snabb dänga från EPn "Välkommen till blåsningen" som kom 2024. Oj vad bra! Ja, jag har inte mycket att tillägga där utan det är bara att le och se glad ut. Filmtips: Vi backar bandet lite till 1973 och tar en titt på en riktig kultrulle från Bo A Vibenius, nämligen Thriller - en grym film, även känd som Thriller - a cruel picture och They call her one-eye. Jag vill mena att det här är en av de allra bästa exploitationfilmer Sverige har pressat ur sig. Någonsin. I huvudrollen ser vi modellen Christina Lindberg som blivit stum efter ett barndomstrauma. En dag ska hon ta bussen till stan men missar den och upp glider fenomenala skådisen Heinz Hopf i bil och med tjusig kostym och erbjuder skjuts. Med facit i hand borde hon ha väntat och tagit nästa buss istället men hon charmas och hoppar in i bilen och nu börjar en resa som bara kan sluta på ett enda sätt - med gruvlig hämnd! En lysande film rakt igenom. 

Nästa plats i listan blir Bereavement of flesh med TOMB MOLD från albumet "Primordial Malignity" från 2017. Murken manglig döds var det här! Jag har lyssnat en del på deras senare alster men faktum är att denna första fullängdare har ett riktigt skönt sväng. Kanske också att den känns mer primitiv. Filmtips: Vi ska blåsa av ännu en klassiker nämligen Ms.45 från 1981 som på svenska också fick titeln Hämndens ängel. Abel Ferrara står för regin och i huvudrollen som den vackra men dövstumma sömmerskan Thana ser vi Zoë Tamerlis. Storyn då? Jo, Thana är på väg hem från jobbet och går genom de sjaskigare kvarteren i New York och blir antastad inte bara en utan två gånger. Hon tappar det totalt (eller kommer till sans beroende på hur man vill se det) och inleder en så kallad killing spree utan dess like. En total guldfilm som Ferrara gjorde efter att ha blivit inspirerad av Taxi Driver, Thriller - en grym film och Death Wish. Så då förstår ni ju vad som gäller. Titeln syftar förstås på kaliber på ammunitionen som används. 

ENTOMBED då? De kommer nu! Det finns ju så mycket bra låtar att välja mellan så man kan egentligen bara blunda och peka. Crawl från "Clandestine" fick det bli och jag har inte så mycket att orda om där. Frid över Petrovs minne förresten, det var inte länge sedan hans dödsdag 7 mars. Filmtips: Savage Streets av Danny Steinmann och Tom DeSimone från herrens år 1984. I den bärande rollen som Brenda ser vi Linda Blair, känd kanske främst för sin roll som Regan i Exorcisten (1973). Här är hon äldre och mer luttrad. Vi befinner oss i Los Angeles och Brendas lillasyster blir överfallen av ett gäng busar vilket gör att hon hamnar i koma. Nu är det upp till Brenda att hämnas och det kan ni skriva upp att hon gör. Det förekommer en rad påhittiga vapen i den här snygga och lite skitiga filmen men framför allt får vi ta del av ett armborst. Total succé! Plus också för snygga gatumiljöer och industrilokaler á la 80-tal.

Det börjar lida mot sitt slut men än har vi några rullar och låtar att beta av. Näst på tur blir helsingborgarna BASTARD GRAVE och deras Necrotic Ecstasy från plattan "Vortex of disgust". Det här är habil döds och det går snabbt och man kan inte annat än charmas av den köttiga gurgliga stämningen de får till. Filmtips: Vi ska åka in i 90-talet nu och hälsa på Thelma & Louise, Ridley Scotts hyllade storfilm från 1991 som jag kallt förutsätter att samtliga har sett. Geena Davis och Susan Sarandon gör strålande rolltolkningar och jag får säga att även männen som förekommer sköter sig bra. Det som är så fint med den här klassiska road movien är inte bara att det rör sig om kvinnor som hämnas på våldtäktsmän utan det handlar i grund och botten om att vara de allra bästa av vänner och att finnas där för varandra ända in i döden. Jag gråter fortfarande till slutscenen, den är klockren.

CRYPT från Australien är näst ut i listan. Det finns (åtminstone) två band i Australien som heter samma, det ena spelar stoner och kommer från Adelaide men detta gäller alltså gänget från Rochedale som lirar döds. Den självbetitlade EPn "Crypt" kom 1996 och från den hör vi The Undead, en rå och lyckad historia. Filmtips: Inte lika lyckad är tillvaron för Pollyanna McIntosh som spelar The Woman i filmen med samma namn från 2011. Lucky McKee har regisserat den här obehagliga men lysande filmen om en misogyn advokat som bor på landet med sin under ytan lite smått dysfunktionella familj. En dag hittar han en förvildad kvinna som till synes bor i skogen helt obrydd om civilisationen. Så han plockar helt enkelt med henne hem, kedjar fast henne i källaren för att "göra folk av henne". Ja, ni kan ju förstå att det här blir trubbel på många nivåer. Det blir smått medeltida kan man säga, utan att säga för mycket. Och det här är en film som man minns efter att man sett den, dels på grund av våldet men också för de mycket starka skådespelarprestationerna. Fun fact, Pollyanna McIntosh skriver sedermera manus, regisserar samt skådespelar i en uppföljare till The Woman som heter Darlin'(2019), också den klart sevärd.

Och sist men inte minst bandet med det vackra namnet SPIT ON YOUR GRAVE som jag misstänker också sett filmen från 1978. Låten jag valt är You will be my torture från fullängdaren "Existential Murderer" som kom 2014. Det här är brötig dödsmetall från Mexiko utförd av fyra kvinnor och en man. Jag vet inte mycket mer än så men det låter seriöst och bandloggan är spretig. Filmtips: Ja, då var vi här. I spit on your grave eller Day of the woman som den också heter kom 1978, regisserades av Meir Zarchi och gjorde ett outplånligt spår i filmhistorien om ni frågar mig och det är ju just det ni gör. Författaren Jennifer Hills åker till en ödsligt belägen stuga i skogen vid en sjö för att få lite lugn och ro. Men se, lugn och ro blir det tyvärr inte. Icke mindre än fyra förövare dyker upp och dummar sig och när de är färdiga lämnar de den arma Jennifer att självdö i skogen. Men hon kämpar sig tappert upp och iväg och när hon återhämtat sig från traumat blir det inte grant att vara skurk. Filmen var kontroversiell när den kom men har med tiden blivit en feministisk kultrulle. Slutscenen är inget annat än magisk och det är väldigt fin natur som skildras filmen igenom.Man behöver däremot verkligen inte se remaken som kom 2010.

Nu är det hög tid att ta helg, på återseende. Och glöm aldrig att revenge is a dish best served cold.

/Susanne

Fredagslistan 2025, vecka 11: I spit on your grave!

fredag, mars 07, 2025

Feedagslistan 2025, vecka 10: 8 mars

Imorgon lördag är det 8 mars, Internationella Kvinnodagen, och det vore tjänstefel att inte uppmärksamma detta på något sätt. Jag tänkte lyfta ett gäng frontkvinnor inom den lite extremare hårdrocken, som varit tidigt ute med uttryck som är vardagsmat idag men definitivt inte var det på åttio- och nittiotalet . Låtarna hittar ni här!



Vi börjar med EBONSIGHT, en trio från Istanbul som sägs ha varit det första helt kvinnliga black metal-bandet (de bildades 1991). De gjorde bara två demos 1994 och 1997, som av någon helt oförståelig anledning aldrig verkar ha återsläppts, ens som bootlegs. Bakläxa till alla bolag som lever på att mata ut gammalt arkivmaterial. "Dying Breath of Ephesians", As the River Runs Through the Pain, 1997.


Härnäst: THORR'S HAMMER. Även detta en kortlivad orkester, som existerade bara någon månad 1994-95 när norska Runhild Gammelsaeter var utbytesstudent i Washington (staten), och hängde med grabbarna från SUNN 0))) med mera. Fruktansvärt tung dödsdoom, med vaga folkloristiska tendenser. "Norge", Dommedagsnatt, 1998.


Blev det för långsamt? Då höjer vi tempot med britterna i ADORIOR, frontade i trettio år av Melissa "Jaded Lungs" Gray. Bland den mest hatfyllda black/death metal som någonsin spottats ut av någon slags människa. Fjolårets återkomst Bleed on my Teeth var en käftsmäll, men här tar vi en låt från debuten: "Rain sisters", Like Cutting the Sleeping, 1998



Vi backar bandet. Vem var egentligen först som kvinna att fronta ett döds/grindband? Sannolikt Lori Bravo, som startade NUCLEAR DEATH 1986. Total kakafoni, formlöst mangel och en av hårdrockens mest extrema vokala uttryck. Om ni vill må riktigt dåligt kan ni läsa texten till den här låten: "Days of the Weak", …For Our Dead… EP, 1992.




På tal om åttiotal så släppte brittiska SACRILEGE sitt debutalbum 1985, en tidstypisk mix av thrash metal och den svärdsvingarcrust som britterna gjorde så bra. Senare drog de mer åt doom-hållet. Boss bakom mikrofonen genom årtiondena: Lynda Simpson. "Shadow of Mordor", Behind the Realms of Madness, 1985.


Listan började med det sannolikt första helkvinnliga black metal-bandet, så vi avslutar med deras ungefärliga motsvarighet inom dödsmetallen: MYTHIC, från Pittsburgh. (Enligt uppgift var DERKETA tidigare, men skit samma.) Mer åt det doomiga hållet än Florida-scenens snabb-tekniska mangel, det blev tyvärr bara en EP men vilken EP sedan! Vi tar hela Mourning in the Winter Solstice, 1993.  


Listan hittar ni här, god helg!

/Andreas

fredag, februari 28, 2025

Fredagslista 2025, vecka 9: Covers

Ibland pallar man inte skriva egna låtar. Det är krångligt, tar lång tid och blir i ärlighetens namn sällan särskilt bra. Alla vet att en sann mästare doppar fingrarna i andras gyllene honungsburkar och smetar av det gula guldet på sin gitarr/bas/strupe (trummisar skriver som bekant inte låtar som kommer med på skivan så dem kan vi bortse från). Det enda viktiga är att inte bli för girig för då kommer ”upphovspersonerna” som ilskna getingar, d.v.s. nollorna som i sin tur stulit riffet av någon annan nolla. Dessa bildar ett komplext mönster som bara den inbitne kan utkristallisera. När du nallar ett riff nallar du i själva verket från gud själv, inte direkt utan kanske i fjärde eller femte hand. Med gud menar jag såklart Tony Iommi.

Men ibland pallar man inte ens ratta ett fuskbygge och slipa till de nyförvärvade pusselbitarna så de passar varandra lika smäckert som ett lyckat samarbete mellan två kommunala förvaltningar. Så vad gör man då? Jo, en cover.

Att spela en cover kan tyckas lätt vid första anblick men för att det ska bli riktigt bra finns det regler man måste förhålla sig till. Jag pallar inte gå igenom reglerna här utan kan tipsa om boken Coverns epistemologi – etik, moral & rock n roll från 300 b.c. av Aristoteles, som jag tycker sammanfattar det bra. Folkbildaren i mig tänker inte låta er gå lottlösa utan här följer mina tre bästa tips i en liten punktlista:

  • ·         Välj en dålig låt – då blir det lättare bra
  • ·         Spela låten mycket snabbare än originalet – hellre snabbt än bra är en bra tumregel
  • ·         Välj en känd låt – det ökar chanserna att någon råkar hitta just DIG på youtube

Nog med pladder.

Ta ett djupt andetag och gör era nackuppvärmningsövningar för här kommer fem covers som är mycket bättre än originalet. Nu jävlar ska det headbangas!

Listan finns HÄR.

 

Vi börjar med ett riktigt bra exempel. 1997 släppte Celine Dion sin låt My heart will go on, ni vet, Titanic-låten. Den är ganska dålig, långsam men otroligt känd. När man söker på google hamnar den under genren vocal/easy listening. Alltså ett riktigt bra val, något som killarna i DRAGONFORCE vet. Londongrabbarnas version går snabbt, har gitarrsolon och mycket mer power. Ja, i princip allt utom möjligtvis grind. Det är såhär, gott folk, man förvandlar en svag tvåa till en stark femma!


Alla vet att anledningen till att Britney Spears blev galen i mitten av 00-talet är för att Max Martin vägrade använda dubbelpedal i sina produktioner. Därför blir lite som att strö salt i såret varje gång hon lyssnar på CHILDREN OF BODOMS sagolika version av hennes oops I did it again. Utöver Brittans gamla klassiker har våra vänner i öst även räddat skitlåtar som sleeping in my car av Roxette och Jessie’s girl av Rick Springfield. Kanske något att ha i åtanke när våra vänner i väst ska välja nästa fredspris?


Har ni någonsin gått in i en musikaffär för att köpa extra tjocka strängar till er gitarr så ni kan stämma ner till A och spela riktigt slö doom i köket när ungarna somnat men mötts av en jeanskille som sitter och blänger på er med en ful strata i handen, spelandes någon svettig Gary Moore låt, som vägrar resa sig och ge någon form av grundservice? Missförstå mig inte, den typen av kille är inget man föds till utan något man blir genom toxisk manlig bluesenergi. Ni som någon gång försökt se en demo/review av något som har med gitarrer att göra på youtube vet vad jag pratar om: alla spelar blues. Därför är valet av over the hills genialiskt. Tänk alla vilsna själar som tänker att dom ska lära sig av livet av Gary Moore men räddas av NIGHTWISH. Hatten av.


Nästa välgörare kommer från Milwaukee, Wisconsin, samma stad som gav oss Jeffrey Dahmer som gett material till otaliga band. 1988 hade REALM släppt två demoer som gått sisådär. Eller bra. Vad vet jag. Hur som helst gav de ut pangplattan endless war 1988 med buller och brak. Problemet var bara att de var lata. Endast 9 låtar lyckades de skramla ihop, så vad göra? Jo, de tog en tråkig gammal Beatleslåt utan riktiga instrument och rev av det dammiga stråkarrangemanget genom en JCM-stärkare och plötsligt blev Eleanor Rigby en banger, 22 år senare.


Vi avslutar med ett undantag när det görs en perfekt cover på ett perfekt original. Njut!


/Oskar S

lördag, februari 22, 2025

Fredagslista 2025, vecka 8: Neue Deutsche Härte, teil zwei: Stahlhammer!

 Från sjukbädden skriver jag följande: Stahlhammer är inte jättebra. 


Åtminstone inte den halvan av katalogen som finns enkelt tillgänglig. Bandet grundades 1992 någonstans i Österrike av Gary Wheeler (sång) och Michael Stocker (trummor). De fick snart tillskott från Thomas Schüller på gitarr och Peter Karolyi. Oklart om det är denna lineup vi ser på bilden ovan. Dessa 4 släppte 1995 Killer Instinkt och blev snabbt “kända” i Österrike och Tyskland för sin cover av Another Brick In The Wall, Pink Floyds gamla dänga. Alltid ett gott tecken när ett band blir känt för att spela andras musik, men den första skivan är faktiskt allmänt sett rätt cool. De får nog klassas som de mest tekniskt skickliga musikerna vi kommer se i den här serien av listor, speciellt Stocker är riktigt vass. Tight som fan och ett bra komplement till Schüller på gitarr. Lite som en annan väldigt tight duo, bröder till och med, som förevigade sig under samma tid. Fast nä, det är inte lite likt. Det låter fan precis som de saliga bröderna Abbott från Pantera.


Ja ja, ska man kopiera så kan man lika bra göra det från någon som är sjukt duktig. Produktionen är också en stor del i det hela, det är lite “we’ve got Pantera at home” vibbar där det inte låter speciellt rent men de fick fan till rätt frekvenser. Och jag älskar o-ironiskt deras bas-sound, det är fan vidrigt. Även det påminner rätt rejält om Rex Browns sound från Pantera, sörjigt och fint. Tycker dessutom mycket mer om Gary Wheeler än Phil Anselmo. Pantera har alltid känts som ett band som är bra trots Anselmo. På det stora hela, en positiv upplevelse från Killer Instinkt. Vettefan om jag skulle ens kalla det NDH? Vi har väldigt lite syntar i sikte, om ens några alls. Men Pantera inspirerade i princip alla NDH-band så låt gå för det. Vid den här punkten var jag riktigt taggad på att lyssna vidare.


Wiener Blut (1997) är…en intressant uppföljare, så kan man väl beskriva det. Vi har bytt sångare till…ett ögonblick…Georgij Alexandrowitsch Makazaria. Säg det 3 gånger snabbt. Det är svårt för mig som basist att bli riktigt arg på skivan för här finner vi de snyggaste och coolaste basslingorna vi lär höra i hela genren. Men de har av oklar anledning bestämt sig för att anamma ett typ…Korn-sound? Pantera var väl passé antar jag, de behövde innovera och kopiera någon annan. Det går ju sådär minst sagt, och ni får alla genomlida med mig när de gör en rap-metal cover av en Will Smith-dänga. Det är ungefär så pinsamt som det låter. Inte en speciellt övertygande uppföljare, vilket är synd för om man klippt Fresh Prince och ändrat om produktionen lite så att det var…säg mer som Faith No More fast på tyska så hade jag verkligen gillat vad de försökte sig på. 


Feind Hört Mit (1999) är dock inte frälsningen man hade hoppats på. Schüller drog och in kommer Conrad Schrenk, och han…är inte lika bra, eller åtminstone inte lika bra på riff. Produktionen har blivit ännu kladdigare och det är nästan lite påfrestande att lyssna på vissa låtar. Det finns 2 covers på skivan, båda av den österrikiske artisten Falco. Conrad hade visst lirat med Falco fram till dennes död 1998. Liten värld, eller bara ett litet land. Enligt en någorlunda pålitlig (och självgod) text från Nuclear Blast så spelade Karolyi i Wiener Staatsopernballett, en av världens främsta balett-danstrupper och att Stahlhammer genom den kopplingen dessutom spelat på någon balett…gala, event jag vettefan vad man säger.. Det förtydligas aldrig om gossen då var dansare eller spelade, men det går ju att uttyda att de har gott om talang. Det kanske ska låta som det gör? Överlag ett “naeh” och “för helvete”. Kläm till med ett “skärp er för fan” också när vi ändå är igång.


Och med det så har vi faktiskt inte så mycket mer att utforska. Det verkar som att andra halvan av bandets katalog är fast i någon laglig limbo. Vi har dock 2 låtar från fjärde skivan, Eisenherz (2002) (vilket är vad bandet var tänkt att heta i början). Gary Wheeler är tillbaka och någon snubbe som heter Niko Stössl har plockat upp gitarren. Produktionen är fortfarande inte super, så det är väl ett stilval antar jag. 

Jag är kluven till bandet i helhet, de tilltalar lite på samma vis som Faith No More gör. De kan liksom bryta en sjukt tråkig låt med en sitar eller något liknande. Jag tror inte att den burkiga produktionen tjänade dem speciellt väl då det är svårt att tyda vad som väldigt tydligt är en stor musikalisk skicklighet och vilja att prova saker. Var också vaksamma om ni själva skulle försöka söka upp bandet, då det även finns en Stahlhammer-grupp som specialiserar sig på klezmer-musik. Det tog lite för lång av en klezmerfylld musikvideo innan jag tänkte "det här är nog inte samma band."


Nu är jag snurrig av influensan och tysk rap-metal. Nästa gång kommer vi titta på Megaherz, förhoppningsvis utan rappande tyskar men vem fan vet längre.


Auf wiedersehen

//Der junge B

Featured Post

Fredagslistan 2025, vecka 14: Punk!

 Gott folk!  Under en lång, kanske alltför lång, hade jag en avog inställning till punken. Min inställning var inte på några sätt logiskt be...

Populära inlägg