fredag, september 28, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 39: Anaal Nathrakh - A New Kind Of Horror

God afton fredagsvänner!

ANAAL NATHRAKH är som bekant ett av mina absoluta favoritband alla kategorier så när sagda hjältar släppte nytt album härom dagen var jag inte sen att lyssna om jag säger så. Och så lyssnade jag igen och igen och... ja, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om "A New Kind Of Horror" än om jag ska vara ärlig. Den är bra men inte omedelbart klockren som "Vanitas" eller "In the Constellation of the Black Widow" utan känns mer som en skiva som växer i takt med antal lyssningar. ANAAL NATHRAKH har ju en förmåga att vara totalt sopa mattan-episkt svinbra när de får till det, vilket de oftast får ska tilläggas, men de kan även peta ur sig en och annan mellanskiva då och då. Exempel på sådana - som inte är bottennapp men heller inte fenomenala - är "Desideratum" från 2014 och "Passion" från 2011.

Jag tänker att jag ska lyssna igenom "A New Kind Of Horror" ungefär sjuttioelva gånger till innan jag kommer med ett utlåtande och under tiden tycker jag att ni kan göra detsamma, så tar vi diskussioner i smågrupper sedan.

Tematiken för albumet är första världskriget speglat genom vår tids politiska lågvattenmärken samt David Herbert Lawrences författarskap. Dave Hunt uttalade sig på följande sätt inför skivsläppet:

"This is not a happy album. It is bitter, vengeful, sarcastic, sardonic, violent, terrified and horrified — terrifying and horrifying in equal measure. Above all, it is human, and all that that entails. It's as sincere as we could make it. There's a lot that goes into our albums, of course, but it all comes about as a natural result of who we are, and for A New Kind of Horror we felt early on that it was clearly its own thing. It doesn't have to stand in comparison with anything because to us it's in a class of its own."

Och med dessa visdomens ord tager vi helg!

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 39: Anaal Nathrakh - A New Kind Of Horror


fredag, september 21, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 38: Get your groove on!

Gott folk!

Det är dags att snöra på sig dansskorna, eller åtminstone vara beredd på att valfri fot kommer att stampa takten till veckans fredagslista. Jag har valt ut en hel hög låtar som får det att spritta till i distala fibula och i många fall även leda till tokleende.

Vi kör!

CLUTCH har släppt nytt album, betitlat "Book Of Bad Decisions" och det låter ungefär lika underbart svängigt som det brukar. I rätt många låtar får dock bandet till det lite extra, som till exempel In Walks Barbarella vars titel jag gissar är en referens till filmen från 1968 med Jane Fonda i rollen som Barbarella. Men det kan lika gärna vara en slump. Den här låten har inte bara ett blytungt gung, schysta breaks, orden weaponized funk utan också ett så satans fräckt blåsarrangemang att jag föll som klubbad av en bastrombon från första lyssningen.

Mer BARREN EARTH? Jo. Men inte är de väl svängiga? Jämför vi med CLUTCH är ju det här färöiska bandet ungefär lika svängiga som Donald Trump, men de har stunder då de kopplar på ett sådan infernaliskt gung att det går rysningar genom kroppen. Som i låten The Living Fortress från 2018 års "A Complex Of Cages". Jag tänker både på partiet vid 3:20, och det blysvängiga bruket av ko-klocka vid 4:36. Dra. Åt. Helvete. Fortfarande, efter väldigt många lyssningar så blir jag orimligt till mig av det här fantastiska bandet.

RIOT har jag haft med i en fredagslista innan, den som handlade om metal med blås, en av de roligaste och mest skruvade listor som jag gjort till bloggen. Jag kunde inte motstå att ta med låten Killer från "The Privilege Of Power" från 1990. Hela skivan är väldigt värd att kolla in, men jag har alltid gillat just Killer lite extra för där brassar TOWER OF POWERs blåssektion (betraktad som världens kanske främsta blåssektion) i nåt så in i bänken.

Jag älskar verkligen norska SAHGs andra platta. Jag köpte den helt ovetandes om vilken lavett till skiva den är, och blev följdaktligen helt duktigt upplavetterad när jag drog igång den. Det helt skoningslösa drivet och gunget är verkligen något som jag tror att fler band hade önskat att kunna få till på samma sätt som SAHG får alltsomoftast. Ascent To Decadence har alltid varit en favoritlåt - den kombinerar allt som går att göra i trioformat på ett lysande sätt. Alla medlemmarna kommer till tals, riffen är smörtjocka, och det finns ett episkt anslag i gitarrsolot.




Om ni lyssnade på Joey Tempests sommarprat så vet ni att han älskar RIVAL SONS. Och det är inte konstigt, för det här gänget kan sitt hantverk. Likt många andra upptäckte jag bandet när de släppte "Pressure & Time" 2011. Det rent självklara gung som bandet demonstrerar i exempelvis titellåten har fått fler än undertecknad att studsa till. Att bandet dessutom verkar kunna få till detta på kommando gör att fler, välförtjänt, har upptäckt RIVAL SONS som ett verkligt liveband som kan förföra de flesta. Jag har valt titellåten för att den, helt enkelt, dräper så totalt, haha!




/Martin

fredag, september 14, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 37: favorit i repris


God fredag!


Denna dag blickar vi tillbaka till nådens år 2017 och en genilista jag gjorde just till vecka 37, den var bra då - den är bra nu. Enjoy!


/Susanne




Ave Fredagsmorgon!

Känns det lite segt idag? Långsamt och utdraget? Som sirap doppad i kola doppad i sirap? Bra, den känslan ska bejakas så här i hösttider! Timmen är slagen för kontemplation och eftertanke, för maratonsittningar av tv-serier, ändlösa stickade halsdukar, svårmod, jobbigt väder och framför allt för låtar som är så in i helvete långa att man aldrig tror de ska ta slut. Någonsin. I evighet. Amen. Låtar som samtidigt är så bra är det bara en bonus att de är tidsmässigt utmanande - man vill bara fortsätta flyta med in i den göttiga oändligheten av musikalisk briljans. Ge mig mer, extra allt, dra på en minut till bara för att du kan! Med andra ord rullar vi idag ut röda mattan för det episka som dröjer sig kvar, det storslagna och majestätiska, med devisen att allt under nio minuter är fegt. Ladda en valfri kaffetermos, bre några mackor, gå och kissa i förebyggande syfte för detta

kommer

ta

tid.


USNEA är inte bara det vetenskapliga namnet på skägglav utan även ett band från Portland som enligt utsaga spelar i blackened funeral death doom-divisionen. (Vad är ens funeral för genre? Är det jag som har blivit gammal och inte längre hänger med i scenen? Varför googlar jag inte bara upp begreppet istället för att skriva den här fenomenalt långa parentesen? Vissa saker i livet kommer vi helt enkelt aldrig att få veta.) Låten Eidolons and the Increate segar sig verkligen fram, tänk en golem som sakta kryper runt i lera, måhända har den också ont i valfri kroppsdel. Growlet agerar drivkraft, med vindpinade gitarrer till och hela anrättningen är sällsamt olycksbådande och vacker. Helt fantastisk musik att somna till dessutom, vilket jag gjorde häromdagen på ett Pågatåg i höjd med Lund. Lyssna gärna på hela "Portals into Futility"-skivan förresten, det är den värd.

Som nummer två i listan finns VIOLET COLD, ett enmansband (Emin Guliyev) som kommer från Azerbadjan. Inspirationen tas från många håll såvitt jag kan uttyda - lite folk, lite post-rock, lite sludge, helt sonika lite gott och blandat. VIOLET COLD har sedan starten hunnit släppa fyra fullängdare och så sinnessjukt många singlar att jag inte ens orkar räkna dem. En imponerande bedrift.

No Escape from Dreamland är en strålande bra låt som bjuder på såväl marschtakt som eländesgrowl av det mer uppgivna slaget, lika delar snygga melodislingor som smäktande körer. Och blast beats på det! Det här är svinbra.
"Anomie" heter plattan och namnet är för övrigt en blinkning till den franske mångsysslaren Émile Durkheim och dennes teorier om hur bristen på normer påverkar individen.

Martin lurade på mig DRACONIAN härom veckan. För att vara helt ärlig såg han ut som om han skulle slå i backen när jag sa "Vadå Draconian, vad är det för något?" i arbetsrummet och så här i efterhand inser jag ju att hans reaktion var högst befogad.

För fans av höstigt gothiga och framför allt begravningssorgsenhetsknipande band så finns här mycket att hämta. Tänk PARADISE LOST fast skörare och mer långsamt så har ni en fingervisning om hur The Marriage of Attarus låter. Herrejistanes vilket tungsinne! Heike Langhans rensång hotar att klyva hjärtat i småbitar när som helst. Nämnda band kommer förresten till Babel i Malmö den 25/1 tillsammans med två andra akter som inte heller behöver skämmas för sig musikaliskt: ROME och HARAKIRI FOR THE SKY. Var där eller var en fyrkant.


THE MONOLITH DEATHCULT har ett synnerligen högoktanigt och dramatiskt, ja nästan teatralt anslag i låten Gods Amongst Insects. Hade det inte varit för att de i grund lirar brutaldöds skulle detta bli totalt platt fall för min del. Men lo and behold, dessa stilar gör sig alldeles ypperligt i kombination. Galopptakt sitter heller aldrig fel och ljudmattor som gränsar mot det industriella har mig veterligen ingen dött av till dags dato.

Summa summarum står vi här inför en tiominutersprestation som manglar och krumbuktar på ett mycket behagligt sätt och som får mig att vilja se en riktigt bra skräck-sci-fi-rulle.

Så avslutningsvis en favoritkonstellation för undertecknads del. DER WEG EINER FREIHEIT är ett sånt där totalt geniband som tycks förvandla allt de rör vid till guld och nya släppet "Finisterre" är inget undantag från den regeln. Det här är ett album som växer vid genomlyssning och som är något mer av en upptäcktsfärd än vad tidigare, mer omedelbara alster varit. Man får lyssna och lyssna om men ack vad det lönar sig för i ens hörselgångar vecklar det ut sig ett gigantiskt smörgåsbord av tjusig atmosfärisk black metal.

En styrka med DER WEG EINER FREIHEIT är att de alltid lyckas låta lite obehagliga. Aufbruch kryper direkt in under skinnet och liksom rotar sig där, precis som riktigt bra musik ibland har förmågan att göra.

Med detta tar vi helg mina vänner! På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

fredag, september 07, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 36: 5 favoriter av SINS IN VAIN

Min kärlek till SINS IN VAIN är ju något som är väldigt välkänd vid det här laget - i alla fall om ni har hållit koll på bloggen den närmaste tiden. Jag är väldigt glad att bandet nu är aktivt igen, och stadigt matar ut nytt material med en ny låt i taget. Ett ganska bra knep om man som medlemmarna har ganska aktiva liv utanför bandet och inte kan lägga längre tid i studion.

Den senaste låten, Gold, som ni kan lyssna på antingen på Spotify, eller via YouTube nedan (då kan ni dessutom kolla in omslaget som Susanne har designat) är dessutom extra viktig då den tar upp #metoo, och maktmissbruk i stort. Att det är ämnen som bandet bryr sig extra mycket om hörs framför allt i Lennys sång.



Men, jag tänker att det räcker inte med detta. SINS IN VAIN ligger mig lite för varmt om hjärtat för det. Så därför har jag gjort en fredagslists med mina 5 favoritlåtar av bandet. Och nu kanske ni tror att jag har lagt upp hela "Enemy Within" från 2010, men icke! Det finns två låtar som är nyare än de från bandets hittills enda fullängdare. In och lyssna, gott folk!

/Martin

Featured Post

Fredagslistan 2019, vecka 3: Nytt och noterbart

Gott folk! Nytt år - ny musik! Känns riktigt gött att få inleda mitt fredagslistande med en packe ny och rejält förtjänstfull musik som -l...

Populära inlägg