Fredagslistan 2026, V 29: Sex snabba slaktlåtar

Det är ju inte slaktmånad (oktober) än men jag tänkte ändå köra en lista med låtar som har något med slakt att göra. Det blir spretigt och inte alltid superbra men det är åtminstone något. Dessutom är det varmt ute och skämt kött och skämd och rutten musik passar väl som handen i nithandsken?

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget som vanligt. 

Iron Maiden - "Bring Your Daughter... to the Slaughter" (No Prayer for the Dying, 1990, EMI).

Någonstans måste vi börja och varför inte här? Iron Maiden är väl de flesta metalfans bästa band. 

Jag minns många Iron Maiden fester från mina yngre år. Vad är en Iron Maiden fest kanske den oinvigde undrar.

Det är helt enkelt så att man lyssnar igenom Iron Maidens samlade diskografi i kronologisk ordning från början till slut. Ibland tar ölen slut, ibland tar tiden slut, ibland tar lyssnarnas medvetande slut. I vilket fall som helst är detta själva konceptet. 

Här har vi Iron Maiden som de lät år 1990. Av många fans anses denna skiva vara en av de sämre i hela deras diskografi. Mig veterligen har detta omvärderats lite på senare år men just den låt jag har valt med ett slakttema brukar inte direkt framhållas som något av bandets stora mästerverk. Det struntar jag i då det är lite svängigt och passar på veckans tema med slakt. Ta med dottern till slakten helt enkelt. Bredbent och oväntat rak låt från bandet som kanske är mer känd för sin episka version av Heavy metal. Nåväl vi går väl vidare till något än mer uppenbart.

Slayer - "Show No Mercy" (Show No Mercy, 1983, Metal Blade Records).

Slayer, denna uppenbara grupp att välja när det handlar om slakt. Här med titelspåret från deras första fullängdare från 1983. Detta är ju inte riktigt thrash på det sättet som bandet senare blev kända för. Detta är visserligen ganska snabbt men det finns en stark NWOBHM-influens. Inte minst på sången men även på riffandet. Däremot är det givetvis skitbra och bör passa alla som gillar modern black/thrash av norskt snitt. Det finns också en punkig kvalitet som Slayer fortsätter ha med sig genom karriären. Slaktaren är slaktaren helt enkelt. Nu raskt vidare till något annat gammalt. 

Onslaught - "Angels of Death" (Power from Hell, 1985, Children of the Revolution).

Okej okej. Onslaught betyder ju angrepp på svenska och inte så mycket med slakt men på engelska är det nära nog okej? Här är ett brittiskt hardcoreband från 1980-talets början som bestämde sig för att spela satanisk thrash metal istället. Det trodde ni väl inte att jag skulle ogilla? Här pratar vi Bristol istället för Bay Area. Låttiteln Angels of Death låter misstänkt likt en viss låt av Slayer. Det finns också vissa riff och delar på denna skiva som inte bara andas Slayer utan även Metallica och Hellhammer. Inte mig emot. Det är ett gött ös helt enkelt. Nu kör vi vidare till något annat som kanske passar bättre in på temat. 

Marduk - "Slay the Nazarene" (Nightwing, 1998, Osmose Productions).

Svenska mangelgudarna Marduk karriär kantas av kontroverser. Är det inte nazi-anklagelser är det något annat. Precis som det påstås att Tomas Ledin drar ord ur en hatt när han skriver låttexter finns det ett envist rykte om att Mogge i Marduk singlar slant om nästa skiva ska handla om krig eller ha ett mer sataniskt tema. 1998 blev det album med sataniskt och vampyrtema. Det är nästan lite uppfriskande även om det kanske går att påstå att låtar om Vlad Tepes både har något krigiskt och sataniskt över sig. 

Här har vi i alla fall ett Marduk när de bestämde sig för att strunta i detta med dynamik och istället satsa på ett jävla pisk. Här har vi precis som på skivan från året efter "Panzer Divsion Marduk" en lineup med Legion på sång, Mogge på gitarr, B. War på bas och Fredrik Andersson på trummor. B. War avled förresten i år. 

Låten jag har valt ut handlar om att slakta den kanske mest ikoniska sonen genom tiderna, guds son. Det är pisk rakt igenom. Nu kör vi vidare på en ny bekantskap för min del. 

Bestial Strike - "Slaughter" (Legacy, 2024, Independent).

Turkisk black/thrash med stark crossoverpotential!. 

Jag vet inte något om detta band förutom att de varit aktiva sen år 2016 och kommer från området kring Istanbul. 

Musiken är modern thrash med inslag av både dödsmetal och metalcore samt hardcore. Det är både dubbeltramp och hytta med näven musik. Sången skiftar mellan mer klassisk arg hc/thrash och growlande. 

I denna subgenre förväntar jag mig inte så mycket moderna influenser men det funkar också. Nu avslutar vi med det kanske mest slaktigaste av det slaktiga.

Darkened Nocturn Slaughtercult - "Slaughtercult" (The Pest Called Humanity, 1999, Independent). 

Vi avslutar med det tyska bandet Darkened Nocturn Slaughtercult och deras låt Slaughtercult som är med på deras första släpp. Först möts vi av ett halvt om halvt snott Black Sabbath riff men sedan kör bandet igång med go black metal av sent 90-talssnitt. Det som gör Darkened Nocturn Slaughtercult lite speciella är inte bara det faktum att bandet fortfarande är aktivt utan att de även har en kvinnlig sångare och gitarrist som varit med från bandets början. Då black metal scenen till stor del är mansdominerad är detta något att kanske lyfta lite extra. Att bandnamnet är något överlastat gör att det känns ännu mer tyskt. Låten Slaughtercult är vad den säger sig vara. En kultig slakt. 

Det var allt för denna gång. Tack för att ni följde med på resan och glöm inte att köttet ruttnar snabbt i värmen.

Listan hittar ni här. 

/Oscar K. 

Fredagslistan 2025, vecka 16: Judaspåsken

Som alla vet hade påsken inte varit så mycket att lägga i ägget utan den mest baktalade av Jesu lärjungar: Judas Iskariot. Den ursprunglige förrädaren, som har sin plats allra längst nere hos Djävulen i Dantes helvetesvision, är ju trots allt den viktigaste lärjungen. Utan hans angivande av Jesus igår, besatt av Satan själv, ingen korsfästelse idag, och ingen uppståndelse på söndag. Vad vore kristendomen då, liksom? 

Men nog om teologi. Såklart utgör Judas-karaktären en hejdlös inspirationskälla för metalband. En sökning på Metal Archives ger över 2000 träffar på låttitlar med Judas - även om en stor del är Judas Priest-covers så talar det ju för Iskariots odödliga influens på den tyngre rocken. Så här kommer alltså åtta låtar av varierande hårdhetsgrad, om och med den störste syndaren som möjliggjorde fundamentet för ett par miljarder människors tro. 

 

Glad påsk! Listan hittar du här!

 

JUDAS PRIEST - "Judas Rising" (Angel of Retribution, 2005). Om jag förstått det rätt var detta Halfords återkomst till Priest. Hyfsat pigg låt ändå för att vara sådär sjuttio år in i karriären! Och förvånansvärt nog enda albumspåret som heter något med Judas, vad jag kan se.

 

IRON MAIDEN - "Judas Be My Guide" (Fear of the Dark, 1991). Och här: sista skivan innan Bruce avhopp. Underskattad skiva bortom titelspåret! Bra produktion, snyggt omslag, mestadels starka låtar. Jag hittade den här på en kassett på skolgården när jag var barn, ungefär halva albumet. Resten var Bob Marley och Eric Clapton. Bra ingång till Maiden.

 

STRATOVARIUS - "The Kiss of Judas" (Visions, 1997). Av alla länder som är erkänt bra på power metal är ändå Finland sämst. Jag tycker ändå den här biten har något - sannolikt bara nostalgivärde på grund av en samlingsskiva från Noise Records som blev mitt soundtrack en sommar under högstadiet (Celtic Frost, Kreator och Gamma Ray smällde lite högre än finnarna här). Men nu är vi trogna temat och håller ut i sex minuter. Det är ju trots allt långfredag.

 

HELLOWEEN - "Judas" (Judas 12", 1986). Vet ni vilka som är bäst på power metal? Tyskland såklart. Och de peakade tidigt, med Kai Hansen-era Helloween. Har haft med den här låten tidigare, men jösses vilken speed metal-hit det här!

 

HOLY TERROR - "Judas Reward" (Mind Wars, 1988). Amerikansk speed/thrash metal med egenartad sång. Snabbt ska det gå! Häftigt band, även om jag inte är så insatt i dem.

JUDAS ISCARIOT - "Damned Below Judas" (The Cold Earth Slept Below, 1996). Nu snackar vi. Folk som rackar ner på amerikansk black metal får ju skärpa sig, även om Akhenaten främst låter som en andra gradens Darkthrone-klon här i början av karriären är Judas Iscariots diskografi helt klanderfri. Och han visste, precis som sin namne, när det var dags att släppa allt och lämna scenen (utan trettio silvermynt men istället med hedern i behåll).

 

HATE ETERNAL - "Behold Judas" (I, Monarch, 2005). Gjorde Erik Rutan den bästa dödsmetallen under hela nollnolltalet? Eventuellt utkonkurrerad av Nile, men det är inte långt ifrån. Herregud vad den här skivan snurrade i min discman när det begav sig. Varför spela snabbt när man kan spela snabbast?

 

ADORIOR - "Begrime Judas" (Bleed on my Teeth, 2024). Min förra lista hade med en låt från Adoriors debut, men här kommer "hitten" från deras oväntade återkomstplatta från ifjol, efter 19 års tystnad. Det är lika rivigt och otrevligt som alltid, riktigt bra det vill säga. En lämplig slutpunkt för den här listan!

 

//Andreas

Fredagslistan 2025, vecka 4: The Great Randomizer

Det är för tidigt på året för att hitta på gedigna teman till den här bloggen, så den här veckans lista skapades med hjälp av skivsamlarportalen Discogs funktion "Random item". Ett tådopp i min skivsamling helt enkelt: skivorna valdes av algoritmen under en död stund i informationsdisken på biblioteket där jag knegar, och jag väljer låtarna. (Obs: jag fick upp några skivor som gick utanför hårdrockens trygga rum, men dem hoppade jag över. Någon ordning får det vara.)

Klicka på katten för att nå spellistan:

CANDLEMASS - From the 13th Sun - Elephant Star (1999). Det här var ju förutsägbart: när jag kollade i arkivet visade det sig att jag haft med Edling & co i tre separata inlägg, varav två hade med låtar från den här skivan. Men, det är inte jag som bestämmer. Fortfarande en bra och underskattad skiva. Black Sabbath-dyrkan när det blir som bäst.

IRON MAIDEN - Virtual XI - The Clansman (1998). Visste ni att det här, förutom att vara Maidens sista skiva på nittonhundratalet, och den sista med Blaze, dessutom är deras sista som är under en timme lång? Makes you think. Det är även den enda Maiden jag har på kassett, som jag fick av en god vän sommaren 2022 dagen efter jag såg dem på Ullevi. Enda låten från Blaze-eran de spelade (vad jag minns) var den övermäktiga The Clansman. I övrigt har jag ingen djupare relation med den här skivan.

DERANGED - Cut Carve Rip Serve - Military Death Complete (2011). Ja det här var ju lite pinsamt. Som sagt, det var inte jag som valde musiken idag. Det här är första skivan med Deranged som jag spelade på, och låten är en av få jag skrev texter till. Otrevlig historia om en soldat i första världskriget som blir blind av en gasattack, och hanterar sin obehandlade PTSD genom att mörda barn i kloakerna. Minns att en vän beskrev den här skivan som en hjärnskakning, känns rimligt.

SLAYER - Seasons in the Abyss - War Ensemble (1990). Här behövs ingen presentation eller förklaring. Inte deras bästa skiva men herregud vad Lombardo spelar!

SOLEFALD - In Harmonia Universalis - Christiania (Edvard Munch Commemoration) (2003). Det är inte riktigt klokt hur mycket jag lyssnade på den här skivan under gymnasiet. Duon utgjorde en spets av den norska avantgardemetal-septagrammet som jag dyrkade under flera år och utgjorde min musikaliska grund (tillsammans med Arcturus, Dödheimsgard, Ulver, Fleurety, In The Woods och Ved Buens Ende). Solefald är kanske de i gänget som åldrats sämst, det är DJUPT pretentiös musik i en redan pretentiös genre. Men som ni vet, viss musik kan man inte förhålla sig objektiv till, utan bara älskar förbehållslöst. Som den här låten, till exempel. Håll ut tills manskörerna tar över! Fantastiska arrangemang!

TWILIGHT OPHERA - Midnight Horror - Engrossed by Carnal Lust (1999). Random item-funktionen var snäll till en början, och gav mig en rad band jag har en djup relation till sedan årtionden tillbaks. Klart vi ska avsluta med Twilight Ophera, som en rutten vitlöksklyfta mitt i julgröten. Lite bakgrund: härom året fick jag för mig att köpa på mig samtliga släpp från skivbolaget Cacophonous. Kul sommarhobby! Det kanske kunde bli ett gästinlägg hos Hatpastorn eller så. Cacophonous stora flaggskepp var ju som bekant Cradle of Filth, och de släppte även enstaka skivor med andra band som hade vision och integritet: Bal-Sagoth, Sigh, Primordial, Gehenna, EbonyLake, Dimmu Borgir (nåja). Sen... släppte de en hel del annat. Till exempel finsk synthindränkt symfoni-black. Slak, andefattig och alldeles hopplös sådan, med hela 36% i betyg på Metal Archives. Total cirkus, ingen musik för den svagsinte. Det blev aldrig något Cacophonous-scoop, och allt som återstår är en bortglömd hög med promoskivor som jag måste rota igenom för att kunna fota till det här inlägget.

Slutet sämst, allting hemskt - lyssna här om ni gitter. 

/Andreas

Fredagslistan 2024, vecka 44: Power of Speed

 

Sedan i somras har jag varit på en återupptäcksfärd i heavy metal från åttio- och nittiotalet. Det hela började med att jag fick hem tyska IRON SAVIORs sju (7!) första album, vilket skulle få de flesta att tappa greppet om verkligheten. Det finns mycket att säga om det bandet, men deras största problem är att de inte spelar heavy metal i tempot som är det bästa för genren: svinsnabbt. 

Här följer därför en lista med nio rökare till snabb hårdrock från åttiotalet. Är allt det här speed metal? Ja, nej, kanske, beror på vem du frågar. Är speed metal ett sound, en subgenre, en scen, en attityd? Exakt var gränserna går för vad som är heavy, thrash, crossover, power och speed metal får experterna slåss om. Så länge det går undan är jag nöjd. Spela snabbare!

Listan hittar ni här!

IRON MAIDEN - Purgatory / Genghis Khan (Killers, 1981). Ja vad säger man. Vila i frid Paul Di'Anno. Vilken röst! Vilken karaktär! Vilken krigare! Här får ni inte bara en av Maidens bästa låtar, utan även en annan av Maidens bästa låtar som B-sida.

ACCEPT - Fast as a Shark (Restless and Wild, 1982). En självklarhet när man pratar snabb hårdrock, öppen dörr osv. Bästa dubbelkaggarna någonsin? Jag är en late bloomer vad gäller Accept, och det skyller jag enbart på Balls to the wall. En fruktansvärd låt. Varför blev inte den långt bättre Neon Nights deras stora hit?

SATAN - Trial by Fire (Court in the Act, 1983). Det här kan vara en av de bästa låtarna som överhuvudtaget skrevs under presenningen som kallas New Wave of British Heavy Metal. Och, förvånansvärt nog, är bandets nya album - fem stycken sedan 2013, det senaste i år - riktigt starka, vilket är mer än man kan säga om de flesta band på den här listan.

HELLOWEEN - Judas (Judas 12", 1986). En liten cirkel sluten här, eftersom Helloweens första och sanna frontman Kai Hansen startade ovan nämnda Iron Savior som sidoprojekt till Gamma Ray, som han fortsatte med efter Helloween. Jag gillar inte Michael Kiske och har inte hört nya sångaren, men Kais Helloween... herregud så bra det var. Man blir ju andfådd. 

ACID - Max Overload (Maniac, 1983). Nu ett band som varken är brittiskt eller tyskt: ACID kom från Belgien, av alla ställen. Mer hurtigt och punkigt än sina östra grannars baskaggemattor. Kate de Lombaerts hesa, inte riktigt tonsäkra röst är stenhård med.

RAVEN - Faster than the speed of light (Wiped Out, 1982). Tillbaka till UK och deras nya våg. Titeln säger allt! Einstein hade fel!

BLIND GUARDIAN - Guardians of the Blind (Battalions of Fear, 1988). Blind Guardian är väl mest kända för sin symfoniska fantasy-metal från nittiotalet och framåt, men ... hör ni hur snabbt det går här?? Hansi är ju dessutom Tysklands bästa hårdrockssångare jämte Kai och Klaus i Scorpions. 

SENTINEL BEAST - Phantom of the Opera (Depths of Death, 1986). En ny bekantskap för mig som jag var tvungen att köpa direkt. Deras enda album är en riktig käftsmäll, som avslutas med den här covern på en av Maidens absolut bästa låtar, för att sluta cirkeln där vi började. Okej, uppriktigt sagt är det en rätt slarvig tolkning, men de spelar den ännu snabbare än originalet. Debbie Gunn som sjunger gjorde för övrigt en demo med svenska ICE AGE 1989, men hennes svenska karriär verkar ha tagit slut rätt fort. 

Med detta tar vi helg. Play fast or don't!

/Andreas

Fredagslistan 2024, vecka 17: Herr B frågar sig hur folk kan lyssna på sånt här trams?

 Den veckan blir det kontroversiellt! Herr B kommer avslöja de band han upplever är mest överskattade. Eller ja, något så när åtminstone. De riktigt överskattade banden är ju nästan alltid de som är mest lyckade, och det hade blivit en jävligt tråkig lista att bara peka ut gamla storband som man inte kommer överens med (även om de garanterat kommer figurera här i texten). Överskattat är en sådan term som ofta missförstås som förakt eller aktivt ogillande, och så är ju klart inte fallet (eller nja, i de flesta fall åtminstone). Är väl mer en önskan om att slippa höra om de här förbannade banden hela tiden (hela tiden för 14 år sedan vill säga).

Under tidiga tonåren fanns det många olika läger av NU-metal, Industrial och diverse shock rock att basera hela sin personlighet på. Personligen slog jag in på Rammstein och Korn, även om det dessvärre inte blev varken dreads, silverpyjamas eller att lära sig tyska. Mina kamrater lutade åt lite olika håll som Slipknot, Linkin Park eller Lamb of God och vi var alla överens om att System of a Down var riktigt bra och att Meshuggah var lite läskigt. Men ett namn dök upp, igen och igen som en jävla förbannelse och det var Marilyn Manson. Detta enorma drägg till person kunde man inte komma undan om man skulle dejta alternativa brudar runt 2010, det var som att det stod skrivet att man måste gilla Marilyn Manson och Green Day om man skulle klassas som alternative tonårstjej. En musiker vars största låtar består av en rejäl andel covers är alltid tragiskt, men han har också alltid haft en rejält töntig atmosfär kring sig. Det var inte någon speciell talang eller bra musik involverat utan nästan helt och hållet image.

På tal om töntar, kan vi inte tvinga Dave Mustaine att ge sig snart? Ingen har väl gjort en karriär byggd rent på agg mot sitt ex på samma vis som han har, men det är 40 år sen han sparkades ur Metallica och hans utbud sen dess är rätt tragiskt. Det finns några riktigt bra låtar i Megadeths katalog men det är en promille av Metallicas utbud (och då är de själva ett av de solklara alternativen som dömdes för tråkiga för listan). Han har aldrig någonsin varit bra på att sjunga och verkar ju bara allmänt vara en dryg självgod idiot. Jävla skitband.

Nästa band kommer absolut skapa bittra reaktioner och surna förhållanden. C’est la vie. 

Hur kan någon orka lyssna på mer än 10min av Iron Maiden i taget? I år på år så har jag stött på människor som dyrkar det här one trick pony-bandet där allt jag hör låter näääästan som ett enda hav av exakt samma grejer om och om igen. Man kan nynna riffen, ja nej det är helt otroligt! Till skillnad från de 2 tidigare banden på listan så respekterar jag åtminstone Iron Maiden även om jag inte orkar lyssna på mer än 2 låtar i halvåret. 

Näst har vi något nytt och ironiskt nog sömnigt. Sleep Token, ännu inte hört något med bandet som inte får mig att zona ut och bli sömnig. Inte ens de tunga delarna rycker tag i en som de bör, det är bara något oerhört slött över hela produktionen och kompositionen. Deras image tilltalar mig enormt men snälla gör något ROLIGT för bövelen.

Med Alter Bridge återvänder vi till tonåren och det oändliga antal med gitarrister som tjatat, tjatat och åter tjatat om Mark Tremonti och Alter Bridge. De är en bra grupp och han är en fantastisk gitarrist men för i hela helvete, snälla håll käften. 

Volbeat, jag blir trött av bara tanken. Ännu ett band från tonåren som figurerade och alltid lät som ett danskt Nickelback i mina öron. Blä.

Gojira, här blir det kontroversiellt igen. De är ju tunga för helvete, vafan säger du!

Det är sant, det är tungt och häftigt…ibland, ofta är det dock lite trött känner jag. Det är lite gimmickigt gitarrspel komplett med de 4-5 olika lite coola tekniker som Joe Duplantier drillat tills de sitter så hårt att det inte går att skriva låtar utan dem. Jag klarar av några låtar innan jag längtar efter annat.

Det finns lite andra band som jag känner i ryggmärgen är lite överskattade men som jag ändå är för bra för att tycka illa om. RATM och Pantera exempelvis, viljan att vara konträr blir svår när jag väl hör dem spela. SOAD är så oerhört megastora och väcker instinktivt en överskattningsreaktion, men de är ett så jävla konstigt band med ett så eget och kreativt sound. 

Sen har man band som gör pop-metal som Disturbed och dylikt, aldrig träffat ett riktigt fan men de har såna sjuka lyssnarsiffror. Mörkertalet måste vara oerhört. Och självklart finns ju band som Metallica som har toppar och dalar. Eller ja, en mesa på 80-talet fram till 91 och sen ett jävligt kulligt landskap efter det. Oavsett så verkar de flesta vara överens om att de är rätt pajiga men med en rejäl låtskatt. Lasse, Hetfield och Whammet har varit en ändlös källa till narr och skämt så pass länge att det nästan känns taskigt att kalla dem överskattade. Nästan…

Disclaimer: Jag tog i lite extra för effekt, de flesta av de här banden (inte Manson eller Volbeat) är faktiskt bra. Megadeth har några av de bästa metallåtarna någonsin, Iron Maiden likaså sitter på några vedertagna metal-standards som format musikhistorien. Detta kan ses mer som ett urvrål från tonåren, terapi för agg som legat och pyrt inombords i dryga 15 år. Smaken är som baken, folks, och låter det bra så är det bra oavsett vad någon annan säger. Förutom Marilyn Manson, jävla skitgubbe.

Alles gut, kameraden!

//Pojkvasker B

Listan, på eget bevåg!

Fredagslistan 2023, vecka 37: Birdmetal

 

Cock-a-doodle-doo gott folk säger jag som välkomst till denna Fredagslista som enkom kommer ägnas åt metal som på något sätt berör fjäderfän. Jag kan lugnt säga att detta har varit en av de märkligaste listorna att jobba med - och en av de roligaste. Först trodde jag att detta kommer att bli en utmaning av albatrossliknande proportioner. Och jag har verkligen, i bildlig mening, vadat fram bland pippikråkor under ungefär en veckas tid. Den största utmaningen var att hitta en bra källa till vad fåglarna heter på engelska - med begränsat med tid blev jag helt till mig av lycka när jag hittade en uppsats om bird biodiversity in heavy metal. Jag skojar inte, vilken guldgruva på fler än ett sätt. 

Här fanns det rikligt med både fåglar och metal, men börjar jag skriva om uppsatsen kommer det att bli en av de längsta blogginläggen någonsin, så det struntar jag i. Jag har ansträngt mig, lite, i att inte välja typiska fåglar som dyker upp i metallåtar. Ja, ni kommer hitta både örnar och asgamar, men också helt andra flygfän. 

Vi flyger!

KATATONIA med sin Birds från senaste plattan. Jag tänkte att vi får börja allmänt med ett ganska känt band, och ingen specifik fågel. 

VULTURE från Tyskland. Jag vet inte hur det är med er, men när tyskar får till sin speed/thrash metal då brukar det bli asbra. Jag har stött på VULTURE i något annat sammanhang, men minnet undslipper mig. Dealin' Death är en magiskt bra och retroartad dänga där prick allt signalerar en djupt liggande kärlek till 1980-talet. Kedjebudgeten måste ha spräckt Tysklands BNP, trummisens cymbalhöjd ger mig nackspärr och det är omöjligt att inte gilla gitarristen med kalt huvud men med polisonger. 

Where Eagles Dare. Tycker ni att det är ett trött låtval? Kanske lite, men det är inget trött över den liveversion av låten som bandet brände av på Ullevi 2005 som SVT sände. En av bandets allra bästa spelningar i Sverige och varenda bandmedlem lirar bra som bara den!

Pausfåglar

ROTTEN MONARCH från USA och Portugal. Bandet har gjort en övergång från metalcore till atmosfärisk black med förkärlek för långsamt spel. När jag upptäckte att bandet hade gjort en EP med titeln "Albatross" började jag spontant tänka på John Cleese med Monty Pythons "Live at the Hollywood Bowl" när han går runt i publiken och försöker sälja just en albatross. ROTTEN MONARCH låter oss inte ha lika kul, faktum är att detta är lite av en tempo- och humörsänkare. Tänkte att det behövdes också. 

Nu kommer kråkan! Och då pratar jag inte om kråkan från Mamma Mu, utan den från Irland. Svårt att undvika kråkan, men jag valde en - för mig - ovanlig låt. CRUACHAN lirar nämligen folklig celtisk black metal. Inte min go-togenre alls. Jag kan inte säga att The Crow har fått mig att ändra ståndpunkt, men jag kräktes inte i munnen av irländarnas låt. Alltid nåt. 

Strutsen, denna så bespottade fågel. Inte bara är den oförmögen att flyga, den gömmer sig dessutom från problemen. Å andra sidan kan den springa snabbt som satan, och kan sparkas utav helvete. Om det var dessa förmågor som GRIEF tänkte på när de skrev Ostrich kan jag inte svara på. Ont gör det i alla fall, på rätt sätt. Här finns en fullständigt ljuvlig desperation som jag gillar. 

Jag avslutar med Nightingale av HAKEN. En låt som kommenterades med orden this might be the most Haken has ever Hakened. Det kan vara så, det finns det säkert andra som kan bedöma, haha! I vilket fall är det en fantastisk låt om näktergalen vi får här. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 37: Birdmetal

Fredagslistan 2021, vecka 31: Nytt och notervärt

 Gott folk!

Det är återigen dags för mig att chefa över fredagslistan, och då vet ni ju sedan tidigare att det brukar bli lista över lite nyare musik som jag tycker är värd att kolla in. Vi kör!

WOLVES IN THE THRONE ROOM har jag ett on och off-förhållande till. Ofta tycker jag att de är fantastiska, ibland inte fullt så. Men jag måste säga att nya Primal Chasm (Gift Of Fire) är satans bra. Inte bara låten är ren lungeld, jag gillar också videon oerhört mycket. Alla videor som har med ett städ får automatiskt pluspoäng av mig. Att det också är mycket hav med i videon gillar jag också. Framför allt går jag igång på den oerhört atmosfäriska tonkonsten som bandet frammanar - jag ser redan fram emot fullängdaren. 

JINJER från Ukraina har helt enorma siffror på sina videor på YouTube. Jag gissar att Napalm Records är sjukt nöjda med hur det här bandet presterar. Att de fyra medlemmarna verkar kommunicera på närmaste telepatisk nivå när det gäller musik blir allt mer uppenbart. Att metalcore är bespottat må vara hänt, för mig är JINJER ett band jag får ställa bredvid AUGUST BURNS RED och HEAVEN SHALL BURN som ett band inom genren som kan sina grejer. Videon är inte mycket att orda om - det är ett satans ställ i låten å andra sidan. 

Jo, jag tar med IRON MAIDEN. Är det för att låten The Writing On The Wall är otroligt nydanande? Hahahahahahahhahahahahhahaha, nä verkligen inte. Det är en typisk MAIDEN-låt. Gitarrsolot är visserligen oerhört inspirerande. Nä, jag tar med den här låten för att videon är betydligt snyggare än vad bandet brukar ha för sig. Faktum är att detta kan vara den estetiskt mest tilltalande videon bandet gjort. Vad tycker ni?

EMPLOYED TO SERVE fick jag smak för vid senaste albumet som kom 2019, "Eternal Forward Motion". Det var argt, angeläget och jävligt bra. Därför blir jag oerhört glad när jag hör Mark Of The Grave verkar fortsätta denna trend. Helt originellt är det inte, men hängivenheten i låten går det inte att ta miste på. 

Från Raleigh i North Carolina kommer BETWEEN THE BURIED AND ME som jag dyrkat sedan jag lyssnade på "Colors" som kom ut 2007. Jag föll som satan för bandets musik då, och den kärleken har inte minskat genom åren. Nu är bandet på gång med skivan "Colors II" och jag ser fram emot den med bävan och förväntan. Vid sidan av "The Great Misdirect" är första "Colors" det bästa bandet gjort, och att göra en fortsättning är rätt jävla modigt. Men Revolution In Limbo stillar min oro ganska rejält. Det är som vanligt rejäla krumsprång i bandets musik, men man hör direkt vilket band det är. Detta kan bli magiskt bra, tror jag. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 31: Nytt och notervärt!

Fredagslistan 2021, vecka 2: Kom igen nu Britt-Marie!

 Gomorrn! Då pestens år 2020 nu är över och förbi kan vi ju hålla en tumme eller två för att 2021 blir snäppet bättre. Och på tal om att hoppas på saker finns det en del i den så kallade pipelinen att ha förväntningar på inför det nya året. Därför tänker jag sparka igång den här fredagens lista med albumsläpp jag ser fram emot.

Först ut är 1914 som gör dödsmetall med första världskriget som tema. Vissa skivor sätter sig i muskelminnet och jag minns klart och tydligt när jag hörde geniskivan "The Blind Leading The Blind" första gången i slutet av 2018. 

I år ska nästa fullängdare komma från dessa ukrainare och det är så spännande att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. 

Band nummer två till rakning är DARKTHRONE och dessa behöver väl ingen närmare presentation. Fullängdare väntas under 2021 och även om man som jag tycker att de lät bättre förr vill man ju ändå se vad de hittar på för skojs nuförti'n. Om ni mot förmodan inte sett SVT-dokumentären "Helvete" som är en genomgång av den norska black metal-scenens uppkomst på 90-talet kan jag passa på att slå ett slag för den också.

Brasilianska thrashbandet NERVOSA kommer att släppa skivan "Perpetual Chaos" om bara några dagar och har haft vänligheten att lägga upp två spår på Spotify redan nu. 

Vi lyssnar till singelsmockan Guided By Evil, skrålar med i hockeyrefrängen och räknar ned tills resten av skivan ser dagens ljus på Napalm Records.

ASPHYX som vid det här laget är en naturgiven institution vad gäller holländsk döds har också släppt ett par låtar samt en singel från kommande albumet "Necroceros" som officiellt utkommer 22/1. The Nameless Elite är en tjusigt malande historia och efter att ha slängt ett getöga på texten ger jag mig på en gissning att det hela handlar om en manöver de allierade genomförde gentemot axelmakterna i andra världskriget.

Vad mer? Jo, THE BODY släpper snart albumet "I've Seen All I Need To See" och det ska bli intressant att se vartåt det barkar. THE BODY är ett band som tar ut svängarna med sin häxblandning av doom/sludge/industri-metal och jag för min del hoppas på att de fortsätter sin inslagna bana med allmänt jobbig stämning, ångestvrål-sång och skräckfilmsklaustrofobi och inte slirar iväg åt något annat håll. Den som lever får se!

Andra akter som kommer med nysläpp under året är bland andra: HARAKIRI FOR THE SKY, TRIBULATION, THE CROWN, ELLENDE, REVULSION, KJELD, BAEST, samt de gamla rävarna OZZY OSBOURNE, IRON MAIDEN, METALLICA och MEGADETH.  

Avslutningsvis vill jag säga till år 2021 som ynglingen i det här klippet säger till sin ömma moder Britt-Marie i Linköping - Kör för fa-an! (Disclaimer: tydligen syns inte länken till videon på alla plattformar så om du surfar med mobilen kan det hända att du själv får leta upp det på youtube.)

Och med detta tar vi helg.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 2: Kom igen nu Britt-Marie!

Fredagslistan 2019, vecka 49: Maidens 90-tal!

Gott folk!

Efter all tung fokus på musik från i år kände jag för att göra en fredagslista med gammal musik. Inte urgammal, men gammal på ett sätt som gör att jag känner att jag själv var ung när den kom. Sent igår kväll kom jag på att "fan, det var ett bra tag sedan jag lyssnade på 'No Prayer For The Dying'" så det åtgärdade jag ju. Och sedan kollade jag in vilka andra skivor IRON MAIDEN hade släppt under sitt ganska bespottade 90-tal.

Vi kör!

1990 släpper MAIDEN "No Prayer For The Dying" efter ett 80-tal som minst sagt är episkt i kvalitet. De gör en skiva som i jämförelse med föregångaren "Seventh Son Of A Seventh Son" låter nästan lågbudgetartad och i fråga om låtar är i det närmaste flamsig. Jag säger inte att det är dåligt, då jag märker att jag gillar flera låtar på denna platta. Egentligen är den fullständigt logisk med tanke på vad bandet gjort tidigare. Jag minns att jag såg videon till Holy Smoke och tyckte att den var ungefär lika lökig som bandets andra videor, men jag gillade låten som fan, och jag blir fortfarande glad av att höra den. Minst lika glad blir jag av Hooks In You och Nickos bruk av ko-klocka i introt.

1992 och "Fear Of The Dark". Tre saker som utmärker denna skivan för mig: jag gillade första låten Be Quick Or Be Dead från första lyssningen, jag fattar fortfarande inte att bandet valde att spela Afraid To Shoot Strangers på återupplivandet av Maiden -88 turnén, och såklart allsångsfavoriten som titellåten har utvecklats till. I övrigt tyckte jag att skivan var lite av en besvikelse och det märktes att bandet inte hade lika kul längre. Det tyckte även Bruce Dickinson som lämnade IRON MAIDEN efter den här skivan.

Detta kan vara det fulaste omslag som någonsin prytt ett MAIDEN-album. Det är även här på "The X Factor" som Blaze Bayley gör sitt inträde som ersättare till Bruce Dickinson. Att Bayley inte riktigt mäktade med att sjunga de ikoniska dängor som Dickinson hade satt sitt märke på det är ju ett faktum. Men det finns många bra låtar även på de skivor som Bayley var med på. Öppnaren Sign Of The Cross är ett oerhört mäktigt epos på över 11 minuter som verkligen inte går av för hackor! Att sedan publiken börjar överge bandet som hade dominerat arenor under stora delar av karriären talar dock sitt tydliga språk är en helt annan sak. Gigen i Sverige på den här turnén hålls på Kåren i Göteborg och Cirkus i Stockholm.

"Virtual X" kom 1998 och blir den andra och sista plattan som Blayze Bayley medverkar på. Likadant här - det finns flera bra låtar på den här skivan - The Clansman sticker såklart ut och tilltalar inte bara publiken som ser bandet på denna turné, utan håller fortet bra även i MAIDENs senare setlistor. Redan året efter det att "Virtual X" kommer ut så är inte bara Dickinson tillbaka i bandet, utan även Adrian Smith och IRON MAIDEN påbörjar den rent magiska upphämtningen som fortfarande pågår. Det var på turnén till samlingsskivan "Ed Hunter" som jag såg bandet första gången. I ett sprängfyllt Scandinavium brände MAIDEN av en hitkavalkad som trots att det gått 20 år sedan fortfarande ger mig tårar i ögonen.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 49: Maidens 90-tal!

Fredagslistan 2018, vecka 6: 1988

Gott folk!

I veckans fredagslista tar jag mig en titt på ett verkligt ikoniskt år inom metal: 1988. Jag vet att det är många med mig som har lyssnat sönder en hel del plattor som kom ut just detta år, ett år som även inrymde Vinter OS i Calgary i vilket Sverige tog 4 guld. Vilka då undrar ni kanske? Jo, Tomas Gustafson skrinnade hem guldet på två distanser - 5.000 och 10.000 meter - Gunde Svan tog hem 5-milen och Sverige vann även stafetten på skidor. Sverige tog även brons i hockey.

Och dessa magiska skivor kom ut - vi kör!

"South Of Heaven" av SLAYER

Det var rejält skoj att lyssna på den här skivan igen! Två år efter att SLAYER skakade hela metalvärlden med "Reign In Blood" så levererar de en skiva som sannerligen inte ska skämmas för sig. Att lira långsamt - vilket är en ganska vanlig åsikt om den här skivan - ja, det gör SLAYER inte speciellt mycket på den här skivan heller. Jag tror att många har den uppfattningen för att just på "Reign In Blood" gick allt så oerhört snabbt så att ens en liten avvikelse från detta fick folk att säga att SLAYER lirade långsamt och tyngre. Men jag menar Silent Scream är en typisk låt för "South Of Heaven" och den är inte långsam. När jag pratar SLAYER med folk som gillar bandet, så är det nästan ingen som säger att den här skivan är deras favorit. Vilket är lite synd då den är svinbra och väl värd att kolla in.

"Keeper Of The Seven Keys Part II" av HELLOWEEN

En av de mest episka power metalskivorna som gjorts. Jag minns hur totalt jävla golvad jag blev när jag hörde Eagle Fly Free hos en skolkompis och gick fullständigt bananas över det minst sagt mäktiga trumliret av Ingo Schwichtenberg. För att sätta detta i sitt perspektiv så kan det vara bra att veta att det på denna rent stenåldersmässiga tid vad gäller bilder på trummisars set så fick man ju gå på antalet cymbalslag i följd för att gissa sig till hur stort trumsetet var. Och Ingos trumset lät minst sagt som det största i hela världen. Trumlir åsido - den här skivan är sprängfylld med musik som fortfarande håller - jag har återkommit till den här skivan regelbundet av en anledning.

"So Far, So Good...So What!" av MEGADETH

Här börjar MEGADETH få upp farten på allvar. Bandets två första skivor gillar jag också, men de är drivna av en sådan helvetisk vrede från Mustaines sida att låtskriveriet hamnade i kläm. Här händer det däremot saker som gör att den här skivan blir en sådan pärla. Dels kommer andra känslor in i bilden - mest hörbart i en av bandets bästa låtar genom tiderna In My Darkest Hour - där sorgen kommer in och sätter en annan prägel. Men här finns också riffmumma som heter duga och, faktiskt, en Mustaine som till och med sjunger bra! Enda klavertrampet är den fullständigt onödiga covern av SEX PISTOLS Anarchy In The U.K. 

"Seventh Son Of A Seventh Son" av IRON MAIDEN

Det här kan vara det bästa album som IRON MAIDEN har gjort. Inte bara låtarna ligger på en rent knäckande nivå, produktionen och omslaget är svinbra även de. Efter det att jag köpt skivan som startade hela den här bloggen - "Number Of The Beast" - och insett att detta var ett band för mig, ja då gick jag ju tillbaka till Domus i Karlskrona och köpte på mig den här skivan då den var ny. Och blev ju helt golvad. Och när en tolvåring blir golvad - ja då tenderar ju den golvningen att bli mer permanent än andra.

"Operation: Mindcrime" av QUEENSRŸCHE

Kan vara det bästa konceptalbumet genom tiderna. Första lyssningen av den här magiska plattan gjorde jag på Karlskrona Stadsbibliotek, ett ställe som öppnade så många portar för mig att det är rent löjligt. Vem det var som hade ansvar för skivinköpen till biblioteket det hade jag ingen aning om (har jag fortfarande inte!) men antalet band jag upptäckt via den samlingen är faktiskt inte helt liten. QUEENSRŸCHE kände jag bara till namnet, men det tog bara några låtar in på skivan för mig att inse att detta var tokbra. Och det är en skiva som jag fortfarande uppskattar extremt mycket.

Förresten, har ni en aning om hur många hårdrocksskivor det kom ut 1988? Exakt är det ju svårt att veta, men en sökning på Metal Archives ger vid handen att det kom ut 176 stycken. 1998 var antalet 607 och 2008 hade scenen löpt amok med 3816 stycken skivor. Perspektiv? Jo tack!

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 6: 1988