fredag, april 27, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 17: Roadburn

Kära fredagskamrater!

Som många av er säkert vet gick Roadburnfestivalen av stapeln i Nederländska Tilburg förra helgen. För er som inte känner till nämnda festival får ni ta på eget ansvar att som det heter use the google on the internet machine. Jag var tyvärr inte närvarande på Roadburn men får istället för att gråta blod trösta mig med att styra fredagslistan i rätt riktning denna dag. Utan att förhala processen ytterligare kör vi helt enkelt igång!



Först ut är FUOCO FATUO som spelar en alldeles ypperlig doom. Att lyssna på låten Inner Isolation in a Sea of Mist är som att plöja sig igenom en dimma lika tät och tjock som havregrynsgröt med huvudet före. Men på ett värdigt och majestätiskt sätt, ska tilläggas.

Albumet som låten kommer från är detta italienska bands första fullängdare med den tjusiga titeln "The Viper Slithers in the Ashes of What Remains" och hela anrättningen drar åt det karga dödshållet snarare än mot den mer slippriga sludgen. Det ger en gravallvarlig tyngd som är svårt tilltalande. Fem av fem basgångar!


 Som andra band ut beskådar vi BLACK DECADES som spelar mot det mer crustiga hållet. De lyckas låta både långsamma och krispigt råa och det är en kombination som allt som oftast faller i god jord hos undertecknad, så även denna gång.

"Hideous Life" från 2016 är en hyfsat elak liten skiva som med fördel kan plockas fram de dagar då man verkligen vill gå ner sig i melankolins träskmarker på det mer konfrontativa sättet och från den lyssnar vi till White Noise

Om ni av en händelse känner att listan fram tills nu varit lite för lättlyssnad och publikfriande (höhö) kommer här ett alster som är något mer svårmodigt i sin framtoning. Finfina bandet GALG riktigt värker fram låten Waardeloos som jag - bristfälliga holländska språkkunskaper till trots - tror betyder värdelös. Det här är doom med skränig ångestsång, helt sonika fint som snus. Som bonus på slutet kommer en intervju, lyckligtvis textad.



Tycker ni det går för fort? Frukta icke mina vänner, ety nu kommer nämligen WORSHIP och skruvar ned tempot rejält så nu får vi lugna ner oss ett par hekto. Dessa mindre muntra herrar spelar imponerande långsamt inom genren som brukar betecknas funeral doom och har till sina avskalade ljudmattor en vokal insats som består av ett riktigt eländigt och outtydbart growl.

Jag har valt en liveinspelning av låten Whispering Gloom från demokassetten "Last Tape Before Doomsday" som kom redan 1999 och är en liten pärla i all sin enkelhet. Lyssna och njut för det här är musik som gör något med en.

Så får vi skaka liv i oss med lite upptempo så här i slutet! Ni har väl inte missat trivsamma bandet THE BODY? Jag fastnade för dem härom året när jag hittade "No One Deserves Happiness" på Spotify. En smått briljant skiva. Idag ska vi dock fokusera på ett samarbete som THE BODY har gjort tillsammans med THOU med namnet Beyond the Realms of Dream, That Fleeting Shade Under the Corpus of Vanity från albumet "You, Whom I Have Always Hated" som släpptes 2015 på bolaget Thrill Jockey Records.

 Grunden ligger precis som hos föregående akter i listan inom doomens domäner men här med ett mer elektroniskt och industriellt grepp som grädden på moset. Cymbaler och skrik accompanjerar en angenäm femminutersresa rakt ner i vansinnet så därmed kan ni kan ju begripa att denna gått varm de senaste dagarna i det Johanssonska hemmet. Fantastiskt!

Med detta tillönskas en fullt rimlig helg. På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 17: Roadburn

fredag, april 20, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 16: Nu och då

Gott folk!

Idag tänkte jag att vi skulle sätta vissa bands utveckling under lupp. Jag fick idén när jag helt slumpmässigt fick reda på att ett band som jag lyssnat på mycket under årens lopp i dagarna hade släppt nytt. Och denna skiva lät dessutom riktigt nöjsam. Men så tänkte jag, att bara köra en nyhetslista - igen - det ville jag inte göra. Jag hade förvisso kunnat göra det, eftersom 2018 är ett gastkramande bra musikår, men ändå.

Vrid upp volymen, tag någon hårt i handen, så ger vi oss iväg!

Det är illa roligt att höra att THE ABSENCE, det kanske svenskaste melodiska dödsmetallbandet som inte kommer från Sverige, bjuda på musik som den på senaste skivan som kom för snart en månad sedan. Det här bandet från Tampa i Florida gör igen hemlighet av att de älskar Sverige. I en intervju för många herrans år sedan i Close-Up så gjordes det inga illusioner om att bandets musik var direkt influerad av tidiga IN FLAMES, DARK TRANQUILLITY och AT THE GATES. Men entusiasmen var det sannerligen inget fel på, även ifall debuten "From Your Grave" lät minst sagt
ooriginell. Jag struntade blankt i detta, tokdyrkade den under ohälsosamt lång tid, och köpte in den till bibliotekets samlingar. Idag kan jag konstatera att produktionen är ganska ocharmig och plastig. Trots detta så värmer musiken lite grand i hjärtat då den är så satans kul att lyssna på. Dagens THE ABSENCE är mer på bettet än på bra länge, och med en rent ljuv proddning så är "A Gift For The Obsessed" riktigt kul att lyssna på.

Kommer jag nu dragande med AMORPHIS igen? Ja, jag gör ju för helvete det. Det här finska bandet har jag gillat sedan jag snöade in på bandet med "Skyforger" som kom 2009. När de nu är på gång med nytt material i mitten av maj, ja då kan ni gå till banken med att det kommer skrivas mer om bandet på fler ställen än den här bloggen. Singeln The Bee är en svårt mäktig historia som låter typiskt AMORPHIS sedan Tomi Joutsen kom med i bandet 2004. Och det är sannerligen bra! AMORPHIS lät betydligt mer folkinfluerat när jag går tillbaka till en av bandets första skivor - "Tales From A Thousand Lakes", men här finns såklart referenspunkter till hur bandet låter idag.

Ytterligare ett band som jag ständigt återkommer till är BETWEEN THE BURIED AND ME, från Raleigh i North Carolina. Sedan jag hörde "Colors" för över 10 år sedan har jag till största delarna älskat vad det här snårigt meckiga bandet gör med sin musik. För ett tag sedan så kom "Automata I" som är första delen i ett tvillingverk, eller duologi för att prata litteratursnack. Här får vi en annan sida av bandet, mer rakt på sak, kortare låtar - men utan att ta bort bandets särart. För det är fortfarande extremt mycket som händer. Som jämförelse så har jag tagit en låt, Ants Of The Sky från "The Great Misdirect" som är mer matig. Med en speltid på 13 minuter så hinner bandet dra igenom nästan hela sin signumkatalog av tricks. Och det är helt fantastiskt - precis som hela skivan.

OPETH var tydliga redan från början med att de var ett speciellt band. "Orchid" som är bandets debut talar inte bara om med sin titel och omslag om att detta är inte den gängse musiken som levereras. 1995 skulle man inte ge ut skivor som tog sin titel från blommor, och de skulle inte låta som den musik som spelas här. Men OPETH har ju gång efter annan visat att uthållighet och originalitet är vinnande faktorer i att skapa verkligt magisk musik. Idag låter ju OPETH helt annorlunda. Med Åkerfeldt som enveten låtskrivare gör bandet idag musik som låter ganska så annorlunda mot hur den lät i början av karriären. Ingen dålig sak om ni frågar mig. På "Sorceress" fick bandet upp ångan rejält och jag gillar fortfarande att lyssna på skivan.

Jag avslutar listan med ALICE IN CHAINS. Det här är ett band som ju har återuppstått med stor framgång. Efter det att Layne Staley dog av sitt narkotikamissbruk 2002 så hade bandet ett uppehåll tills dess att Jerry Cantrell återuppväckte bandet 2005. 2009 kom "Black Gives Way To Blue" och den fick faktiskt bra kritik. Likadant var det med "The Devil Put Dinosaurs Here" som kom 2013. En av de stora anledningarna till detta kan vara att det låter ganska så snarlikt som bandets tidiga musik. Ångesten är inte lika påtaglig, men William DuVall låter väldigt likt hädangångne Staley. Är detta en dålig sak? Nej, inte om du frågar mig.

/Martin

fredag, april 13, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 15: Islands briljanta karghet

Kära fredagskamrater!

Idag tänker jag botanisera i den karga flora som utgör Islands mer extrema musikområden, nämligen black metalscen. Här finns det mycket fina akter att upptäcka, själv har jag lallat runt som en flinande fåne på arbetsrummet hela veckan i pur lycka över att ha plöjt igenom så många hektar fantastisk metal. Spetsa öronen nu så kör vi.

ZHRINE släppte sin första fullängdare ”Unortheta” 2016 och det gjorde de alldeles rätt i för maken till kombination av dissonansdoom och snåriga melodislingor har sällan skådats. Det är fantastiskt kraftfullt och rasande.

Gillar man ULCERATE och DEATHSPELL OMEGA, och det gör man ju självfallet, så faller också ZHRINE en på läppen. Jag har valt Spewing Gloom till dagens första låt ut för att den är ett skolexempel på hur bra det kan bli när ett band till fullo bemästrar både tempoväxlingar och en allmänt motvalls livsinställning.


ALMYRKVI härnäst som även de härstammar från Reykjavík. Här blir det mer rymd och luft i musiken men rensången till trots bjuds även på ett murket elände, den här gången ur den mer uppgivna snarare än raseribetonade skolan. Det är stämningsfull och skör musik vi bjuds på i Vaporous Flame samt en stor portion av emotionellt growl som ledstjärna. ALMYRKVI är ett ledset band helt enkelt, det råder det inga tvivel om. 




MISÞYRMING är det isländska ordet för att bli kasst behandlad och man kan ju nästan gissa sig till att det finns ett visst mått av erfarenhet i ämnet när man lyssnar på Hof. Hof är nämligen förutom att vara namnet på en ganska rimlig öl en alldeles fantastisk låt som är bandets bidrag på spliten med landsmännen SINMARA. De är för övrigt också är väl värda en genomlyssning. Men åter till MISÞYRMING, det finns en magnifik kyla här och ett episkt melodiskt riffarbete. Lägg till det lite rituella trummor och ett och annat skärande skrik med SILENCER-vibbar för extra njutbarhet.

NAÐRA är ett sidoprojekt till MISÞYRMING men har en ljudbild som är snäppet varmare än föregående akt och en tydlighet i produktionen som verkligen lyfter fram varje instrument. Det är samtidigt rått och har en omistlig old school-känsla. Bara plus säger jag. Låt fyra blir således Sár från fullängdaren som släpptes 2016 -  ”Allir Vegir Til Glötunar” (alla vägar bär inte till Rom utan till Glötunar?)


Som sista band ut har jag valt WORMLUST. Att lyssna på WORMLUST för första gången är att bli överraskad, manglad, förvånad och glad. Det här är experimentellt och snårigt men samtidigt otroligt bra och framför allt nyskapande. I mixern har lagts en matta av atmosfärisk black, lite pigsqueels, ett par grabbnävar skumma tempoväxlingar och allmänt kaos och detta blir i slutänden till en alldeles fulländad puré av krossande undergrounds-black. Sex Augu, Tolf Stjornur är en prick tio minuter lång episk och grym resa i alldeles fantastiska jaktmarker. Bara att ge sig hän!

Med detta tager vi en välförtjänt helg. På återseende.

/Susanne


Fredagslistan 2018, vecka 15: Islands briljanta karghet

fredag, april 06, 2018

Fredagslistan 2018,vecka 14: Våren!

Gott folk!

Påsken överstånden, och äntligen verkar våren vara på gång på riktigt! Idag, onsdag, var den första dagen på väldigt länge som jag inte behövde ha vinterjackan, barnen kunde ha på sig sina skaljackor och var så satans till sig att de sprang omkring som ystra galningar på vägen till förskolan. Ja, ni fattar att det är rent orimligt att inte köra en fredagslista på temat våren den här veckan.

Vi kör!

Denna veckan inleder jag med finska BARREN EARTH och ett fint litet introstycke från deras förra skiva "On Lonely Towers". Förresten så hoppas jag att ni har kollat in deras senaste platta som kom förra veckan. Den är nämligen satans bra. I vilket fall - From The Depths Of Spring är en smäktande vacker liten låt, som sätter tonen på ett alldeles ypperligt värdigt sätt på den här listan. Och då ska ni veta att jag inte är ett fan av just introlåtar till att börja med.

Ja, jag fortsätter med skönt såsiga Spring MCMLXXIV som ligger på OPETHs platta "Sorceress" som kom för två år sedan. Jag gillar den fina släpigheten i den här låten. Den är, såklart, inte den mest komplexa låt som bandet gjort, men till och med när de ligger på denna nästan bagatellartade nivå så sitter jag ändå och nickar med lite förnöjt. Jag får samma känsla som vid en loj eftermiddag i valfri park med en back bira och några goda vänner. Den känslan. Och den är ju en känsla lika god och angenäm som en hel drös andra om ni frågar mig. Det finns ett antal sköna solon i låten dessutom.


Debut på bloggen för finska KORPIKLAANI och nu vet jag att jag gläder åtminstone två av mina vänner som länge tjatat om detta ystra bands förträfflighet. Spring Dance från "Tales Along This Road" är en satans tjo- och tjimartad stänkare till låt. Får ni blodad tand av detta så bjuder skivan dessutom på en myckenhet säckpipa, mandolin, dragspel, och mungiga! Ja, herrejävlar!

Nu blir det gubbrock! Skämt åsido - The Bees Of Spring av THE SWORD är nog en av de snällaste låtar som vi har haft i en fredagslista någonsin. I alla fall första hälften av låten. Sen blir det mer åka av. Det här bandet från Austin i Texas har haft sina tillskyndare i bland andra METALLICA. Detta är skön och tillbakalutad musik, som utan speciellt stora åthävor lyckas få mig att stampa takten.

Jag inledde finskt, och avslutar på samma sätt med finfina AMORPHIS och låten Come The Spring som är en fint episk låt av typiskt snitt från det här gänget. Bölande stämmor, det hemtama finska anslaget som är så underbart att det inte går att motstå, ljuvligt klaviaturspel och gött driv. Ja, ni fattar - världsklass!

/Martin

söndag, april 01, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 13: Påskens obligatoriska lidande

Så här i påsktider gör vi som vi brukar i bloggen och tillhandahåller en lista med lika delar lidande som flagellering. Jesus korsfästelse, marsipanäggens tillblivelse, påskharens ursprung och ja ni vet - et cetera påskgrejs. Med andra ord, ta en vuxen hårt i ena handen och tälj ett krucifix med den andra så kör vi!


Inledningsvis säger vi hej till genibandet BLOODLINE och låten Jerusalem Addio från "Hate Procession" som släpptes i nådens år 2009. BLOODLINE härstammar från Sundsvall och har kokat ihop en black metal-brygd som icke på något vis går av för hackor. Hela albumet är en mörk historia av malande mellantempo med seriemördarsamplingar och en underliggande poäng om att världen gått åt skogen.

Det som skiljer detta gäng från liknande akter är att det finns en militärisk seriositet och en kyligt industriell känsla som präglar låtarna. Gott så! Även plus i kanten för snygg logga.


Vi fortsätter på inslagen bana och tar en titt på FLAGELLANTs tjusiga Into the Maws of Death. FLAGELLANT bjuder inte på några direkta överraskningar när det kommer till det musikaliska konceptet men de spelar å andra sidan så solitt bra att vem som helst inom scenen som torde grina ögonen ur sig av avund och börja gissla sina ryggar med påskris vid blotta åsynen av skivomslaget.

Fem av fem törnekronor till denna slingriga och kalla riffverkstad som bevisar att Leviathan lever och att han bor i Umeå.


Nästa akt är NECROS CHRISTOS som utifrån namn och koncept förstås är ett givet inslag i påskplågarlistan. Första gången jag hörde dessa gossar ta ton fick jag fram ett halvkvävt fniss och en liten kindrodnad, så nära den parodiska gränsen ligger nämligen deras rituella och überseriösa black/döds och väger av och an.

Vid närmare genomlyssning begriper man dock storheten med det här bandet - kompetent muciserande, stort ockult kapital och den där omistligt svulstiga och storslagna dramatiska ådran som kommer igen i varje låt. Så även i Nine Graves.
 


En filur som är ytterst lämpad att ha åsikter om påsken är som bekant JUDAS ISCARIOT. ”To Embrace The Corpses Bleeding” släpptes 2002 och skulle visa sig bli bandets sista fullängdare. Synd på så rara ärtor, samtidigt ska man ju som välkänt är sluta när man befinner sig på topp. Hela skivan är fantastiskt kraftfull och jag valde efter mycket om och men låten I Avoke To A Night Of Pain And Carnage (episk titel, jag vet) för att det är den låt som i mitt tycke har flest bottnar att upptäcka.

Missa för all del inte den mäktiga tempoväxlingen vid  fyraminutersstrecket som accompanjeras av åska, regn och ett allmänt missnöje med livet.

Som avslutning tänker jag vara traditionsenlig och drämma till med en gammal klassiker. Den har varit med i påsksammanhang tidigare och den kommer säkerligen vara med igen - ANAAL NATHRAKHs Lama Sabachtani. Enligt utsaga ska Jesus ha sagt ungefärligen "min gud, min gud, varför har du övergivit mig?" när han allmänt trött och hungrig satt fastspikad på korset. Vilket ju är förståeligt med tanke på den något kniviga sitsen han torde befunnit sig i. Den där frasen blir översatt till arameiska "eli, eli, lama sabachtani" vilket vårt kära husband tagit fasta på i låttiteln.

Om han egentligen sa så där eller något helt annat får vi aldrig veta men vi kan med säkerhet slå fast att låten som ANAAL NATHRAKH snickrat ihop på temat är rasande bra och kaotisk.

På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 13: Påskens obligatoriska lidande

Featured Post

Fredagslistan 2018, vecka 26: Vinnie Paul

Gott folk! Jag gissar att ni, likt väldigt många andra, har uppmärksammat att PANTERAs legendariske trummis Vinnie Paul är död. Jag blev...

Populära inlägg