måndag, mars 27, 2006


The Number of the Beast av Iron Maiden

1988 var jag 12 år gammal. Jag hade lyssnat på en hel del hårdrock, framför allt en sliten version på kassett av Slayers klassiska ”Reign in Blood”, men jag ägde inga egna hårdrocksplattor, men nu skulle det i alla fall bli av. Jag hade begett mig in till stans ena varuhus, Domus, med det uttalade målet att jag skulle köpa skivor. På den här tiden – ja jag vet det låter som om det var på stenåldern – fanns det en helt OK skivavdelning med mängder av vinylskivor, CD:n hade ännu inte gjort sitt intåg – på just Domus i Karlskrona. På 1980-talet var ju Europe ganska mycket i ropet, men jag tyckte redan då att de var för mesiga, jag ville ha tyngre grejer.

Nåt som jag alltid har tyckt är att mycket av konsten att göra snygga skivomslag försvann när CD:n kom. På vinylskivorna fanns det ju så mycket mer yta att skapa på. Maiden hade redan från början av sin karriär haft en genomtänkt idé bakom sina skivomslag. Eddie fanns alltid med, och även om de två första plattorna hade snygga omslag, var de i mitt tycke ingenting mot vad som kastade sig emot mig den där dagen på Domus. Så fruktansvärt ont, med Eddie som master-puppeteer över djävulen. Jag var ju bara tvungen att köpa plattan.

Ivrig lade jag på skivan: ”Woe to you oh earth and sea, for the devil sends the beast with wrath, because he knows the time is short. Le the who hath understanding reckon the number of the beast, for it is a human number. The number is 666”. Och sedan knallhårda gitarrer och som grädde på moset – Bruce Dickinson – hans första skiva med Maiden. Jag fick i det närmaste frisläpp!

Många av låtarna på ”The Number of the beast har ju blivit moderna klassiker” – titellåten, den till en början lugna ”Children of the damned” med en furiös tempoökning i slutet, ”Run to the hills” allsångsaktiga refräng, ”22 Acacia Avenue” där Charlot the Harlot återigen dyker upp, och flertalet låtar från skivan dyker upp under Maidenkonserter. Men den låt som fångade mig mest var ”The Prisoner”. Visserligen hade jag nu imponerats av Slayers trumslagare Dave Lombardos hastighet, med trumkompet som Clive Burr lägger ner i ”The Prisoner” ger mig fortfarande gåshud. Jag övade som en liten gnu för att få till de där snabba slagen på min i och för sig ganska sunkiga enkelpedal!

Trots att det har gått så pass lång tid sedan ”The Number of the beast” släpptes håller den fortfarande med all rätt sin plats som en av de bästa hårdrocksskivorna som har gjorts. Maiden fick allt att stämma – låtarna knäcker, Bruces sång är toppklass, produktionen suverän, omslaget – ja allt som man vill ska finnas med på varje platta.

Har ni inte fattat det än så är det här en platta som är ett absolut måste för alla som kallar sig hårdrockare.

Inga kommentarer:

Featured Post

Fredagslistan 2019, vecka 28: Ålarens

Goddagens! Jag blev inspirerad av Martins ystra sommarlista förra veckan och tänkte fortsätta på det feelgoodaspirerande spåret även idag. ...

Populära inlägg