Gott folk!
Jag fick lite feeling av Metalpoddens senaste avsnitt som handlade om IN FLAMES. Har ni inte kollat in podden så kan jag varmt rekommendera den alldeles oavsett om ni gillar IN FLAMES eller inte. Det pratas om en hel massa annat i den podden - i stort sett allt hörvärt.
I vilket fall - jag började fundera lite på vilka andra plattor som släpptes 1996, då både Tomasz och Erik på podden gillar "The Jester Race" och då i synnerhet låten Artifacts Of The Black Rain. Det visade sig att 1996 var, minnet är uppenbarligen kort, ett väldigt bra år. Jag tror att en av anledningarna till att jag lyssnade extremt lite på musik just det året var att det var mitt första år på högskolan och jag läste en minst sagt arbetskrävande kurs som gjorde att jag lade ner minst 70 arbetstimmar i veckan på att lära mig bland annat engelsk grammatik.
I vilket fall känner jag att jag fortfarande håller på att beta mig igenom skivor som kom ut 1996, både av band som jag har återknutit relationen till, men också band som jag bara den senaste tiden har upptäckt.
Vi kör!
Satte ni kaffet i vrångstrupen nu? Att METALLICA är på gång med ny skiva har fått mig att gå tillbaka till bandets 1990-tal, ett årtionde som likt bandets 1980-tal, var sjukt produktivt. Att sen allt material inte höll samma klass är en annan sak. Jag var lite nyfiken på att kolla in om "Load" gav samma känsla som när jag lyssnade på den vid tiden för utgivning. "Load" är bandets sjätte skiva och den följde på det svarta albumet som försatte bandet i projektilbana till positionen som planetens största band. Att "Load" skulle bli en sämre skiva tror jag de flesta var medvetna om redan innan den kom ut, och då kanske mest beroende på att METALLICA hade en både kreativt och arbetsmässigt storartad period bakom sig. Men har skivan fått oförtjänt dåligt rykte? Ja, lite faktiskt. Visst finns här rent för jävligt dåliga låtar på skivan -
Ronnie, Mama Said, och
Poor Twisted Me är kompositioner som var dåliga rakt igenom, och de har inte åldrats väl om jag säger så. Samtidigt så märker jag att jag faktiskt gillar att lyssna på
Hero Of The Day, 2x4, The House Jack Built och låtvalet för listan
Thorn Within. Jag tycker också att produktionen är bra. Här finns betydligt mer bett än på det svarta albumet, och jag gillar att Ulrichs bastrummor har en liten antydan till klick.
Jomenvisst - klart jag måste ha med "The Jester Race" av IN FLAMES. Värt att notera är att detta är den första skivan som Anders Fridén gör debut som sångare i bandet, och här inleds alltså den fullständiga utförsäljningen av IN FLAMES. Om vi nu väljer att tro de diatriber som bandet numera alltid utsätts för när det vankas nytt album. Jag har ytterst svårt för folk som anser sig behöva ösa ovett över orkestrars musik av en eller annan anledning utifrån nån känsla att de har rätt till det. Gillar du inte ett bands skivor finns det en mycket enkel lösning på detta "problem": lyssna inte på dem. Jag har själv inte lyckats uppbåda någon vidare pepp inför ett släpp av IN FLAMES sedan 2006 då "Come Clarity" släpptes. Å andra sidan så har jag inte samma glöd när det gäller bandets tidiga skivor som "Whoracle", "Colony" och just "The Jester Race". De är bra skivor som jag gärna lyssnar på, men inte så mycket mer. "The Jester Race" är också skivan där Björn Gelotte axlar rollen som trumslagare förutom att lira gitarr. Detta är något han gör tills dess att Daniel Svensson går med i bandet vid tiden för "Colony" som släpps 1999. "The Jester Race" brukar hyllas vid sidan av "Slaughter Of The Soul" av AT THE GATES och "The Gallery" av DARK TRANQUILLITY som en portalskiva för the gothenburg sound. Den har ju ett fantastiskt gitarrarbete som det bara sprutar talang och känsla om. Jag tycker verkligen att detta kommer fram i den korta men ack så naggande låten
Graveland som jag gärna återkommer till.
Ok, nu får ni gärna ta er något styrkande, för här kommer det en jävligt lång och snårig låt från PAN. THY. MONIUMs skiva "Khaooohs and Kon-Fu-Sion". PAN. THY. MONIUM var ett band som verkligen tog ut svängarna och skruvade sin musik bortom vanlig death metal även om detta är subgenren som bandet oftast räknas till. Bandet gav ut tre skivor under sin levnadsbana och lade ner strax efter att de spelat in "Khaooohs and Kon-Fu-Sion" 1996. Medlemmar i bandet var bland andra bröderna Swanö och Roberth Karlsson som de flesta kanske känner till från FACEBREAKER och SCAR SYMMETRY numera. Jag drogs till bandet för att just Dan Swanö var med i bandet. Hela hösten har varit ett utforskande av vad den mannen har gjort i musikväg. Det började med WITHERSCAPE för mig, sen lite NIGHTINGALE, för att den senaste tiden bli mer PAN. THY. MONIUM. Jag tycker att sådan här vrickad musik behövs för att visa på att det går att vara seriös och tramsig på samma gång, men också för att visa på de möjligheter som musiken ger kreativa personer. Låten jag valt heter
Thee-Pherenth och den är oavbrutet kul att lyssna på. Här har vi verkligt feta riff och traditionell death metal som samsas ypperligt med saxofoner och bakgrundssorl. Helt fascinerande!
För att ha så råa texter och omslag så är CANNIBAL CORPSE ett av de mest sympatiska och ödmjuka banden inom dödsmetallen. Jag minns med glädje hur kul det var att intervjua trummisen Paul när bandet spelade i Göteborg som en del av FULL OF HATE-turnén 2012. Att ens få chansen tycker jag var hur stort som helst. 1996 stod bandet inför ett för utomstående i alla fall paradigmskifte. Då gick nämligen George Fisher med i bandet på sång som ersättare till Chris Barnes som hade frontat bandet med den äran och verkligen hade definierat hur en sångare i ett death metalband nästan skulle agera. Om detta kan ni få reda på mer om när ni kollar in dokumentären "Centuries Of Torment" som är sjukt sevärd. "Vile" var alltså första plattan för George, och det är helt underbart att se honom berätta om hur inspelningen tog sin början med låten
Devoured By Vermin och han inte kunde få till skriket i början av låten. Han fick alltså gå in på toan och hetsa sig själv till att gå ut och leverera. Tagningen som blev inspelad är alltså den han gjorde direkt efter diatriberna mot sig själv. Bara det är en anledning att ha med skivan om ni frågar mig, haha!
Ja, det finns hur många dåliga skämt som helst om OPETHs andra skivas titel som heter "Morningrise". Omslaget är så fint och rofyllt att jag inte kan annat än älska det. Musiken återspeglar faktumet att OPETH var - och är - ett band som är annorlunda. Har ni följt bloggen och mitt skrivande på WeRock så vet ni ju att OPETH är ett band som jag håller lite högre än de flesta andra band. Det känns skönt att det finns ett band som i stort sett kan göra vad som helst i musikväg och som jag som lyssnare alltid är beredd att ge en chans. Det handlar inte om förbehållslöst dyrkande, men om en inställning att det som bandet gör kan vara bra. Kommande skivan "Sorceress" är bara ytterligare en byggsten i detta faktum. Men nu ska vi inte prata om den, utan om morgonståndsskivan. Detta är alltså bandets andra platta. Ingen av plattans fem låtar har en speltid på under 10 minuter. Fullt normalt. Här finns en nektarljuv balans mellan lugna partier och döds gjorda på ett sätt som få andra hade, eller har mod, till att göra i samma utsträckning. Den enda medlemmen som är kvar i bandet från denna tid är, rätt gissat, Mikael Åkerfeldt. Den märkligaste utvecklingen efter det att alla lämnade bandet får vi nog säga att basisten Johan De Farfalla fick. Fram till 2015 jobbade han som rektor på Tollare Folkhögskola. Han har också ett förflutet som politiker för KD. Bara en sån sak!
/Martin
