Fredagslistan 2016, vecka 17: Sounds That Have Been Made

Godafton musikvänner, denna fredag är det Alex som står för ert musikaliska soundtrack. Långt från Martins och Susannes brölande ANAL TRAKTAMENTE och BO RAGLANS ORKESTER kommer jag med en lista på 20 låtar signerade bandet MARILLION.

Det torde inte komma som någon överraskning att det blir Marillion på bloggen, det är trots allt ett av mina favoritband och ett av de få banden vars symboler pryder min kropp i tatueringsform. Däremot råder det, såklart, alltid stor oenighet fans emellan kring vilka skivor och låtar som är bäst. Här har ni således facit, och kan glatt gå vidare i livet.

Introduktionen på listan görs naturligtvis av Bridge / Living with the big lie från mästerverket "Brave". Det är inte bara bandets bästa inledning på en skiva, utan även troligtvis musikvärldens bästa. Efter detta blandar jag friskt bland årsmodeller och färger, en trojka som Estonia / White russian / The invisible man blir nästan outhärdligt stark. Men jag är övertygad om att ni orkar med den.

Det finns inget jättetänk bakom listan, jag satte mig helt sonika ner och listade favoritlåtar men försökte göra blandningen lite rolig. Speciellt nöjd är jag med hoppet mellan 11 och 12. Den som fattar, den fattar.

Livegrejer brukar jag inte ha med de gånger jag gör listor, men jag gör en så kallad Hisper Rispervisper och avslutar hela listan med avslutningslåtarna på Marillions kanske allra bästa spelning någonsin. Den ägde rum den tredje kvällen i Port Zelande 2009 under bandets Marillion Weekend och när dessa två avslutande låtar spelades så kokade hela tältet kan jag lova. Det är otroligt tacksamt att spelningen förevigades både på film och på skiva.

KLICKA HÄR FÖR LISTAN!

Happy fredag alla, och njut av den vackraste musik världen sett.

/Alex

Fredagslistan 2016, vecka 16: Christ Illusion

Gott folk!

Idag ska jag prata lite grand om ett band som i stort sett alla hårdrockare har något sorts förhållande till.

SLAYER har varit en del av mitt liv sedan jag hörde en ganska usel ljudmässig version av bandets klassiska skiva "Reign In Blood" 1988. Jag minns faktiskt inte vem som ägde kassetten, men trots att ljudet sannerligen inte var det bästa gick det inte att förneka att musiken var det coolaste jag hade hört.

Att bandet har hållit stilen sedan, egentligen, debuten kan vi välja att se antingen som absolut halsstrarrighet eller som bibehållen integritet - en vägran att enligt negativ vokabulär sälja sig.

2006 kom "Christ Illusion" ut, och jag var rejält till mig i trasorna. Huvudanledningen var att detta var den första skivan sedan 1990 års "Season In The Abyss" där originalsättningen var tillbaka på plats. I klartext betyder detta att Dave Lombardos trumspel skulle sättas på skiva. Trummisen har lämnat bandet rätt så många gånger, och det har för det mesta varit bittra tongångar. Men nu var batteristen tillbaka även i studion, och säga vad man vill - Lombardo är och kommer alltid att vara den bäste trummisen som har innehaft positionen i SLAYER.

Det var förresten inte bara jag som var till mig. Även bandet självt var väldigt exalterade över skivan. I Joel McIvers bok "The Bloody Reign of Slayer" kan vi läsa att Kerry King yttrade följande om skivan: 

"'Christ Illusion' is the best thing we've done since 'Reign in Blood' [...] 20 years from now people are going to look at 'Christ Illusion'  and say 'That was a great fucking record!'"

Frågan är om detta stämmer? I jämförelse med de skivor som jag själv uppskattar mest med bandet - "Season in the Abyss", "Reign in Blood" och "South of Heaven" - så står sig "Christ Illusion" bra. I vilket fall är skivan avsevärt mycket bättre än "Divine Intervention", "Undisputed Attitude" och "Diabolus In Musica". Med "God Hates Us All" träffade bandet mer rätt men nådde inte hela vägen fram till extas för min del. "World Painted Blood" är snarlik i kvalitet och senaste alstret "Repentless" är rent av svag i jämförelse . 

Att det är kul att lyssna på skivan kan jag utan större omskrivning säga är riktigt kul! Visserligen finns här några låtar som bara är sådär, men till största delen liras det med en glöd som jag trodde bandet förlorat. Riffen är tillräckligt elaka och Araya sjunger riktigt bra. Och Lombardo gör sin grej med sådan övertygelse att det hörs att han har haft roligt under inspelningen som tydligen är en av de mest njutbara SLAYER har gjort överhuvudtaget. Huvuddelen av materialet är skrivet av King som verkar ha haft en blåslampa under ändalykten för det går stundtals rejält snabbt. Avslutande Supremist är snabb även med SLAYERs måttstock för hastigt spel. 

Att skivan håller för upprepat lyssnande kan jag slå fast - denna veckan har jag nog lyssnat på den över 10 gånger - och det brukar vara en kvalitetsstämpel. 

/Martin

När Alice Cooper erbjöd mig ett jobb

På våren 1994 släpptes ALICE COOPERs nya skiva "The Last Temptation" och jag älskade den direkt. Jag håller den fortfarande som en av de bästa skivorna han gjort, mycket för att konceptet med en underbar serieblaska och återgången till att göra en temaskiva var så välkommet. Jag och Ernie hade stora förväntningar på den stora turnén som skulle genomföras som skulle bli en ny Nightmareshow typ, och såg med tillförsikt fram emot vilka låtar han kunde tänkas köra, hur showen skulle se ut och så vidare. En skiva vi spelade sönder och samman under denna tid var den semi-officiella "Live at the Whiskey" inspelad 1969, den där första skivan-perioden är också en av mina favoriter, och det var den redan då. Låtar som Today Mueller, No Longer Umpire och 10 Minutes Before The Worm hade jag betalt hur mycket som helst för att få höra live.

Denna vår, i maj tror jag bestämt det var, dök Alice upp lite här och var i Europa för att göra press inför skivan och vi fick nys om att han skulle ha skivsignering inne på danska HMV i den danske kongelige hovedstad. Väl på plats var det inte massor av folk där, längs väggen gick en högst resonabel liten kö som vi dessutom ställde oss i gång på gång efter att vi kommit fram. En fin dag som resulterade i några signerade skivor (Ernie blev till slut den sista i kön så han fick hela samlingen signad!) och ett väldigt fint foto på oss tre ihop. En bra dag.

Någon dag senare, eller flera - jag minns inte numera, var Alice i Stockholm. Han gjorde lite tv-grejer och annat där och hamnade bl.a. i Anders Tengners soffa i programmet Metalljournalen som gick på Z-TV. Detta var ett direktsänt program som man dessutom kunde ringa in till. Sagt och gjort, jag ringde och kom fram nästan direkt. Efter lite platityder om att Alice är gud och spörsmål om den nya scenshowen så fick jag en sista fråga, och det var huruvida han tänkte spela låtar från just den första skivan live denna gång. Han svarade med att erbjuda mig en plats i bandet. Hade jag varit jag idag hade jag bara tackat ja, men jag var 17, nervös och skitnödig så fan med. Det blev inget.

Men jag åtminstone erbjudandet på film.

/Alex

Fredagslistan 2016, vecka 15: Gästlistare Karin Tidbeck

Gott folk! 

Idag säger vi hej och välkommen till Karin Tidbeck, författare till bland annat "Amatka", som är en bok jag verkligen kan rekommendera då den skiljer sig mycket åt från de flesta så kallade dystopier. Extremt förtätad och, ja, annorlunda.

Men, nog från mig, nu lämnar jag ordet till Karin. 

/Martin

Jag skriver i stort sett alltid till musik, det är mitt filter mot omvärlden. Jag har oftast en spellista per projekt som jag hetslyssnar på medan jag skriver. Oftast är det filmmusik, electronica eller sånt jag har lyssnat sönder och samman sedan årtionden (Dead can Dance, Kate Bush, Siouxsie and the Banshees). Ibland blir det lite mera slammer. Det har jag grävt upp. Typ. Välkommen, alltså, till min författarkarriär.

My Dying Bride – Sear Me

Jag fastnade för omslaget till singeln på Sound Pollution i Stockholm 1992. Jag minns det rätt exakt, för jag gick i nian och hade just upptäckt Sandman – och omslaget till Sear Me var designat av Dave McKean. Jag samlade på MDB:s singlar och EP:s fram till Turn Loose the Swans, när jag tröttnade. Flera år senare fick jag intervjua sångaren, och han fnissade åt min beundran för den latinska texten i Sear Me. Var det svårt att skriva den, frågade jag. Det var ju bara hittepålatin, svarade han. Ridå. Men det var till My Dying Brides musik som jag skrev mina första dikter. 

Fields of the Nephilim: Psychonaut lib III

Jag halkade egentligen in på rollspel redan på 80-talet tack vare brorsan (som ville testa sina hemgjorda skadetabeller i Mutant), men började på allvar när jag upptäckte World of Darkness-spelen, särskilt Vampire och Mage. Det var här skrivandet började ta fart på allvar: jag började skriva längre och längre texter om mina rollpersoner som svällde över alla bräddar. Ett par år senare började jag också med lajv, och fortsatte med att skriva roller och fiktion till diverse uppsättningar. Just Psychonaut kunde jag hetslyssna på om och om igen under skrivprocessen. 

Siouxsie & The Banshees: Cascade

Jag släppte min första novellsamling, Vem är Arvid Pekon?, 2010. Novellerna i den skrevs mellan 2002 och 2009; varje novell hade sitt eget separata soundtrack, med undantag för tre artister som fanns med överallt – Siouxsie and the Banshees, Tori Amos och Kate Bush. Siouxsie mest av allt, som hon var på åttiotalet. 

Jarboe: Yum Yab

Min andra novellsamling, Jagannath, kom ut 2012 och blev mitt genombrott på engelska. Innehållet bestod av novellerna från Vem är Arvid Pekon? samt en packe nyskrivet material. Texterna skilde sig inbördes mycket åt, men den novell som var absolut svårast att skriva, titelnovellen Jagannath, drevs framåt av bland annat Jarboe. Hon gör mig egentligen extremt illa till mods, men det är för bra för att sluta lyssna. Plattan Sacrificial Cake är en vandring genom en ond saga, och ett utmärkt soundtrack till det som i novellen är en sejour inuti en biomekanisk tusenfoting. 

Fever Ray: If I had a Heart

Romanen Amatka kom ut på svenska 2012 (samtidigt som Jagannath). Människor har koloniserat en grådaskig värld där materien är instabil; resultatet är en sträng diktatur där upproret ändå spirar. Hela miljön är blodfattig och kylig. Jag lyssnade på tre plattor under arbetet med romanen: Lyckantropen av Ulver, valda delar av soundtracket till Constantine, och så Fever Ray. Det är mycket svårt att lyssna på Fever Ray idag utan att känna sig frusen. 

Cranes: Starblood

Det blir en del Cranes när man skriver skev fantasy. Det är en sån roman jag pillar med för tillfället, så jag kan inte säga otroligt mycket om det – annat än att Starblood är lite av ett ledmotiv. Den här låten är för övrigt en av mina äldsta kärlekar. Den knäckte mig fullständigt när jag var femton, och den drabbar mig än idag.

Fredagslistan 2016, vecka 15: Gästlistare Karin Tidbeck

Fredagslistan 2016, vecka 14: Band jag omvärderat till det bättre

Gott folk!

Idag ska jag prata om ett band som jag i förstone inte uppskattade så där värst, men som jag med tiden har kommit att nicka gillande till. Jag är inte sämre än att erkänna att det finns band som vid första lyssningen inte alls faller mig i smaken - eller till och med hela subgenrer. Det är först de gångna två åren egentligen som jag har kommit in i långsammare musik som sludge, doom och stoner. Jag har verkligen mycket högre tröskel för denna typen av musik än rent rensröj om jag säger så.

Men det är inte dylik musik som uppfyller fredagslistan denna veckan, utan ett venskt band som jag har haft aningens svårt för innan. Nu tänker ni säkert att jag kommer dragandes med värsta artydyngan. Och det gör jag i viss mån då bandet för veckans lista är TRIBULATION.

Nu kanske ni tycker att, vänta lite nu, borde inte Martin ha uppskattat TRIBULATIONs första skiva "The Horror" som kom ut på Pulverised Records 2009? Jo, såklart gjorde jag det. Jag gav skivan en betygssjua när jag kollade in den på Werock. På den skivan antog bandet en väldigt mycket mer traditionell inställning som stavas 90-tals death metal. Ingenting utöver det vanliga ljudmässigt, men ett gott hantverk som jag uppskattade då skivan var aktuell.

Att jag sedan övergav bandet vid tiden för "The Formulas Of Death" tillskriver jag mest slumpen och att jag förmodligen hade fullt upp med andra band. Att den trendkänsliga pressen hade börjat tokhypa bandet hjälpte säkert också till. När bandet förra året hamnade överst på väldigt många skribenters årsbästalistor med "Children Of The Night" fick mitt intresse att sjunka under nollstrecket.

Men så fick jag av en total slump höra Strange Gateways Beckon utan att ha en aning om vad låten hette, eller vilket bandet var. När jag upptäckte att det var TRIBULATION så insåg jag att min position var ohållbar. Jag var tvungen att kolla in bandet. Jag kan säga att jag inte har ångrat mig alls, haha!

Men vi inleder den musikaliska delen med en låt från första skivan. Då den plattan inte finns på Spotify så tar vi till Youtube. 

Om jag ska säga något om Wanderer In The Outer Darkness så är det att inledningen låter extremt mycket WATAIN. Det jag tycker är verkligt bra med TRIBULATION är att de tar olika element från en mängd olika subgenrer och ändå får ihop nåt eget av det. Detta är väldigt tydligt på "The Children Of The Night" som på ett ypperligt sätt blandar 70-tals rockflum, black metal, death metal och doom bland annat på ett övertygande sätt. Att jag kommer att tänka på OPETH är ingen slump då jag får intrycket att TRIBULATION är ett minst lika utforskande band som Åkerfeldts band. Något får mig att tro att Åkerfeldt alls inte har något emot TRIBULATIONs musik, haha!

Därefter tar vi fina Strange Gateways Beckon som har en verkligt lysande inledning. Orgel och piano i ljuvlig symbios. Överlag ligger det något väldigt majestätiskt över låtens inledning, och jag älskar hur bandet bygger upp låten.

Suspiria är en likaledes fin låt med ett ganska konstigt styltande komp bitvis. Jag föredrar helt klart produktionen på "The Formulas Of Death" framför den på "The Children Of The Night". I alla fall när det gäller trummorna. Däremot är det svårt att värja sig mot hur bra avslutande låten The Motherhood Of God låter i den minst sagt sparsmakade ljudbilden. Rent magisk. 

Jag skulle vilja säga något om estetiken på bandets albumomslag eftersom jag tror att ytan i det här fallet säger en del om innehållet.

The Horror. Total Death Metal skulle man kunna säga. 

The Formulas Of Death. Mycket mer flum men ändå snyggt. 

The Children Of The Night. Full-blown arty. Jag minns hur jag tyckte att detta var det mest pretentiösa omslaget jag såg förra året. Det tycker jag fortfarande för att vara helt ärlig!

Det var det hele. Trevlig helg, hail satan och allt det där.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 14: Band som jag omvärderat till det bättre.

Ny bok av Carl Linnaeus

Min gamle vapendragare Carl Linnaeus släpper alldeles strax en ny bok som till skillnad från hans tidigare KISSalster berör hårdrocken i stort genom att samla många av de intervjuer han gjort med genrens största profiler genom åren. Carl är ju nämligen inte bara en förträfflig författare utan även en ihärdig och envis journalist för Sweden Rock Magazine som retat upp både Glenn Danzig och Dave Mustaine. Självfallet måste jag således få grilla honom lite inför boksläppet.

Du har tidigare skrivit en bok om Kiss och även översatt Paul Stanleys självbiografi, så detta blir din tredje utgivna bok. Känns det annorlunda denna gång?
– Väldigt annorlunda. Paul Stanley-boken var ju bara en översättning, så den räknar jag inte, men jämfört med ”Kiss – Den osminkade sanningen” var det en extremt stor skillnad att göra den här boken. Kissboken skrev jag helt från scratch och arbetade så här i backspegeln sinnessjukt intensivt eftersom jag skrev den på mindre än sex månader. Denna gång är det redan publicerade artiklar som ligger till grund, men eftersom många av de gamla numren av Sweden Rock Magazine är slutsålda sedan länge kändes det som en bra idé när förlaget föreslog att göra den här boken. Och ett par av artiklarna har bara funnits tillgängliga för tidningens prenumeranter tidigare. Jag ville så klart krydda det hela med något nytt, så varje kapitel inleds med en nyskriven inledning om min relation till bandet, lite reflektioner samt vad som hände bakom kulisserna. Som när jag träffade Joan Jett för en artikel om Runaways historia. På grund av upplägget var det inte läge att beskriva själva mötet i artikeln. Nu kunde jag göra det i inledningen, hur jag hängde med henne en hel eftermiddag i logen och hur hon av någon oförklarlig anledning gav mig en servett med sitt läppstiftsavtryck på mitt under intervjun.

Att blicka tillbaka är inte alltid lätt. Hur var det att gå tillbaka till dina gamla texter, fick du ändra mycket för att de skulle passa din stil idag? 
– Ja, det hela visade sig sedan inte vara så smidigt som jag trodde. Eftersom jag är perfektionist förbättrade jag och pillade med dem i oändlighet. Man får ju en viss distans till sina texter så fort de är publicerade och upptäcker vad som kunnat göras bättre. Jag insåg till exempel att artiklarna om Kiss och Rush hade för krångliga inledningar, så jag skrev om dessa. Det blev alltså i slutändan mycket mer jobb än vad jag räknat med, men det var det såklart värt. Och vissa kapitel är faktiskt helt nyskrivna, baserade på citat jag fått genom åren, som i fallen med Mötley Crüe och Metallica.

Finns det några upphovsrättsliga funderingar eller problem kring att nu ge ut texter du skrivit för och publicerat i Sweden Rock Magazine? Eller äger du alla dina texter själv?
– Att vara frilansare har sina för- och nackdelar. Jag är inte anställd av Sweden Rock Magazine, men jag sitter i en sådan guldsits att de ger mig uppdrag som jag antingen tackar ja eller nej till. Eftersom jag inte är anställd utan får betalt per uppdrag äger jag alla mina texter. Jag snackade så klart med ägaren och chefredaktören för tidningen så fort det här blev klart för att försäkra mig om att det inte skulle bli några sura miner. Men de ser det precis som jag: som en win win-situation för både mig och tidningen. Som en parentes kan jag nämna att när jag pluggade till journalist praktiserade jag på Partilles lokaltidning där jag skrev och plåtade saker som PRO:s mannekänguppvisning och lågstadieskolans satsning på hållbar utveckling. Dessa foton fick jag inte behålla ens för ett framtida CV. De tillhörde tidningen.

Vilken intervju tycker du själv är den bästa? Och, såklart, vilken är den sämsta du gjort?
– Intervjun med basisten Dennis Dunaway från bandet Alice Cooper var en fullträff. Jag minns att jag hade varit ute och druckit ett par bärs med några polare innan intervjun. Dennis hade så mycket att berätta att det var otroligt. Jag hade fast telefon med sladd på den tiden, så jag fick helt enkelt hämta en plastbytta för att urinera i när ölen gjorde sig påmind under intervjun. Men grejen är att han berättade saker, riktigt tunga saker, som han inte vågade ta upp i sin självbiografi som kom förra året. Jag är även sjukt nöjd med hur jag fick Jay Buchanan, sångaren i Rival Sons, att gå från att sky mig likt pesten till att ty sig till mig som en nära vän. Allt detta tack vare att vi av en slump började prata om HBO-serien ”Six feet under” och det visade sig att Jay jobbat som begravningförrättare. Helt plötsligt tog intervjun, eller rättare sagt turnéreportaget, en skarp vändning. Hans syn på livet och döden var tusen gånger mer intressant än att han råkar låta som Robert Plant. De sämsta intervjuerna tog jag såklart inte med i boken, men snacket med Glenn Danzig för sex år sedan var långt ifrån det bästa jag varit med om. Eftersom han var så besvärlig blev det dock i slutändan rolig läsning i och med att han gång på gång gjorde det väldigt klart hur mycket han hatade tidningar som Sweden Rock Magazine. Därför kändes det kul att ta med artikeln. Jag älskar hans musik, men karln är inte klok.

Hade du gjort någon intervju annorlunda om du hade vetat då vad du vet idag?
– Jag hade inte tagit upp vad Dave Ellefson i Megadeth sa om Dave Mustaine i intervjun med den sistnämnde. I slutändan blev det en rolig anekdot av det hela, hur Mustaine kallade mig för uppviglare i fransk radio, men jag har aldrig medvetet gått in för att provocera artister. Jag vill däremot ha svar på ibland obekväma frågor. Men i det fallet tror jag att jag hade fått mer ut av Mustaine om han varit på bra humör hela intervjun igenom. Och jag hade fått ett längre snack, eftersom skivbolagsgubbarna som övervakade intervjun kände sig manade att avbryta i förtid. Med det sagt blev det i slutändan en helt unik och udda intervju.

Du har ju träffat och pratat med hela eliten, vem har du kvar på din bucket list?
– Jimmy Page för att jag älskar Led Zeppelin och har så många frågor som ingen vågat ställa. David Lee Roth för att jag älskar Van Halen och den mannen är en gåta. James Hetfield för att hans texter skrivna ur ett jag-perspektiv lika väl kunnat handla om mig. Samtliga de här tre har varit på tapeten vid olika tillfällen bara för att blåsas av i sista sekund. Men en vacker dag …

Finns det någon du INTE skulle vilja intervjua även om tillfälle gavs?
– Ginger Baker, trummisen mest känd från fantastiska Cream. Jag läste en intervju han gav för några år sedan och han är inte bara läskigt otrevlig, utan riktigt elak och framstod som lätt sinnessjuk. Den intervjun, jag minns inte om det var för Classic Rock eller Rolling Stone, var så hätsk att det var komiskt. Jag minns att Geezer Butler från Black Sabbath berättade att Baker med sin käpp misshandlat killen som arbetade med Gingers dokumentär, för att han inte tyckte att han gjorde som trummisen ville. Sjuk snubbe.
– Sedan finns det ett par artister som jag har intervjuat en eller ett par gånger, men inte har någon större lust att prata med igen. I min bok är det lätt att läsa mellan raderna i ett av dessa fall. Och nyligen blev jag erbjuden att intervjua Wolfmothers primus motor Andrew Stockdale. Jag fullkomligen älskade deras självbetitlade debutplatta, men när jag i samband med ”Cosmic egg” (2009) intervjuade honom var det som att tala till en vaxdocka. Intervjun blev så värdelös att den inte ens trycktes. Det är den enda gången det har hänt. Därför har jag inget behov av att prata med honom igen.

Omslaget målades av Ken Kelly, en legend i Kisskretsar eftersom han bl.a. målade det ikoniska "Destroyer"-omslaget . Berätta om tillkomsten och hur det kändes när du fick det i din hand.
– Mitt första förslag var att sno idén till Accepts ”Restless and wild”-omslag med ett par brinnande Flying V-gitarrer. Det viktigaste är ju att gemene man ska förstå vad det är för sorts bok när man ser omslaget. Sedan kom det ett förslag att jag skulle posera med barockkläder och pudrad peruk och peka på de olika förgreningarna inom hårdrock, likt Carl von Linné, eller Carl Linnaeus, som han hette innan han blev adlad. Aldrig i livet. Då nämnde förläggaren att de i samband med en annan bok varit i kontakt med Boris Vallejo, som målat omslaget till Ozzy Osbournes ”The ultimate sin”, men att han varit för dyr. Då slog det mig: Ken Kelly! Han hade jag intervjuat vid flera tillfällen och jag trodde att han skulle vara billigare. Min första idé med mig poserande vid en klippkant med en brinnande laptop i handen och blixtar i bakgrunden hade dock blivit lika dyrt som Vallejo. Det var nog lika bra att det inte blev det omslaget … Kelly undrade vad vi hade för budget, vi gav honom en sådan och jag undrade om han bara kunde göra en enkel heavy metal-skalle för de pengarna. Det kunde han. Jag gav honom instruktioner och vad han först skickade var fenomenalt. Jag trodde att det var den faktiska grunden till målningen. Sedan bollade vi lite fram och tillbaka. Jag ville ha med hyllningar till två av artisterna i boken – kollar man noga ser man vilka, och plötsligt sa han att det var dags att spänna upp kanvasduken och plocka fram oljefärgerna. Skissen som jag trodde skulle vara omslaget blev alltså i slutändan så mycket mer. När jag fick den slutliga målningen satt jag säkert en timme och bara glodde på den. Helt ofattbart. Det här är alltså samma snubbe som målade omslaget till Kiss ”Destroyer” som jag stirrat mig blind på under min barndom och nu kunde jag känna igen exakt samma penseldrag. Fantastiskt!

Gene-illustrationen i boken är fantastisk. Vem gjorde teckningarna i boken? Och varför blev det teckningar och inte foton?
– Att ha 16 sidor med bilder i mitten av boken, som är kutym, verkade inte vettigt. Och att ha en svartvit bild i samband med kapitlen kändes bara tråkigt. För att göra boken mer unik tyckte jag att illustrationer verkade så oerhört mycket roligare. Jag visste att killen som gjorde min Black Sabbath-gaddning – Svante Törner på Ink Station i Göteborg – älskar classic rock lika mycket som jag. Han har gått konstskola och tog sig glatt an jobbet. Jag försåg honom med bilder att utgå ifrån så fick han göra vad han ville med dem. Vissa gjorde han i mer seriefigurstuk medan andra blev mer realistiska. Jag håller med dig, illustrationen på Gene Simmons är den coolaste jag sett.

Vad har du mer för dig nu för tiden?
– Just nu är det fullt ställ. Vi ska precis till att mixa fjärde albumet med mitt street punk-band CITY SAINTS där jag spelar bas. Sedan ska vi åka ut och göra några festivaler i Europa. Jag har tidigare föreläst om Kiss och kommer så även att göra i Trollhättan i september. Det lär definitivt komma fler böcker. Faktum är att jag så sent som i dag träffade på en musiker i ett av Sveriges största band som undrade om jag ville skriva hans story i bokform. Vi får se vad som händer. Idéer finns det alltid gott om. Det gäller bara att sjösätta dem. (Damn tease, Alex not.)

Den som förbokar boken får inte bara lite extragodis utan är också automatiskt med i utlottningen av 2 st biljetter till årets Sweden Rock Festival. Klicka HÄR för mer info!
Blir det någon releasetjohej denna gång? Och finns du på Sweden Rock Festival som vanligt för snack och signering?
– Det blir en storslagen releasefest på Bengans Fik i Göteborg lördag 9 april. Vi har abonnerat stället från och med klockan 16. Jag måste bara se till att de har tillräckligt med öl. Hårdrockare är ett törstigt släkte. Och självklart kommer jag att befinna mig på Sweden Rock Festival och signera boken i tidningens tält inne på festivalområdet. Håll utkik på deras facebook-sida om exakta tider.

Tackar för detta Carl, lycka till med boken och boksläppet. Jag önskar att jag kunde varit på releasefesten även denna gång men det blir inte så tyvärr. Next time Gadget, next time.

 /Alex

Fredagslistan 2016, vecka 13: Gästlistare - Johanna Strömqvist

Gott folk!

Det har blivit dags för en ny gästlistare, denna vecka i form av Johanna Strömqvist som bland annat har skrivit boken vars omslag ni ser till vänster - "Smittad". Jag kan verkligen anbefalla boken om ni vill ha en tät, driven och gravt underhållande bok som pulserar med hetta och åtrå i ett Stockholm som huvudpersonerna befolkar med olika grader av desperation. Gillar man boken så finns det en fortsättningdsel som heter "På Gränsen" som fortsätter berättelsen om Maria och Emmy som är huvudpersonerna i "Smittad".  

I år gav Johanna ut en bok riktad mot mellanåldern som jag inte läst, men nog blir jag svårt frestad när jag kollar in omslaget! 

Men nog från mig - nu lämnar jag ordet till Johanna!

/Martin

Helt ärligt så är verkligheten ganska påfrestande. En del människor gillar att hålla på med mindfulness, gympa eller lugn och snäll musik. De känner sig upplyfta och glada då. Själv mår jag bäst av brutal metal. Det finns ingenting som rensar skallen och helar själen så totalt som dubbla baskaggar och nerstämda, tuggande gitarrer.

Den här spellistan innehåller några av mina favoriter vad gäller riktigt glädjande och läkande musik. Från Tom Arayas klassiska, råa skrik i "Angel of death" till nyare favoriter som dödsmanglarna Zonaria och The Resistance - jag hoppas att du som har liknande smak ska må riktigt bra efter att ha lyssnat igenom den här listan. Metal är den bästa medicinen!

Fredagslistan 2016, vecka 13: Gästlistare - 

Johanna Strömqvist