fredag, augusti 30, 2019

Fredagslistan 2019, vecka 35: Fem favoriter med Nightingale

Gott folk!

Det är ju ingen hemlighet att jag formligen älskar ett av de projekt som Dan Swanö har haft med ett finger i - nämligen WITHERSCAPE som har figurerat i alla möjliga sammanhang här på bloggen. Däremot så hade jag ju likt en byfåne illa koll på resten av denne minst sagt mångsysslande herres projekt. NIGHTINGALE var ett av de namn som dök upp när jag sökte på Dan Swanös namn. Helt dunderlökigt namn tyckte jag, men gosse vad jag fick äta upp den åsikt. Det visade sig, såklart, att detta är ett band som mer än lovligt föll mig på läppen, och även om jag inte gillar allt som bandet har gjort så finns det två skivor som jag sannerligen har återkommit till i allt stigande grad sedan jag upptäckte bandet. Ni kommer att fatta vilka skivorna är när ni kollar in listan.

Det som jag verkligen gillar med NIGHTINGALE är dels det melodiska - något jag alltmer kommit att uppskatta ju fler år jag får på nacken - dels det rent sinnessjuka hantverkskunnandet. NIGHTINGALE, som förutom Dan består av Dans bror Dag, Erik Oskarsson och Tom Björn, vet hur bra, minnesvärda låtar ska skrivas. Det finns inte en låt i veckans lista som inte ger mig gåshud varje gång jag lyssnar. Två detaljer gillar jag lite extra - dels gitarrsolot i Shadowland Serenade där bandet går full metal och bara blästrar, dels pianobreaket i Forevermore en låt som har ett helt underbart fläskigt sväng som ju är så satans bra!

Nu ska inte jag gaffla mer, utan släppa er till att njuta av NIGHTINGALE. Enjoy!

/Martin

fredag, augusti 23, 2019

Fredagslistan 2019, vecka 34: Döds var det här!

God afton!

Idag har jag valt det eleganta temat "dödsmetall jag missat från 2018 men nu snokat upp". Det blir inget låtfavoriserande här utan hela släpp, helt enkelt för att jag tycker att ni behöver höra helheten. Utan vidare mankimang så kör vi igång.


Från Gloucester i England kommer ASCARIS som hade den goda smaken att släppa "The Raised Hand" förra året. De är ännu så länge osignade men min gissning är att de lär bli ristade i blod när världen får upp öronen för dem.

Trettiofem minuter av det gamla hederliga all killer no filler-konceptet är det nämligen som bjuds av detta svärtade dödsband som ljudmässigt drar ett snäpp mot både det polska och det franska hållet men ändå med ett eget uttryck. Bra skit!

Härnäst bandet med det svårslaget ekivoka namnet GOAT SPERM. Jag tänker att om man heter så så handlar det antingen om pubertetshumor och hellre än bra-spelande från pojkrummet eller så har vi med genier att göra. Här är det lyckligtvis det sistnämnda som är förklaringen och första släppet, vad det verkar om man ska tro metal archives, är ep:n "Voice In The Womb" som ligger på Inferna Profundus Records. Murkigt mangel en masse!

Osignade Chicagobandet INNER DECAY är listans nummer tre med "Souls Of War". Det här är ett band som jag tror kommer att växa med tiden. Det är lite DIY-punkigt på sina ställen, melodiöst och pompöst på andra håll, lite pig squeal på det och så en massa galoppdöds och hockeyrefränger. Det är inte alls så spretigt som det låter av min beskrivning men bitvis känns det som grejs man hört förut.

En portion renodling och fokus så blir detta på sikt fint som snus tänker jag.



Redan i inledningen av låten Ominous Prevision känner man att det är ett gött mos som är på väg att levereras. Och mycket riktigt, MASS INFECTION pekar sannerligen med hela dubbelkaggen på fullängdaren "Shadows Became Flesh". Bra growlarbete, tekniskt korrekta riff men utan att bli för snåriga och på så sätt dra ner mangelfaktorn. Ja, vad ska man säga? Prick så här tycker jag att det ska låta när man blir sugen på en rejäl dödsmetallsmocka.

Som avslutning kommer ännu ett ystert tjolahoppsanband i form av VITRIOL. Tänk ett mer dödsmetall-orienterat ANAAL NATHRAKH så är du nära vad gäller ljudbilden. Nerven är ungefär densamma men där de sistnämnda gärna blandar in fler genres för att bryta upp intrycket vill VITRIOL snarare dra ned oss längre i dödsens själva kärna.

Ep:n "Pain Will Define Their Death" släpptes osignad men sedan var Century Media Records snabbt framme och klippte till med ett kontrakt och det förstår jag till fullo. Fördjävla snyggt omslag dessutom. Fem av fem körsbär!

Med detta, mina vänner, tager vi helg. På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 34: Döds var det här!

fredag, augusti 16, 2019

Fredagslistan 2019, vecka 33: Once more into the breach, dear friends!

Gott folk!

Tillbaka på lönearbetet sedan i måndags, och det har ju inneburit en omställning från sovmorgnar till att gå upp i en helt orimligt tidig morgonstund. Tur då att jobbet i sig är så kul att det är värt det. Det har inte blivit något speciellt strukturerat lyssnande den här veckan, med undantag för rimliga mängder London Grammar som är min go to läsningsmusik utanför metallen. Därför så blir det en ganska orimlig lista om ni letar efter teman. Men hittar ni något så hojta!

Vi kör!

Ytterligare ett band från det underbara Kanada, landet som har begåvat oss med så mycket musikalisk mumma att det är rent löjligt. WORMWITCH har med Disciple Of The Serpent Star gjort en låt som kan vara den mest episkt svängiga låten som öppnat en fredagslista på bra länge. Den riffmonsunen som drar in i den här låten alltså!

Atmosfärisk black metal från ASHBRINGER. Detta Minneapolisbördiga band är en ny bekantskap för mig. Jag gillar ju atmosfärisk musik, och det här bandet kommer med skäppan full av denna. Lite stökigt proggigt med lo-fi produktion så jag kan förstå om detta inte är allas kopp, men jag gillar det skarpt.


BORKNAGAR kommer med nytt snart. Och då vet ni ju att de kommer med i minst en fredagslista. Norrmännens episka progressivitet är jag oerhört svag för. The Fire That Burns är ju inte den mest geniala titeln på en låt, men innehållet väger mer än väl upp för lökigheten. Jag får såklart känslan av att sväva fram över fjordarna när jag lyssnar på detta, och det är ju inte dåligt.


Ok, nu åker handskarna av och storsläggan kommer fram. SAOR, som betyder "fri" och "obunden" på gäliska, är inte för de av er som inte gillar storvulenhet. Detta enmansprojekt handlar om att verkligen ösa på av allt. Och det med ett mycket fint och verkligt känslomättat resultat. Jag är helt till mig över att ha upptäckt SAOR. Och då ska ni veta att jag inte är speciellt förtjust i folkinslag i metal. Men detta funkar alldeles ypperligt.



Efter CLUTCHs skrattretande upplyftande lektion till konsert på Copenhell, ja, då fattar ni att jag har återkommit löjligt ofta till dem under resten av sommaren. Plus att jag tänkte att jag ville avsluta med en låt som är betydligt mer durartad än den övriga listan. Så därför får ni In Walks Barbarella från senaste plattan. Bara för att den får mig på så satans bra humör. Jag vill dricka öl, och allt det där övriga som sådan här musik brukar få mig att vilja, haha!

God helg, kosmonauter!

/Martin


fredag, augusti 09, 2019

Fredagslistan 2019, vecka 32: Häxor och Tyskland

Aloha!

Dagens lista tar sig an tematiken Tyskland och häxor och tyska häxor och black metal. Herregud vad bra! Innan vi kör igång ska jag förtälja att listan är lång och massiv eftersom låtarna inte lagts upp en och en på youtube utan som hela album. Därav har jag heller inte gått in i detalj och valt ut en låt per skiva utan ni får helt enkelt hela rasket med hull och hår. Håll en vuxen hårt i handen nu så börjar vi.

TREST är först ut med den föredömliga fullängdaren "Ordalium", släppt tredje juli detta år på Caligari Records. Det fina i kråksången är inte bara den råa black metal som spelas utan också tematiken i stort. TREST har nämligen totalt snöat in på häxor, häxprocesser samt Malleus Maleficarum (Häxhammaren) som är instruktionsboken 1A när det kommer till att jaga häxor.

"Ordalium" är en kassett och eftersom sådana har prick två sidor har jag valt den ena - Ordeal Version. Den andra heter Pyre Version och är lika bra den. Guldstjärna för tjusig William S Burroughs-sampling i början.



Kanadensiska enmansbandet WITCHES HEX spelar något som i min mening är ovanligt att lyckas bra med - rå black metal och noise i rimlig förening. "Rituals Under The Red Moon" heter demon som såg dagens ljus i maj och här pratar vi kakburksljud grand deluxe. Rått och raspigt direkt från replokalen mot en bra fondvägg av statiskt brus. Det här är inte musik för alla men för några av oss sitter det som en smäck i hörselgången. Sedan ska medges att jag inte alltid är en vän av lo-fi när det kommer till produktion men här funkar det utmärkt.

Efter den här prövningen får vi tvätta öronen med lite grindcore/döds för att komma i fas. VOMIT SPELL från Tyskland spelar just detta och med den äran. Arvet från NIHILIST hörs tydligt på demon som släpptes i år och för oss bakåtsträvare som dyrkar tidigt nittiotal mer än något annat är det förstås mumma.

Väldigt snyggt omslag också med någon sorts nomader i ökenlandskap. Fem av fem solstolar till VOMIT SPELL.


NAXEN härnäst, tysk black metal som står som spön i backen och med bandmedlemmar som enbart lystrar till initialer; SP, FT, LN och FD. Om jag får gissa så kan de ett och annat om både corpse paint och luvtröjor. Kanske har de också hört en och annan MGLA-skiva men ändå inte låtit det påverka sitt musicerande till den grad att deras eget inte låter just eget.


Avslutningsvis en riktig häxsmocka från KRŸS. Totalt vräkigt, kväkigt och slängigt är det när dessa Baden-Württembergare kastar loss på demon "Hexen" från 2017. Det är svårt att sluta lyssna på den här välavvägda anrättningen som rakt igenom låter som en häxsabbat. Själv tänker jag låta den gå varm minst hela helgen.

Adios så länge och på återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 32: Häxor och Tyskland

fredag, augusti 02, 2019

Fredagslistan 2019, vecka 31: It's the 1980s baby!

Gott folk!

Jag tänkte att vi skulle gotta ner oss i ett årtionde som jag vet att många håller kärt, 1980-talet. Detta årtionde med sitt extra allt vad gäller det mesta är ett årtionde som formade mitt eget musiklyssnande i väldigt stor utsträckning. De band jag upptäckte då är band som jag fortfarande lyssnar ofta på, och som jag ser som medskapare i min egna musikaliska identitet i väldigt hög utsträckning: IRON MAIDEN, METALLICA, SLAYER, MEGADETH, HELLOWEEN för att nämna några. Nu tänker ni kanske, blir det bara gammal skåpmat? Nä, det blir inget gammalt alls då samtliga band som figurerar i veckans fredagslista har skapat sin musik på 2010-talet. Det ni!

Vi kör - into the faaaaayah!

Detta helt magiska band från Stockholm har bara en platta under bältet, men vilken platta! "Legion Of The Night" kom 2016 och fullkomligen ångar 80-tal med tydliga hintar av både IRON MAIDEN och METALLICA i början av dessa bands karriärer. Med himlasvävande sång, tydlig fokus på gitarrarbetet, och en produktion som både känns fräsch och retro vinner det här bandet  över mig direkt.

Nu blir det pisk och flagellation! Från Louisville, Kentucky kommer SAVAGE MASTER och de älskar verkligen sitt 1980-tal. Bara introt av With Whips and Chains får mig att tänka IRON MAIDEN och METALLICA igen! Detta är helt oemotståndligt om ni frågar mig. Med Stacey Peak på sång lyfter detta band som gärna skriver texter om lust, döden och ondska till rent diaboliska höjder.



Nu blir det åka av med PORTRAIT från Kristianstad. Ni känner säkert igen bandet sedan innan, men jag kan bara inte låta bli att ta med dem då varenda skiva bandet gjort är bra. "Burn The World" visar upp ett band som verkligen dyrkar sitt JUDAS PRIEST, men också gillar sitt dubbeltramp, och då är det svårt att trampa i klaveret. Det är fullt ställ från början till slut i titellåten. Hail Satan, helt enkelt!


Hail Kanada! Vilka geniband det landet har frambringat. Nu kan ni lägga till GATEKEEPER till listan, om ni gillar episk heavy metal det vill säga. Och då menar jag inte MANOWAR. När jag lyssnar på Grey Maiden är det i det närmaste omöjligt att höra att låten är från i år. Men så är det, och jag bara varnar er - det är extremt lätt att hänfalla i upprepande lyssnande på den låten.

Från Finland, detta magiska och högt förträffliga land, kommer LORD FIST och de gillar att skriva om magi, svärd, heavy metal och sägner. Ta mina pengar säger jag då detta gäng verkligen levererar valuta för pengarna. Det är stört omöjligt att inte stampa takten och headbanga till detta band.


SEVEN SISTERS tar sitt namn från ett område i norra London, och här blir det svinsnygga harmonier, sväng, tyngd och hög kvalitet rakt igenom. Gitarrspelet andas, såklart, IRON MAIDEN men SEVEN SISTERS känns verkligen inte mossiga, utan lyckas sannerligen få sin tidstypiska heavy metal att kännas fräsch som satan. Jag blev helt beroende av deras skiva "The Cauldron and the Cross" i början av veckan då varenda beståndsdel känns genomarbetad.



/Martin

Featured Post

Martins måndagsmeck, vecka 42: Cognizance

Gott folk! När det gäller att skilja sig med gott samvete från sin debutskiva, så vet COGNIZANCE verkligen hur det ska gå till. Bandet b...

Populära inlägg