Fredagslistan 2018, vecka 45: Serpents!

Gott folk!

Häromveckan fick jag en länk av Susanne till en trelåtarsdemo av bandet SERPENTS. Nu vet ni ju sedan innan att skickar Susanne länkar, ja då är chansen stor att det blir banne mig åka av. Och dra på trissor om det inte blev det! SERPENTS minst sagt manglande black metal med dödsinslag fick mig att dra på smilbanden å det grövsta.

Om musiken inte är tillräckligt trve så kan jag garantera att formaten som bandet säljer demon i är det - kassett och vinyl. Och tack och lov digitalt för oss som inte har möjligheter att spela de formaten.

Vi tar helg på det.

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 44: Sacramento represent

Ave Fredag!

Som de uppmärksamma läsare av bloggen ni alla är märkte ni säkerligen att fredagslistan lyste med sin frånvaro förra veckan. För att ta igen den förlusten drämmer jag denna vecka i med en dubbellista med hela tio rara bitar på temat Sacramento. Varför just Sacramento undrar ni, jo se det ska jag förtälja. Jag upptäckte finfina bandet CHRCH härom veckan och en stad som lyckas pressa ur sig ett såpass bra band kändes det angeläget att ta en närmare titt på. Sagt och gjort, behold!

Först ut är naturligtvis sagda band (tidigare namngivna som CHURCH men numera alltså utan U) som spelar en alldeles ypperligt tung doom på första fullängdaren "Unanswered Hymns" från 2015. Det är ett blytungt men svängigt och framför allt otroligt välavvägt mos som vi bjuds på i Dawning som klockar in på hela 19:16. Den här skivan har gått varm i mina öron den senaste tiden och det är med svårighet jag bänt bort mina öron för att lyssna på annat.

Nåväl, vi vandrar vidare till PLAGUE WIDOW, ett band som alla vänner av grind bör spetsa öronen till. Det jag gillar bäst med de här glada gossarna är hur de får till den här smakfulla mixen av snabbhet, mörker och totalt kross. På vissa sätt påminner det om ANAAL NATHRAKH och det är ett mycket gott betyg. Låt nummer två i listan blir således Malignant från spliten "This Black Earth" som gjordes tillsammans med OBLIVIONIZED.

Mer mörker nu i form av MODRANIHT, ett black metal-band med paganinfluenser signade till Transylvanian Tapes. Det är så här långsam och rå black låter när den är som bäst. Raspig, rivig och tokseriös. Jag har valt en liveupptagning från den årliga festivalen Festum Carnis och låten är Hexenkessel från EP'n "To The Dark Mothers".  Extra plus för olycksbådande sånginsats och bra liksmink.

Nästa akt är ingen mindre än CHELSEA WOLFE som inte lär behöva någon närmre presentation. Vi lyssnar kort och gott till 16 Psyche från "Hiss Spun".

Mer vemod härnäst i form av WANING som spelar en puttrig och trivsam dark ambient med doomiga inslag. Min enda invändning är att growlet kunde fått vara mer brutalt i The Funeral Mountains.

WILL HAVEN är ett band som blandar sludge och allmänt skitig rock med någon form av core. Det hade kunnat bli total pannkaka av den mixen om ni frågar mig men här lyckas balansgången och Carpe Diem från skivan med samma namn får därmed inta plats nummer sex i listan.

BATTLE HAG spelar i den långsamma, rituella doomligan och gör det med den äran. Den självsläppta demon som kom 2015 bjussar på både growl och psykadelica och en skönt hypnotisk stämning. På fullängdaren "Tongue of the Earth" som kom två år senare har de renodlat soundet ännu mer och det bådar gott inför kommande alster.

Dags för snabbare tongångar och tillika grisdödssång! EMBODIED TORMENT håller den brutala dödsfanan högt och borde locka fans till akter som BRODEQUIN, GOREGASM och liknande. Vi lyssnar till Rädern från "Liturgy of Ritual Execution".
 

 

DEFECRATOR är en av de bättre black/döds-akter jag hört den senaste tiden, det ska jag inte sticka under stol med. Här är det raka rör med dyrka Satan som gäller, utan vare sig krusiduller eller pardon. Contractionem Diaboli från EP'n "Satanic Martyrdom" är rakt igenom en total guldlåt.

Slutligen vill jag rikta ett starkt och rungande tack till Sacramento för sludgemästarna BOG OAK! Låten The Resurrection of Animals från debutplattan "A Treatise on Resurrection and the Afterlife" inleder med ett gitarriff som är lika delar oljefett som genialt. Textmässigt inspireras de av ockultisten Agrippa och olika satanistiska grupperingar, ljudbilden är basdriven och sången mästerlig. Lyssna och njut mina vänner för detta går ej av för hackor.

Och med detta tager vi helg! På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 44: Sacramento represent

Fredagslistan 2018, vecka 42: Nytt och noterbart

Gott folk!

Dags för en ny runda av nyare och fantastisk musik som har släppts den senaste tiden. Det kan vara musik från hela plattor, eller bara smakprov från kommande fullängdare - men gemensam faktor för samtliga låtar i veckans fredagslista är att de får det att tjonga till lite extra i kroppen.

Vi kör!

Jag öppnar med dansk metal av yttersta snitt. Den danska scenen har de senaste åren verkligen utvecklats till något helt enastående. Tidigare var dansk metal något som verkligen inte stod högt i kurs. Gamla hjältar som KING DIAMOND och MERCYFUL FATE hade inga självklara efterföljare. Idag är det helt annorlunda, och SLAEGT är ett av de banden som verkligen har tagit gammal klassisk heavy metal och gjort något helt eget av det. Nya plattan "The Wheel" är ett veritabelt smörgåsbord av förträfflighet. Growl samsas självklart med i det närmaste galet driv och tydliga nickningar till NWOBHM. Lägg till sanslöst bra gitarrspel och ni får helvetiskt bra musik.

Nästa år kommer "Verkligheten", den första SOILWORK-plattan på tre år. När jag lyssnar på Arrival så börjar jag toklängta, för satan vad bra den låten är! Inte bara får vi bländande trumspel från Bastian Thusgaard som tog över sedan Dirk Verbeuren lämnade för att ansluta sig till MEGADETH, Arrival bjuder på ett tvärsnitt av vad som gör SOILWORK till ett så bra band som det är. Fullständigt episkt gitarrspel, galet bra sång av Björn Strid, och helt suveräna melodier. Av de låtar som är med i veckans lista så är detta nog den jag gillar mest.

RISING från Köpenhamn golvade mig för två år sedan med en finfin konsert på Copenhell. Redan på "Oceans Into Their Graves" kändes bandet som ett komplett band. När jag lyssnar på Hunger and Exile från kommande plattan "Sword and Scythe" så befäster bara bandet den känslan av att de verkligen vet vad de sysslar med. Ett rent sanslöst gung med väldigt snygga melodiska utsmyckningar färgar bandets sludge. I rätt mycket sludge kan jag känna att banden bara harvar på - i RISINGs musik finns det tydligt riktning och en tanke med allt. De fascineras säkerligen av sina riff, men är inte lika benägna att fullständigt snöa in på dessa som så många andra band inom genren.

Kanadensiska BEYOND CREATION har jag ju skrivit och hyllat här på bloggen flertalet tillfällen. Jag älskar verkligen bandets progressiva och tekniska dödsmetall. På nya skivan "Algorythm" fortsätter de sitt triumfatoriska vandrande på ett galet imponerande sätt. Melodierna är mer genomarbetade på den här skivan än de förra, men teknikaliteten är ändå väldigt påträngande. Det finns en hel massa detaljer att gotta ner sig i på den här plattan om man känner för det, men påtagligast är att BEYOND CREATION verkligen är skickliga låtskrivare som håller lyssnaren i ett ömt grepp hela vägen.

Från West Hobart på Tasmanien kommer PSYCROPTIC som är ett av världens bästa och mest svängiga tekniska dödsmetallband. Det är, om ni frågar mig, omöjligt att inte gilla det här gänget som gång på gång bjuder upp till yster ringdans. Live är de lika förträffliga, så får ni chansen att se dem, ta den. I början av november släpps bandets "As The Kingdom Drowns" och jag börjar salivera lite lätt när jag lyssnar på sjukt svängiga Directive. 

Vi har haft med THE ORDER OF APOLLYON i minst en fredagslista tidigare. Jag gillar det här svärtade dödsmetallbandet för det är så totalt befriande med den här typen av hantverksmässighet. Inga krusiduller, bara pang på pistongen liksom.

Jag avslutar veckans lista med BLOODBATH. Förklaring? Nä det ska väl inte behövas, haha!

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 42: Nytt och noterbart

Fredagslistan 2018, vecka 41: Soloprojekt

Goddagens.

Idag har fredagslistan fått temat soloprojekt och formatet youtube-länk. Och med den infon genomgången och avhandlad hoppar vi raskt in i hela härligheten.

AUTHOR & PUNISHER har ju fått mycket uppmärksamhet den senaste tiden. Jag var hälsosamt skeptisk till en början, dels på grund av hypen och dels med anledning av att musiken beskrivits som en blandning av noise, industri och metal. Missförstå mig rätt, jag håller alla tre genrer högt men tycker att det sällan kommer något gott ur att blanda dem.

I stand corrected. Ett par genomlyssningar av Nihil Strength från "Beastland"-plattan fick mig att kapitulera. Bakom monikern AUTHOR & PUNISHER finns Tristan Shone, en före detta ingenjör som bygger sina egna instrument av maskindelar som ibland också fästs på den egna kroppen. Lite som en Terminator med andra ord och musiklandskapet som målas upp är som hämtat direkt ur en mörk framtidsdystopi. Tumme upp!

Maurice de Jong härnäst. Denne karl har ju spottat ur sig fler musikaliskt begåvade projekt än vad Martin Widmark skrivit barnböcker och det vill inte säga lite. GNAW THEIR TONGUES är min solklara de Jong-favorit men idag ska vi titta närmre på ett annat band han har kokat ihop, nämligen CLOAK OF ALTERING som faller in i kategorin experiment-black med elektronisk grund. Vid första genomlyssningen av White Inverted Void från "Plague Beasts" kände jag ett litet mått av huvudvärk infinna sig. Den hade förmodligen utvecklat sig till ett smärre migränanfall om det inte vore för att de Jong är så fasansfullt skicklig på allt han tar sig an i musikväg. CLOAK OF ALTERING lyckas hålla mitt intresse uppe trots den röriga ljudbilden och slutbetyget landar på tre av fem solstolar.

Nästa akt är SATANIC WARMASTER som ju är obligatorisk då vi snackar enmansband. Lauri Penttilä eller Werewolf som han också lystrar till, är mannen bakom denna smått legendariska akt som formades 1998.

Jag har valt att ta med Carelian Satanist Madness från fullängdaren med samma namn i fredagslistan därför att det nu är hög tid att fylla den så kallade kakburkskvoten. Ni vet säkert vad jag menar - kylig black metal som spelas in under hyfsat eller väldigt spartanska produktionsförhållanden, så att det på både gott och ont låter ungefär som att bandet ifråga spelar black metal sittandes inuti en kakburk. Werewolf kan sin kakburk, det är ett som är säkert. Maken till karg och rå kult-black får man leta länge efter. Och sången! Mumma!

Vidare in i dessa jaktmarker med en annan gammal favorit, nämligen ARCKANUM. Johan S. Lahger eller Shamaatae som han också kallar sig, härstammar från Mora och har för vana att förutom att musicera även skriva böcker om kaosgnosticism, anti-kosmisk satanism och annat göttigt. Albumet vi ska gräva ner oss i idag heter "Fran Marder", kom 1995, har ett tvivelaktigt omslag i naturskön miljö och är ett skolboksexempel på hur bra black metal kan bli i sin mest renodlade och avskalade form om man vet vad man håller på med. Det är liksom inga stora utsvävningar här och inget pekande med hela handen men det behövs heller inte när det är såpass rakt och kompromisslöst i sitt utförande. En promenadseger som tål att återvändas till helt enkelt.

Avslutningsvis NORTT. Med detta episka vemod signerat en icke namngiven dansk lugnar vi ner oss några hekto. Enligt egen utsaga på Metal Archives spelar NORTT "Pure Depressive Black Funeral Doom Metal". Ord och inga visor med andra ord och jag är böjd att hålla med i den beskrivningen. Kanske snarare att det känns mer som doom än black på grund av de ytterst långsamma gitarrerna. Det här är musik som funkar bra att fira in hösten med, puttrigt och gråtmilt som det är på "Gudsforladt".

ILDJARN, NATTEFROST, TAAKE, PANOPTICON, WOODS OF DESOLATION, BURZUM och XASTHUR kan ni se som bubblare till listan men dem får ni lyssna på på er egen fritid, det tar jag inget ansvar för. Trevlig helg!

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 41: Soloprojekt

Fredagslistan 2018, vecka 40: Dream Theaters "Live Scenes From New York"

Gott folk!

De senaste veckorna har jag lidit av en förkylning som något sugit livsmusten ur mig. Jag har känt mig håglös och inte alls sugen på att lyssna på ny musik, utan mer gått tillbaka till gamla beprövade skivor som jag vet träffar rätt varenda lyssning.

1999 gav DREAM THEATER ut skivan "Metropolis Pt. 2: Scenes From A Memory" och satte, återigen, standarden för hur en verkligt episk progressiv platta kan låta. Den är så gudabenådat bra, inte bara i hur bandet lyckas väva in slingor och partier från tidigare låtar, men också skapa något fräscht och intressant. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag lyssnat på skivan.

2001 gjorde bandet skivan till grundstommen på liveversionen av skivan, "Live Scenes From New York", som dessutom bjuder på en absurd mängd musik från bandets övriga karriär.

Det finns en hel massa liveskivor som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, men denna ligger på topp 10. Det är en sak att skapa en maffig studioplatta, men att kunna leverera samma fina insats live, det är ju något alldeles extra. DREAM THEATER har ju gjort flera liveplattor, kanske för många, men denna sticker ut just för att grundmaterialet är så oerhört bra. 

Om ni inte har kollat in skivan sedan innan så har ni en rejäl lyssnarstund framför er. 

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 40: Live Scenes From New York

Fredagslistan 2018, vecka 39: Anaal Nathrakh - A New Kind Of Horror

God afton fredagsvänner!

ANAAL NATHRAKH är som bekant ett av mina absoluta favoritband alla kategorier så när sagda hjältar släppte nytt album härom dagen var jag inte sen att lyssna om jag säger så. Och så lyssnade jag igen och igen och... ja, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om "A New Kind Of Horror" än om jag ska vara ärlig. Den är bra men inte omedelbart klockren som "Vanitas" eller "In the Constellation of the Black Widow" utan känns mer som en skiva som växer i takt med antal lyssningar. ANAAL NATHRAKH har ju en förmåga att vara totalt sopa mattan-episkt svinbra när de får till det, vilket de oftast får ska tilläggas, men de kan även peta ur sig en och annan mellanskiva då och då. Exempel på sådana - som inte är bottennapp men heller inte fenomenala - är "Desideratum" från 2014 och "Passion" från 2011.

Jag tänker att jag ska lyssna igenom "A New Kind Of Horror" ungefär sjuttioelva gånger till innan jag kommer med ett utlåtande och under tiden tycker jag att ni kan göra detsamma, så tar vi diskussioner i smågrupper sedan.

Tematiken för albumet är första världskriget speglat genom vår tids politiska lågvattenmärken samt David Herbert Lawrences författarskap. Dave Hunt uttalade sig på följande sätt inför skivsläppet:

"This is not a happy album. It is bitter, vengeful, sarcastic, sardonic, violent, terrified and horrified — terrifying and horrifying in equal measure. Above all, it is human, and all that that entails. It's as sincere as we could make it. There's a lot that goes into our albums, of course, but it all comes about as a natural result of who we are, and for A New Kind of Horror we felt early on that it was clearly its own thing. It doesn't have to stand in comparison with anything because to us it's in a class of its own."

Och med dessa visdomens ord tager vi helg!

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 39: Anaal Nathrakh - A New Kind Of Horror

Fredagslistan 2018, vecka 38: Get your groove on!

Gott folk!

Det är dags att snöra på sig dansskorna, eller åtminstone vara beredd på att valfri fot kommer att stampa takten till veckans fredagslista. Jag har valt ut en hel hög låtar som får det att spritta till i distala fibula och i många fall även leda till tokleende.

Vi kör!

CLUTCH har släppt nytt album, betitlat "Book Of Bad Decisions" och det låter ungefär lika underbart svängigt som det brukar. I rätt många låtar får dock bandet till det lite extra, som till exempel In Walks Barbarella vars titel jag gissar är en referens till filmen från 1968 med Jane Fonda i rollen som Barbarella. Men det kan lika gärna vara en slump. Den här låten har inte bara ett blytungt gung, schysta breaks, orden weaponized funk utan också ett så satans fräckt blåsarrangemang att jag föll som klubbad av en bastrombon från första lyssningen.

Mer BARREN EARTH? Jo. Men inte är de väl svängiga? Jämför vi med CLUTCH är ju det här färöiska bandet ungefär lika svängiga som Donald Trump, men de har stunder då de kopplar på ett sådan infernaliskt gung att det går rysningar genom kroppen. Som i låten The Living Fortress från 2018 års "A Complex Of Cages". Jag tänker både på partiet vid 3:20, och det blysvängiga bruket av ko-klocka vid 4:36. Dra. Åt. Helvete. Fortfarande, efter väldigt många lyssningar så blir jag orimligt till mig av det här fantastiska bandet.

RIOT har jag haft med i en fredagslista innan, den som handlade om metal med blås, en av de roligaste och mest skruvade listor som jag gjort till bloggen. Jag kunde inte motstå att ta med låten Killer från "The Privilege Of Power" från 1990. Hela skivan är väldigt värd att kolla in, men jag har alltid gillat just Killer lite extra för där brassar TOWER OF POWERs blåssektion (betraktad som världens kanske främsta blåssektion) i nåt så in i bänken.

Jag älskar verkligen norska SAHGs andra platta. Jag köpte den helt ovetandes om vilken lavett till skiva den är, och blev följdaktligen helt duktigt upplavetterad när jag drog igång den. Det helt skoningslösa drivet och gunget är verkligen något som jag tror att fler band hade önskat att kunna få till på samma sätt som SAHG får alltsomoftast. Ascent To Decadence har alltid varit en favoritlåt - den kombinerar allt som går att göra i trioformat på ett lysande sätt. Alla medlemmarna kommer till tals, riffen är smörtjocka, och det finns ett episkt anslag i gitarrsolot.

Om ni lyssnade på Joey Tempests sommarprat så vet ni att han älskar RIVAL SONS. Och det är inte konstigt, för det här gänget kan sitt hantverk. Likt många andra upptäckte jag bandet när de släppte "Pressure & Time" 2011. Det rent självklara gung som bandet demonstrerar i exempelvis titellåten har fått fler än undertecknad att studsa till. Att bandet dessutom verkar kunna få till detta på kommando gör att fler, välförtjänt, har upptäckt RIVAL SONS som ett verkligt liveband som kan förföra de flesta. Jag har valt titellåten för att den, helt enkelt, dräper så totalt, haha!




/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 38: Get your groove on!