Fredagslistan 2023, vecka 38: New wave of Norwegian old school black thrash metal (TNWONOSBTM) Del 1

Det finns en lite speciell subgenre jag gillar och det är "modernare" band som spelar black/ thrash metal. 

Av någon oklar anledning verkar det vara så att just norrmännen lyckas med att skapa den sorts musik jag tycker mest om.  Nåväl. Detta är bara ett axplock av de akter som finns och jag rekommenderar alla att utforska vidare själva. Ni som njöt av förra veckans lista med Birdmetal kommer också få stöta på en fågel i denna veckas lista.

Först ut är Aura Noir med låten "Condor" från skivan "The Merciless" som släpptes 2004. Aura Noir är ju rent tekniskt inte den nya vågen då bandet bildades redan 1993 men jag tänker ändå ha med dom som en sorts startpunkt för det som senare kom från Norge.

Första gången jag hörde Aura Noir var på en så kallad Iron Maiden fest. En Iron Maiden fest för den som inte vet vad det är, går kortfattat ut på att man lyssnar på hela Iron Maidens diskografi i kronologisk ordning och dricker folköl. Jag som inte är ett die hard fan av Maiden eller folköl för den delen heller var glad när någon bytte musik och satte på en cd med Nifelheim och lite senare även Aura Noir.

Det var någonstans där jag insåg att den oheliga blandningen av black metal och thrash metal var spännande och något för mig.

Spola fram ett par år och jag ser Aura Noir live i Gävle på en festival. Detta var efter att Aggressor, trummis i bandet, hade haft sin olycka där han föll ner från fyra våningar och fick sådana skador att han helt enkelt började spela gitarr i bandet. Det kan man kalla dedikation.

Musiken då? Det är riktigt bra black/ thrash med aggressiv sång och mäktiga riff. Det piskas inte på supermycket men det är hela tiden på rätt sida om gränsen mellan black metal och thrash metal. Sen att bandet döper skivan till "The Merciless" och har låttitlar som "Upon the dark throne" skvallrar också om hur djupt rotade bandet är i sin lokala musikhistoria. Bandet var också signade till "Tyrant Syndicate" som var en underetikett till Peaceville Records som Nocturo Culto från Darkthrone skötte.

(Om man vill se Nocturno Culto glida runt och vara sur och hänga med gubbarna i Aurs Noir kan man med fördel kolla in dokumentären "The misanthrope").

Fantastiskt band och jag rekommenderar starkt det mesta ur deras diskografi även om jag tycker att "The Merciless" är deras bästa skiva.

Aura Noir - Condor (Från "The Merciless" utgiven 2004)

Nästa band har inte hållt på riktigt lika länge men Condor startade någonstans kring 2009 och har nu splittrats. Bandet ingick i den så kallade Kolbotn Thrashers Union tillsammans med Darkthrone och  Nekromantheon samt flera andra.

Låten jag har valt är öppningspåret "Embraced by the evil" från skivan "Unstoppable Power" som släpptes 2017.

Skivan har ett magiskt omslag gjort av Rok från Sadistik Exekution vilket känns igen på mils avstånd.

Jag hoppas att Condor tagit namnet från Aura Noir låten ovan men även om det inte är fallet så rör vi oss ganska mycket i samma trakter. Titeln på låten osar Sodom och musiken känns tysk ondskefull men med aggressiviteten upphöjd ännu ett snäpp. Vi får också lite Slayer inspirerade vrål och bra trumpisk. Inte alls dumt måste jag säga. Debutalbumet "Condor" är också bra och har ett sound som låter ännu äldre.

Condor - Embraced by the evil (Från "Unstoppable Power" utgiven 2017)

Vi var inne och snokade på Kolbotn Thrashers Union och då måste ju Nekromantheon nämnas.

Här med låten "Coven of the Minotaur" från skivan "Rise, Vulcan Spectre" som släpptes 2012.

Det verkar vara ganska poppis bland black/ thrash band att använda sig av historiska teman. Nekromantheon baserar mycket av sina texter på grekisk mytologi.

Musikaliskt är det riktigt manglig black och thrash med mer modern touch och produktion vilket gör att det känns fläskigt och intensivt. Det passar väldigt bra in på bandets låtar. Sången är något mer dödsig än på de två tidigare banden.  Bandet släppte även en skiva 2021 som är ännu mer vansinnig när det kommer till tempo och aggressivitet vilket är bra men jag har inte lyssnat in mig helt på den skivan.

Som jag förstått det är även två av medlemmarna i Nekromantheon även med i Obliteration men Obliteration är mer dödsmetall istället för black. Obliteration kan jag också rekommendera starkt. Ganska skev dödsmetall med luriga melodier. Jag tycker att det märks att banden delar medlemmar men jag föredrar Nekromantheon.

Nekromantheon- Coven of the Minotaur (Från "Rise, Vulcan Spectre" utgiven 2012)

Vad har Norge mer att erbjuda då?

Vad sägs om Infant Death, ett band som bildades 2012, släppte tre fullängdare men som nu har lagt ner sin verksamhet.

Här snackar vi död, blod och ondskefulla texter i hiskeliga tempon. Låten "Total Hell" från deras andra fullängdare med samma namn som kom ut i slutet av 2014 får representera detta.

Jag tycker att skivan är ett steg framåt om man jämför med deras första skiva "War" som kom ut 2012.

"Total Hell" bjuder på låttitlar som "Deathrush", "Buried in blood" och "Demonic Perversion" vilket är en ganska stark indikation på vad det är för texter lyssnaren bjuds på.  Det finns en lätt vansinnig nerv i låtarna som gör att jag fastnar och gärna lyssnar vidare. Vissa slingor och partier skulle nog också klassas som speed metal av folk som är experter. Extrapoäng för sången som är riktigt sluskig på det där goa sättet.

Infant Death- Total Hell (Från "Total Hell" utgiven 2014)

På tal om sluskig sång, skev musik, underbara omslag och en rejäl dos med alkohol så avslutar vi denna lista med det band som jag tycker brinner klarast när det kommer till "The New Wave of Norwegian old school black thrash metal" (TNWONOSBTM som det så smidigt kan förkortas), Deathhammer!

Kolla bara in några av de tuffa omslagen och grymma namn på alster som "Savage poser Hunt" vilket ett av deras första släpp heter från 2006. Detta är ju så klart helt fantastisk musik. Två någorlunda kompetenta män som piskar på i hastigheter som de definitivt inte klarar live under alkoholpåverkan (i alla fall inte när jag såg dom i Malmö) kan liksom inte bli dåligt. Falsettsång, coola texter och allmänt fräck attityd. Kan ju tyckas vara barnsligt men det struntar jag fullständigt i. Detta är helt underbart på alla sätt

Låten jag har valt är "Fullmoon Sorcery" från skivan "Onwards to the Pits" som kom ut 2012. Detta är riktigt go black /thrash med inslag av speed och heavy metal. Det känns också någonstans som att medlemmarna kan spela mer tekniskt men medvetet väljer att köra lite halvrötet.

Den som har hört "Fullmoon Sorcery" och inte gillar låten kan nog göra bäst i att skippa resten av Deathhammers diskografi. Senaste skivan "Electric Warfare" som kom ut 2022 håller även den måttet och jag föredrar den över "Chained to Hell" som kom ut 2018. Sergeant Salsten och Sadomancer håller fanan högt och förvaltar arvet från den norska black/thrash scenen. Hoppas de fortsätter jaga posers i flera år till.

Deathhammer- Fullmoon Sorcery (Från "Onward to the pits " utgiven 2012)

Det var allt för denna vecka som kan anses fungera som en introduktion och jag kommer garanterat återkomma med fler låtar inom denna smala subgenre. Veckans spellista hittar du här
/Oscar K.

Fredagslistan 2023, vecka 37: Birdmetal

 

Cock-a-doodle-doo gott folk säger jag som välkomst till denna Fredagslista som enkom kommer ägnas åt metal som på något sätt berör fjäderfän. Jag kan lugnt säga att detta har varit en av de märkligaste listorna att jobba med - och en av de roligaste. Först trodde jag att detta kommer att bli en utmaning av albatrossliknande proportioner. Och jag har verkligen, i bildlig mening, vadat fram bland pippikråkor under ungefär en veckas tid. Den största utmaningen var att hitta en bra källa till vad fåglarna heter på engelska - med begränsat med tid blev jag helt till mig av lycka när jag hittade en uppsats om bird biodiversity in heavy metal. Jag skojar inte, vilken guldgruva på fler än ett sätt. 

Här fanns det rikligt med både fåglar och metal, men börjar jag skriva om uppsatsen kommer det att bli en av de längsta blogginläggen någonsin, så det struntar jag i. Jag har ansträngt mig, lite, i att inte välja typiska fåglar som dyker upp i metallåtar. Ja, ni kommer hitta både örnar och asgamar, men också helt andra flygfän. 

Vi flyger!

KATATONIA med sin Birds från senaste plattan. Jag tänkte att vi får börja allmänt med ett ganska känt band, och ingen specifik fågel. 

VULTURE från Tyskland. Jag vet inte hur det är med er, men när tyskar får till sin speed/thrash metal då brukar det bli asbra. Jag har stött på VULTURE i något annat sammanhang, men minnet undslipper mig. Dealin' Death är en magiskt bra och retroartad dänga där prick allt signalerar en djupt liggande kärlek till 1980-talet. Kedjebudgeten måste ha spräckt Tysklands BNP, trummisens cymbalhöjd ger mig nackspärr och det är omöjligt att inte gilla gitarristen med kalt huvud men med polisonger. 

Where Eagles Dare. Tycker ni att det är ett trött låtval? Kanske lite, men det är inget trött över den liveversion av låten som bandet brände av på Ullevi 2005 som SVT sände. En av bandets allra bästa spelningar i Sverige och varenda bandmedlem lirar bra som bara den!

Pausfåglar

ROTTEN MONARCH från USA och Portugal. Bandet har gjort en övergång från metalcore till atmosfärisk black med förkärlek för långsamt spel. När jag upptäckte att bandet hade gjort en EP med titeln "Albatross" började jag spontant tänka på John Cleese med Monty Pythons "Live at the Hollywood Bowl" när han går runt i publiken och försöker sälja just en albatross. ROTTEN MONARCH låter oss inte ha lika kul, faktum är att detta är lite av en tempo- och humörsänkare. Tänkte att det behövdes också. 

Nu kommer kråkan! Och då pratar jag inte om kråkan från Mamma Mu, utan den från Irland. Svårt att undvika kråkan, men jag valde en - för mig - ovanlig låt. CRUACHAN lirar nämligen folklig celtisk black metal. Inte min go-togenre alls. Jag kan inte säga att The Crow har fått mig att ändra ståndpunkt, men jag kräktes inte i munnen av irländarnas låt. Alltid nåt. 

Strutsen, denna så bespottade fågel. Inte bara är den oförmögen att flyga, den gömmer sig dessutom från problemen. Å andra sidan kan den springa snabbt som satan, och kan sparkas utav helvete. Om det var dessa förmågor som GRIEF tänkte på när de skrev Ostrich kan jag inte svara på. Ont gör det i alla fall, på rätt sätt. Här finns en fullständigt ljuvlig desperation som jag gillar. 

Jag avslutar med Nightingale av HAKEN. En låt som kommenterades med orden this might be the most Haken has ever Hakened. Det kan vara så, det finns det säkert andra som kan bedöma, haha! I vilket fall är det en fantastisk låt om näktergalen vi får här. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 37: Birdmetal

Fredagslistan 2023, vecka 36: Karga toner mot höst

Sensomrig förlängning av rötmånaden till trots, i kalendern har vi lämnat de ljusa månaderna bakom oss och rör oss mot kyla, mörker och bistra vindar. Som Satyr sa: "autumn in the air / the smell of black metal 90-95". Men istället för norska kyrkbrännare tänker jag idag lyfta fram några norröna svenskars karga klangvärldar - långt ifrån de krig och svavelvisioner som kännetecknar de mer festivalanpassade och populära svenska banden i genren. Allt släppt under 2010-talet, allt skapat ifrån egna visioner utan hänsyn till rådande trender. Som det ska vara.

Jag låter musiken tala för sig själv.

SAIVA - En förliden tid (från EPn "Finnmarkens folk", 2013, Nordvis Produktion). 

WULKANAZ - Stiärnvärv (från albumet "Wulkanaz", 2018, Brugmanziah).

PANPHAGE - Utlagr (från albumet "Drengskapr", 2016, Nordvis Produktion).

JOTUN - Ett förbannat liv (från albumet "Askvinter", 2019, Nykta Records).

NACHT UND GNOSIS - Reverse Time (från albumet "Det warder sådt i skröplighet och skal upstå ur kraft", 2018, Solstice Rex).

SORGELDOM - I kloaken lättar vi ankar (från albumet "Inner Receivings", 2010, Nordvis Produktion).

Listan hör ni här!

/Andreas

Gomorron! Idag ska vi ta ett stadigt grepp om en genre jag egentligen inte alls är hemma i eller kan särskilt mycket om, nämligen power metal. Gillar jag genren? Nja, njä, alltså jag vill nog svara både ja och nej på den frågan! I grund nej, jag tycker att det är pajigt och tramsigt men på samma gång går det också rakt in i hjärtat och charmar mig på ett alldeles outgrundligt vis. Det blir mycket text idag så jag rekommenderar att ni gräver fram den där oöppnade påsen dillchips som ligger och skramlar i skafferiet så ni inte får blodsockerfall. Men viktigast av allt: dra fram höftskynkena och slipa dubbelyxorna nu för guds skull för här ska vinnas krig och dräpas drakar!

Men vi börjar med att gå tillbaka i tiden till någon gång i slutet på -90-talet och kliver in på en hemmafest i en sjavig men charmig tvårumslägenhet i Örebro, stadsdelen Varberga, gård ett. Det är sent på natten eller kanske tidigt på morgontimmarna, kajalen och nitarmbanden är välanvända och bandtröjorna är urtvättade, luften är fuktig och varm men den har precis börjat klarna upp efter att sommaren så sakteliga släppt sitt kvalmiga famntag om världen. 

Gissningsvis befinner vi oss alldeles i början av september och en del av sällskapet som vistas i lägenheten har börjat prata i lyriska ordalag om hur bra Medeltidsveckan i Visby var i år igen och varför är det så långt kvar till nästa gång? Andra himlar med liksminksögonen eftersom de anser sig vara för råa och true för att sitta och knyppla med hosor och mantlar och leka gycklare. Det är ett brokigt gäng rollspelare, datornördar, svartrockare, synthare, hårdrockare och punkare som samlats och klientelet befinner sig i åldersspannet äldre tonår och uppåt mot 25, samtliga svartklädda och med idel genomarbetade och färgade frisyrer. 

Trots blandningen av stilar och smak så finns en viss konsensus när det kommer till val av vilken musik som spelas på tillställningen. Underförstått består basen i spellistan av akter så som Sisters Of Mercy, Joy Division, Ramones, Black Sabbath, Nick Cave, The Cure, Nasum, Fields Of The Nephilim samt ALLA bandkonstellationer som innefattar Joakim Thåström. Ibland slinker lite Entombed med, ibland lite Toy Dolls, inte sällan Tom Waits. Den här kvällen hände dock något smått ovanligt, en tapper lajvare närmade sig målmedvetet cdväxlaren och drämde in en skiva med... 

BLIND GUARDIAN! Som också är första låten i listan. Eftersom det trots allt är runt 25 år sedan den här händelsen finns det en viss felmarginal men jag tror att det kan ha rört sig om låten Mirror Mirror från "Nightfall In Middle Earth". Det är nära nog så vi kör den! Ögonbryn lyftes där och då vill jag minnas och det var många med mig som värjde sig med emfas mot detta märkliga påfund.

Vi hoppar fram några år till strax efter millennieskiftet. Jag har hunnit flytta till Malmö men befinner mig kvällen till ära i Lund tillsammans med dåvarande partner och vi är på fest hos en gemensam vän. Det kan vara efter en spelning på Smålands nation, det kan också vara ett födelsedagskalas men detaljerna är oviktiga, det primära är återigen musiken. Spellistan för det här sällskapet (bestående av konstnärer, akademiker och allmänt alternativfolk) utgörs av D.A.F. (Deutsch Amerikanische Freundschaft), Einstürzende Neubauten, Marilyn Manson, Crass, Ministry, Whitehouse och så plötsligt och helt oväntat en kurvboll...

DREAM EVIL! Och närmare bestämt den oförglömliga låten Hail To The King. Jag minns inte vem som drog igång den men jag minns däremot klart och tydligt att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta och ville liksom göra både och på samma gång. Sneglade över rummet på min partner som verkade uppleva precis samma emotionella glädje/skam-resa inombords som jag själv. Men när refrängen kom hade vi kapitulerat! Det var ju inte bra musik direkt, faktiskt inte alls när jag tänker efter, men samtidigt helt igenom briljant både till sound och tematik! Omöjligt att inte charmas och golvas. Så här i retrospekt kan jag rekommendera hela plattan med det episka namnet "Dragonslayer", även om jag håller just Hail To The King högst.

Vi spolar fram bandet ytterligare och gör ett nedslag vid stora scenen på Stortorget i Malmö anno 2007. HAMMERFALL spelar på Malmöfestivalen i strålande solsken och längst framme vid scenen står en hel hoper stjärnögda barn, till längden cirka tre äpplen höga, med tillhörande föräldrar. Bakom dem en armé av dubbelmerchande power metal-fans i den första fasen av medelåldern. Lite längre bak i publikhavet står jag - lite ironiskt och lite icke-ironiskt ska jag nu tydligen ta mig an en första spelning inom genren. Förtjusningen var skräckblandad och förväntningarna infriades, allt var precis lagom medryckande från början till slut och samtidigt en liten gnutta pinsamt. Som det ska vara! Men som det heter, the heart wants what the heart wants och när The Dragon Lies Bleeding går igång så kan man inte bli annat än... förvånat glad?

Ett år senare har jag packat en kappsäck och begett mig till staden som Gud glömde - Borlänge! Där ska jag dels hälsa på en gammal vän och dels bevista stadsfestivalen Peace & Love. 2008 hade den festivalen hållit igång i tio år (ja inte i ett streck då tack och lov) och hade en rätt brokig line-up, bland annat gjorde Johnny Rotten en sorts SEX PISTOLS-uppträdande som var undermåligt på många olika nivåer (vilket väl i och för sig var väntat). Sedan var det lite blandade småstjärnor som jag har glömt namnet på och så då höftskynkenas okrönta kungar MANOWAR! Jag tyckte inte att den spelningen var så värst himlastormande får jag erkänna men de hade snygga boots med päls minns jag och man måste ändå gilla Hand Of Doom. Därför hamnar den låten på listans fjärde plats.

Till sist gör vi ett stort lappkast och förflyttar oss tio år framåt till sommaren 2018. Martin och jag har fått pressackreditering till festivalen i vårt södra grannland, Copenhell, och beger oss dit med oömma kläder och solsken i blick. Med oss tar vi kameror, anteckningsblock samt min pojkvän Hugo. Vi ser lite blandade band, frotterar oss med danskar och intar en och annan pilsner. Plötsligt är det dags för tyska HELLOWEEN och hela sällskapet (men främst min bättre hälft) spricker upp i våldsamt yster ringdans! Onda pumpor, kan det verkligen vara något? Ja, det visar sig att det kan det och därav seglar Murderer in på listans femteplats.

Men vi ska ha en bonuslåt också! När jag fick för mig att göra den här listan tog jag hjälp av en genrens livlina och fellow metallbibliotekariekollega: Hjalmar. Han kan nämligen power metal på riktigt! Tanken var först att bara köra en renodlat skandinavisk lista och vi spånade på band som kunde passa. RHAPSODY OF FIRE? sa jag och då sa han "men nej det går inte, de är ju från Italien!". Och det stämmer ju men alltså, man har inte hört power metal förrän man satt tänderna i Emerald Sword. Jag tycker den har något väldigt Robert Wellskt över sig och då pratar jag inte bara om den rent frisyrmässiga biten. Omslaget till plattan är dessutom perfektion!

Med detta, mina vänner och vapendragare, säger vi hail to the king och tar en välförtjänt helg. 

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 35: Hail to the King!

Fredagslistan 2023, vecka 34: Marathonlistan

 

Hej vänner och ovänner, nu är det dags för skrammel!

Nästa vecka anordnas Helsingborgs Marathon och undertecknad står givetvis på startlinjen. Som experten jag är, jag fick faktiskt en medalj sist (som nu ligger i en skokartong någonstans), vill jag gärna dela med mig av mina hemliga tips och måla upp en bild av hur händelseförloppet kan se ut. Så snöra på dojjorna och i med hörlurarna för nu springer vi!

 

Listan hittar ni HÄR

 

Klockan är 10:45, en kvart innan starten. Omkring dig ser du förväntansfulla människor i färgglada funktionskläder som skuttar till någon modern houselåt. Du känner dig plötsligt lite felplacerad i dom avklippta svarta jeansen och västen med Napalm Death patchen på ryggen. Bostonbandet JERRYS KIDS beskriver känslan i låten I don’t belong från klassikern Is this my world? från 1983. Det är snabb och skränig hardcore när den är som bäst och i vanlig ordning släpptes bara ett fåtal (två) plattor och medlemmarna hoppade runt i andra band i området, som exempelvis Gang Green.

 Startskottet går och vi börjar springa. Ett vanligt tips man kan få är att ta det lugnt i början, 42.2km är långt och det kan vara en idé att spara på krafterna. Fegt tycker jag och rekommenderar istället Spring fra livet från KVELERTAKs andra platta Meir, som också är min favorit. Den börjar lite lunkande, fintar och slår av i en poppig brygga innan det blir grind. Nu är det bara att armbåga sig fram. Tveksamt om det behövs bakgrundsinfo om KVELERTAK, i så fall kan man söka upp det på internet. Besök gärna närmsta bibliotek ifall du har frågor om hur du ska gå till väga med själva sökandet.

Vi har kommit en bit nu och lungorna tvingar oss att slå av på takten. Bakifrån kommer någon tjomme som fjäderlätt susar förbi och lämnar några vänliga motivationsord på vägen. Du tar givetvis illa upp och tolkar det som att ödet gett dig en nemesis. Hen måste springas om. Turligt nog har New York-bandet CRO-MAGS gjort en bra låt om hämnd som heter Show you no mercy från den L-E-G-E-N-D-A-R-I…, ja ni fattar, plattan Age of the quarrel från 1986. Idag känns det overkligt av sångaren John JJ Joseph och bassisten Harley Flanagan kunde vara i samma rum utan att klösa ögonen ur varandra. Nuförtiden finns bandet i dubbla uppsättningar och jag orkar inte hålla koll på vem av herrarna som vann rättigheterna till namnet och vem som var tvungen att lägga till några bokstäver.

 

Jakten på fienden fortsätter men du misstänker att personen som bli mindre och mindre har ägnat sig åt förberedelser och träning och inte glassätning och Mats Strandbergläsning (värt det dock). En vänlig funktionär ser att du börjar få det kämpigt och tar ett steg ut i banan för att erbjuda dig vatten. Givetvis missar du detta, krockar, och glider på asfalten. Det blöder från knän, armbågar och i ansiktet. Dags att bryta? Knappast. Nästa låt på listan heter We must bleed av GERMS från bandets enda platta, GI från 1979. Tragiskt nog gick sångaren Darby Crash bort året efter.

 

Framför dig ser du en lång uppförsbacke och tempot går ner. Du rör dig långsamt framåt. Färgerna runtom dig börjar skifta och långsamt dyker en drake upp. Marken börjar skaka och du fattar inte vad som händer. Det vet däremot grabbarna i SLEEP. Låten heter Dragonaut och får vilken gitarrnörd som helst att tycka att det där med bas är rätt fett ändå. En klassiker.

 

Äntligen tar backen slut och nu är det dags att ha ihjäl draken som börjar bli lite störig. Det finns mycket bra musik att jaga drakar till, men få band är lika episka som italienska RHAPSODY. Låten heter Dawn of victory från plattan med samma namn.

 

Under milen kvar nu och du kommer på att du har ju inte druckit något under loppet. Likt BLACK FLAGs bästa sångare Keith Morris skriker du GIMMIE GIMMIE GIMMIE och vatten, sportdryck, banan och saltgruka blandar sig i den tomma magen. Givetvis kommer det upp lika snabbt igen och nu börjar du likna en standardbesökare på en tjeckisk grindcorefestival.

 

För er som inte känner till bansträckningen av maran avslutas den med en lång nedförsbacke och sedan någon kilometer längst vattnet. Att springa snabbt i nedförsbacke när man är helt färdig känns lite som Jim Fear av DILLINGER ESCAPE PLAN från debutplattan med det fyndiga namnet calculating infinity. I vanlig ordning är detta min favorit av deras plattor och är ibland lite dold bakom senare skivor (vissa helt ok, andra sisådär) som var mer framgångsrika. Det här är spattig musik man blir nervös av men om du sluter ögonen och tar ett djupt andetag kan du nog se en crustare fara fram som en trana med viftande armar och oregelbundet löpsteg. En otroligt vacker syn.

 

Nu är vi i mål och pumpar karate kid-låten.

 

Tack för visat intresse och lycka till

 

/Oskar S

Fredagslistan 2023, vecka 33: Stendöda kompositörer

 Grovt hugget har den moderna västerländska musiken 2 framstående rötter. Den ena är den afrikanska roten genom bluesen och gospelns tragiska historia i Amerika (något vi kanske försöker tackla någon dag). Den andra är den klassiska musiken, en väldigt bred term för flera hundra år av musik. Vi kommer att kika på diverse stycken av några olika kompositörer och förhoppningsvis känna lite vemod, hybris och Guds vrede i en vild känslostorm.

Klassisk musik, i min syn åtminstone, är på många sätt det empiriskt perfekta sättet att spela musik i den västerländska meningen. Att komponera något som manar fram känslosvall och gärna utmanar tekniskt (låter bekant, kan man tycka…) och, över ett helt verks spann, täcker i princip hela spektrumet från energiskt till lugnt, gladlynt till melankoliskt. Att det sen då ska koordineras och framföras av upp till 100 musiker och valfri mängd körsångare är en bedrift som heter duga. 

Om det inte är ett solostycke såklart, som Johann Sebastian Bachs Toccata och Fuga i D-moll (är de inte poetiska, dessa namn) där Sebbe som polarna kallade honom i princip shreddar på en orgel i dryga 10 minuter. Stycket figurerar ofta i skräck, och det är förståeligt. Själv associerar jag det med den franska Tv-serien “Det var en gång- Tidernas Äventyr” där den spelas som ledmotiv i en snabbspolad tagning på jordens historia som avslutas med att jorden går under…lite dystert för ett barnprogram kanske, men den är också fransk.

En annan av de gamla shreddarna är Antonio Vivaldi, fiolist-virtuos och självfallet präst. Här kikar vi på hans Presto för Sommaren från gubbens verk De Fyra Årstiderna, och det går i en rasande jävla fart. Det är lätt att se varför så många av världens främsta gitarrister älskar klassisk musik och varför neoclassical exploderade som det gjorde på 80-talet bland gitarrister. Vivaldi må inte ha spelat genom en Marshall, men lira kunde han.

Men var är fruktan inför Guds överväldigande vrede? Vi doppade en lilltå med Bach men det var lite så töntigt obehag, mer som att sitta i kyrkan. Då drämmer vi lite REKVIEM i bordet från ingen mindre än Wolfgang Amadeus Mozart. En kör som gormar om Guds vrede och undergången förstärkt av ett jävla oväsen från hela orkestern. Vi slänger till med Lacrimosa för sorgens skull, innan Giuseppe Verdi klämmer till med sin egen tolkning av Guds vrede, den yttersta dagen etc etc. Det är nästan 100 år mellan dessa två verk (Mozart ca 1791, ofullbordat innan hans död; Verdi 1874), säkerligen bland sin tids “tyngsta” skapelser. 

Men när det inte handlar om Gud och allt det där är musiken ändå känslomässigt omvälvande på ett djupt berörande vis. De sista tre styckena är faktiskt alla 3 komponerade under 1900-talets första hälft. Först ut har vi Sergei Prokofjevs ballet Romeo och Julia från 1938, stycket kallas Riddarnas Dans. Det är en tung och tryckande känsla som hänger över en, man sugs in och lugnas långsamt innan obehaget återvänder.

Nästa stycke, nog min personliga favorit i skaran med undantag för ett planerat bonusnummer, är ett stycke av den danska kompositören Carl Nielsen. Stycket är från hans musiksättning till en uppsättning av pjäsen Aladdin (skriven av Adam Oehenschläger) och kallas för “Oriental Festival March”. En oerhört tung rytmisk bassektion kombinerat med det våldsamma och hackiga stråket för mina tankar till fullständig känslomässig omvälvning på ett vis som inget mer än metal kan jämföras till.

Det sista stycket är lite klyschigt att ha med, då det är lite synonymt med ödesdigert och överdådig klassisk musik. Det är Carmina Burana från 1937 av Carl Orff. Det är intromusiken till varje storslaget evenemang av rang, men det med rätta. Det är ett av få stycken jag haft nöjet att uppleva framfört live av en symfoniorkester och kör. Det är ett jävla ös när de börjar gala, det kan jag intyga.

Bonusstycket blir ett utdrag ur Ludwig van Beethovens nionde symfoni, An Die Freude. Det är det ultimata körstycket i min mening, maffighetens maffighet och något jag innerligt hoppas uppleva live. 

Nu har Herr B haft hakan för högt i vädret på tok för länge, fisförnämheten sätter sig långsamt i ryggmärgen. Nästa gång får han kanske lyssna på Limp Bizkits hela katalog, något han lyckligtvis undvikit i sina dar. To be determined, gott folk…

Här hittar ni Spotify-listan!