Fredagslistan 2016, vecka 36: 1992

Gott folk!

Denna vecka återvänder jag till 1900-talet, närmre bestämt 1992. Om ni tycker att det finns en röd tråd i detta bakåtblickande så har ni faktiskt helt rätt. Sedan förra 90-talslistan så kunde jag inte ljuga längre för mig själv: det kommer bli fredagslistor om alla år på 1990-talet. Detta årtionde framstår allt mer som en guldgruva att gotta ner sig i - och tanken är att jag ska ta chansen att gräva ner mig i skivor som jag kanske inte höll speciellt högt eller ens var medveten om när de gavs ut.

Vi kör!

W.A.S.P. har inte varit ett band som jag tagit på allvar någonsin. Jag tror att mycket av detta beror på att bandet ofta dök upp på OKEJs omslag i samma veva som exempelvis TWISTED SISTER och KISS och att Jackie Lawless - bandets oomstridde ledare - i nästan varenda intervju framstod som en dryg och självgod herre. Men, jag minns hur jag fastnade för bandets video (som visades i Diezel i SVT) till The Idol. Att den var pompös hör bara till sakens natur. "The Crimson Idol" är ett konceptverk om Jonathan Steel som efter det att hans bror dött i en trafikolycka glider ifrån sina föräldrar som alltid har sett Jonathan som ett misslyckande in i missbruk som fortsätter in i hans musikaliska karriär som visserligen går uppåt men ändå inte kan ersätta den känsla av övergivenhet som Jonathan känner. I slutändan försöker Jonathan återta kontakten med sina föräldrar som inte vill veta något av honom och han begår självmord genom att hänga sig i sina gitarrsträngar under en konsert. Ja, ni fattar. Detta är en skiva och en story som ni antingen får acceptera eller förkasta. För egen del var det kul att återupptäcka framför allt låten The Idol, men så har jag nästan alltid varit svag för det storvulna och melodramatiska. Förresten - om ni vill kolla in videon där trummisen Frank Banali uppvisar en fullständigt orimlig bredd mellan sina bastrummor - så hittar ni en version här.

Vi gör en tvär sväng i valfri riktning till Tyskland och thrash/speedmetalbandet DESPAIR som hann med att klämma ur sig 3 album innan sagan var all 1993. Kände jag till "Beyond All Reason" när den kom ut? Nä, sannerligen, det gjorde jag inte. Jag tycker att skivan har en produktion som är stenhård och nästan oeftergivlig. Och det passar den bra - vi pratar inte allsång kring lägerelden här. Väldigt sköna vibbar då detta låter rätt mycket som den thrash som kom från Bay Areaområdet och som i flera bands fall alltid slog ur underläge. Noterbart om bandet är att sångaren Robert Kampf bildade numera gigantiska labeln Century Media och att bandets gitarrist Waldemar Sorychta mer eller mindre blev husproducent för labeln. Bland annat styrde han upp ljudet på UNLEASHEDs "Where No Life Dwells".

SUICIDAL TENDENCIES ökade på sin metalratio för ett tag sedan då bandet rekryterade Dave Lombardo att sköta trumspelet. Bandet från Venice Beach var ett band som flöt omkring i periferin för mig. De var alltför eklektiska egentligen för att jag skulle acceptera den crossovermusik som bandet stod för rakt av. Idag inser jag att det är just detta som är bandets styrka. "The Art Of Rebellion" köpte jag faktiskt i CD-formatet när det begav sig och den fick kanske inte överdrivet med speltid, men blev ändå en skiva som jag återkom till kanske bara med en vag vilja att se om den vuxit till sig. Jag blev helt till mig när jag drog upp skivan ur minnets dunkla vrår och lyssnade igenom den igen. En låt som I Wasn't Meant To Feel This/Asleep At The Wheel var exakt lika skön som under 90-talet och det blev därför den jag valde. Andra synnerligen sköna låtar att kolla in: We Call This Mutha Revenge och Gotta Kill Captain Stupid. Notera gärna att det är Robert Trujillo som lirar bas på skivan.

Jomenvisst! Jag väjer inte för lite Yngwie vid väl valda tillfällen. Hela skivor - för att inte tala om hela konserter - pallar jag inte. Men enstaka låtar, ja, då har detta strängbändarego min fulla uppmärksamhet. "Fire & Ice" är den skiva som jag oftast återkommer till i Malmsteens diskografi och den är den sjätte skivan som han gav ut. Malmsteen är ju en instrumentalist som inte håller igen. Klassiskt är ju yttrandet How can less be more? More is more! och det kan väl tjäna som ett mission statement för Malmsteens hela karriär, haha! Oavsett vad vi tycker om mannens personlighet så är det svårt, för att inte säga omöjligt, att inte imponeras av hans teknik som har förvärvats genom verkligt gediget övande. Så här bra blir du inte över en natt, eller ens de där berömda 10.000 timmarna.

"Dehumanizer" var faktiskt den första skivan av BLACK SABBATH jag köpte. Och det skedde på en stor - gigantiskt faktiskt - affär i Tyskland. Lite visste jag då att denna skiva markerade återkomsten för Ronnie James Dio till bandet efter 10 år. Detsamma gällde trummisen Vinnie Appice och - nästan chockerande - Geezer Butler som inte hade lirat med bandet på nio år! Och det märks att bandet har haft både kul och lyckats skriva ihop låtar som det både svänger tungt om och som bjuder på fantastiska individuella insatser från medlemmarna. Det var helt fantastiskt kul att lyssna på skivan igen, och jag hade svårt att bara välja ut en enda låt att representera hela skivan. Nu blev det Master Of Insanity som har ett snyggt basdominerat intro, bra riff, tempoändringar och kingsång från Dio. Överlag är produktionen avskalad. Appices trummor låter verkligen som trummor och det finns en fin råhet i Iommis ton. Jag misstänker att jag kommer återvända till skivan lite emellanåt de kommande veckorna, haha!

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 36: 1992

Mount Olympen - en bokrecension

Det kommer många specialinriktade böcker nu, folk har olika historier att berätta och helt andra medel än tidigare att få ihop något vettigt och få ut det till allmänheten. En av de mest spännande böckerna i år är boken om Olympen i Lund. Denna konsertarena som var standard för södra Sverige blev besökt av oändligt många band, framförallt på 70- och 80-talet. Jag är för ung för att ha varit med om dessa glansdagar och såg bara stadens och arenans namn i bootleglistor när jag växte upp varför Olympen antog samma musikmytiska proportioner som Scandinavium i Göteborg och Hovet i Stockholm. Olympen stod ju ofta i nära anslutning till de andra hallarna i dylika listor när bandens turnéer tröskade runt.

Därför blev kontrasten desto större när jag växte upp och förstod att detta var en lite mindre hall. Eller rättare sagt BETYDLIGT mindre. Jag såg väldigt få foton därifrån på KISS konserter 1976 och 1984 under min barndom, men när medvetenheten började komma och jag började leta aktivt förstod att jag att det måste ha varit något alldeles sju helvetes hästar coolt att ha fått se just sådana gigantband i en så väldigt liten hall. Idag hade man faktiskt kunnat kalla det för en slags klubbspelning, vilket blev påtagligt när jag till slut hamnade där (2006 med EUROPE och 2007 med ALICE COOPER).

Nåväl, boken är mer än bara hårdrock. Boken ger oss en genomgång av de flesta band som spelat där, såklart med fokus på glansdagarna, de sista åren springs tyvärr förbi rätt fort. Bildmaterialet är enormt, och visst hade jag kanske önskat tiotusen bilder på BLACK SABBATH-konserten 1977, Alicegiget 1972 eller varför inte Miles Davis, Depeche Mode eller Abba, men urvalet är tydligt och klart gjort med omsorg? Vi har alla önskemål och preferenser men boken kunde såklart inte bli hur stor som helst. På det hela taget är urvalet bra, layouten snygg och man fnissar som en liten skolpojke när man hamnar på vissa uppslag. Det är ett kärleksfullt arbete som lagts ner som inte torde göra någon som är intresserad av konserthistoria besviken. Årets julklapp? You bet. Boken finns på stadsbiblioteket i Helsingborg, jag får väl se till att önska mig ett eget ex. också.

Jag ber att få bjuda på lite ljud och bild från Olympen här. Enjoy!

/Alex

Fredagslistan 2013, vecka 8, Gästlistare - Mike Andersson från Cloudscape / Fullforce

Eftersom fredagslistans beskyddare och befrämjare Martin denna vecka har fullt upp med andra bestyr så tänkte jag att det kunde vara på sin plats att bjuda på en ny Gästlistare. Mike Andersson från CLOUDSCAPE och FULLFORCE har varit snäll nog att lista tio personliga favoriter enligt listan nedan, en fredagslista helt utan tvåtakt, growl och andra våldsamheter. Vi talar istället om snabba arpeggios, skönsång och en rent för jävla bra lista. Kanske den bästa jag sett under mina två och ett halvt år här på bloggen. Ordet lämnas härmed över till Mike!

KANSAS: The Pinnacle
En av mina absoluta favorit låtar från ett av mina favorit band.... Denna låten kommer från deras tredje platta "Masque" som släpptes 1976. Jag började lyssna ganska sent på Kansas (början av 90-talet) men jag blev totalt såld på detta bandet direkt när jag hörde dem. Just denna plattan var den första jag hörde. Mästerverk!!

YNGWIE J MALMSTEEN: Seventh sign
Yngwie är (eller åtminstone var) en av mina favoritlåtskrivare. Nog för att han är grym på gitarr men det var som kompositör han fick mig på fall 1985 när han släppte sin andra platta "Marching Out". Jag har fram till för ett par år sedan varit en samlare av hans plattor inklusive specialutgåvor och bootlegs. Dock har mitt intresse för Yngwie falnat litegrann de senaste åren då jag tycker han tappat som låtskrivare. Hur som helst, denna låten är titelspåret från hans i mitt tycke bästa platta från 1994 som heter just "The Seventh Sign". En grymt stark låt och helgjuten hårdrocksplatta som nog de flesta hårdrockare gillar. Med denna plattan slog han historiskt rekord i Japan då plattan sålde dubbel platina på mindre än en vecka. Artister som Madonna & Michael Jackson var inte ens i närheten av hans populäritet i Japan när denna plattan släpptes. Ingen utländsk artist hade sålt så många plattor i Japan som Yngwie gjorde med The Seventh Sign! Lyssna och njut!

WHITESNAKE: Still of the night
Whitesnake var det första bandet jag upptäckte inom hårdrocken som elvaåring och det var "Saints & Sinners" plattan som fick mig att börja lyssna på hårdrock under det tidiga 80-talet. Tillsammans med Yngwie så var/är Whitesnake ett av mina absoluta favoritband. Denna låten har få missat och den innehåller allt som jag gillar med hårdrock...tyngd, melodi, dramatik och dynamik.

RUSH: Mystic rhythms
Även detta fantastiska band är ett av mina absoluta favoritband. Jag såg dom live i Stockholm 2004 samt på Malmö Arena 2011 vilka båda var magiska upplevelser. Jag har följt detta bandet sedan plattan där denna låten kommer ifrån, "Power Windows", släpptes 1985. Toppmusiker och i princip allt dom gjort sedan första plattan 1974 håller absolut högsta klass.

HELLOWEEN: Nabataea
Denna låten kommer från Helloweens senaste platta "Straight out of hell" som bara är några veckor gammal, ensjukt bra platta!! Under 80-talet lyssnade jag och Peter Wildoer (Darkane) flitigt på Helloween men under tidiga 90-talet "växte jag ifrån" den dubbeltrampande powermetallen som Helloween spelade och jag började allt mer lyssna på progressiv metal och band som DREAM THEATER, FATES WARNING m.fl. Dock återupptäckte jag Helloween för ca fem år sedan och började forska i hur dom låter idag och till min stora förtjusning så blev jag klok på att Helloween som band är som ett gott årgångsvin som blir godare/bättre med åren. De spelar en typ av metal sedan mitten av 90-talet som jag definierar som semi-progressiv metal med grymma melodier. Visst finns en och annan "galopplåt" fortfarande men fokus i deras musik de senaste femton åren ligger definitivt inom den typ av metal jag älskar idag och dom har en stor lekfullhet som jag älskar i deras komponerande. Kort och gott, Helloween har aldrig tidigare varit så bra som de är idag.

SAGA: Wind him up
Bandet som både hårdrockare och synthare gillar. Jag har följt Saga sedan 1984 och älskar deras musik än idag, fortfarande släpper herrarna starka plattor med en lekfullhet som många band med deras genomsnittsålder saknar. Deras musik är beroendeframkallande för mig och glider jag in i en "Sagaperiod" så tar det lång tid tills perioden är över ;).

YNGWIE J MALMSTEEN: Magic mirror
Ytterligare en låt från Sveriges enda sanna rockstjärna ;). Denna kommer från hans tredje platta "Trilogy" (1986), detta är också en av mina favoritlåtar från en av mina favoritplattor med Yngwie. Numera sjunger jag i samma band som Anders Johansson spelar (Fullforce) som lirade med Yngwie på 80-talet. Att man idag är bandmedlem och sångare i ett band där legendariske Anders lirar trummor kunde man i barndomens och ungdomens dagar inte tro skulle ske ;).

SYMPHONY X: The accolade
Ett band som jag upptäckte när denna låten var ny 1996. Blev totalt såld direkt och deras musik är en gnutta neo klassiskt likt Yngwie fast långt mer progressivt. Fantastisk låt och platta ("The divine wings of tragedy") och Russell Allen är en av nutidens bästa metallsångare enligt mig.

TOTO: Mr Friendly
Detta är väl på gränsen att kalla för hårdrocksband då dom både skriver popmusik och mer gitarrbaserad westcoastrock. Denna låten kommer från en platta som heter "Isolation" (1984) och stilen på plattan anser jag vara AOR/melodiös hårdrock. Jag gillar det mesta Toto släppt sedan debuten 1978 men denna låten och plattan är deras bästa i mitt tycke.

MERCENARY: Lost reality
Sjukt bra låt och platta från ett av Danmarks bästa band enligt mig. "The hours that remain" släpptes 2005 och är bandets fjärde i ordningen, de har släppt ytterligare två grymma plattor efter denna. Stilen är vad de insatta kallar för "melo-death" och rör sig i samma område som SOILWORK fast med all respekt till våra lokala hjältar i Soilwork så tycker min smak att Mercenary är det bästa bandet i genren.

Tackar för mig och hoppas denna gästlista kanske fått några lyssnare att upptäcka något nytt och nygammalt.

Ciao, Mike

Fredagslistan 2013, vecka 8, Gästlistare - Mike från CLOUDSCAPE / FULLFORCE

Fredagslistan vecka 46: Den ultrapretentiösa listan, a.k.a. Martin går upp i limningen

Vi gav ju er möjligheten att komma med förslag på teman till fredagslistan. M. Åslin, a.k.a Matrulda tyckte att det var så kul med den pretentiösa listan vi hade för ett tag sedan att hon gärna ville se en fortsättning på detta tema. Av någon anledning är det tydligen kul att läsa inlägg i vilka jag är upprörd. Så den här gången har vi tagit i lite extra. I alla fall jag, som har valt låtar som jag inte gillar speciellt mycket, för att uttrycka mig sarkastiskt som satan, men som verkligen får prettomätaren att sprängas. Så nu vet ni det.

NIGHTWISH. Se där, kanske några som fick igång kräkreflexen. Finnarna har alltid varit ett band som tagit i lite för mycket för sitt eget bästa. Men aldrig lika mycket som när de hade Tarja på sång. Hon har ju gått vidare och valt att ösa än friskare ur latrinhinken än hon gjorde under åren i NIGHTWISH. Wishmaster från albumet med samma namn har en hel del som talar för att det rör sig om en pretentiös låt. Den operaartade sången. Det fullständigt monomana matandet av triolerna på bastrummorna och bitvis i gitarrerna. De ostiga slingorna och stämmorna på keyboarden. Schlagerslutet. Ja fy fan.

SABATON. Det handlar om krig. Låt mig säga så här: det finns prick ett band som har skrivit om krig på ett vettigt vis - BOLT THROWER. Nu har dalmasarna tagit i mer än brukligt. Då man på  tidigare skivor tog upp de båda världskrigen exempelvis har man nu gjort en skiva om den svenska stormaktstiden. På både engelska och svenska. Får man inte bråck nu så får man det aldrig. Jösses amalia säger jag bara. Och det stannar ju inte där - kolla in den svenska texten till Karolinens Bön.

Bortom Svea rikes gränser
Hörs ett kall från ovan jord
Följer kristendomens regler
Offensivens man, soldat i Jesu namn

För fränder, fosterland och konung
Genom elden skall han gå
Opåverkad inför ödet
Möter döden för sin religiösa tro

In i striden genom ett kulregn, Herrens vilja ske
In i striden går han på led

Tills han vitögat ser karolinen marscherar fram
Lade sitt liv i Guds han för sin konung och fosterland
Tills han vitögat ser karolinen marscherar fram

Moral och religion förenar
Mod och brödraskap består
Att smäda Guds namn, möta döden
Offensivens man, soldat i Jesu namn

Fader Vår, som är i himmelen
Helgat varde ditt namn
Tillkomme ditt rike
Ske din vilja,
Såsom i himmelen så ock på jorden
Giv oss idag vårt dagliga bröd
Och förlåt oss våran skuld

Fram, går som en man
En hel armé marscherar på led
Rädslan de glömt Herren har dömt
Redo att livet ge
När konungens här
Fienden ser med hissat baner
Rädslan de glömt Herren har dömt
Hör hur de ber sin bön

Ja, du glade. Observera det kursiverade. Bandet har alltså med vett och vilja bakat in nästan hela bönen Fader Vår i sin text. Jag säger som Hatpastorn brukar säga emellanåt. Ridå.

Vi går vidare med MANOWAR. Ni såg detta komma eller hur? Vi kan mycket väl ha att göra med kanske världshistoriens mest pretentiösa band överhuvudtaget. Jag blir så vanvettigt arg av detta bands musik. Skitnödighet får en helt ny innebörd när man hör en låt som Hail And Kill som innehåller, på fullt allvar, en textrad som May your sword stay wet like a young girl in her prime.
Och så har man talkörer. Och man signerade sitt första kontrakt med Megaforce Records i sitt eget blod. Bara en sån sak.

Vi går vidare. WITHIN TEMPATION. Ni vet ett sånt band som vill vara lite lagom tufft. Lite distade gitarrer, lite lagom jobbiga känslor, kvinnlig sång. Lägg till detta en stor kör, och symfoniorkester. På hemmaplan i Holland inflör en dyrkande publik. DVD:n är klart sevärd för att den är snyggt gjord. Det innebär inte att denna typ av snyftande prettomusik är bra på något vis, men pretto likaväl.

Då föredrar jag helt klart den enda låten på veckans lista som är så att säga pretto i ordets positiva bemärkelse - Neptune Is Dead - en 18 minuter krävande, ömsom vilt piskande ömsom tungt smekande, stycke musik från ALTAR OF PLAGUES. Dräpande är bara förnamnet.

MUSTASCH. Nu kanske jag får några emot mig här. Hur kan jag våga kalla goa gubbar från Götet för pretentiösa? Jo, det ska jag förklara för er - Ralf Gyllenhammar vill på totalt motvallsvis vara prick så cool och hård som han och hans musik inte är. Jag lovar er att det var fler än jag som vred sig i skam när han stod på Wacken Open Air och skanderade om IFK Göteborg och mosbrickor. Detta är musik som är så totalt mellanmjölksaktig trots att den vill vara så mycket mer. Där har ni det pretentiösa.

Då har jag lättare för att köpa en gitarrstolle likt Yngwie Malmsteens fånerier, för att man förväntar sig inget annat. Spana bara in det mäktiga praktpekoralet Guitar Solo (Trilogy Suite Opus 5/Spasebo Blues) från liveskivan "Trial By Fire - Live In Leningrad". Ja, du glade. Här liras det loss med en prettonivå som är vördnadsbjudande. Jag ligger flämtande efter denna 10-minutersdänga i vilken det liksom inte råder någon som helst tvekan om vem det är som står i fokus.

- Paus -

 

Så, nu ska vi gå vidare med Susannes del av listan. Jag utfärdar redan nu samma varning som Susanne gav till mig: det är en hel del verklig skit som ryms i denna del av listan. Hehe.

Vi inleder inte alls nätt med LITURGY. Jag hatar låten från första ton. Körsång är nånting som inte skall låta på detta vis som den låter i True Will. Det blir inte bättre när den egentliga sången drar igång. Jag piercar hellre pungen än ägnar detta band mer tankekraft.

Det blir något bättre när AVERSE SAFIRA drar igång. Produktionen är mycket bättre i vilket fall. Av ren nyfikenhet kollade jag upp bandet på Metal Archives. Där kan man läsa följande om bandet:

"In the Q'uaballah there are twenty angels emanating out of the right and left hand of god. They are the Sefiroth. Sefira is the singular of this word, and an Averse Sefira would be one such of the unholy. We have taken these angels and extrapolated them as narrative vehicles for our tales of mythic irony."

Ni hörde hur prettometern gav fullt utslag? Tänkte väl det.

Sen blir det, lo and behold, finstämt plink i Where At Night The Wood Grouse Plays. Till en bakgrund av fullt lökiga syntvindar. Sen kommer det riktiga flöjter. Vilken jävla Ronja Rövardotter black metal sade jag spontant till Susanne när jag lyssnade för första gången. Det är rejält skitnödigt. Sångaren låter bokstavligt talat som att han lider av svårartad förstoppning. Observera gärna den krystade sången i slutet. Med marschtrumma. Gudars skymning.

Powermetallen gör sitt intåg på listan i form av RHAPSODY. Hur har vi tänkt här undrar ni. Jo, det finns ju vissa genrer som ger större utslag på mätaren. Black Metal och Goth exempelvis. Men det finns nåt oerhört pompöst över powermetal som vill försöka vara mer än den glada hej-kom-och-sjung-med musiken som både är genrens välsignelse och förbannelse. RHAPSODYs Emerald Sword  är i Susannes öron ett bra exempel på denna typ av pretentioner. Jag är svårt benägen att hålla med henne.

Vi kör vidare med TERZIJ DE HORDE. Som tidigare hette LIAR LIAR CROSS ON FIRE. Nej, jag skojar inte. Jag vet i ärlighetens namn inte vad jag ska säga om detta. Det låter inte helt galet. Men inte heller bra.

Sen blir det storvulet med NEGURA BUNGET. Vilket namn alltså. Teman i lyriken: Transsylvanisk spiritism och naturen. Detta är black metal som ställer krav på lyssnaren. Jag tröttnar tre minuter in i Maiestrit – Vremea Locului Sortit.

Vi rundar av med monolitiska MY DYING BRIDE. Som i vanlig ordning tar i så att den berömda ådern i tinningen börjar pulsera redan 30 sekunder in i Kneel Till Doomsday. Gothen är den subgenre jag tycker lovar så mycket men som misslyckas så kapitalt med att få mig att ta den på allvar. Denna låt har inte fått mig att ändra uppfattning.

Ridå.

/Martin

Fredagslistan vecka 46: Den ultrapretentiösa listan, a.k.a. Martin går upp i limningen

Fredagslistan vecka 26

Morgen, alles! Denna veckan prao:ar jag på fredagslistan, jag har inte varit med på ganska länge och när Martin undrade om jag kunde tänka mig att delta så tänkte jag direkt att det kanske kunde vara skoj. Och skoj blev det minsann!

Vi kastar oss in i Martins del av listan, jag har helt själv döpt denna inledande del till "FenderBenders" eftersom Martin kör ett fokus på just gitarrister och gitarrspelande som skulle få den allra nyktraste YNGWIE att hicka till. STEVE VAI, RANDY RHOADS och EDDIE VAN HALEN får alla visa vad de går för. En i sanning värdig inledning på vilken fredagslista som helst hittar vi dock i Yngwie Malmsteens Leviathan, det var så länge sedan jag hörde den att jag var tvungen att lyssna en extra gång. När han är bra är han jävligt bra. Fakta.

Min del kommer härnäst, det okristna namnet på denna avdelning fick bli "Drömmar" eftersom fokuset ligger på detsamma. KING DIAMOND inleder (och avslutar, typ) och vi blir understundom underhållna av ALICE COOPER, DIO, MAGNUM och SAVATAGE. Sist ylar vargen varpå vi raskt slussas över till Susannes del.

Jag fick klura lite på ett namn till denna del, och efter noga formulerande och ordvändande stod det klart att det som passar bäst på klabbet är "(O)väsen". Jag är rätt nöjd med den titeln själv och jag hoppas den faller alla i smaken. Gröt vore väl annars när vi blir överkörda av ANAAL NATRAKH, DYING FETUS (Sverigeaktuella i höst!) och min favorit i listan MARTRIDEN.

FREDAGSLISTAN vecka 26

Dann, drüben. Vi står fortfarande upp efter 30 låtar vi både njutit och blivit mosade av. Nästa vecka har Martin säkert satt ihop ett sommarpotpurri på Gyllene Tider, Markoolio och Larz Kristerz. Jag önskar er mycket nöje.

/Alex

Yngwie!

Nej, det ska inte urarta med något sorts vem-gör-bäst-videor-race mellan mig och Alex, men detta är bara så urbota bra gitarrspel att jag blir galen. Ni har förmodligen sett denna innan på flera ställen - har ni inte det: grattis.



/Martin