Fredagslistan 2019, vecka 2: Favorit i repris

Goder afton!

Den här veckan propsade jag på att få leverera fredagslistan under föreställning att jag behövde "något annat att fokusera på än det här eviga slutandet". Jag har nämligen i dagarna tagit tjänstledigt från mitt gamla jobb till fördel för att testa på ett nytt. Fortfarande som bibliotekarie förstås men denna gång inom skolväsendet. Vill dock poängtera att bloggen fortskrider i vanlig ordning. Hur som haver, det har varit en emotionell berg och dal-bana efter så många år på samma ställe, så pass att jag tyckte mig behöva distraktion medelst listfixeri. Men se den gubben gick inte på grund av episk energibrist. Därför kör vi denna vecka en favorit i repris! Det gjordes ju trots allt rimlig musik även år 2017.

Trevlig lyssning och godmodig helg till er alla.

/Susanne

---

Ave Hej, fredagsvänner!

Idag ska vi botanisera i den rika flora och fauna som riktigt stabbig och stabil musik utgör. Med andra ord, låtar som på intet sätt ber om ursäkt eller mjäkar runt, frågar om lov eller tyst knyter näven i fickan, nej här är det snarare alster är som huggna i granit som serveras. Pek med hela handen det vill säga.

Utan vidare ado kliver vi rakt ner i brötets ärkebröt som värks fram av gruppen PRIMITIVE MAN. Det spelas så långsamt i My Will att man tror att det när som helst ska ta stopp, orden frustas och stånkas fram, den musikaliska tyngden är lika fast förankrad som en ståplats i Nybroviken.

Herregud vad bra! Ens öron formligen släpas fram som i tjära när man lyssnar på detta. Vänner av seriös och osnabb musik lär falla på knä med detsamma och dyrka detta episka band från Colorado som släppt exakt en fullängdare innan årets "Caustic" dök upp.

Stämningen lättas upp åtskilliga pinnhål med låt nummer två, Between Voids, som framförs av GOD MOTHER.

År 2015 släppte nämnda band en fullängdare vid namn "Maktbehov" som fick välförtjänt goda vitsord från siter som Loudwire, Metalinjection och Pitchfork. Nästföljande alster är skivan som Between Voids kommer från, nämligen en mycket kompetent utförd split med GOD MOTHER och ARTEMIS.

Det här är högkvalitativ grindcore mina vänner, försök bara sitta still med stampa-takt-foten, I dare you.


Från moshpit-tempo tillbaka till den mer makliga katakombhammocken. SPECTRAL VOICE
kommer även de från Colorado och spelar en långsam dödsmetall som ger skön mersmak.

Låten Thresholds Beyond  bjuder först på lite gitarrplink som formar en dyster men enkel melodislinga och sedan kommer en vokal insats med sådan distans och kyla att det känns som om karln står i en vindtunnel och growlar. Och det menar jag på ett bra sätt. "Eroded Corridors of Unbeing" som låten härstammar från är i sanning en spöklik skiva med stark atmosfär som biter sig fast likt en köldskada. Göttans!

Så går vi med raska kliv mot det mer svulstiga och pompösa! AUÐN är från Island och om jag ska våga mig på en gissning vad gäller namnvalet ligger ju den gamle gynnaren Oden rätt nära till hands. "Farvegir Fyrndar" ser dagens ljus i november men redan nu har fyra spår släppts till allmän beskådan och Í Hálmstráið Held  är ett av dem.

AUÐN tar helt klart i ända från tårna och har en attityd som andas lika delar fullt ställ som sålt smöret och tappat pengarna. Tänk vidsträckta Sagan om ringen-landskap, hjärtekross i rännsten samt scenen i Braveheart då Mel Gibson slutligen vrålar FREEDOM efter ett par timmar skön tortyr. Bra blandning helt enkelt!

UNSANE klassas enligt interwebz som en noise rock/post-hardcore-hybrid och den beskrivningen kan jag väl gå med på. Musiken är svängig som satan och samtidigt skitig som ett par crustpunkbrallor efter en hård festivalvecka.

"Sterilized" heter plattan som huserar Aberration och ytterligare nio guldkorn till låtar och det här är helt klart en av årets bästa skivor, kanske till och med en av livets bästa. Skojar inte.

UNSANE har existerat som band på denna jord sedan anno 1988 och jag har inte hört en enda ton av dem förrän nu. 1988, smaka på siffrorna och känn historiens vingslag. Det är pinsamt på gränsen till brottsligt att jag missat detta, jag ska under helgen sätta mig ner och knyppla på en dumstrut.

Med detta säger jag tack och hej för idag och hyser förhoppningar om att ni får en god helg!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 43: Huggen i granit

Fredagslistan 2018, vecka 51: Strax utanför nomineringarna

Gott folk!

Jag tänkte att jag ville göra något sorts lista över några plattor som inte kom med i mina nomineringsrundor, men som ändå verkligen är sympatiska nog för att jag tycker att ni ska kolla in dem - och få ut nåt av dem också.

Vi kör!

"A Gift For The Obsessed" av THE ABSENCE

Från Tampa i Florida kommer detta band som verkligen älskar sin melodiska dödsmetall som den lät under 1990-talet i Sverige. Jag älskar det här bandets hängivenhet, och deras totala entusiasm. Det märks att det är hög trivsel som prioriteras. Men ska metal inte vara allvarlig? Oftast, ja, men dra på trissor om det inte behövs band som på det stora hela balanserar upp det gravallvar som allt som oftast grasserar inom vår älskade musik. Detta är verkligen THE ABSENCE mästare på, för det är för det mesta sjukligt underhållande att lyssna på deras musik.

"Vector" av HAKEN

Det här rent magiskt underskattade progressiva bandet från London har tassat runt i min periferi under ett antal år, och är det något som jag tycker ligger bandet i fatet så är det att de lyckas ofta ge ut skivor de år som är så pass starka att jag prioriterar annan musik än just HAKENs. Så egentligen handlar det ju mer om otur än oskicklighet - för det här bandet vet sannerligen vad de sysslar med. Det spretar och drar en hel massa, så något för genrepurister är bandets musik sällan någon fråga om. Men melodierna, spelskickligheten och hantverkskunnandet gör HAKEN till ett go to-band om man gillar progressiv musik.

"I Loved You At Your Darkest" av BEHEMOTH

Ett band som jag "tappat" på senare år är BEHEMOTH, ett band som jag totaldyrkade mellan 2004 och 2010 nånting. Jag gillade "The Satanist", men satte den inte på översta platsen när den kom 2014. Lite samma sak är det med "I Loved You At Your Darkest" som visserligen visar ett band som väljer sina egna vägar - precis som vanligt - men som inte riktigt förmår beröra på det där livsviktiga sättet som innan. Skivan är ändå klart lyssningsvärd, om inte annat för att BEHEMOTH verkligen visar på samma integritet och konstnärliga mod som har fört bandet till en väldigt respekterad plats på metallens parnass.

"Algorythm" av BEYOND CREATION

Musikscenen i och omkring Montreal i Kanada tillhör en av de mest intressanta i hela världen. Det sjuder av teknisk och progressiv metal, och i förfronten av denna finns BEYOND CREATION som jag har hyllat mycket genom åren. "Algorythm" visar återigen ett band som verkligen vet vad de sysslar med. Utvecklingsmässigt är "Algorythm" inte lika episkt storslagen som mellan "The Aura" och "Earthborn Evolution" där bandet mejade ner all opposition. Vilket i sig var imponerande då "The Aura" är en av de mest dräpande debuten alla kategorier. "Algorythm" är en fin skiva som jag misstänker att jag kommer återvända till en hel massa gånger under 2019.

"Book Of Bad Decisions" av CLUTCH

Jag älskar CLUTCH. Det här bandet visar gång på gång vad det verkligen innebär när ett band spelar tillsammans och vilken magi detta skapar. Det djupa svänget som CLUTCH levererar lika naturligt som vi andra häpnar över hur svårt det är att göra detta är ju vad som skiljer CLUTCH från de flesta andra band. Bandets musik kanske låter enkel, men det är ju just detta som är så vansinnigt imponerande - den är långt ifrån det. Jag tror att detta har gjort att bandet alltid har tilltalat andra musiker, för vi vet att det enkla oftast inte är det. "Book Of Bad Decisions" är inte CLUTCHs bästa skiva, men även de dagar då bandet inte presterar på topp så är de väldigt bra.

Kära läsare, detta blir den sista Fredagslistan för 2018 - jag och Susanne tänker ta lite julledighet och återkommer i början av 2019. Tack för att ni har varit med oss även under detta år!

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 51: Strax utanför nomineringarna

Fredagslistan 2018, vecka 50 - Årsredovisning del 1

Goder afton!

Så blev det återigen fredag och därigenom ska vi ha fredagslista som seden påbjuder. Jag har ju varit smått frånvarande under en period på grund av mastodontförkylning utan dess like men Martin har likt en outtröttlig furie hållit årsbästa-fanan högt under tiden. Hurra för det! Idag ska vi plöja igenom mina tretton första favoriter (utan inbördes rangordning) och fler lär tillkomma innan året är till ända. Vi hugger in!

NECROPHOBIC får den äran att börja med sin utmärkta dödsmetallsmocka "Mark Of The Necrogram". Skönt 90-talssväng utlovas.

Härnäst 1914 som jag upptäckte då jag snöade in på musik med första världskriget som tema. Deras "The Blind Leading The Blind" har gått varm sedan dess.

HAMFERD är ett gäng depressiva isländare som med fullängdaren "Támsins likam" skrev in sig i undertecknads hjärta tidigare i år. Episk doom deluxe!

Sedermera HARAKIRI FOR THE SKY, som förutom att vara ett ypperligt liveband även släppte hjärtekrossande skivan "Arson".

Ett band jag håller högt på grund av mixen av spretighet, noiseinslag och kompromisslöshet är THE BODY. Deras "I Have Fought Against It, But I Can't Any Longer" är i mitt tycke svagare än exempelvis "No One Deserves Happiness" från 2016 men med tanke på hur hög lägstanivån är hamnar de på en solklar årsbästanominering likväl.

Har man inte hört SLEEPs "Holy Mountain" från 1992 har man inte hört doom brukar jag säga. "The Sciences" är ytterligare ett mästerverk från detta allstarband.

OUR PLACE OF WORSHIP IS SILENCE är ett bandnamn som jag gärna hade kapat med hälften i valfri riktning men det förtar verkligen inte storheten i "With Inexorable Suffering". Brutal black metal i sitt esse.

Dödsbandet TOMB MOLD släppte förra året finfina "Primordial Malignity" och följer i år upp med minst lika klockrena "Manor Of Infinite Forms".

Så till en ny bekantskap, portugisiska GAEREA som med "Unsettling Whispers" spelar dödsmetallbrallorna av vem som helst. Helt klart ett band att hålla ögonen på framgent.

PORTAL är djupt nere i de experimentella träskmarkerna där Chthulhu och andra härligheter dväljs. Deras "Ion" är verkligen en skiva att sätta tänderna i när man vill ha en episk resa rakt ner i underjorden. Det vill säga allt som oftast.

Mitt gamla favvoband ANAAL NATHRAKH släppte i år en skiva som jag först inte visste hur jag skulle ställa mig till. Det är inte deras bästa men "A New Kind Of Horror" växer med varje lyssning och kniper förstås en nomineringsplats.

ASEITAS är ett band som fortfarande är osignat men min gissning är att de inte kommer att vara det länge till. Fullängdaren har samma namn som bandet och bör kollas upp å det snaraste om man har en dragning åt hardcore.

Avslutningsvis för denna runda blir KRIEGSMASCHINE som med skivan "Apocalypticists" verkligen visar var det polska black metal-skåpet ska stå. På bästa plats i finrummet.

Med detta önskar jag en god helg och säger på återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 50 - Årsredovisning del 1

Årsbästalistan 2018 - de nominerade, omgång V

Gott folk!

Vi börjar närma oss slutet av de skivor som jag vill nominera till min årsbästalista - detta är faktiskt det sista nomineringsinlägget - men jag kan lova er att det finns en hel del rejält omskakande och nattligt ljuv musik bland de skivor som finns kvar.

Vi kör!

"Támsins Likam" av HAMFERĐ

Redan från första lyssningen så kände jag med varenda cell i kroppen att "Támsins Likam" är ett av 2018 års absolut starkaste och mest känslomässigt drabbande album.

I min recension av skivan på WeRock skrev jag att Det ligger något uråldrigt över det uttryck som finns på skivan. Att bandet väljer att sjunga på färöiska ha såklart en hel del med detta att göra, men här finns en djup känsla av att stå ute i den färöiska naturen och känna århundradenas historia. Det är både djupt skakande och tröstande på samma gång.

Jag har gång efter annan återkommit till skivan under året, och varenda gång har jag försänkts i ett till det närmaste sakralt tillstånd. Jag har tappat tidsuppfattningen, och flera gånger har kollegor på jobbet fått ropa på mig flera gånger för att jag skulle uppmärksamma att de ville mig något då jag gått bort mig i skivan. 

"The Wheel" av SLAEGT

Årets klart fulaste albumomslag speglar tack och lov inte musiken som återfinns på skivan. SLAEGT tillhör den nya vågen danska band som sannerligen har fått mig att omvärdera grannlandets metallscen fullständigt. 

Med en helvetiskt himlastormande vurm för gammeldags heavy metal fogar SLAEGT till en hel del riktigt sympatisk black metal för att skapa något verkligt intressant med sin musik. Det är underhållande från första till sista ton. 

"Mörkrets Tid" av SVAVELVINTER

Bakom namnet SVAVELVINTER står Christian Älvestam som de flesta känner igen som tidigare sångare i SCAR SYMMETRY med rent sjuklig  bredd i sitt vokala register. Och låt mig säga, han gör mig inte besviken med detta väldigt imponerande album som baseras på Erik Granströms romansvit "Krönikan om den femte Konfluxen". Granström har för övrigt skrivit texterna på plattan, vilket verkligen ger en extra dimension till musiken. 

Genremässigt är detta melodisk death metal - en genre som ju har en, ska vi säga, diger bandmängd. Men SVAVELVINTER levererar på så många plan att det hade varit tjänstefel att inte nominera plattan. 

/Martin

Årsbästalistan 2018 - de nominerade, omgång IV

"The Shadow Theory" av KAMELOT

Jag ser att "The Shadow Theory" inte får speciellt högt betyg på Metal Archives, men det struntar jag blankt i som ni förstår. Jag har återvänt, oroväckande(?) ofta till den här väldigt episka, progressiva och på alla möjliga sätt fullmatade powerplattan under året. Jag uppskattar framför allt just det episka anslaget som är genomgående i så mycket av KAMELOTs musik. Plus att bandet strösslar givmilt med oerhört fina melodier. En i det närmaste perfekt höstplatta.

"Sometimes The World Ain't Enough" av THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA

Om jag hade haft körkort och bil så hade den här plattan varit mer än självskriven som bilkörarmusik. Nu går den att uppskatta även om du väljer att ta dig fram på annat sätt, eller helt enkelt sitter still. "Sometimes The World Ain't Enough" är den mesta feelgoodplattan bland de skivor som jag har valt att nominera till årsbästalistan. Det spritter och skuttar om bandet som sannerligen verkar att ha haft minst lika kul under inspelningen av denna skiva som under föregångarna. Och ja, Björn Strid sjunger bättre än någonsin.

"The Burning Cold" av OMNIUM GATHERUM

Finländarna i OMNIUM GATHERUM hör till det antal band som alltid får mig att lyssna lite extra uppmärksamt, och som oftast får mig att stampa takten med minst en fot under lyssningarna. På "The Burning Cold" lyckas de med mer än så, då inspirationen sannerligen verkar ha flödat till mer än vanligt. Patenterade finska bölande slingor, episkhet och ett satans driv gör att "The Burning Cold" är en i stort sett oavbruten lyssnarfröjd.

"Ossuarium Silhouettes Unhallowed" av HOODED MENACE

Mer finskt bjuckar HOODED MENACE på i sin oerhört murket sympatiska dödsiga doom. "Ossuarium Silhouettes Unhallowed" släpptes i början av året och har varit en trygg och stadig följeslagare under hela året för mig. Jag älskar verkligen hur det här bandet med finess och engagemang håller intresset uppe för sin musik genom hela skivan.

"Mire" av CONJURER

Brittiska CONJURER som vi har skrivit en del om på bloggen lyckades svara upp mot alla mina förväntningar med sin debutskiva. Och jag hade nästan sjukligt uppskruvade förväntningar på "Mire" efter att jag lyssnat på "I" som kom 2016. Den rent ljuvliga spretigheten som CONJURERs musik präglas av kan kanske förvirra en del, men de har sina pålar djupt nerkörda i sludgemyllan vilket gör att de känns trygga ändå. Tro nu inte att de är genrekonformistiska för det - det här bandet går helt sina egna vägar.

/Martin

Årsbästalistan 2018 - de nominerade, omgång IV

Fredagslistan 2018, vecka 49: Favorit i repris - sidoprojekt!

Gott folk!

Denna veckans fredagslista blir en favorit i repris, då familjen drabbats av en helvetisk förkylning och hela veckan har vigts åt att vada fram i floder av snor. Kom spontant att tänka på MORBID ANGELs Where The Slime Live - och visste ni inte det innan så vet ni nu: i mina barns näsor!

2013 körde vi en fredagslista på temat Sidoprojekt, och den var skruvad till max.

Vi kör!

Gott folk, denna vecka ska vi prata om en speciell företeelse, nämligen sidoprojekt. Det är ju ingen hemlighet att många av de som befolkar dagens metalvärld är sjukligt kreativa människor som trots att de har ett huvudband har ork/vilja/kvalitet nog att skriva musik och lira med andra. Ofta bryter sidoprojektets musik väldigt mycket mot huvudbandets, så det blir extra intressant att lyssna på.

Det är ju heller ingen hemlighet att vissa sidoprojekt blir anledningen till att någon medlem lämnar huvudbandet för att satsa på projektet (se Jason Newsted)  splittras, eller känner att det bästa låtmaterialet går till sidoprojektet om de råkar tillhöra samma subgenre (se Tobias Sammet's Avantasia) och det blir osämja i bandet. Det verkar dock inte ha hänt i EDGUY, men jag misstänker att övriga bandet inte är så roat alla gånger åt Sammets eskapader. Men det är ju bara spekulationer.

Spekulationer är dock inte listan som inleds av bandet I. Detta norska gäng befolkas av Tom Cato Visnes a.k.a King Ov Hell, Abbath från IMMORTAL, Armagedda från DEMONAZ, Ice Dale, mer känd som Arve Isdal (ENSLAVED) och som textförfattare Demonaz som lirade i IMMORTAL även han tills dess att hans armar inte pallade mer. Idel black metalfolk med andra ord. Då förvånar det kanske att musiken låter mer influerad av MOTÖRHEAD än något annat. The Storm I Ride är dock riktigt kul att lyssna till. Rejäl rock 'n' roll-attityd om jag säger så.

PHILM är ett av Dave Lombardos (SLAYER) projekt. Och det låter totalt  annorlunda än thrash kan jag säga. Harmonic heter låten, som är väldigt atmosfärisk.
Med i bandet är även Gerry Nestler från CIVIL DEFIANCE och Pancho Tomaselli från WAR. Återstår att se om Lombardo återvänder till SLAYER eller om vi hädanefter får nöja oss med att höra honom i experimentella PHILM. 

AXEWOUND består av Matt Tuck från BULLET FOR MY VALENTINE, Jason Bowld från PITCHSHIFTER, Liam Cormier från CANCER BATS, Mike Kingswood från GLAMOUR OF THE KILL och Joe Copcutt från RISE TO REMAIN. Snabbskrivande gäng som skrev materialet till hittills enda skivan "Vultures" på under en månad. Victim Of The System har ett svingött driv och jag gillar verkligen det jag hör. En kul upptäckt!

A PERFECT CIRCLE huserar en hel hög musiker. Maynard James Keenan bebor till vardags TOOL, och bandet har även räknat Tim Alexander (PRIMUS) och Twiggy Ramirez (MARILYN MANSON) som medlemmar. När "Mer De Noms" kom år 2000 var det många i min bekanskapskrets som gick bananas över det sköna gunget i Judith. Det gjorde även jag kan jag säga. Det var synnerligen trevligt att återhöra låten i samband med sammanställandet av denna lista.

KINGDOM OF SORROW är ett projekt mellan huvudpersonerna Jamey Jasta som återfinns i HATEBREED till vardags och Kirk Windstein från CROWBAR och DOWN. Kompsektionen består idag av bröderna Nick och Charlie Bellmore från PHANTOMS. With Unspoken Words är en tung och dyster dänga som jag verkligen uppskattar.



Eric Peterson lirar gitarr i magiska TESTAMENT till

vardags. Ni kanske inte visste det men han är ganska svårt nerknarkad på black metal vilket visar sig i DRAGONLORD som hittills har släppt två plattor - "Rapture" och "Black Wings Of Destiny". Att det inte är det absolut granithårdaste som har gjorts inom subgenren tar det inte lång tid att avslöja kan jag säga, haha! Dock är Sins Of Allegiance en trevlig (sic!) låt som är fullt ok. 

Sen låter vi Mike Portnoy gå loss i sitt LIQUID TENSION EXPERIMENT. Den förre DREAM THEATER-trummisen är ju inte direkt känd för att göra någonting alls med måtta. Well, han avviker inte från formulan om jag säger som så! Paradigm Shiftär en sedvanligt fullmatad proggressiv historia. Med i bandet fanns på tiden då den självbetitlade debuten kom (1998) även John Petrucci (DREAM THEATER) och Jordan Ruddess (DREAM THEATER). På bas hade man Tony Levin.

Scott Ian (ANTHRAX) och Joe Trohman (FALL OUT BOY) beslutade sig för att starta ett band 

tillsammans då de hade för mycket fritid tyckte de.THE DAMNED THINGS heter combon.  De rekryterade snabbt Rob Caggiano (ANTHRAX), Andy Hurley (FALL OUT BOY) och Josh Newton (ex-EVERY TIME I DIE). Har man lyssnat på ANTHRAX så kommer man att haja till, minst sagt!

Listan avslutas med stenhårda INSIDIOUS DISEASE som är ett veritabelt kornukopia av namnkunniga musiker. Shane Embury på bas. Han är med i så löjligt många band att jag nöjer mig med att nämna NAPALM DEATH och LOCK UP, Tony Laureano på trummor har bankat skinn i MALEVOLENT CREATION bland många andra band, Jardar på gitarr (ex-OLD MAN'S CHILD), Silenoz på gitarr (DIMMU BORGIR) och Groo från MORGOTH på sång. Hur tänkte han när han tog sig det aliaset egentligen? Well, det är ju en annan historia. Musiken är från 2010 och bandets hittills enda skiva "Shadowcast". Det är rens. Det är döds. Det är bra.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 17 - sidoprojekt.

Årsbästalistan 2018 - de nominerade, omgång III

"Down Below" av TRIBULATION

TRIBULATION har gått från klarhet till klarhet, och även om jag inte förbehållslöst har dyrkat bandet alla gånger, så har de alltid fascinerat med både sin musik och sin scenshow. Jag vet att "Down Below" kommer att dyka upp på väldigt många årsbästalistor, och det av en god anledning: låtskriveriet. Att "Down Below" verkligen inte är fylld av komplicerade låtar må vara hänt, men stämningen och känslan av avskalad mörkerdyrkan är så oerhört påtaglig på den här plattan. 

"Arson" av HARAKIRI FOR THE SKY

Den här såg ni kanske komma? Ett favoritband för inte bara mig, utan även Susanne levererar den här österrikiska duon verkligt känslosam post-black metal. Jag skrev i min recension av plattan att Det finns en hel massa helt underbar musik på ”Arson”. I snart sagt varje låt så finns det partier som skickar ilningar genom kroppen, och jag tänker fler gånger än en på att jag är så glad, ja tacksam, för ett band som verkligen vågar släppa fram känslor på detta sätt – och som dessutom har hantverksskickligheten att göra det. Jag har återvänt till plattan ganska mycket under året, och det har varit ett kärt återseende varje gång. 

"The Banished Heart" av OCEANS OF SLUMBER

Min kollega på WeRock, Fredrik Sandberg, skrev om "The Banished Heart" att här finns det onekligen väldigt mycket känslor, allt från nattsvart sorg, krypande desperation och gnagande ångest till bitterljuv längtan och skir romantik. Spännvidden på uttryck är precis som på föregångaren ”Winter”, en av 2016 års bästa plattor, monumental.

Och det är omöjligt att inte hålla med. För oss som älskar spretig musik där känslorna får fritt spelrum är OCEANS OF SLUMBER verkligen ett band att återbesöka ofta. 

/Martin