Gott folk - denna vecka tar vi oss an låtar som inte vilar på hanen när det gäller vare sig pretentioner eller annat. Låtar som kräver uthållighet och vässade öronmuskler. Låtar som inte följer schlagernormen i fråga om någonting. Ljuvligt säger jag. Kriteriet var detta: 5 låtar som var och en inte fick understiga 7 minuter i längd. Detta tema tilltalade även Alex som min själ på grund av detta får inleda veckans lista. Mycket nöje!
QUEENSRYCHE: Suite sister Mary
Det fanns en tid då bara musiken var det viktiga och inga
dokusåpebråk präglade QUEENSRYCHE. Åren 1984-1995 var de oslagbara och Suite
sister Mary tillhör gruppens allra mest episka alster.
IRON MAIDEN: Rime of the ancient mariner
1984 var det helt otänkbart med så här långa låtar,
speciellt inom Heavy Metal. Band som DEEP PURPLE och RAINBOW hade förvisso
skrivit långa låtar förut, men det var då det. 1984 fanns det inga band som skrev något som
varade en kvart, varför det till och med gjordes en stor grej av detta på
konserterna när låten skulle framföras.
MERCYFUL FATE: Satan´s fall
Gotisk. Storslagen. Ensam-i-sitt-slag. King.
BLACK SABBATH: Zero the hero
En av de mest utskällda, bortglömda och pånyttfödda
skivorna i metalhistorien är tvivelsutan BLACK SABBATHs "Born again". Jag vet
många med mig som skulle uppskatta en kort återblick till 1983 från herrarna
Iommi/Butler/Gillan på en scen någonstans. Zero the hero innehåller för övrigt
ett av Tony Iommis häftigaste riff någonsin, often imitated but never
duplicated.
VENOM: At war with Satan
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARGH!
Susanne inleder lika starkt som episkt. DISSECTIONs Thorns Of Crimson Death från magiskt förträffliga "Storm Of The Light's Bane", en av de bästa black metalskivorna överhuvudtaget. Det är kyligt, mörkt och oerhört vackert i de 8 minuter och 7 sekunder som låten börjar.
Sen, banne mig, om inte Susanne drämmer till med brasiliansk mumma. Nej, inte SEPULTURA utan KRISIUN och deras Shadows Of Betrayal. KRISIUN är ett band som man gör rätt i att kolla in om man inte redan gjort det. Det är verkligt skruvad musik, även om skivan som denna låt är tagen från visar ett band som har styrt upp den vilda färden något i alla fall, haha!
AORIAs melankoliska och alls inte oävna tonala övningar står näst på tur. Det är verkligen en väldigt vacker låt Susanne har valt - Assassination från "The Constant". Melankolin och svärtan sätter i alla fall mitt hjärta i darrning. Och det är ju inte fel emellanåt. Släck det elektriska ljuset, slut ögonen och dröm er bort under de 7 minuter och 37 sekunder låten varar.
Annat ljud i skällan - NAGLFAR och musik från deras "Téras". Det är verkligen en skiva som växer hela tiden tycker jag. The Dying Flame Of Existence är, får jag erkänna, en rätt cool låttitel. Att bandet dessutom lyckas koppla in ett slirande sväng och gung gör ju verkligen inte saken sämre. Det händer en hel del kul och för att vara black metal, gravt understatade grejer i trummorna som jag, såklart, gillar.
Sen anser Susanne att det får vara sluttramsat i fråga om låtlängd och drämmer till med listans i särklass längsta låt. 52 minuter och 3 sekunder. Jag blir nödgad att plocka fram ett kraftuttryck av stora mått för att beskriva min reaktion på längden. Är ni med? Dra på trissor! Jo, precis. MONOLITHE är ett franskt band som lirar funeral doom metal. Enligt Metal Archives sysslar Monolithe [...] with the origin of mankind. "Monolithe I" is the
foundation - the prologue - of the story and "Monolithe II", along with
the next albums will go further into this mystery. Susanne uppskattar ju, emellanåt att det liras långsamt och tungt. Jag kan gilla det ibland, och MONOLITHEs musik är, får jag erkänna, inte helt tokig.
Ja, hur i hela världen skall man kunna fortsätta efter den dräpande dängan? Ni får såklart säga emot mig men jag säger att jag helt struntar i att ens försöka och matar på med TESSERACT, ett band som jag har ett gott öga till. De har, milt uttryckt, haft en del sångare, haha! På två fullängdare och en EP har de hunnit avverka 4 sångare. Ny på positionen är Ashe O'Hara, men det är inte han som gastar på Acceptance från "One" utan det är Daniel Tompkins. Och du glade, det är ett rent nöje att lyssna på honom. Jag hade inte lyssnat på "One" på ett tag, och det var ett glatt återseende kan jag säga.
ENSLAVED gav förra året ut "RIITIIR", skivan som på allvar fick mig intresserad av bandet. Detta faktum har inte ändrats. Roots Of The Mountain är i sanning en mäktig upplevelse som håller ett fast grepp under de 9 minuter och 17 sekunder låter varar. Låten får mig att tänka på fjäll och fjordar som flödar av blod.
DEATHSPELL OMEGA är en av metalvärldens verkliga gåtor. Bandet har ingen hemsida. Det existerar knappt några bilder alls på medlemmarna. Jag har inte lyckats, trots idogt letande, hitta ett bandfoto. Musiken kan bäst beskrivas som black metal för tänkare som jag läste någonstans. Det är fullständigt hypnotiskt fascinerande musik som drabbar öronen. Chaining The Katechon är en 22 minuter och 13 sekunder lång färd in i ett musikaliskt djävulsnäste som, trots att jag lyssnat på musiken mycket, fortfarande fascinerar.
Ett rappt byte till MASTODON och deras The Last Baron från "Crack The Skye". Den skivan är verkligen ett album i ordets bästa bemärkelse. MASTODON är, som ni säkert känner till, ett band jag har ett gott öga till. Atalantakvartetten har alltid presterat musik som fängslar, i synnerhet på de album som haft en sammanhållande tematik. Osvikligt driv, udda infall, flum, galen sång, tokigt trumlir - allt fogas samman till en (oftast) sammanhängande enhet som i alla fall lämnar denne lyssnare grundligt tillfredsställd.
Sen kunde jag inte låta bli att avsluta med METALLICAs The Frayed Ends Of Sanity. "...And Justice For All" är nog den skiva som jag lyssnat mest på ur METALLICAs diskografi. Nä, jag är inte galen. Jag inser såklart att produktionen inte är mycket att hänga i granen. Men å andra sidan har bandet aldrig förknippats och kommer aldrig att förknippas med bra proddning på plattorna. Jag kan räkna upp 10 band som har bättre produktion hur enkelt som helst: OPETH, SOREPTION, AMORPHIS, BOREALIS, DECAPITATED, CLOUDSCAPE, SHADE EMPIRE, DARK TRANQUILLITY, ENTOMBED och PANTERA. Sådär. Men inget av de banden har ett dylikt fill som det Ulrich lägger in vid 4:03. Jag inser att han aldrig någonsin i hela helvetet kommer att klara av att spela det live om så man hotade att smälta ner hela hans vinylsamling, men det fillet är, i brist på bättre uttryck, oerhört bra.
/Martin
