Gomorron. Idag tänkte jag köra jultema (fast nja...njä), sen fick jag för mig att istället lista saker vi missat under 2025 men det är ju saker jag själv också missat så det blev för mycket grävarbete där. Så jag övergav den tanken till förmån för doom och stoner och tappade sedermera sugen även kring det. 

Men sen, sen kom det till mig som ett brev på posten, naturligtvis ska vi denna sista skälvande vecka år 2025 ge en tanke till en av giganterna från -70 och -80-talet: JOAN JETT! Jorå, så här är vi nu med en lista med bara killers, inga fillers. Håll till godo. Prosan blir idag kort och koncis, vi har trots allt en julmatskoma att sköta om. Listan finns HÄR och längst ner.

Först ut är den fenomenala låten Cherry Bomb med THE RUNAWAYS, ett legendariskt band som knappast behöver någon vidare presentation. Albumet är självbetitlat och kom 1976.

Låt två är You drive me wild från samma album. Den är lika bra den.

Vi rör oss framåt i historien till 1980 då Joan Jett släppte soloalbumet "Bad Reputation". Det här är nog min absoluta favoritlåt med henne, den har jag lyssnat på kanske en miljard gånger, kanske två.

Låt fyra - I hate myself for loving you - kommer från albumet "Up your alley" från 1988 där hon fått sällskap av THE BLACKHEARTS.

Avslutningsvis ytterligare en låt från "Up your alley", I wanna be your dog som ju är en cover av THE STOOGES med Iggy Pop i spetsen. Iggy är svåröverträffad men jag tycker hon gör den här covern med bravur. Ju mer jag lyssnar på den här fredagslistan, desto mer slår det mig hur bra Joan Jett är på att dels klä sig och dels sätta ord på livet och dess olika volter och krumsprång. Kan vara så att hon sitter inne med facit när allt kommer omkring. 

Nu fortsätter vi vada i lättja och pralinaskar och innan vi vet ordet av är det 2026. Simma lugnt.

/Susanne

Fredagslistan 2025, vecka 52: Bad Reputation

Fredagslistan 2025, vecka 50: Strax utanför top 10

 Gott folk!

Året går mot sitt slut, och i vanlig ordning drar det ihop sig till att göra en årsbästalista. Det har släppts en otrolig mängd musik under 2025, precis som det brukar vara med andra ord, och att försöka ta ett fullständigt heltäckande grepp på all denna tonkonst är lika omöjligt som att hinna läsa alla böcker som skrivs. Min egen årsbästalista publiceras nån gång i början av 2026 på WeRock.nu. 

Men vilka skivor tycker jag är bra, men inte tillräckligt bra, för att hamna på någon av platserna 1 till 10? Här kommer några - vi kör!

Ni hittar listan här om ni kör med Tidal, eller här om ni kör med Youtube. 

"Skeletá - av Ghost

Ghost är tydligen artisten jag lyssnat mest på under 2025. Jag har ett långt förhållande med Tobias Forges band, och när Ghost får till det då blir det oftast oerhört bra. På "Skeletá" finns det bara en enda dålig låt, Missilia Amori, sedan är resten av skivan en storartad njutningsfull lyssning från början till slut. 

"A Void Within Existence" av Abigail Williams

Öppningsspåret Life, Disconnected är fortfarande en helvetiskt stark låt som jag hajar till av varenda gång jag lyssnar på den. Abigail Williams symfoniska black metal har gått från klarhet till klarhet och på denna skiva kommer bandet snubblande nära att kännas omistlig. Det är mörkt, dystert och hemsökande. Ändå spritter skivan av sjudande skaparkraft som gör den till en fin upplevelse. 

"Trivia Goddess" av Year Of The Goat

Skivan som satte sig i skallen så till den milda grad att jag tänkte på den när jag skulle somna, drömde om den, gnolade på på arbetet och som lyckas med mästerstycket att befästa sång som en springade punkt till ett bands förträfflighet. Detta är ockult rock av yttersta klass. 

"Amidst The Ruins" av Saor

Saor har funnits på radarn ett tag för min del. Dubbelkollega Amelie kollade in skivan på WeRock, och skrev så hänförande om den att det inte var svårt att bli sugen att lyssna på den. Den här typen av atmosfärisk black metal med rejäla folkmusikinslag kan bli för mycket av det goda för mig. Men här klaffar det mesta. Det är sagolikt vackert mest hela tiden. 

"Parasomnia" av Dream Theater

Mike Portnoys återkomst till DT. Såklart var förväntningarna uppskruvade till extrema nivåer. Och detta är ju bra - väldigt hemtamt dock - och det är ju lite magstarkt att begära att DT ska uppfinna hjulet igen. Men det är ändå känslan som infinner sig när jag lyssnar på "Parasomnia". Kan man leva med detta är skivan mycket sympatisk. 

"Trøst" av Danefae

Jag har en lång och pågående kärlek till det danska språket, så när det kommer ett band som Danefae och sjunger - och vackert dessutom! - på danska, ja då är halva slaget vunnet. Detta är en skiva fylld av ystra krumsprång vilket gör skivan inte för alla, men för oss som gillar vår metal tryfferad med jazziga och djentiga inslag är denna svinbra. 

"Necro" av Lik

Dyrkare av tvåtakten får här skeppan full av denna vara. Lägg till ett helvetiskt riffande och en produktion som är som gjord för musiken och det blir helt helvetiskt bra. 

"Intense Indifference" av Vittra

Mycket underhållande melodisk dödsig thrash som trycker på så många av de rätta knapparna. Sväng, driv, bra solon och en helvetisk spelglädje gör att jag är allt annat än likgiltigt inställd till den här skivan. 

"The End Takes Form" av Obstruktion

En härlig mosmacka på vilken riffen yxar sig fram med liten hänsyn till omgivningarna. En skiva att släppa taget till, den är brutalt uppriktig i sitt ös, och det är precis så här jag tycker att hardcore ska låta när den är som bäst. 

"Descension" av Citadel

Att Citadel är ett osignat band är helt otroligt, för detta är riktigt habila musiker som förtjänar uppmärksamhet och uppbackning. Meckig progressiv dödsmetall lirar det här bandet från New Jersey. Flinka på att ösa på med fantastiska solon och snygga melodier också. 

Förr i tiden var det mer regel än undantag att vi gjorde så här långa fredagslistor, men nu hör det till ovanligheterna. Men här får ni en lista som varar i hela 8 timmar, och inte en enda skiva är dålig - i alla fall inte om ni frågar mig, haha!

Jag passar på att önska er ett trevligt slut på 2025, vi syns förhoppningsvis nästa år igen!

/Martin

Gomorron. Idag tar vi en titt på ganska nya albumsläpp där man valt att använda eld på skivomslaget. Jag ska säga redan nu att det inte är en jättebra lista det här men jag är nöjd med temat. Att jag döpt den till Dä brinner handlar om att jag en gång i tiden såg en sketch som jag inte minns något av mer än att själva poängen var just den där repliken, uttalad på dialekt. Lite osäkert vilken dialekt men något åt det värmländska hållet. Har jag för mig. Ja, med den här rätt oklara inledningen sparkar vi igång. Listan finns HÄR och längst ner i inlägget.

Först ut är LÁSTIMA. Ja, vi har alla befunnit oss i den här situationen. En kanske eller kanske inte lyckad fest har ägt rum på en strand, allt börjar lida mot sitt slut när morgontimmarna nalkas och det har blivit lite kyligt. Koftan åker fram, än duger elden för korvgrillning. Musiken är någon form av post-nånting eller kanske gaze-nånting och det lutar åt black metal. Det är inte helt oävet men det är heller inte min kopp med te utan jag lämnas med en lite trött känsla. Låten heter Redux och kommer från skivan med det poetiska namnet "A pain bloomed from my lungs".

KOMMODUS tar sedan vid och bjuder upp till samkväm framför valborgsmässobrasan. Detta är ett enmansband signerat Lepidus Plague som firar framför elden iförd såväl spikhandskar och liksmink som magkedja. Ljudmässigt en ytterst burkig black metal från Australien som känns dedikerad. Vet inte hur bra jag tycker att det är men det finns en charm och musiken passar bra till det lökiga skivomslaget. Man känner nostalgins vindar från sent -90-tal när man tittar på den här bilden. Vi lyssnar till Human Bulldozer från skivan "A foetal wolf in stained glass".

Ungerska ROTHADÁS tar till en mer kontrollerad eld i form av tända stearinljus i anslutning till dödskalle, gargoyles och järngrind. Ett riktigt snyggt omslag faktiskt och man har smakfullt nog använt sig av kontrasterande färger men albumnamnet är desto svårare: "Töviskert... a kísértés örök érzete... lidércharang". Musiken är väldigt doomig och murkig med solklara inslag av blast beats och det här tycker jag är en av listans bättre låtar. Tempot går upp och tempot går ner, allt man behöver. Dess namn? Tetemek tava... lidércek tánca. Så var det med det.

SARGEIST har släppt nytt, "Flame within flame". Omslaget bjuder på foto i sepiatoner av brinnande skål med dödskalle och tillhörande ritualklädd karl i bakgrunden. Inte så fantasifullt kanske men effektivt och direkt i sin kommunikation. Man fattar ganska exakt hur det kommer att låta. SARGEIST har jag lyssnat på då och då genom åren och uppskattar deras melodiskt punkiga black metal. Här är det inga krusiduller och utsvävningar utan rakt på, enkla ackord och inget tjafs. Ska dock sägas att det här inte är deras bästa album utan de var klart bättre förr. Något med deras allmänna attityd får mig ändå att tänka på MOTÖRHEAD, frid över Lemmys minne.

Slutligen kliver vi ner i grottan med GRAVE INFESTATION och tar en titt på deras "Carnage Gathers". Här får vi eld i form av brinnande facklor i tidigare nämnda grotta, gistna lik i förgrunden och en hyfsat levande en som håller på med något totalt fuffens i bakgrunden. Oklart vad men lurig ser han ut. Låten Ritualized Autopsy bjuder på klassisk dödsmetall med habilt growl och sväng. Det här är musik som inte överraskar ett dugg utan som vi hört förr i olika versioner och det landar på ett medelbetyg. Man tråkas ut en smula men blir inte direkt arg.

Med detta greppar vi vår molotovcoctail och tar helg.

/Susanne

Fredagslistan 2025, vecka 46: Dä brinner!

Fredagslistan 2025, vecka 45: Martin utforskar crustpunk: Sverige

 Gott folk!

Det senaste året har jag alltmer kommit att snöa in på och aktivt leta upp bra band inom punken. Det var i stort sett bara en tidsfråga innan jag gled in på den välmarinerade mackan som stavas crustpunk. Jag är bara i början, egentligen, att på allvar sätta mig in i vilka band som är lite extra värda att hålla koll på, så jag misstänker att det kan komma fler listor på temat. 

Ni hittar listan här om ni kör med Tidal, och här om ni föredrar YouTube. 

Vi kör!

Vi öppnar med legenderna i ANTI CIMEX som bildades 1981 och minsann såg till att räkna flera städer som sin hemvist. Bandet räknas som ett av pionjärbanden inom den skandinaviska crusten, och det är inte svårt att förstå varför. Detta driftigt d-taktsdyrkande band hade, likt många band inom genren, ett problem med att medlemmar kom och gick, och de splittrades bara för att återuppstå fem år senare och släppa skivan som jag hämtar låten 1990 i från - "Absolute Country Of Sweden". 

Såklart höll ANTI CIMEX inte ihop även denna gång, utan splittrades men ur dess spillror reste sig WOLFBRIGADE som först hette WOLFPACK men då detta namn associeras med extrem organiserad brottslighet så kanske bandet kände att det var läge att byta? WOLFBRIGADE lirar mist lika stökigt som ANTI CIMEX men ljudbilden är betydligt mer polerad, i alla fall om man drar igång Your God Is A Corpse från "Life Knife Death". 

Vi fortsätter på det något religiösa temat och MOB 47 med låten Religiös Farsot. MOB 47 är inte ett band som håller igen på tempot. Det är rejält var det slirar nästan hotande nära kollaps mest hela tiden. Något som bandet inte slirar på är sin i det närmaste överjävliga stringens att hålla bandet igång. Sedan bandet startade om igen 2005 så har det varit igång, en bedrift av stora mått måste jag säga. 

SKITSYSTEM, svårt att inte ha med detta magiska band i listan. Detta legendariska gäng från Göteborg startades av bland andra Tompa Lindberg och Adrian Erlandsson och hade såklart sin beskärda del av medlemsbyten i takt med att det började gå bra för både AT THE GATES och THE HAUNTED. Det är omöjligt att inte gilla det helvetiska driv som SKITSYSTEM åstadkom på sina skivor. Det samvetslösa hatets plågor från "Stigmata" har inte bara en grym titel, jag blir alldeles till mig varje gång jag lyssnar på den. Frenesin, det formligen stänker av den rakt igenom hela låten. 

TOTEM SKIN, ett för mig totalt okänt band tills för en vecka sedan. Orimligt egentligen då jag gillar det band som låtskrivaren Christoffer Öster bildade efter TOTEM SKINs nedläggelse - DÖDSRIT. 

TOTEM SKIN hann ge ut två skivor - jag har bara hunnit lyssna på "Still Waters Run Deep" - men tycker redan där att det var synd att bandet lade ner, för satan så bra detta är. In Darkness I Sleep har både ett fett driv och ett grymt tungt sväng som det inte är svårt att gå igång på. 

Vi tar helg på detta kamrater!

/Martin

Fredagslistan 2025, vecka 43: Utbränd på Rush...eller?

 För precis en vecka sedan insåg jag i panik: Fan i helvetes jävla satans skit, jag har glömt att lyssna på Rush! Lyssningen har dominerats av diverse låtar jag studerat för basspel (bla. Madonnas "Like A Prayer", lyssna på mellanspelet i andra halvan så ska ni få höra på fan, och Peter Gabriels "Sledgehammer", alla nyomvända f-klavister bör tillbedja Tony Levin) och Sheila Es fenomenala Romance 1600 (1985), spastisk funk skriven tillsammans med, inspelad av och producerad av en av mina största idoler Prince. Plattan bär alla kännetecken hos en av dennes skivor från tiden, fast med en hetsig energi från den virtuose Sheilas latinska percussion. Sublimt, verkligen.

Men dessvärre är det inte det vi ska tala om idag. Nej, vi ska prata om den vid det här laget lite utbrända perioden för Rush som sträcker sig från 1985 till och med 1993. Power Windows (1985) följer lite spåret från de senaste skivorna med lite större ljudlandskap, körer och stråkorkestrar inblandade här och där tillsammans med sampling och elektroniska trummor. En bra skiva, jag känner mig inte så hänförd men ändå en positiv upplevelse. 

Hold your Fire (1987) däremot klickade inte. Lite långtråkig, något med soundet är inte lika kul och rikt. Geddys röst och sångstil börjar bli lite enformig. Vi är ju igenom 12 skivor på 13 år och, som jag diskuterade förra listan, de bästa låtarna är nästan aldrig de okända låtarna utan det är hitsen från skivorna som tilltalar mest. Majoriteten av musiken är bara “mer Rush”, och för den som verkligen älskar bandet är det väl bra. Personligen hade jag nog hellre sett 6 eller kanske till och med bara 5 skivor släppta under de 13 åren med bara deras bästa grejer. Smaken är ju självfallet som baken, jag föredrar alltid ett band som har en väldigt tight katalog med bara fenomenal musik. Alternativt en katalog med en väldigt tydlig brytpunkt, R.E.M. exempelvis som aldrig blev lika bra efter att trummisen Bill Berry lämnade 1997 eller (och det här kommer göra folk sura) Black Sabbath som inte tilltalar mig alls efter Never Say Die (1978). Jag anar en liknande grej för Mastodon, då jag inte gillat det jag hört från deras nya gitarrist Nick Johnston. Jaja, back to the show.

Lyckligtvis är Presto (1989) lite hippare och roligare, mer sen 80-tals rock. Catchy med mycket mindre synth och mer gitarr. Älskar “Scars” med härliga trummor från Peart och en väldigt funky och “Superconductor” har en härlig, medryckande refräng. Inte jättemycket mer att säga, gott lir!

Roll The Bones (1991) går mycket mer in för rockig funk och, ja tro det eller ej, ett rap-breakdown på titelspåret. Förjävla härligt, jag har smilat och skakat på huvudet sen jag hörde det första gången, så jävla töntigt men så kul. Det blir bara löjligare när det visar sig att det är Geddy som gör det. De har ju stämt ner rösten och lagt några andra effekter på det. Jag hade verkligen inte trott att det var han. Enligt intervjuer är det definitivt gjort med glimten i ögat, lite satiriskt. Vet ni…Rush är coola grabbar ändå.

Sist men inte minst har vi Counterparts (1993). Här har jag en av mina absoluta favoritlåtar med Rush, Leave That Thing Alone, en instrumental låt som har bland Geddys snyggaste baslir enligt mig och ett magnifikt solo från Lifeson. Fenomenal. “Stick It Out” är också en av de mest intressanta låtarna jag hört från bandet på flera skivor. Helt dissonant, obekväm. Tung, väldigt oväntad men välkommen. “Nobody’s Hero” är bland få låtar där texten resonerar med mig. Uppenbarligen berör den 2 dödsfall i Pearts närhet, en gay vän som dog i AIDS och en kvinnlig familjevän som blev mördad i hans hemstad. Peart skriver ju nästan alla texter som jag förstår det och det är högt och lågt, han är ingen Geezer Butler direkt. Men här tolkar jag det som att han skriver mer från hjärtat och resultatet är gripande.

Denna tredje av fyra etapper blev ändå rätt bra i slutändan. Jag anade att Rush på 90-talet skulle tilltala mig, något som visat sig stämma bra hittills. Vi har bara 4 skivor kvar som täcker perioden 1996-2012. Jag tror även jag kommer slänga in ett av Pearts otroliga trumsolon från en liveinspelning. Det hör till allmänbildningen i min mening att uppleva någon som kommer så nära konceptet “perfektion”. 

Herr B signing out, you dig?

Här hittar ni listan på youtube!

Fredagslistan 2025, v41: Norden darkness!

Gomorron! Idag är det black metal som står på menyn och jag har valt att snäva ner det till album som släppts under 2025 från Norden (förutom ett men vi kommer till det lite längre ner...) Ett band per land är det som gäller och vi kör igång direkt. Listan finns HÄR och längst ner i inlägget.

Först ut är Danmark med AFSKY, enmannabandet signerat Ole Pedersen Luk, vars album "Fællesskab" är så pass nytt att det inte släppts än (17 oktober ska det ske) men vi har fått smaka på två låtar redan via bandcamp och jag är svårt förtjust i Den der ingenting ved tvivler aldrig. Faktum är att jag ger mig själv bakläxa att lyssna mer på AFSKY. Det är tjusigt när mangel får möta smäktande melankoli på det här viset.

Härnäst grannarna i öst - Finland. SARASTUS är en helt ny bekantskap för mig men de har kuskat på sedan 2014 och släppt skivor lite då och då. Nya "Agony Eternal" kom i juli i år och har en frän gargoyle-drake på omslaget. Redan där blir man glad. Vi lyssnar på melodiska Towards eternity som har en kyla och en galopptakt utan dess like.

Vidare nu mot väst och Norges EKROM. Och mitt första faktafel för jag inser ju att "Uten nådigst formildelse" släpptes redan 2023 och inte 2025. Men det kan inte hjälpas, Bell Witch behöver genomlyssnas. Känslan man får är att det här låter väldigt norskt och det säger jag med de bästa av avsikter.

Från Island kommer NEXION och håll i er nu för det blir maskulint och bredbent en masse! Lite dödsmetalligt rent av men det är aldrig någon nackdel i min bok. Vila edra trötta ögon på videon till Gandr som bjuder på karg natur, karlar i långa rockar med ilsk uppsyn som travar på, skinnväst med respektive utan plagg inunder. Till detta: vågor mot kala klippor, dödskallar, blod och en industrilokal i plåt (möjligen ett enkelt skjul när allt kommer omkring men skitsamma). Och så förstås det jag tycker är bäst, det inledande brölet som vevar igång låten som sådan. Jag vet inte vad mer vi egentligen behöver men vi kör även Sveriges bidrag innan vi tar helg.   

HERSIR kommer från götet och släppte fullängdaren "Hateful Draugar from the Underground" i mars. Har man i någon mån doppat tårna i den internetbäck som stavas JVVF och olika sorters ockultismforum känner man nog igen namnet på en av bandmedlemmarna Grim Vindkall som varit aktiv på interwebz i sådana sammanhang genom åren. Har jag hört av en kompis alltså... Musiken är fin som snus och har en skönt kakburkig produktion. Detta äter jag med sked.

Klart att ni också ska lyssna på IMMORTALS "Sons of northern darkness" som fick vara med på ett hörn när jag namngav den här fredagslistan. Men efter det tar vi banne mig helg.

/Susanne

Fredagslistan v41 - Norden darkness!

Fredagslistan 2025, vecka 39: Metal med blås - omgång 2!

 Gott folk!

 2013 är inte bara året som jag blev förälder första gången, det är också det år då jag gjorde en av de mest skruvade Fredagslistorna jag gjort - metal med blås. Det var ett kärt arbete, och exakt så roligt som jag trodde att det skulle bli att göra listan, så blev det också. 

Jag har gått och grunnat till och från att göra ytterligare en lista på detta tema, för det är inte direkt så att metalband har slutat att använda sig av blåssektioner i enskilda låtar, eller för den delen, på hela plattor. Till slut blev det för svårt att säga nej - så nu blir det en lista som är minst lika vindlande och skruvad som den första. 

Listan hittar ni här om ni kör med Tidal, och här om ni kör med YouTube. 

Kamrater, vi kör!

Från "Where Owls Know My Name" tar vi The Silent Life. Hela plattan är strösslad med fina insatser från olika blåsare, men jag har valt den här låten för att jag gillar altsaxofonen som instrument, och så gillar jag hur fint Zach Strouse trakterar sitt instrument. Det är inte bara solot som är bra, jag gillar hur han lägger snygga harmonier genom hela låten på ett sätt som lyfter den till finfina nivåer. 

Nu blir det långsamt lir med HANDS OF ORLAC som från början räknade Rom som sin hemvist, men som 2012 flyttade till Malmö. Detta är härligt ockult doom med ambitioner att vara lite mer utflippade än andra band inom genren. Och det är bra som bara den. Curse Of The Human Skull har förutom grymma insatser av samtliga medlemmar ett assnyggt orkestrerat intro med flöjt och tungt baslir som jag gillar som fan. Detta band är en ny bekantskap för mig, men jag blir inte osugen på att vilja lyssna mer på dem. 

Vi hoppar över till ett band som kan vara lite av en vattendelare - SIGH från Japan. Jag har alltid tyckt att bandet är sjukt kul att lyssna på. Det är ystra krumsprång mest hela tiden när det här gänget är i farten. Och ni kan ju gissa att de tar i utav bara fan när det ska läggas till blås för här brassas (pun intended as fuck) det på genom hela skivan som heter "Scenes From Hell" som kom 2010. Jag har valt L'art de Mourir och den är allt annat än död - det finns knappt några chanser till andhämtning här det kan jag säga. 

REVOCATION släpper nytt idag, bara så ni vet. Men vi ska kolla bakåt i bandets diskografi för att hitta pärlan The Watchers från 2011. Och här gott folk blir det inte bara blås, utan också cowbell! Jag har alltid tyckt mest om bandet från Boston när de släpper på sin sjuka kreativitet och avviker från den dödsiga thrash de lirar - ofta med bravur. Därför är detta en låt som jag uppskattar lite extra mycket i bandets katalog. 

Vi avslutar med LASTKAJ 14 och låten Allting Är Pengar från "Pengarna eller Livet". Det är en låt som både har ett fett driv i tvåtakten och i det blås som verkar bestå av den klassiska sättningen sax, trumpet och trombon. Men jag kan höra fel. Bra, ja, djävligt bra är det i alla fall. Jag knyter näven, vill dricka öl och bara röja runt i yster ringdans när jag hör den här låten. 

Gott folk, vi tar helg på detta!

/Martin

Fredagslistan 2025, vecka 37: Tvek på Rush men vi har kommit för långt för att lägga ner.

 Jag ska vara helt ärlig och säga att mitt intresse för de 5 senaste Rush-skivorna jag lyssnat på ligger mest på de senare 3. Skivorna 2112 (1976), A Farewell To Kings (1977), Hemispheres (1978) och Permanent Waves (1980) är en enda  massa så här i efterhand. Lite långtråkiga, överflödiga där singlarna är allt som egentligen står ut och resten låter som sämre versioner av singlarna. Det är inte ett speciellt bra tecken för ett bands katalog som borde vara fylld med okända pärlor. Jag har en nära vän som ofta säger att ett bands bästa låtar borde vara de som ingen känner till, en inställning jag inte håller med om helt ut men det ligger absolut något i det. Allt detta med en nypa “smaken är som baken” självklart, men det ser dystert ut för min framtid som Rush-fan. Jaja, vi har lite roliga grejer framför oss åtminstone. Listan på youtube hittar ni här!

Moving Pictures (1981), det är ju deras absolut största verk i ren influens och försäljningssiffror. Låtlistan läses som världens jävligaste provspelning. Först ut TOM SAWYER, halleda. Sen rätt in i Red Barchetta…och sen, den jävligaste av alla: YYZ. Troligtvis deras Magnus Opel i ren musikalisk flexning, drygt fyra och en halv minut av sjösjukt coola riff och trummor tightare än en nunnas rektum på Långfredagen. När jag började min fyrsträngade resa för ca 15 år sedan var det en bedrift värdig Olympen att lära sig spela alla Geddy Lees djävulskap i den förbannade låten och än idag är min prestation långt i från värdig. Och som om det inte räckte så går vi rakt in i Limelight. Ridå, lägg ner. Det är absolut en av de starkaste sidorna en skiva haft någonsin. Sida två är bra, men kan ju omöjligtvis följa slakten på sida ett. Överlag en riktigt stark skiva, troligtvis den starkaste i bandets katalog.

På Signals (1982) har bandet gått all in för ett synth-sound som är uppfriskande. Vi hade ju såklart synthar på många av låtarna på förra skivan men nu står de helt i fokus och bandet får ett väldigt gott Toto-sound på Chemistry. Chocken på skivan är den ska-inspirerade Digital Man, som gungar lätt. Här vill jag minnas ett citat från Geddy i en intervju med Les Claypool från Primus (jag kan minnas fel). Oavsett, så vill jag minnas att han pratade om sina talanger på bas och att de sträckte sig som mest till “white guy bass” och att han aldrig riktigt lyckats med att vara riktigt funky som många av de stora basisterna inom funk, soul och ska som Louis Johnson, Larry Graham eller den eviga James Jamerson. Något som blir uppenbart när bandet ger sig på dessa väldigt svängiga stilar, men som inte nödvändigtvis stämmer vilket vi kommer höra på nästa skiva. Alex Lifeson har uppenbarligen lyssnat mycket på The Police under detta tidiga 80-talet med god användning av diverse sounds som är ikoniska för ännu en Alex, i detta fall Alex Summers som lirade gitarr i The Police. Vi stöter åter formeln: ett antal bra låtar med några liknande men mindre intressanta låtar inblandade. Onward!

Grace Under Pressure (1984) öppnar med en oerhört charmig ka låt (igen, á The Police) där Lee levererar en väldigt funky basslinga på Distant Early Warning. Ni får ursäkta basnörderiet, men hans byte till en aktiv Steinberger-bas gör absolut mycket för basens plats. (Se bild, ett oerhört fult instrument men det var ju också tidigt 80-tal). Skivan har mer gitarr men låter överlag väldigt 80-tal på produktionen. Väldigt rik och fin ljudbild, låtarna är inte nödvändigtvis deras bästa men jag lär återvända till den ändå bara för soundet. Red Sector A är personliga favoriten, sällan jag lyssnar på texter men den klickade med mig på rätt vis. Gitarrintrot på Kid Gloves låter förjävla fint, och Red Lenses är bara rent cool och knepig med sina oväntade mellanspel.

Det ser kanske lite ljust ut ändå, givet dessa tre skivor kanske den andra halvan av 80-talet och 90-talet har lite roligt att komma med. Jag vet redan att två av mina favoritlåtar med bandet (av de få jag hört tidigare) kommer under 90-talet och tidigt 00, så hoppet lever än!

Sist men absolut inte minst hade det varit rätt ut sagt oansvarigt av mig att inte lägga in ett klipp av min idol, Brent Hinds. 2025 har verkligen varit ett jävla skitår. Jag blickar tillbaka till en av mina favoritvideos med honom och Mastodon från 2017 när bandet spelar in låten Toes To Toes. En lyckligare tid. Sayonara, Señor Dirty B. Hinds.

/En bedrövad Herr B

Idag blir det milt. Det har varit en hård vecka i en hård värld och därav blir fredagslistan mjuk och vänlig. Inte direkt så mycket metal, inte direkt så mycket true utan istället filmmusik i olika former och någon låt som jag tycker borde vara filmmusik men som inte (såvitt jag vet) är det. Listan finns HÄR och längst ner i inlägget.

Först ut är en låt från filmen Drive (2011) där Ryan Gosling stryker runt och kör bil. Mest är han tyst och svår men han kör även bil och blir sedermera också kär. Låten heter A Real Hero av COLLAGE featuring ELECTRIC YOUTH och är rent guld och vem behöver inte en hjälte då och då? Jag tror att jag har haft med den i någon lista för ett par år sedan, i alla fall borde jag haft det. 

Låt två kommer från episka Twin Peaks: Fire walk with me (1992) och förekommer i den scen då Laura Palmer och Donna Hayward raggar upp två snubbar vid namn Buck och Tommy inne på The Bang Bang Bar, mera känd som Roadhouse. Angelo Badalamenti har komponerat denna dekadenta och suggestiva resa som kort och gott heter The pink room. Älskar den.

Blue Hotel av CHRIS ISAAK förekommer mig veterligen inte inom filmens värld men hade passat bra där. Egentligen i vilken road movie eller noir som helst, alternativt ett psykologiskt drama. CHRIS ISAAK själv har spelat i en hel del filmer, bland annat ovan nämnda Fire walk with me där han gör rollen som FBI-agent Chester Desmond.

Vi backar bandet en smula till 1977 (mitt födelseår icke desto mindre) och lysande filmen Suspiria av Dario Argento. GOBLIN är ett progressivt rockband som alla som är det minsta intresserade av skräckfilm känner till. De har gjort otaliga soundtrack och är lätta att känna igen med sina karaktäristiska olycksbådande musikslingor.

Avslutningsvis en annan gammal favoritskräckfilm från 1992 - Candyman. Mästaren PHILIP GLASS gjorde soundtrack till den och vilket soundtrack sen. Helen's Theme är dramatisk och vacker och målar upp en saga om kärlek som varar både i livet och efter döden. Couple goals om något va. 

Med detta tar vi en välförtjänt helg.

/Susanne  

Fredagslistan 2025, vecka 35: Filmmusik och vad som borde vara det