Visar inlägg med etikett warren haynes. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett warren haynes. Visa alla inlägg

tisdag, oktober 28, 2014

The Allman Brothers sista konsert ikväll 28/10

När vi vaknade imorse var det till en ganska vacker höstdag, åtminstone i Helsingborg. En helt vanlig dag för de flesta, på alla sätt. När vi vaknar imorgon är det till en värld där THE ALLMAN BROTHERS BAND inte längre finns som band.

Det är inte världens ände. Tvärtom egentligen, eftersom Allman Brothers är ett band som fortfarande låter fenomenalt bra trots de till viss del ålderstigna herrarna. Även om de varit med om sin beskärda del av både dödsfall och interna stridigheter har de rest sig ur askan flera gånger och fortsatt övertyga. Och säga vad man vill om originalmedlemmarna Gregg, Butch och Jaimoe - för min del är det tveklöst Derek Trucks och Warren Haynes som sett till att bandet kunnat andas på det sätt det gjort de senaste åren. Att välja att lägga ner nu, utan att de hamnat i andra betydligt mer pinsamma gamla orkestrars försök till att "fortfarande rocka", är inget annat än ett genidrag.

Allman Brothers lämnar efter sig en diger karriär. Böcker och historier finns det massor av, skivor ännu fler. Det står dock bortom allt tvivel att det är som ett liveband de profilerat sig, och GUD vilket liveband. Jag fick se dem två gånger i mars 2012, det var vad jag hann med. Båda kvällarna ligger absolut på topp 20 av mina nästan 600 konserter. Den andra kvällen ligger på topp 10.

Ikväll spelar de sin sista konsert. På Beacon Theatre i New York, såklart. Konserten sänds live på Sirius XM kanal 26 - Classic Vinyl. Hur väljer man låtar när man vet att det är den sista spelningen? Och framförallt - hur väljer man bort? Det blir en spännande sändning och den går i repris flera gånger för den som missar den.

När vi vaknar imorgon finns inte The Allman Brothers Band mer. Vi kommer att kunna andas och leva ändå.

Men det kommer inte riktigt att vara samma luft.

/Alex

måndag, april 30, 2012

Inte molnigt i helgen

I snart nitton år har jag följt ett lokalt band, CLOUDSCAPE (tidigare DR. WEIRD). Jag vet inte hur många gånger jag sett dem live, jävligt många har det blivit och needless to say så har jag upplevt både toppar och dalar. I lördags på The Tivoli i Helsingborg såg jag något som måste vara den absoluta toppen hittills. Medlemmar har kommit och gått genom åren, alla har naturligtvis satt sin prägel på respektive sättning men jag måste säga att med nytillskottet Stefan Rosqvist på gitarr så har de nått en höjd jag inte upplevt på flera år. Alldeles oavsett band så är det såklart alltid lite trevande att vara the new kid, speciellt i ett band med en lång historia. Av detta märktes prick INGET i lördags, det var som att hela Cloudscape lyftes och peppades medlemmarna sinsemellan. Spelglädjen var inte att ta miste på och under ett par dubbelgitarrgrejer mellan Stefan och Patrik Svärd så rös jag faktiskt lite över armarna. Den nya låten Voyager 9 från kommande plattan "New era" bådar dessutom oerhört gott. Lagom till 20-årsjubileet nästa år borde väl en Sweden Rock-spelning vara på sin plats?



Cloudscape var för övrigt förband till FREEDOM CALL. Innan någon frågar hur de var så kan jag meddela att jag var hemma igen långt innan de spelade sin första ton, och jag hänvisar framgent alla som önskar en recension eller låtlista att kolla på ERIC SAADEs message board alternativt fråga lillsyrran.

Be that as it may (and I doubt that it was) så gick helgen även i skivornas tecken. Det är sällan jag sätter mig ner och lyssnar på skivor bara sådär numera, bootlegs tar en enormt stor plats i mitt liv och jag är på gott eller ont betydligt mer intresserad av vad BLACK SABBATH gjorde 1971 än vad OZZY gör idag. I vilket fall, två monumentala skivsläpp kan jag inte bortse från att nämna. FLYING COLORS debutplatta med monsterguden Mike Portnoy och den ännu större Neal Morse lämnar mig sannerligen inte besviken. True, inga tjugominuterslåtar med världens mest komplexa taktbyten men en behaglig, väl avvägd tillika fenomenalt producerad skiva som låter som allt jag älskar i musik men som jag ändå inte hört förut. Synd bara att det inte kunde vara detta gänget som kommer till Sweden Rock istället för hiskeliga ADRENALINE MOB.

Nästa skiva som avnjöts var WARREN HAYNES liveskiva "Live At The Moody Theatre". Inspelad i höstas med fantombandet han även hade med sig i Köpenhamn i augusti förra året, och det räcker att körsångerskan Alecia Chakour öppnar munnen så faller jag pladask. Det uppstod dock ett litet problem vad gällde speltiden, hela giget gick inte in på två skivor. "Vad gör vi då" tänkte väl någon. "Äh vad fan, släng med rubbet på en extra dvd" svarade någon annan. Det tycker jag var en trevlig gest, en 2-cd med extra dvd för 149 kronor. Få band, om ens något, bjussar på slikt.

Annars ägnades hela lördagen i princip åt en box, men MILES DAVIS och hans milstolpe "Bitches Brew" avhandlas nog bäst någon annanstans.

Slut för idag, tack för idag och happy valborg. Eller som David Coverdale sjöng 1974: BUUUUUUURN!

/Alex

måndag, augusti 15, 2011

Måndagsmys

Så var även jag tillbaka från semestern, jag har sett att Martin har hållit lågan brinnande ordentligt med sina tvåtakter men nu blir det skönare tongångar här igen.

Jag fick tillfälle att se en artist av rang på fina Amager Bio för någon vecka sedan. Knappa 300 personer var på plats tyvärr, men det hindrade inte WARREN HAYNES från att spela nästan 3 timmar! Warren har ett förflutet i en sentida version av ALLMAN BROTHERS, och är såklart även frontfiguren i GOV´T MULE, utöver detta har han även prånglat ut ett par soloplattor i eget namn och det var sista konserten på en av hans få europaturnéer jag fick bevittna. Hela bandet bestod av proffs, det är så härligt att ibland få ta del av en musikalitet som övergår ens förstånd, jag stod som förstenad under stora delar av spelningen och drömde mig bort till ett 70-tal där de flesta banden (det känns iallafall så) bestod av musiker som verkligen kunde och ville.

Efter denna urladdning stod det klart - jag måste få se Allman Brothers också. Eftersom de aldrig kommer till europa får jag väl ta och pallra mig över stordrinken till New York. De brukar köra tre veckor i rad på anrika Beacon Theatre varje år i mars, så något sånt siktar jag på. Jag håller er uppdaterade.



/Alex

Featured Post

Fredagslistan 2026, vecka 18: Inspiration

Hej alla vilsna själar och ensamma hjärtan ute i cyberspace! Denna vecka kommer vi uppmärksamma inspirationens kraft i det egna skapandet. F...

Populära inlägg