Martins måndagsmeck, vecka 42: Cognizance

Gott folk!

När det gäller att skilja sig med gott samvete från sin debutskiva, så vet COGNIZANCE verkligen hur det ska gå till. Bandet bildades 2012, debutskivan "Malignant Dominion" släpptes i början av september i år. Bandet har förfinat sin melodiska tekniska döds på ett antal EP:s, och de har gjort rätt i att ta tid på sig. För dra på trissor så bra "Malignant Dominion" är. Jag vill bara krypa in i skivan om och om igen - rent beroendeframkallande och oavbrutet intressant. You have been warned :)

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 41: Melodisk döds!

Gott folk!

Jag tycker det är dags att ta upp en subgenre som har fått utstå så mycket spott och spe, ja egentligen sedan så många tyckte att IN FLAMES "sålde" sig, alltså strax efter det efter att Anders Fridén kom med. Jag överdriver såklart, men göteborgarnas framgångar gjorde att den melodiska dödsen som genre översvämmades av betydligt mer mediokra band som i större eller mindre utsträckning utnyttjades av skivbolag som såg chansen att casha in.

Men de senaste åren har subgenren fått nytt, kvalitativt liv på så många sätt att till och med Angry Metal Guy utbrast att genren är pånyttfödd. Och efter det att ni har lyssnat på veckans lista så tror jag att många av er kommer att nicka instämmande.

Vi kör!

Spanska ETERNAL STORM svarar för en helvetisk inledning i veckans lista. "Come The Tide" är en av de starkaste debutskivorna som jag hört. Fylld till brädden med känsla är det gastkramande hur otroligt bra, intressant och utvecklande den här skivan är. Varenda låt känns genomarbetad, och banne mig om inte den här skivan kommer få mig att tänka om årsbästalistan.

Nu blir det tvåtakt! NIGHTRAGE är bandet som tog sitt pick och pack och flyttade från Grekland och Makedonien till Göteborg. Det är omöjligt att inte gilla det här gänget som har haft en helvetisk mängd medlemsbyten och som ändå lyckas krama ur sig riktigt bra musik. Senaste skivan "Wolf To Man" är en käftsmäll av rang.

Dags att plocka fram näsdukarna, för här kommer INSOMNIUM med en skiva späckad med känsla. "Heart Like A Grave" är, helt uppriktigt, en av de bästa plattorna som det här finska veterangänget har gett ut. Och det kan vara ett av de starkaste albumen i år.

Mer känslosvall från IN MOURNING. Deras senaste alster "Garden Of Storms" är så satans bra. Mycket melankoli, men ack så varierande. Tvåtakt, skira melodier, sorg och saknad gör den här skivan till en helt underbar lyssnarupplevelse.

Och jag kunde inte låta bli att ta med OMNIUM GATHERUM. Deras "The Burning Cold" som kom förra året är en skiva som jag har återkommit ofta till under året. Och den fortsätter att växa, något så in i helvete.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 41: Melodisk döds!

Martins måndagsmeck, vecka 41: The Dillinger Escape Plan

THE DILLINGER ESCAPE PLAN var ett band som inget annat. Bandets kompromisslösa konserter var fullständigt kaosartade och frisläppta. Ingen i rummet var säker. Bandets mix av hardcore och metal var verkligt utmanande och bjöd på rikliga tillfällen till att gå full psycho. För mig personligen så gillade jag mest bandets oförutsägbarhet och totala utlevelse.

Bandets diskografi är minst sagt högkvalitativ - det är ständigt lika intressant att gå tillbaka och lyssna, för jag upptäcker alltid nya grejer i det makalösa härj det här bandet stod för.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 40: Ungern, tolv poäng.

Bästa fredagsvänner,

Idag ska vi botanisera i den ungerska metal-floran. Det finns en hel del guldkorn att hitta där så vi kör igång direkt och med detsamma.



SEAR BLISS är ett av Ungerns mest namnkunniga band när det kommer till black metal-scenen och det har de sannerligen förtjänat får jag säga så här med facit i hand.

Fulländaren "The Arcane Odyssey" såg dagens ljus 2007 och blandar en svulstig och pompös fantasy-atmosfär med den mer kyliga norska skolans ljudbild. Det här är en kombo som jag först kände mig smått skeptisk till men som snabbt visade sig vara lika klockren som skivat bröd.

ROTHADÁS härnäst med självbetitlade demokassetten som släpptes härom dagen på Me Saco Un Ojo Records. Här bjuds vi på en väl avvägd blandning av doom och döds och en stämning som känns ungefär så som jag tänker mig det är att vada genom ett mindre gästvänligt träsk. Sången har karaktären av "jag sitter rätt långt inne i en grotta och det ekar hyfsat här", på ett sätt som påminner så smått om NECROS CHRISTOS och det är ett gott betyg. Om debutdemon låter så här bra tänker jag ta ut segern i förskott redan nu för ROTHADÁS fortsatta bana.

När vi talar om Ungern är det ju obligatoriskt att även legendaren Attila Csihar får vara med på ett hörn. Året var 1987 när han klev in i bandet TORMENTOR, som formades två år tidigare av Tamás Buday och Attila Szigeti.

"Anno Domini" från 1989 inleds med ett intro som får nackhåren att krulla sig på vilken skräckfantast som helst. Om mitt minne inte sviker mig tror jag det är soundtracket till filmen Phantasm som figurerar här. När låt två - Tormentor 1 - sedan går igång så känner nog samtliga i församlingen att här är det klassikerpotential rakt av.

Mer oldschool med nästa akt som heter COFFINBORN. COFFINBORN består av trenne glada herrar med föredömliga artistnamn enligt följande: Blasphemy, Churchburner och Disguster. De har släppt prick en EP, nämligen den alldeles utomordentliga "Beneath The Cemetery" från 2014. Att lyssna på den är som att sätta sig i en tidsmaskin och åka rakt tillbaka till början av 90-talet och den stockholmska dödsmetallscenen. Fabulöst med andra ord!

Slutligen FORMORKET och fullängdaren från 2017 som bär samma namn. Det här bandet upplöstes faktiskt efter det skivsläppet efter fjorton tappra år i svartmetallens tjänst. Och jag tycker att de gör en värdig sorti med ett kargt och kyligt ljudlandskap som för tankarna till vårt grannland i väst.

Framför allt finns en platthet och avsaknad av dynamik som är i det närmsta obligatorisk när man snackar satanistisk black av den gamla skolan (tänk MAYHEM). Således fem av fem drinkparasoll till FORMORKET.

Med detta sätter jag upp fötterna på soffbordet och önskar trevlig helg.

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 40: Ungern, tolv poäng.

Martins måndagsmeck, vecka 40: Gorguts

Jag hade det stora nöjet att få hjärnan pulvriserad av GORGUTS på Copenhell 2014. I en makalös konsert för en minst sagt hängiven publik så bjöd Luc Lemay - den enda bestående medlemmen i bandet - och hans medmusikanter på en uppvisning i mäktig motvallsmusik.

2013 släppte bandet sin senaste - sista? - platta "Colored Sands"  en lika påfrestande som belönande platta. Tro mig, har ni inte lyssnat på bandet innan så har ni en vindlande och tidskrävande resa framför er :)

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 39: Hej då Close-Up Magazine

Jag antar att det var fler än jag som fick beskedet att Close-Up Magazine lägger ner när det nya numret damp ner i brevlådan i måndags. Det sista numret, skulle det visa sig.

Det är en institution som går i graven. Innan jag var prenumerant - något som jag har varit sedan minst 15 år - brukade jag gå till biblioteket och läsa tidningen. Alltid var det minst ett band som jag fick med mig från varje nummer som var värt min uppmärksamhet, ofta betydligt fler än så.

Alldeles oavsett om jag gillade bandet, eller banden som prydde omslaget, så visste jag att det ändå skulle vara kul läsning. Hur ofta har jag inte skrattat gott åt MANOWAR till exempel?

Den kulturgärning som Robban Becirovic och hans redaktion har uträttat under 28 år är monumental. Och tidningen har aldrig framstått som arrogant, trots sin avgrundsdjupa kunskap om extrem musik, utan alltid som rakt igenom genuint intresserad och nyfiken. Det har ofta känts som att få hem en tidning skriven av kompisar som är exakt lika intresserade av musik som jag själv är.

Därför är veckans fredagslista en lista som går i moll, och är späckad av musik som mer eller mindre handlar om sorg.

Tack ska ni ha Close-Up - ni kommer vara saknade.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 39: Hej då Close-Up Magazine

Suss svävar ut, vecka 39: Pharmakon

God morgon.

Så har det blivit dags för ett nytt koncept i bloggen som jag valt att kalla Suss svävar ut. Under den här etiketten tänker jag ta mig vissa konstnärliga friheter och tipsa om sådant som inte alltid platsar under epitetet metal men som är spretigt, har själ, intresserar mig och som borde synas för en större publik. Gissningsvis kommer detta till stor del handla om noise, power electronics, diverse goth-hybrider/eländes elände samt en och annan gubbe med gitarr. Vi får väl se. Det är en av de stora fördelarna med att ha en blogg, att man just får vara kreativ och involvera sig i diverse musikaliska krumsprång. 

Idag ska vi ta en titt på fantastiska PHARMAKON som är New York City-födda Margaret Chardiets noiseprojekt. Jag har länge haft ett gott öga till henne, dels på grund av att vi båda är utövande kvinnliga noisemusiker i en för övrigt mansdominerad musikgenre och dels på grund av att hon helt enkelt är en briljant musiker och konstnär. När man ser en liveupptagning med PHARMAKON är det en sublim och till stor del fysisk upplevelse men samtidigt fungerar PHARMAKONs musik riktigt bra även i inspelat format. Här bjuds vi på konstnärlig integritet, totalt mangel och en blodig hängivenhet som skiner igenom.

Jag har valt fullängdaren "Devour" som släpptes i slutet av augusti 2019 på Sacred Bones Records. För er som har koll på noise och/eller P.E. - enjoy! För er andra kan en viss öronkalibrering vara på sin plats.
Allt det bästa,


/Susanne

Suss svävar ut, vecka 39: Pharmakon