tisdag, oktober 24, 2006

Ett vrål från Påarp

Till min stora glädje fick jag Carmina Buranas senaste demo Shadow on the ground i näven i går, och efter ungefär 5 genomlyssningar i rad får jag säga att jag är imponerad.
Första gången jag hörde talas om bandet var i samband med årets Tumstockfestival - och det som slog mig då var två saker: att det här bandet vet vad det vill åstadkomma på scen och att gick ut stenhårt för att i det närmaste slakta publiken. Dessa två saker förstärktes när jag så bandet på The Tivolis 10-års jubileum - där ljudet också gjorde upplevelsen bättre.
Av de fyra låtarna som finns med på demon "One last breath", "Nail it down", "Shadow on the ground" och "Walk the Line" - har jag mig veterligen bara hört "One Last Breath" och titellåten live innan. Desto roligare att få höra resten av låtarna för hur kul det än är att se bandet live, så njuter jag i fulla drag över att få höra bandet på skiva. Låtarna är genomgående starka, hårda med viss variation, och ljudet är helt ok. Det hade dock varit kul att få höra låtarna med lite fetare produktion, men förhoppningsvis är detta vi kan förvänta oss i framtiden av bandet. Om man vill prata genre är det habil thrash som möter oss på plattan - maffiga riff, riktigt bra skriksång och snyggt trumspel med mycket dubbla baskaggar.
Som trummis gläds jag naturligtvis att Carmina Burana har lagt vantarna på en riktig klippa på den fronten i Sebastian Söderström som bildar en stabil grund med basisten Andreas Pålsson. Gitarristerna Andreas Andersson och Joakim Johnn ser till att strängarna får svettas rejält - och sångaren Niklas "Nille" Malmquist har för evigt skrivit in sig i min bok som sångaren som tar i med risk för liv och lem. Helt klart en demo som känns alldeles för kort - och ändå helt rätt i längd - eftersom man längtar efter mer.

tisdag, oktober 10, 2006

Metal - a Headbanger's Journey

Mannen på bilden heter Sam Dunn och är hårdrockare, antropolog och kan numera även titulera sig filmregissör. För några dagar sedan såg jag hans Metal - A headbanger's journey med stor behållning.



Det som är så kul med Sam Dunns film är att trots att den är gjord ganska uppenbarligen med akademiska metoder så blir den aldrig tråkig. Detta beror mycket på att Sam har lagt ner mycket tid på att få kända hårdrockare - här pratar vi Lemmy, Ronnie James Dio, Tony Iommi och många fler - att ställa upp på intervjuer. I dessa pratas det öppet om vilket band som var det första metalbandet, vad som utgör essensen i metalkulturen, vilka ämnen som avhandlas i texter exempelvis. Sam åker över stora avstånd för att träffa alla dessa metalheads och när man ser resultatet förstår man varför det tog 3 år att göra filmen. Sam åker till Wacken, besöker Bergen för att prata Black Metal, hälsar på hemma hos Tony Iommi, åker till London för att intervjua Bruce Dickinson i Iron Maiden.

Vad jag dock finner mest fascinerande med filmen är att den faktiskt erbjuder icke-hårdrockare en bra inblick i vad som ryms inom scenen, dess historia och släktträd, men också tilltalar mig som en hard-core metalhead. Här finns många sköna ögonblick - men det bästa är nog när Dunn intervjuar delar av Mayhem vars standardsvar på alla frågorna verkar vara Fuck You alternativt Fuck them!

lördag, oktober 07, 2006

Miscellany

En regning och småtrist fredagkväll i Malmö lystes upp av metal på Arena 305. Metallbibliotekarien rapporterar från Miscellanys gig i Malmö.

Vanligtvis har jag väldigt svårt för band av modellen Nightwish - ett band som Miscellany (ganska slentrianmässigt) brukar jämföras med. Vilket inte innefattar vad bandet egentligen låter som - visst Jenny Perssons extremt skolade och mycket välklingande stämma spelar en viktig roll i Miscellanys låtar - men hennes rena röst kompletteras av trummisen Patrick Olssons brutala growl - ett growl som är mycket ondare än Marco Tapani Hietalas löjliga skrikande om hur mycket han önskade att han hade en ängel.

Arena 305 är inte den ideala spelplatsen för metalakter, eftersom där inte serveras alkoholhaltiga drycker. Metal och öl hör liksom ihop...Trots detta är det ganska många som har sökt sig till gården för Chick Metal Night. Gemensam nämnare är just att sången hanteras av en tjej. Eftersom Miscellany verkligen har kommit igång med bl. a. en spelning på Sweden Rock Festival - där de blev framröstade att spela på 100% Osignad scenen. Sedan dess har bandet blivit kontrakterade av Swedmetal som i dagarna gav ut en singel - "Catch 22" - med bandet. Med detta i bagaget avslutar Miscellany kvällen.

Att bandet har gått i en hårdare riktning blir väldigt tydligt med första låten, något som bandet självt ackrediterar Henke Nygrens tillkomst till bandet. Trots att det inte är så mycket folk på plats lyckas ändå bandet prestera en inspirerande konsert. Ljudet är genomgående helt OK - det enda jag saknar är ett tydligare bastrumsound eftersom allt det snygga dubbelstomp som Miscellanys trummis brukar köra inte hörs alls... Det som sammantaget talar för Miscellany är dels att de verkligen kan spela. Det som imponerar mest på mig är den förträffliga kommunikation som finns mellan Henrik och Tobias Wall. De är dessutom helt besatta av sina instrument och det smittar av sig. Att de också har en solid rytmsektion i Patrick Olsson och bassisten Magnus Hansson hjälper också till. Jennys röst är som sagt helt otroligt bra och keyboardisten Henrik Christensson gör sitt till för att förstärka bandets låtar som redan visar på ett rutinerat låtskrivande.

fredag, oktober 06, 2006

Mer plattor på väg

Ett gäng nya plattor på väg som kan muntra upp i det tilltagande höstmörkret. Lite Iron Maiden plus en av de tyngsta och i mitt tycke bästa plattorna som Testament har gjort.

A matter of life and death av Iron Maiden

Det har sagts av många recencenter, men tåls att sägas igen - Järnjungfrun är med denna platta tillbaka i storform. Över 70 minuter musik - långa episka låtar och en härligt rå ljudbild som resultat av att Steve Harris vägrade mastra plattan. Många har dragit paralleller med Seventh son of a Seventh son (1988) som är nästa platta på väg. Förutom The Number of the Beast som alltid kommer att vara min favoritplatta med Maiden är det Seventh... som jag återkommer oftast till. Varenda låt är så fruktansvärt bra att man baxnar. Har dessutom alltid varit svag för temaplattor som lyckas klara den fina gräns mellan pretto och de som vill vara pretto men inte lyckas med detta. Allt från just låtarna till ljudet till hur bra Dickinson sjunger gör detta till en essentiell Maiden-plattan.


Clive Burr ersattes av Nicko McBrain på den föredömliga plattan Piece of Mind (1983) och var en skiva som såg till att Maiden var på god väg att bli ett riktigt stort band. Att bandet ville demonstrera att det fanns en ny trummis bakom kaggarna hörs redan på att det är Nicko som får inleda med ett mycket snyggt trumfill i låten "Where eagles dare". Andra låtar från denna platta som fortfarande håller är "Revelations", "The Trooper", och "Flight of Icarus".

Sista skivan på väg är en brutalt tung, snabb och ond skapelse signerad Testament The Gathering (1999). Detta är i mitt tycke en av de starkaste metalplattorna som har kommit ut, men sorgligt nog verkar den inte ha nått det erkännande den förtjänar. Låtarna är genomgående mycket starka och som vanligt exekverade med förödande precision. Den verkliga mumman är dock att Chuck Billy, mannen med kanske det mäktigaste röstspannet inom metal, fullkomligt golvar med en sånginsats från helvetet - samt att Dave Lombardo sitter bakom kaggarna och bara matar. Bästa låtar: "D.N.R" och "Legions of the Dead".

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 50: Vinter

Gott folk! Jag bryter av lite från våra senaste fredagslistor med årsbästalistenomineringar och kör en lista på temat vinter! Tidigare i...

Populära inlägg