Tisdagstipset

tisdag, augusti 23, 2016



Cleant men rått på samma gång, går det? Jajjemen, dagens tips tar oss med till snöklädda berg, vidsträckta glaciärer och vintrig snårskog. CANTIQUE LÉPREUX spelar atmosfärisk black så det dånar i inlandsisen. Vilken inlevelse! Vilka vidder! Detta kanadensiska band har släppt exakt en fullängdare och "Cendres Célestes" är majestätisk, iskall och magnifik. Omslaget här ovan ser ut precis som musiken låter. Trummorna är snabba, gitarrerna sorgsna och melodiska, sången pampig och hela hantverket får mig att känna en stark lust att kika närmre på Quebec-scenen. På med skoterdräkten och håll i häxhatten för nu far vi till fjälls!

/Susanne

Tisdagstipset : CANTIQUE LÉPREUX - Cendres Célestes

Fredagslistan 2016, vecka 33: 1999

fredag, augusti 19, 2016

Gott folk!

Jag vet inte om ni observerat att vi gillar 1990-talet här på bloggen? På något märkligt vis har vi gjort fredagslistor på temat minst 2 gånger - en med thrash post 90, och för några veckor sedan hade vi ju en lista med skivor som kom ut 1991. Hur många band som startade/hade sin heyday under 90-talet vi har haft med i olika inlägg är ju betydligt fler. Hoppas ni orkar med minst en till, för den här veckan tar jag mig an skivor som kom ut 1999.

1999 var ett väldigt solitt år för metal. Jag kan spontant räkna upp DARKANEs "Rusted Angel", TESTAMENTs "The Gathering", NEUROSIS "Times Of Grace" och DREAM THEATERs "Scenes From A Memory" som gavs ut det året. En sökning på knäckande resursen Metal Archives ger vid handen att det gavs ut 775 skivor det året. Och då räknar jag inte med liveplattorna.

Med andra ord så finns det rejält med musik att grotta ner sig i om ni känner för det - både stora namn, samt riktigt obskyra diton.

Med tanke på förra veckans relativa snällhet så kände jag lite för att köra lite råare tongångar denna vecka.

Vi kör!

 DEFACED CREATION var ett svenskt dödsmetallband som endast släppte ett album under det namnet. Efter det att bandets splittrades gick fyra av bandets fem medlemmar vidare och bildade AEON som vi har skrivit om flera gånger här på bloggen. Det är verkligt traditionell teknisk döds som man får sig till livs när man lyssnar på "Serenity In Chaos". Det är gott om elaka riff, stygga kaggar och kaosartad sång och det är ju nästan aldrig något jag klagar över. Jag får, såklart, en känsla av att även om bandet var tekniskt skickligt så lyfte karriären inte mycket över markplan. Men, och detta är ju såklart ett viktigt men, det är aldrig fel att faktiskt känna tidsandan i musiken, för det gör jag verkligen här. Vi får ett tekniskt skickligt genomförande, om än inte helt originellt, men det räcker fint för att få fötterna i trampning.

Omslaget ser inte mycket ut för världen, eller hur? Nästan tråkigt om ni frågar mig. Men ytterst få skulle hävda att innehållet inte skakade musikvärlden med sin höga grad av meckighet kombinerad med ett ursinne så starkt att det lämnar lyssnare kippande efter andan. Bandet har sedan "Calculating Infinity" kom ut hänfört både publik och recensenter med sin högt egensinniga musik. Detta är musik som kräver en viss hängivenhet. Att fånga dylikt raseri på skiva är väldigt imponerande. Live är bandet en piskande tornado som betraktar vilken konsertlokal, publik och sig själva som en helhet som enbart ska pryglas upp. Och det kan vara värt att ta chansen att se bandet då de har annonserat att efter den albumcykel som tar sin början ganska snart då sista skivan "Dissociation" släpps inom en snar framtid
 kommer bandet lägga ner.

Många av de omslag som prydde skivorna under 1990-talet är ju extremt snygga. Många är det inte, vilket nog är kategorin vi får räkna Tampa-dödsarna MONSTROSITYs "In Dark Purity". Tur då att musiken ligger på en mycket högre nivå. MONSTROSITY kommer kanske alltid vara mer kända för - trots att bandets musik är bra - att George Fisher, kanske mer känd som Corpsegrinder, var med i bandet innan han lockades över till CANNIBAL CORPSE. Och det är lite oförtjänt tycker jag då detta är riktigt trivsam death metal av typiskt tampasnitt. Visst - "In Dark Purity" vann aldrig några priser för mest banbrytande skiva - men jag har sannerligen inte ångrat att jag dök ner i skivan ytterligare en gång. Bara Lee Harrisons fina hi-hatarbete gör det värt tiden att vrida upp volymen och tokdigga till Destroying Divinity. 

 Det är inte svårt att tycka om japanska SIGH. Jag trillade över bandet med förra årets "Graveward" och föll som en fura för bandets skamlösa och överdrivna musik. Ju mer jag lyssnar på bandet desto mer yster blir jag. Här finns en rent rubbad nyfikenhet att låna friskt från vilken genre som helst. 1999 års skiva "Scenario IV: Dread Dreams" är inget undantag. Här har ni handklapp, tysk (?) asstolpig sång, riffglädje och stramt styltigt trummande. Och vet ni - det är genialt bra. Går ni in i lyssnandet med en inställning att bli kungligt underhållna så lovar jag er att ni kommer bli det. Det är rent omöjligt att värja sig mot SIGH som jag sannerligen hoppas väntar med att dra sin sista suck (pun intended) på ett bra tag!


Det är jobbigt att gå på fjället. Gubbarna på omslaget på DEEDS OF FLESHs "Path Of The Weakening" är antingen onda förebud om white walkers, eller så måste de se till att komma inomhus illa kvickt. Ja, jag tar i lite. Men det ligger liksom lite i sakens natur att inte ta de här brutaldödsarna (eller några för den delen) på allvar. Här har vi ett typexempel på hur det låter när Lars Ulrichs trummor från "...And Justice For All"-eran låter när de transporteras 11 år fram i tiden. Och det är just därför (delvis) som jag går igång på "Path Of The Weakening". Det är nämligen en skiva av ett band som med vett och vilja ser till att skaffa sig en ännu brantare uppförsbacke än de redan har. Och det måste jag ju respektera.


/Martin



Torsdagstipset

torsdag, augusti 18, 2016


Ave torsdag, hörrni.

Idag ska vi avhandla ämnet hardcore. Då undrar ni om världen är upp och ned - det här är ju en metalblogg. Är hardcore verkligen metal? Jag svarar nej men close enough. Men nu till pudelns kärna (kärna, core, roligt skämt, haha)! BASTIONS spelar eländigt, det är nog den första associationen. Det vill säga eländigt på det bra sättet, de kan allt traktera sina instrument. Sångmässigt är det desperat, growligt, skrikigt, ångestväsigt. Ja, helt enkelt eländigt. Släpiga downtempo-partier varvas med galoppdans och hockeyrefrängskänsla. Omslaget bjuder på en ledsen tjej i motljus, kanske är hon ledsen på grund av avsaknaden av byxor - det får vi aldrig veta. Vad vi däremot vet är att "Hospital Corners" leder oss in i det oundvikliga höstmörkret. Bra där!

/Susanne

Torsdagstipset : BASTIONS - Hospital Corners


Tisdagstipset

tisdag, augusti 16, 2016



Tisdag mina vänner och dags för tips! DARKHER hörde jag för första gången igår men nu tänker jag inte släppa Jayn H Wissenbergs vackra stämma på länge än. Debut-ep:n heter "The Kingdom Field" och är ömsom smärtsamt vacker och skör, ömsom mörk och mässande. Jag är svag för den rituella känslan så ljudbilden träffar precis rätt. Tänk avskalad, sorgsen doom med spöklikt spröd sång så har ni en god uppfattning om detta. Bitvis tänker jag på MYRKUR, bitvis vill jag bara gå ut i skogen och lägga mig i mossan med hörlurar och dra upp till maxvolym. Lyssna och lär, gott folk!

/Susanne

Tisdagstipset : DARKHER - The Kingdom Field


och som lök på laxen, en glimt av kommande material (släpps den 19/8) :



Fredagslistan 2016, vecka 32: Spret!

fredag, augusti 12, 2016

Gott folk!

Det blir en spretig lista idag, mest för att jag kände att jag ville ge ett tvärsnitt av vad jag lyssnat på senaste tiden och tipsa om en drös band som jag tycker förtjänar er uppmärksamhet.

Vi kör!

Ni får ursäkta att jag kanske tjatar lite om OPETH, men de är ju ett favoritband av stora mått, och när bandet nu dessutom är på gång med nytt material i form av "Sorceress" så blir det nästan tjänstefel att inte ta upp bandet. Jag fick promon till skivan i måndags och den har gått varm kan jag säga! OPETH har tillgängliggjort titelspåret till skivan, och det är inte den bästa låten på skivan. Jag säger detta då jag tycker att låten Sorceress är en väldigt bra låt - så då kanske ni förstår hur vansinnigt stark skivan är? Precis. Om jag jämför med förra skivan "Pale Communion" så är produktionen mer köttig. Martin Axenrots trummor låter riktigt tunga, gitarrerna är feta. Låtmässigt fortsätter OPETH den fina trend som de startade på "Pale Communion", vilket såklart är trevligt!

Nästa band är SOEN, och det finns koppling till OPETH i det att Martin Lopez som trummar i SOEN tidigare innehade samma position i OPETH. "Tellurian" kom ut för två år sedan, och det jag verkligen imponerades av på den skivan var bland annat Joel Ekelöfs magiska sånginsats. När jag nu gick tillbaka till skivan så finns känslan kvar av att den mannen har en rent gudabenådad stämma. Detta kommer fram lite extra tydligt i smärtsamt vackra The Words.




Har ni varit i Brighton? Jag var där i början av 1990-talet och kollade in piren och allt det där andra turistiska man ska kolla in i Brighton. KING GOAT kommer från denna klassiska semesterort, men jag gissar att de kanske inte lägger så där värst mycket fokus på kungliga slott och pirar i sin verksamhet. Jag blev tipsat om detta band och deras skiva "Conduit" av Robert Gustafsson, och det har blivit lite snurr på plattan denna vecka. Det är en myriad av olika influenser som bandet bygger sin musik på. Rejält spretigt, men nästan oavbrutet intressant om ni frågar mig. Att bandet dessutom har producerat skivan själva gör mig bara än mer imponerad!

Betydligt vänare tongångar från CIRCUS MAXIMUS. Detta norska band startade som ett DREAM THEATER-coverband tydligen, och de gillar till största delen att lira proggigt. Jag läste en recension av bandets senaste skiva "Havoc" som kom tidigare i år, och blev lite till mig faktiskt. Bandets långvariga fans har uttryckt viss besvikelse att bandet blivit lite för mjuka, men för mig som inte lyssnat på bandet innan så gör detta inte så mycket. Jag har valt en riktigt smörig "ballad" kanske man får säga - Flames.



 Jag avslutar listan med en rejäl lavett från tyska brutaldödsmästarna DEFEATED SANITY. Deras senaste platta är en split med sig själva. Ena halvan av skivan är fylld med den kanske bästa brutala dödsen som ni kommer hitta denna sida, ja nånsin kanske. Det här är ett band som aldrig smitit undan ansvaret att skriva bra och framför allt minnesvärda låtar i den kanske mest utmanande subgenren som finns. Bara av den anledningen är bandet värt att kolla in. Andra halvan är ett ymnighetshorn av förträfflighet om du gillar band som DEATH och CYNIC (och det gör i alla fall jag).

/Martin





Torsdagstipset

torsdag, augusti 11, 2016



BLOOD RED THRONE, ett band som egentligen aldrig fått något stort genombrott trots sin digra dödskompetens, har släppt sitt åttonde album. Det heter "Union of Flesh and Machine" och är -  skulle jag vilja säga - svinbra. Fläskiga riff, rått growl och inget tjafs brukar ju vara signum för det här gänget och den här plattan är inget undantag. Däremot levlar man upp några pinnhål och bjussar på kompromisslös dödsmetall med extra allt. Plusmeny deluxe och grädde på mosh-moset. Klart bästa skivan sedan "Altered Genesis" och med personliga favoriter som: Proselyte Virus, Martyrized och Leather Rebel (japp, mycket riktigt en JUDAS PRIEST-cover). Skruva upp volymen, nu blir det åka av!

/Susanne

Torsdagstipset: BLOOD RED THRONE - Union of Flesh and Machine

Dio - Hårdrockens magiker

tisdag, augusti 09, 2016

Jag har av olika anledningar fått tillfälle att kika lite noggrannare på vår underbara RONNIE JAMES DIO under den senaste veckan. Varje gång det slår mig att han inte finns bland oss längre får jag en klump i magen. Denna människa som personifierade allt som är bra med hårdrock eller musik i stort, tänk att det gått så många år sedan han lämnade oss nu. Jag kan inte begripa det.

Jag har under de gångna veckorna jobbat lite med att försöka leta fram grejer jag saknat med olika band, och fick då veta att det finns två versioner av den TV-sända konserten med BLACK SABBATH när de gästade Monsters Of Rock-festivalen i Reggio Emilia 1992. Jag har länge ansett denna film vara bland det bästa jag hört med den sättningen av bandet, men skulle såklart vilja ha hela konserten i samma kvalitet. De spelade i knappa 70 minuter varav 45 visades på TV. I veckan fick jag veta att det i en andra sändning av konserten visades ytterligare en låt, och jag har nu lyckats lägga vantarna på även den filmningen. Tyvärr i sämre kvalitet och dessutom av någon knepig anledning konverterad till det amerikanska NTSC-formatet. Någonstans måste den finnas i bättre kvalitet så the hunt is on. Tills dess njuter vi ändå av dess 45 minuter. Computer god har aldrig låtit bättre. Och det översynkade ljudet från radiosändningen gör den hyggliga bilden bättre.



Och när vi ändå snackar 1992 - njut av en komplett tvfilmad konsert från Rio 1992.


Det har varit mycket solo-Dio också, jag fick tag i blurayn från London 1993, giget som släpptes för några år sedan. Jag gillar "Strange Highways" även om den inte tillhör hans absolut starkaste alster, tyvärr kom han inte till Skandinavien med den turnén utan vi fick glatt vänta till 1997 och den betydligt sämre "Angry machines". Det var första gången jag såg honom, i Köpenhamn i februari 1997. En väldigt kort konsert med en väldigt underlig låtlista. Nåväl, vi fick i alla fall en snutt av Catch the rainbow, men i princip alla konserter jag sett med Dio efter denna har varit bättre både låtmässigt och spelmässigt. Tracy G's tyngd funkade ok men jag tröttnar fort och vill hellre ha mer melodi i gitarrspelet. Han körde även i Göteborg 1997, på pyttelilla Metron. Hör och häpna så filmades giget, så njut lite av tidigare nämnda låt här.


Och vilka turnéer vi fick efter det...den fina "Magica" som kom år 2000, han spelade 3/4 av den på Sweden Rock 2000. Det och en hög med ovanliga äldre låtar gjorde att han sannerligen krossade allt motstånd det året. Förutom möjligen Alice Coopers turnépremiär, men det tar vi nästa gång. Min finaste stund i hans sällskap pendlar mellan Malmö 1998 och Göteborg 2005, två helt fenomenala konserter med bra låtlistor och en jäkla glöd.

Sen kom återföreningen med Black Sabbath 2007, och inte ett öga var torrt. Jag tog mig ynnesten att se dem inomhus och skippade därför Sweden Rock det året, jag ville se dem med rätt ljus och ljud. Två fantastiska konserter i Köpenhamn och Helsingfors står fortfarande ut som bland det bästa jag sett. Tyvärr var inte giget på Sweden Rock 2009 lika starkt, ljudet var dåligt och låtlistan ogenomtänkt. Dessutom frös jag. Synd, för det skulle tyvärr bli den sista gången jag fick stå i Dios närvaro. Men det finns så mycket bra grejer att titta tillbaka på så det spelar egentligen ingen roll, och vi fick åtminstone höra Time machine. Gott så.

För något år sedan tog jag de få filmsnuttarna som fanns från Köpenhamn 2007 och synkade på bättre ljud. Nu ser det ut som en riktigt gammal bootleg, och det synkar inte hundra överallt men det syns knappt. Så va fan. Man får vara glad för det lilla.




Dio, älskade Dio. Vad vi saknar dig. Hoppas du har det bra, var du än är. Vi fortsätter jaga regnbågen ett tag till.

/Alex

Tisdagstipset


Har ni hört COBALT? Om inte kan det beskrivas som följande kompott: släng ihop lite BOLT THROWER-blinkningar, ett knippe NEUROSIS-känsla på det, en sånginsats som dryper av desperation, ett sludge-country-sväng och ett ljudlandskap som är lika delar TOOL som black metal. Det hade verkligen kunnat bli ju fler kockar, desto sämre soppa av detta men se det blev det icke! "Slow Forever" heter albumet jag inte kunnat sluta lyssna på de senaste dagarna. Smaklig spis!

/Susanne

Tisdagstipset : COBALT - Slow Forever