Martins tekniska tisdagstips, vecka 34: Enfold Darkness

Gott folk!

Semestern är över, och det har - äntligen - blivit dags att köra igång de tekniska tisdagstipsen igen! Visst har ni saknat dessa under hela sommaren? Precis - tänkte väl det!

Jag inleder den här terminens tipsande med en skruvad boll. Amerikanska ENFOLD DARKNESS är ett band som det verkligen är kul att hålla koll på. Trots att bandet bara har gett ut två skivor så har dessa gett en ganska stor genklang inom underjorden. Mycket beroende på att det här bandet från den djupa södern (Nashville, Tennessee) inte är speciellt genrekonformistiska. Musiken är tydligt hemmahörande i den tekniska dödsmetallen, så det är sannerligen ingen mjuk musik, men bandet är väldigt fria med att ta in influenser från andra genrer. Det blir proggigt, black metal, och melodiska inslag - och det funkar alldeles utmärkt. Bandets senaste skiva, "Adversary Omnipotent" som kom i mitten av sommaren är en vindlande och djupt imponerande skiva som jag verkligen råder er att kolla in.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 33: Sommarsvärtan

Ohoj i stugan!

Visst är det något särskilt med sommaren ändå. Jag tänker inte främst på lättsinne och linnekläder nu, även om det också är förekommande komponenter. Nej, jag är ute efter den där svärtade känslan som sommaren också för med sig. Den oefterhärmliga lukten av tryckande dallrig högsommarvärme, bilköer som slingrar sig över ljummen asfalt, övermogen frukt, bananflugornas herre, dammiga festivalområden i obarmhärtig sol, den pikanta doften av halvrutten tång som sänker sig över badstränderna när kvällen tar vid. Hösten är klar och tydlig men sommaren är grumlets och kvalmets tid då världen ligger uppsvälld som ett kadaver i värmen, väntandes på fluglarvernas snara ankomst. Just den känslan av förruttnelse låter jag veckans fredagslista förvalta. Utan further ado kavlar vi upp ärmarna och gräver ner händerna i denna mustiga ljudmassa!

THY CATAFALQUE inleder med Éló Lény från albumet "Sgùrr". En helt fenomenal smältdegel med experimental, folk, black och något elektroniskt inslag här och var. Naturromantiskt och utflippat, samtidigt väldigt ösigt och melodiöst i sitt upplägg. Blir ni kloka på den beskrivningen? Nej, trodde inte det - den här musiken är helt enkelt svårbeskriven och samtidigt svårt bra! Jag lyfter på hatten för detta episka enmansband från Ungern (bestående av Tamás Kátai) och gör en mental note på att gå igenom karlns övriga diskografi vid tillfälle.

Vidare så till sludgeputtriga SERPENT OMEGA, hemmahörande i Stockholm. Pia Högberg gör ett mycket tjusigt jobb med det vokala i Skullwand, hon lyckas vara raspig och släpig på samma gång men utan att för den delen förlora i energi.

Det kanske inte är ett under av originalitet vi bjuds på i denna självbetitlade fullängdare men det finns ett personligt anslag och en dynamik i musiken som bådar mycket gott inför framtida släpp. SERPENT OMEGA har dessutom en sorts rå skitighet som liksom inpregnerar öronen på ett högst sympatiskt sätt.

DAWN OF DISEASE härnäst och en form av köttig krigs-dödsmetall i låten Akephalos. Mid-tempo-melodiskt, halvhårt och hyfsat agressivt till sin natur. Vissa blinkningar till AT THE GATES, på det bra sättet, med andra ord. Det är knappast någon hemlighet att undertecknad föredrar Stockholmsscenen framför Göteborgsditot om vi snackar dödsmetall från -90-talet men det här stryker mig ändå riktigt medhårs.

DAWN OF DISEASE var aktiva mellan 2003 och 2007 och tog sedan en paus fram till 2009 och tröskar på än till denna dag, signade på Napalm Records.

WITCH VOMIT från staterna sparkar loss som nummer fyra i listan. Häxkräks, vilket strålande namn det är! Man blir glad redan vid första anblicken. Doomed in the Realm of the Dead är en härlig döds-dänga från Ep:n "Poisoned Blood" som släpptes i juni.

Som låttextinspiration listar WITCH VOMIT de klassiska ämnena darkness, necrophilia, depression och death, vilket ju tyder på god musikalfilosofisk kompetens. Till bandmedlemmar T.T., V.V. och Jason säger jag tumme upp!

Slutet är nära, DEAD CONGREGATION får den äran att vägleda oss genom processen med Only Ashes Remain. Vilket jävla kraftprov till låt alltså! Drygt fem minuter blastbeats, nedstämda gitarrer, onda gutturala growlutsöndringar, ett tempo som går i ömsom headbang och ömsom slow motion, solon som känns relevanta för ljudbilden och inte är fillers, ja ta mig tusan om inte hela metalkvoten fylls på en och samma gång. Med denna magnifika uppvisning i död och förruttnelse tager vi helg mina vänner!

På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 33: Sommarsvärtan

Fredagslistan 2017, vecka 32: 1980

Gott folk!

Ni vet ju att jag är svårt förtjust i att göra fredagslistor efter årtal. Nu när jag nästan är klar med 1990-talet, så tänkte jag att jag ska tjuvstarta med ett årtionde som väldigt många har ett förhållande till, nämligen 1980-talet. Jag vet med mig att ni kommer känna igen kanske alla band som dyker upp i den här veckans fredagslista, men då de här skivorna släpptes så undrar jag om någon trodde att banden i fråga skulle vara household-names, eller ens vara igång.

Vi kör!

Den 14:e januari släpper RUSH "Permanent Waves" som är en av de mest lättillgängliga skivorna i bandets diskografi. Efter de rent monumentala 70-talsskivorna så kände kanske bandet ett behov att inte skriva lika pretentiös musik. Bandets 1980-tal blev både mer lättlyssnat och mer experimentellt. Syntharna gjorde sitt uttryck mer påtagligt i bandets tonkonst under den senare hälften av årtiondet, men det märks inte speciellt mycket på "Permanent Waves". Vad som dock märks är att låtskriveriet fortsatte att ligga på en vansinnigt hög nivå. Det finns många låtar på den här skivan som ofta dök upp i bandets setlistor. Jag har valt The Spirit Of Radio då jag helt enkelt är extremt svag för den låten.

Ozzy Osbourne hoppar av BLACK SABBATH och släpper den 20:e september "Blizzard Of Ozz". Därmed inleds en ganska så framgångsrik solokarriär för den här minst sagt allenstädes närvarande sångaren. Det är ju ganska svårt att vara intresserad av hårdrock och inte stöta på Osbournes namn. Jag har alltid fascinerats av att trots att Ozzy aldrig har varit en speciellt bra sångare, så har han fortsatt att på skiva efter skiva lyckats nå fler lyssnare. Det är precis som om han är en konstant nod inom scenen. Vad som nu kommer hända med hans karriär efter det att BLACK SABBATH har lagt ner återstår att se. 1980 tror jag knappast att Ozzy hade några andra tankar i huvudet än att spela musik och knarka. Bägge delarna gjorde han med frenesi. "Blizzard Of Ozz" är en trevlig skiva som har ett helt gäng fina låtar.

Om det fanns ett band som den stora majoriteten av hårdrockare kan hävda att de har ett förhållande till så är det nog MOTÖRHEAD. Bandets konstant Lemmy hade en förmåga att locka folk till att kolla in detta skränande och oftast gravt påverkade band redan från debuten 1977. "Ace Of Spades" är skivan som kom i november 1980, och den kan med fog anses vara bandet mest klassiska. I vilket fall så är skivan fylld med låtar som hade fasta platser i bandet setlistor under åren. Jag pratar då om The Chase Is Better Than The Catch, Live to Win, Ace Of Spades, (We Are) The Roadcrew och Shoot You In The Back som jag valt från skivan. Jag är inget hardcorefan av MOTÖRHEAD, men jag är glad att ha fått se bandet innan Lemmy blev riktigt sjuk.

Den 14:e april 1980 släpper IRON MAIDEN sitt debutalbum. Redan vid den här tidpunkten är så mycket av det som blivit MAIDENs signum på plats. Eddie på omslaget, ljudbilden, de långa episka låtarna. Det enda som skiljer sig från bandet idag är att Dickinson, McBrain och Gers inte är med i bandet. Det är egentligen helt stört hur bandet lyckades med att hitta en formula som funkade redan från början. På den här skivan är MAIDEN kanske lite stökigare - mycket beroende på sångaren Paul Di'Annos stil - och att Clive Burr formligen bländar med sitt väldigt fina och svängiga trumspel. Men annars känns bandet extremt "färdigt". Jag återkommer gärna till den här skivan som har en hel bunt väldigt fina låtar. De är till och med så imponerande att jag kan ha överseende med Att Di'Anno är en halvkackig sångare. Men nu kanske jag svär i kyrkan.

Ozzys avhopp från BLACK SABBATH ledde till att sångarpositionen fylldes av legendariske Ronnie James Dio. Dios röst och resterande bandets låtskrivarsnille blev, om uttrycket tillåts, en match made i heaven. "Heaven And Hell" släpptes den 25:e april 1980 och skivan står sig fortfarande stark i den minst sagt matiga diskografin som bandet släppte ifrån sig under sin långa och nästan alltid intressanta karriär. När jag såg bandet på SRF 2007 - då under namnen HEAVEN & HELL, trots att alla visste att det var BLACK SABBATH - så var setlisten strösslad med låtar från skivan. Och trots att Dio var 65 år gammal så kan jag lugnt säga att han sjöng brallorna av varenda jäkla sångare på den festivalen. Ett glatt minne minst sagt.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 32: 1980

Fredagslistan 2017, vecka 31: Rens var det här!

Välkomna, fredagsvänner!

Som ni ser har bloggen fått en rejäl ansiktslyftning, hoppas ni ska gilla det!
Men nu, till saken.

Sedan jag tog mitt pick och pack och flyttade söderut för ungefär femton år sedan har min vokabulär utökats en smula. Det finns en del ord och begrepp i skånska språket som jag fortfarande ställer mig frågande inför, exempelvis varför fralla kallas bulle, skinkor benämns som ballar, disktrasa heter lase. Obegripligt. Men det finns också många lysande genidrag i den här dialekten. Asa, räligt och mög är några favoriter. Och så det mest strålande begrepp av dem alla - ÅLARENS!

Ålarens är (förutom att vara resterna efter en urtagen ål) ett kraftuttryck av rang som man tar till för att riktigt ingående beskriva hur ofattbart korkad någon väl vald person är. En tvättäkta imbecill och amöba till person = ett ålarens. Ja, ni fattar.

Av ordet ålarens kan vi utvinna själva essensen för bra metal, nämligen rens. Temat för dagens fredagslista är kort och gott detta och vi sparkar igång direkt!


JUSTICE FOR THE DAMNED går hårt ut med en trivsam dänga under den hyfsat nedriga titeln No Flowers On Your Grave.

Här har vi att göra med ett ursinnigt rens från Australien i dödsmetalltappning med tjusiga tempväxlingar som kontrast till det snabba anslaget som helt enkelt sitter som en smäck. Första fullängdaren är detta, vid namn "Dragged Through The Dirt". Må det komma många fler.

Så till ett lite mer malande och illasinnat rens, nämligen PHRENELITH - bördiga från Danmark, spelandes en mycket gedigen dödsmetall. Tremolo-slingorna står som spön i backen, det dyrkas Satan, det går fort men långsamt, loggan är bland det spretigaste jag vilat korpgluggarna på, det är bara rakt av så jävla sjovt. Jag kan för mitt liv inte begripa varför jag inte lyssnat på det här innan. Sju av sju pentagram!

REBEL SOULS glider in som nummer tre i listan och kör ett lite mer traditionellt galopp-stomp-rens åt det svärtade hållet. Snygga riff, furiösa trummor och en och annan blinkning åt DISMEMBER-hållet.

Jag är fullgott nöjd med Descent från "The Forces Of Darkness", det lökiga skivomslaget till trots.

Nästa alster är signerat NECROWRETCH och har en skön blackkänsla. Häxvrål, blastbeats, prat om förbannelser och blasfemi. En basist som heter Vlad. Ja, ni förstår ju åt vilket håll detta leder - mot en solklar promenadseger. Heja Season Of Mist, heja den franska scenen! 

ARTIFICIAL BRAIN får avsluta med teknisk döds och tematik som sniffar på ämnen såsom science fiction och universums oändlighet.

Vi drar med detta ner tempot och låter det mer eftertänksamma renset komma till sin rätt i Absorbing Black Ignition. Det här gänget är hyfsat organiskt till sin ljudbild med tanke på den ofta kliniskt klingande genren. Trivsamt!



Med detta tillönskas en god helg!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 31: Rens var det här!

Fredagslistan 2017, vecka 30: 5 riktigt bra grindcoreband

Gott folk!

Den här veckan tar jag bort alla säkerhetsspärrar och vräker på med en fredagslista helt ägnad åt subgenren grindcore. Det här är en subgenre som inte alla kan med, men i sann upplysningsanda så vill jag lyfta fram fem föredömliga exempel på band som verkligen sticker ut från mängden och som genom sina karriärer har slagit världen med häpnad. Välkomna till musiken som får det mesta att framstå som mainstream.

Vi kör!

Det känns ofrånkomligt att inte starta veckans lista med NASUM. Detta band rankas som ett av de absolut bästa inom genren, med rätta. Faktum är att jag tycker att NASUM de facto är världens bästa grindcoreband. Det tragiska slut som bandet fick med sångaren/gitarristen Mieszko Talarczyks död i tsunamikatastrofen i Thailand 2004 gjorde att jag trodde att jag aldrig skulle få se bandet live. Men 2012 gjorde bandet en avslutande turné med Keijo Niinimaa från ROTTEN SOUND på sång. Och gosse - den svängen gick inte av för hackor! Bandets diskografi är högoktanig, men jag har alltid gillat "Shift" aningens mer än de andra skivorna. Den är ett triumftåg från första till sista ton.

Finska ROTTEN SOUND har alltid utmärkts av att varenda skiva bandet gett ut har varit bra. Det kan skilja lite i nyanser och tilltal, men du känner med hela kroppen att det här bandet verkligen kan sitt hantverk. 2011 släppte bandet "Cursed" som var så pass bra att den hamnade högst upp på min personliga årsbästalista för det året. 16 låtar av häpnadsväckande kvalitet kommer att möta era trumhinnor med förkrossande tonalitet.

Det är både ofrånkomligt och roligt att kunna ha med NAPALM DEATH i den här listan. Ofrånkomligt då detta är bandet som i stort sett grundade grindcore som genre, och roligt då grindcore mer än någon annan genre är så osäker att det inte går att säga att ett band kommer bestå för evig tid. Att NAPALM DEATH bara har blivit bättre med åren gör det också självklart oerhört kul att ha med dem i listan - och i världen. Jag har valt "Time Waits For No Slave" från 2009 då den skivan är lite av en favorit i bandets diskografi.

Från Schweiz kommer MUMAKIL som, om ni känner till Tolkiens Sagan om Ringen, har tagit sitt namn från de där stora stridslystna elefanterna som dyker upp i slaget om Minas Tirith. Bara där så kände jag att det här är ju ett band att kolla in. MUMAKIL lirar en grovt köttig version av grindcore som jag verkligen uppskattar. Det är vredgat till max, men inte helt utan finess. 2009 släppte bandet en skiva, "Behold The Failure" som knäcker det mesta inom genren.

Jag avslutar listan med WORMROT från Singapore. Att lira grindcore i Singapore kräver sin hängivenhet. Singapore, med sina fina världsledande skolor, höga medelinkomst, och skinande rena gator - är inte direkt den grogrund som man förknippar med en så pass politisk genre som grindcore. Men WORMROT har inte bara imponerat på sitt närområde - det här bandet har övertygat även i stora delar av världen med sin stökiga grind som tydligt har inspirerats av NAPALM DEATH utan att vara härmapor. 2011 släppte bandet "Dirge" som är en härligt slirig och stökig skiva.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 30: 5 riktigt bra grindcoreband

Fredagslistan 2017, vecka 29: Sväng

Ave Godmorgon fredagsvänner!

Dagens lista är tänkt att på ett förtjänstfullt sätt gunga in er i skön fredagsstämning. Res er upp från arbetsstolar och soffhörn, stretcha och tänj på slumpmässigt utvalda kroppsdelar och inta lämplig position för nu blir det sväng och smådans till följande:

  

ORANSSI PAZUZU får den äran att inleda. Pazuzu är namnet på en demon från Babylonien och oranssi är finska för orange. Vi har alltså att göra med ett demoniskt sväng redan från start! "Valonielu" är den tredje fullängdaren från bandet och här återfinns bland annat  Tyhjä Temppeli. Det är en rakt av fantastisk låt med psykadeliska ansatser, helvetiskt gung och melodislingor som för evigt etsar sig fast i hjärnans vindlingar. Väsig svartmetallsång som grädden på moset.  

 

Level up i ös och röj-faktor nu och bandet med det piffiga namnet GOATWHORE. Jag har valt låten Mankind Will Have No Mercy men hela plattan vid namn "Vengeful Ascension" är lika bra. Detta är obligatorisk lyssning för alla som har någon sorts kärlek i sitt hjärta för bra döds/black. 

Det är ett välgjort hantverk låtmässigt men det jag tycker sticker ut mest i Mankind Will Have No Mercy är sånginsatsen. Här snackar vi growl som uttrycker en nihilism av sorten "Hörrödu, mänskligheten, vänligen packa ihop dina pinaler och utgå." Guldstjärna i kanten!

BEASTMAKER kvalar in på tredje plats med låten Evil One. Med detta alster drar vi ner tempot några pinnhål och lyssnar till genren Doom Så Det Heter Duga. Knarksläpig sång, fläskiga riff och ett mastigt ljudlandskap som ger känslan av att en liten ondska lurar i närheten.

Addera till den ekvationen garagesmutsighet och en doft av ALICE IN CHAINS. Lyssna sedan och försök att inte bara älska BEASTMAKER, det är i princip omöjligt vill jag hävda.

Sedan händer något som näst intill aldrig händer, metallbibliotekarie Johansson fastnar för ett alster inom genren power metal. Herreminje! Kors i taket! Ta i trä! Sju varv baklänges runt en brunn, etc. Bandet från Vancouver som lystrar till namnet UNLEASH THE ARCHERS lät fasligt bekanta när jag spårade upp dem och jag är nästan helt hundra på att det är Martin som först nämnt dessa pärlor för mig. Jag tackar och bockar och lyfter min hatt för tipset!

The Matriarch är en låt som dels har en mycket strålande titel och dels är det svängigaste jag hört på mycket länge. Power metal som känns gedigen, angelägen och otramsig, jag trodde aldrig denna dag skulle komma. Kanada kan!



Som avslutning - en riktig stänkare! ARCHSPIRE är ett band som förekommit tidigare i bloggen och som spelar brallorna av vem som helst inom teknisk döds. Involutary Doppelgänger (Dubbelgång med tvång!) är ett svinhårt smakprov på kommande skivan "Relentless Mutation" som släpps 22/9 på Season of Mist. Det går väldigt väldigt fort men i och med att ljudet är såpass rent och snyggt hörs exakt varenda liten detalj i låten men det blir för den sakens skull inte tråkigt och kliniskt utan bara ruskigt bra. Löjligt bra rent av. Tårna rullar ihop sig av förtjusning, så bra är det faktiskt!

Lyssna och njut, paddla med fötterna och pricka in september i kalendern.

Med detta tar vi helg!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 29: Sväng

Fredagslistan 2017, vecka 28: Glada låtar!

Gott folk!

Jag hoppas att ni har trivsel utav bara helvete i era liv. För egen del så har jag sedan 2 veckor tillbaka semester, och det här är - rätt antaget - en av de där förskrivna fredagslistorna som jag tror att alla bloggare över hela världen är glada för att skriva. Det betyder nämligen att du ligger bra till rent skrivmässigt, och i mitt fall att jag kan ägna min semester helt och hållet åt min familj.

Temat för veckan är glada låtar. Alltså som i låtar som får mig på gott humör och med stor sannolikhet vilja dricka öl. Tänkte att det kunde vara lämpligt med en sån lista, haha!

Vi kör!

Jag öppnar på ett högst rimligt sätt med en powermetallåt från UNISONIC vilket är ett band med Kai Hansen och Michael Kiske som jag tänker att ganska många känner igen från tidigare upplagor av HELLOWEEN. Detta är verkligen medryckande musik som sannerligen håller sin plats med den äran bland all den powermetal som framför allt Tyskland har gett oss. Om det är svårt att inte stampa takten? Ja, avgör själva. Själv korkar jag upp en back Einbecker Urbock och säger prost Leute!

Min kärlek till SOILWORK är cementerad sedan väldigt många år. Jag upptäckte bandet med "Stabbing the Drama" som kom 2005, och föll som en yxad fura för Distance på den skivan. Jösses vilken refräng! Numera åker skivan inte på lika ofta, men den väcker alltid samma fina och glada känsla när den väl gör det. Som inför den här listan exempelvis! SOILWORK var på den här tiden fortfarande befolkat av Peter Wichers och Ola Flink och Dirk Verbeuren hade nyligen kommit med som fast medlem. Ja, ni fattar att jag blir lite lätt nostalgisk!

Listans tramsigaste och mest omogna låt är med lätthet Son Of A Bitch från "Breaker" som ACCEPT släppte 1985. 1985 var jag 9 år gammal, och jag tror att jag hörde den här låten kanske året efter. Jag förstod att det som Udo sjöng kanske inte direkt var lämpligt att fråga föräldrarna om vad det betydde. Men mest trodde jag att det fejkade spyljudet skulle vara det som möjligtvis skulle uppröra samtiden. Själv tyckte jag att det var en hysteriskt rolig låt som jag fortfarande har extremt roligt med när jag lyssnar på den. ACCEPT har ju en hel driva av musik som är mer seriös, bättre och ballare än just Son Of A Bitch. För mig kommer den förmodligen alltid att vara låten som drar fram min inre 10-åring.

1990 släpper IRON MAIDEN "No Prayer For The Dying" med den häpnadsväckande framgångsrika låten Bring Your Daughter To The Slaughter som tar sig hela vägen till plats ett på englandslistan. Bandet var storligen förvånat, då de mer eller mindre betraktade låten som en charmig bagatell. Innan låten kom med på skivan så hade Dickinson spelat in en annan version av låten tillsammans med Jannick Gers (innan han kom med i Maiden) till filmen Terror på Elm Street 5. Jag har alltid tyckt att "No Prayer For The Dying" är en undervärderad skiva i bandets diskografi, och även om den inte når upp till de skivor som betraktas som klassiska så ligger MAIDEN alltid på en hantverksmässig hög nivå.

Jag avslutar med en nävarna i luften låt från COHEED AND CAMBRIA. Det är ett band som jag tappar, men återkommer till med oregelbundna intervall. Som de flesta så uppskattar jag bandets "Good Apollo..."-skiva som är en mörk och mustig historia. Bandet senaste skiva "The Color Before The Sun" är en vida ljusare skiva med en episkt smittande öppningslåt i Island. Den har en förträffligt driv och jag blir alltid helt till mig när jag lyssnar på låten.
/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 28: Glada låtar!