År 2006 var jag 10 år, mer intresserad av att bygga playmobilborgar, vilken av årets uppsättning nya Bionicles jag helst ville ha (svar: den gröna, alltid den gröna) och att aldrig missa ett enda avsnitt av Avatar: Den Siste Luftbändaren (18.00 varje vardag på Nickelodeon) än musik. (Listan hittar ni på youtube här!)
Musik, det var något vuxna brydde sig om av oklar anledning och jag var som mest intresserad av en DVD med Michael Jackson-videos eller den årliga sommarplågan som spelades i bilen. Grundskolan är svår att minnas i perfekt ordning, någonstans i svängarna såg jag Walk The Line hos min farfar, där Joaquin Phoenix i rollen som den evige Johnny Cash ska försöka få ordning på livet sitt och gifta sig med Reese Witherspoons fantastiska June Carter (sedermera Carter Cash). Kort därefter brände pappa en CD med Cashs greatest hits varpå mitt intresse för musik väcktes med utforskning av hushållets utbud.
Musik fanns alltid i huset, fadern min har en stor samling CDs och kassetter som han samlat på i åratal. Det var mycket Springsteen och Dylan, Manu Chaos mästerverk Radio Bemba Sound System och soundtracket till Moonson Wedding är några som jag aktivt minns (svårt att glömma CHUNARI CHUNARI. Indisk musik alltså). I bilen var det Vapen & Ammunition med Kent, sirenerna på Sundance Kid är som inristade i själen. Det gick från Cash till Prince. The Hits 1 och 2, nonstop på rummet. Sen The Rolling Stones, även där en singelsamling som satte prägel. Sen köpte jag egna skivor, The Essential Ozzy Osbourne, Appetite for Destruction, Double Platinum av Kiss. Och Rammstein, självfallet, även om jag där fokuserade på DVD-släppen i första hand.
Det är en salig röra i huvudet att reda ut när exakt i ordningen allt detta sker men ett som är säkert är att allt hände EFTER 2006. Det året hade jag ingen relation till musik utöver det man hörde på TV och i film. Så det är vad vi ska prata om, det mest COOLA och RADICAL jag kunde tänka mig som 10 åring.
Den mest monumentala händelsen 2006 för egen del så här i efterhand är troligtvis när jag såg Död Mans Kista på bio med min far. Filmen hade premiär någonstans runt min födelsedag så jag kan mycket möjligt hunnit fylla 10 år. Jag hade sett Svarta Pärlans Förbannelse ett antal gånger innan och jag ÄLSKAR sjöfart, alltid gjort och kommer alltid göra. Jag brukade rita linjeskepp med streckgubbar och inget var fränare än när man kunde bygga flottor i strategispel. Det här var en stor händelse för mig, och den gjorde mig inte besviken. Knappt 5 minuter in i filmen plockar en kråka ut ett öga på en fånge hängandes i en bur. Golvad, fy vad häftigt men också lite otäckt och resten av filmen bjuder på fler scener i samma kaliber för en 10-åring. Än idag en personlig favorit och formativ upplevelse, Bill Nighys prestation som bläckfisksbeskäggade Davy Jones står som en av de bäst utförda helt datoranimerade karaktärerna någonsin.
Jag fick som barn enbart spela strategispel hemma. Mina föräldrar verkar ha köpt att våldsamma spel var FARLIGT helhjärtat vilket medföljde att allting som var våldsamt sållades ut ur hushållet. Uppenbarligen inga problem med den totala megalomani och pseudo-folkmordiskhet som utspelade sig i spel som Rome Total War (där problem med “Public order” löses snabbt genom att ge påverkad stad en gammal god “Kartago”-behandling) eller det bulgariska hopkoket Tzar: Burden of the Crown som hade den fantastiska funktionen att man kunde låta spelet spela sig själv. Otroligt, jävligt konstigt men perfekt när man inte kan läsa varken engelska eller bulgariska. Det enda som står ut här, musikvägen, är den gode Frank Klepacki som jag talat om tidigare. Hans postapokalyptiska industrisoundtrack till Command & Conquer Tiberian Sun har definitivt format min smak på sätt jag uppskattar mer och mer ju mer jag lyssnar på det.
Men hos KAMRATER kunde man få spela både det ena och det andra. En barndomsvän hade fri tillgång till vad fan han ville, vilket inkluderade Grand Theft Auto San Andreas. Precis den typ av spel som mina föräldrar trodde skulle leda mig ner i fördärvet. Tänk om jag skulle springa ut på gatan och bli en Crip eller Blood! Hemska tanke… I stunden var ovan nämnda barndomsvän mer absorberad av gangsterrappen (inkluderar en rätt gräslig period med cornrows). Men några år senare, när jag med egenmäktigt förfarande via internet själv spelade spelet så satte radiokanalen Radio X, fokuserad på altrock, metal och grunge från 1987-1992. Det är lite fusk då detta sker i tonåren, men det är värt att påpeka hur stort inflytande denna lilla radiokanal haft på mina musikaliska smaklökar. Måhända har det nämnts i ett tidigare inlägg, vem fan har koll längre.
Hos en klasskamrat någon gång i lågstadiet utsattes jag för något än mer livsomvälvande dock: Warcraft! Specifikt det legendariska strategispelet Warcraft 3 med sin rätt kreativa spinn på gamla fantasyklyschor. Från fallna och vilseledda heliga riddaren Arthas som begår regelrätt folkmord i ett fanatiskt försök att utrota ondskan till orcernas flykt från koncentrationsläger och resa västerut över havet i jakt på en egen plats i världen erbjuder spelet många tuffa ämnen och en tragisk världsbild där kriget inte var oundvikligt utan en rad missförstånd och bedrägeri.
Men vem fan bryr sig om det, vi bryr oss bara om husbandet TENTH LEVEL TAUREN CHIEFTAIN! Ett virtuellt hårdrocksband som består av personal från Blizzard Entertainment: Samwise Didier på sång (konst, bortsett från Blizzard känd för att göra omslag för bandet Hammerfall), Chris Sigaty på kompgitarr (utvecklare), Dave Berggren på leadgitarr (konst och speldesign), Mike Morhaime på bas (CEO och en av grundarna) och Alan Dabiri på trummor (programmerare). Värt att påpeka att spelet släpptes 2002 och utvecklades av ett mindre team, enligt internet ca 30 utvecklare. Det är långt innan de blev ett storföretag (med ca 13000 anställda 2022). Bandet kan senare ses “live” då och då i World of Warcraft, spelandes sin första “hitsingel” Power of the Horde. Lök with an extra side of lök. En liten shoutout ska dock ges till deras vanliga musik som är fantastisk, speciellt i det minst lika legendariska Starcraft.
En dag i min barndom skulle vi åka på något jippo för någon släkting, det vart ju fan en ny unge i halvåret som skulle döpas eller dylik oredlighet. Jag sitter i vårt vardagsrum, den gamla pålitliga Panasonic tjock-tvn inställd på DR1 eller DR2 av oklar anledning i väntan på att resten av hushållet blir redo. Och plötsligt dyker det upp något tecknat som inte liknar något jag sett i hela mitt liv. Muskulösa män inbegripna i en frenetisk kamp till döden, med energistrålar, explosioner och en jävla massa skrikande. Som så många andra pojkar var det här min första riktiga kontakt med japansk animering, anime. Och självklart var det Dragon Ball, skapad av en av de främsta serietecknarna någonsin: Akira Toriyama.
Ett livslångt band skapades den dagen, även om det skulle ta många år innan jag på allvar kunde ta mig an serien så fanns den där som en hägring. Det skulle ju såklart visa sig att det väldigt COOLA introt var en amerikansk konstruktion där de, som sig bör, tog de fränaste bitarna från ett antal av filmerna (med avsevärt bättre animering än serien i sig) och smackade på en riktigt COOL låt med sån fantastiska textrader som “Dragon Dragon, rock the dragon, Dragon Ball Z”. Briljant. Även resten av serien musik var helt överdubbad med en underlig dystopisk historia (jämfört med originalets Kung Fu-films inspirerade pseudo-funk och upbeat J-rock intro). Även Spirited Away gjorde ett oundvikligt avtryck. Trots att det är en rätt grotesk och hemsk film för ett barn att se (nästan alla av mina klasskamrater som upplevt den som barn rapporterade idel mardrömmar) så måste jag ha sett den 20-30 gånger under de åren, kanske fler. Dessvärre finns inte Youmi Kimuras “Always With You” i rätt version på youtube, japaner har en oerhört konstig syn på vad som får finnas på internet. Den riktiga versionen är som en bjällra som mjukt klingar i mitt innersta varenda gång jag hör den.
Men Disney då? Varenda jävla unge har ju någon relation till denna formlösa vidrighet inom underhållningsindustrin. Och jo, självfallet har jag precis som alla andra spenderat mycket tid med allehanda av deras alster. Bernard & Bianca, Djungelboken, Robin Hood usw. Men de som står ut mest nu i efterhand är dels Tarzan med Phil Collins ikoniska worldbeat soundtrack som jag lyssnat på oerhört mycket, både på svenska och engelska. Den andra är Micke & Molle som jag såg konstant, jag vet inte hur många gånger. Jag har inte vågat se den på snart 20 år då jag befarar att jag kommer störtböla en del. Bara det korta klippet i dagens lista var nog för att skicka mig ner för en traumatisk nostalgitripp. Var är näsdukarna när man behöver dem. Men som tröst spelar jag det bästa man kunde höra som ett Kalle Anka-fan. Den som åberopar intromusik till Ducktales (Ankliv, som det hette på min tid) riskerar allsång med råge i rätt sällskap. Joakim von Anka är en av barndomsidolerna, tillsammans med Bertil Enstöring. Go figure att man blev som man blev.
Fine…en till historia, om än lite kortare: Sturkö camping, någon gång under det tidiga 2000-talet. Familjen spenderar nästan varje sommar ute i denna blekingska idyll. Av oklar anledning råkar det en kväll vara 4 gubbar i underliga, matchande röda kläder som utför någon sorts synkroniserad dans. Musiken är som något jag aldrig hört förr. "WE ARE THE ROBOTS, doot doot doo doo doo" låter det. Vilken grej! Det tog lång tid innan jag faktiskt återvände till Kraftwerk, men idag är Die Mensch Maschine (specifikt den tyska utgåvan) en av mina favoritskivor.
Nu är vi nästan i hamn. Det är i skrivande stund halv två på morgonen och alldeles stilla i huset. I sann Allhelgona-anda så avrundar vi med ett klipp från en sleeper-formativ film för min del. The Addams Family från 1991 var en rolig film som jag såg varje gång den gick på TV. Men det är först nu som vuxen som intrycket den gjort verkligen blir uppenbart för mig. Jag älskar den här filmen, speciellt Raul Julias “Gomez”, Anjelica Hustons “Morticia” och Christopher Lloyds “Uncle Fester”. Alla har så roligt, och är inte det det viktigaste i slutändan?
Utsvävning och gränsöverskridning, inte en enda rak linje i hela texten. Inte nog med att det slutade handla om coolt och radical nästan direkt, det blev en del musik ändå. Inte rätt TYP av musik såklart, dogmatikerna lär kalla mig till möte bakom slutna dörrar. Men om det inte är counterculture att spela svensk Phil Collins musik i en metalblogg så är inget det.
//Pojkspoling B, morsning och goodbye
