Vilken fantastisk cirkus!

Hatten av, Marcus, hatten av. PROGRESSIVE CIRCUS startade i det stora fast lilla formatet i Helsingborg förra året. Det var en trevlig tillställning, tyvärr inte så välbesökt som man kunde önska men Prog och Helsingborg är tyvärr inget som är synonymt. För mig åtminstone. När arrangören Marcus Enochsson så hintade om en fortsättning så var det väl INGEN som vågade hoppas att det skulle bli så här bra. Och så presenterades lineupen. DEMONER, ANNAMY, SONIQ CIRCUS och BEARDFISH är good shit all around, men det var två punkter i det digra schemat som fick mig att tappa andan.

Först - på nåt underligt sätt lyckades han få hit CARAVAN. Sprungen ur Canterburyproggen redan 1968 gjorde bandet en historisk SVERIGEpremiär - törs jag säga det - 47 år efter att de bildats. Med låtskatter som In the land of grey and pink och den fenomenala For Richard var det sannerligen en högtidsstund. Men nu gick jag händelserna i förväg. Ett band spelade innan Caravan.

Änglagård.

Tidigare bloggläsare kanske minns min faiblesse för detta band, dels genom skivrecensionen för "Viljans öga", dels genom min lycka efter att ha fått se dem live på Sweden Rock Festival 2012. Jag nämner i den recensionen att jag önskade att jag skulle få se dem inomhus, vilket blev verklighet i lördags.

The Tivoli är inte känt för att ha särskilt bra ljud. Stengolv, högtalare riktade nedåt mot sagda golv, det är en liten och knepigt designad lokal, m.m. Men om bara bandet ger sig FAN på att ha bra ljud med sig så går det. Ett par gånger har det hänt, och i lördags blev det nästintill fulländat. När dessutom publiken var förvånansvärt respektfull och (mestadels) höll käft i de tysta partierna så var det precis som jag hade drömt om.

Man sluter ögonen och befinner sig på den där stenen. Ingenting annat spelar någon roll. Någon i publiken skriker "we love you" och det förstör faktiskt inte stämningen. Bandet ler åt känsloyttringen. Jag ler också. Det fångas något i luften denna kväll, något som man inte kan beskriva med ord eller höra på upptagningar i efterhand utan som man var tvungen att vara där för att uppleva. Och det är väl det som de allra flesta band eftersträvar. Inte att låta bra på youtube dagen efter, utan att ge den närvarande publiken musiken de skrivit. Ur hjärtat. Utan förbehåll. Och hoppas att publiken tar emot den i sina hjärtan.

Det gjorde jag.

Hatten av Marcus. Vi ses om ett år.

/Alex

Fredagslistan 2015, vecka 10: En helt otematisk lista

Godmorgon!

Känner ni er lite utpumpade efter alla dessa tematiska listor? Jag gör det i vilket fall, haha! Så denna vecka blir det en helt otematisk lista. 5 låtar från skivor som jag tycker att det ska hållas lite extra koll på - eller som kanske förtjänar att kollas in ytterligare en gång?

Vi kör.

Alltså - kolla in det omslaget! Om inte detta signalerar metal så vet jag inte vad som gör det.
DISMA heter bandet, från Clifton i delstaten New Jersey. Denna skiva kom ut 2011 och flög likt många skivor under min radar. Det är verkligt mullrande death metal detta - det går inte speciellt snabbt - men det är inte heller bandets forte. Det är när det går riktigt långsamt som jag tycker att jag hajar till lite extra. Partiet som tar sin början runt 2:20 strecket är så bedövande tungt att man baxnar. Sången ber jag er särskilt att notera - Craig Pillard har en lika avgrundsdjup som rutten röst att det inte går annat än att smälla av.

"In Times" heter ENSLAVEDs kommande album. Jag uppskattade verkligen "RIITIIR" när den kom 2011. De tidigare skivorna föll mig inte alls på läppen. ENSLAVED är numera ett household-name i alla fall i hemlandet Norge där de regelbundet vinner priser. Inget fel i det tycker jag. Mest intressant är bandet när de tar i - Thurisaz Dreaming är kanske en indikation på hur resten av skivan låter - i vilket fall är det asbra. Det är både sparsmakat och episkt. När bandet fläskar på som värst  är det musik av sådan dignitet att fjordarna rämnar.

Jag har på senare tid snöat in allt mer på så kallad progressiv musik. Oftast menas då musik där musikerna spelar svåra saker och tar i så de, publiken och kritikerna spyr. Nästan. Jag kan tycka att det blir allt svårare att vara progressiv i någon "sann" mening då det som så ofta annars handlar om förväntanshorisonter och vad som gjorts tidigare i bandets karriär. BEARDFISH från Gävle försöker i vilket fall skriva musik som både utmanar och smeker örongångarna. "+4626 - Comfortzone" är bandets åttonde skiva och den är bra. Detta är ett band som vet vad de sysslar med. Låten Comfortzone är en vindlande komposition på över åtta minuter. Ren magi. Verkligt elitbra blir låten runt 5:19. Alltså - kan inte fler band använda piano i sina kompositioner kommer jag på mig själv att tänka när jag hör bandet?

MORS PRINCIPIUM EST har ni ju kunnat läsa om här tidigare på bloggen - om inte annat så när bandets senaste alster "Dawn Of The 5th Era" från förra året var nominerad till årsbästalistan. Föregångsskivan "...And Death Said Live" är även den en ypperlig uppvisning i melodisk dödsmetall.

Det låter helt enkelt rätt om bandet - riffen sitter där de ska - och det är fullständigt lysande emellanåt. Kolla bara in Departure så får ni en fingervisning av hur bra detta band är.

Jag avslutar med ytterligare en melodisk deathmetaldänga från SCAR SYMMETRY. "The singularity" är samlingsnamnet på en albumtrilogi som bandet satte ribban skrattretande högt på i och med denna första skiva "Phase I: Neohumanity". Jag lyssnade löjligt mycket på denna skiva förra året, och det har inte stannat där. Med tanke på hur många band som befolkar den melodiska dödsens subgenre så krävs det extrem kvalitet för att sticka ut. SCAR SYMMETRY tog steget, i alla fall för mig, från att ha varit bra till att verkligen vara ett band som det gäller att hålla koll på med denna skiva.

Fredagslistan 2015, vecka 10: En helt otematisk lista