Supporta FAITHFUL DARKNESS

på fredag på The Tivoli om ni har möjlighet. Insläppet är kl. 19.00 och biljetten kostar 170:- på förköp. Sen kan ni gå hem eftersom det band som följer är SONIC SYNDICATE. Vill man slippa SONIC SYNDICATE helt så kan man åka till Malmö och se FAITHFUL DARKNESS på Bodoni på Bergsgatan 20 på lördag.

Kolla in dessa videor så förstår ni varför.





Ja, jösses.

/Martin

Eastpac Antidote tour

Paketturnéer. 4 band för priset av 1. Kan bli hur uselt och långtråkigt som helst, men det kan också vara precis så bra som när Soilwork, Caliban, Sonic Syndicate och Avatar ställer till fetröj på KB.

Avatar missar jag och polarna Henke och Mats helt vilket Guitarhero kan ha en del med att göra. Sonic Syndicate gör sin grej, men jag tycker dessvärre att bandet börjar bli rätt tjatigt att se, och gruppens musik börjar i mina öron låta rätt slätstruken. Icke desto mindre har gruppen rätt många fans på plats och får igång publiken rätt hyfsat.

Tyska Caliban nöjer sig inte med det - aggressionen är uppskruvad till max och det moshas nåt så fruktansvärt hårt under i stort sett bandets hela konsert. Höjdpunkten är när sångaren Andreas Dörner ser till att dela upp publiken i två delar för att sedan få folket att rusa mot varandra när han har räknat ner till 4. Vid det här laget är KB så infesterat av doften av svett och blod att man baxnar - och jag märker att jag står och undrar hur i hela världen Soilwork ska kunna toppa detta. Caliban har ju i det närmaste dödat publiken.

Men blir ganska fort uppenbart att helsingborgsbandet endast verkar ha blivit triggade av Calibans vansinnesgig - för fy för djävelen vad de tar i! Anförda av sin obeveklige sångare Björn "Speed" Strid krossar Soilwork all tävlan denna kväll. Interaktionen med publiken är så vansinnigt bra och vid det här laget betvivlar jag att det finns en enda osvettig person i lokalen.
Soilwork har en maffig låtkatalog att välja material ifrån. Tonvikten ligger på plattan Stabbing the Drama från vilken bandet kör "One with the flies", stänkaren "Stalemate" förträffliga "Distance" vars refräng är svår att få ur skallen samt titellåten.

Absolut bästa låt är dock "The chainheart machine" från plattan med samma namn. Två-takten i början sitter som en keps, men refrängen är ju bara så tokbra!

Ingen torde väl ha missat att Soilwork har en ny platta ute, Sworn to a great divide, en skiva som har fått blandande recensioner. Trots detta är det lite märkligt att gruppen väljer att bara köra en låt "Exile" från denna.

När Soilwork lägger av för kvällen - på tok för tidigt för mig och de flesta i publiken - är det dock just bara detta som drar ner betyget på konserten. Så här några dagar efter den totalupplevelse Soilwork bjöd på får jag fortfarande gåshud när jag tänker på hur bra och rolig kvällen var.

Fet inledning på konserthösten med Dark Tranquillity

Tänk vilken skillnad det är på spelningar och spelningar! Dark Tranquillity smäckte järnet på KB i lördags inför en närmast dyrkande publik.

Läsare av denna blogg vet att jag gillar KB som lokal - desto trevligare blir den när den fylls av en massa metalheads helt inställda på att banga järnet till Blofly, Sonic Syndicate och kvällens headlinare Dark Tranquillity. Blofly måste ha spelat världens kortaste set, för när jag snubblar in på KulturBolaget vid 21.20 är redan Sonic Syndicate igång. Jag behöver inte lyssna särskilt länge för att konstatera att ljudet är väsentligt bättre än när jag såg gruppen på Malmöfestivalen i augusti, men å andra sidan sedan när får man uppleva bra ljud på den festivalen? Bandet öser på som fan, och lyckas bra med att värma upp publiken - det moshas till och med i blygsam skala längs framme vid scenen.

Ända sedan jag såg DT på Sweden Rock i somras har jag velat se bandet igen, mycket för att ett dödsmetallband (även om det är melodiskt) inte funkar speciellt bra i dagsljus. Om bandet funkar bättre på en rökinpyrd scen? Det kan man konstatera redan till första låten - "Terminus (where death is most alive)" för ett sådant spelglatt gäng som står på scen får man leta efter! DT är sprängfyllt av självförtroende och det märks. Bandet matar på med "The lesser faith", "Misery's crown", "Lost to apathy", "The new build", "Inside the particle storm", "Blind at heart" plus en mängd andra som jag inte kommer ihåg namnet på!

I absolut centrum står Stanne, denne demoniske publikdominator vars röst är så vansinnigt bra! Hans publikkontakt borde vara förebild för alla frontmän - han till och med stagedivar!

Resten av bandet gör sitt till, och verkar stortrivas, men det är ändå sångarens makalösa glädje som sitter kvar i skallen, även några dagar efter konserten.

Metal på Malmöfestivalen 2007

Metal på måndagar är inte det optimala om du frågar mig, men med tanke på att metal från Sonic Syndicate, Mayhem och Testament erbjuds så ska jag verkligen inte klaga.

Platsen är precis som förra året Mölleplatsen, ett bra drag eftersom man då endast får musik och slipper de horder av försäljare som infesterar varje stadsfestival. Sonic Syndicate är först ut, och här har vi ju ett band på uppåtgående - som förband till Dark Tranquillity på bandets Skandinaviensväng och som del av Easpak Antidote paketet både turen runt Sverige och utlandssvängen ( då med Soilwork, Caliban och DT) har man mycket kul att se fram emot.

Dessvärre lider bandet av ett riktigt sunkigt ljud, något som gör att jag inte riktigt kan njuta fullt ut av bandets melodiska dödsmetall. Men visst ser man att dett nog kan bli ett band att räkna med i framtiden. Absolut coolast är Karin Axelsson på bas.

I varenda tidning jag har läst de senaste dygnen har Mayhems gig, ett gig som jag blev högeligen förvånad över när jag fick reda på det. De flesta artiklarna har ganska självklart tagit upp om bandet skulle ta med sig grishuvuden på scenen eller inte. Det gör bandet inte. Vad det däremot gör är att släpa upp en tornado av ondska och larm. Sångaren Attilla ömsom väser ömsom gallskriker fram rent hat.

Demonen bakom trummorna Hellhammer hamrar på med en ferocitet som bandets musik behöver. Bandet är inget favoritband, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av den maskin som Mayhem trots allt är. Totalt kompromisslös blackmetal som får djävulen själv att framstå som en korgosse.

Regelbundna läsare av denna blogg vet nog att jag är smått tokig i bra thrashmetal, och det torde inte förvåna nån att för mig var Testaments gig kvällens absoluta höjdpunkt. Testament har ju inte som flera av sina medband i 1980-talets thrashvåg från Californien (Metallica, Megadeth, Slayer) sålt lika många plattor, men vilka låtar bandet har! Giget är en kavalkad av matig thrash - inledande "The Preacher" sätter tonen, och bandet fortsätter med att mata på med "The new Order", "Souls of Black", "Practice what you preach", "Into the Pit", "Over the wall", "Low", "The Haunting", "Sins of Omission", "Electric Crown" och en av mina absoluta favoriter "D.N.R." från bandet senaste studioplatta The Gathering. Jag och och min kompis Henke är lika glada som två småpojkar som har fått nycklarna till godisaffären. Enda negativa är egentligen att bandet inte kör "Trial by Fire", "Burnt Offerings" eller överhuvudtaget fler låtar från The Gathering en ren slaktarplatta, med låtar som nye trummisen Nick Barker med lätthet skulle sätta.

Ofrånkomlig mittpunkt på scenen är Chuck Billy, denne man som återhämtade sig från cancer och numera ser helt frisk ut. Som vanligt med sitt halva mikrofonstativ vrålar han ut texterna med sin rent fantastiska growlröst.

Som sångare måste Chuck vara skitglad över att ha Alex Skolnick och Eric Peterson på gitarrer för det liras luftgitarr till varenda liten grej som yxmännen gör.

Det är genuin glädje och i det närmaste totalt publikfriande, men vad gör det egentligen?

Hela bandet verkar ha skitkul och det fyras av leenden från samtliga bandmedlemmar utom från Nick Barker som sammanbitet levererar stompet från sitt från Dimmu-tiden betydligt nedslimmade trumset. Riktigt kul verkar dessutom Björn "Speed" Strid ha, speciellt när Chuck under "Disciples of the Watch" springer ut till sidan av scenen och låter Björn vråla Obey!!!!