Fredagslistan 2019, vecka 33: Once more into the breach, dear friends!

Gott folk!

Tillbaka på lönearbetet sedan i måndags, och det har ju inneburit en omställning från sovmorgnar till att gå upp i en helt orimligt tidig morgonstund. Tur då att jobbet i sig är så kul att det är värt det. Det har inte blivit något speciellt strukturerat lyssnande den här veckan, med undantag för rimliga mängder London Grammar som är min go to läsningsmusik utanför metallen. Därför så blir det en ganska orimlig lista om ni letar efter teman. Men hittar ni något så hojta!

Vi kör!

Ytterligare ett band från det underbara Kanada, landet som har begåvat oss med så mycket musikalisk mumma att det är rent löjligt. WORMWITCH har med Disciple Of The Serpent Star gjort en låt som kan vara den mest episkt svängiga låten som öppnat en fredagslista på bra länge. Den riffmonsunen som drar in i den här låten alltså!

Atmosfärisk black metal från ASHBRINGER. Detta Minneapolisbördiga band är en ny bekantskap för mig. Jag gillar ju atmosfärisk musik, och det här bandet kommer med skäppan full av denna. Lite stökigt proggigt med lo-fi produktion så jag kan förstå om detta inte är allas kopp, men jag gillar det skarpt.

BORKNAGAR kommer med nytt snart. Och då vet ni ju att de kommer med i minst en fredagslista. Norrmännens episka progressivitet är jag oerhört svag för. The Fire That Burns är ju inte den mest geniala titeln på en låt, men innehållet väger mer än väl upp för lökigheten. Jag får såklart känslan av att sväva fram över fjordarna när jag lyssnar på detta, och det är ju inte dåligt.

Ok, nu åker handskarna av och storsläggan kommer fram. SAOR, som betyder "fri" och "obunden" på gäliska, är inte för de av er som inte gillar storvulenhet. Detta enmansprojekt handlar om att verkligen ösa på av allt. Och det med ett mycket fint och verkligt känslomättat resultat. Jag är helt till mig över att ha upptäckt SAOR. Och då ska ni veta att jag inte är speciellt förtjust i folkinslag i metal. Men detta funkar alldeles ypperligt.

Efter CLUTCHs skrattretande upplyftande lektion till konsert på Copenhell, ja, då fattar ni att jag har återkommit löjligt ofta till dem under resten av sommaren. Plus att jag tänkte att jag ville avsluta med en låt som är betydligt mer durartad än den övriga listan. Så därför får ni In Walks Barbarella från senaste plattan. Bara för att den får mig på så satans bra humör. Jag vill dricka öl, och allt det där övriga som sådan här musik brukar få mig att vilja, haha!

God helg, kosmonauter!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 33: Once more into the breach, dear friends!

Fredagslistan 2019, vecka 32: Häxor och Tyskland

Aloha!

Dagens lista tar sig an tematiken Tyskland och häxor och tyska häxor och black metal. Herregud vad bra! Innan vi kör igång ska jag förtälja att listan är lång och massiv eftersom låtarna inte lagts upp en och en på youtube utan som hela album. Därav har jag heller inte gått in i detalj och valt ut en låt per skiva utan ni får helt enkelt hela rasket med hull och hår. Håll en vuxen hårt i handen nu så börjar vi.

TREST är först ut med den föredömliga fullängdaren "Ordalium", släppt tredje juli detta år på Caligari Records. Det fina i kråksången är inte bara den råa black metal som spelas utan också tematiken i stort. TREST har nämligen totalt snöat in på häxor, häxprocesser samt Malleus Maleficarum (Häxhammaren) som är instruktionsboken 1A när det kommer till att jaga häxor.

"Ordalium" är en kassett och eftersom sådana har prick två sidor har jag valt den ena - Ordeal Version. Den andra heter Pyre Version och är lika bra den. Guldstjärna för tjusig William S Burroughs-sampling i början.

Kanadensiska enmansbandet WITCHES HEX spelar något som i min mening är ovanligt att lyckas bra med - rå black metal och noise i rimlig förening. "Rituals Under The Red Moon" heter demon som såg dagens ljus i maj och här pratar vi kakburksljud grand deluxe. Rått och raspigt direkt från replokalen mot en bra fondvägg av statiskt brus. Det här är inte musik för alla men för några av oss sitter det som en smäck i hörselgången. Sedan ska medges att jag inte alltid är en vän av lo-fi när det kommer till produktion men här funkar det utmärkt.

Efter den här prövningen får vi tvätta öronen med lite grindcore/döds för att komma i fas. VOMIT SPELL från Tyskland spelar just detta och med den äran. Arvet från NIHILIST hörs tydligt på demon som släpptes i år och för oss bakåtsträvare som dyrkar tidigt nittiotal mer än något annat är det förstås mumma.

Väldigt snyggt omslag också med någon sorts nomader i ökenlandskap. Fem av fem solstolar till VOMIT SPELL.

NAXEN härnäst, tysk black metal som står som spön i backen och med bandmedlemmar som enbart lystrar till initialer; SP, FT, LN och FD. Om jag får gissa så kan de ett och annat om både corpse paint och luvtröjor. Kanske har de också hört en och annan MGLA-skiva men ändå inte låtit det påverka sitt musicerande till den grad att deras eget inte låter just eget.


Avslutningsvis en riktig häxsmocka från KRŸS. Totalt vräkigt, kväkigt och slängigt är det när dessa Baden-Württembergare kastar loss på demon "Hexen" från 2017. Det är svårt att sluta lyssna på den här välavvägda anrättningen som rakt igenom låter som en häxsabbat. Själv tänker jag låta den gå varm minst hela helgen.

Adios så länge och på återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 32: Häxor och Tyskland

Fredagslistan 2019, vecka 31: It's the 1980s baby!

Gott folk!

Jag tänkte att vi skulle gotta ner oss i ett årtionde som jag vet att många håller kärt, 1980-talet. Detta årtionde med sitt extra allt vad gäller det mesta är ett årtionde som formade mitt eget musiklyssnande i väldigt stor utsträckning. De band jag upptäckte då är band som jag fortfarande lyssnar ofta på, och som jag ser som medskapare i min egna musikaliska identitet i väldigt hög utsträckning: IRON MAIDEN, METALLICA, SLAYER, MEGADETH, HELLOWEEN för att nämna några. Nu tänker ni kanske, blir det bara gammal skåpmat? Nä, det blir inget gammalt alls då samtliga band som figurerar i veckans fredagslista har skapat sin musik på 2010-talet. Det ni!

Vi kör - into the faaaaayah!

Detta helt magiska band från Stockholm har bara en platta under bältet, men vilken platta! "Legion Of The Night" kom 2016 och fullkomligen ångar 80-tal med tydliga hintar av både IRON MAIDEN och METALLICA i början av dessa bands karriärer. Med himlasvävande sång, tydlig fokus på gitarrarbetet, och en produktion som både känns fräsch och retro vinner det här bandet  över mig direkt.

Nu blir det pisk och flagellation! Från Louisville, Kentucky kommer SAVAGE MASTER och de älskar verkligen sitt 1980-tal. Bara introt av With Whips and Chains får mig att tänka IRON MAIDEN och METALLICA igen! Detta är helt oemotståndligt om ni frågar mig. Med Stacey Peak på sång lyfter detta band som gärna skriver texter om lust, döden och ondska till rent diaboliska höjder.

Nu blir det åka av med PORTRAIT från Kristianstad. Ni känner säkert igen bandet sedan innan, men jag kan bara inte låta bli att ta med dem då varenda skiva bandet gjort är bra. "Burn The World" visar upp ett band som verkligen dyrkar sitt JUDAS PRIEST, men också gillar sitt dubbeltramp, och då är det svårt att trampa i klaveret. Det är fullt ställ från början till slut i titellåten. Hail Satan, helt enkelt!

Hail Kanada! Vilka geniband det landet har frambringat. Nu kan ni lägga till GATEKEEPER till listan, om ni gillar episk heavy metal det vill säga. Och då menar jag inte MANOWAR. När jag lyssnar på Grey Maiden är det i det närmaste omöjligt att höra att låten är från i år. Men så är det, och jag bara varnar er - det är extremt lätt att hänfalla i upprepande lyssnande på den låten.

Från Finland, detta magiska och högt förträffliga land, kommer LORD FIST och de gillar att skriva om magi, svärd, heavy metal och sägner. Ta mina pengar säger jag då detta gäng verkligen levererar valuta för pengarna. Det är stört omöjligt att inte stampa takten och headbanga till detta band.

SEVEN SISTERS tar sitt namn från ett område i norra London, och här blir det svinsnygga harmonier, sväng, tyngd och hög kvalitet rakt igenom. Gitarrspelet andas, såklart, IRON MAIDEN men SEVEN SISTERS känns verkligen inte mossiga, utan lyckas sannerligen få sin tidstypiska heavy metal att kännas fräsch som satan. Jag blev helt beroende av deras skiva "The Cauldron and the Cross" i början av veckan då varenda beståndsdel känns genomarbetad.



/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 31: It's the 1980s baby!

Fredagslistan 2019, vecka 30: Favorit i repris - Island

Morsning! I och med att det är både semester och trettio grader varmt tänker jag denna fredag att vi behöver kyla ned oss med lite karg och sval musik från Islands ljuva breddgrader. Därav håller jag denna fredag favorit i repris med en av våra mer legendariska listor; Islands briljanta karghet från 2018. Enjoy!

---


Kära fredagskamrater!

Idag tänker jag botanisera i den karga flora som utgör Islands mer extrema musikområden, nämligen black metalscen. Här finns det mycket fina akter att upptäcka, själv har jag lallat runt som en flinande fåne på arbetsrummet hela veckan i pur lycka över att ha plöjt igenom så många hektar fantastisk metal. Spetsa öronen nu så kör vi.

ZHRINE släppte sin första fullängdare ”Unortheta” 2016 och det gjorde de alldeles rätt i för maken till kombination av dissonansdoom och snåriga melodislingor har sällan skådats. Det är fantastiskt kraftfullt och rasande.

Gillar man ULCERATE och DEATHSPELL OMEGA, och det gör man ju självfallet, så faller också ZHRINE en på läppen. Jag har valt Spewing Gloom till dagens första låt ut för att den är ett skolexempel på hur bra det kan bli när ett band till fullo bemästrar både tempoväxlingar och en allmänt motvalls livsinställning.

ALMYRKVI härnäst som även de härstammar från Reykjavík. Här blir det mer rymd och luft i musiken men rensången till trots bjuds även på ett murket elände, den här gången ur den mer uppgivna snarare än raseribetonade skolan. Det är stämningsfull och skör musik vi bjuds på i Vaporous Flame samt en stor portion av emotionellt growl som ledstjärna. ALMYRKVI är ett ledset band helt enkelt, det råder det inga tvivel om. 

MISÞYRMING är det isländska ordet för att bli kasst behandlad och man kan ju nästan gissa sig till att det finns ett visst mått av erfarenhet i ämnet när man lyssnar på Hof. Hof är nämligen förutom att vara namnet på en ganska rimlig öl en alldeles fantastisk låt som är bandets bidrag på spliten med landsmännen SINMARA. De är för övrigt också är väl värda en genomlyssning. Men åter till MISÞYRMING, det finns en magnifik kyla här och ett episkt melodiskt riffarbete. Lägg till det lite rituella trummor och ett och annat skärande skrik med SILENCER-vibbar för extra njutbarhet.

NAÐRA är ett sidoprojekt till MISÞYRMING men har en ljudbild som är snäppet varmare än föregående akt och en tydlighet i produktionen som verkligen lyfter fram varje instrument. Det är samtidigt rått och har en omistlig old school-känsla. Bara plus säger jag. Låt fyra blir således Sár från fullängdaren som släpptes 2016 -  ”Allir Vegir Til Glötunar” (alla vägar bär inte till Rom utan till Glötunar?)


Som sista band ut har jag valt WORMLUST. Att lyssna på WORMLUST för första gången är att bli överraskad, manglad, förvånad och glad. Det här är experimentellt och snårigt men samtidigt otroligt bra och framför allt nyskapande. I mixern har lagts en matta av atmosfärisk black, lite pigsqueels, ett par grabbnävar skumma tempoväxlingar och allmänt kaos och detta blir i slutänden till en alldeles fulländad puré av krossande undergrounds-black. Sex Augu, Tolf Stjornur är en prick tio minuter lång episk och grym resa i alldeles fantastiska jaktmarker. Bara att ge sig hän!

Med detta tager vi en välförtjänt helg. På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 15: Islands briljanta karghet

Fredagslistan 2019, vecka 29: Current state of affairs

Gott folk!

Det blir en ganska spretig lista denna vecka. Jag har mest lyssnat planlöst på nyare musik, och från en hel massa olika subgenrer så att hävda att alla kommer att hitta minst en låt att spinna vidare på är ingen överdrift.

Vi kör!

Första smakprovet från OPETHs kommande "In Cauda Veneum" som bjuder på både engelska och svenska versioner av samma låt kom ju i förra veckan, tror jag. Heart In Hand/Handen vet vad hjärtat gör låter ju typiskt OPETH, och det är ju alltid trevligt även om jag hoppas att det kommer finnas lite mer utmanande musik än detta. Jag vill gärna att det ska ta lite möda att uppleva ett album från OPETH.

Mycket mer möda kan jag garanterat lova när DISENTOMB dukar upp till en meckig dödsfest som heter duga. Det är inte lika jobbigt att lyssna på som exempelvis ULCERATE, men inte långt därifrån. Jag har tillbringat försvarlig tid med "The Decaying Light" under veckan, och upptäcker ständigt nya detaljer i detta mästerliga rens.

Ni fattar att nu blir det 1980-tal så det bara stänker om det, eller hur? RIOT CITY älskar verkligen sitt IRON MAIDEN, ACCEPT, och JUDAS PRIEST och de gör det utan att be om ursäkt alls. Och varför skulle de? Detta är totalt underbart och gör att jag vill dricka öl, yla med och luftgitarrspela!

"Planetary Clairvoyance". Lägg den titeln på minnet. Detta kan vara den bästa dödsmetallplattan ni kommer höra i år. TOMB MOLD får mig att minnas varför jag verkligen älskar death metal. Detta är rakt igenom en murkenhetens fest för öronen. Med osviklig ackuratess ser det här kanadensiska bandet till att även den mest kräsne death metallyssnare kommer att vilja röja undan möblemanget och mosha.

Kolla in det omslaget! Efter all hetsig musik i veckans lista så tänkte jag avrunda med en fin, vemodig och sorgsen låt från DEAD TO A DYING WORLDs senaste platta "Elegy". En låt som Syzgy gör att jag vill ta och krypa upp i soffan, sluta ögonen och bara andas. Oerhört vacker.

/Martin


Fredagslistan 2019, vecka 29: Current state of affairs

Fredagslistan 2019, vecka 28: Ålarens

Goddagens!

Jag blev inspirerad av Martins ystra sommarlista förra veckan och tänkte fortsätta på det feelgoodaspirerande spåret även idag. Idel muntrationer ur kategorin hopp och studs-döds således. Vi kör!

Först ut är veteranerna TERRORIZER och virvelvinden till låt Turbulence från fullängdaren "Caustic Attack" som släpptes förra året. När sångaren Sam Molina tar i ända från tårna och vrålar just TÖÖR-BJU-LÄÄNS känner man att här gränsar det allt till modern nackhårsresar-klassiker. Fem av fem solstolar!

En ny bekantskap sedan med THE SPIRIT från tyska Saarbrücken. "Sounds From The Vortex" är deras första fullängdare och från den har jag valt The Clouds Of Damnation som har lika delar rens och melodislingor. Framför allt är det här döds som känns som att dyka rakt ner i 90-talsbassängens djupa ände, med andra ord mycket bra.

Bidrag numro tre står LIK för med sin Celebration Of The Twisted. Här kommer ett skepp lastat med mycket habil Stockholmsdöds och det är ju som vi vet den allra bästa sortens. Inga krusiduller, bara fulla muggar med rens.

Sedan ett band som jag alltid varit svag för, inte minst på grund av det gedigna riffarbetet, hastigheten och det obönhörliga manglet; THE CROWN. På nya fullängdaren "Cobra Speed Venom" (från förra året) går de fram som ett veritabelt djävla blitzkrieg och är så sinnessjukt bra på det de gör att jag redan har spelat sönder titelspåret. Och det tänker jag banne mig fortsätta göra hela resten av denna sommar. Tack Trollhättan för THE CROWN!

ORIGIN då avslutningsvis och följaktligen mer tekniskt meckiga tongångar med Mind Asylum. Förutom att bjussa på förstklassigt rens och karaktäristiskt väsgrowl har ORIGIN också haft den mycket goda smaken att ta med den mäktiga örnnebulosan på omslaget till sin "Abiogenesis". Bra där!

Med detta tager vi helg och jag återgår högaktningsfullt till semesterkaffet.

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 28: Ålarens

Fredagslistan 2019, vecka 27: Summer motherfuckers!

Gott folk!

Jag är inne på min andra semestervecka från lönearbete, och ni kan ju tänka er att vilopulsen är mer eller mindre jämn, förutom när jag ska stoja med barnen. Jag njuter helt enkelt av att bara vara ledig, och kunna göra i stort sett vad jag vill. Vilket i stort sett brukar innebära att jag gör vad barnen vill, haha! I vilket fall - veckans lista är en ihopsamling av låtar som har den där fina somriga känslan som en kan behöva ha stundtals, framför allt som idag då regnet vräker ner i Helsingborg. Är ni beredda?

Vi kör!

Norska SPIDERGAWD vet ni ju med er sedan innan att jag verkligen gillar. Det här bandet har ett sådant helvetiskt härligt sväng att jag blir glad bara vid själva tanken på bandet. Is This Love? är en gammal favorit från bandets fjärde platta, och faktiskt den första låten jag hörde med bandet någonsin. Jag föll ju såklart som en hyvlad ulk och har älskat bandet i stort sett förbehållslöst sedan dess. Refrängen, gott folk, jag säger bara refrängen!




Satellite fick ett förfärligt antal lyssningar första dagen den fanns tillgänglig, det vill jag lova! THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA har ju blivit ett band som det är omöjligt att inte älska, i alla fall för min egen del. Spelglädjen, svänget och den självklara pondus som finns här är ju helt oemotståndligt!



Mer norskt! CIRCUS MAXIMUS har i låten Flames skapat en låt som bara skriker "lyssna på medan du kör i valfritt fordon". Och vem gillar inte den känslan? När jag lyssnar på den här låten så får jag flashbacks till sommaren 2011 då det åktes en hel del i vårt avlånga land, bland annat en hel massa till och från Göteborg då både IRON MAIDEN och Big 4 lirade bara dagarna efter varandra. Så här i efterhand framstår den sommaren som den mest metal-artade i mitt liv någonsin.

Tiden går. Jag hajade till när jag upptäckte att det var 2017 som UNLEASH THE ARCHERS "Apex" kom ut. Satan vilken fin skiva! Här blir det energi till max i The Coward's Way där hela bandet levererar på ett helt ypperligt sätt.

Jag blev lite bedrövad av att se att SPELLCASTER hade splittrats. Ett väldigt undervärderat band om ni frågar mig, vars hybrid av heavy och speed metal förtjänade fler lyssnare. Aria från bandets sista skiva "Night Hides The World" är en finfin, tempofrisk dänga med gudaskön sång. Jag blir glad och vill dricka öl när jag hör den här låten!

Bonuslåt! Ja, jag fick lite feeling och ni får helt enkelt en låt av RUSH också. The Spirit Of Radio från "Permanent Waves" från 1980 är en fantastisk låt även med RUSH-mått, inte minst för sin fina medryckande känsla.

Med det tar vi helg gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 29: Summer motherfuckers!