Fredagslistan 2026, vecka 3: Pest och pina!

De flesta människor som bor i Norden känner nog att januari känns som pest på många sätt. Inte minst att det är mörkt, halt, kallt och fattigt. Släng på lite influensa och vinterkräksjuka för att toppa det hela. Därför blir dagens tema helt enkelt pest. Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. Vi börjar i Sverige.

Tomhet - "Gastrisker kahos", (Fulländad sfäraförintning i en onaturliger skepneskrud av pestilenta djwr, 2011, Scythe of Death Productions).

Tomhet har hållit på och spelat sin skeva version av black metal sen 1999. Jag valde en låt från denna ep som har något med pest att göra. Mer än så klarar jag inte att tolka. Tomhet består av två medlemmar varav den ena är Kumulonimbus som kanske är mer känd som Wagner Ödegård och hjärnan bakom Wulkanaz och tusentals andra konstiga projekt. Men nu fokuserar vi på Tomhet. Det är självklart ganska enkelt och avskalat med en ljudbild som får mig att tänka på Onkel Kånkel. Detta är musik jag verkligen älskar men inte riktigt förstår. Det finns en känsla för melodier som inte är helt olik den typiskt finska råare typen av black metal. Kan rekommendera alla att lyssna på Tomhet och även Wulkanaz som släppte ett höjdaralbum förra året. 

Horna - "Noutajan kutsu", (Ääniä yössä, 2006, Debemur Morti Productions).

På tal om Finland kommer nästa bidrag från institutionen och plantskolan Horna. Jag har nämnt bandet innan och de flesta finska black metal musiker har på något sätt varit inblandade i Horna. Dagens låt är tagen från deras skiva som släpptes 2006. Denna skiva är ett konceptalbum som handlar om digerdöden. På denna skiva är bandet nedbantat till en duo bestående av medlemmarna Shatraug och Corvus som står för all musik och lyrik. Det skiljer sig inte markant från bandets andra album där det är fler musiker inblandade. Mycket trevlig finsk black metal av finaste snitt. 

Nocturnal Graves - "The Pestilence Crucified", (Satan's Cross, 2007, Nuclear War Now! Productions).

Nocturnal Graves är ett australiensiskt band som varit aktiva sen 2004. Ibland klumpas de lite slarvigt ihop med andra black/thrash band från samma land som exempelvis Destroyer 666. Jag vill däremot påstå att Nocturnal Graves har en liten annorlunda approach och blandar även in i dödsmetall i sitt manglande. För alla som gillar Aura Noir och liknade. Här är det intressant att pesten ska korsfästas vilket står i bjärt kontrast till nästa bands inställning.

Tortorum - "In Pestilence Majesty", (Extinctionist, 2012, World Terror Committee).

Torotorum är något av ett all star band med bas i norska Bergen. Medlemmarna har också varit med i band som Gorgoroth, Gehenna och Djevel. Även ett antal polska black metal band. Vad det egentligen landar i är klassisk norsk black metal (TNBM) men som släppts lite senare och inte heller fått lika mycket uppmärksamhet som släppen på Terratur Possessions. Vilket är synd. Dirge Rep på sång är alltid en fröjd. Här ska också pesten hyllas till skillnad från bandet innan. Lite oklart om det är ett barn med en lie på omslaget. 

Pest - "Lífit es dauðafærð", (Dauðafærð, 2004, No Colours Records).

Som avslutning kör vi en låt som också är den enda låten på stockholmsbaserade Pests ep från 2004. Översatt blir låttiteln tydligen "Livet är en dödsfälla". En helt rimlig slutsats. Jag gillar bandet Pest som började som någon sorts lite ripoff på norsk black metal och senare gick till black n roll via black thrash. Just denna ep som jag har valt är när bandet är som mest inne på en norsk greve. Det är långsamt och malande och monotont. Jag kan uppskatta detta mycket när jag är på humör men det är också strax över 20 minuter i en låt vilket kräver sin koncentration. Också mycket äkta true omslag. 

Det var allt för denna gång. Hoppas att livet är mindre pest nästa gång vi ses. 

Listan hittar ni här. 

//Oscar K. 

Fredagslistan 2025, vecka 18: Rött som i revolution

Första maj. arbetarrörelsens internationella högtidsdag som firas sedan 1890 var igår. För att fira detta kör vi på temat skivor med rött omslag. Vad det gäller politisk hållning från banden är jag mer osäker men i och med att jag började med de lila omslagen kör jag vidare på det visuella. Med andra ord var det dags igen att gå ner i källaren och gräva.

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. Och för att citera Darkthrone - "I am the working class" 

Devouring Star - "Chaos Omega", S/T 7", 2016, Daemon Worship Productions

Vi börjar med ett finskt band. Låten är tagen från deras första sjutummare utgiven på det numera nedlagda bolaget Daemon Worship Productions vars logotyp var en garant för kvalitativ black metal under ett par år. 

Devouring Star är mer eller mindre ett enmansprojekt men turligt nog är det inhyrda riktiga musiker som spelar alla instrument. 

Vi pratar om ganska långsam malande ortodox black metal med inslag av dissonant dödsmetal. Hade jag inte vetat bättre hade jag nog trott att bandet var från Island. Skivan har ett mäktigt rött omslag med ett olycksbådande öga och någon sorts ouroboros bestående av människodelar. 

Antaeus - "Flesh Ritual", Condemnation, 2016, Norma Evangelium Diaboli

Kolla in omslaget till denna skiva. Någon variant av ett målat kyrkfönster som bastardiserats med det kristna korset som smälter samman till en kniv. Starkt. 

Egentligen hade jag kunnat välja vilken skiva som helst av Antaeus då de alla har röda element. MkM och hans projekt har inte gett ut någon  skiva sen år 2016 men är fortfarande inte nedlagt. Detta band är enligt mig topp fem franska black metal band någonsin och då finns det ändå ganska stark konkurrens. De som hört Antaeus vet vad som bjuds på annars är det kanske lättast att försöka förklara det som länken mellan depressiv suicidal black metal med självskadebeteende och grind. Allt med en fantastisk känsla för att skapa melodier och stämningar som ger rysningar. Rekommenderar alla att ge Antaeus en chans och jag tycker att denna skiva fick lite oförtjänt dålig kritik när den släpptes men det kan bero på att den jämförs med tidigare alster. Det märks att den inhyrda trummisen på denna skiva mest har spelat i grindorkestrar tidigare. 

Vornth -"Evil Blood, Evil Blood, 2013, Iron Tyrant

Nu snackar vi! Bara omslaget med de maskerade männen i huvor kanske i andra sammanhang hade gett andra konnotationer men den som kan sin metal bör tänka på Sodom och annan ondskefull black/thrash. 

Så är det självklart. Här är debutsingeln från Vornth ett band vars sound gör att man förväntar sig att bandet kommer från Uddevalla. Det är också en förväntan som infrias. Vi snackar bra grejer här. Förutom de vanliga tyska 80-tals referenserna skulle jag påstå att bandet också låter som både Nifelheim och världens bästa Vulcano. 

Märkligt nog har bandet kämpat på sen år 2000 och släpper lite grejer då och då men får dåligt med uppmärksamhet. 

Ett bevis på detta är att låten inte finns på Youtube som en egen låt och därför länkar jag hela fullängdaren där låten finns med. Önskar att fler fick upp ögonen för detta band. Sångaren låter på denna låt också ganska lik en ung James Hetfield fast med mer falsett. Vet inte om detta är en USP för många förutom mig. 

Spite -"Trapped in the pentagram", Trapped in the Pentagram , 2015, IBP

Nu sticker vi över till Usa och för att ta oss an ett enmansband från Brooklyn. Hur tänker man sig att det skulle låta då? Kanske något hippt och coolt med lite influenser från Norskt 90-tal som många andra band från denna tid. 

Nej! Istället är det väldigt omodern och gammeldags black/thrash som jag verkligen gillar. Tänk ett mindre progressivt Negative Plane med färre surfslingor och mer mangel men ändå med melodier så börjar man närma sig. Det piskas på rätt bra och svårt att inte gnola med. 

Jag gillar verkligen detta band och även om omslaget inte är helt i rött väljer jag att ta med det. Loggan och titeln är i röd färg. Bilden i mitten ser ut att vara ett negativt foto av ett kors bland annat. Jag är lite osäker.

Baptism -"The Sacrament of Blood and Ash", V: The Devil's Fire , 2016, Season of Mist Underground Activists

Vi avslutar där vi börjar, i  Finland. Mest för att jag kom på att jag inte lyssnat på denna skiva på ett par år. 

Baptism är som många andra finska band ganska snårigt när det kommer till bandmedlemmar. Det enda som kan sägas vara konstant är att Lord Sargofagian har varit med sen bandet bildades 1998 och ibland spelar han in hela skivor själv utan hjälp och i andra fall är det många gästmusiker. Så är det i fallet med denna skiva som också är det sista livstecknet från bandet. På låten som jag har valt är det också en gästsångare som sjunger rent. Jag vet att första gången jag hörde skivan blev jag lite avtänd pga just denna låt och sång. År 2025 tycker jag det bara är lite trevligt när det är lite mesig sång uppblandad med det andra. Anyway. Baptism spelar urtypen för finsk black metal. Det är ganska rått, snabbt men ändå med mycket melodier. Det finns en sorglig nerv i mycket av den finska black metal som släpps som jag inte riktigt hittar någon annanstans.

Omslaget är mycket märkligt. Jag vågar inte riktigt tolka det. I mitten är en djäulvsfigur i någon konstig sittande ställning. I bakgrunden är den brinnande busken från bibeln (?) och det är också ett brinnande lejon. Allting i någon röd och grå färgskala. Extra plus ska Baptism ha för att deras logga inte bara innehåller ett uppochnervänt kors utan verkligen ett uppochnervänt kors med Jesus på. 

Det var allt för denna gång. Ett rött tema som också råkar vara mycket släpp från mitten av 2010-talet. Den som undrar var bibliotekspersonal på folkbibliotek i Sverig står rent politiskt får nog vänta på den utredning som görs just nu på Bibliotekshögskolan i Borås på uppdrag av en konservativ tankesmedja. Nästan så man kan tänka sig vad den tankekedjan är sugen på för resultat eller hur? 

Här hittar ni listan.

//Oscar K. 

Fredagslistan 2024, vecka 40: "Power" metal

Efter att ha funderat de senaste veckorna på ett tema kom jag fram till att det finns en hel del låtar och band som använder sig av ordet power eller makt i någon form inom de genrer jag gillar. Dagens lista blir därför "Power" metal och inte Powermetal så att ni inte tror jag har gått och blivit brittisk och odlat en mustasch och köpt jeansväst. Ni hittar dagens lista här och även i slutet av posten. 

Avmakt - "Ordinance", Satanic Inversion of...., 2024, Peaceville Records.

Detta norska band kommer förmodligen hamna på min lista över årets album. Denna duo består av medlemmar från fina band som Black Magic och Obliteration. De har också spelat live med band som Condor och Aura Noir så det är ju helt klart musiker i min smak. Vad vi bjuds på här är dock inte blackthrash av norskt retrosnitt. Istället är det Darkthrone som är den stora inspirationskällan och då pratar vi verkligen influenser från både tidiga och även senare Darkthrone. Det som skiljer Avmakt från många andra kloner är att det är musiker som kan skapa musik som låter som Darkthrone men ändå med tillräckligt bra egna idéer för att bandet ska kunna stå på egna ben. Det är lite som med Craft på Void skivan. Man hör influenserna men det blir ändå en egen grej. Avmakt är också dynamiska och jobbar med tempoväxlingar och väldigt bra trumspel. Ljudbilden är inte helt necro utan man kan höra ganska bra men det är tillräckligt rått för att jag ska uppskatta det. Eftersom dagens temaord var power kan jag tillägga att Avmakt betyder maktlöshet eller impotens på norska. Omslagets något abstrakta bild påminner mig om omslag  från Obliterations släpp.  Nu går vi vidare till nästa band. 

Departure Chandelier - "Catacombs Beneath the Castle of the Marquis", Antichrist Rise to Power, 2019, Nuclear War Now! Productions.

Vad sägs om lite black metal på det ganska oväntade temat Napoleon? Där kan vi snacka om makt och eventuell impotens om de elaka historiska ryktena är sanna. Detta band är ett samarbete mellan musiker från Montreal och New York. Det är dårarna som bland annat ligger bakom Akitsa och Ash Pool och uppemot 50 andra projekt. Bara namnen Akitsa och Ash Pool bör ge lyssnaren en liten fingervisning om vad det är för musik vi kommer att få höra. Det är väldigt mycket noise, synthar och märkliga gitarrer. Det är det som jag ibland lite slarvigt kallar för Onkel Kånkel-aktiga gitarrer. Precis som med Akitsa är det inte alltid lättlyssnat och ibland skär det nästan av diskant i öronen. Samtidigt vet bandmedlemmarna väldigt bra hur länge lyssnaren orkar lyssna på samma ljud innan de bryter och ändrar ljudbilden. Napoleontemat förstärker också den skeva stämningen. Tydligen fick bandmedlemmarna mersmak under inspelningen av denna skiva och de skapade ett sidoprojekt med namnet "Venusberg Cardinal" och spelade in en skiva parallellt med denna som släpptes först år 2023. Detta sidoprojekts tema är istället "antique black metal". Nog om maktfullkomliga ledare och vidare till nästa band. 

Power from Hell - "Diabolical Witchcraft", Profound Evil Presence, 2019, High Roller Records.

Nu är vi i det ondskefulla Brasilien för ännu en kraftmätning. Power from Hell började 2001 som ett soloprojekt av medlemmen Sodomic. Fokus var då mer på blandningen mellan speed, thrash och black metal med texter om BDSM. Spola fram 18 år och bandet har i brist på ett bättre ord mognat. Det är mindre BDSM och mindre speed metal. Soundet är lite mer välpolerat men det är fortfarande blackthrash av fint snitt. Låten jag har valt börjar ganska snällt med lite fint gitarrspel och någon synthslinga. Lite powerballad nästan. Låten får sen upp tempot ganska bra och framförallt Sodomics sång är sådär härligt överdriven som många blackthrash band försöker eferlikna. Det är väldigt gött. Överlag är denna skiva ganska snäll om man jämför med Power of Hells tidigare släpp men för mig som är ett fan av Devil Lee Roth och Pagan Rites faller detta i god (ond) jord. Så en powerballad från Power of Hell får avsluta dagens sydamerikanska besök och istället är det dags att besöka Sverige. 

Wolfpack - "Powerpigs", Lycanthro Punk, 1998, Distortion Records.

Från en av de sämre städerna som ligger kring Vänern, Mariestad, kommer ett av sveriges bästa kängband. Vi pratar såklart om Wolfpack som sedemera bytte namn till Wolfbrigade för att inte blandas samman med fängelsegänget Brödraskapet Wolfpack. 

Wolfpack bildades av medlemmar från Anti-cimex och Harlequin 1995 och har trots en del medlemsbyten och namnbyten fortsatt att turnera och släpper skivor än idag. Den skiva som fungerade som introduktion till bandet för min del var Lycanthro Punk  som släpptes på det anrika bolaget Distortion Records. Bandet sticker ut lite i den svenska crust/kängpunk myllan i Sverige då Wolfpack redan från början bestämde sig för att blanda ut sin käng med dödsmetall. 

Jag tycker att Wolfpack och senare Wolfbrigade har en ganska säregen stil som fungerar bra. Det är bra käng men också dödsmetallen får en plats. På låten Powerpigs är Anders Fridén från In Flames och Dark Tranquillity gästsångare. Några av medlemmarna från Wolfpack gick också samman med några av medlemmarna från Marduk och skapade det kortlivade bandet Moment Maniacs som gav ut en skiva med go dödsig käng år 1998. Nu är det dags att åka vidare och vad passar bättre i oktober än lite häxmetal av bästa snitt. 

Cultes des Ghoules - "Woods of Power", Sinister, or Treading the Darker Paths, 2018, Of Crawling Shadows Records.

Cultes des Ghoules är kanske ett av de främsta banden inom den smala subgenren "häx black metal". Bandet bildades 2004 i Polen och är aktiva ännu idag även om deras senaste fullängdare släpptes 2018. 

För den som inte är bekant med bandet rekommenderar jag starkt att man börjar med skivorna Häxan och Henbane. Framförallt Henbane har en väldigt speciell ljudbild. Det låter inte riktigt lika vasst och taggigt som annan black metal utan snarare organiskt och mycket reverb och bas. Hela skivan handlar om den mytomspunna örten Bolmört som inte minst användes av häxor under medeltiden för att skapa deras flygsalva som användes för att smörja in kvastarna innan man flög till sina möten. Växten har använts som medicinalväxt i minst 6000 år. Innehåller flera hallucinogena ämnen som gör att det går att torka och röka örten. Nu var det inte den skivan vi ska prata om utan en senare skiva, Sinister, som inte fick lika mycket uppmärksamhet som deras Coven. Det kan ha att göra med att Coven är en konceptskiva, en rockopera i metalskrud inte helt olikt det som King Diamond sysslade med. Däremot var det kanske lite svårt att sälja in en trippel-lp till den vanliga black metal lyssnaren. 

Sinister är på många sätt lite av en återgång till det enklare och lite mer hårda sound bandet hade på sina första släpp. Låten "Woods of Power" börjar ganska långsamt med lite doomaktiga toner och ett mässande. Man känner hur skogens makt omsluter en. Sen kör bandet igång med sin karaktäristiska stil. Naturligtvis kommer det en mäktig orgel och synthslingor med. Sångaren Mark Of The Devil har enligt mig en av de bästa rösterna i black metal. Han är varierad och väldigt teatralisk vilket är en stil som jag uppskattar. Det är lite märkligt att han har uppgett i intervjuer att han inte ens tänkt på att sjunga alls innan han grundade Cultes des Ghoules. Det har han visserligen tagit igenom genom att sjunga på en hel del släpp med andra band också. "Woods of Power" är också dagens längsta låt som klockar in på 11 minuter. Samtidigt tycker jag att det händer så mycket att låten aldrig känns så lång. Bara det i sig gör att Cultes des Ghoules har en speciell plats i mitt hjärta. Jag hoppas verkligen att bandet kommer att spela in fler fullängdare istället för att släppa samlingar med gamla demoinspelningar i framtiden. 

Det var dagens lista. En alternativ "Power" metal lista. Se nu till att sätta på lite häx black och gå vilse i de virvlande höstskogarna. /Oscar K.

Låtarna hittar ni här.   

Fredagslistan 2024, vecka 34: Det är ju inte Darkthrone men...

Ett spännande ämne är detta med band som låter som tidigare band. Vi kan kalla dom kloner, kopior, tråkiga cash grabs eller oinspirerade. Jag väljer dock att fokusera på det positiva. Här får vi fem band som i mer modern tid (nåja) låter ganska likt Darkthrone lät förr i tiden. För full transparens ska jag väl också erkänna att Darkthrone ibland påminner väldigt mycket som Hellhammer eller Celtic Frost fast uppspeedat, 

Listan finns här och längst ner i inlägget

Cultus Profano -  "Ignis Altare, Op. 5", Sacramentum Obscurus, 2018, Debemur Morti Productions.

Här snackar vi äkta USBM från det soliga Kalifornien med en kvinnlig sångare och gitarrist. Det måste ju verkligen vara kass tänker alla som är true. Lägg därtill att skivan är släppt på det franska bolaget DMP som verkligen kan blanda och ge. Ibland stenhård gammaldags black metal och ibland något släpp med progressiv folkmusikinspirerad post-black. Det vi bjuds på i fallet med Cultus Profano är starkt 90talsdoftande black metal som tar väldigt mycket intryck från den norska scenen. Sångarens ljusare register gör att mina tankar går till tidiga Gorgoroth. Men framförallt är det ju Darkthrone som finns där som inspiration. En ganska rå ljudbild och trummorna är fantastiska i sitt mangel. Bra jobbat av denna amerikanska duo. Ibland behöver det inte vara svårare än så. Omslaget är dessutom rått och tufft.

Paragon Impure-  "To Gaius Part II" , To Gaius! (For the Delivery of Agrippina), 2005, GoatowaRex.

Från ett ganska märkligt black metal land i Europa kommer nästa band på listan. Vi pratar om det nu splittrade bandet Paragon Impure från Belgien. Att detta band släpper en temaplatta där varje låt heter "To Gaius" följt av en siffra och temat är den romerska kejsaren Caligula överensstämmer ganska bra med min bild av belgisk black metal.  Vem minns inte genren Brown metal som bandet Lugubrum påstod sig ha uppfunnit? Känns väldigt belgiskt men nu ska vi vidare med Paragon Impure.

Musiken då? Jo det är väldigt kompetent black metal som den spelades i Norge på mitt av 1990-talet. Återigen tycker jag mig höra Darkthrones arv eka i musiken. Det är ganska minimalistiskt men aggressivt. 

Bloodhammer - "Altered Shapes," Post-Apocalypse Trilogy, 2006, Primitive Reaction.

Nu är vi i det mästerliga black metal landet Finland igen. Här snackar vi om bandet Bloodhammer som har hållit på sen 1998 med sin version av äldre och mer primitiv black metal. Det är dock inte första vågens black metal vi pratar om utan norsk andra vågs black metal. Återigen är det Darkthrone jag främst tänker på som inspiration. Om man tittar på Bloodhammers diskografi kan man se att de har släppt en evig massa splittar och singlar och samlingar. Tre stycken fullängdare har de skrapat ihop men det var just med Post-Apocalypse Trilogy från 2006 som jag fick upp ögonen för dom. Jag anser att bandet är för bra på att skriva ordentliga egna låtar för att bara avfärdas som en Darkthrone-klon. Extra intressant är att bandet vill spela primitivt och har en primitiv logga men döper en skiva till Post-Apocalypse Trilogy vilket snarare får det att verka som något lite intellektuellt. 

Veiled - "Luminous", Black Celestial Orbs, 2018, IBP.

Raskt sticker vi över till ett amerikansk-svenskt band.  Detta är en lite intressant och märklig historia så vi tar det från början. Det fanns ett amerikanskt black metal band som hette Gnosis Of The Wtich som jag tyckte mycket om. Bandet var en duo som var ganska kortlivad och han bara släppa två eps och en split med det svenska bandet Grá. Hela deras approach och sound var ganska mystiskt och lite åt häx-black metal hållet. Bandet transformerades till Veiled när trummisen stannade kvar i USA och den andra bandmedlemmen flyttade till Sverige. Här i Sverige fortsatte han med Veiled och framförallt blev han medlem i bandet Grá där det är lite oklart vad han bidrog med. Trummisen i Veiled är också trummisen i Grá. Det är samma Grá som Gnosis Of The Witch gjorde en split med. Så bandinavel på hög nivå. Nu när vi har detta avklarat går vi vidare med musiken. 

Här är det en något renare ljudbild och mindre mystiskt än Gnosis Of The Witch. Det är ganska klassisk nordisk black metal vibb över hela skivan. På den låt jag har valt ut låter också sångaren ganska likt Nocturno Culto från Darkthrone i sina mer teatraliska utsvävningar. Så jag skulle nog säga att det låter ganska mycket Darkthrone detta med. Lite egna idéer finns det allt och Veiled väver in mer atmosfäriska inslag och lite ljudmattor vilket gör att det har en egen identitet. Både bandet och skivan verkar ha gått ganska många förbi och i skrivande stund finns det inga recensioner av den på Metal Archives.  Också skönt omöjlig logga. 

OCCVLTA - "Last of the Sabbaths", Night Without End, 2017, Dying Victims Productions.

Från ett band till ett annat utan några recensioner på Metal Archives. Detta tyska band är inte bara det sista för idag utan också kanske det band som har coolast logga. För att göra saken ännu tuffare påstås det att alla tre bandmedlemmar är bröder. Alltså inte som i "metal brothers" utan riktiga bröder. Jag låter det vara osagt om jag tror på detta eller om det är någon märklig idé om bra marknadsföring. 

Om de tidigare band jag har valt ut ganska hårt vilar på norsk andra vågs black metal och framförallt Darkthrone har Occvlta en liten annorlunda approach. Istället är det som att bandet har tagit idéer från Hellhammer och Celtic Frost och byggt vidare på det. Lite som Apocalyptic Raids men där Apocalyptic Raids är mer en direkt klon av Hellhammer hamnar Occvlta snarare närmare Darkthrone i soundet just för att de bygger på Darkthrones influenser. De spelar inte heller lika rak black metal utan har långsammare mer doomiga partier. Det är inte lika mycket blastbeats helt enkelt. Den som gillar äldre black metal har mycket att glädjas åt. 

För att sammanfatta dagens lista, det går att göra Darkthrone-liknande musik men ändå sätta en egen twist på det för att få fram något eget. Banden är tillräckligt bra för att jag ska lyssna på dom utan att irritera mig på dom utan snarare bara konstatera att det låter bekant och sen ryckas med. Jag hoppas kunna få fram en lista med sämre kloner av band vid något annat tillfälle men det får komma senare. 

Listan hittar ni här. 

/Oscar K.

Fredagslistan 2024, vecka 4: Nytt år = Norsecore?

 

Idag har jag, Oscar K. tänkt att skriva om en påhittad mikrogenre inom black metal som kallas Norsecore. Vad är det detta egentligen? Enkelt uttryckt kan man väl säga att det är en nedsättande term för black metal av nordiskt snitt som har blast beats, snabba gitarrer, något slätstruken sång samt är  melodiös. Ofta kallas genren hjärndöd och Norsecore används ofta för att dissa grupper och skivor. Norsecore anklagas ofta för att vara basic som ungdomar säger. Exempel på band som sägs ingå i genren är Dark Funeral och Marduk.

Genren ska inte blandas ihop med War / Goat metal som snarare kan sägas vara en blandning mellan grindcore, black metal och dödsmetall. War metal brukar inte heller vara lika melodiös. Nåväl. Det är en parentes i sammanhanget. Idag tänkte jag bjuda på ett par olika låtar och band som alla kan sägas uppfylla de kriterier som finns för att kallas Norsecore. Jag vill verkligen tillägga att jag gillar alla de band och låtar som jag har valt ut. Jag tycker inte det är något fel på att spela musik som inte är särskilt komplicerad och svår. Alla behöver inte vara Deathspell Omega. Nu fortsätter vi med listan.

Låtarna finns att njuta av här. 

War – We are War ("We are War", 1999, Necropolis Records)

Här är det direkt från början klart vad det handlar om. War som också senare blev kända som Total War är en supergrupp med trummisen från Hypocrisy, Blackmoon från Dark funeral och All från Abruptum på sång. En skiva och en Ep släppte bandet. Det är full fräs från början till slut. Ganska typiskt Abyss studios ljud på skivan. Smaka på låttitlar som ”War”, ”We are War”, ”Soldiers of Satan”. Ja ni fattar. Skivan klockar in på 29 minuter och 23 sekunder. Bandet piskar på och det är ganska odynamiskt och kanske puckat men det finns något i det som tilltalar mig. Jag gillar också bandets cover på Sodoms ”Bombenhagel”. Rekommenderas för alla som vill ha lite fart och fläkt i sitt liv. Fanns också lite kontroverser kring låttexter och eventuell rasism men oklart om det var edgelords i farten eller om det var något mörkare i botten.

Infernal – Wrath Of The Infernal One ("Infernal", 1999, Hellspawn Records)

När vi ändå är inne på Blackmoon (som lämnade jordelivet 2013) kan vi fortsätta med bandet Infernal. Detta band låter väldigt mycket som Dark Funeral gjorde förr i världen vilket är naturligt då Blackmoon var väldigt involverad i båda banden. Inte nog med det så är det också Matte Modin som spelar trummor på detta Infernal släpp. Han spelade också senare i Dark Funeral. Themgoroth som sjunger har också varit sångare i Dark Funeral. Bas spelas av Impious som också var med i bandet War.

Med denna lineup är det väl inte någon som är förvånad alls över att det blir mycket Dark Funeral över Epn. Det gör inte mig det minsta. Jag tycker det är fantastiskt att man skapar ett band som verkligen gör samma sak som ens andra band nästan lika bra. Jag vill påstå att det är lite hårdare och tuffare än Dark Funeral men det kan vara mina öron som spelar mig ett spratt. Oavsett så är detta väldigt väldigt bra och jag fylls av nostalgi när jag lyssnar igenom släppet så här i nådens år 2024.

Tsjuder – Ghoul ("Desert Northern Hell", 2004, Season Of Mist Records)

Så var det dags att titta på vårt grannland för att se vad de kan erbjuda i Norsecore väg. Då börjar vi med det Oslobaserade bandet Tsjuder som bildades 1993 och fortfarande håller på. Bandet har definitivt en speciell plats i mitt hjärta. Detta är väldigt thrashig och snabb black metal som läsare av bloggen vet är min påse chips. Dessutom har de en trummis med det bästa artistnamnet någonsin, AntiChristian (han heter Christian så klart), som verkligen piskar på.

Tsjuders variant av black metal ligger lite närmare Marduk och Immortal än Dark Funeral men det är fortfarande inom samma mikrogenre. I låten jag har valt kan man också höra att bandet försöker lugna tempot lite för att bygga upp den ondskefulla stämningen. Extra plus ska bandet också ha för sin grafiska profil med svartvita foton med corpse paint och eldsprutande. Klassiskt black metal foto på alla sätt. Den som gillar när Marduk ökar på tempot kommer nog gilla Tsjuder.

1349 –  I Am Abomination ("Hellfire",2005, Candelight records)

När man pratar om norsk black metal av snabbare sort är det svårt att inte nämna den kanske mest kända orkestern, 1349. Bandet har tagit sitt namn från årtalet då digerdöden kom till Norge. Bara det i sig är ju tufft. Bandet uppstod när bandet Alvheim la ner och bildades 1997. Denna skiva har också Frost från Satyricon på trummor.

Vi snackar om riktigt snabb och våldsam black metal som ändå lyckas vara lite melodiös. Jag minns när jag hörde bandet första gången och redan när man hör samplingen som skivan börjar med fattar man vad det är som gäller. Full fart framåt. Det finns en nerv i låtarna och riffandet påminner också om Immortal. Det är nästan att man kan tro att det skulle kunna slå över till dödsmetall eller War metal men icke! Detta är black metal rakt igenom skulle jag vilja påstå. Ravn har också en viss variation på sin röst och även om den ibland kan vara lite anonym och ta plats i baksätet jämfört med resten av musiken så tycker jag att hans röst håller. Jag kan köpa argumentet att 1349 ska sorteras in under Norsecore paraplyet.

Endstille – Navigator ("Navigator", 2005, Twilight)

För att spela Norsecore behöver man faktiskt inte ens vara från Norden, namnet till trots. Det bevisar tyskarna i Endstille. Bandet som är inne på sitt 24 år är nästan lika envisa som Marduk med att göra skivor om krig och satan. Trots att man kanske skulle kunna tro att att ett tyskt band som sysslar med black metal utifrån historiska krigsteman skulle vara extremhöger har bandet varit väldigt explicita med att de anser att black metal som genre är principiellt opolitisk. Ett ganska oväntat uttalande om jag får säga det själv. 

Hur låter bandet då? Det låter väldigt mycket som tidiga Dark Funeral och Marduk kring slutet på 90-talet. Det är inte alls dumt. Denna skiva fastnade jag för. Inte minst för att trummorna är så där ruttna och goa som jag gillar dom. Påminner en hel om trumljudet på Koldbranns ”Nekroktisk Inkvisition”. 

Endstille är ett sånt där band som jag glömmer av då och då. Varje gång jag lyssnar kommer jag på att det är bra grejer men deras diskografi är lite för jämntjock. Sångaren Iblis som sjöng i bandet mellan 2000-2009 har tydligen också hoppat in som sångare när Koldbrann spelat live så där fick vi ännu en koppling till andra band.

Tyskar som pekar finger

Vad har vi lärt oss idag då? Finns Norsecore som genre? De exempel på låtar jag har valt ut skulle jag nog säga har en hel del gemensamt. Samtidigt är det så att trender inom musik kommer och går och flera av skivorna är gjorda kring 2000-talets början vilket kanske också spelar in när det kommer till stil och ljudbild.

En annan sak förutom det rent musikaliska banden har gemensamt är texterna som ofta är  aggressivt sataniska och eller med krigsteman. Marduks skiva ”Panzer Division Marduk” från 1999 anses av många vara lite av urtypen av en Norsecore skiva. Det sägs också vara den första skiva som har blast beats genom hela skivan. Jag kan fatta att folk tycker att det är lite enformigt och basic. Samtidigt kan jag personligen inte släppa hur bra den skivan är. Nästan varenda låt är en attack och jag kan inte låta bli att hytta med näven och digga med. Äh. Jag slänger med en låt från den skivan som bonus så kan ni själva avgöra.

Tuffa killar i Marduk

Bonus: Marduk – Blooddawn ("Panzer Division Marduk",1999, Osmose Productions) 

Listan hittar ni här