Det finns en skiva av RAINBOW som brukar få de flesta som gillar gruppen att få något saligt i blicken - det är såklart "Rising" vilket med rätta anses vara bandets bästa släpp. Det är med dessa associationer jag sätter mig ner för att lyssna på "Stranger In Us All". Och detta album når såklart inte upp till "Rising"s närmast groteska verkshöjd, vilket jag inte hade trott heller. Att Doogie White inte är samma sångare som Ronnie James Dio är lika klart. White har dock en riktigt bra pipa som funkar fint när bandet håller sig till den svängiga hårdrock i vars kostym bandet klär bäst, som i exempelvis Wolf To The Moon och Cold Hearted Woman. Däremot gillar jag inte alls Hunting Humans vars vers är ett riktigt sömnpiller och refrängen märks knappt.
Detta är väldigt utmärkande för skivan - när musiken är bra, ja då funkar det såklart alldeles utmärkt även om RAINBOW i denna tappningen inte handlar så mycket om att utmana konventionerna utan mer om att tuffa på i något sort trygghetslunk vilket syftar till att invagga lyssnaren i något sorts igenkännandestadie. När det dyker upp en dålig låt är den å andra sidan så sucky att man himlar med ögonen. Detta gör att skivan blir väldigt ojämn och ganska tråkig utan att för den sakens skull sälla sig till musik som är verkligt dålig.
Jag tänker inte orda så mycket om musikernas prestationer - det rör sig om rutinerade lirare som vet hur man trakterar sina instrument och de gör såklart inga misstag.
Men man bör aldrig, aldrig blanda in klassiska stycken i hårdrock. Ja, jag vet såklart att det är många som gillar detta grepp och att det är band som gör detta. Men vid alla helveten nu får det fan räcka att baka in Griegs I Bergakungens Sal. Vissa kallar det kvalitet - jag kallar det pretentiös skit.
Sammantaget - en hyfsad om än trygg plattleverans av RAINBOW - men det finns bättre släpp från denna grupp.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar