Fredagslistan 2025, vecka 24: Nytt och notervärt

 Gott folk! 

Snart har halva året gått, och det har i alla fall för min del börjat fladdra i skallen om vilka skivor som kanske, möjligtvis kan hamna på en årsbästalista. Jag märker att jag har grävt ner mig mer i enstaka skivor som har satt sig som hammaren mot städet och bitit sig fast med emfas. Minst en sådan skiva har jag en låt med i veckans lista som i vanlig oregelbunden ordning avhandlar nyare musik som jag tycker är värda både er tid och uppmärksamhet. 

Ni hittar listan här om ni kör med Tidal, och här om ni föredrar YouTube. 

Kamrater, vi kör!

KATATONIA har en ny platta ute. Jag är inget jättefan av bandet, men lyssnar alltid på bandet numera. Med den episkt långa titeln "Nightmares As Extensions Of The Waking State" och ett, tydligen, uppslitande bråk mellan Renkse och Nyström är det kanske inte så konstigt att bandet låter om möjligt ännu ledsnare än innan? Jag gillar detta till stora delar, och framför allt gillar jag låten Lilac utav bara helvete. Fantastiskt trumspel och glödande gitarrspel gör att låten är en ren njutning från början till slut. 

Åtta års väntan - jag gissar att det var fler än jag som gladde sig åt att THE HAUNTED äntligen kom med nytt material? Tänkte väl det. "Songs Of Last Resort" låter exakt som jag vill att bandet ska låta. Närmast obarmhärtigt matande av tvåtakt, riffen som ångar och frustar av downstrokefrenesi och Aro som gastar som en galt. Jag valde Death To The Crown, men hade kunnat välja i stort sett vilken låt som helst. 

När 2025 sammanfattas så kommer den skiva jag lyssnat mest på nog vara "Skeletá". Den är så lättsmält - och då använder jag det ordet i betydelsen att den mättar och tillfredsställer på ett mycket sympatiskt sätt. Det finns bara en enda rejält dålig låt - och det beror inte på musiken, utan mycket ostig text i Missilia Amori som jag spolat förbi varenda gång sedan jag lyssnade på den första gången. I övrigt är skivan löjligt underhållande. Jag har valt Satanized för den svänger fint, jag älskar övergången från hi-hat till ride i refrängen och riffet som kommer efter refrängen har fått mig att nicka förnöjt varje gång jag lyssnat på låten. 

Från Toronto i Kanada kommer WITCHROT. Jag snubblade över bandet ganska nyligen och blev lite lätt till mig. Det är tungt svängande sludgig doom för hela pengen. Såklart med oerhört vass och hemsökande sång från Lea Alysandra Reto. Jag har tagit Tomstoned från bandets senaste platta "Soul Cellar". 

    WALG från Groningen i Nederländerna är en duo som "bara" spelar in plattor, inga konserter, turnéer för att konstra till det eller dra fokus från att skriva musik som, tydligen, har hållit en vansinnigt hög nivå på alla plattor bandet släppt. De ligger inte på latsidan heller. Bandet bildades 2021, och har släppt en platta per år sedan dess, ruggigt hög arbetsmoral måste man ju säga. Melodisk black metal är genren, och satan vad bra Robert K och Yorick K är på att skriva musik som berör. Den emotionella tyngden finns där, melodierna än mer så. Jag har blivit försatt i lyriskt stadium mest hela tiden när jag lyssnat på senaste plattan "V" som kom i slutet av maj. 

Folks, vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 47: Den arga listan

 Gott folk!

Idag ska vi grotta ner oss i vrede. Jag misstänker att det är fler än jag som känner en viss stigande irritation över rätt så mycket inom framför allt det politiska livet i världen? Tänkte väl det. Istället för att ge vika för vanmakten så kommer här fem låtar från band som sätter en ära i att vara motvalls. 

Vi kör!

Öppnar med THE HAUNTED under den andra Dolvingeran, och Sabotage. Jag älskar "Revolver". Den frustar fram med en ilska som är så underbar. Sabotage är en av de bästa låtarna på skivan, en strax över 2 och en halv minut lång smocka som minst sagt gör sitt jobb. 

Go-to bandet när det gäller politisk musik i USA, RAGE AGAINST THE MACHINE. Ett band som minst sagt har gjort sina politiska ståndpunkter tydliga, en del skulle nog säga övertydliga. Revolutionen har i alla fall aldrig svängt lika tungt som när bandet gav ut sin självbetitlade skiva 1992. Ett stridsrop till motstånd är i alla fall Killing In the Name Of, och även i fall jag har lyssnat på den tusentals gånger så funkar den ännu. 

ABADDON INCARNATE kommer från Dublin och lirar en mycket tilltalande form av dödsig grindcore. Det är en av anledningarna till att de är med i veckans lista. Grindcoren är, mer än någon annan subgrenre, politiskt laddad. AI är ett uttalat anti-fascistiskt band vilket gör de än mer lätt att uppskatta för egen del. 

Anti-fascistiskt är också DÖDSRIT från Borlänge. Ett band som jag önskade jag hade upptäckt redan 2018 för då hade jag nog varit tvungen att stuva om i årsbästalistan. "Soulcrusher" är nämligen en magiskt bra skiva till brädden fylld med crustig black metal. Mycket stämning i Aura och den är inte arg hela tiden. 

Vi avslutar med NAPALM DEATH och covern på DEAD KENNEDYS Nazi Punks Fuck Off  en lika given som uppskattad låt skulle jag tro, haha! 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 37: Den arga listan

Fredagslistan 2020, vecka 16: The Haunted Revisited

Gott folk!

Ibland blir jag retrospektiv. Just nu i en annan del av tillvaron håller jag på att läsa om en trilogi böcker som jag inte läst sedan de kom ut - Engelsforsserien av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Och banne mig om inte denna omläsning färgar av sig på mitt lyssnande. Häromdagen vaknade jag med en tanke i skallen: "Jag måste lyssna på The Haunted", och den tanken dröjde sig kvar så till den milda grad att jag till slut gav med mig.

Och kära läsare, det var helt underbart att dyka ner i detta fantastiska bands diskografi. Jag har inte valt låtar från alla bandets skivor, "Unseen" är helt utelämnad till exempel. Jag har ingen relation till den skivan alls. Ens om ni betalade mig så skulle jag kunna nynna melodin till någon av låtarna på den skivan. Inte heller får ni några liveversioner av låtarna. I vissa fall så har jag inte kunnat låta bli och tjongar in flera låtar från samma platta - då förstår ni att veckans lista är längre än vanligt.

Vi kör!

Debuten som låter så fruktansvärt illa att det är bizart! Ni kan ju roa er precis som jag gjorde med att först spela In Vein och sedan hoppa direkt till sista låten för att höra den rent monstruöst stora skillnaden i sound! Det är ändå väldigt kul att lyssna på precis hur bra THE HAUNTED var redan på detta album. Mycket räddas upp av att Peter Dolving är en sådan grym sångare, plus att det finns en hel del fina riff på den här skivan.

Två år hann gå innan "The Haunted Made Me Do It" kom, och med denna inträdet av Marco Aro på sång och Per Möller Jensen på trummor. För många var det här skivan som man upptäckte bandet med. I alla var det så för mig. Jag älskade den förbehållslöst, och gör det fortfarande ganska oreserverat. Trots att Jensens trummor låter ganska pappartade så går det inte att värja sig mot den fullständiga slakten av kaggarna han levererar här. Lyssna bara på Silencer där han matar på utav bara fan. Aros sång passar låtmaterialet fint. Jag gillar Aro som fan. Hans desperata vrål i Victim Iced är, fortfarande, helt magiskt.

Man skulle kunna säga att "One Kill Wonder" är THE HAUNTEDs motsvarighet till PANTERAs "The Great Southern Trendkill" i hårdhet. Fy satan vad Aro levererar till låtarna. Godpuppet har alltid varit en favorit, för den är så satans stenhård. Produktionen är av karaktären att löpa in i en bergvägg.

Aro ut, Dolving in igen. Och vilken comeback. "Revolver" var skivan som skickade rysningar av välbehag när jag lyssnade på den på Folk å Rock i Lund inte bara för att Dolving golvade redan i första låten på skivan, men för att den lät så helvetiskt bra. Plus att Jensen nu hade uppgraderat till trummärket Tama Starclassic vilket märktes för trummorna är rena drömmen att lyssna på. Bandet hade kunnat ge ut en skiva med bara trummorna och jag hade lyssnat på den slaviskt.

Bandets kreativitet nådde sannerligen en peak med "The Dead Eye". Jag har ju skrivit om skivan tidigare, och det är fortfarande den skivan i bandets diskografi som jag återkommer oftast till. Jag hittar fortfarande saker att haka upp mig på när det gäller "The Dead Eye", men ointressant kan man inte kalla skivan alls. Den låter också helt fantastiskt, och har ett härligt bett i både gitarrer, bas, trummor och sång.

"The Dead Eye" hade en sak som jag tror många noterade. Inga låtar av Jensen. På "Versus" är han tillbaka med besked och för oss som gillar det mer traditionellt tvåtaktande THE HAUNTED så var den här skivan en trevlig återgång till åtminstone en del av detta. Moronic Colossus gjorde tydligen Dolving så förbannad att han inte visste var han skulle ta vägen. För den var så ini helvete kompakt och svår att lägga sång till tydligen. Inte för att det märks - han låter lika fantastisk som vanligt, haha!

Den senaste plattan i bandets diskografi, "Strength In Numbers" har en minst sagt matig produktion. Erlandssons trummor låter helt enorma! Att man fått tillbaka honom och Aro tycker jag är fint, men störst skillnad är att Ola Englund lirar gitarr i bandet, så solona är ju helt underbara och maffiga. Det är nog den största skillnaden med den senaste upplagan av THE HAUNTED. Jag älskar den här skivan för det hörs verkligen att bandet har så kul!


Ha en fin helg - och glöm inte att The Night Flight Orchestra streamar en konsert från The Tivoli på lördag kl. 20.00 via Helsingborgs Dagblads hemsida.
/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 16: The Haunted Revisited

Fredagslistan 2017, vecka 51: Sista nomineringsomgången!

Gott folk!

Visst är det märkligt hur tiden bara springer iväg? Jag tänkte att det kommer ju hinnas med hur mycket listskapande som helst innan julen infaller, men när jag sitter och skriver detta så är det tre dagar kvar till julafton, och jag har två dagar kvar att arbeta innan jag tar lite ledigt. För Susanne som skulle ha gjort denna veckans lista går tiden lite mer långsamt. Den har en tendens att göra det när man åker på ett helvetesvirus, så därför får ni hålla tillgodo med en lista från mig även denna vecka. Jag tänker ta i med en dräpande lång lista med baserad på de skivor som jag har kvar att nominera till årsbästalistan för 2017. Är ni beredda?

Vi kör!

"Curse Of Conception" - SPIRIT ADRIFT

En no-brainer att ta med den här skivan, då den håller samma standard som debutskivan "Chained To Oblivion" från 2016. SPIRIT ADRIFT är det enda bandet som har släppt skivor som har blivit nominerade två år i rad. Min kärlek till det här moderna doom-bandet har i alla fall befästs så till den milda grad att jag innerligen hoppas att bandbokare på vår sida Atlanten inser hur bra detta är och ser till att vi får chansen att se Nate Garrett med kompanjoner på en scen något närmre än bandets hemmaland USA.

"Malina" - LEPROUS

Snyggt, progressivt, episkt. Tre adverb som fångar hur LEPROUS låter på "Malina". Jag inser fullt ut att detta är musik som inte är för alla - den är polerad ganska mycket, men här finns en innerlig kärna till bredden fylld av känslor - men för oss som inte räds väl producerad musik så är detta ren öronmumma. Jag lyssnade oerhört intensivt på den här skivan när den släpptes i augusti, och har återvänt till den med stigande frekvens under hösten. Varje gång upptäcker jag nåt nytt som jag gillar med skivan!

"Nightbringers" - THE BLACK DAHLIA MURDER

Ett av planetens mest sympatiska band. "Nightbringers" är en skiva som är klassisk TBDM - med en nytändning som fick mig att sätta en betygsåtta när jag recenserade skivan på WeRock. Ystert gitarrspel, fina melodier, och en vokal insats av Trevor Strnad är tre ingredienser som gör "Nightbringers" till en fint sjudande stuvning. Det jag tycker är det bästa med TBDM är att de alltid är väldigt underhållande att lyssna på - det finns en lekfullhet i öset som är svår att få till när det gäller dödsmetall.

"The Rabbit Hole" - THE GREAT DISCORD

Den här skivan har något så pass unikt som ett relevant intro! Dimman är en hemsökande och vacker låt som på ett lysande sätt inleder en lika pretentiös som levererande skiva. THE GREAT DISCORD visar att "Duende" som kom för två år sedan inte var en engångsgrej i fråga om förträfflighet - det här är ett av de mest intressanta banden i landet om ni frågar mig. Fia Kempes röst är en stor del i det - mångsidig och i det närmaste oavbrutet intressant levererar hon en dräpande insats genomgående på "The Rabbit Hole". Kolla in den.

"Urn" - NE OBLIVISCARIS

Från första lyssningen av "Urn" kände jag direkt att NE OBLIVISCARIS var tillbaka med kraft. Jag tappade intresset något med föregångsskivan "Citadel" som kom 2014 efter det att jag helt förbehållslöst fallit för debuten "Portal of I" från 2012. Gillar du progressiv metal så har du förmodligen koll på det här gänget - gillar du inte den här typen av musik så kommer du inte att gilla den formliga explosion av finlir som kännetecknar hela NE OBLIVISCARIS identitet. Du kommer sannolikt att hata "Urn". För oss andra är detta magiskt.

"Strength In Numbers"  - THE HAUNTED

Vi älgar över till THE HAUNTEDs sida av verkligheten. Så långt ifrån finlir som det går att komma? Nja - jag tror säkert att THE HAUNTED vill spela bra, men graden av meckighet är jämfört med föregående band är ju inte densamma. "Strength In Numbers" är en skiva som är djupt sympatisk, den känns lika bra som att återse en gammal vän. Jag är innerligt tacksam för att THE HAUNTED motbevisar mig med att fortfarande göra skivor som känns kul att lyssna på. Att det sen inte är så värst nydanande stör jag mig inte speciellt på, haha!

"Out Of The Voiceless Grave" - THE LURKING FEAR

Tomas Lindberg fortsätter sin strävan efter att vara den mest inspelade death metalsångaren i hela världen. Och Adrian Erlandsson fortsätter att trumma på kvalitetsskivor från 2017. Det här hade kunnat bli hur fattigt som helst, men alla projekt som Lindberg är med i har en innerlig känsla av hängivenhet som är omöjlig att stå emot. Ytterligare en dödsmetallskiva? Inte en chans - detta är så fruktansvärt bra att det sannerligen inte går att avfärda som en alibiskiva från namnkunnigt folk inom den svenska scenen. Jag längtar redan efter mer!

"In Becoming A Ghost" - THE FACELESS

Att THE FACELESS en kommer ut med en skiva kan inte ses som något annat än en triumf. Det hade nästan blivit ett skämt att det snart skulle komma nytt material från ett band som byter medlemmar oftare än andra byter strumpor. Men ryktena visade sig stämma - "In Becoming A Ghost" är dessutom en riktigt bra och udda skruvad skiva. Det finns rikligt med progressiva inslag, symfoniska inslag (kolla bara in Digging The Grave som har klassiska instrument som valthorn och flöjtsolo!) men ändå bibehållen hemmavist i den tekniska dödsmetallen. Intressant så det förslår!

Där har ni det gott folk. En lista på närmre 6 timmar riktigt bra musik! Jag vill passa på att tacka för i år - 2017 har varit ett intressant musikår på många sätt - och för att ni har följt bloggen även detta år. Vi kommer tillbaka 2018 - såklart - och ser fram emot att få tipsa er om mer musik. God jul och gott nytt år!

/Martin

Fredagslistan 2017: Sista nomineringsomgången till årsbästalistan 2017!

Fredagslistan 2017, vecka 36: 1998

Gott folk!

Vi har kommit till vägs ände, i alla fall när det gäller fredagslistor som tar upp specifika årtal på 1990-talet, ett årtionde som minst sagt såg intressanta förändringar inom musiken.

Under 1998 hände det, precis som de flesta år, en hel del. Det är året för Lewinskyaffären, året som Olof Johansson avgår som partiledare för Centerpartiet, Sverige tar guld för sjunde gången i Ishockey VM och det släpptes 833 skivor (i alla fall enligt Metal Archives) som kan kategoriseras som hårdare musik. Här har ni fem stycken som jag tycker är värda att kolla in.

Vi kör!

"My Arms, Your Hearse" av OPETH. Jag kan inte tänka mig att det är någon som blir förvånad att jag tar med en skiva av OPETH då det här bandet tillhör mina favoriter. I bandets diskografi återkommer jag ganska sällan till just den här skivan. Vilket är lite konstigt då den har några verkliga guldkorn som dessutom brukar dyka upp i livesammanhang. "My Arms, Your Hearse" är OPETHs tredje platta, och är liberalt strösslad med growl och en hårdare än vanligt arbetande Mikael Åkerfeldt som inte bara sjunger, lirar gitarr, lirar bas men också piano. Detta var på tiden då OPETH inte hade en fast basist - det var först på plattan efter denna - "Still Life" som Martin Mendez hade hunnit spela in sig i bandet. "My Arms, Your Hearse" är en skiva som är hårt kramad av fansen. Kollar ni recensioner på Metal Archives så är det väldigt vanligt förekommande med meningar som "The Pinnacle Of Their Career", "The summit of perfection" och "The pinnacle of flawlessness", så ni fattar att ni har en lyssnarstund av stora mått framför er.

Ur askan av AT THE GATES reste sig THE HAUNTED ganska raskt. Den självbetitlade debutplattan släpptes i juni 1998 på Earache och är en i all sin prakt en okomplicerad men djupt sympatisk skiva med fokus på fart. Det kan tyckas vara en enkel sak att skriva musik av den här typen, men så är det inte. THE HAUNTED gör jobbet gediget om än en smula traditionellt. Jag har med skivan då jag är - som ni vet - väldigt svag för det här bandets hantverksskicklighet och för att skivan formligen sprutar av känsla från slutet av 1990-talet. Det finns såklart mer konstnärligt utmanande skivor i bandets diskografi, men som debut betraktat är det här en finfin platta.

LOTHLORIEN från Varberg med det rent katastrofala omslaget på sin enda skiva "The Primal Event". Jag skaffade den här skivan till biblioteket på inköpsförslag, och kommer tydligt ihåg att förslagsgivaren bad mig att bortse från omslaget med emfas. Vilket jag gjorde, och är glad för det för det här är en riktigt fin och mustig skiva. Sångaren Henrik Serholt påminner väldigt mycket om Thomas Lindberg i sin sångstil, vilket alltid är ett plus om ni frågar mig. Bandets namn är taget från Sagan Om Ringen där Lothlorien var både en skog och ett av alvrikena. Bara en sån sak får det ju att kittla i bibliotekarienerven.

Jag höjer meckighetsgraden allt vad jag kan med GORGUTS platta "Obscura". Det här är - likt all musik från bandet - musik som kräver koncentration och som inte alls är speciellt lättillgänglig. Men vad gör väl det, när Luc Lemay verkligen tar i från botten av sitt franska väsen och vågar vara utmanande och krånglig? Nä, precis!

SOILWORK släppte sitt debutalbum "Steelbath Suicide" i maj 1998. Det tidiga SOILWORK hade en råhet och ett nästan maniskt driv i sin musik som jag alltid gillat. På den här skivan som har fått stå tillbaka lite för min del i bandets diskografi finns ett satans engagemang, och en maffighet som är så sjukt sympatisk att det är ytterst svårt att stå emot. Och varför skulle man vilja det egentligen? SOILWORK har karvat ut en karriär som imponerar i sin integritet och uthållighet. Låtar från den här plattan är inte speciellt vanligt förekommande i bandets setlistor nuförtiden. Oftast är det Sadistic Lullaby som dyker upp. Jag kan tycka att det hade varit lite kul om bandet luftade fler låtar från en skiva som står sig bra i bandets diskografi.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 36: 1998

Fredagslistan 2017, vecka 34: I Martins lurar just nu

Gott folk!

Hoppas att ni har återhämtat er från Susannes fredagslista från förra veckan! Idag blir det en spretig och ganska typisk fredagslista från mig. Den är baserad på vad jag lyssnar på just nu - det kan vara skivor som släppts nyligen eller för ett tag sedan - i alla fall så är det skivor som jag gillar, eller både gillar och ska recensera. Eller kanske redan har recenserat. Ja, ni fattar!

Vi kör!

Jag inleder listan med LEPROUS. Jag vet att Peter Iwers (ex-IN FLAMES) gillar det här norska gänget, och har tipsat om minst en av bandets skivor i sociala medier. Det här är superproggigt, men med bibehållen känsla för låtstruktur om ni förstår vad jag menar. LEPROUS är ett band befolkat av skickliga musiker - trummisen Baard Kolstad huserar exempelvis i BORKNAGAR, och flera av resterande medlemmar har backat både Ihsahn och EMPEROR i livesammanhang. Jag gillar verkligen det som LEPROUS bjuder på. Sången från Einar Solberg sticker ut lite extra!

Jag fortsätter med norskt, och SPIDERGAWD som med sin senaste skiva "IV" drog ner mig i ett beroende så omfattande att jag knappast lyssnade på någon annan skiva under en vecka. Det här är rak, medryckande och oerhört imponerande rock med vissa inslag av metal. Det SPIDERGAWD är riktigt bra på är refränger - ta den från låten jag har med i listan - Is This Love? exempelvis. Den är så groteskt bra att det är omöjligt att inte studsa lite i stolen, haha!

Resten av skivan är lika imponerande, men den låten sticker ut lite extra, just på grund av sin extrema entusiasm.

En institution släpper nytt idag. THE HAUNTED är - trots mängder av medlemsbyten - en urkraft och kär gammal vän inom svensk metal. Det är väldigt roligt att konstatera att "Strength In Numbers" är en riktigt bra skiva som bjuder på ett THE HAUNTED som känns piggt, fräscht och väldigt taggat. Gitarrspelet är taget till nästa nivå, minst sagt, Aro (som jag genuint uppskattar) gastar föredömligt och kompet är galet bra. Skulle inte bli förvånad om den här skivan slinker in på några årsbästalistor faktiskt.

Listans hårdaste låt tar jag från "Adversary Omnipotent" som jag tipsade om i veckans tekniska tisdagstips. Galet bra skiva från ENFOLD DARKNESS som sannerligen visar på vilken mångsidig musik det går att göra, även om man huserar inom den tekniska dödsmetallen. Jag får lite samma vibbar av ENFOLD DARKNESS som jag får av THE BLACK DAHLIA MURDER. Bägge banden är inte nervösa för att utforska annan musik än dödsmetall i sitt skapande. Och det är en bra sak!

Avslutar med fint traditionella PORTRAIT som verkligen vet att skriva ny musik som tydligt nickar mot 1980-talet utan att kännas mossig. Lite av en bedrift om ni frågar mig! PORTRAIT är ett band som jag har omvärderat - i början tyckte jag att det här gänget var inget att ens kolla in, just på grund av att det kändes som ett rent retroband. Men "Crossroads" från 2014 ändrade på det och numera kollar jag alltid in vad bandet hittar på.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 34: I Martins lurar just nu

Fredagslistan 2016, vecka 9: The Dead Eye

Gott folk!

Jag tänkte att jag skulle prata lite grand om skivan vars omslag ni ser till vänster - "The Dead Eye" av och med THE HAUNTED. Den kom ut 2006, bland 2,584 andra CD-fullängdare om vi ska tro Metal Archives, och medan den kanske inte är den mest originella titeln på en skiva så kan jag garantera (i det närmaste) att den drog till sig betydligt större uppmärksamhet än GNAW THEIR TONGUES skiva "Spit On Me And Wreak Havoc On My Flesh".

När "The Dead Eye" såg dagens ljus den siste oktober 2006 markerade den bandets femte skiva. I intervjuer har främst Anders Björler - inför släppet och långt senare - lyft fram "The Dead Eye" som den skiva han är mest stolt över i bandets diskografi.

Lite bakgrundshistoria vad gäller min relation till THE HAUNTEDs musik. Jag upptäckte bandet vid utgivningen för "Made Me Do It", men första gången jag alls hörde bandet var på TV då THE HAUNTED låg ute på turné och bandets konsert på KB filmades. För övrigt första gången jag hörde NASUM också, men det är en annan historia.

THE HAUNTED hade då växlat sångare till Marco Aro (jo, samme Aro som nu är tillbaka i bandet) och detta påverkade väldigt mycket hur jag drogs till bandet. Aros synnerligt brötiga sång passade fruktansvärt bra på både "Made Me Do It" och efterföljande - extremt mörka - "One Kill Wonder" och jag lyssnar fortfarande på de skivorna med stor behållning.

Peter Dolving kom tillbaka inför "rEVOLVEr", en skiva som jag tror att rätt många håller som en av topp 3 i bandets diskografi. Produktionen var väsentligt mycket bättre - Per Möller Jensens trummor lät ursinnigt bra - och jag älskar fortfarande skivan som byggde upp stora förväntningar inför "The Dead Eye".

Jag hade inte lyssnat på skivan - hela skivan det vill säga - på bra många år innan jag bestämde mig för att göra ett inlägg om den. Jag var ambivalent kring skivan när den släpptes. Den skavde och smekte ömsom trumhinnorna på sätt som verkligen utmanade. Hur skulle det bli denna gång?

Och, jo - den skaver fortfarande. Kanske inte lika mycket som för 10 år sedan, men nog frestar den på rätt friskt. Är det för att Dolving kanske hade tröttnat på den musik som bandet hade skrivit tidigare som gör det? Det finns betydligt mycket mer dynamik - och jag har verkligen inget emot detta - men då får denna vara betydligt mycket bättre än exempelvis bongopartiet i The Flood som jag verkligen har avskytt från första genomlyssningen. Eller är det bandets experimenterande med ljudbild? Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att "The Dead Eye" fortfarande intresserar mig mer än någon annan skiva i bandets diskografi just för att den utmanar betydligt mer än råraka "The Haunted", "Made Me Do It" och "One Kill Wonder" och för att den är flera resor bättre än "Unseen" och "Versus".

Om jag kommer att lyssna på skivan om 10 år igen? Jo, det kan jag i det närmaste garantera.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 9: "The Dead Eye"

Fredagslistan 2014, vecka 50: Trumljud

Godmorgon!

Idag ska vi nörda ner oss och prata trumproduktioner. Då jag själv är trummis är detta ett ormråde som, såklart, ligger mig varmt om hjärtat. En usel produktion kan i ärlighetens namn sätta allvarliga käppar i hjulet för hur jag uppskattar en skiva eller inte (se det allestädes närvarande exemplet "St. Anger). Men på precis samma sätt så kan en snygg rattning av hur trummorna låter höja en skiva till oanade höjder (se INSOMNIUMs "Shadows Of The Dying Sun").

Trumljud har ju ändrats över tid - därför får ni fem exempel från 1970-talet och fram till 2010-talet - av låtar som har en minst sagt fin proddning av trummorna.

Vi kör.

Året är 1976. Den kanadensiska powertrion RUSH har med sina tre föregångsplattor ("Rush" från 1974, "Fly By Night" och "Caress Of Steel", bägge från 1975 - vi snackar arbetstempo!) inte lyckats åstadkomma den succé som framför allt deras bolag Mercury har förväntat sig. Bolaget vill lägga sig i nästa skiva. Vad gör Neil Peart, Alex Lifeson och Geddy Lee i detta läge? Jo, de snickrar ihop en tematisk skiva som inleds med en över 20 minuter lång låt. Bolaget skiter knäck tills dess att de ser att skivan inte bara säljer, den säljer utav bara fan. "2112" blir skivan som på allvar sätter RUSH på kartan som ett av de mest innovativa och intressanta banden på planeten, en placering de fortfarande behåller idag. Om skivan är storvulen är produktionen inte det - den är snarare torr. Pearts trummor, han använde trummor från Slingerland mellan 1974 och 1977, låter
låter verkligen inte stora, virveltrumman är minst sagt knastertorr. Om man känner för att veta mer om Pearts trumset kan man kolla här.

Året är 1986. EUROPE från Upplands Väsby släpper den 26 maj "The Final Countdown" och blir stora utav bara fan. Bandet turnerar över hela världen och drar in så mycket pengar att de, istället för att flyga över Ian Hauglands trumpodium från USA, väljer att bygga ett nytt till Europasvängen till en kostnad av många pengar. Jag skulle kunna prata bort en hel kväll om hur trummor lät under 1980-talet. Detta årtionde är ju inte ihågkommet för att det var måttligt på något sätt. Det är årtiondet då yuppien gör sitt intrände, kapitalismen är religion och då band gillar stora produktioner. (För det bästa exemplet inom mainstreammusiken se The Bangles låt Eternal Flame. Virveltrumman i slutet av låten är inget man skojar bort i första taget). EUROPE är inget undantag. De tar in Kevin Elson som producerar skivan. Resultatet är en minst sagt radiovänlig produktion. Hauglands trummor låter visserligen stora, men inte för stora. På skivan, precis som under hela karriären, använde Haugland Yamahatrummor av inte den lilla storleken.

Året är 1991. Den tolfte augusti släpper METALLICA skivan som ska göra dem till ett världsband. Bandet överger här med stor kraft sina
extrema rötter. Bandet har tagit in Bob Rock att producera skivan. Tanken är att han ska ge musiken en stor kostym. Det gör han. METALLICA låter på denna skiva oerhört bra. Trumljudet som Rock har gett Ulrich är minst sagt muskligt. Jag kan säga att virveltrumman låter som en våt dröm för mina öron. På turnén för skivan tar Ulrich ut svängarna än mer och utrustar sina två trumset med pukor från storlek 10" till 18". Han har en 16" puka som hängande, vilket på den tiden var minst sagt uppseendeväckande. Jag undrar om det har skett senare faktiskt. Oavsett vad man tycker om riktningen som bandets musik tog med denna skiva så kan jag konstatera att produktionen fortfarande låter fantastiskt bra.

Året är 2004. THE HAUNTED har tappat sin sångare sedan två skivor Marco Aro. Tillbaka kommer bandets originalsångare Peter Dolving. Det är oftast det folk kommer ihåg. när det gäller "Revolver".  Det jag kommer ihåg är att trummisen Per Möller Jensen byter från Premiertrummor till Tama Starclassic. Och vilken jävla skillnad det gör. Jensens nya trummor äter sig igen den massiva skrikvägg som Dolving snickrar upp på sin triumfatoriska återkomst till bandet. Här låter bandet bättre än någonsin. Om ni vill friska upp minnet när det gäller Möller Jensens storlek på trumseten han har använt under karriären och vad det (möjligen) har haft för inverkan på musiken i THE HAUNTED kan ni kolla in det här gamla inlägget från 2011.

Året är 2014. BLOODBATH annonserar att Nick Holmes från PARADISE LOST är bandets nya sångare. I december släpper bandet "Grand Morbid Funeral" som bevisar i alla fall för undertecknad att de är ett band som vet hur en slipsten skall dras med kraft och ackuratess. Martin Axenrots trummor låter så fantastiskt bra att jag, faktiskt, smäller av. Att låtmaterialet är det bästa bandet presenterat på många år gör ju inte saken bättre. Axenrots lir är här rakt på sak - visst, här finns lite finesser - men vi pratar ändå death metal här.



/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 50: Trumljud

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 5

Nominerad: "Exit Wounds" - THE HAUNTED

Om man gladeligen hänger med i andra bands transformeringar (se föregående nominerade platta) så finns det vissa band jag gärna hör låta på ett specifikt sätt. Marco Aros återkomst till THE HAUNTED saluteras med en skiva sprängfylld med tvåtaktsthrash.

Exakt som jag vill att bandet ska låta. Inga gnölsånger som bandet sysslade med under Dolvings andra sejour i bandet så långt öronen hör. Här är det rens som prioriteras.

Med genomgående muskulöst riffande, en Aro som gastar i ett läge, trumspel som får mig att dregla så är detta en skiva att utan vidare eftertanke banga sönder huvudet till. Och det, kära vänner, är ett gott betyg.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 43: Upptempo!

Godmorgon!

Vi går denna vecka från svängiga låtar till låtar som går i upptempo. Snarlikt kan tyckas, men upptempo handlar i detta fall om så mycket mer än bara tvåtakt (som såklart finns med, haha!). När vi pratar om låtar som går i upptempo så ställer i alla fall jag upp följande kriterier:

1. Det ska finnas ett hetsigt driv i musiken eller den vokala leveransen
2. Tvåtakt får gärna förekomma, men det är inget krav.
3. Bruket av dubbeltramp ses som premierande, men är inget specificerat krav.

Med så långt? Gött!

Vi kör.

Fler än jag som gick i spinn över "Exit Wounds"? Trodde väl det. Marco Aro hade rätt när han sade att det finaste i bandets musik hade återfunnit sin hemvist på nya skivan: tvåtakten. Det finns en myckenhet av denna dräpande faktor på skivan genomgående. Ingen låt uppvisar det lika stringent som My Enemy, ett frustande 1-minutsmonster till låt lika effektiv och förödande som en rivningskula. Fruktansvärt gött gastande från Aro, dräpande driv i gitarrerna, och skoningslöst hamrande på trummorna gör denna låt till en synnerligen lämplig öppnare.

TESTAMENTs i mitt tycke bästa skiva finns inte på Spotify. Vi pratar "The Gathering", 1999 års skiva som bjöd på gästspel av ingen mindre än Dave Lombardo. Skivan kan vara det tuffaste bandet gett ut. Min favoritlåt på skivan är Legions Of The Damned som är ett fartmonstrum av rang, men då den inte finns att tillgå blir det D.N.R som öppnar skivan. Här i en finfin version från liveskivan "Dark Roots Of Thrash". Här har ni ett band som verkligen har ett driv och ett självförtroende som imponerar. Det är helt enkelt svinbra.

Med "Cursed Redeemer" bjöd MIASMAL oss tidigare i år på en fin skiva. Old-School döds går hem hos mig - det vet ni sedan innan - och här är utförandet exemplariskt. Det låter som det ska. Det är nedstämt så att gomseglet sätts i dallring, det är bra fills på trummorna, gitarrerna surrar på exemplariskt, sången är grovt brötig, och det går undan, vilket ni kommer höra i trevliga dängan Call Of The Revenant. 

 "Back To The Front" är återkomsten av en version av ENTOMBED. Denna sättning ger ut musik, vilket ju ger ett visst försprång mot den andra sättningen med Alex Hellid i spetsen. Ja, du glade. Torbjörn Hallgren på Bara Metal hade förresten en snygg lösning på vad AD i bandnamnet står för. Asbra Döds. Han har rätt i det för skivan är verkligen bra, och synnerligen stringent i sin kvalitetsnivå. Kolla in The Underminer så har ni koll på prick hur bra detta gäng är.

När ZOMBIEKRIG gav ut "Undantagstillstånd" 2010 skrev Jonas Andersson, tidigare medarbetare på Werock, att [d]etta är old-school thrash – på svenska – som river tag och förvaltar arvet från gamla rävar som EXODUS, KREATOR, SODOM och självklart (gamla) METALLICA. Inget revolutionerande men ack så trevligt för oss thrashälskare. 
Jag har återkommit till skivan med oregelbundna intervall och den funkar fortfarande som uppiggande medikament mot melankoli. Det är svårt att inte stampa takten om jag säger så. Avslutande låt Den Mörkaste Tiden Är Här står upp för hårt riffande, tvåtakt och verser som

Vind förgör i vinterköld som varar flera år. Hagelstorm blir en norm, en istid som består.
Regn av sot, svarta klot, folk på knä och ber.
Eld och damm, moln av sand, himlen faller ner. Skräck, förvirring, panik.
Den mörkaste tiden är här. 

Nog sagt - dags för ringdans.

Fredagslistan 2014, vecka 43: Upptempo!