Fredagslistan 2021, vecka 3: Uppstart!

 Gott folk!

Första fredagslistan på bra länge från mig som inte gäller plattor från 2020, och när det gäller fyra av låtarna i veckans lista så är det låtar som har getts ut under 2021. Den fjärde har också gjort det, men är från början en låt från 1990, men vi kommer till det. 

Även om 2020 var ett år fyllt av många skivor, så är i alla fall jag inställd på att 2021 kommer att bli ett fullständigt explosionsartat år när det gäller skivor. Alla dessa band som hade tänkt turnera utav bara fan som har suttit på sina kammare och skrivit och spelat in ny musik. Ja, det kommer att bli magiskt. 

Det är ju ingen direkt hemlighet att jag gillar projektet AT THE MOVIES som bara den. I förra vändan tog de sig an 1980-talet, och nu tar sig bandet an filmlåtar gjorda på 1990-talet. Jag kan lugnt säga att detta är minst lika bra som skivat bröd, för detta projekt är påtagligt roligt för alla inblandade - att kunna förmedla kemi trots att de enskilda medlemmarna inte träffas fysiskt är ruggigt imponerande. Hittills har bandet publicerat två låtar, och den första är Waiting For A Star To Fall från filmen Tre män och en liten tjej. Jag vill bara varna er för denna låt är så vansinnigt beroendeframkallande att jag knarkat ner mig nästan fullständigt på den under den senaste tiden. 

Visst, låten är inte ny, men videon är det. Finish Them är en, likt de flesta av CATTLE DECAPITATIONs låtar, en straffande uppvisning i rens. Videon är det bästa - och längtan efter att få stå och trängas och mosha med andra blir nästan outhärdlig när jag kollar på den. Men det är det värt, för satan vad bra det här här. 

Jag har alltid gillat Skottland, och DVNE från Edinburgh gör att min kärlek till landet bara förstärks. Jag hade inte hört det här bandet innan, men alla som har "progressivt" i sin bandbeskrivning brukar jag bli intresserad av. Och jag har inte ångrat mig om jag säger så, snarare tvärtom, då jag verkligen ser fram emot den kommande plattan som släpps i mitten av mars. Progressiv sludge är väl det närmsta jag kommer en beskrivning av bandets musik, med tydliga vibbar av MASTODON emellanåt. 

Ett av de bästa danska banden, möjligen det bästa, är BAEST som lirar death metal som det bara sprutar kvalitet om. Såklart skulle bandet ha turnerat stora delar av 2020, men spelade istället in ett nytt album. Om jag ska dra några växlar, och det ska jag ju, på hur förträfflig den kommande skivan är baserat på Meathook Massacre så kommer den nya skivan att dräpa (pun intended). Det är sväng, tyngd, riff som skickar ner rysningar längs ryggraden och ett satans självförtroende som med bister emfas hamrar in att detta är värt att kolla in. 

Jag har totalt gett upp att försöka stå emot EVERGREY. De är för bra på sitt hantverk för att det inte ska finnas en handfull svinbra låtar på varje skiva. Eternal Nocturnal briserar med ett fantastiskt gitarrsolo, men låten i sig är ett lyckopiller av stora mått med rejäla skäppor melodier och en underbar refräng. 

Med det tar vi helg gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 3: Uppstart!

Fredagslistan 2021, vecka 2: Kom igen nu Britt-Marie!

 Gomorrn! Då pestens år 2020 nu är över och förbi kan vi ju hålla en tumme eller två för att 2021 blir snäppet bättre. Och på tal om att hoppas på saker finns det en del i den så kallade pipelinen att ha förväntningar på inför det nya året. Därför tänker jag sparka igång den här fredagens lista med albumsläpp jag ser fram emot.

Först ut är 1914 som gör dödsmetall med första världskriget som tema. Vissa skivor sätter sig i muskelminnet och jag minns klart och tydligt när jag hörde geniskivan "The Blind Leading The Blind" första gången i slutet av 2018. 

I år ska nästa fullängdare komma från dessa ukrainare och det är så spännande att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. 

Band nummer två till rakning är DARKTHRONE och dessa behöver väl ingen närmare presentation. Fullängdare väntas under 2021 och även om man som jag tycker att de lät bättre förr vill man ju ändå se vad de hittar på för skojs nuförti'n. Om ni mot förmodan inte sett SVT-dokumentären "Helvete" som är en genomgång av den norska black metal-scenens uppkomst på 90-talet kan jag passa på att slå ett slag för den också.

Brasilianska thrashbandet NERVOSA kommer att släppa skivan "Perpetual Chaos" om bara några dagar och har haft vänligheten att lägga upp två spår på Spotify redan nu. 

Vi lyssnar till singelsmockan Guided By Evil, skrålar med i hockeyrefrängen och räknar ned tills resten av skivan ser dagens ljus på Napalm Records.

ASPHYX som vid det här laget är en naturgiven institution vad gäller holländsk döds har också släppt ett par låtar samt en singel från kommande albumet "Necroceros" som officiellt utkommer 22/1. The Nameless Elite är en tjusigt malande historia och efter att ha slängt ett getöga på texten ger jag mig på en gissning att det hela handlar om en manöver de allierade genomförde gentemot axelmakterna i andra världskriget.

Vad mer? Jo, THE BODY släpper snart albumet "I've Seen All I Need To See" och det ska bli intressant att se vartåt det barkar. THE BODY är ett band som tar ut svängarna med sin häxblandning av doom/sludge/industri-metal och jag för min del hoppas på att de fortsätter sin inslagna bana med allmänt jobbig stämning, ångestvrål-sång och skräckfilmsklaustrofobi och inte slirar iväg åt något annat håll. Den som lever får se!

Andra akter som kommer med nysläpp under året är bland andra: HARAKIRI FOR THE SKY, TRIBULATION, THE CROWN, ELLENDE, REVULSION, KJELD, BAEST, samt de gamla rävarna OZZY OSBOURNE, IRON MAIDEN, METALLICA och MEGADETH.  

Avslutningsvis vill jag säga till år 2021 som ynglingen i det här klippet säger till sin ömma moder Britt-Marie i Linköping - Kör för fa-an! (Disclaimer: tydligen syns inte länken till videon på alla plattformar så om du surfar med mobilen kan det hända att du själv får leta upp det på youtube.)

Och med detta tar vi helg.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 2: Kom igen nu Britt-Marie!

Goddagens! Mitt i allt julmatsätande, paketöppnande, granbarrsdammsugande samt chokladpralinsfrossande ska vi ta en smärre paus och blicka tillbaka på vad det var år 2020 egentligen gav oss, förutom hemmajobb och viruspandemi.

Här nedan följer femton skivor som jag tycker att ni ska ta er tid att lyssna igenom, det är i runda slängar elva timmars musik så om ni börjar direkt är ni färdiga tills ikväll. Ingen inbördes rangordning behövs till dessa rara ärtor utan man betar sig helt enkelt igenom prick allt från början till slut bara. Lätt som en plätt! (Och bemärk nu att detta är Spotify-varianten av vad som varit bäst i år, hade jag valt att ta med de album som bara finns på youtube hade vi nog fått sitta här fram till nyår, men någon sorts urval får man ju göra trots allt.)

PUTERAEON - "The Cthulhian Pulse: Call From The Dead City" 

En total fullträff där dödsmetall möter Lovecraft i ljuv riff-harmoni.

ANAAL NATHRAKH - "Endarkenment"

Den sista tidsålderns självklara soundtrack med lika delar aggression och nihilism.

ULCERATE - "Stare Into Death And Be Still" 

Teknisk döds som tar oss ned i mörkret likt en virvlande tornado.

OCCULT BURIAL - "Burning Eerie Lore"

Total härskar-thrash från Ontario med 80-talsvibbar.

AZARATH - "Saint Desecration"

Polskt dyrka Satan-gäng med fullt ställ från början till slut.

ULTHAR - "Providence"

Skön mangeldöds med hög murkighetsfaktor och faiblesse för Lovecraft.

GAEREA - "Limbo"

Explosivt om livets elände med såväl galopptakt som sorgsna melodier.

NECROT - "Mortal"

Klassisk old school-döds utförd med sällan skådad furiositet.

WOMBRIPPER - "Macabre Melodies"

Högoktanig och medryckande rysk dödsmetall om kroppsligt förfall.

EVOKER - "Evil Torment" 

Det här är rent tekniskt sett en EP men skit i det och ta istället del av dessa ondskefulla geniers snabba gitarrer.

SODOMISERY - "The Great Demise"

Fulländad svärtad döds med mangel likväl som melodiarbete.

NECROPHOBIC - "Dawn Of The Damned"

Kungligt driv och snygga solon från ett legendariskt band som bara verkar bli bättre och bättre med åren.

SCÁTH NA DÉITHE - "The Dirge Of Endless Mourning"

Svårartad black metal från Irland med atmosfär och folklore.

SORCIER DES GLACES - "Un Monde De Glace Et De Sang"

Misantropisk ockult svartmetall med fenomenal kyla.

UADA - "Djinn"

Grandiost upp-tempo med ett rejält mått desperation, tjusiga melodier och bra riff-arbete.

Med detta önskar jag att de sista skälvande dagarna av 2020 ska vara er nådiga. Vi ses på andra sidan nyår!

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 52: Best of 2020

Årsbästalistan 2020 - de nominerade, omgång 6

"Tragic Separation" av DGM

Plattan från DGM som sprudlar av kreativitet. Jag tror att jag inte överraskar speciellt många med att den här skivan är bland de nominerade. Ljudmässigt är "Tragic Separation" en dröm. Gitarrtonen är helt underbar, och samtliga instrument kommer fram bra. Låtarna är svinstarka, och jag beundrar bandets mod att öppna plattan med den starkaste låten. Jag vet redan nu att jag kommer att återvända till "Tragic Separation". 

"Strangers" av SCARDUST

Noa Grumans sång dräper rakt igenom skivan, men "Strangers" är en skiva som inte stannar vid det. Fantastiska låtar där medlemmarnas skicklighet kommer fram bra, men inte på bekostnad av helheten. Och den slingrar sig in i skallen med förödande frekvens, vilket brukar vara ett gott tecken. Den otroliga variationsrikedomen är vad som utmärker den här skivan, och jag tröttnar inte på att lyssna på den. 

"Seven" av MORS PRINCIPIUM EST

En pärla bland årets utgivning av melodeath. Jag älskar framför allt hur helvetiskt drivet gitarrspelet är på den här skivan. Andy Gillion kan med rätta vara nöjd med sin insats på den här skivan som jag tycker lyfter något så in i bänken från så mycket annat inom subgenren. 

Gott folk, detta var de sista nominerade plattorna - min årsbästalista kan ni ta del av den 1/1 2021 på WeRock. 

Årsbästalistan 2020 - de nominerade, omgång 5

"Throes Of Joy In The Jaws Of Defaitism" av NAPALM DEATH

40 år in i karriären visar NAPALM DEATH att vreden och viljan att göra bra musik inte har mattats av, snarare tvärtom. "Throes Of Joy..." är en av bandet starkaste plattor i hela karriären, och det är inte bara det att bandet gör vad jag förväntar mig och gör det väl. Det funkar också ohyggligt bra i de låtar där bandet frångår den klassiska mallen och driver hem poängen med emfas. 

"Misanthropic Breed" av LIK

En mäktig homage till stockholmsdödsen som den lät på 1990-talet, och IRON MAIDEN. Mossigt? Inte en chans, för LIK serverar upp en murken rensmacka fylld med ackuratess och fingertoppskänsla. Det här är, de facto, en av de bästa death metalskivorna jag hört på hela året. 

"Dawn Of The Damned" av NECROPHOBIC 

Den bästa plattan på 10 år från NECROPHOBIC. "Dawn Of The Damned" har en helt sjuk stämning, fruktansvärt bra låtar, gitarrspel från helvetet och en genomgående otroligt väl anpassad produktion. Jag blev helt ärligt fullständigt till mig när jag recenserade skivan i oktober. Den känslan har inte avtagit. 

"Emptiness Weighs The Most" av RED MOON ARCHITECT

I min recension av den här skivan skrev jag att

“Emptiness Weighs The Most” är en skiva som gjord att lyssna rakt igenom. Varenda lyssning jag har gjort av plattan har känts som en enda varm omfamning, fylld av tröst och medkänsla. Jo, precis den känsla som jag, och många med mig, vill ha när det gäller inte bara det här året utan också förväntar sig av band inom genren. 

Jag tror jag underraskar helt och hållet när jag säger att detsamma gäller nu. Detta är en skiva till brädden fylld med fantastisk musik. 

 

Årsbästalistan 2020 - de nominerade, omgång 4

 

"Thalassic" av ENSIFERUM

Skivan som jag inte trodde jag skulle gilla. Episk folk metal hör inte till favoritgenrerna, men ta mig fan om inte finska ENSIFERUM lyckades att övertyga mig om att de är värda att hylla. Starka låtar med suverän känsla för både klämkäcka och episka melodier och en hel massa spelglädje gjord att jag drämde i med en betygsåtta när jag recenserade albumet. Det var kul att lyssna på den igen, så mycket kan jag säga!

"Virus" av HAKEN

Skivan där brittiska HAKEN får det mesta att klaffa. Tidigare har kanske låtarna varit starka, men produktionen bedrövlig. Eller tvärtom. På "Virus" är låtarna svinbra, och produktionen förstklassig. Faktum är att bandet aldrig har låtit bättre än på den här skivan. Att bandet dessutom har modet att klämma i med en svit som tar andan ur mig varenda gång jag lyssnar på den är såklart en starkt bidragande faktor till att skivan är med i racet. 

"Hard To Stop" av HIGH SPIRITS

Skivan som inte konstrar till det - och därför blir så helvetiskt bra. Hade jag varit tvungen att nämna en skiva som jag inte klarat mig utan i år, så hade det nog varit denna. Den känns både så totalt i otakt med samtiden, och just därför blir den så nödvändig. Att ha en skiva som lirar rak och bra hård rock med tydlig känsla för hantverket att underhålla, ja det upplever jag som oerhört bra. 

"Oceans Of Slumber" av OCEANS OF SLUMBER

Bandets hittills bästa skiva, och också en av de mest drabbande plattorna från i år. Jag har gillat det här bandet sedan jag upptäckte det, och min känsla har bara förstärkts sedan dess. Med bister emfas drabbas jag av bandets musik varje gång jag har lyssnat på den här skivan - och det är en hel massa gånger. Varje gång upptäcker jag fler aspekter - en styrka med besked.

"Abyss" av UNLEASH THE ARCHERS

När jag recenserade "Abyss" i slutet av augusti så skrev jag att jag misstänker att jag kommer att återkomma till den under året. Gosse, gissa om jag gjort det. I vissa fall har jag lyssnat hela skivan igenom, ibland på enstaka låtar. Min uppskattning av den har bara vuxit. 

 

Fredagslistan 2020, vecka 51: Nytt och notervärt

 Gott folk, välkomna till den sista fredagslistan från mig under 2020. Under detta minst sagt märkliga och till stora delar helt uppfuckade år har skrivandet varit lite av en livboj för mig, både recensionerna på WeRock, men också fredagslistorna. Ett djupt och innerligt tack för att ni har läst och lyssnat under 2020!

December brukar vara en månad då skivbolag antingen drämmer i med ganska stora namn som de vet kan äska uppmärksamhet trots att årsbästalistor redan är skrivna, eller helt enkelt band som de inte tror så mycket på. Men guldkornen finns där som jag hoppas att ni kommer upptäcka i och med veckans lista. 

Vi kör!

Det går inte att ducka för faktumet att SOEN har vuxit ut till ett i det närmaste omistligt band för mig. De är alltid intressanta, ofta bra - ja, jag kan sträcka mig till att använda ordet "fantastiska" nästan hela tiden. Därför blir jag alltid lite till mig när det vankas ny fullängdare från bandet, för jag tycker att de flesta band, och i synnerhet SOEN, är ett band vars skivor ska lyssnas på rakt igenom. När jag lyssnar på Monarch är det inte bara den där hemtama känslan som infinner sig, den här låten känns som en enda stor varm och ack så välbehövlig kram. Och den får mig att för en stund glömma pandemihelvetet och känna mig väldigt väl omhändertagen. 

Jag lyssnade på ARCH ECHO av den enkla anledningen att kollega Jonas som jag brukar skicka tips till stup i kvarten skickade mig länken till en av bandets senaste låtar To The Moon och fick mig att börja dansa under dammsugningen av ett av barnens rum. True story. Några av er kanske tycker att jag öppnar en can of djent on yer asses, men det får ni faktiskt ta. Jag tycker att influenserna från TESSERACT och DREAM THEATER sitter som en keps. Med sjukligt stor entusiasm briserar det här helt instrumentella bandet i en symfoni av kompetens och driv. Det är helt enkelt oemotståndligt om ni frågar mig, haha!

Jag är glad att jag har sett PSYCROPTIC live för ett antal år sedan, för de vet hur en slipsten ska dras med aggression och sväng. Därför är det alltid kul när bandet från Tasmanien kommer med nytt för man vet liksom alltid att det kommer vara värt att lyssna på. Watcher Of All är en typisk PSYCROPTIC-låt. Det smattras på, gitarrerna driver låten framåt och det klaffar på alla cylindrar. Att det inte är speciellt nydanande spelar ingen roll när hantverket är oantastligt. 

Har ni följt bloggen ett tag så vet ni att både jag och Susanne gillar HARAKIRI FOR THE SKY, den österrikiska post-black metalduon. På den tiden då det fortfarande gick att gå på konserter så såg vi bandet på Babel i Malmö, och det var magiskt. På skiva är bandet också mycket bra, och det jag hör i And Oceans Between Us befäster bara den känsla jag hade för bandets musik. Detta är helt enkelt svinbra. 

Ett av landets mest intressanta band - TRIBULATION. Att Jonathan Hultén nu har klivit av  kanske gör en del med bandets uppträdande på scen och på skiva, men på kommande "Where Gloom Becomes Sound" så får vi fortfarande njuta av hans gitarrspel. Och Leviathans låter fantastiskt bra, så bra att jag längtar intensivt efter att få höra hela skivan som släpps i slutet av januari nästa år. 

Från Worcester, Massachusetts kommer HIGH COMMAND, och de vet ta mig fan hur thrash/crossover ska liras. Första låten på senaste EP:n "Everlasting Torment" fullständigt osar av tidiga SLAYER och METALLICA. En dåligt grej? Sannerligen inte, för det ballar inte ur på fel sätt och HIGH COMMAND bemästrar sitt hantverk till fullo. Det finns också en djupt tilltalande andra aspekt av bandets musik: mäktigheten och ett helvetiskt sväng. Det här bandet ska jag hålla bättre koll på i framtiden. 

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 51: Nytt och notervärt