Visar inlägg med etikett Faith No More. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Faith No More. Visa alla inlägg

fredag, augusti 30, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 35: Drömlivebanden och Megalomana japaner

 Alla har vi de där banden man önskar att man fått se åtminstone en gång, som man oftast dessvärre aldrig kommer få chansen att uppleva. Antingen har någon i bandet hälsat hem (eller “Flyttat till Flen” som vi säger i släkten), alla hatar varandra eller så suger de bara så illa att projektet tappat sin lyster. Idag avslöjar Herr B några av sina stora drömmar, i alla fall de som är lite roliga, med en rad videoklipp. Los gehts!


Vad sägs om att börja med något snabbt och enkelt? Sepultura precis efter Roots (1996) och innan Max Cavalera lämnar. Behövs det någon djupare förklaring? Trodde väl inte det, vi går vidare…



Faith No More för böfvelen! Jag tror alla eror hade varit lika tilltalande, bara jag får se Mike Patton skrika omänskligt och rabbla osammanhängande nonsens så är jag nöjd. Det hade kanske varit kul att se dem med Jim Martin som lirade gitarr till Angel Dust (1992) men nu ska vi inte vara kräsna.





Är det här godkänt? Jag tycker det är punkigt nog men det kanske blir kontroversiellt att ha Mano Negra med. Vad de inte har i distade gitarrer och…ja, allmänt skräpigt sound tar de igen genom ren energi och folklighet. Jag är uppväxt med Mano Negra och Manu Chao som bakgrundsmusik och de är än idag bland mina absoluta favoriter och att inte ha sett Manu Chao åtminstone grämer mig.



Nu åker vi drygt 860 mil österut till Japan ett tag. Först ut är ett band vi pratat om tidigare, Maximum The Hormone. Det är hetsigt, snabbt och ROLIGT. Se hela klippet på eget bevåg, den första minuten räcker långa vägar.



Näst upp måste vi lämna youtube bakom oss. Varför är oklart, men de japanska skivbolagen ska vara oerhört juridiskt aktiva. Jag vågar tippa på att ingen ens hört talas om bandet B’z, trots att de sålt dryga 100 miljoner skivor och haft 49 singlar och 25 album nå nummer 1 i Japan…i rad, sedan 1988. Tack vare Mr.Children BUMP OF CHICKEN JUDY AND MARY Dragon Ash (oklart om det är ett taget namn eller hens föräldrar tycker ungen behövde lite fler motgångar i livet) kan vi uppleva detta spektakel från 1995. Varför klär sångaren ut sig till Zorro? Varför har gitarristen en massa polistejp på sina förstärkare med något om “keep away unless your top goes all the way up your legs to your pussy”? Det är bara förbryllande och får mig att önska att jag var en hårdrockare i Japan på 90-talet. 



Nästa band är också lite obskyrt. X Japan är det mest megalomant dramatiska band jag varit med om. I början var det mest bara en massa galet smink och några sjuka frisyrer och att spela i rasande fart (Exhibit A). Sen blev det överdådiga stadiumkonserter i Japan där varenda jävel i publiken verkar ha the time of their fucking lives (Exhibit B). Men deras kronjuvel, deras Magnus Opel, är när trummisen YOSHIKI ska spela solon. De mer uppmärksamma av er kanske märkt att han i klipp numero dos har ett jävla nackstöd på sig. Efter åratal av alldeles för vilt headbangande och trummande så fick han såna jävla nackskador att det krävdes 2 operationer och han är FORTFARANDE inte okej.




Men det stoppar inte den japanska musikindustrins mest megalomana man, nej nej. Under pandemin spelade bandet en konsert utan publik. Jag har sett flera av hans trumsolon och de är lika roliga varje gång, men den här kan vara den sjukaste. I (Exhibit C) får vi se denna karl se ut som han ska börja gråta i drygt 9 minuter till filharmonisk musik han själv komponerat (trummor är inte nog för en sådan storslagen karaktär) och spela ett av de mest oinspirerade trumsolon jag någonsin hört. Det är nästan lika illa som när han framställdes som en staty av Jesus i en av deras musikvideos. Jag tycker inte ens om det här jävla bandets musik men jag vill så gärna åka och se dem bara för att det verkar vara en upplevelse utan dess like.



Vi avslutar med bandet jag nog allra helst önskat mig av alla på listan. Jag började lyssna på Type O Negative under pandemin, dessvärre långt efter att den oefterhärmlige Peter Steele gått bort. Hans otroliga röst och deras perfekta blandning av doom, goth och sjukt dumma morbida humor passar mig perfekt. 





Vi kan inte få allt här i livet, men vi kan åtminstone hålla helg.

//Herr B som borde varit född lite tidigare


fredag, februari 17, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 7: 10 låtar för att överleva kommunalt ämbete

Som kommunalt anställd, framförallt inom serviceflygeln, behöver man ofta rensa sinnet från allehanda pester och koleror. Filosofiska, mentala och fysiska krämpor som tär på våra arma hjärnknölar och karparteltunnelsbesatta handleder. Sådana krämpor som inga havremjölksfyllda koppar kaffe, ergonomiska datormöss eller ståbord rår på. För dessa stunder har undertecknat kompilerat en lista med (mestadels) tunga låtar döpt “10 Låtar För Att Överleva Kommunalt Ämbete”, med glimten i ögat som ungdomarna säger.


“We Care A Lot”, av Faith No More från kassetten “Introduce Yourself” (1987)


Vi bryr ju faktiskt oss…oftast, det beror på vad klockan är och hur nära man är till lunchen/fikan. Faith No More är ett knepigt band att beskriva för folk, funk metal känns otillräckligt när attityden mer känns punkig. (O)lyckligtvis återkommer de på den här listan.




“Quiet”, av Smashing Pumpkins från plattan “Siamese Dream” (1993)


Det ska ju vara TYST på biblioteket, och finns det ett bättre sätt att få utlopp för detta faktum än att lyssna på fuzzriff och Jimmy Chamberlin hypnotiska trummande? Debatterbart. (Påpekar också att trots textraden “Quiet, I am sleeping in here” så sover vi inte på arbetstid…inte hela tiden åtminstone.)




“The Crux”, av Mastodon från dubbelvinylen “Hushed and Grim” (2021)


“I! FEEL! PRESSUUUURE! I! FEEL! THE PRESSURE!”

För jovisst är det väl stressigt ibland av diverse anledningar. Gossarna från Atlanta vet verkligen var skåpet ska stå. Fantastiska riff, otroligt solo från Brent Hinds och Brann Dailor smackar trumskinn med energin hos 3 frisläppta förskoleklasser.



“People = Shit”, av Slipknot från skivan “Iowa” (2001)


För ibland är det bara så. Rasistiska kommentarer, otrevligt och otäckt beteende eller rent av fysisk aggression. Tvi vale, och vi går vidare!








“Motherfucker”, av Faith No More från albumet “Sol Invictus” (2015)


“Varför svarar ni inte när man ringer, tycker jag är för jävla dåligt.”







“Skills in Pills”, av Lindemann från CDn “Skills in Pills” (2015)


Tvetydigt, syftas det på medicinerna som kollegiatet behöver ibland för att klara vardagen? Eller måhända de arma själar som fastnat i beroendemyren? Tolkningsfråga.






“Caffeine”, Faith No More från mästerliga “Angel Dust” (1992)


Behöver den förklaras? Mike Patton måste varit kommunalt anställd i ett tidigare liv med tanke på hur många av deras alster som kunde varit med på listan. Oavsett, vi är färdiga med Faith No More nu, lovar. För den här gången åtminstone…




“Keine Lust”, von Rammstein från den nostalgiska “Reise, Reise” (2004)


Vi översätter snabbt Keine Lust till Ingen Lust. Dagen är nästan över, all lust har lämnat oss. Vi väntar nu enbart på en sak.







“Goin Home”, av Toto från samlingen “Toto XX” (1998)


Toto? I EN FREDAGSLISTA? Fy vad räligt, tvi. Klipp dig och stick från stan!

(jovars, men även den mest inbitne hårdrocksentusiast, som andas nedstämt och dubbelkaggar, upplever katarsis efter en lång, dryg dag på den kommunala arbetsdagen med den här låten i örat. Den övertygelsen lämnar mig aldrig.)



“I’m Alive”, av The Hives från singeln “I’m Alive” (2019)


Vi lämnar med lite nygammalt skrän och tjut från Howlin Pelle och Fagerstagossarna. VI ÖVERLEVDE ARBETSDAGEN! Solbrillorna på, vi kommer tillbaka imorgon. Skoningslöst obesegrade av den kommunala apparaten. 



Odugling, första klass, Hjalmar B. Signing off.


Fredagslistan 2023, vecka 7: 10 låtar för att överleva kommunalt ämbete

fredag, februari 10, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 6: 1993

Gott folk!

Vi återvänder till 1990-talet och den här veckan kollar jag närmre på året 1993.

Likt de flesta åren så hände det en hel massa 1993. Noterbara händelser är att Bill Clinton svärs in som president, Tjeckoslovakien delas och blir två länder, Tjeckien och Slovakien i vad som brukar kallas sammetskilsmässan, jag går första året i gymnasiet på af Chapmangymnasiet i Karlskrona, en bilbomb detonerar under World Trade Center i New York och dödar 6 personer, 1000 skadas, 76 personer skjuts ihjäl i Waco, Texas efter en 51 dagar lång belägring av davidianernas högkvarter - en extrem kristen sekt ledd av David Koresh, och Toni Morrison blir den första svarta kvinna att få Nobelpriset i litteratur. Plus att det, såklart, kom ut en hel massa verkligt bra musik.

Häll upp en kopp valfri dryck, vi kör!

Ronnie James Dio - denne titan inom hårdrocken - hade 1992 gjort en storslagen återkomst till BLACK SABBATH på "Dehumanizer" som jag har skrivit om flera gånger här på bloggen. Det blev en kort sejour i bandet, för redan året efter kommer den här skivan till vänster "Strange Highways". Med sig hade Dio fått med sig Vinnie Appice som jag alltmer börjar betrakta som en helt galet bra trummis. Jag gissar att många associerar Dio med skivor som "Holy Diver" och "The Last In Line" eller "Mob Rules" och "Heaven & Hell". Det gör jag i alla fall, men "Strange Highways" är verkligen värd att kolla in. Den påminner väldigt mycket om just "Dehumanizer", vilket inte gör mig personligen så mycket då jag tycker väldigt bra om den skivan. Det är tungt, argt, och alla bandmedlemmarna lirar loss som om livet berodde på det.

När ENTOMBED släpper "Wolverine Blues" visar de igen på vilket geniband de var på den här tiden. Många tyckte att bandet stack av för mycket från hur death metal "skulle" låta, och att de gamla skivorna var att föredra. Personligen var det med den här skivan jag upptäckte inte bara ENTOMBED, utan hela den scen som vid det här laget hade hypats så hårt att den redan hade börjat stagnera. Jag lyssnade utav bara helvete på den här skivan och skrev min första recension någonsin i ett fanzine min klasskompis Ulf hade startat. Recensionen var lång och avslutades med orden "Suverän. Köp för fan!". Hur jag kommer ihåg det? Jo, Ulf kapade hela recensionen utom de avslutande orden, hahaha! I vilket fall - "Wolverine Blues" är en skiva som jag återvänder till, visserligen oregelbundet, men den kommer alltid att ha en speciell plats i hjärtat.

Om death metalscenen tyckte att ENTOMBED hade blivit för lättillgängliga, så visste de allra flesta inte hur de skulle ställa sig till CYNICs debut "Focus". Idag inser, tror jag alla, hur jävla långt före sin tid det här bandet var. Då - som ett resultat av att folk inte fattade exakt vilken banbrytande skiva det här är - splittrades CYNIC och Paul Masvidal och Sean Reinert blev med i ett annat stilbildande band - DEATH - och det dröjde till 2008 innan bandet släppte nytt material. Blandningen mellan death metal och verkligt udda inslag verkar idag kanske inte så speciellt märkligt. Men då måste folk ha kliat sig i förvirring över vad i hela glödheta det här var för något. Många band har dock vittnat om att utan "Focus" så hade scenen sett väldigt mycket annorlunda ut.

Jo, jag har skrivit om FAITH NO MOREs "Angel Dust" tidigare här på bloggen. Med Mike Patton i spetsen var FNM när de släppte den här skivan ett band jag hade bra koll på. Jag hade köpt "Introduce Yourself" runt 1990 och jag har fortfarande kvar den på vinyl, och såklart hade jag snubblat in på bandet med "The Real Thing" med megahiten Epic. Men det här var något helt annat. FNM har alltid gått sin egen väg, och att som skivbolaget ville att de skulle göra - gå vidare i samma spår - ja, det var de såklart inte alls intresserade av. Bara att döpa en skiva efter ett narkotiskt preparat och ha låtar som heter Crack Hitler, Be Aggressive och Jizzlobber signalerade ju att detta var inte musik som skulle spelas på radio. Men skivan uppskattades och uppskattas fortfarande som en av bandets bästa.

Stockholmscenen inom dödsmetallen var ju inte bara nationellt respekterad, utan gav ju verkligen genklang internationellt. Det är lätt att förstå med band som ENTOMBED och DISMEMBER. Ett band som möjligen kom lite i skymundan av dessa två noder är DESULTORY som 1993 gav ut sin debut "Into Eternity". Detta är verkligen en helt otroligt bra skiva. Visst, du hör att det låter exakt som stockholmsdödsen lät på den här tiden. Men det finns en härlig oberäknelighet i vad DESULTORY gör på den här skivan. Framför allt trummisen Thomas Johnson bjuder på en pugilistisk uppvisning som ibland slirar, men som alltid är sjukligt underhållande. Samtliga låtar på skivan är fint genomarbetade och det är verkligen inte svårt att förstå att den här skivan har fått höga betyg genom historien. Här finns en atmosfär och ett melodiskt anslag - utan att avvika för mycket från dödsen - som jag sannerligen går igång på.

/Martin

fredag, maj 22, 2015

Fredagslistan 2015, vecka 21: Nytt material

Godmorgon!

Idag får ni er en lista med nytt material - då pratar vi om skivor som har släppts denna veckan. Vill ni veta mer om vad jag tycker om plattorna så är det värt att surfa in på Werock.nu redan nu då jag har satt tre av skivorna under lupp. 

Vi kör. 

George Kollias - Invictus"Invictus" är George Kollias soloskiva. Och här pratar vi verkligen om en soloskiva då den kanske bekante skinnpiskaren i NILE står för samtliga instrumentella insatser, sången, och all musik samt text.

Det är alltid vanskligt med dylika skivor tycker jag, för det är nästan alltid som det är någon detalj som inte håller samma klass som de andra. Trumspelet visste jag ju skulle hålla yttersta världsklass - NILE har aldrig behandlat sina trumslagare med silkesvantar och Kollias har hållt den positionen i över ett decennium. I övrigt då? Ja, helt tokigt är det inte, även om det inte håller samma klass som NILE. Det är det å andra sidan inte mycket som gör. Produktionen är fint organisk, vilket jag uppskattar. Jag gillar när trummor låter som just trummor.

Secrets of the Sky - Pathway

"Pathway" av SECRETS OF THE SKY. SECRETS OF THE SKY är verkligen ett band att hålla koll på om du uppskattar musik som vill mycket och sorterar under svår, tung och mörk musik med några ljusa inslag. Jag själv går verkligen igång mer och mer på sådan här musik - kanske har det med åldern att göra att jag blivit mer tålmodig. Eller så är det kanske bara så att bra musik är bra musik.






Gutter Instinct - The InsurrectionGUTTER INSTINCT. Lägg det namnet på minnet. Helsingborgsbandet levererar grymt köttig och oerhört elitartad dödsmetall på EP:n "The Insurrection". Detta är dödsmetall när den är som bäst: skitig, ond, argsint och med en produktion som sätter tarmarna i gungning. Att bandet dessutom nyligen har satt bläck på ett kontrakt med ansedda Prosthetic och har förekommit i diverse press gör att jag både tror och hoppas att bandet når en stor publik. Just nu har jag svårt att få nog av bandets musik, och "The Insurrection" gör att jag verkligen ser fram emot den fullängdare som bandet står i begrepp att spela in.



Faith No More - Sol InvictusAtt FAITH NO MORE har släppt nytt material är ingen liten sak om ni frågar mig. Jag har lyssnat på bandet sedan jag skaffade "Introduce Yourself" på vinyl 1988. Jag har lyssnat, likt många, på "Angel Dust" från 1992 ett skadligt antal gånger. Jag är väldigt övertygad om att det fortfarande finns ett behov av dylik väldigt eklektisk musik för att utmana oss lyssnare. Desto mer glädjande att FAITH NO MORE på "Sol Invictus" känns lika gränslösa, relevanta och intressanta som de gjorde under 1900-talet.






Groteskh - Code: EndJag avslutar listan med lite österrikisk black metal och musik från GROTESKHs andra album "Code: End". Inte det mest nydanande vi kommer få höra i år, men icke desto mindre en rasande trevlig skiva som innehåller låten Mystery Orbs, en minst sagt baskaggekåt liten pärla till låt. att bandet gör en fin fade in tycker jag förtjänar lite extra beröm. Jag ber er dessutom lägga lite extra märke till den fina low-endproduktionen.Så där ska det låta - i alla fall i mina öron.

Det var allt gott folk - nästa vecka, om allt funkar som det ska - återvänder Susanne med en, vad hon själv har sagt, djävligt göttig lista. Ta betäckning med andra ord!

/Martin

fredag, maj 08, 2015

Fredagslistan 2015, vecka 19: Covers mark II


Godmorgon!


För två år sedan gjorde jag en fredagslista på temat covers. Denna vecka kände jag för att köra en ny lista på detta tema, ett tema som kan framkalla rysningar av antingen vällust eller illamående. Precis som förra gången får ni originallåten också.

 Vi kör.

Image result for lillasyster logo Satt ni kaffet i vrångstrupen nu? LILLASYSTER är någon sorts avknoppning/fortsättning på LOK. Både Martin Westerstrand och Daniel Cordero återfanns i LOK och om det kan man ju tycka vad man vill. Jag har dock svårt för att värja mig från den genuina spelglädjen och svänget i bandets cover av Rihannas Umbrella. Originallåtens genialitet ligger främst i att den är fruktansvärt anpassningsbar till andra genrer. LILLASYSTER fick med sin version av låten en placering på trackslistan vilket säger en hel del om rätt mycket.


Chuck Schuldiner gör en nästan slaviskt hängiven version av JUDAS PRIESTs klassiska låt Painkiller från skivan med samma namn. DEATH var ju direkt nydanande när det gällde death metal, och det som främst märks är Schuldiners makalösa förmåga till att gasta i de oktaver han gör här. Du glade säger jag bara!





ABORTED manglar upp en mäktig rensstorm till version av SEPULTURAs Arise. Det är ingen direkt hemlighet att jag dyrkar SEPULTURAs tidiga skivor. "Arise" är en skiva som jag fortfarande återkommer till med jämna mellanrum. ABORTEDs version bjuder på väsentligt många fler nerslag på virveltrumman än originalet. Sven de Caluwés sånginsats är också betydligt mer köttig än Max Cavaleras. Med andra ord - precis som förväntat!

Revocation - LogoREVOCATION gör en version av åter aktuella FAITH NO MOREs Surprise! You're Dead! Jag har faktiskt originalskivan "The Real Thing" på vinyl och har lyssnat ett nästan skadligt antal gånger på "Angeldust" som i mitt tycke är bandets bästa skiva. REVOCATION är betydligt mer benägna i att tillämpa dubbelstamp än vad FAITH NO MORE är. En väldigt kul version.

Killswitch Engage - Logo Nu kommer vi in på verkligt klassisk mark. DIO-klassisk. Holy Diver är låten. KILLSWITCH ENGAGE är inte ett band jag lyssnar på till vardags. Bandets egna musik har aldrig tilltalat mig. Men deras version av kanske den mest klassiska låten av Dio är en fin hyllning utan att bli en total efterapning. Det svänger utav bara fan. Jag inbillar mig, faktiskt, att Ronnie James hade gillat detta.

Image result for between the buried and me logo
När Blake Richardson, Dan Briggs och Dustie Waring hade varit med i grymma BETWEEN THE BURIED AND ME ett tag och delaktiga i skivan "Alaska" gjorde bandet "The Anatomy Of" en renodlad coverskiva. Otroligt spretigt album, men några fina guldkorn finns. Som exempelvis bandets version av "Blackened" av METALLICA. Detta är verkligen bra. Dels growlar Tommy Rogers genom hela låten och Richardson ställer till med en veritabel trumfest på kaggarna. Och ja, det finns bas!

/Martin

Featured Post

Fredagslistan 2026, vecka 40: Året är fortfarande 2006 del 3

Den där tidsmaskinen är tydligen igång igen.  Nådens år 2006 bodde jag i Malmö.  Antingen på Värnhem eller Östra Sorgenfri jag minns inte ri...

Populära inlägg