Martins måndagsmeck, vecka 40: Gorguts

Jag hade det stora nöjet att få hjärnan pulvriserad av GORGUTS på Copenhell 2014. I en makalös konsert för en minst sagt hängiven publik så bjöd Luc Lemay - den enda bestående medlemmen i bandet - och hans medmusikanter på en uppvisning i mäktig motvallsmusik.

2013 släppte bandet sin senaste - sista? - platta "Colored Sands"  en lika påfrestande som belönande platta. Tro mig, har ni inte lyssnat på bandet innan så har ni en vindlande och tidskrävande resa framför er :)

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 39: Hej då Close-Up Magazine

Jag antar att det var fler än jag som fick beskedet att Close-Up Magazine lägger ner när det nya numret damp ner i brevlådan i måndags. Det sista numret, skulle det visa sig.

Det är en institution som går i graven. Innan jag var prenumerant - något som jag har varit sedan minst 15 år - brukade jag gå till biblioteket och läsa tidningen. Alltid var det minst ett band som jag fick med mig från varje nummer som var värt min uppmärksamhet, ofta betydligt fler än så.

Alldeles oavsett om jag gillade bandet, eller banden som prydde omslaget, så visste jag att det ändå skulle vara kul läsning. Hur ofta har jag inte skrattat gott åt MANOWAR till exempel?

Den kulturgärning som Robban Becirovic och hans redaktion har uträttat under 28 år är monumental. Och tidningen har aldrig framstått som arrogant, trots sin avgrundsdjupa kunskap om extrem musik, utan alltid som rakt igenom genuint intresserad och nyfiken. Det har ofta känts som att få hem en tidning skriven av kompisar som är exakt lika intresserade av musik som jag själv är.

Därför är veckans fredagslista en lista som går i moll, och är späckad av musik som mer eller mindre handlar om sorg.

Tack ska ni ha Close-Up - ni kommer vara saknade.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 39: Hej då Close-Up Magazine

Suss svävar ut, vecka 39: Pharmakon

God morgon.

Så har det blivit dags för ett nytt koncept i bloggen som jag valt att kalla Suss svävar ut. Under den här etiketten tänker jag ta mig vissa konstnärliga friheter och tipsa om sådant som inte alltid platsar under epitetet metal men som är spretigt, har själ, intresserar mig och som borde synas för en större publik. Gissningsvis kommer detta till stor del handla om noise, power electronics, diverse goth-hybrider/eländes elände samt en och annan gubbe med gitarr. Vi får väl se. Det är en av de stora fördelarna med att ha en blogg, att man just får vara kreativ och involvera sig i diverse musikaliska krumsprång. 

Idag ska vi ta en titt på fantastiska PHARMAKON som är New York City-födda Margaret Chardiets noiseprojekt. Jag har länge haft ett gott öga till henne, dels på grund av att vi båda är utövande kvinnliga noisemusiker i en för övrigt mansdominerad musikgenre och dels på grund av att hon helt enkelt är en briljant musiker och konstnär. När man ser en liveupptagning med PHARMAKON är det en sublim och till stor del fysisk upplevelse men samtidigt fungerar PHARMAKONs musik riktigt bra även i inspelat format. Här bjuds vi på konstnärlig integritet, totalt mangel och en blodig hängivenhet som skiner igenom.

Jag har valt fullängdaren "Devour" som släpptes i slutet av augusti 2019 på Sacred Bones Records. För er som har koll på noise och/eller P.E. - enjoy! För er andra kan en viss öronkalibrering vara på sin plats.
Allt det bästa,


/Susanne

Suss svävar ut, vecka 39: Pharmakon

Martins måndagsmeck, vecka 39: Vale of Pnath

Gott folk!

Denna vecka så blir det - jämnförelsevis! - lite snällare tongångar. Efter förra veckans djupdykning i verkligt påfrestande musik får ni denna vecka VALE OF PNATH från Denver i Colorado. I jämförelse med ULCERATE är detta band rent ystert!

Bandet tar sitt namn från ett ställe från Lovecrafts universum och såklart är dalen som omtalas en i det närmaste bottenlös grop där ett berg gjort av de dödas ben reser sig. Bandets tekniska döds är inte helt utan melodier, vilket jag gillar skarpt. Faktum är att senaste plattan "Accursed" får mig att vilja hinka öl - alltid ett gott tecken, haha!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 38: Nightfell

God afton.

Veckans lista består av ett album som jag snöat in på totalt under den senaste veckan, nämligen NIGHTFELLs utomordentliga "A Sanity Deranged". NIGHTFELL härstammar från Portland och har varit aktiva sedan 2012, det vill säga inte så värst länge med bandmått mätt. Sedan dess och fram till dags dato har medlemmarna Tim Call och Todd Burdette hunnit släppa tre fullängdare på bolagen Southern Lord, Parasitic Records och 20 Buck Spin.

Det vi bjuds på är svärtad döds/doom som för tankarna till hur det hade låtit om PARADISE LOST, BOLT THROWER och NEUROSIS skaffat ett kärleksbarn tillsammans. Ypperligt, vill säga! Dessutom perfekt höstmusik att kura ned sig i när den stickade halsduken, hämt-kaffelatten och innetofflorna inte riktigt räcker till. Hela kalaset inleds med No Life Leaves Here, en stilsäker uppvisning i hur snyggt det blir när ett lugnt intro får gå över i karg black metal och eländesgitarrer. Låt nummer två, (As Now) We Must Succumb, följer upp snyggt med sitt mid-tempo-mangel och bildar tillsammans med inledningen en helhet som sätter tonen för resten av skivan.

En annan klar höjdpunkt är låten The Swallowing of Flies som ömsom drar ned oss i doomens malström och ömsom är smäktande melodiskt tjusig. Mer än så tänker jag inte orda om detta epos till fullängdare utan ni får helt enkelt ge er i kast med NIGHTFELL och ha en alldeles förtjusande helg.


/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 38: Nightfell

Martins måndagsmeck, vecka 38: Ulcerate

Gott folk!

Föregående vecka var inte kul. Jag låg däckad hela veckan i en ryslig mancold från helvetet. Hostan rev och slet i luftrören, huvudet var fyllt av snor. Ja, det var jobbigt som ni förstår. Nästan i paritet med att lyssna på veckans tips, fast utan den där belönande känslan som jag alltid får när jag lyssnar på ULCERATE. Det här bandets musik är krävande på riktigt, och det känns alltid som ett prov i ren uthållighet att dyka ner i detta Nya Zeeländska bands tonflora.

Jag upptäckte bandet sent - med 2013 års "Vermis" som jag tyckte var rent motbjudande jobbig först innan jag på något underligt sätt ändå lyckades kämpa mig till något slags motvillig njutning av plattan. När "Shrines Of Paralysis" kom 2016 var jag mer förberedd, och kunde efter bara några lyssningar rent av njuta av den rent paralyserande brutala leverans som ULCERATE drabbar lyssnaren med.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 37: Nytt och notervärt!

Gott folk!

Du glade, vilken traderövsvecka det har varit! Jag har legat pall med en helvetisk mancold hela jävla veckan, därav denna osedvanligt - för mig - sent publicerade fredagslista. Jag fick ta mig samman, för det har sannerligen inte varit fokus på musik den här veckan, och först idag kände jag att jag kunde känna något som ens kunde liknas vid inspiration att sätta ihop en lista.

Vi kör!

Min kärlek till Faluns IN MOURNING har varit i stort sett beständig sedan jag upptäckte bandet i höjd med "The Weight Of Oceans" som jag fortfarande älskar. Nya Black Storm får mig att hoppas på en stordådsplatta senare i höst, för dra åt helvete vad bra den här låten är. Den är fylld med känsla, driv, helt underbar 2-takt, glödande sång och vad som verkar vara ett helt band on fire! Bara att spänna på sig haklappen med andra ord.

Nytt från NILE! Och det låter, med risk för att framstå som konservativ, exakt som det ska om dessa egyptologiskt besatta herrar från South Carolina. Det är ett fett smatter, katakombdov sång, och ett piskande riffande som får mig att dra på smilbanden och röja likt Ramses. Är det nyskapande? I helvete heller, men det känns precis så tryggt som jag vill att det ska låta om NILE för oss som lyssnat på bandet under längre tid.

Ny musik från BORKNAGAR brukar alltid få mig att spetsa öronen lite extra, och kommande "True North" är en skiva som jag har vansinnigt svårt att slita mig ifrån, det kan jag helt ärligt säga. Up North får mig så jävla glad - det underbara drivet, den stundtals nästan hejiga sången, den totala känslan av frihet som låten andas - allt smälter samman till en ljuvlig helhet. Det är en låt som får mig att vilja klättra uppför ett berg och dricka öl!

CONJURER kan vara ett av de mest intressanta banden att komma från England under en väldigt lång tid. Jag har skrivit om bandet på bloggen flera gånger, och jag kan bara konstatera att samarbetsplattan med artisten Pijn "Curse These Metal Hands" fortsätter samma oerhört fina trend som bandet startade redan på debut-EP:n "I" och fullängdaren "Mire". Just nu verkar det inte som om bandet kan göra några fel. Tyngden och känslan är två nyckelbegrepp som CONJURER har gjort till sina, i sanning, på samma underbara sätt som exempelvis PYRAMIDO och MOLOKEN här på hemmaplan. Har ni inte hört bandet innan, så gratulerar jag er till ynnesten att få dyka ner i musik som är så här bra.

Oerhört kreddiga MGŁA släppte nytt tidigare i veckan, och det är ju precis lika skrattretande bra som det här polska bandet har skämt bort oss med sedan länge. Det finns betydligt mer svårtillgänglig black metal, men det är få band som lyckas packa in så satans mycket känsla i sin musik som det här mystiskt dimhöljda bandet. Jag vågar påstå att "Age Of Excuse" kommer hamna på en hel del årsbästalistor när året ska summeras.


/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 37: Nytt och notervärt!

Martins måndagsmeck, vecka 37

Gott folk!

Idag blickar jag tillbaka något, 10 år för att vara exakt, och till den blastchica plattan "Behold The Failure" från the mighty MUMAKIL.

För er som, likt mig, är läsande människor så kanske ni känner igen bandets namn från en varelse som befolkar Tolkiens böcker och som klampade fram över Pelennenors slätt vid slaget om Minas Tirith? Eller så kanske ni har sett filmen. Eller kanske inte alls bryr er, haha!

MUMAKIL kom från Schweiz, och hade en karriär som spände mellan 2004 till 2017. I stort sett alla bandets skivor har fått goda betyg på i alla fall Metal Archives, men för mig så tycker jag "Behold The Failure" är bäst, kanske för att det var med denna skiva jag upptäckte bandet. MUMAKIL lirade en oerhört stökig och brutal form av grindcore som är svårt sympatisk om ni frågar mig. Det var ett sant nöje att återkomma till skivan, det kan jag säga med emfas!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 36: Gott och blandat

Aloha!

Idag ska vi sätta tänderna i ett stycke rejält bra och hyfsat varierad fredagslista.

Först ut är EZKATON från Kharkiv, Ukraina. Lika delar trollbindande och atmosfärisk som totalt svindeppig skulle jag vilja kalla deras högst habila black metal. Perfekt som smäktande höstmusik med andra ord.

Den vokala insatsen för dessutom tankarna till de gnyliga bräk som herr Nattramn (SILENCER) brukar utstöta och det är ju aldrig ett felaktigt stilgrepp. "Sheen And Misery" heter fullängdaren.

WARCRAB härnäst. Bandet med det smått löjeväckande namnet spelar en matig hybrid av sludge, döds och allmänt tunggung som funkar aldeles ypperligt till fredagsölen. "Damned In Endless Night" är en monotont malande mastodont-historia men med melodiösa partier som ger en viss känsla av sväng. Den växer också i takt med genomlyssningarna på ett sätt som gör att jag är beredd att förlåta att de har petat in två krabbklor i loggan. Fem av fem solstolar!

Så far vi vidare mot Australien och atmosfäriska post-black metalgänget HOPE DRONE. Inledningen till "Void Lustre" är så finstämd och plinkande att man inte riktigt vet vad man ska vänta sig men se runt 4:50-strecket in i första låten härjar det loss med lite eländessång av hardcore-natur.

Det här är vemodig musik som jag tycker hamnar i toppen av mellanskiktet av alla de genres som heter något med post-. Framför allt är det musik som jag känner att jag gärna skulle åka bil till. Eller vila. Eller kanske ännu hellre vila i en bil. Ja, ni fattar grejen.

Priset för snajdigaste skivomslag går denna vecka till VOID WRAITH för den fenomenalt esoteriska bild som pryder ep'n "I" som släpptes i 200 handnumrerade kassett-exemplar den första september detta år. VOID WRAITH kommer från Kurt Cobains hemstad Seattle och är  än så länge osignade. De är dessutom väldigt bra och drar med sitt bidrag upp ration för både råhet och kakburksljud i dagens lista. Det här är så bra att man trillar baklänges faktiskt.

Slutligen ska vi spreta iväg en smula med METZ, en för mig helt ny bekantskap som bildades för ungefär tio år sedan i Ottawa av tre glada gossar. METZ spelar vad som på interwebz brukar beskrivas som alternativ noise rock/hardcore punk och det tycker jag förklarar rätt bra vad vi har att vänta oss.

"Automat" är en samlingsplatta som släpptes i juli 2019 av skivbolaget Sub Pop och från den kommer låten Soft Whiteout som är en lika delar brötig som knasig kopp te. Typexempel på musik som liksom bråkar och stryker en mothårs tills man inte vet vilket ben man ska stå på. Gött mos.

Med detta tillönskar jag en förnöjsam helg.

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 36: Gott och blandat

Martins måndagsmeck 2019, vecka 36

Gott folk!

Tycker ni, liksom jag, att det var trist att mina tekniska tisdagstips bara försvann helt abrupt? Den serie inlägg som jag inleder idag kommer att råda - åtminstone delvis - bot på detta tragiska tillstånd. Varje måndag, med vissa undantag som när verkligheten ofrånkomligen kommer slå sig in och tvinga mig att exempelvis vabba, kommer ni kunna ta del av ett skivtips av det lite jobbigare slaget. Det kommer bli en hel del fokus på teknisk döds, brutal döds, dödsgrindcore - helt enkelt musik som oftast får gemene hen att rygga tillbaka - och det ska bli så satans gott!

I dagens tips, i vilket jag såklart vill öppna med en helvetisk bredsida, gottar vi ner oss i DISENTOMB. Kolla bara in den kvistiga loggan gott folk! Ni fattar redan nu att här vankas det svavellavemang deluxe. DISENTOMB från Brisbane i Australien har haft en lika respekterad som ekonomiskt torftig karriär sedan starten 2009. Jag upptäckte bandet med senaste plattan "The Decaying Light" som kom i år, och den är såklart en skiva som får mig att känna att jag hade velat upptäcka bandet tidigare.

Bandets brutala dödsmetall är så fläskläppsgrov att jag hoppas ni kommer baxna likt mig. "The Decaying Light" är en skiva som jag tror kommer hamna högt upp på årsbästalistor hos skribenter som gärna hissar extrem musik. Bandet gör allt rätt från produktion till spelskicklighet och urstarka låtar fängslar den här skivan något vansinnigt.

/Martin