Jag har sedan yngre tonåren haft en fallenhet för perioder av dystert sinnelag. Kroppen känns tung, som att skelettet blivit till bly och köttet till seg tjära. Medvetandet känns som att det svävar utanför mig själv. Depression möjligtvis, även om jag känner mig fullt fungerande. Oavsett så är det i dessa stunder musiken kan erbjuda en stor tröst, att veta att någon annan har känt eller upplever något liknande och gett en ett utlopp för den. Idag ska vi gå igenom ett axplock av låtarna jag lyssnar på under de dåliga dagarna och, på sitt vis, hjälpt mig överleva.
Först ut kör vi tre snabba som talar mer till ett seglivat tonårssinne som inte ger sig alltid. Ugly (1996)med Pumpkins, Happy? (2005) med Mudvayne och Stenbrott (1995) med Kent (jo jag vet, det är lite kätteri men man kan inte alltid hjälpa vad man resonerar till). Det finns inga speciellt djupa anledningar, texterna talar lite för sig självt.
Men Invincible (2019) med Tool är lite mer…esoterisk. Jag har aldrig varit någon som läser texter och inviger mig i vad en låt egentligen handlar om med väldigt få undantag, oftast väldigt bitterljuva eller tragiska. Men texten om kampen med att åldras och att inte längre kunna göra vissa saker resonerar, speciellt över den väldigt vackra musiken. Jag är ännu inte 30 fyllda men de senaste åren har kommit med en rad olika bestyr och begränsningar som känns av. Nåväl, att inte kunna äta rökt mat utan konsekvenser är väl inte direkt på nivå med en gammal krigare som inte längre orkar slåss eller vafan Maynard än sjunger om. Allt är ju relativt.
Vad gäller ensamhet gör låten Loner (2022) av Mando Diao något för mig. Jag trivs med att vara själv men hatar att känna mig ensam. Det är lyckligtvis inte ofta jag känner mig ensam, jag kan skatta mig lycklig med en uppsjö av vänner och gott om familj. Men ibland kryper det ändå in, när musiken tystnat och nattens vilda storm av tankar kommer igång.
Näst har vi fyra melodier om döden, med olika vinklar. Först ut kör vi bob hunds Åh Döds (2013), även den rätt rak. Det finns en speciellt plats i mitt hjärta för musik (och konst i stort) som lyckas kombinera det tragiska, det sorgliga med det glada, det sorgfria. Även om låten inte skulle kallas glad så är musiken hektiskt, mer upbeat och medryckande. Den sväller i ett stort crescendo av bob hunds magnifika kakofoni medan Thomas Öberg mässar, skriker, sjunger, viskar ut sina vackra texter på ämnet döden.
Efter det kommer Stan Rogers, och här var det massor med alternativ. En föga känd kanadensisk folkmusiker som dessvärre dog 1983 vid enbart 33 år. Musiken berör ofta mer historiska teman, med grund i Kanadas sjöfart, och ofta med en melankolisk. Just idag valde jag First Christmas (1979), en lite mer direkt socialrealistisk visa om att spendera Julen ensam.
Näst upp är Vi kommer aldrig att dö (1996) av Bo Kaspers Orkester. Bo Sundström är enligt mig en av Sveriges bästa låtskrivare och jag har älskat bandet sen jag såg dem live i Rådhusparken i Ystad 2014, verkligen en livsomvälvande upplevelse. Och speciellt detta nummer är alltid, varenda gång, en sån upplevelse som rör mig till tårar av att bara tänka på. Bo, Mats, Fredrik och Micke har tagit mig genom många svåra perioder.
.jpg)
Men det tar inte slut där för Grabbarna Grus. Jag har bara varit på en begravning i mitt liv, jag har haft oerhörd tur även om den självklart inte kommer vara för evigt. Det var min mors farfar, Farfar Gunnar som vi kallade honom. Han var en svår man och inte nödvändigtvis en god man enligt allt jag hört. Han spenderade livet som knegare, men hade alltid drömmen om att vara bonde. Drömmen gick aldrig i uppfyllelse, men efter gudstjänsten (som i sig var en oerhört känslomässig upplevelse såklart) gick alla och fikade, och under fikan sjöng vi tillsammans Fattig Bonddräng (1971). Detta är kanske 10 år sedan, jag hade då aldrig reflekterat på vad den melodin handlade om. Sedan dess kan jag aldrig ta mig till sista versen utan rösten sviker och gråten kommer. Jag blir varm inombords och det är som att en rad knutar löses upp. Jag är inte religiös alls, men jag finner något oerhört vackert i mycket kyrkomusik och religiösa texter idag som jag aldrig kunde uppskatta som ung. Bo Kaspers version av Astrid Lindgrens och Georg Riedels barnvisa är utan tvekan min favorit, möjligtvis med delad plats för drängen Alfreds version av nostalgiska skäl.
Anesthesia (2003) med Type O Negative är en mycket mer brutal och tung historia. Att vara i limbo mellan att inte vilja leva men inte våga dö och att istället fly genom alkohol och droger. Peter Steele kämpade hela livet med depression och bipolaritet som tyglades med allehanda preparat, något jag lyckligtvis undvikit. Men det gjorde inte min bror som jag har väldigt komplicerade känslor kring. Han har snart spenderat en majoritet av sitt liv med att försöka “självmedicinera”. Det är en annan historia, men oavsett är den delen något jag ändå kan relatera till. Vad gäller att inte vilja leva och inte våga dö så önskar jag att jag kunde säga att såna tankar aldrig dykt upp i mitt liv. Men det hade varit lögn.
På liknande tema har vi Adios (2001), en av mina favoritlåtar med mitt favoritband Rammstein. Jag älskade den innan jag kollade upp texten, något med musikens sorgliga brutalitet resonerade trots språkbarriären. Låten följer de sista stunderna hos en pundare medans han överdoserar med den brutala refrängen:
“Inget är för dig
Inget var för dig
Inget kvarstår för dig
För evigt”
Denna lista innehöll i utvecklingsfasen en uppsjö av lite mörkare och/eller sorgsen americana/country med flera låtar av Johnny Cash bland annat. Kvar blev All My Tears (1995) med Emmylou Harris. Det är nästan passande att denna lista blir försenad till en söndag givet de kristna teman som dykt upp. Oavsett är det en episk, mörk melodi om att finna frid i döden med visdomen om att det kommer något bättre på andra sidan. Som sagt är jag inte troende, men jag förstår varför det är en så övertygande tröst och emellanåt önskar jag att jag faktiskt var det.
Sist ut är en bitterljuv melodi av The Soundtrack Of Our Lives kallad The Passover (2008). Jag tolkar texten som en vädjan att inte låta de dåliga stunderna leda en till att ta det där sista ödesdigra klivet. Den har hjälpt och hjälper mig än idag.
Det blev en blytung och emotionell upplevelse. Ibland är man i en tvekamp om livet med sig själv och det känns som att man inte kan vinna. Men jag känner den jäveln, han blir på bättre humör ska ni se. Det blir bättre, alltid.
//Herr B
