onsdag, augusti 30, 2006

Kill 'em All



En kompis hade fått tag på Metallicas första platta, och jag kunde bara inte fatta hur brutalt hård den var. Om jag inte minns fel så var jag i de tidiga tonåren, och det jag helst av allt ville var att vara lika cool som Lars Ulrich. (Eller åtminstone så snabb) Så här i efterhand har jag väl omvärderat Metallica som band - men ingen kan ta ifrån bandet den furiösa attack som de levererade på sin första fullängdare. Eller på sina första 4 plattor för den delen.

Då tyckte vi att hastigheten var så halsbrytande att vi trodde att vi spelade plattan på för högt varvantal (japp vinyl regerade!), men ganska snart fattade vi att det verkligen skulle gå så fort. Inledningar på plattor är som bekant väldigt viktiga, och jag tycker fortfarande att Kill 'em All har bland de coolaste jag har hört - en fade-up till en fermat för att sedan följas av en holmgång på pukorna till en ny fermat innan Hetfield drar igång det där hetsiga riffet och Hit the lights är igång på allvar.

Det jag finner så oemotståndligt med Metallicas debutfullängdare är att man riktigt hör att bandet är så hungrigt och verkligen vill köra över lyssnaren, något som har försvunnit med plattor som Load och Re-load, där mättnaden över framgången tydligt märks.

måndag, augusti 28, 2006

Metal på Malmöfestivalen 2006

Malmöfestivalen avslutades med en helkväll metal och punk på Mölleplatsen, och med en rätt hyfsad line-up såg jag och mina polare fram emot en kväll med hög volym, headbanging och några kalla ner i strupen.

Att metal och punk är något som drar stor publik märktes när vi dök upp på Mölleplatsen lagom till Cryptopsys gig. Gruppen har nu en närmast legendarisk status för att närmast spotta på hastighetsgränser, och de drar igång med en närmast halsbrytande speed. Sångaren vrålar sig sönder och samman, och de båda gitarristerna gnider strängarna med en grym frenesi. Ändå har jag extremt svårt att uppskatta bandet - mycket beroende på att ljudet är så fruktansvärt dåligt att all teknisk briljans går mig helt förbi. Visst det går fort men om det enda man hör är de supertriggade baskaggarna och inte så mycket av resten blir det inte så kul i längden.


Jag hade verkligen sett fram emot att få se Soilwork, men på grund av ett olyckligt ryggskott på sångaren Björn "Speed" Strid tvingades bandet ställa in. En initial besvikelse övergår i glädje när jag får reda på att ersättningsband blir Darkane! Glad i hågen styr jag mina steg mot Mölle 1, och jag blir inte besviken om jag säger så! Bandet kommer ut och smäller på med
"Godforsaken Universe" efter introlåten "Amnesia of the Wildoerian Apocalypse". Den senaste turnén i USA verkar ha gjort bandet ännu bättre än innan för det är snabb, teknisk och vansinnigt tajt metal som avfyras mot publiken.

Att bandet dessutom verkar vara grymt spelsugna gör ju inte saken sämre. Under en timme går bandet från klarhet till klarhet. Det enda som drar ner konserten lite är att Klas gitarr lägger av en bit in, men det är så snabbt fixat att det knappast märks. Om några förtjänas att nämnas speciellt är det gitarristen Christofer Malmström som har en ruggig teknik och grymma solon, och trummisen Peter Wildoer som är en urkraft bakom sitt trumset. Grymt kul och konserten får mig att se fram ännu mer emot bandets gig på Tivoli nästa måndag - då förhoppningsvis "Speed" ska vara frisk nog för att Soilwork kan spela.

torsdag, augusti 10, 2006

Pressad genom golvet

Igår var det julafton - Slayers hos mig grymt efterlängtade Christ Illusion låg och väntade på mig efter jobbet. Så här efter 3 genomlyssningar framstår plattan som en rejäl spark i något känsligt område. Inte nog med att Dave Lombardo är tillbaka bakom kaggarna han spelar som den gigant han är - kaggearbetet i till exempel "Confearacy" skickar en ilning av välbehag nerför ryggraden. Arayas sång framvrålat med auktoritet och Hannemans och Kings gedigna gitarrarbete gör denna platta till en av Slayers starkaste i mitt tycke.

Texterna har ju alltid varit ett ämne när det gäller Slayer och här har bandet tagit i ordentligt. Singeln "Cult" gav en föraning av vad som skulle komma - religionskritiken formligen sprutar ut från texthäftet, men den låt som det redan pratas om är "Jihad" skriven ur World Trade Center terroristernas perspektiv. Provocerande? Självklart, men det är Slayer vi pratar om inte Lordi.

En stark platta av ett band som vill visa att det fortfarande efter över 20 år i branschen har något att komma med.



Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 41: RAGANA

Gomorrn! Hösten dominerar vidare, fredagen är kommen, kaffet är upphällt och/eller inmundigat. Mina planer för dagens lista har varit omfa...

Populära inlägg