fredag, september 21, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 38: Get your groove on!

Gott folk!

Det är dags att snöra på sig dansskorna, eller åtminstone vara beredd på att valfri fot kommer att stampa takten till veckans fredagslista. Jag har valt ut en hel hög låtar som får det att spritta till i distala fibula och i många fall även leda till tokleende.

Vi kör!

CLUTCH har släppt nytt album, betitlat "Book Of Bad Decisions" och det låter ungefär lika underbart svängigt som det brukar. I rätt många låtar får dock bandet till det lite extra, som till exempel In Walks Barbarella vars titel jag gissar är en referens till filmen från 1968 med Jane Fonda i rollen som Barbarella. Men det kan lika gärna vara en slump. Den här låten har inte bara ett blytungt gung, schysta breaks, orden weaponized funk utan också ett så satans fräckt blåsarrangemang att jag föll som klubbad av en bastrombon från första lyssningen.

Mer BARREN EARTH? Jo. Men inte är de väl svängiga? Jämför vi med CLUTCH är ju det här färöiska bandet ungefär lika svängiga som Donald Trump, men de har stunder då de kopplar på ett sådan infernaliskt gung att det går rysningar genom kroppen. Som i låten The Living Fortress från 2018 års "A Complex Of Cages". Jag tänker både på partiet vid 3:20, och det blysvängiga bruket av ko-klocka vid 4:36. Dra. Åt. Helvete. Fortfarande, efter väldigt många lyssningar så blir jag orimligt till mig av det här fantastiska bandet.

RIOT har jag haft med i en fredagslista innan, den som handlade om metal med blås, en av de roligaste och mest skruvade listor som jag gjort till bloggen. Jag kunde inte motstå att ta med låten Killer från "The Privilege Of Power" från 1990. Hela skivan är väldigt värd att kolla in, men jag har alltid gillat just Killer lite extra för där brassar TOWER OF POWERs blåssektion (betraktad som världens kanske främsta blåssektion) i nåt så in i bänken.

Jag älskar verkligen norska SAHGs andra platta. Jag köpte den helt ovetandes om vilken lavett till skiva den är, och blev följdaktligen helt duktigt upplavetterad när jag drog igång den. Det helt skoningslösa drivet och gunget är verkligen något som jag tror att fler band hade önskat att kunna få till på samma sätt som SAHG får alltsomoftast. Ascent To Decadence har alltid varit en favoritlåt - den kombinerar allt som går att göra i trioformat på ett lysande sätt. Alla medlemmarna kommer till tals, riffen är smörtjocka, och det finns ett episkt anslag i gitarrsolot.




Om ni lyssnade på Joey Tempests sommarprat så vet ni att han älskar RIVAL SONS. Och det är inte konstigt, för det här gänget kan sitt hantverk. Likt många andra upptäckte jag bandet när de släppte "Pressure & Time" 2011. Det rent självklara gung som bandet demonstrerar i exempelvis titellåten har fått fler än undertecknad att studsa till. Att bandet dessutom verkar kunna få till detta på kommando gör att fler, välförtjänt, har upptäckt RIVAL SONS som ett verkligt liveband som kan förföra de flesta. Jag har valt titellåten för att den, helt enkelt, dräper så totalt, haha!




/Martin

fredag, september 14, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 37: favorit i repris


God fredag!


Denna dag blickar vi tillbaka till nådens år 2017 och en genilista jag gjorde just till vecka 37, den var bra då - den är bra nu. Enjoy!


/Susanne




Ave Fredagsmorgon!

Känns det lite segt idag? Långsamt och utdraget? Som sirap doppad i kola doppad i sirap? Bra, den känslan ska bejakas så här i hösttider! Timmen är slagen för kontemplation och eftertanke, för maratonsittningar av tv-serier, ändlösa stickade halsdukar, svårmod, jobbigt väder och framför allt för låtar som är så in i helvete långa att man aldrig tror de ska ta slut. Någonsin. I evighet. Amen. Låtar som samtidigt är så bra är det bara en bonus att de är tidsmässigt utmanande - man vill bara fortsätta flyta med in i den göttiga oändligheten av musikalisk briljans. Ge mig mer, extra allt, dra på en minut till bara för att du kan! Med andra ord rullar vi idag ut röda mattan för det episka som dröjer sig kvar, det storslagna och majestätiska, med devisen att allt under nio minuter är fegt. Ladda en valfri kaffetermos, bre några mackor, gå och kissa i förebyggande syfte för detta

kommer

ta

tid.


USNEA är inte bara det vetenskapliga namnet på skägglav utan även ett band från Portland som enligt utsaga spelar i blackened funeral death doom-divisionen. (Vad är ens funeral för genre? Är det jag som har blivit gammal och inte längre hänger med i scenen? Varför googlar jag inte bara upp begreppet istället för att skriva den här fenomenalt långa parentesen? Vissa saker i livet kommer vi helt enkelt aldrig att få veta.) Låten Eidolons and the Increate segar sig verkligen fram, tänk en golem som sakta kryper runt i lera, måhända har den också ont i valfri kroppsdel. Growlet agerar drivkraft, med vindpinade gitarrer till och hela anrättningen är sällsamt olycksbådande och vacker. Helt fantastisk musik att somna till dessutom, vilket jag gjorde häromdagen på ett Pågatåg i höjd med Lund. Lyssna gärna på hela "Portals into Futility"-skivan förresten, det är den värd.

Som nummer två i listan finns VIOLET COLD, ett enmansband (Emin Guliyev) som kommer från Azerbadjan. Inspirationen tas från många håll såvitt jag kan uttyda - lite folk, lite post-rock, lite sludge, helt sonika lite gott och blandat. VIOLET COLD har sedan starten hunnit släppa fyra fullängdare och så sinnessjukt många singlar att jag inte ens orkar räkna dem. En imponerande bedrift.

No Escape from Dreamland är en strålande bra låt som bjuder på såväl marschtakt som eländesgrowl av det mer uppgivna slaget, lika delar snygga melodislingor som smäktande körer. Och blast beats på det! Det här är svinbra.
"Anomie" heter plattan och namnet är för övrigt en blinkning till den franske mångsysslaren Émile Durkheim och dennes teorier om hur bristen på normer påverkar individen.

Martin lurade på mig DRACONIAN härom veckan. För att vara helt ärlig såg han ut som om han skulle slå i backen när jag sa "Vadå Draconian, vad är det för något?" i arbetsrummet och så här i efterhand inser jag ju att hans reaktion var högst befogad.

För fans av höstigt gothiga och framför allt begravningssorgsenhetsknipande band så finns här mycket att hämta. Tänk PARADISE LOST fast skörare och mer långsamt så har ni en fingervisning om hur The Marriage of Attarus låter. Herrejistanes vilket tungsinne! Heike Langhans rensång hotar att klyva hjärtat i småbitar när som helst. Nämnda band kommer förresten till Babel i Malmö den 25/1 tillsammans med två andra akter som inte heller behöver skämmas för sig musikaliskt: ROME och HARAKIRI FOR THE SKY. Var där eller var en fyrkant.


THE MONOLITH DEATHCULT har ett synnerligen högoktanigt och dramatiskt, ja nästan teatralt anslag i låten Gods Amongst Insects. Hade det inte varit för att de i grund lirar brutaldöds skulle detta bli totalt platt fall för min del. Men lo and behold, dessa stilar gör sig alldeles ypperligt i kombination. Galopptakt sitter heller aldrig fel och ljudmattor som gränsar mot det industriella har mig veterligen ingen dött av till dags dato.

Summa summarum står vi här inför en tiominutersprestation som manglar och krumbuktar på ett mycket behagligt sätt och som får mig att vilja se en riktigt bra skräck-sci-fi-rulle.

Så avslutningsvis en favoritkonstellation för undertecknads del. DER WEG EINER FREIHEIT är ett sånt där totalt geniband som tycks förvandla allt de rör vid till guld och nya släppet "Finisterre" är inget undantag från den regeln. Det här är ett album som växer vid genomlyssning och som är något mer av en upptäcktsfärd än vad tidigare, mer omedelbara alster varit. Man får lyssna och lyssna om men ack vad det lönar sig för i ens hörselgångar vecklar det ut sig ett gigantiskt smörgåsbord av tjusig atmosfärisk black metal.

En styrka med DER WEG EINER FREIHEIT är att de alltid lyckas låta lite obehagliga. Aufbruch kryper direkt in under skinnet och liksom rotar sig där, precis som riktigt bra musik ibland har förmågan att göra.

Med detta tar vi helg mina vänner! På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

fredag, september 07, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 36: 5 favoriter av SINS IN VAIN

Min kärlek till SINS IN VAIN är ju något som är väldigt välkänd vid det här laget - i alla fall om ni har hållit koll på bloggen den närmaste tiden. Jag är väldigt glad att bandet nu är aktivt igen, och stadigt matar ut nytt material med en ny låt i taget. Ett ganska bra knep om man som medlemmarna har ganska aktiva liv utanför bandet och inte kan lägga längre tid i studion.

Den senaste låten, Gold, som ni kan lyssna på antingen på Spotify, eller via YouTube nedan (då kan ni dessutom kolla in omslaget som Susanne har designat) är dessutom extra viktig då den tar upp #metoo, och maktmissbruk i stort. Att det är ämnen som bandet bryr sig extra mycket om hörs framför allt i Lennys sång.



Men, jag tänker att det räcker inte med detta. SINS IN VAIN ligger mig lite för varmt om hjärtat för det. Så därför har jag gjort en fredagslists med mina 5 favoritlåtar av bandet. Och nu kanske ni tror att jag har lagt upp hela "Enemy Within" från 2010, men icke! Det finns två låtar som är nyare än de från bandets hittills enda fullängdare. In och lyssna, gott folk!

/Martin

fredag, augusti 31, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 35: WHORES - Gold

Gomorrn!

Fredagen är åter över oss och idag vankas det sludge. Förra helgen arrade jag och några vänner en tvådagars noisefestival och efter den totala utrensningen av hörselgångarna blev jag sugen på något mer strukturerade rytmer. Därav har jag haft exakt en skiva på repeat de senaste dagarna, nämligen ”Gold” av tremannabandet WHORES från Atlanta. Den släpptes i oktober 2016 på E. One Records och är en strålande uppvisning i hur bra det blir när aggressiv och brötig sludge med noiseinslag möter tunga, svängiga riff. Med andra ord ett rakt igenom solitt släpp som är tajt och välsnickrat men samtidigt får vara skitigt och bråkigt.

WHORES får mig att tänka på band som MELVINS, KYUSS och NIRVANA när de var som bäst men med en egenart som gör att det ändå känns nytt och vitalt. Dra upp volymen och framför allt basen så kör vi!

Fredagslistan 2018, vecka 35: WHORES - Gold


/Susanne

fredag, augusti 24, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 34: Grymma trummisar!

Gott folk!

I förra veckan lade jag ut en omröstning på min sida på Facebook. Vilket ämne skulle veckans fredagslista ha? Alternativen var grymma trummisar eller 1986, och som ni förstår så fick alternativet grymma trummisar flest röster.

Vi kör!

Marc Mas var fram till år 2014 trummis i andorranska PERSEFONE som jag har hissat på otaliga ställen på internet genom åren. Denne briljante trummis rent sagolika lir på både "Shin-Ken" och "Spiritual Migration" hör till de där insatserna som fortfarande får mig att tappa hakan. Fortfarande hittar jag grejer som jag inte upptäckt på "Spiritual Migration", och det är trots att jag lyssnat oerhört mycket på skivan. Jag har valt låten The Great Reality av flera anledningar. Dels har den både ett rent härjigt meckigt lir, ett rent sanslöst drivande av Mas, och ett av de mest briljanta fillsen jag någonsin hört. Spetsa öronen vid 5:17 så hör ni en mästare i arbete.

Brann Dailor i MASTODON fascinerade redan från första skivan med sitt rent maniskt hetsiga lir. Konstant ville han vidare. Det var en smula överväldigande - och är det fortfarande - att lyssna på "Remission", "Leviathan", "Blood Mountain" och "Crack The Skye" som är rent hänsynslösa mot lyssnaren i stora stycken. Det som verkligen särskiljer de riktigt ikoniska trummisarna från alla andra verkligt förträffliga instrumentalisterna som finns är att de har en egen stil. Brann Dailor har sannerligen det. Du hör direkt att det är han som lirar, även om hans spel har blivit något mer tillbakalutat på de senaste plattorna. Jag har valt Where Strides The Behemoth från "Remission", som är en i det närmaste galet intensiv låt med en härlig brutalitet.

Clive Burr lirade på IRON MAIDENs tre första plattor.  Om ni hade frågat mig om ett avgörande tillfälle i livet så var det när jag hörde The Prisoner för första gången. Ännu mer exakt när Burr lägger "du-du-du-du-paff" på enkel bastrumpedal under introt. Jag höll på att självantända. Burr hade ett sväng som jag kan tycka att MAIDEN saknat sedan han slutade i bandet och Nicko gick med. Visserligen saknar ju inte MAIDEN talanger i övrigt, men Burrs spel gav otvetydigt en extra skärpa till MAIDENs musik.

Nicke Andersson är inte bara en fantastisk trummis, hans musikaliska färdigheter är ju inte dåliga när det gäller producering, lira gitarr, låtskriveri eller sjungande. I stort sett allt han har ett finger med i utmärks av kvalitet och nyfikenhet. Hans trumspel på framför allt ENTOMBEDs tidiga skivor är ju helt magiskt. Jag älskar både hans sanslösa tvåtakt i exempelvis Eyemaster från "Wolverine Blues", men också hans otroliga sväng och kreativitet när det gäller fills. Därför har jag valt låten Stranger Aeons från "Clandestine" som bjuder på spel som jag njutit av många gånger. Vid 0:32 drar Andersson igång en fillbonanza som har fått fler lyssnare än jag att häpna. Likt alla verkligt skickliga trummisar så hör man nästan direkt att det är Andersson som lirar.

Dave Lombardo. Den ende trummis i veckans lista som får två låtar, helt enkelt för att jag dyrkar hans spel aningens mer än vad jag dyrkar andra trummisars. Hade jag gjort en sökning på vilka skivor jag lyssnat mest på under åren så hade SLAYERs "Seasons In The Abyss" hamnat väldigt högt upp, utan tvekan. Här får Lombardo full utväxling på sin kreativitet. Det är besinningslös hastighet, sväng och fillmumma rakt av. Detta representeras magiskt väl i min favoritlåt med SLAYER, Spirit In Black. Herrejävlar vad bra den är. Sen kunde jag inte avhålla mig från att ta med Legions Of The Damned från TESTAMENTs "The Gathering", för det är en kompromisslös smäll av stora mått.

Jag avslutar listan med Dirk Verbeuren som imponerar i varenda band han är med i. Jag har valt en låt med SOILWORK eftersom det är det bandet jag gillar mest av de han har lirat i, men jag tycker även att ni ska kolla in de senaste plattorna av THE PROJECT HATE som sannerligen inte går av för hackor när det gäller trumlir. Verbeuren har en kuslig förmåga att få sväng i sina blastbeats som jag tycker att få andra trummisar kommer i närheten av. Hans övriga sinnessjuka mångsidighet har gjort att många kollar in vissa band bara för att det är den pinnsmale belgaren som trakterar kaggarna.

/Martin



fredag, augusti 17, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 33 - Pesta Kommer


 Idag höll det på att bli en Favorit i repris-lista av olika anledningar men så snavade jag över ett osignat polskt band vars alster "Pesta Kommer" får utgöra veckans fredagslista.

På EREBOS bandcampsida står följande att läsa: "Solo project of Erebos ( Srogość, Narrenshyff ) which was born in winter of 2016. It's a tribute to John R. R. Tolkien life's work of which Erebos is a long-time enthusiast."

Musiken då? Ja, det är atmosfärisk puttrig black metal som får en att tänka på skog, natursköna vidder och allmänt vemod. Bara att sleva i sig med andra ord! På med hörlurar och inta horisontalläge i soffan till denna lilla pärla.

Med detta tillönskas en trivsam helg.

/Susanne


Fredagslistan 2018, vecka 33 - Pesta Kommer

fredag, augusti 10, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 32: Nytt och noterbart!

Gott folk!

Nu är både jag och Susanne tillbaka från semestern - så nu kommer det bli åka av i vanlig ordning när det gäller Fredagslistan! Jag tänkte att jag skulle gotta ner mig i lite av den musik som har släppts under den senaste tiden - släppen som får mig att höja på ögonbrynen är av en rent fasansfullt ljuvlig omfattning detta år, och då har vi en del släpp som kommer att rocka båten betänkligt framför oss också.

Vi kör!

Finska melodiska dödsarna i OMNIUM GATHERUM har länge kavlat ut musik som fallit mig på läppen. Jag fick promon till kommande släppet "The Burning Cold" i förra veckan och blev riktigt glad över vad bandet presterar på den skivan. Ett smakprov har bandet bjudit på - Gods Go First, och det är en låt som verkligen visar på vad OG är bra på. Det är läckert spel, väldigt snygga melodier a la Finland, och en fet härlig refräng. Jag gick omedelbart igång på låten, och då ska ni veta att Gods Go First inte är den starkaste låten på skivan.

Hypen kring BEHEMOTH kunde väl knappast vara större än den är nu? Fyra år efter det att "The Satanist" kom så har bandet spelat in nytt material. Med tanke på hur sönderkramad den skivan är så tycker jag det ska bli så vansinnigt intressant att höra vilka vägar som Nergal med kompanjoner väljer att trampa upp på lökigt betitlade "I Loved You At Your Darkest". Att BEHEMOTH är känt för sin stora integritet gör ju inte förväntningarna lägre ställda. Första smakprovet God = Dog bjuder på både patenterat lir, men också en del andra inslag. Jag tycker att det låter väldigt intressant och bra.

Lite av en no-brainer att ta med ANAAL NATHRAKH som ju både jag och Susanne verkligen gillar. Efter vansinnigt starka "The Whole Of The Law" som kom för två år sedan är jag redan nu heltaggad på att höra vad duon kommer att göra på "A New Kind Of Horror" som släpps i slutet av september. Forward låter som ANAAL NATHRAKH brukar, vilket inte är dåligt om ni frågar mig, men jag tror och hoppas att vi får en del snårigare stycken än den här ganska raka låten.

Bandet från Raleigh, North Carolina som jag tycker om att tjata om - BETWEEN THE BURIED AND ME - släppte för ett tag sedan andra delen av sin "Automata", och  det är väldigt intressant att lyssna på tvillingskivorna rakt efter varandra, så testa gärna det! Detta är typisk BTBAM-musik. The Proverbial Bellow är lång, vindlande, udda och till stora delar magisk musik. Bandet känns här mer angeläget än vad de gjort på ett tag faktiskt.

Ett av Kanadas bästa band är BEYOND CREATION som på skiva efter skiva visar hur progressiv teknisk dödsmetall ska vara när den är som bäst. Ny platta, "Algorythm" väntas i mitten av oktober och ska jag dra några växlar på kvaliteten på den skivan av första smakprovet The Inversion så kommer skivan att vara otroligt bra. BEYOND CREATION visar så skrattretande tydligt att de verkligen kan skriva så satans bra låtar som gungar och svänger, drar och bänder och dräper så totalt på teknikalitet att jag baxnar.

/Martin

Featured Post

Fredagslistan 2018, vecka 38: Get your groove on!

Gott folk! Det är dags att snöra på sig dansskorna, eller åtminstone vara beredd på att valfri fot kommer att stampa takten till veckans f...

Populära inlägg