Måndagsmanifestation: Vektor

måndag, februari 20, 2017

God förmiddag!

Det är sportlov, och hos oss här på biblioteken i Helsingborg har vi denna vecka Star Wars/Rymdtema så det bara står härliga till. Jag tänkte att vi inte skulle vara sämre här på bloggen, så den här veckan så kommer jag tipsa varje dag om ett band som antingen har rymd och/eller Star Warstema. Fredagslistan kommer också ha dessa teman.

Först ut skulle jag vilja be er att kolla in ett band som några av er förmodligen har koll på - VEKTOR. Det här kanadensiska gänget har på ett väldigt förtjänstfullt vis förnyat thrashen med ett gäng skivor som sannerligen har fått metalvärlden att kolla in och hylla bandet. Som teman har bandet alltid sysselsatt sig med annat än det inom thrashen väldigt vanligt förekommande jag är asförbannad på samhället. Istället har det skrivits om just science fiction med väldig fokus på rymden och rymdfärder. Helt fascinerande och, såklart, extremt passande.

Förra året släppte bandet "Terminal Redux" som är ett väldigt albumbygge med en speltid på över en timme. Detta är magisk bra musik som visserligen stundtals tar lite möda att komma in i, men som belönar nåt så oerhört.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 7: Favorit i repris

fredag, februari 17, 2017

Gott folk!

Det har varit en speciell sorts vecka. Innan mina barn föddes så förundrades, förfärades och fnös jag åt begreppet vabruari, alltså den kombination av vab (vård av barn) och februari, som drabbade mina kollegor med barn. Låt mig säga så här - jag är nåt så in i helvete mer ödmjuk numera. Den här veckan har fått mig att längta djupt efter, ja egentligen vad som helst annat än att lulla runt hemma och byta explosiva bajsblöjor och försöka hålla mina barn på någorlunda jämn köl.

Ovanpå detta så drabbades Susanne av en förkylning så kraftig att hon tog fram det tunga substantivet för detta - mancold. Så ni kanske ursäktar oss att vi denna vecka kör en favorit i repris?

Jag kollade igenom några av de listor vi körde 2013, och hittade en som jag tycker är extremt passande: Feelgoodmetal. Den här listan körde vi den 8:e november 2013 och den kan vara en av de trevligaste, mest lättillgängliga och tjo- och tjimartade fredagslistor vi kört. Någonsin.

Så här skrev vi då:

Godmorgon!


Idag ska vi prata om ett känsligt ämne, nämligen detta med feelgoodmetal. Det finns ju en hel del saker som förknippas med metal i alla fall utanför scenen. Att må bra är inte en av de vanligaste förekommande konnotationerna om jag säger som så. Vanligare är då följande: hat, vrede, mord, satanism, samhällskritik, religionskritik för att nämna några. För oss som är en del av scenen är det ju ingen hemlighet att metalheads tycker om att ha kul, umgås och stampa takten till två-takt: klassiskt stambeteende. Detta sagt så finns det ju metal som är mer sprittande och positiv av naturen än säg VAPENLICENS, GORGOROTH eller varför inte THE POODLES? Sätt på bilbältet för nu ska vi ha det skoj!
Jag tänkte att jag ville öppna med en riktigt positiv låt. Då är det fullt lämpligt att öppna med UNISONIC vars sångare heter Michael Kiske. Jo, han som var med i HELLOWEEN när det bandet var bra, haha! UNISONIC lirar hejig och refrängstark melodisk power metal (den per definition mest tjo och tjimmiga subgenren inom metal). Och de gör det bra. Lyssna bara på Souls Alive och försök att inte stampa takten. Jag har svårt att inte göra det kan jag säga. Observera gärna det tajta och schlagerartade slutet på låten.
BATTLE BEAST kommer från Finland. Jo, melankolins förlovade hemland. Därför kan det verka konstigt att just detta band finns på listan. Men med en sådan klappa händerna i takt refräng som i Out On The Streets från plattan "Battle Beast" så är det omöjligt att inte ta med bandet. Att bandet dessutom har en röststark sångerska i Noora Louhimo som river loss rejält gör ju inte saken sämre. Party!
Nu ska ni få ett erkännande: Superstitious är en av mina absoluta favoritlåtar med EUROPE. Jag blir alltiduppiggad av den låten. Går den fort? Nä. Två-takt? Glöm det. Growl? Driv inte med mig. Vad den däremot har är en refräng med en av de både ostigaste och mest geniala synthfanfarerna som bandet gjorde. Ja, den är bättre än den i den stora hiten. Sen har låten ett av de finaste gitarrsolona jag vet. Jag älskar det faktumet att Kee Marcello tar det lite lugnt i början för att sedan vräka på i slutet.
Närhelst jag träffar Adam och Henke (gitarristerna i forna storslagna thrash metalbandet BLACKSHIFT) och dricker öl så kan man ge sig fan på att det nån gång under kvällen kommer ljuda en speciell låt ur högtalarna. Den låten är Thunder Rising. Adam brukar alltid bli helt till sig och sjunga med med stor emfas. Stort nöje. Och låten är helt genialisk som partylåt. Gary Moore gjorde ju sig aldrig känd som en muntergök, men här kommer han rätt nära.
Och ja, jag vet att trummisen matar på med sextondelar på hi-haten som om hans liv berodde på det. Ni får helt enkelt köpa det, eller inte haha! Slutet är tajt och genialiskt.

Att Y&T är med på listan tänker jag "skylla" på bloggkollega Jarno på A Fair Judgement som skrev ett långt och ruggigt intresseväckande inlägg om bandet för ett tag sedan. Så jag var ju tvungen att dra igång skivan "Mean Streak". Och satan alltså! Detta är ju helt fantastisk musik. Jag blir, likt Jarno, partysugen och vill dricka öl när jag lyssnar på skivan. Låten Mean Streak har ett fläskigt gung, toksnygg sång och helt underbart gitarrspel. Kapitulation helt enkelt.
Få band förkroppsligar partymetal på ett lika överjävligt överdrivet sätt som THE DARKNESS. Jag äger faktiskt bandets första skiva "Permission To Land" i fysiskt format. Rätt mycket är skruvat i bandets musik. Kompet är det inte, men detta bands musik har aldrig och kommer aldrig att handla om att ha intressant kompspel. Den kommer alltid handla om att Justin Hawkins ska spela gitarr utav helvete och sjunga i falsett. Growing On Me var från första lyssningen en favorit.
ALPHA TIGER är ett för ovanlighetens skull relevant och intressant power metalband. Jag gillade verkligen bandets skiva "Beneath The Surface" som släpptes i år. Detta är partymetal när den är som bäst. Riffglädje, tempo och en ruggigt fin sånginsats från Stephan Dietrich gör låten till en ren njutning.



Ni måste ha sett det komma. En feelgoodmetalfredagslista utan MUNICIPAL WASTE hade varit ofullständig eller hur? Precis. Detta gäng är sjukligt underhållande på scen. Där har bandet sin naturliga plats. Skivorna kan slira lite hit och dit i kvalitet om jag säger som så. Men det gör inte alldeles utmärkta partydängan Headbanger Face Rip från ack så lämpligt döpta "The Art Of Partying".

Listan avslutas med klassiska VAN HALEN. Detta är fullt i sin ordning då bandets musik i stort sett under hela karriären har handlat om att ha kul. Panama från "1984" är, well, inte en direkt negativ låt om jag säger som så då den handlar om att pippa. I en bil. Ack ja, varför krångla till det tänkte nog bandet. Jag sekunderar gärna detta och önskar er med denna skönt hejiga pojkdrömslåt från David Lee Roth med manskap en synnerligen trevlig helg. Nästa vecka kan ni förvänta er fler nomineringar till årsbästalistan 2013 samt en ny fredagslista med ett helt annat tema, haha!

/Martin


Martins tekniska tisdagstips, vecka 7: First Fragment

tisdag, februari 14, 2017

Kärt återseende? Ja i alla fall för mig, då jag sannerligen har göttat ner mig i teknisk dödsmetall i ganska ohälsosamma mängder och brinner av iver att dela med mig av vad jag lyssnat på!

Den här veckan tipsar jag om det ytterst förträffliga bandet FIRST FRAGMENT som hittills bara har släppt en skiva. Men vilken skiva!

Det här bandet kommer från delstaten Quebec som har en av de bästa scenerna i världen när det gäller tekniskt lir. Antalet band som kommer från exempelvis Montreal, och ledigt piskar upp ganska många band med ena handen bakbunden, är ganska stort. Som många band inom den här foran så har FIRST FRAGMENT kämpat med att få personal som kan lira den här typen av musik. Framför allt saknades det en trummis - vilket sån här musik står och faller med - under många år vilket gav vid handen att bandet spelade live i oerhört ringa mängd. Förhoppningsvis blir det ändring på detta nu, då skivan "Dasein" förtjänar att upptäckas av många.

FIRST FRAGMENT skiljer sig åt i rätt mycket från andra band, men det som sticker ut lite extra är att bandet skriver texter på franska. Inte för att det hörs speciellt tydligt, men ändå. Sen är bandets gitarrspel tydligt influerat av klassisk musik. Jag tror nog att bandets gitarrister har lyssnat en del på Yngwie Malmsteen, för satan vad det liras, och inte helt utan finess och känsla för melodi.

Kolla bara in nedanstående låt så kommer ni fatta vad jag menar.


/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 6: 1993

fredag, februari 10, 2017

Gott folk!

Vi återvänder till 1990-talet och den här veckan kollar jag närmre på året 1993.

Likt de flesta åren så hände det en hel massa 1993. Noterbara händelser är att Bill Clinton svärs in som president, Tjeckoslovakien delas och blir två länder, Tjeckien och Slovakien i vad som brukar kallas sammetskilsmässan, jag går första året i gymnasiet på af Chapmangymnasiet i Karlskrona, en bilbomb detonerar under World Trade Center i New York och dödar 6 personer, 1000 skadas, 76 personer skjuts ihjäl i Waco, Texas efter en 51 dagar lång belägring av davidianernas högkvarter - en extrem kristen sekt ledd av David Koresh, och Toni Morrison blir den första svarta kvinna att få Nobelpriset i litteratur. Plus att det, såklart, kom ut en hel massa verkligt bra musik.

Häll upp en kopp valfri dryck, vi kör!

Ronnie James Dio - denne titan inom hårdrocken - hade 1992 gjort en storslagen återkomst till BLACK SABBATH på "Dehumanizer" som jag har skrivit om flera gånger här på bloggen. Det blev en kort sejour i bandet, för redan året efter kommer den här skivan till vänster "Strange Highways". Med sig hade Dio fått med sig Vinnie Appice som jag alltmer börjar betrakta som en helt galet bra trummis. Jag gissar att många associerar Dio med skivor som "Holy Diver" och "The Last In Line" eller "Mob Rules" och "Heaven & Hell". Det gör jag i alla fall, men "Strange Highways" är verkligen värd att kolla in. Den påminner väldigt mycket om just "Dehumanizer", vilket inte gör mig personligen så mycket då jag tycker väldigt bra om den skivan. Det är tungt, argt, och alla bandmedlemmarna lirar loss som om livet berodde på det.

När ENTOMBED släpper "Wolverine Blues" visar de igen på vilket geniband de var på den här tiden. Många tyckte att bandet stack av för mycket från hur death metal "skulle" låta, och att de gamla skivorna var att föredra. Personligen var det med den här skivan jag upptäckte inte bara ENTOMBED, utan hela den scen som vid det här laget hade hypats så hårt att den redan hade börjat stagnera. Jag lyssnade utav bara helvete på den här skivan och skrev min första recension någonsin i ett fanzine min klasskompis Ulf hade startat. Recensionen var lång och avslutades med orden "Suverän. Köp för fan!". Hur jag kommer ihåg det? Jo, Ulf kapade hela recensionen utom de avslutande orden, hahaha! I vilket fall - "Wolverine Blues" är en skiva som jag återvänder till, visserligen oregelbundet, men den kommer alltid att ha en speciell plats i hjärtat.

Om death metalscenen tyckte att ENTOMBED hade blivit för lättillgängliga, så visste de allra flesta inte hur de skulle ställa sig till CYNICs debut "Focus". Idag inser, tror jag alla, hur jävla långt före sin tid det här bandet var. Då - som ett resultat av att folk inte fattade exakt vilken banbrytande skiva det här är - splittrades CYNIC och Paul Masvidal och Sean Reinert blev med i ett annat stilbildande band - DEATH - och det dröjde till 2008 innan bandet släppte nytt material. Blandningen mellan death metal och verkligt udda inslag verkar idag kanske inte så speciellt märkligt. Men då måste folk ha kliat sig i förvirring över vad i hela glödheta det här var för något. Många band har dock vittnat om att utan "Focus" så hade scenen sett väldigt mycket annorlunda ut.

Jo, jag har skrivit om FAITH NO MOREs "Angel Dust" tidigare här på bloggen. Med Mike Patton i spetsen var FNM när de släppte den här skivan ett band jag hade bra koll på. Jag hade köpt "Introduce Yourself" runt 1990 och jag har fortfarande kvar den på vinyl, och såklart hade jag snubblat in på bandet med "The Real Thing" med megahiten Epic. Men det här var något helt annat. FNM har alltid gått sin egen väg, och att som skivbolaget ville att de skulle göra - gå vidare i samma spår - ja, det var de såklart inte alls intresserade av. Bara att döpa en skiva efter ett narkotiskt preparat och ha låtar som heter Crack Hitler, Be Aggressive och Jizzlobber signalerade ju att detta var inte musik som skulle spelas på radio. Men skivan uppskattades och uppskattas fortfarande som en av bandets bästa.

Stockholmscenen inom dödsmetallen var ju inte bara nationellt respekterad, utan gav ju verkligen genklang internationellt. Det är lätt att förstå med band som ENTOMBED och DISMEMBER. Ett band som möjligen kom lite i skymundan av dessa två noder är DESULTORY som 1993 gav ut sin debut "Into Eternity". Detta är verkligen en helt otroligt bra skiva. Visst, du hör att det låter exakt som stockholmsdödsen lät på den här tiden. Men det finns en härlig oberäknelighet i vad DESULTORY gör på den här skivan. Framför allt trummisen Thomas Johnson bjuder på en pugilistisk uppvisning som ibland slirar, men som alltid är sjukligt underhållande. Samtliga låtar på skivan är fint genomarbetade och det är verkligen inte svårt att förstå att den här skivan har fått höga betyg genom historien. Här finns en atmosfär och ett melodiskt anslag - utan att avvika för mycket från dödsen - som jag sannerligen går igång på.

/Martin

Recension: Stagman - Är ni kvar där ute?

torsdag, februari 09, 2017

Det kunde ha blivit hur pajigt som helst. Istället sitter jag här, golvad.

Sent 2016 släpptes nyheten att Zinny Zan skulle släppa en soloplatta i januari 2017 under sitt riktiga namn (Bo) STAGMAN, plattan skulle dessutom vara helt på svenska. Jag gillade SHOTGUN MESSIAH back in the day och kanske ännu mer nu för tiden. Jag såg ZAN CLAN flera gånger under 2004-05 vilket jag dessutom uppskattar mer idag än vad jag gjorde då, men jag blev ändå nervös. En platta på svenska. Varför måste alla ”gamla gubbar” plötsligt bli ”seriösa” och tolka Bob Dylan? Men så släpptes en första singel i och med låten ”Fasader” och jag lyssnade och lyssnade. Den slog undan benen på mig, både texten och musiken. Jag hade inte förväntat mig detta. Alls.

Ljudet är eget. Lika delar blinkningar till 80talet och nutida sound blandat med något som bara kan kallas för Zinnyskt. Eller Stagmanskt. Texterna är också helt egna. Inåtblickande. Redan från första låten ”Vykort från Hollywood” är jag fast. Återigen, det kunde blivit oerhört pajigt när Zinny med lite je ne sais pas blickar tillbaka i verserna, men det funkar för mig. Herregud så det funkar. Och refrängen sitter som en smäck. Efterföljande ”Fasader” är tveklöst en av de bästa låtarna på svenska sedan TRETTIOÅRIGA KRIGETs underbara ”Ljuset” som kom 2003. Och så fortsätter det. En platta full av självinsikt, självironi och humor, men jag anar också en liten saknad. Det kan vara tungt och kanske lite väl personligt att se tillbaka på en tid man ser som sin egen höjdpunkt i livet och erkänna att den tiden är borta, att det enda som finns kvar är minnen. Därför blir det också terapeutiskt att lyfta på just det locket och kunna glädjas åt att ha dessa minnen samtidigt som man skapar nya. Och någonstans mitt i detta befinner sig Stagman med enastående låtar som ”Alltid på väg” och inte minst titelspåret ”Är ni kvar där ute?”.

Det känns fantastiskt att kunna börja det nya året med årets bästa platta. För vad i helvete skulle kunna toppa detta? Tack Zinny. Eller Bo. Eller båda.

Lyssna på plattan på Spotify HÄR, och köp den sen för bövelen.


/Alex

Martins tekniska tisdagstips, vecka 6: Phobiatic

tisdag, februari 07, 2017

Gott folk!

Sedan ett tag sedan så följer jag en site som heter Metal Injection - det är en site som öser ut alldeles för många uppdateringar per dag om ni frågar mig - men en sak har de som jag verkligen gillar: Techdeath Tuesday. Austin Webber heter ansvarig skribent för detta och jag blev lite inspirerad av hans eskapader, så till den milda grad att jag tänkte att jag skulle starta något liknande här på bloggen. Får se om det kan bli nåt av det - just nu är inspirationen på topp i alla fall! - och om inte annat så ser jag detta som en chans att ytterligare utforska denna oerhört kompromisslösa subgenre, haha!

Mitt första tips är om ett tyskt tekniskt dödsmetallband som heter PHOBIATIC. De har hållit på sedan 2008 och gett ut 3 fullängdare. Den senaste - självbetitlade - kom den 20:e januari och banne mig om detta inte ger mersmak alltså!

För det första är produktionen härligt jordig, vilket brukar innebära att trummorna faktiskt låter som trummor. Jag tror inte att jag är den ende som tröttnat på den erbarmliga söndertriggade produktionen som flertalet skivor inom teknisk dödsmetall brukar bjuda på. Här finns också väldigt mycket andra influenser fint inbakade som verkligen bidrar till att göra skivan varierad.



/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 5: Nytt!

fredag, februari 03, 2017

Gott folk!

Idag tar vi oss en strövrunda i det nya - vi har kommit en bit in på 2017, och det har faktiskt börjat dyka upp en hel massa verkligt intressant musik som jag tycker att ni ska kolla in.

Vi kör!

THE DRIP har sannerligen tagit sin rundliga tid med att få färdigt sin debutskiva. Bandet har varit aktivt sedan 2007 och vid sidan av ett gäng EP:s så har det alltså dröjt tills 2017 innan vi får en fullängdare från det här gänget från staten Washington. Det bjuds på fet grindcore på "The Haunting Fear Of Inevitability" och bandets musik ligger ju verkligen rätt i tiden. Med en i det närmaste fascistisk president i Vita Huset, så kommer det inte saknas saker att skriva om, eller ett minskat behov av dylik extremt arg musik. Jag har valt en låt som heter Gruesome Politics som ju sätter agendan rätt så ordentligt. Jag gillar verkligen den mer än feta produktionen som bandet styrt upp. Visst, det finns mer nydanande grindcore än den här, men hantverket är väldigt imponerande och på sina ställen skönt slirande.

HORISONT är ett progressivt och retrorockande band från Göteborg som jag snubblade över när promon till "About Time" damp ner i mejlkorgen för ett tag sen. I sann utforskningsanda så satte jag tänderna i denna skiva. Det svänger som satan om det här bandet och det är en hel massa intressanta taktbyten som gör att jag bibehåller intresset för skivan på ett helt annat sätt. Att bandet öppnar med en cover - The Hive - är också intressant. Den här låten spelades in av Richard Harris 1969 och skrevs av den som HORISONT betraktar som världens främsta låtskrivare, Jimmy Webb. Detta är ingen artist jag har nån relation till alls, men jag älskar verkligen svänget som HORISONT bjuder på här, vilket för övrigt gäller hela plattan.

EPHEMERNIA från Espoo i Finland lirar en skön hybrid av döds och doom där såklart den där finska vemodstonen har smugit sig in på ett alldeles ypperligt vis. Fullängdaren "...And In The Morning There Where None" är en ganska så överlastad historia med en vad gäller trummorna ganska fluffig produktion. När det gäller sån här musik så upplever i alla fall jag att det hjälper till att inte ha några yttre distraktioner - det här är musik som ska kännas in i minsta cell - och skivan växte en hel del när jag började lyssna på den strax innan jag skulle somna, haha!



Italienska rensmästarna HOUR OF PENANCE har vuxit ut till att ha varit ett ganska generiskt brutalt dödsmetallband till att bjuda på musik så storslagen och, ja, magnifik att det numera är svårt att inte gå fullständigt bananas när ett nytt släpp vankas. "Cast The First Stone" som släpptes i förra veckan är en rejäl smocka, men inte utan ackuratess. Jag formligen älskar produktionen som är så bukstinn att den känns som att äta rent smör. Med en ny trummis (ja - igen! HOUR OF PENANCE har nästan gjort det till en grej att ha en ny trummis vid varje nytt släpp) som verkligen vill visa vad han går för kör bandet på likt en bulldozer med fingertoppskänsla.


Avslutar listan med hederlig tysk thrash. Det jag alltid har gillat med KREATOR är att de ser alltid ser till att hamra in riffen på riktigt. "Gods Of Violence" är en nästan fulländad riffest när det gäller verserna. Refränger har sällan varit en prioriterad fråga för Mille Petrozza med mannar, men ta mig satan om de inte har smugit in vissa episka element denna gången. Jag har valt Army Of Storms som förutom att inte ha en allitererad titel (Totalitarian Terror exempelvis) är en av de bästa låtarna som bandet gjort. Och ta mig tusan om inte vissa element från IRON MAIDENs tonkonst har smugit sig in i låten också! När KREATOR låter som de gör på den här plattan, ja då är det inte svårt att trivas lite med tillvaron.

Trevlig helg gott folk!

/Martin