Through The Looking Glass: Richie Blackmore's RAINBOW

Det finns en skiva av RAINBOW som brukar få de flesta som gillar gruppen att få något saligt i blicken - det är såklart "Rising" vilket med rätta anses vara bandets bästa släpp. Det är med dessa associationer jag sätter mig ner för att lyssna på "Stranger In Us All". Och detta album når såklart inte upp till "Rising"s närmast groteska verkshöjd, vilket jag inte hade trott heller.

Att Doogie White inte är samma sångare som Ronnie James Dio är lika klart. White har dock en riktigt bra pipa som funkar fint när bandet håller sig till den svängiga hårdrock i vars kostym bandet klär bäst, som i exempelvis Wolf To The Moon och Cold Hearted Woman. Däremot gillar jag inte alls Hunting Humans vars vers är ett riktigt sömnpiller och refrängen märks knappt.

Detta är väldigt utmärkande för skivan - när musiken är bra, ja då funkar det såklart alldeles utmärkt även om RAINBOW i denna tappningen inte handlar så mycket om att utmana konventionerna utan mer om att tuffa på i något sort trygghetslunk vilket syftar till att invagga lyssnaren i något sorts igenkännandestadie. När det dyker upp en dålig låt är den å andra sidan så sucky att man himlar med ögonen. Detta gör att skivan blir väldigt ojämn och ganska tråkig utan att för den sakens skull sälla sig till musik som är verkligt dålig.

Jag tänker inte orda så mycket om musikernas prestationer - det rör sig om rutinerade lirare som vet hur man trakterar sina instrument och de gör såklart inga misstag.

Men man bör aldrig, aldrig blanda in klassiska stycken i hårdrock. Ja, jag vet såklart att det är många som gillar detta grepp och att det är band som gör detta. Men vid alla helveten nu får det fan räcka att baka in Griegs I Bergakungens Sal. Vissa kallar det kvalitet - jag kallar det pretentiös skit.

Sammantaget - en hyfsad om än trygg plattleverans av RAINBOW - men det finns bättre släpp från denna grupp.

/Martin

Fredagslistan

Det här kommer låta helt förmätet (men det är inte meningen alls): denna veckan har jag uteslutande lyssnat på musik i recensionssyfte och denna musik är inte utgiven än. Alex har också lyssnat på musik som inte kan kategoriseras som metal - visst var det så Alex? Därför är listan denna veckan ihopsatt av musik som vi av någon anledning tycker att ni ska kolla in, helt enkelt därför att den är bra.

"KARENSDAG är folklig rockmusik för en generation som inte längre tillhör Kanal 5s målgrupp. Vi sprider vårt hat mot backslicks, stureplan, tidningen Klick, Gevalia och Karlstads storstadskomplex genom äkta Skoghallsk populärmusik, med hjärtat i bruksorten och näven mot guldkusten." Så står det på bandets myspacesida. Jag föll som en fura när jag under ett s.k. myspacerace upptäckte KARENSDAG och den rent ypperliga "Tjockt pa Bergvik" - därför är jag så glad att en relativt ny låt Jävla Dret finns att ta del av på Spotify.

Alex har grottat ner sig i en viss Ozzy Osbourne - helt okej i synnerhet när man hittar liveversionen av I Don't Know med Randy Rhoads på gitarr, samt BLACK SABBATH. Vilken skiva säger jag inte - det får ni upptäcka själva, haha!

Detta om detta - listan hittar ni här.

/Martin

Lördagsparty

Det är med barnets förtjusning jag konstaterar att jag imorgon har väntat färdigt. I 24 år har jag velat se Doro Pesch live och varje gång hon varit nära mig har jag varit långt borta. Nu är det äntligen dags, KB i Malmö står för festen, Bai Bang öppnar (....) och biljetten kostar ynka 300.

Imorgon vaknar jag glad men går och lägger mig lycklig. Jag står längst fram. Ses vi?



/Alex

Supporta scenen: The Haunted

Oavsett vad man tycker om THE HAUNTEDs senaste giv "Unseen" - själv gav jag given ett ljummet betyg på 4,5 på en tiogradig skala - kan man inte bortse från att bandet är en kapacitet live vilket man kommer att få se om man beger sig till Mejeriet i Lund ikväll.

Bandet har av hävd spelat på KB i Malmö där jag sett bandet flera gånger, och ni som drar till Lund ikväll kommer nog uppleva att framför allt ljudet är mycket bättre på Mejeriet.

Biljett kostar 250 spänn och supporten heter Wasteland Skills - låter inte helt oävet även om jag inte blir helt till mig i trasorna.

/Martin

Opethnytt

Läser på Rebellängelns blogg att OPETH's rent mästerlige keyboardist Per Wiberg har, för att använda orden från bandets hemsida, "been relieved of his duties in Opeth as part of a mutual decision with the band". Jaha - trist i sanning då jag tycker att Wibergs inlemmande i ett av mina absoluta favoritband var en klockren grej.

Visserligen har bandet tagit in en ännu inte namngiven musiker att spela keyboard, men jag gillade verkligen Wibergs spelstil, och det är trist att veta att även om den andre jeppen säkerligen kan spela bra så kommer det ju inte att vara samma grej. Individualitet blir bara viktigare för mig ju mer musik jag lyssnar på och de grejer som Per spelade på "Ghost Reveries" och "Watershed" var verkligen speciella.

/Martin

Till minne av Scott Columbus

Det var ju själva fan vilket år detta är. En efter en lämnar oss. Jag vaknade imorse till nyheten att Scott Columbus (MANOWAR) har lämnat oss, han blev 54 år. Mer än så vet jag inte men jag spenderade bussresan till jobb på att fundera lite på min relation till bandet.

En gång på tidigt 90-tal lärde jag känna en av världens troligtvis mest bevandrade hårdrockare, om jag någonsin haft en fundering på vem som spelade vad med vem och när så har jag sedan dess alltid vetat vem jag ska fråga. Samma människa öppnade upp en hel värld med vanliga och ovanliga band för mig, och ett av banden jag lärde känna då var just MANOWAR. Jag föll som en fura.

"Hail To England" och "Into Glory Ride" blev snabbt favoriter och den då nya skivan Triumph Of Steel hamnade på samma topplista. Jag åkte in och såg bandet i Köpenhamn 1994 och råkade då hamna mitt i en MTV´s Headbanger´s Ball On The Road-inspelning, mitt hittills enda MTV-framträdande :) In any case, jag har sedan dess trappat ner MANOWAR-lyssnandet igen, Hail To england åker fortfarande på med ojämna mellanrum och så även några av de andra skivorna men bandet har inte lyckats behålla mitt intresse ända fram till 2011. Med detta sagt vill jag ändå säga att Scott Columbus och hans tämligen monotona men stenhårda trumstil lämnat ett outplånligt avtryck i mitt liv, och för detta är jag evigt tacksam. Det var en tråkig nyhet att vakna till och jag hoppas han är på ett bättre ställe nu. Där det finns glass.

Tack för introduktionen till bandet Svärra :)



/Alex

Hatpastorn gör det igen!

Hatpastorns Likpredikningar är en av de mer geniala bloggarna i cyberrymden. Varje inlägg håller en sådan klass att man häpnar - pålästa intill vanvettets gräns, bra skrivna och framför allt extremt roliga inlägg gör att varje besök blir en högtidsstund. Vet inte hur ofta jag skrattat mig galen till gängets rent fantastiska film "Hitler reacts to Mayhem's Ordo Ab Chao". Och nu har de ytterligare ett guldinlägg signerat Heidenhammer betitlat "Heidenhammer går på lokal i Leningrad" som är så fruktansvärt bra och intressant läsning att jag inte kan låta bli att tipsa om det. Tack Hatpastorn, Heidenhammer och Dr. Panzram för det ni gör. Med detta ystra tillrop önskas ni en trevlig helg! /Martin

Through The Looking Glass: STEELHEART

I likhet med Alex upplevelse av BLOODBATHs ”The Fathomless Mastery” får jag nu konstatera att den självbetitlade plattan från STEELHEART inte är min kopp valfri varm dryck. Det är inte det att gubbarna inte kan spela, men musiken – jösses, det låter som ett band som har knarkat WHITESNAKE sedan dag ett av sin karriär – att sångaren Michael Matijevic nog skulle vilja vara Coverdale är ingen underdrift.

”Steelheart” kom 1990 precis innan grungen slog in med full kraft och begravde hårmetallen, men lyckades med konststycket att få en hit först med I’ll Never Let You Go och She’s Gone vilka såklart var powerballader. She’s Gone är en helt okej låt som nog så väl gör jobbet med inledande pianospel och smäktande gitarrer som gjorda för att appellera till en stor radiolyssnande publik.

Övriga förtjänster med plattan är det faktiskt njutbara gitarrspelet och den tidstypiska produktionen med rejäl rymd i.

Det man kan anmärka på är att trots att sångaren Matijevic har en riktigt skön röst i mellanregistret blir det ack så påfrestande att lyssna till hans stämma i de högre oktaverna. Och det finns det gott om exempel på under skivans gång.

På ett sätt är jag glad att grungen kom för att det tvingade hårdrocken/metallen att bli mer extrem så att man faktiskt slapp denna typ av strömlinjeformade musik som STEELHEART stod för.

Sammantaget är ”Steelheart” ett ypperligt exempel på musik som kom i brytningspunkten 80/90-talet som visst duger som bakgrundsmusik, men inte så mycket mer. De som kommer se bandet på årets upplaga av Sweden Rock Festival lär inte hålla med mig.

/Martin

Färska texter på WeRock

I de nya recensionerna på WeRock tokhyllar undertecknad TesseracTs fullängdsdebut "One", vars musik har spår av COHEED & CAMBRIA, ANIMALS AS LEADERS men som ändå lyckas presentera väldigt unik musik. Jag har även dräpt BELIEVERs kommande platta "Transhuman" och försiktigtvis lagomhyllat ALTAR OF PLAGUES "Mammal" som verkligen spänner bågen hårt med sina milt sagt långa låtar, samt SYLOSIS "Edge Of The World" som inte riktigt håller hela vägen, men stundtals är riktigt bra. Andra album som dissekeras: AMON AMARTHs "Sutur Rising" som Fredrik tycker bjuder på ett visst mått av förutsägbarhet, WHITESNAKEs "Forevermore" som får Robert att dra en lättnadens suck över att bandet fortfarande levererar, och INSENSEs "Burn In Beautiful Fire" som BiblioteKarin tror kan innebära att bandet nu tar ett viktigt steg i att skaffa sig en större publik. Plus en mängd andra plattor såklart! Sidan för de hågade - WeRock. /Martin

Fredagslistan

Får säga att fredagslistan denna vecka är riktigt bra - den spretar åt alla håll och kanter som sig bör, och inte bara mellan Alex och min smak, utan även inom det vi har lyssnat på. Mitt i min del av listan ligger Sheila av STEELHEART som ni kommer kunna läsa om senare under dagen i Through The Looking Glass: Steelheart. Alex satte tänderna i BLOODBATHs "The Fathomless Mastery" - som ni kunde läsa om här tidigare i veckan. Att det också har varit recensionstid på WeRock märks också - en hel del ny väldigt bra musik har kommit ut under mars månad. Nog snackat om detta: Fredagslistan vecka 13 2011 /Martin

Through the looking glass: Bloodbath

Efter förra veckans MASTODONlyssning så förärade Martin mig en skiva med ett band jag aldrig hört talas om - BLOODBATH och The Fathomless Mastery. Efter tre genomlyssningar så vet jag faktiskt fortfarande inte riktigt vilket foto jag skall stå på (Hälsingland). Produktionsmässigt har jag inga invändningar, skam vore det såklart annars då Mikael Åkerfeldt (OPETH) är en av medlemmarna. Låtmässigt låter det ok, men jag tror att jag tycker det blir för enahanda. Massor av roliga influenser och väl genomtänkta sidospår (MERCYFUL FATE´s Satan´s fall i låt nr. 9, Earthrot är påtaglig) gör lyssnandet lite skoj på det där "Oppfinnar-Jockes Kluriga Magasin"-sättet men jag blir aldrig riktigt gripen.

De svagt icke-kristna texterna (wiki: IRONI) är underhållande men passar alltför dåligt in i musiken som faktiskt låter, tja, för bra!

Nej du Martin, du lyckades pricka lite rätt med MASTODON, det tillstår jag utan omsvep och krusiduller, men BLOODBATH får du allt ha för dig själv. Inte för att den är dålig utan för att den inte ens fick högerbenet att vilja dra igång ens det slöaste tramp.

/Alex

Söker en demotape!

Kom precis på att jag kanske kunde använda denna kanalen för ett självändamål! Jag är som vissa vet passionerat förtjust i Snowy Shaw´s f.d. band NOTRE DAME och har lyckats få tag i deras samlade utgivning (inkl. promoutgåvan av Theatre de vampire med färgomslag!). Det enda jag saknar som jag vet existerar är en demotape med fem spår från 1997. Är det månne någon läsare av denna blogg som antingen har den eller har en kanal till att få tag i sagda tape. Belöning utlovas och jag betalar bra för tapen. /Alex

Cellen: Martins personliga femdagarshelvete

Utmanad av Jonte att delta i blogmaraton om vilka 5 skivor jag skulle ta med mig in i en madrasserad cell under 5 dagar har man ju inget annat val än att delta, eller hur? Tänkte väl det.

Ska man in i en madrasserad cell behöver man verkligen ha något som har funnits vid sin sida under en lång tid då jag verkligen inte tror att jag kommer bli något annat än väldigt illa till mods omgiven av mina väggar. Ingen platta har varit med mig längre än "Number Of The Beast" och den fyller med råge mitt trygghetsbehov under det första dygnet.

Men det tar ju inte länge förrän raseriet gör sig gällande över hur förfördelad jag känner mig - varför i helvete har jag blivit inspärrad? Jag har ju faktiskt inte gjort någonting. Ett rättssystem satt ur spel och i vilket oskyldiga drabbas utan pardon medan de verkligt ansvariga kommer undan - där har ni METALLICAs "...And Justice For All" kärnämne och dess torra produktion passar alldeles utmärkt då mitt inre verkar antändas likt fnöske över min belägenhet.

Dag tre inleds med stigande vansinne - det börjar verkligen bli jobbigt nu. Kuggarna i huvudet maler i verkligt vridna banor. Då kanske inte DECAPITATEDs "Organic Hallucinosis" är den bästa plattan att sätta på? I mitt känslotillstånd tycker jag att det är en alldeles utmärkt idé - vilket jag strax upptäcker att det inte var. Raseriet och de mörka tankarna måste ut - och då finns det bara en platta som kan komma i fråga.

Particles drar dag 4 igång den enmansmoshpit som nu utspelar sig i cellen - precis som vid alla tillfällen jag lyssnat på "Shift" infinner sig ett upprymt lugn ungefär halvvägs igenom lyssningen. Vansinnet men inte ilskan drar sig undan och för att få ur mig den sista verkligt aggressiva känslan drar jag en lättnadens suck eftersom jag kommit ihåg att ta med mig plattan som gör detta så effektivt.

Ilskan rinner ur mig i höjd med att jag lyssnat på This Love spår 5 på "Vulgar Display Of Power" - resten av skivan är en ren njutning, dels för att musiken är så bra, men också för att jag känner att jag är mig själv igen i lagom tid till att vakterna öppnar dörren ut till det vansinne jag trots att är van vid att hantera. /Martin

P.S. Tack Jonte för ditt uppslag, det var så bra att jag beslöt mig för att använda mig av det själv. Men äras den som äras bör :-) D. S.

Trans-Siberian Orchestra

I lördags gick en 11 år gammal dröm äntligen i uppfyllelse. Efter år av väntan, längtan och förhoppning satt jag på främsta raden på läktaren i Amsterdams Heineken Music Hall och fick uppleva Trans-Siberian Orchestra live. För den oinvigde är detta ett svulstigt mastodontkomplex till band, deras tre julskivor har nått sådan kultstatus i USA att de gör stora julturnéer varje år med liveshower som får till och med den mest härdade hårdrockare att tro att han aldrig varit på konsert förut. Just showen har varit det stora problemet för oss i Europa, det kostar självfallet massor att ta över en dylik till våra breddgrader. 2011 blev det så dags, en liten "skit samma vi kör"-anda anades när de lovade att ta över hela showen även om det kostade dem en icke oansenlig summa. Och hela showen blev det.

I Europa valde de att inte fokusera på julskivorna utan att istället köra hela sin fjärde skiva Beethoven´s Last Night. Storyn är i korta drag att vi får följa Beethoven under hans sista natt i livet där han blir kontaktad av djävulen som antingen vill ha hans själ eller hans sista nyskrivna symfoni nr. 10. Det är en bra historia som live dessutom förstärktes av den fantastiska Brian Hicks i rollen som berättare mellan låtarna. Publiken satt knäpptyst och njöt under hela föreställningen och jag har aldrig varit med om maken till bra ljud. Efter så många konserter som jag sett är det inget dåligt betyg till Heineken Music Hall.

Nämnde jag förresten att bandet började som en avstickare till SAVATAGE? Grundbandet utgörs av Al Pitrelli, Jeff Plate, Chris Caffery och Johnny Lee Middleton. Utöver dessa har vi en hel ensemble sångare, keyboardister, symfoniorkester m.m. Jeff Scott Soto är en av gästsångarna i Europa, han gör självfallet Mephistopheles (djävulen). Sista låten för kvällen blev en hyllning till Savatage´s Jon Oliva, han skulle varit med på turnén men blev tvungen att stanna hemma p.g.a. en dödssjuk släkting. Låten då? Klicka här.

En i sanning fantastisk kväll, if there ever was one.



/Alex

Jubileum

Det är tur att man har vänner som påminner en om att ens blogg fyller år - själv hade jag helt glömt bort att vi firade 5-årsjubileum i fredags! Haha, ja där ser man. Att det är ganska symptomatiskt att det var ett av favoritbanden, IRON MAIDEN, som togs upp i det första inlägget är kul - det är ett band som har omnämts med oregelbundna intervall på bloggen. I just detta fall var tanken att jag skulle skriva ett skivtips till bibliotekets hemsida, men då det blev alltför långt tyckte cheferna att det var lämpligare att för mig att starta en blogg. Svårare än så var det faktiskt inte, och det första året kommer jag ihåg som ett år då jag lite grann famlade efter vad bloggen skulle ta upp. Jag visste att bloggen inte skulle handla om mitt eget liv. Detta då jag tyckte att dels skulle bloggen vara till för att marknadsföra vad jag pysslade med på biblioteket och i förlängningen biblioteket i sig, och dels tyckte jag redan då att nätet var nerlusat av bloggar som bara handlade om ägarnas ofta ganska intetsägande och ytliga tillvaro. Att jag började i ganska modest takt är tydligt - runt 4 inlägg i månaden var takten då - idag är den ju en helt annan, men när åren gick, desto fler blev inläggen. Och nu har det alltså gott 5 år. Helt ärligt ska jag säga att det aldrig har varit så kul att syssla med bloggen som det varit idag, mycket beroende på att Alex har kommit ombord och det har inneburit en nytändning för mig faktiskt. Tack för de här 5 åren - vi kör väl på ett tag till tänkte jag, haha! /Martin

Fredagslistan

Vi slår rekord idag - fredagslistan denna veckan är den kortaste vi har gjort. 4 låtar, 17 minuter. Det ni! Dolt bakom denna lista ligger dock musik på i runda slängar 3 timmar om man vill lyssna på plattorna bakom våra låtval. Vilket vi såklart rekommenderar då vi helt utan ironi är väldigt nöjda med listan.

Trevlig helg!

Martin & Alex

Fredagslistan vecka 12 2011

Through The Looking Glass: SPOCK'S BEARD

SPOCK’S BEARD – V

Ja, det här var då en glad överraskning! Vet inte om det är så lätt att lista ut det, men jag har en svaghet för just progressiv musik i form av OPETH, BETWEEN THE BURIED AND ME, tidiga DREAM THEATER när det gäller metal och faktiskt – GENESIS när Peter Gabriel var sångare och innan bandet började göra väldigt mainstreaminriktad musik. Tänk bara på vilken skitlåt We Can’t Dance är och vilken fullständigt skruvad affär Firth of Fifth är – där har ni en värld av skillnad.

Men nu ska vi inte prata om dessa band, utan om SPOCK’S BEARD som har gett ut ett antal skivor. Baserat på vad jag hör på ”V” ska jag nog kolla upp de andra med. Jag brukar ofta tänka på låtlängd – när låtar är långa brukar många dra öronen åt sig, inte jag. Jag tycker det är mycket intressant när band tar i ordentligt och utmanar sig själva att skriva långa låtar med substans – det gör SPOCK’S BEARD. Man inleder med en 16 minuter lång dänga, trycker in 4 kortare låtar i mitten och avslutar med The Great Nothing på 27 minuter.

Frågar ni mig är den inledande och den avslutande låten bäst – här märks det att bandet tar i ordentligt och köttar på i sann mastodontanda. Det är också dessa låtar som svänger hårdast. Mellanlåtarna är för all del trevliga men liiite väl mähäiga bredvid de verkligt monumentala At The End Of The Day och The Great Nothing som innehåller långa härliga instrumentala partier som jag gillar riktigt mycket. För ett renodlat metalhead skulle nog en del av musiken innebära lite för mycket av ett rödskynke i form av jazzinfluenser, blåsarrangemang och en ganska snäll men för ändamålet bra ljudbild.

Spelmässigt rör det sig såklart om grabbar som kan hantera sina instrument – och att detta faktum ska demonstreras är ganska så självklart – och gillas. Att det görs inom en musikalisk kontext och inte urartar till rena solitära solon á la frijazz är bra.

Skulle jag bara betygsätta de två favoritlåtarna skulle det bli ett högt betyg. Nu nöjer jag mig med att säga att ”V” är en väldigt bra platta.

/Martin

Fredagspartaj

Jag kan inte, vill inte, vågar inte undanhålla er detta. I en samtid då alla videos ska ha nakna töser dansandes till likalydande beats så tar vi på oss lurarna och avnjuter hur det kunde och framförallt BORDE se ut för bara några år sedan. Någon kanske känner till artisten, jag gör det inte. Någon kanske gillar det, jag ÄLSKAR det.

Pumpa på stativ? Check.
Kista? Check.
Trumset? Fick vi inte in så två ståpukor fick det bli. Tur att vår trummis ser sjukt hård ut, han bär hela grejen på sina axlar.



Den som inte blir full till detta ikväll är inte true. God helg.

/Alex

Through the looking glass: Mastodon

Jag blir först ut i veckans nyintroducerade giv som Martin lite putslustigt kallat Through the looking glass. Det föll på mitt bord att skriva en recension på en skiva jag inte hade brytt mig ett endaste dugg om om inte Martin lånat mig den. Vi talar om MASTODON´s Blood Mountain.

I juli 2009 satt jag på Forum i Köpenhamn och skulle behöva genomlida två förband innan Metallicas entré. Det andra bandet, Lamb Of God, gjorde oerhört starkt intryck på mig varför jag faktiskt gick och köpte skivor och även såg dem live ett halvår eller så senare i Lund. Det första förbandet fick mig dock att vilja injicera cyanid i ren frustration. Mastodon öppnade konserten och var så dåliga att jag faktiskt trodde det var ett skämt.

Där ser man vad en ljudbild kan göra. Nu sitter jag med en välproducerad skiva i handen och det är för mig ett helt annat band. Må vara att de inte körde låtar från Blood Mountain i Köpenhamn (jag kollade upp detta) och att jag inte har en susning om hur de andra skivorna låter, men av denna skiva att döma var jag lite väl snabb att döma ut dem helt.

Öppningsspåret The wolf is loose driver på bra och jag är fortfarande efter en fjärde genomlyssning av skivan väldigt glad för produktionen. Melodierna står inte tillbaka för tyngden och vice versa. Skivan bär självfallet klassiska metaldrag men man hör tydligt progressiva influenser i sättet man byggt låtarnas struktur. Det senare faller som bekant i tämligen god jord i mitt fall.

Om jag ska nämna något jag inte tycker är så vidare värst så är det texterna. Ambitiösa, visst, men staccato-poesin de kör med funkar inte alls för mig. Lyckligtvis är det inte ett band där lyriken är det vassaste kortet, så jag kan lätt obry mig om den och istället låta mig sjunka in i Capillarian crests eller Crystal skulls tunga sköna melodier.

En sista kommentar gäller det sista spåret. Jag trodde konceptet med att låta ett spår gå i tystnad i all evighet för att till sist införliva en lustighet var för evigt förpassat till 90-talet. Jag får näskramp av dylika tilltag, det finns väl inte en enda kotte idag som tycker det är skoj eller spännande att vänta i 17 minuter efter sista låtens slut på vad som komma skall, utan man får ta skeden i egen hamn och hoppa fram, och upptäcker där att det som skulle vara roligt eller nåt bara är meningslöst trams.

För övrigt är det sista spåret Pendolous skin en i sammanhanget lite underlig sång, på samma sätt som BLACK SABBATH´s Planet caravan både passar och inte passar in på Paranoid-skivan så står Pendolous skin ut som en underlighet på en i övrigt väldigt tung skiva.

En alldeles alldeles underbar underlighet.

/Alex

Suckar av bedrövelse

Har de senaste dagarna suttit och lyssnat på BELIEVERs kommande släpp "Transhuman" som bygger på konceptet om transhumanism vilket innebär

The study of the ramifications, promises, and potential dangers of technologies that will enable us to overcome fundamental human limitations, and the related study of the ethical matters involved in developing and using such technologies.

Att bygga plattor på idéer och ha stora ambitioner har jag verkligen inget emot - lirar man progressiv metal med dragning åt CYNICs musik avkräver jag nästan av banden ifråga att man ska krångla till det. I pressmeddelandet från Metal Blade nämndes just CYNIC vilket såklart fick det att vattnas i munnen då det bandets musik sannerligen inte går av för hackor. Jag borde såklart ha skruvat ner förväntningarna, men mot bättre vetande gjorde jag inte det. Runt 10 lyssningar senare hade jag fått nog.

Ja jösses...

Utförlig recension 1 april på WeRock. Den är inget skämt.

/Martin

Through The Looking Glass

Det är väl ingen större hemlighet att jag och Alex har något divergerande musiksmak - vissa band gillar vi gemensamt, medan andra band endast återfinns i skåpet hos den ene av oss. Men gemensamt hos oss bägge är att vi ständigt är beredda att upptäcka nya band och ge dessa en chans. I linje med detta kommer vi att utmana våra estetiska preferenser och recensera musik som vi vanligtvis inte lyssnar på.

Rent praktiskt kommer detta gå till på följande vis: Jag har gett Alex en platta av ett band han normalt sett inte lyssnar på, och han har gjort likaledes vad gäller mig. Under veckan kommer ni få ta del av våra omdömen.

Skivorna i fråga: MASTODONs "Blood Mountain" recenseras av Alex, SPOCK'S BEARDs "V" recenseras av Martin. Det är absolut inte frågan om att vi ska såga varandras smak - vi går in i detta med viljan att faktiskt hitta grejer vi gillar - men som vi kanske inte ens kände till att vi skulle gilla.

/Martin

Ny NAPALM DEATH-låt

När jag i början på februari intervjuade Barney Greenway i NAPALM DEATH sade han att bandet precis skulle sätta igång och skriva ny musik på allvar. Att bandet har en bra arbetstakt visas med att bandet nu har en ny låt som återfinns på Decibel Magazine betitlad Legacy Was Yesterday och den låter typiskt ND. Svängigt med mycket punkfeeling. Inte så mycket rens, men ett jäkla röj som lovar gott inför nästa platta.

/Martin

Fredagslistan

Fredagslistan är kort denna veckan - och rätt skruvad om ni frågar mig. 16 låtar - en timmes musik. Denna veckan har vi gjort så att istället för en mastodontlista på 18 timmar i vanlig ordning får ni ett par tre exempel från varje skiva. Lite mer lätthanterligt på det sättet, och man kan ju ta sig vidare till plattorna ifråga väldigt lätt i Spotify ändå.

Ingen direkt överraskning att jag har lyssnat på ROTTEN SOUND denna vecka, eller hur? Jag hade kunnat ta vilken låt som helst från "Cursed" då de alla är väldans bra. Det finns lite annan skåpmat också - "Cursed" står för det verkliga renset denna veckan medan den övriga musiken från mig är något mer...atmosfärisk kanske man skulle kunna säga.

Alex har i förberedelse inför morgondagen lyssnat på MARILLIONs "gamle" gastare Fish - och det är intressant och utflippad progressiv musik tycker jag själv. Inget som slår två-takt men intressant.

Vi önskar er en trevlig helg!

/Martin & Alex

Fredagslistan vecka 11 2011

Fredagslösning!

Så står vi här med lösningen i hand. Av de tusentals brev som postats, emailats eller MMS:ats så kan vi konstatera att ingen lyckades pricka rätt. Jo, förresten, en person gjorde det men han är jävlig...förlåt jävig eftersom han haft ynnesten att känna mig 18 år och således fått hela huvudet sönderbombat av meningslösa anekdoter om KISS.

Priset går därför helt sonika till señor Chief Rebel Angel, av den enkla anledningen att han i sitt mail lyckades pricka in både ovidkommande rabblande samt beröm, hot och fjäsk. Sånt betalar sig alltid. Han kommer att kontaktas per fax tämligen omgående.

Svaret då? Som följer. I äkta Per Gessle-manér så satt KISS och producenten Bob Ezrin där en dag i slutet av 1975 och kände att "fan...det saknas något". Sagt och gjort, de ryckte åt sig första bästa skiva i den digra samlingen av klassisk musik som de hittat någonstans och fastnade bums för en liten kuplett kallad Pathetique (!) av Ludde van B. Och återigen i sant Gessle-manér "glömde" man berätta detta för omvärlden ett tag tills någon med lite bredare musiksmak än vad som anses normalt bestämde sig för att känna igen stycket.

Jag presenterar således här först Beethovens Pathetique, följt av KISS med Great Expectations från Destroyer. Känns melodin igen?

Grattis CRA och tack alla tävlande för era bidrag. Jag återkommer säkert med en ny meningslös tävling inom kort.





/Alex

Nya recensioner på WeRock

Det finns sedan igår kväll 3 nya recensioner att ta del av på WeRock - två från undertecknad om ROTTEN SOUNDs "Cursed" (veckans no-brainer för er som varit inne på bloggen under veckan, haha!), och PREACHs EP "Path To Solace"
Polaren Mats Manhammar har ägnat sig åt BLOODBOUNDs färska "Unholy Cross". Dessutom har vi uppdaterat Spotifylistan så ni ska kunna ta del av låtarna.

/Martin

Gillar

ni inte detta kan jag bara beklaga. Det kommer förmodligen inte komma en grindcoreplatta som är bättre än denna i år. Recension av plattan finner ni imorgon kväll på WeRock.

ROTTEN SOUND - "Cursed"

1, 2, 3, 4 - mosh!

/Martin

Tisdagstävling

I min totala ofullmåga att i skrivande stund göra något konstruktivt så utlyser jag en liten tävling igen. Priset blir "fint", men jag avslöjar inte vad det är ännu. Allt för att hålla mystiken uppe. Eller förväntningarna nere. Eller lite av båda.

Dagens fråga då, FRÅGAN LYDER: Vad finns det för musikalisk connection mellan Beethoven och KISS. Således spelar det ingen roll huruvida gamle Ludde ibland slukade eld och kallade sig The Demon, eller huruvida Paul någon gång haft kravatt och lustig vit peruk, det är den rent musikaliska kopplingen jag är ute efter.

Ledtråd: Det var inte lika självklart för Beethoven på sin tid som det är för KISS idag att denna frågan kan ställas. Mer får jag iche säga.

Endast korrekta svar får chans till priset, såtillvida inkorrekta svar inte är fulla med beröm och allmänt fjäsk i vilka fall även dessa kommer att tas i beaktande. Tävlingens svar samt eventuell vinnare redogörs på fredag eftermiddag.

Lycka till gott folk! Och maila era svar till mig på alexander.bergdahl@helsingborg.se

/Alex

Lycka

infinner sig ungefär 4:40 in i Drug-Fucking Abomination från kommande släppet "Passion" (släpps i maj) av ANAAL NATHRAKH som låg i mejllådan när jag kom till jobbet idag. Precis så ljuvligt kaotiskt som jag hade hoppats. Jag tror jag smäller av faktiskt - först en klockren platta av ROTTEN SOUND och sedan detta - mars artar sig till en fantastisk månad för verkligt extrem musik.

/Martin

Wehej!

Godmorgon!

Ibland blir man aningens förvånad över var ens läsare befinner sig - Sverige är det landet där flest läsare av bloggen är belägna. Därefter kommer...Japan. Det var inte annat än att man hoppade till i stolen. Näst längst ner på listan - Iran! Dra på trissor säger jag bara. Hur gör dessa människor när de ska läsa bloggen? De kan ju vara svenskspråkiga i och för sig, men hur katten gör de annars? Kör allt igenom Google Translator?

/Martin

Fredagslistan

Ny vecka - ny lista. Och den är idiothård. Den har slagsida åt saker jag lyssnat på denna veckan. Alex har lyssnat på en metalplatta denna vecka. Vad han har lyssnat på annars vill ni inte veta.

Däremot är det glädjande att se att han fortsätter sitt utforskande av MORBID ANGELs katalog - denna vecka har han nämt "Covenant" i lyriska ordalag - återstår att se om han tar sig an "Domination" nästa vecka, haha!

Det har i vanlig ordning blivit en hel del grindcore, men den skiva som jag lyssnat på mest, "Cursed" av ROTTEN SOUND kommer ut först på tisdag. Ett band som har fångat uppmärksamheten är SOREPTION med "Deterioration Of Minds" som bjuder på riktigt teknisk dödsmetall i DECAPITATEDs anda. Skitbra helt enkelt.

/Martin

Fredagslistan vecka 10 2011

Intervju med NAPALM DEATH

Så - nu ligger äntligen intervjun med NAPALM DEATHs sångare Mark "Barney" Greenway uppe på WeRock. Fortfarande slås jag av hur otroligt trevligt det var att prata med denne väldigt ödmjuke i vissa kretsar rene legenden. Fast jag tror att Barney hade sagt emot att bli utnämd till legend. I sina egna ögon är han fortfarande en kille som gillar grindcore i allmänhet och NAPALM DEATH i synnerhet. Det framkommer med all önskvärd tydlighet i intervjun som ni hittar här.

/Martin

Rotten Sound

En verkligt stor fördel med att skriva för WeRock och Metal Covenant är, det ska jag inte sticka under stolen med, att man får tillgång till en hel del riktigt bra musik innan den är ute på marknaden via bolagens portaler. Häromdagen kom finska grindcoreorkestern ROTTEN SOUNDs kommande (15 mars) "Cursed". Ni som har följt bloggen ett tag vet ju att jag är oerhört svag för grindcore - och att ROTTEN SOUND har seglat upp som verkligt värdiga arvtagare till NASUMs fallna mantel kommer bli uppenbart när skivan släpps. För "Cursed" är verkligen en klockren platta som har det mesta som bra grindcore ska ha. Ett jäkla rens såklart, men också en hel del tyngd och det bästa av allt - riktigt bra låtar som gör att man faktiskt orkar med att lyssna på plattan om och om igen utan att uppleva att ens njurar imploderar. Att skivan dessutom är precis så lång som jag tycker att en grindplatta ska vara, runt 30 minuter, gör inte saken sämre. Det är om ni frågar mig alldeles för många grindcoreband som går i fällan och likställer skivlängd med kvalité. Till dessa vill jag bara säga - kolla in ROTTEN SOUND och lär er av dem.

Här får ni en riktig dänga från plattan.



/Martin

Onsdagsmorgon

Recept på en oerhört lyckad onsdagsmorgon:

Blanda lika delar Peanuts - A Charlie Brown Christmas (DVD) och Morbid Angel - Covenant (CD). Avnjutes helst med kaffe, rostat bröd och blodspillan.





/Alex

Big 4 - revisited

Hade egentligen inte tänkt gå och se thrashens Big 4 igen - jag såg hela grejen förra sommaren i Prag och var såklart till mig i trasorna. Men när polare Jörgen hör av sig och säger att han har två plåtar till giget på Ullevi den 3 juli då kan man såklart inte stå emot. Att dessutom se IRON MAIDEN på fredagen kommer göra denna helg till en riktig mother of a blowout för att prata Monty Python-speak.

METALLICAs gamla plattor är gamla favoriter, SLAYER är ett av mina favoritband alla kategorier och MEGADETH har gjort några riktiga stänkare till album. Drömmer hade ju varit att banden trissade varandra till att verkligen göra kvällen till en tävling - då hade nog låtlistorna sett aningen mer intressanta ut än vad de nu kommer göra. METALLICA lär ju, mot bättre vetande, köra de sedvanliga sömnpillren från "Death Magnetic". Men visst hade det varit häftigt om de kom ut och körde inte "Master Of Puppets" utan hela jädra "...And Justice For All"?



Precis :-)

Vad gäller SLAYER hoppas jag att bandet kör hela "Seasons In The Abyss" även ifall jag vet att många nog gärna skulle se bandet plöja hela "Reign In Blood". Och visst den är ju bra - men "Seasons..." har ju för katten Spirit In Black



Går ni inte igång på det är det nåt fel, haha!

Sen håller jag såklart tummarna för att Mustaine med mannar bestämmer sig för att köra hela "Rust In Peace". Jo lite tryggt och tråkigt men den plattan är ju bandets bästa hands down.



Dra åt helvete vad bra den är!

ANTHRAX då? Nja - inte direkt favoritbandet i line-upen. Tur att de spelar först så man får det undanstökat. Förbandsdröm: TESTAMENT. Fast de enda som skulle känna sig trygga med det skulle nog vara SLAYER och MEGADETH som är i paritet rent spelmässigt med Chuck Billy och resten av bandet.

/Martin

Kvinnodagen

Vet inte hur många av er som tänkt på det, men det är tydligen internationella kvinnodagen idag. Därför bjuder vi på en bonusspellista med band som antingen frontas av kvinnor eller har minst en kvinna med i sättningen. Och nej, det är inte bara goth, symfonisk eller på andra sätt mindre hård metal som finns med i listan. Bara en sån sak!

/Martin

Kvinnokraftsspellistan 2011

Queensrÿche

Det är med skeptisk förtjusning jag ser att Queensrÿche är klara för Sweden Rock, och dessutom på en av de dagarna jag skall gå. Få band har lyckats med konsten att på just QR´s sätt skapa ett musikaliskt arv som nästan alla metalintresserade högaktar och sedan misslyckas så totalt med att förvalta arvet. Sättet som de gick konstant framåt från första EP´n 1983 till 1995 års mästerverk Promised Land saknar helt motstycke i hårdrocken, men det blev även fruktansvärt påtagligt att den musikaliska kraften i bandet helt kunde tillskrivas Chris DeGarmo varför hans avhopp efter 1997 års Hear In The Now Frontier även innebar döden för QR som intressant och framåtsträvande band. Detta togs till sin spets 2006 när bandets enligt de flesta bästa skiva, Operation: Mindcrime, fick sin uppföljare. Uppföljaren hade oerhört lite med sin föregångare att göra tyvärr, och jag tror det var många med mig som lyssnade och lyssnade och verkligen VILLE att den skulle vara bra. Det var sista gången jag hörde en ny QR-skiva i sin helhet, jag har lyssnat på ströspår sedan dess och aldrig tyckt att det låtit mer än knappt ok.

Jag är egentligen inte så bitter över detta som det kan tyckas, jag har fått se bandet live massor av gånger sedan 1995 (deras bästa turné någonsin, alla kategorier) och jag har även haft ynnesten att jobba lite grand för dem på deras skandinavienturné 2004. Jag tycker fortfarande om dem som liveband, och hoppas på att de kör åtminstone en låt från EP´n på Sweden Rock i sommar eftersom det är den enda skivan jag hittills inte hört några låtar ifrån live. Men det räcker med att kolla på klippen nedan för att drömma sig tillbaka till 90-talet. De var bäst där. Bättre än de allra flesta. Kanske bäst av alla. I keep looking back.





För den intresserade: Jag skrev en gång krönikor för Artrock.se, klicka på länken och scrolla nästan längst ner - där finns min krönika om 4 dagar med Queensryche 2004. Det är inte alla som nästan slagit ihjäl Scott Rockenfield med en bräda, strax innan spelning...

/Alex

Nya skivor!

Idag får ni lite fredagsgodis från edra metallbibliotekarier i form av nya fysiska skivor till avdelningen. Det ni - ibland lyckas även vi, haha!

Klassisk, klassisk platta från en Dio i verklig storform. Rent häpnadsväckande att vi inte skaffat den tidigare faktiskt. Svänget och tyngden finns kvar med sån önskvärd tydlighet att ögonen tåras över hur bra musiken är. Ren magi om ni frågar mig.

Jag gillar verkligen titellåten på Ozzys "No More Tears", men kan inte säga att jag har samma relation till hans soloplattor som jag har till hans makalösa insatser i BLACK SABBATH. Att "No More Tears" är en tillräckligt bra platta för att vi ska ha den är däremot helt klart.

KING DIAMOND har ingen som helst betydelse för mig - däremot dyrkar ju Alex den gamle skräckrockaren till max. Det låter helt okej om "Fatal Portrait" dock.

Bättre än bra låter det om THE PROJECT HATEs "Bleeding The New Apocalypse", men det vet ni ju sedan tidigare om ni har varit inne på bloggen eller hur?

En absolut måsteplatta om ni frågar mig. "Sabbath Bloody Sabbath" är en fullständigt klockren platta som det är omöjligt att värja sig emot. Så är det.

Skivorna kommer finnas nere i trågen strax efter 11 idag. Helsingborgs Stadsbibliotek is the place to be, så att säga.

/Martin

Fredagslistan

Nu Tomasz kommer du att få din fredagsgrind! Tack och lov har även Alex skådat ljuset denna vecka - förra veckans lista var ju i sanning en uppvisning i smaklöshet om ni frågar mig - och faktiskt ta med en verkligt hård skiva i form av MORBID ANGELs "Blessed Are The Sick". Och den är ju bra, verkligt bra om man jämför med rätt mycket egentligen. Alex har en hel del annat på sin del av listan också - en del är bra, en del...inte så bra. Allt på min del av listan är såklart bra, haha! Listan är upplagd efter hårdhetsgrad denna vecka - vi börjar således med det mjukare för att avsluta ca 8 timmar senare med verkligt idiothård musik i form av ANAAL NATHRAKHs "Hell Is Empty, And All The Devils Are Here".

Som upplagt för lite ringdans med andra ord!

Fredagslistan vecka 9 2011

Man vet att

ens eget musiklyssnande har gått i en helt annan riktning än THE HAUNTEDs musik när man efter 3 raka genomlyssningar av kommande "Unseen" endast orkar med en axelryckning medan det räcker med prick 1 sekund av ANAAL NATHRAKHs smakprov på kommande "Passion" i form av Violenti Non Fit Inuria för att försätta en i exstas. Jo, detta är ett faktum.





/Martin

Metalhelg i juli!

Hörde precis att the Big Four kommer till Ullevi 2 dagar efter Iron Maiden, den 3/7. För mig som inte sett denna konstellation band spela ihop var det en riktigt skojig överraskning, och lite pappnäsa åt Sonisphere som annars roffat åt sig konceptet i andra delar av Europa. Jag kommer att vara där, var så säker. Jag har bara sett Metallica en gång tidigare (2009) och fick då den för mig tveklöst bästa setlisten av de fem de körde i Köpenhamn, men visst var där några låtar som saknades. Kanske kunde man få någon av Justice, Unforgiven, Harvester of sorrow, Battery, Thing, Ride the lightning eller Disposable heroes då.

Fast denna var inte alls tråkig att höra heller :)



/Alex

Nytt på WeRock

Det är 1:e mars idag. Ganska skönt att februari är över om ni frågar mig. Jävla skitmånad som i år toppade sin egen uselhet för egen del, och såg mig ligga sänkt som en sexa Jägermeister i influensa i en hel vecka. Lyckades dock, trots feberdimmor, få ur mig en recension av THE PROJECT HATEs senaste alster "Bleeding The New Apocalypse". Den är bra. Eller faktum - den är flera snäpp bättre än bra. Gillar man som jag bandet sedan tidigare kommer man inte att bli besviken. Faktum.

Bland övriga titlar som recenseras märks THE HAUNTEDs kommande "Unseen". Jag gillar THE HAUNTED och har gjort det ett bra tag - men senaste släppet är för mycket mellanmjölk för mig. Visserligen har bandets musik varit på väg åt ett helt annat håll är mitt eget lyssnande har tagit mig, men jag vill ju ändå gilla bandet som har kavlat ut så mycket bra musik under åren och inte att de ska reduceras till ett band vars musik man lyssnar igenom några gånger för att sedan sortera in i hyllan för att ytterligt sällan ta fram igen.

Det finns en hel del annat också - CAVALERA CONSPIRACY, DEICIDE, MINORA, TURISAS och FLOTSAM & JETSAMs alster dissekeras så det står härliga till. Och SATOR. Jo. Ni hittar samtliga recensioner här.

/Martin

Between The Buried And Me

BTBAM är om ni frågar mig ett av de intressantaste banden som är aktiva idag - en proggighet som känns lika relevant som när DREAM THEATER fortfarande hade något att tillföra genren, ett rens som inte känns påklistrad för 5 ynka jävla ören och låtar så monumentala i uppbyggnad att jag först undrade om musikerna skulle kunna fylla ut längden på dessa med innehåll. Det kan de.

BTBAM har tidigare tagit ut låtarnas svängar rätt ordentligt - Swim To The Moon från senaste rent lysande "The Great Misdirect" klockar in på runt 18 minuter, Fossil Genera - A Feed From Cold Mountain på 12 och Disease, Injury, Madness på 11. Likandant är det på 2007 års "Colors" som rymmer tre mastodontlåtar: Sun Of Nothing, Ants Of The Sky och White Walls - bara där har ni närmre 30 minuter musik att sätta i er.

Därför är jag inte så lite förväntansfull inför kommande 3-låtarssläppet "The Parallax: Hypersleep Dialogues" som Metal Blade släpper den 11 april. 3 låtar - 30 minuter. De förnekar sig inte, haha!



/Martin

Edit: för smakprov på kommande släpp rekommenderas denna länken. Gosse säger jag bara!

Neal Morse / Spock´s Beard

När jag såg Dream Theater i Köpenhamn i mars 2000 så fick jag även se ett litet förband som kallade sig Spock´s Beard. Jag föll pladask och blev heltokig i det bandet, så mycket spelglädje, så underbara kompositioner och så komplext mitt i all sin enkelhet (och vice versa). Jag såg dem en gång till, då som headline, men sedan kom dråpslaget - Neal Morse (sångare m.m.) hoppade av. Av någon anledning tappade jag helt bort Spock´s Beard i samma stund jag hörde talas om avhoppet, och det har tagit mig nästan tio år att rätta till detta. På samma sätt orkade jag inte heller engagera mig i Neal´s solomaterial, det finns bl.a. en alltför religiös ton i texterna och detta tilltalade mig inte alls under lång tid.

Så stod jag där på Sweden Rock 2009 och fick se Neal live, och då fattade jag plötsligt vad jag missat och saknat i dessa knappa tio år. Skivorna köptes bums, jag flög över och såg Neal med Transatlantic i London i maj 2010 och misstaget som varat i många år får numera anses vara helt tillrättat. För det är ju JÄVLAR vad bra han är. Imorse bestämde jag mig dessutom för att se honom igen, flyg och konsertbiljett till London den 16/6 inhandlades (det blev inte ens 1000 kronor totalt!). Giget skall dessutom filmas för en dvd, det blir en låååång konsert med special guests och annat kul i poolen. Jag kan dessutom inte tänka mig annat än att Testimony 2 som han släpper i vår är en fenomenal skiva.

Och vad gäller Spock´s Beard skall jag även rätta till den delen av misstaget, jag får se dem på Sweden Rock i juni (och - vem vet? - kanske i London med Neal...) och om jag skulle träffa på någon i bandet ska jag passa på att be om ursäkt för min inskränkthet.

Lyssna och njut. Musik när den är som allra allra bäst.



/Alex

Fredagsprao

I normala fall är det ju Martin som bjuder på fredagslistan, men då han ligger hemma i en förkylning modell gigantisk så föll denna veckas listlott på petit moi. Eftersom jag inte har Spotify kan jag inte kolla vilka skivor Martin bjuder på, jag vet att det varit mycket KISS för min del denna veckan men gissningvis har det varit annat hos Martin. En stilla nys-afton i sällskap av Anal Traktamente kanske, eller kanske en tidig snyt-frukost till tonerna av Crushwhore Killmaimfucks senaste? Jag gissar bara naturligtvis. Ett önskescenario är självfallet att han denna fredag ligger på soffan under filten med ett stort glas Oboy bredvid sig, Bumbibjörnarna på TV´n och The Pinks i hörlurarna. Som den mjukis han är.

Kommer jag att få äta upp det här? Kommer nästa vecka att vara min sista med någorlunda intakt lekamen? Stay tuned.

FREDAGSLISTAN

/Alex

Hårdrocksnostalgi - Kvitt Eller Dubbelt 1986

Under helgens gallring och kontroll av bootlegbeståndet, ett litet kärleksjobb, så låg den plötsligt där. Jag hade glömt den, kanske medvetet, kanske omedvetet. En liten disk med en av milstolparna vad gäller SVT för oss hårdrockare, nästan i klass med Dortmund 1983 och Iron Maiden på Ullevi 2005 - Kvitt Eller Dubbelt med Salme Oja tävlandes i ämnet KISS 1986.

För de yngre tittarna tarvar kanske detta sin förklaring. Innan KISS Exposed-köpvideon dök upp 1987 så fanns det ytterst lite material med sminkade KISS att tillgå, och att dessutom SVT skulle visa sådana klipp var länge nästintill hädelse enligt den rådande normen. I mitten av 80-talet luckrades dock sådana tramsigheter upp, och i det enormt populära frågeprogrammet Kvitt Eller Dubbelt (som Postkodmiljonären fast med en mindre vinstsumma) skulle vi 1986 få se en tjej och en kille tävla i ämnet KISS. Jag höll på att trilla av stolen när nyheten nådde Traktörsgatan i Helsingborg, och satt bänkad varenda gång programmet sändes. Idag vet vi att stackars Anders från Skivarp åkte ut så det visslade om det redan i första deltävlingen, men Salme klarade sig hela vägen.

En liten bit folkhems-tv, innan det rasade helt. Titta och njut!







Och om någon vet vad Anders gör idag så får ni gärna meddela detta.

/Alex

Fredagslistan

4 plattor, 40 låtar, 4 timmar - ibland blir det ju nästan för bra.

Doom i form av MEMENTO MORI med Messiah Marcolin har kittlat Alex trumhinnor denna veckan. Doom är inte riktigt min grej, och förutom lyssnande på CANDLEMASS i mitten på 90-talet är det inget jag direkt sysselsätter mig med. Men "Rhymes Of Lunacy" låter verkligen bra får jag säga.

Det gör även THE PROJECT HATEs senaste alster "Bleeding The New Apocalypse" - eller kanske snarare bättre än bra för detta är en platta som med stor sannolikhet kommer hamna på min årsbästalista. Episkt bra. De andra plattorna skriver jag inte om - de finns endast några tryck bort. Trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan vecka 7 2011

Inte bara nostalgi?

Jag sitter och funderar på en sak. Vad är det som gör en artists klassiker till just klassiker? Vad är det som gör att Ozzy´s Bark at the moon är en låt jag älskar emedan jag inte ens kan erinra mig en enda låttitel från någon av hans senaste tre skivor? I vissa fall skulle man nog kunna hemfalla åt att bara kalla det nostalgi, man gillar det man minns från en viktig period i sitt liv - uppväxten och medvetandegörandet. Jag köper den förklaringen, men bara till viss del. Vi kan ta fallet Pretty Maids, där är jag också uppvuxen med deras "klassiker" men tycker att senaste skivan "Pandemonium" knäcker precis allt annat de gjort.

Har det med artisterna själva att göra? I fallet Ozzy så vet vi att han omgav sig med duktiga låtskrivare förr (Bob Daisley t.ex.) vilka inte är inblandade längre vilket självfallet märks i kvalitén på materialet, men om vi tar Iron Maiden då? Jag vet att vi alla tycker väldigt olika men jag tycker personligen att The Final Frontier är ett skämt. Jag vill verkligen att den skall vara bra. Jag minns förvisso att det tog mig ett tag att "komma in i " Brave New World" och "A Matter Of Life And Death" medan "Dance Of Death" hoppade in på favoritlistan ganska omgående, men TFF får inte fler chanser nu. Sista gången jag hör låtar från den lär bli på Ullevi i sommar och sen begraver jag den tillsammans med "Virtual XI".

Jag funderar ganska mycket kring just dessa psykologiska mekanismer, kanske gör det mig överkritisk men å andra sidan kanske ger det mig en mer ärlig bild av vad jag egentligen gillar kontra vad man som rockare/musikintresserad förväntas gilla. Om man som KISS-fan ställde sig upp och sade att senaste skivan "Sonic Boom" var smörja så var man, och jag citerar, "bakåtsträvare", "en sån som alltid gnäller", "oförskämd" med mera. De som gillar ett band gillar ju alltid ALLT de släpper, och det senaste är alltid bäst. Fråga bröderna Maiden, Pelle och Erik, som i en intervju runt 1999/2000 poängsatte alla Iron Maidens skivor. Samtliga skivor fick 10/10 förutom den senaste ("Brave New World") som fick 10+. Kring samma midsommarstång dansar fenomenet "man ska vara glad att artisten släpper skivor över huvud taget". Varför då? Blir en skiva automatiskt bra bara för att den finns? Jag hävdar bestämt det motsatta och nämner i detta andetag faktumet att både Babsan och Eilert Pilarm fått släppa skiva.

Jag avundas dock bröderna Hårdrock-mentaliteten på ett plan, det måste vara en underbar och konfliktfri värld att leva i. Fast samtidigt så kämpar jag ständigt emot stagnerandet, jag vill alltid utvecklas och alltid kritiskt granska det jag gör och lyssnar på. Då funkar det inte att redan veta att KISS nästa skiva är den bästa, utan att jag ens hört en ton.

Det hade varit roligt om någon mer funderade i samma banor, och lika roligt att höra om någon bara tycker jag raljerar. För oss som inte har musiken som en bakgrundsljud till disken, dammsugandet eller träningen utan som lever, andas och blöder den ur varenda por, 24/7, året runt så är det alltid lika intressant att diskutera passionen. Bara genom diskussion och genuina försök till förståelse kan vi utvecklas. Våga Vägra Stagnation!

Supporta scenen: NILE

Snubbarna till vänster vet hur man spelar fort och skriver låtar om det gamla Egypten. De har bevisat detta gång efter annan på plattor som "Black Seeds Of Vengeance", "Annihilation Of The Wicked" och "Those Who The Gods Detest" för att nämna några guldkorn som NILE har gjort sig skyldiga till att ha kavlat ut över samtiden. Att de dessutom har den goda smaken att ta med sig MELECHESH till Amager Bio i Köpenhamn ikväll gör att jag faktiskt är lite bitter över att jag inte kan ta mig dit ikväll - för jag har en känsla att detta kommer att bli riktigt bra.

Vad: NILE + MELECHESH

Var: Amager Bio Köpenhamn (ett av stans bästa konsertställen om ni frågar mig)

Pris: 180 DKK förköp, 220 dito i dörren.

/Martin

Nytt på WeRock

Det är dubbelt roligt att få prensentera Alex som ny skribent på Werock, dels för att han är en sådan pärla till snubbe, men också för att han har koll på en jädrans massa musik och vet hur man skriver kunnigt och engagerande om denna. Ett exempel på detta är hans debuttext på siten - en liverecension av ACCEPTs gig i Göteborg i tisdags. Den hittar ni här.

Och för att ni ska få en hum om hur mycket Alex har sett genom åren rekommenderas ett besök på Living In The Past. Dra på trissor säger jag bara.

/Martin

The Project Hate

Jo, den är precis så bra som ryktet gjort gällande. Snacka om att slänga tändvätska på öppen eld - från prick sekund 1 dominerar senaste släppet från THE PROJECT HATE "Bleeding The New Apocalypse" på ett oerhört imponerande sätt. Låtarna, liret, sången - allt är klockrent. Och levereras med eftertryck så till den milda grad att man baxnar. För en längre recension kollar ni här.

/Martin

Svordomar

Att jag och Alex är mer besatta av musik än de flesta är väl ingen hemlighet direkt - men tro inte att det stannar där.

Vi är många på biblioteket i Helsingborg som i sanning är nernördade på olika musikgenrer, vilket brukar demonstreras på våra musikkvällar som återkommer med oregelbundenhet under året.

Dessa brukar gå till på följande vis - ett tema väljs och varje deltagare har sedan som uppgift att göra en lista på 5 låtar med låtar på detta tema. Svårt? Jo, det kan man väl säga: att begränsa sig till 5 låtar är nog så svårt de flesta gånger, men jag har aldrig upplevt det så svårt som nu. Temat är nämligen svordomar. Precis. Rimligt. Och fruktansvärt kul.

/Martin

Ljuva måndag!

Så sparkas veckan igång rejält med informationen att Iron Maiden inatt vann en Grammy för El Dorado, Roger Waters vann Pollstars pris för bästa turné 2010 (såklart!) och Lee Aaron kommer till Sweden Rock. En liten trojka glädjeskap som gör mig lika lycklig som vilken låda skumtomtar som helst. Med lite tur och medvind så hamnar Lee på fredagen på Sweden Rock, men det är än så länge bara en förhoppning..

Och som en bonus skall vi imorgon stånga näsan blodig mot närmaste vägg i takt med Accepts furiösa tyska metal på Trädgårn i Göteborg. Ses vi där eller?







/Alex

Fredagslistan

Ny vecka - ny lista. Och i vanlig ordning stor diskrepans mellan vad vi lyssnat på. Alex har grottat ner sig i Alice Coopers bisarra 80-tal. Inte riktigt min bag, men allt kan ju inte vara det. Själv har jag i stort sett bara kört gammal skåpmat eftersom den platta jag lyssnat på mest inte är släppt än och att denna platta, "Bleeding The New Apocalypse" av THE PROJECT HATE är precis så maffig, episk och krävande att jag inte kände för att lyssna på så mycket annat. Nu blev det ju så ändå.

Kvalitetsrens av TORTURE DIVISION funkar ju alltid om ni frågar mig.

Nu ska jag lyssna mer på THE PROJECT HATE. Känns faktiskt som om man redan sitter och lyssnar på en av plattorna som kommer hamna på årsbästalistan.

Trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan vecka 6

Napalm Death - The Verdict

Dear Mr Soundengineer, please stop with the smoke. We're not a smoke band. Orden är Mark "Barney" Greenways efter den inledande kanonaden av furiös grindcore NAPALM DEATH levererade i tisdags på The Rock. Jag hade ganska höga förväntningar på konserten - att jag inte blev besviken kan man läsa mer om i recensionen på WeRock som lades upp i går kväll. Den hittas här.

Det kommer också en intervju som jag gjorde med Barney innan konserten. En trevligare intervju har jag faktiskt inte varit med om. Ni som känner till bandet sedan innan vet att den mannen gillar att prata, och att han verkligen är engagerad till 100 % i det han tar sig för. Han berättade till exempel att bandet alltid tackar ja till intervjuförfrågningar, alldeles oavsett om man skriver för en stor publikation eller mindre webzines helt enkelt för att det ingår i bandets identitet. Synnerligen ödmjukt får jag säga. Nedan en länk till en film där Barney introducerar Continuing War On Stupidity. Bloggen lägger ner så fort jag ska klistra in filmer direkt. Därav denna lösning...

Napalm Death - Barney Speaks

/Martin

Alice Cooper - de skumma åren

Martin lär väl vara i sjunde Napalm-himlen idag så jag tänkte traggla lite om Alice Coopers tidiga 80-tal. Efter de svulstiga produktionerna i slutet av 70-talet så gick Alice i rakt motsatt riktning så fort vi skrev 1980 i kalendern. Flush the fashion och de nästföljande Special forces och Zipper catches skin är skivor som låter ungefär så långt man kan komma från Welcome to my nightmare, men har samtidigt faktiskt en hel del likheter med riktigt gamla Alice Cooper-band.

Själv älskar jag både Flush och SF, och hyser även ganska höga tankar om Zipper (som inte står högt i kurs bland många fans), men Alice själv verkar ha väldigt svårt för dessa skivor. Han har kört Clones från Flush live några gånger under sent 90-tal och tidigt 00-tal, han körde Who do you think we are under några månader på sommaren 2004 (versionen på Metaltown i Göteborg var UNDERBAR!) men i övrigt befattar han sig inte med skivorna. Tyvärr, säger jag, för om jag fick höra Clones, Pain (!!!!!), Skeletons in my closet eller Tag, you´re it så skulle jag dansa naken i veckorna tre med bara en klase kiwifrukter täckandes det södra kvarteret.







/Alex

Supporta scenen: NAPALM DEATH

I morgon smäller det - grindcorelegenderna NAPALM DEATH lirar loss på The Rock i Köpenhamn. Att säga att det kommer bli kaotiskt känns som en underdrift. Bandet har länge stått på min lista över band jag verkligen vill se - och som grädde på moset ska jag få intervjua bandet innan giget. Nervös? Jo, något får jag väl erkänna, men mest för att det finns en hel del frågor jag vill få svar på, och på att vi trots allt pratar om ett verkligt klassiskt band inom scenen. Jo, jag vet att bandet inte har gjort sig kända som en grupp som har överdrivet hög svansföring trots sin starka position inom grindcoren, men ändå...

Till minne av Gary Moore

Det här blev en underlig söndagkväll, och orden jag skriver känns underliga under tiden jag skriver dem. Gary Moore lämnade jordelivet natten till idag, han dog knappt 59 år gammal i sömnen någonstans i Spanien.

Jag kan inte påstå att han varit en överväldigande influens i just mitt liv, jag har gillat honom som alla andra men aldrig varit ett tokfan, men jag beundrar och respekterar den monumentala betydelse han haft för rock, hårdrock, blues och gitarrister världen över i över 40 år.

Världen blev ytterligare lite tråkigare idag. Man vänjer sig aldrig vid att det som nyss fanns bredvid en plötsligt är borta för alltid. Sweden Rock-spelningen förra året levde inte helt upp till förväntningarna, men Empty Rooms framfördes i en så underbar version att man inte kände av kylan och regnet under de 8 minuter den varade. Jag kommer att för evigt bevara den i hjärtat.



Tack, Gary.

/Alex

Fredagslistan

Alex har med sina egna ord haft en fin vecka vilket har resulterat i en fin lista. Coopers "Trash" med dunderhiten Poison som snurrade med förfärande frekvens även hemma i mitt barndomshem då min bror hade gjort ett felköp och jag faktiskt gillar låten. Kommer inte ihåg vilken låt som låg på b-sidan dock.





Min egen vecka var inte lika fin som Alex - vilket resulterade i att jag valde att bejaka det inre kaoset och bara lyssna på mer eller mindre brutal musik. Med ett undantag - DREAMSHADEs "What Silence Hides". Om den är värd full pott vet jag inte, men visst är skivan väldigt stark. Minst sagt.

Till sist ett tips: gillar man KVELERTAK bör man bege sig till Debaser i Malmö där norrmännen spelar ikväll. Är bitter över att inte kunna själv, men får man tro de lyriska kommentarerna från polare som såg bandet i Stockholm är det inte något man ska missa.

Fredagslistan vecka 5 2011

Trevlig helg!

/Martin & Alex

Fredagslösning

Jag fick inte in några svar på Alice Cooper-tävlingen, och det hade jag nog inte räknat med heller. Nåväl, kopplingen mellan Alice Cooper och Martyna Lisowska i mitten av 80-talet är naturligtvis att båda släppte en låt med titeln "Give it up". Videos till de båda förevisas nedan, läsaren får själv välja vilken låta han/hon/annat tycker är bäst. Svaret behöver inte redovisas eftersom det ändå inte utgår något pris för detta.





Jag lovar att återkomma i en icke alltför avlägsen framtid med fler meningslösa tävlingar som ingen vill veta svaret på.

Med en helgig om en önskan trev,
/Alex

Från vinylhyllans djupaste hörn

En skiva som länge, LÄNGE, lös med sin frånvaro i den Bergdahlska myllan var en liten omöjlig rackare som heter Tomorrow´s Gift (samma namn på band och skiva!). Originalupplagan är fruktansvärt svår att få tag i, och även nypressen som kom på 90-talet via det eminenta tyska bolaget Second Battle betingar summor som är ekvivalenta med många länders sammanlagda BNP. Så en dag för några år sedan började en vän sälja av sin skivsamling, och där öppnade sig en dörr som jag obönhörligen sparkade in med yster eufori.

För alla som gillar det sena 60-talets och tidiga 70-talets hårda och ibland psykedeliska rock så är skivan nothing short of phenomenal. Jag har, för ovanlighetens skull, faktiskt underlåtit att lära mig mer om bandet eftersom jag tycker skivan är så förbenat bra att en bakgrundshistoria i dagsläget inte tillför något då bandet inte finns längre och det ändå inte verkar finnas speciellt mycket dokumentation. Jag är dessutom ganska övertygad om att de inte finns på Spotify (men jag ber Martin kolla!), så jag bidrar med några klipp här nedan och önskar alla en underbar torsdag i sällskap med ett av Tysklands allra mest obskyra band. och missa inte sångerskans underbara engelska, hon har ingen koll alls på uttal eller annat vilket borgar för en skön stämning :)

Praying for Satan
One of the narrow minded thoughts rump
How you want to live

/Alex

Nytt på WeRock

Till vänster ser ni omslaget till skivan jag gav högst betyg av de skivor jag recenserade för WeRocks räkning i denna omgång - "Temples Of Trancendent Evolution" bjuder på soniska smockor i NILE-anda, men har också vett att lirka in smakfulla andningspauser för lyssnaren. Men det är inte AGELESS OBLIVIONs platta som får högst betyg - det får en mycket stark debutplatta från schweiziska DREAMSHADE - en platta som får recencent Henrik att ta fram superlativen.

Som vanligt är det stor bredd - ni hittar allt från experimentell fransk black metal i form av DEATHSPELL OMEGA, till träskometal från BULLET i månadens första recensioner.

/Martin