Fredagslistan 2025, vecka 26: Malmö och det hemliga bandet

Ikväll (fredag den 27 juni) ställer sig ett i skrivande stund hemligt band på Plan Bs största scen. Av kontraktsskäl hålls namnet hemligt fram till scentid, och med ett facilt biljettpris är konserten nästan slutsåld. Såklart har ryktesspridningen och spekulationer gått varma, i synnerhet sedan ett visst band ska ha försagt sig från scenen på Copenhell förra helgen. Men oavsett så är här fem mer eller mindre (med betoning på mer) osannolika band jag skulle önska gå upp på Warehouse-scenen 20.30 ikväll.

LISTAN HITTAR NI HÄR! 

 

1. IMMOLATION ("Fall from a high place", Close to a World Below 2000). Efter en spelning med New Yorks bästa dödsband för en massa år sedan kommenterade en rutinerad rockskribent att "det här kan man göra varje vecka". Jag kan bara hålla med, om så bara för att få se Russ Dolans hårsvall.

 2.  ABSU ("Those of the Void will re-enter", Absu 2009). Nu är ju Proscriptor och gänget bokade till höstens Abyss-festival i Göteborg så den som väntar på Texas mesta metalockultister behöver inte bli besvikna ikväll. Den största besvikelsen är väl att Proscriptor inte längre kör både sång och trummor, men åldern tar väl ut sin rätt. 

 3. BOLT THROWER ("Laid to waste", Mercenary 1998). Detta är en återförening jag skulle kunna, om inte mörda eller dö, så åtminstone hamna i slagsmål för. Kommer ju inte hända, eftersom det faktiskt finns ett fåtal musiker med principer kvar och låter det förflutna vara det förflutna, men man får väl drömma. Att jag skippade deras spelning på Mejeriet när det nu var är något jag ångrar bittert!

 

4. RITES OF THY DEGRINGOLADE ("The blade philosophical", The Blade Philosophical 2018). Man kan också drömma om en marknadsföringskampanj som lurar närmare 700 skånska hårdrockare att betala en hundring för ett band max ett tjog långhår i häradet skulle resa sig ur läsfåtöljen för. På tal om ockult lagda trummis-sångare från Nordamerika.

 

5. BLASPHEMY ("Ritual", Fallen Angel of Doom 1991). Ja hur mäktigt hade inte det här varit? War metal ground zero, OG black metal skinheads live on stage på Norra Gränges. Har de spelat i Sverige mer än en gång ens? Kommer det någonsin ske igen? Knappast. Men drömma går ju som sagt. 

 

Ses vi i moshen? Helg tar vi oavsett!

/Andreas 

Fredagslistan (på måndag), nästan vecka 25 (26, nåväl): Neue Deutsche Härte, teil fünf: EISBRECHER!

 Bättre sent än aldrig, eller det förtäljer jag mig själv åtminstone. Midsommarveckan spenderades i norra härader med släkt som inte besökts på mer än 10 år. Diverse förfriskningar, på tok för många Bluey-avsnitt och 90-tals action-thrillers. Dopp i älv (måste varit 5 grader i vattnet, vissa kroppsdelar har ännu inte tinat), ett antal glassbåtar och grillat renkött. Mycket fint.

“Jaja, vi färdigställer listan på söndag”, tänker jag, “Det kommer gå huuur bra som helst”. Detta då innan jag sattes i en flygande sillburk till propellerplan, komplett med alla luftgropar och turbulens man kan hoppas på. Halleda. Men jag överlevde åtminstone, flygsjuk och vimmelkantig.

Nog med svammel, låt oss avsluta serien om Neue Deutsche Härte, om än långt ifrån på topp som ni snart kommer bli varse.

De som hängt med i serien minns möjligtvis att sångaren Alexander Wesselsky och gitarristen Noel Pix lämnade Megaherz runt 2003. Ett väldigt bra beslut för Megaherz som under 90-talet enbart släppt trött och tjatig medioker tysk industri metal inspirerad av Clawfinger. Deras släpp blev omedelbart bättre efter uppbrottet och har hållit sig starka och roliga sen dess, åtminstone i min åsikt. 6 självproducerade skivor med varierad musik utan att tappa sitt sound.

Den naturliga slutsatsen borde ju vara att det var Wesselsky och Pix som gjorde musiken så jävla tråkig. Jag kan efter timmar av att ha lyssnat på deras senare alster under namnet Eisbrecher bekräfta att ja, de suger verkligen. De har släppt nio skivor under denna tid och jag klarade av att lyssna på 5 i helhet innan jag fick se mig besegrad och bara skumma igenom de sista 4. Sinnesslö, enformig, fantasilös. Jag kan fortsätta i oändlighet.

Av 120 låtar är det enbart en jag verkligen tycker om, Verrückt som jag dessutom hört förr. Jämfört med Megaherz där jag har lyssnat av egen fri vilja (jag vet, det är helt otroligt) på allt efter 2003 eller OOMPH! där jag av 190 behållit ungefär 60. Eisbrecher ska ändå, till siffrorna sett, vara näst eller tredje störst av riktiga NDH-band (Unheiligs rena poprock räknas fan inte och inte heller Till Lindemanns soloprojekt som är större än Megaherz, OOMPH! och Eisbrecher sammanlagt.) men så har ju aldrig kommersiell framgång varit ett tecken på kvalitet. 

Med facit i hand skulle jag rangordna banden från bäst till sämst:

Megaherz efter 2003

OOMPH!

Stahlhammer

Megaherz innan 2003

Eisbrecher

Unheilig diskvalificerad. Alla av dem underdåniga Rammstein. 

Short and sweet, eller mestadels bara bitter men det är ju inte mitt fel att Eisbrecher suger. Det är möjligt att jag återvänder till NDH i framtiden, jag fick väldigt många tips på andra grupper från vänner och bekanta. En sista kommentar om alla banden jag lyssnat igenom är att ingen av dem har en lika stark visuell sida som Rammstein, OOMPH! är väl de som kom närmst. Det gäller både liveclip och de fåtal musikvideor jag sett. 

Nästa projekt blir 3-4 listor dedikerade till Rush och hela deras katalog, en grupp jag alltid respekterat men aldrig djupdykt i. Spännande!

Auf wiedersehen/

Der junge und immer noch luftkranke Herr B

Här hittar ni listan!

Fredagslistan 2025, vecka 24: Nytt och notervärt

 Gott folk! 

Snart har halva året gått, och det har i alla fall för min del börjat fladdra i skallen om vilka skivor som kanske, möjligtvis kan hamna på en årsbästalista. Jag märker att jag har grävt ner mig mer i enstaka skivor som har satt sig som hammaren mot städet och bitit sig fast med emfas. Minst en sådan skiva har jag en låt med i veckans lista som i vanlig oregelbunden ordning avhandlar nyare musik som jag tycker är värda både er tid och uppmärksamhet. 

Ni hittar listan här om ni kör med Tidal, och här om ni föredrar YouTube. 

Kamrater, vi kör!

KATATONIA har en ny platta ute. Jag är inget jättefan av bandet, men lyssnar alltid på bandet numera. Med den episkt långa titeln "Nightmares As Extensions Of The Waking State" och ett, tydligen, uppslitande bråk mellan Renkse och Nyström är det kanske inte så konstigt att bandet låter om möjligt ännu ledsnare än innan? Jag gillar detta till stora delar, och framför allt gillar jag låten Lilac utav bara helvete. Fantastiskt trumspel och glödande gitarrspel gör att låten är en ren njutning från början till slut. 

Åtta års väntan - jag gissar att det var fler än jag som gladde sig åt att THE HAUNTED äntligen kom med nytt material? Tänkte väl det. "Songs Of Last Resort" låter exakt som jag vill att bandet ska låta. Närmast obarmhärtigt matande av tvåtakt, riffen som ångar och frustar av downstrokefrenesi och Aro som gastar som en galt. Jag valde Death To The Crown, men hade kunnat välja i stort sett vilken låt som helst. 

När 2025 sammanfattas så kommer den skiva jag lyssnat mest på nog vara "Skeletá". Den är så lättsmält - och då använder jag det ordet i betydelsen att den mättar och tillfredsställer på ett mycket sympatiskt sätt. Det finns bara en enda rejält dålig låt - och det beror inte på musiken, utan mycket ostig text i Missilia Amori som jag spolat förbi varenda gång sedan jag lyssnade på den första gången. I övrigt är skivan löjligt underhållande. Jag har valt Satanized för den svänger fint, jag älskar övergången från hi-hat till ride i refrängen och riffet som kommer efter refrängen har fått mig att nicka förnöjt varje gång jag lyssnat på låten. 

Från Toronto i Kanada kommer WITCHROT. Jag snubblade över bandet ganska nyligen och blev lite lätt till mig. Det är tungt svängande sludgig doom för hela pengen. Såklart med oerhört vass och hemsökande sång från Lea Alysandra Reto. Jag har tagit Tomstoned från bandets senaste platta "Soul Cellar". 

    WALG från Groningen i Nederländerna är en duo som "bara" spelar in plattor, inga konserter, turnéer för att konstra till det eller dra fokus från att skriva musik som, tydligen, har hållit en vansinnigt hög nivå på alla plattor bandet släppt. De ligger inte på latsidan heller. Bandet bildades 2021, och har släppt en platta per år sedan dess, ruggigt hög arbetsmoral måste man ju säga. Melodisk black metal är genren, och satan vad bra Robert K och Yorick K är på att skriva musik som berör. Den emotionella tyngden finns där, melodierna än mer så. Jag har blivit försatt i lyriskt stadium mest hela tiden när jag lyssnat på senaste plattan "V" som kom i slutet av maj. 

Folks, vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2025, vecka 22: Blue Öyster Cult!

I onsdags spelade legendar-veteranerna BLUE ÖYSTER CULT på Slagthuset i Malmö, till min egen och rätt många hundra silverrävars och muskelrockares glädje. Att Eric Bloom och Buck Dharma, de enda kvarvarande originalmedlemmarna, orkar kuska runt i sin ålder - Bloom trillade över 80-strecket i julas - är imponerande. Även om deras röster inte håller samma kraft och omfång som i sin ungdom har de fortfarande kvar sin scennärvaro, och Dharmas gitarrspel är imponerande inte bara för sin ålder.

Det var längesedan jag gjorde mina djupdyk i BÖCs katalog (del 1 och del 2), så jag tänkte att vi kör en vända till - en låt per fullängdare, från 1972 till 2023. En resa med några av den tyngre rockens absolut bästa låtskrivare.

Du hittar listan här!

1. Then Came the Last Days of May (Blue Öyster Cult, 1972)

2. Seven Screaming Dizbusters (On Your Feet Or On Your Knees, 1975 - ursprungligen från Tyranny & Mutation, 1973)

3. Dominance and Submission (Secret Treaties, 1974)

4.  This ain't the Summer of Love (Agents of Fortune, 1976)

5.  Death Valley Nights (Spectres, 1977)

6. The Vigil (Mirrors, 1979) 

7. Lips in the Hills (Cultössaurus Erectus, 1980)

8. Sole Survivor (Fire of Unknown Origin, 1981)

9. Eyes of Fire (The Revölution by Night, 1983)

10.  Perfect Water (Club Ninja, 1985)

11. Astronomy (Imaginos, 1988) 

12. Harvest Moon (Heaven Forbid, 1998)

13. The Old Gods Return (Curse of the Hidden Mirror, 2001)

14. The Alchemist (The Symbol Remains, 2020) 

Nu tar vi helg!

/Andreas

Fredagslistan 2025, vecka 21: Den slappa punklistan

 Hej kamrater ut i cyberrymden!

Förra veckan provsmakade vi teknisk döds där gitarristerna tryckte väldigt snabbt på många olika ställen på gitarren. Denna veckan ska vi prova på ”musik” som jobbar lite mindre med ackordbyten men desto mer med skrän och skrammel. Genren kallas punk och uppfanns av dom gamla egyptierna. Ryktena går att den berömda sfinxen blev av med näsan under en mosh när Ra hade armbågarna lite väl högt uppe. Inget ont blod dem emellan som tur är och vi går vidare till det avlånga landet i norr. Nedan följer några nedslag som går varmt hos mig just nu. Nytt och gammalt i en osalig blandning, som det ska vara.

Ställ er långt bak om ni är rädda om era glasögon, nu börjar matinén. Listan finns inte HÄR utan blir en blandning av bandcamp och youtube. Punk's not dead, bara svår att samla.

 

Först ut är dräggen från Göteborg med det danska namnet Spøgelse. Det går snabbt och är förbannat, precis som det ska vara. En singel från nya plattan damp precis ner och är perfekt att knäcka en folle till.

https://spogelsehc.bandcamp.com/track/sober-curious

 

Gillar ni Dia Psalma? Då är detta er turdag! Låt mig presentera VÄGSJÄL. Nuff said. Stängnäs/Stockholm

https://vagsjal.bandcamp.com/album/jag-r-bara-h-r-ibland

 

Bäddat för trubbel. Malmös finaste.

https://www.youtube.com/watch?v=8vVm8edeKmA

 

Twin Pigs är ett band som jag såg spela förband till något jag såg för några år sedan och är, förutom ett roligt bandnamn ett förbannat bra band. Stockholm.

https://twinpigs.bandcamp.com/

 

Masshysteri är ett band som fanns några få år i slutet av 10-talet, som så ofta inom punken, men som gjorde ett stort avtryck. Umeå/Luleå.

https://www.youtube.com/watch?v=EjIl4jLCgvM

 

 /Oskar S

Fredagslistan 2025, vecka 20: The Faceless re-visited

 Gott folk!

I veckans lista så ska vi vandra längs med minnenas stigar, och då i synnerhet de stigar som jag trampade på tillsammans med THE FACELESS. 

Bandet har en historia som startar 2004, och då hade jag definitivt ingen koll alls på detta Los Angeles-bördiga band. Nä, mitt intresse startade, och det med besked, ungefär när deras andra platta "Planetary Duality" släpps 2008. Första låten som jag hörde av bandet var Xenochrist och det var bara att inse att det var kört. Jag tror att efter det att jag hade börjat intressera mig för den typen av teknisk döds som inte bara THE FACELESS verkar inom så hade hjärnan marinerats i stigande grad så när "Planetary Duality" släpptes så var det öppet mål. Jag tokdyrkade skivan så till den milda grad att folk tröttnade på att jag tjattipsade om den i tid och otid. 

Det jag gillar med skivan är att den är så otroligt varierad. Här finns det rena renset som man ju förväntar sig, avgrundsdjupa growls och en trummis som blästrar på som om livet berodde på det. Men bandet var inte, och har inte blivit än, rädda för att vårda sina melodier, mest i gitarrerna och att använda sig av andra instrument än de traditionella. 

Avgör själva, för egen del var det helt underbart att gotta ner sig i skivan på nytt. 

Planetary Duality - Tidal

Fyra år senare, och en konsert med bandet senare för min del, kom "Autotheism" en skiva som jag inte har samma varma förhållande till som föregångaren. Eller, det är en sanning med modifikation. När den släpptes tyckte jag att den var för snäll. Jag hade, såklart, grottat ner mig i mycket teknisk döds och ville egentligen att THE FACELESS skulle göra en "Planetary Duality II". Nu gjorde de inte det, och det är jag glad över idag, för "Autotheism" är en väldigt trevlig skiva som jag gärna spenderar lyssnartid på. Produktionen är så jävla fin, och även om inledande låten är, stundtals, lite väl vän så skopar THE FACELESS här upp en delikat anrättning som håller för flera lyssningar. 

2017, och den senaste i bandets diskografi, blev jag överraskad över att den alls kom ut. I likhet med så många andra band inom genren har THE FACELESS dragits med mängder av personalbyten. Den ende som är kvar sedan starten är Michael Keene som också dragits med missbruksproblematik som satt bandet i svårigheter. "In Becoming A Ghost" var, förutom att den alls kom ut, förvånande bra med tanke på allt bandet dragits med. Mycket mer progressivitet, ystra krumsprång och galet bra instrumentellt spel parat med otroligt bra låtskriveri gjorde att jag verkligen gick igång på skivan. Något som jag fortsatt att göra, då det var denna skiva som jag uppskattade mest när jag lyssnade på den igen. 

Gott folk, vi tar helg på detta!

/Martin

Fredagslistan 2025, vecka 19: Neue Deutsche Härte, teil vier: Det sket sig med Unheilig men vi får köra på ändå.

 Inte fan visste väl jag att deras katalog skulle bestå nästan exklusivt av powerballader som passat utmärkt som token metalband i Eurovision. Jag har hört betydligt värre, men jag har inget att säga. Ska jag skriva “ja nej, det här var ju inte så stimulerande” några hundra gånger. “All poprock and no tysk töntmetal  makes Helmut a dull påg”. Vår enda fallskärm är trasig och vi faller i oerhörd fart rakt mot det tyska låglandet. Hur ska det gå? Det kan inte hjälpas, vi får slås i bitar och sen pussla ihop oss igen efterhand. Östtysk punk kan säkert tjäna som ett fint lim. 

Feeling B. Jag har inte lyssnat på dem särskilt ingående förr, trots att Paul Landers, Christian “Flake” Lorenz och Christoph Schneider (som spelade med dem efter muren föll) senare skulle bilda Rammstein tillsammans med Richard Zven Kruspe, Oliver Riedel och Till Lindemann. Allesammans uppväxta under Kalla Kriget i Östtyskland, något som jag tycker är rätt värt att belysa. Samtliga av de andra banden vi berör är grundade av västtyskar, Stahlhammer i Österrike men ändå. Uppväxta i Västtysklands välstånd, tungt influerade av Amerika och västerländsk popkultur som de hade fri tillgång till. 

Östtyskland var en helt annan femma, en väldigt strikt tillvaro men som grabbarna ändå verkar se tillbaka på positivt, åtminstone i det dagliga livet. I en intervju berättar Lorenz att Östtyskland var väldigt trevligt om man inte hade höga förhoppningar. Det var billigt och enkelt att leva, kravet på att arbeta (enbart de “riktiga” dvs utbildade musikerna slapp knega) kunde man komma runt genom att jobba ströjobb på deltid. I samma veva har dock Kruspe berättat om en ökänd episod där han blev plockad av Stazi och förhörd i 6 dagar för att ha varit på fel plats vid fel tillfälle. Högt och lågt, utan tvekan. Enligt mig så ligger det något i deras mer ödmjuka och lite dystra uppväxt i en totalitär värld som har gett dem en form av mognad som saknas i resten av genren.

Feeling B är inte riktigt lika producerat som Rammstein, det är redig punk. Ovårdat och kaotiskt och, när Lorenz sjunger, så charmigt töntigt. Bandet grundades 1983 av Landers, Lorenz och sångaren Aljoscha Rompe, en 20 år äldre schweizare som bodde i Östtyskland. De lirade dag ut och dag in och blev ett av de mer populära banden i öst, anordnade små spelningar varhelst de ville och orkade. Målet, enligt Landers, var att testa de musikaliska gränserna i Öst, något han själv beskriver som enkelt. När Muren föll och återföreningen av Tyskland var fullbordad stod det dock klart att konsekvenserna varit mycket tyngre för den östra befolkningen än den västra. Den tidigare simpla tillvaron rubbades av nya lagar och östtyskarna hade stora svårigheter att behålla sina jobb och hitta nya. Jag är ingen nationalekonom, men läget var tufft och det är än idag en stor skillnad mellan befolkningarna i öst och väst. Landers föräldrar förlorade sina jobb, något som säkert drabbade de andra lika hårt. Möjligtvis kan detta vara varför de sedan drog sig till mer bitter och tung musik, för stunden komponerades låten Ich such' die DDR som ett halvskämt om att sakna DDR.

I en intervju från något oklart datum, sent 80-tal eller väldigt tidigt 90-tal skulle jag tro, beskriver Landers och Lorenz sin låtskrivarprocess som att A kommer med en idé som B (oftast Lorenz) säger är “för metal” och som sen blir helt ändrad och sen kallad “skit” av C (oftast Rompe). De hade liksom ett motstånd till att spela metal, det skulle vara punk. Punkt slut. Men när DDR då inte längre fanns och världen öppnade upp sig, gränserna blev mer abstrakta och livet i öst dystrare, så räckte nog inte punken längre till. De gaddade ihop sig med några grabbar från bandet First Arsch och the rest is history som man säger. Punken fasades ut och ersattes med shock rock, morbida ämnen och ett mycket hårdare sound, mekaniskt som maskiner. Schneider beskriver den som "monoton och tråkig, som en stor fabrik", något som nog kommer få en del att dra på smilbanden. Men under de första åren där så fanns ändå något lite spastiskt kvar och innan de fick rätt på sin industriella estetik var deras stil…ja, ni får se själva. De ser ut som att de hade kunnat spela precis vad fan som helst och det hade varit förbryllande. Magiskt, jag var bara någon vecka gammal under just Bizarre Festival 1996 men vad jag inte hade gett för att vara där.

Det blev mer av en essä med tillhörande musik, en reservplan påhittad och implementerad i realtid. Förhoppningsvis är inte Eisbrecher ett lika stort plus minus noll att prata om som Unheilig.

Alles gut, kameraden

/Herr B

Här hittar ni listan på Youtube!