Nya recensioner

Blandad kompott i mitt i månadenrecensionerna på WeRock - själv har jag dängt dit tre diametralt olika skivor:

Atmosfärisk musik från CYNIC. Ett fall framåt från förra skivan "Carbon-Based Anatomy" som var riktigt usel. Men så bjuder "The Portal Tapes" på musik skriven efter det att CYNIC lade ner 1994. Recensionen hittas här.  

Lyssnade ni på fredagslistan i fredags? Då vet ni att jag är svag för "The Devil's Resolve" från BARREN EARTH. Det har blivit ytterligare några varv hemmavid under helgen, haha! För en utförligare analys om exakt vad det är som gör skivan så pass bra kollar ni in recensionen.



Jomenvisst, lite CANNIBAL CORPSE också. "Torture" är med lätthet den mest brutala skivan i månadens recensionsskörd. Hands down. Inte på några sätt nydanande, men bitvis ack så bra. Ett styck blodindränkt recension hittar ni här.

Övriga texter: "Requiem For The Indifferent" av EPICA gör Kitty Rossander allt annat än likgiltig, Jonas Andersson går igång på Thåströms "Beväpna Dig Med Vingar". Jag ska vara helt ärlig och erkänna att efter "Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal" som jag tyckte var otroligt bra har Thåström ballat ur fullständigt och blivit - och nu vet jag att jag hädar - tråkig. Säger dock mer om mitt eget lyssnande än om Thåström som musiker. Kim drar på med en samlingsplatta betitlad "Oriental Metal".

/Martin

Fredagslistan vecka 11

Veckans vackraste dag är här igen! Fredag och tillika fredagslista. Vi tar igen oss efter utflykten till Tyskland i förra veckan och klipper till med en helt vanlig otematisk lista idag. Jag inleder med en för mig alldeles ny bekantskap som lystrar till namnet GOROD. Dessa franska filurer spelar en sorts teknisk dödsmetall med klart godkänt sväng. Låten The Axe of God inleder således och jag kommer på mig själv med att faktiskt uppskatta den lugna passagen med gitarrsolon och what not. Sådant händer inte alltför ofta på de här breddgraderna ska tilläggas. Nästa band till rakning är ASPHYX och en låt från albumet "Death... the Brutal Way". Det nya alstret "Deathhammer" som i skrivande stund inte existerar på Spotify är ännu ett par snäpp bättre och därför blir det obligatoriskt besök på youtubeklippet här nedanför. Att inleda med frasen: "This is true death metal, you bastards!" ger ju också klara charmpoäng i min bok!

Vi vandrar vidare i floran av band som börjar på bokstaven A med ARSIS och ANOREXIA NERVOSA.  Belgisk black (den onda kusinen till Belgian Blue?) och norsk thrash följer i form av ENTHRONED och NEKROMANTHEON. Sedan lugnar vi ned oss några hekto med DÅÅTH och ett kanske otippat inslag i min del av listan: stonergungiga ORANGE GOBLIN. Överraskande bra trots avsaknad av såväl tvåtakt och growl som häxvrål och blastbeats. Efter detta livsbejakande inslag får vi dyka ned i eländets bottenlösa brunn en sväng för att få lite balans i innerörat. INDIANs The Fate Before Fate gör det jobbet väldigt bra tycker jag. (Kanske är inte ordet fate det jag i första hand förknippar med den här låten dock...)

Mysputtriga ALCEST får den äran att avsluta med vackra och vemodiga Faiseurs De Mondes. Hade min franska varit bättre skulle jag kunnat dechiffrera titeln men nu får jag istället gissa hej vilt och jag sätter en peng på att det handlar om någon form av skogsromantiska utsvävningar. Aternativt alltings förgänglighet. Alternativt livet/döden/dimma/fjärilar. Well, hur som helst är det väldigt fint och ohårt.

Rond två inleds med två SLAYER-dängor från klassiska "Seasons In The Abyss": War Ensemble och Spirit In Black. Kan tänka mig att Martin hade svårt att välja och således drog med båda två. Och varför inte, de är ju sanslöst bra. Något mer som faktiskt är sanslöst bra är BARREN EARTHs nya platta "The Devil's Resolve". Jag hörde den häromdagen och tänkte att spår nr 3 - Vintage Warlords hade kunnat passa in bra i min del av listan.

Tur för er att jag inte tog med den säger jag för nu går Bensch fullständigt batshit crazy och drämmer till med hela skivan i ett enda svep direkt efter SLAYER! Total anarki med andra ord. Ja, med en såpass bra skiva är det bara att gilla läget. Jag misstänker starkt att de här låtarna har gått varma den senaste veckan i det Benschska hemmet, eventuellt till grannarnas fasa och/eller stumma beundran. Om detta kan vi dock bara spekulera.

Nå, vad är grejen med de här finländska BARREN EARTH som är så fantastiskt då, undrar ni. Jo, det ska jag säga. Det handlar alltså om progressiv metal av det bättre slaget och vi kan inledningsvis notera ett visst släktskap med OPETH men (och med risk för att svära i kyrkan nu) det här tycker jag är bra mycket bättre. Här fläskas det oblygt på med diverse olika musikaliska element som kanske inte borde passa ihop vid första anblicken: growl, 70-talssväng, folkmusiktralliga melodislingor, lite doom, lite döds, lite tjusiga riff, några skira ljudmattor á la skogsromantik (se ALCEST) och så en smula ödesdiger gothkyla på det. Resultatet blir ett originellt och mycket bra album som växer med varje genomlyssning. Ja, det är helt enkelt bara att tugga i sig hela det här finska buffébordet på en gång och se nöjd ut!

/Susanne

Fredagslistan vecka 11

Broderlig lycka i New York

Den uppmärksamme läsaren har noterat mitt frånfälle den senaste veckan, jag har sedan tidigare aviserat detta lite subtilt genom att berätta att jag skulle åka till New York. Det gjorde jag för en vecka sedan, jag kom hem i måndags. Tre och en halv dag intensiva dagar i det stora äpplet som skulle komma att innefatta en (1) jävligt häftig dinnerdate, en (1) jävligt häftig träff med en av mina favoriter från förr, en (1) teaterföreställning samt icke mindre än totalt fyra (4) konserter.

Huvudsyftet med resan, och egentligen det enda som faller under denna bloggens huvuddevis, var att jag skull se THE ALLMAN BROTHERS BAND på anrika Beacon Theater under två kvällar. Både i fredags och i lördags, de två första kvällarna på deras sedvanliga ten-night-stand på sagda ställe. Det är inte skitlätt att få tag i biljetter till detta, och det var först med dessa säkrade som jag bokade flyg och hotell. Inte för att jag skulle gått sysslolös i New York UTAN dem, men detta var ändå själva anledningen att jag ville åka just nu överhuvudtaget.

Första kvällen var bra. Nej, jag rättar mig själv, den var jävligt bra. Låtlistan var lite blandad, ömsom låtar jag kunde, ömsom andra låtar. De spelade i tre timmar och hade därtill den goda smaken att dels köra ett akustiskt set i mitten (bestående av fyra låtar) och dels att avsluta med den enskilt mest önskade låten från min sida: You don´t love me. Publiken bestod av samma gamla vanliga idioter som först lyckas tillskansa sig en dyr biljett och sedan pratar och super bort hela evenemanget. Jag hyser enormt förakt för dessa människor, men det lämnar vi därhän. Jag kan dock säga att när rövhålet som stod bakom mig tände sin tredje lustig-tobak-cigarett och blev påkommen och sedermera utslängd, då applåderade jag vakten och funderade på att ge honom en kram.

Andra kvällen sen då. Jag hade höga förväntningar efter första kvällens mumma för kräsna öron. Jag skulle inte bli besviken. För det första, ja fanimej FÖRSTA - de öppnade med Statesboro blues. Öppningsspåret från "Live At Fillmore East". Jag stod på min plats med telefonen/kameran väl dold i min hand och tänkte att jag skulle filma första låten denna kväll som ett litet minne. OCH SÅ BLEV DET DEN LÅTEN! Jag trodde jag skulle smälla av, smälla på igen och sedan smälla av ytterligare en gång!

Denna kvällen sopade undan mattan med första. Nej, den tog en industrial size vacuumcleaner och sög upp mattan och pulvriserade den totalt. Låtvalet var bättre ur min synvinkel, jammandet var skitbra och till sist - de hade i slutet en gäst på scen i form av herr Überstormtrumpetare Randy Brecker. När han promenerade upp på scen i början av Hot 'Lanta och sedan började spela när bandet i mitten jammade loss på en version av All along the watchtower som säkerligen skulle få herr Dylan att ta livet av sig bara för att kunna få rotera i graven av avund, då visste jublet i lokalen inga gränser. Jag skämtar inte, den versionen var så bra att man mentalt förflyttades från Beacon Theatre 2012 till en rökig trång blueslokal i slutet av 60-talet.

Det är en ynnest att få se musiker som dessa. Varje gång jag får se folk som verkligen kan och verkligen gör så blir jag alldeles varm i hjärtat. Make no mistake - Gregg Allman är sjuk. Riktigt sjuk. Ett djävulskt hårt leverne kombinerat med Hepatit C och en levertransplantation härom året har satt spår som är väldigt djupa. Men han kämpar på, rösten är med honom, spelandet är med honom, bandet är med honom. VI är med honom. Warren Haynes sjunger några låtar när orken fallerar, mellan seten tar Gregg en välförtjänt paus, det är nog aldrig självklart att han ska orka. Men vi lyfter honom. Man ser tydligt i ögonen på honom, en människa vars kropp inte längre fungerar ordentligt, att lystern finns kvar. När han efter andra kvällens extranummer (Southbound) först bara reser sig och går, sedan kommer på sig själv i steget och återvänder till mikrofonen och tackar alla för kvällen - då vet vi att det är ärligt menat. Och våra applåder är lika ärliga. Vi sympatiapplåderar inte för att han ska känna sig lite bättre. Vi applåderar för att han, trots allt jävelskap, är JÄVLIGT bra fortfarande.

Jag kommer med all sannolikhet aldrig att få se detta gänget igen. Jag kommer däremot att bära med mig dessa totalt sex timmar vi spenderade ihop i en alldeles speciell plats i hjärtat.  Jag kommer att ta fram den emellanåt och på så sätt bekräfta för mig själv att "Jo, jag var verkligen där". Just nu känns det nämligen som en dröm.

Jag önskar av hela mitt hjärta att alla får uppleva spelningar som dessa någon gång i sitt liv. Jag tror att det skulle göra skillnad. Det var synd att du inte var med Pada, jag hoppas att du har det bra i din del av världen. Detta är helt och hållet din förtjänst.

/Alex

Power Metal...

...är ju verkligen inte min grej om man inte räknar med några spridda låtar av HELLOWEEN och AVANTASIA. DRAGONFORCE  tillhör en skara band vars tonala övningar jag aktivt undviker, men jag vore dum i skallen om jag inte insåg att intervjun som Kitty Rossander genomförde med nye sångaren Marc Hudson från sagda band är ett bra hantverk. Texten hittas här.

Och på tal om bra intervjuer - RAUBTIER är också ett band vars musik som jag inte har ett speciellt nära förhållande till. Efter att ha läst Jonn Palmér Jeppssons briljanta reportage/intervju med bandet i senaste Close-Up kan jag säga att upplevelsen av musiken höjdes flera snäpp. Prick där har ni ett bevis på hur mycket skillnad en skicklig intervjuare kan göra.

/Martin

Fredagslistan vecka 10 - Don't Mention The War!

Om jag säger Tyskland vad säger ni då? Säkerligen power metal, Fawlty Towers, sauerkraut och allmänt dålig smak. För mig personligen kommer landet i söder alltid vara förknippat med roliga turnéminnen, såklart besök hos släkten, god öl - och faktiskt bra musik. Det kommer ni bli varse när ni lyssnar på veckans fredagslista att Tyskland är så oerhört mycket mer än HELLOWEEN, AVANTASIA och SCORPIONS. Dessa tre akter är, det erkänner jag villigt, ändå med mycket beroende på min något sentimentala sida.

Ta exempelvis låten Eagle Fly Free från "Keeper Of The Seven Keys pt II". Jag minns så tydligt första gången jag hörde låten hemma hos en klasskompis i Karlskrona. Hur kunde man inte gilla denna låt? Dubbla bastrummor genomgående och ett frenetiskt hamrande på vad som lät som en fruktansvärd arsenal av cymbaler. Och så Kiskes fullkomligt magiska sång. Jag säger bara sluttonen! Ja, ni fattar inte sant?

Men vi börjar betydligt hårdare: Susanne har samlat ihop en samling imponerande låtar måste jag säga. Några artister delar vi - men låtarna är olika dessbättre och i vissa fall även plattorna. SOUL DEMISE öppnar med en rejäl stänkare i In Vain. Det går undan kan jag säga, utan att för den saken sakna sväng. Fortsättningen med FLESHCRAWLs old schoolljud i Bloodred Massacre och ANASARCAs piskdriv i Hasten Death går inte heller av för hackor.

En mycket modernare ljudbild möter öronen i fortsättningen - SACRIFICIUM är synnerligen välljudande kan jag säga. Att låten Canvas bjuder på både sväng och pisk är någonting jag uppskattar mycket. HEAVEN SHALL BURN borde vara ett namn ganska många känner igen, inte sant? Jag hade helt glömt av att detta gäng, som jag såg på Getaway förra sommaren, kommer från Tyskland. Türingen närmre bestämt.

Sen jävlar kommer en ping-ljudande virveltrumma, groteskt gutturala röstövningar och supertekniskt lir av fantastiska DEFEATED SANITY. Det var längesen jag lyssnade på det bandet faktiskt. "Chapters Of Repugnance" heter plattan varifrån Consumed By Repugnance är tagen. Det är ingen dum platta.

Kyligt ljudande GOLEM följer. Här ser jag framför mig hur Susanne verkligen har gått loss hemmavid. Eller så är det kanske bara ett eko av mitt eget skuttande runt soffbordet när jag lyssnade igenom "Dream Weaver". Bra är det i vilket fall. Ett av mina andra favoritband från Tyskland, OBSCURA följer. Jag är, som ni säker vet, såld på teknisk dödsmetall. Det får man skäppan full med när det gäller detta gäng, tro mig.

Sen kommer min favorittitel på hela listan: Schakal! Ode An Die Streubombe från på tyska sjungande EISREGEN. Trallvänligt minst sagt, haha! Det gäller även fina DARK FORTRESS  i avslutande låten på Susannes lista, Pilgrim Of The Nightly Spheres.

Inget av RAMMSTEIN eller ENDSTILLE således.

När ni har kommit så här långt kan det vara lämpligt att kanske hälla upp en god tysk öl och inmundiga en bretzel eller två. En verkligt god öl som kan rekommenderas är fantastiska Schlenkerla Rauchbier som har svallat ner i strupen i abnorma mängder under de där turnéerna i landet i början av 2000-talet. Jag menar verkligen abnorma då hela orkestern under en kväll kunde sätta i sig mellan 200-400 liter öl. Visserligen på rätt många, men ändå.

Så, nu återgår vi till listan. DAVIDIAN är ett klämkäckt gäng som tycker om att spela fort. Det hör man verkligen i Shattered Illusions. FLESHCRAWL dyker upp igen med Subordinated för att följas av stenhårda RESURRECTED som tjoar glada tillrop i gravvalven. Nu ett varningens ord - gillar ni inte de tre banden jag nämnde i första paragrafen så kan ni med fördel hoppa över de tre nästföljande låtarna då det bjuds på mycket trallvänlig musik i form av Eagle Fly Free, Still Loving You, och Serpents In Paradise. Eller så kan ni som jag minnas tiden då dylik musik spelades mer frekvent.

Sista kvartetten låtar erbjuder dock rejält med tvåtakt. DEW-SCENTED, detta mycket märkliga bandnamn. Musiken är det dock inget fel på. Kolla in Bitter Conflict från "Inwards" och försök att inte flina med som en tokig. GOLEM visar sitt fula nylle igen, och sen avslutar jag med två riktiga nördlåtar - Septuagint av OBSCURA och Epitaph av NECROPHAGIST.

Trevlig helg!

/Martin

Start spreading the news....

Ses nästa vecka.

/Alex

Allegaeon på gång med nytt

Kommer ni ihåg ALLEGAEON? Jag gör det sannerligen - för två år sedan recenserade jag bandets "Fragments Of Form And Function"  och gillade vad jag hörde. Bandets kommande skiva "Formshifter"  lovar inte bli sämre om jag går på det spår bandet har släppt redan vid namn Tartessos: The Hidden Xenocryst som ni kan ta del av nedan. Riffen är bra i vanlig ordning om jag säger så, svänget är ljuvligt och gitarrspelet precis så brutalt bra som på "Fragments..."



/Martin

Ronnie Montrose

Det var ju fan vad folk lämnar oss. Det är väl naturligt såklart, vi blir alla äldre, men det är ändå förbannat tråkigt varje gång. I helgen lämnade RONNIE MONTROSE oss efter att ha varit sjuk i cancer. Jag tänker inte överdriva hans betydelse för mig personligen och jag tänker således inte heller sälla mig till hyllningskörerna som alltid stämmer upp när någon dör. Jag konstaterar dock att den klassiska debutskivan från 1973 står sig lika bra idag som någonsin och när han körde skivan i sin helhet på Sweden Rock 2004 så var det en njutning för öron och själ.

Sov gott, Ronnie.

/Alex