Fredagslistan 2025, vecka 4: The Great Randomizer

Det är för tidigt på året för att hitta på gedigna teman till den här bloggen, så den här veckans lista skapades med hjälp av skivsamlarportalen Discogs funktion "Random item". Ett tådopp i min skivsamling helt enkelt: skivorna valdes av algoritmen under en död stund i informationsdisken på biblioteket där jag knegar, och jag väljer låtarna. (Obs: jag fick upp några skivor som gick utanför hårdrockens trygga rum, men dem hoppade jag över. Någon ordning får det vara.)

Klicka på katten för att nå spellistan:

CANDLEMASS - From the 13th Sun - Elephant Star (1999). Det här var ju förutsägbart: när jag kollade i arkivet visade det sig att jag haft med Edling & co i tre separata inlägg, varav två hade med låtar från den här skivan. Men, det är inte jag som bestämmer. Fortfarande en bra och underskattad skiva. Black Sabbath-dyrkan när det blir som bäst.

IRON MAIDEN - Virtual XI - The Clansman (1998). Visste ni att det här, förutom att vara Maidens sista skiva på nittonhundratalet, och den sista med Blaze, dessutom är deras sista som är under en timme lång? Makes you think. Det är även den enda Maiden jag har på kassett, som jag fick av en god vän sommaren 2022 dagen efter jag såg dem på Ullevi. Enda låten från Blaze-eran de spelade (vad jag minns) var den övermäktiga The Clansman. I övrigt har jag ingen djupare relation med den här skivan.

DERANGED - Cut Carve Rip Serve - Military Death Complete (2011). Ja det här var ju lite pinsamt. Som sagt, det var inte jag som valde musiken idag. Det här är första skivan med Deranged som jag spelade på, och låten är en av få jag skrev texter till. Otrevlig historia om en soldat i första världskriget som blir blind av en gasattack, och hanterar sin obehandlade PTSD genom att mörda barn i kloakerna. Minns att en vän beskrev den här skivan som en hjärnskakning, känns rimligt.

SLAYER - Seasons in the Abyss - War Ensemble (1990). Här behövs ingen presentation eller förklaring. Inte deras bästa skiva men herregud vad Lombardo spelar!

SOLEFALD - In Harmonia Universalis - Christiania (Edvard Munch Commemoration) (2003). Det är inte riktigt klokt hur mycket jag lyssnade på den här skivan under gymnasiet. Duon utgjorde en spets av den norska avantgardemetal-septagrammet som jag dyrkade under flera år och utgjorde min musikaliska grund (tillsammans med Arcturus, Dödheimsgard, Ulver, Fleurety, In The Woods och Ved Buens Ende). Solefald är kanske de i gänget som åldrats sämst, det är DJUPT pretentiös musik i en redan pretentiös genre. Men som ni vet, viss musik kan man inte förhålla sig objektiv till, utan bara älskar förbehållslöst. Som den här låten, till exempel. Håll ut tills manskörerna tar över! Fantastiska arrangemang!

TWILIGHT OPHERA - Midnight Horror - Engrossed by Carnal Lust (1999). Random item-funktionen var snäll till en början, och gav mig en rad band jag har en djup relation till sedan årtionden tillbaks. Klart vi ska avsluta med Twilight Ophera, som en rutten vitlöksklyfta mitt i julgröten. Lite bakgrund: härom året fick jag för mig att köpa på mig samtliga släpp från skivbolaget Cacophonous. Kul sommarhobby! Det kanske kunde bli ett gästinlägg hos Hatpastorn eller så. Cacophonous stora flaggskepp var ju som bekant Cradle of Filth, och de släppte även enstaka skivor med andra band som hade vision och integritet: Bal-Sagoth, Sigh, Primordial, Gehenna, EbonyLake, Dimmu Borgir (nåja). Sen... släppte de en hel del annat. Till exempel finsk synthindränkt symfoni-black. Slak, andefattig och alldeles hopplös sådan, med hela 36% i betyg på Metal Archives. Total cirkus, ingen musik för den svagsinte. Det blev aldrig något Cacophonous-scoop, och allt som återstår är en bortglömd hög med promoskivor som jag måste rota igenom för att kunna fota till det här inlägget.

Slutet sämst, allting hemskt - lyssna här om ni gitter. 

/Andreas

Fredagslistan 2023, vecka 42: Mars, Bringer of Intertext

Att musikhistorien är en lång serie lån, citat, pastischer, och rena stölder, vet nog de flesta om. Inspiration, hyllning, fantasilöshet - vad lånen och likheterna beror på får ligga i betraktarens öra. Idag ska vi ta en liten associativ tripp, där den röda tråden är just intertextualitet. Grejer som låter som andra grejer, helt enkelt. Nu kör vi, håll i hatten och lyssna här!

För ett tag sedan gjorde min kollega en lista över tunga klassiska stycken. Ett av de mest METAL orkesterstyckena som skrivits är brittiska kompositören Gustav Holsts Mars, the Bringer of War den mäktiga öppningsmarschen i "The Planets", en symfonisk svit komponerad under första världskriget. Dock skrevs just Mars innan krigsutbrottet, men Gustav kände nog på sig vartåt det barkade; krigsmusik "had never expressed such violence and sheer terror" (citat nån lirare på Wikipedia). Öppningsostinatot i 5/4-takt är legendariskt. I synnerhet för långhår. Varför är det så?

Jo, i slutet på sjuttiotalet skrev ett av de tidigaste New Wave of British Heavy Metal-banden, DIAMOND HEAD, en liten dänga vid namn Am I Evil, vars intro lånar direkt från krigsbringarn Mars. Denna låt skulle kanske ha varit en obskyr anekdot i hårdrockshistorien, om det inte var för att en dansk trummis som heter Lars totalt dyrkade Diamond Head, och gjorde Am I Evil till en del av sitt bands liveset under åttiotalet. Ja ni vet, Metallica. Holst kunde nog inte vänta sig en så stor spridning av en handfull takter hans skrev 1914.

Ett annat band som lyft Holsts ostinato är mumiefetischisterna NILE, vars dötunga Ramses, Bringer of War inte lämnar mycket till fantasin. Dock väljer jag här att lyfta den mäktiga Unas, Slayer of the Gods från 2004 års "In Their Darkened Shrines". Ett sidospår, men bear with me. När Close-Up Magazine intervjuade Karl Sanders kring skivsläppet, lyfte de i artikeln att öppningsriffet i Unas är lånat/snott från CANDLEMASS, närmare bestämt Well of Souls från "Nightfall". Leif Edling kom förbi redaktionen, fick lyssna, och bad dem stänga av för det "låter som en jävla tvättmaskin" (fritt citerat från mitt minne). Vart vill jag komma med det här?

Jo, Edling och CANDLEMASS har väl aldrig hymlat om hur viktigt Tony Iommis riffande i BLACK SABBATH varit för dem; som kejsare över doomkungadömet vet de vilka skapargudarna är. På "From the 13th Sun" från 1998 tog de ut sjuttiotals-Sabbath-svängarna ordentligt på ett sätt de inte riktigt gjort under sin tidiga karriär, när det episka anslaget stod i centrum. I Elephant Star är "inspirationen" från Symptom of the Universe och Children of the Grave minst sagt påtaglig (det är typ samma riff).

När vi pratar om bandet BLACK SABBATH, då är det lätt att komma in på debutalbumet "Black Sabbath", och i synnerhet öppningsspåret Black Sabbath. Den tunga metallens ground zero, vaggan och livmodern, det var här det började, och på vissa sätt har ingenting trumfat detta ögonblick. Ett av de mest igenkännbara, och lättspelade, riffen i hela rockhistorien: grundton - oktav - tritonus. Djävulens dissonanta intervall. Frågan är, hur kom det här riffet till? Jo, i sin biografi "Into the void" berättar Geezer Butler om hur han sommaren 1969 såg KING CRIMSON i Hyde Park.

Utöver material från sitt nysläppta debutalbum "In the Court of the Crimson King", på tal om epokgörande album från den eran, spelade Robert Fripp och gänget ett stycke som senare blev känt som The Devil's Triangle på nästkommande album "In the wake of Poseidon" (1970). I början var låtens titel närmare originalet som de tolkade: kort och gott, Mars. De brittiska progrockarna hade aldrig långt till att plocka från den symfoniska musiken! Denna övermäktiga konsertupplevelse ledde Geezer i sin tur till att utforska Gustav Holsts orkestersvit, och inspireras till att skriva det första renodlade heavy metal-riffet. (Visste ni förresten att bandet Black Sabbath döptes efter låten, och inte tvärtom? Den var redan en del av deras liverepertoar medan de fortfarande hette EARTH. Det ni! Läs "Into the Void" för mer goa Sabbath-anekdoter.)


Holst, Diamond Head, Ulrich, Sabbath, Sanders, Fripp, Edling... den tunga musikens kedjor av lån och inspiration är ändlös! Cirkeln är kanske inte sluten, men jag har snott till en duglig ögla åtminstone. Nu kanske någon tänker: vänta lite, jag har aldrig hört en ton av de här gubbarna, men musiken är jättebekant. Varför?! Jo, som avslutning bjuder jag på en sista tolkning av Mars, Bringer of War. Den här gången av Koji Kondo - precis, mannen bakom musiken till Super Mario- och Zelda-spelen, som varit en musikalisk grundklang i så många generationer vid det här laget. Här hör ni värld 8 i Super Mario Bros 3 (SNES-versionen). Mars, bringer of BIG TANKS!

Hör alltihop här!

Därmed: helg.

/Andreas

Fredagslistan 2023, vecka 5: Kyndelsmäss

Då 40 dagar passerat efter jul var det så dags att uppvisa det lilla Jesusbarnet i templet för första gången. I kyrklig tradition kallas denna högtid Jungfru Marie Kyrkogångsdag, eller kyndelsmäss. För oss långhårigt sinnade är denna ljuständardag såklart mest bekant genom våra krönta doomkungar: CANDLEMASS. 

Här följer alltså fem TUNGA bitar som Leif Edling och kompani värkt fram de senaste 40 åren. Liksom den kyrkliga mässan är Candlemass starkt förknippade med en särskild Messias, men här vill jag även rikta strålkastarljuset mot den voluminöse vibratokungens mindre bekanta kollegor.

(Och som av en händelse var Edling gäst i veckans Hemma hos Strage, som ni kan lyssna på till morgonkaffet i helgen.)

1. Black Stone Wielder, från debuten "Epicus Doomicus Metallicus" (1986), med Johan Längquist som sessionsvokalist. Notera det juliga inslaget, som ett sista eko innan vi går in i våren.

2. A Tale of Creation, från fjärde albumet "Tales of Creation" (1989). Tredje och sista fullängdaren med Messiah Marcolin på sång (innan en kort återförening på 00-talet). 

3. Elephant Star, från "From the 13th Sun" (1999). En annan sida av Candlemass: från att ha lyft upp hela genren ur såsiga Black Sabbath-imitationer hittade Edling tillbaks till doomens mer psykedeliska än episka ursprung och gjorde... tja, en i mitt tycke fantastisk Black Sabbath-imitation. Här med rena riffstölder, och en Björn Flodkvist på sång.

4. The Bleeding Baroness, från "Death Magic Doom" (2009). Ännu ett tioårshopp: nu är jag ute på okänt vatten eftersom jag av någon anledning inte lyssnat på skivorna med den amerikanske sångaren Robert Lowe (från bland annat SOLITUDE AETERNUS). Men det här låter ju bra, skärpning Johansson!

5. Astorolus - The Great Octopus, från The Door to Doom (2019). Få saker är väl mer doom än enorma underhavsmonster? Detta sista årtiondehopp sluter åtminstone två doomcirklar: Johan Längquist från debuten är tillbaka bakom mikrofonen (med den äran) och, inte minst, gästas låten av ingen mindre än TONY IOMMI. Kommentar överflödig. (Kan dock tillägga att videon som ni hittar i listan har både gott om naket och tentakler, om ni gillar sånt. Det är ju ändå fredag.)

Bonus: Countess Bathory, från "In the Name of Satan (a Tribute to Venom)", 1994. Den här covern var mitt möte med både Candlemass och Venom, i späd ålder. Saknar alltid gitarrstämman i sticket varje gång jag hör originalet. 

Här hittar ni listan! Glad kyndelsmäss på er!

/Andreas

Fredagslistan 2022, vecka 31: Europa Endlos: Sverige!

Få kan ha missat sensommarens största tv-händelse, SVTs Hård Rock på Export, vars fyra timmars djupdyk i de mest framgångsrika svenska metalbandens musik och historia verkar ha vunnit samtliga tittares hjärta, hårdrockare eller ej. Själv avslutade jag semestern med att sträckglo hela serien långt in på söndag natt, och det var det värt. Även band jag till vardags skyr som pesten framstod som sympatiska snubbar!

Hur som helst, det var inte svårt att välja listtema efter en sån dos patriotisk nostalgi. Så utan omsvep får ni här en lista på fem gamla nittiotalsfavoriter som jag haft på stereon i snart tjugo års tid. Kanske inte bandens bästa stunder, men de som varit med mig längst.

 

Vi börjar i Göteborg, en stad jag har djupgående personliga band till (mvh nordhallänning). Jag är dock inget vidare fan av "the Gothenburg sound", men AT THE GATES debut "The Red In The Sky Is Ours" från 1991 är något helt annat. Tunn, rivig produktion, progressiva influenser från originalgitarristen Alf Svensson ("känd" från OXIPLEGATZ och BINNIKE BENGT & ROY RÖVMUNS ORKESTER), och kärv folkmusiksfiol. Tveklöst bästa metalskivan från västkusten någonsin, tycker ni annorlunda kan vi ta det på gräsmattan. Här hör ni Through Gardens of Grief.

THERION är av förklarliga skäl mest kända för sin symfoniska operametal som de harvat på med i över ett kvartssekel nu, och det var de tidiga skivorna i den stilen som jag upptäckte och förälskade mig i någon gång på högstadiet. En stil som kanske inte åldrats så väl, om man ska vara diplomatisk. Man bör dock inte glömma bort att bandet inledde sin bana som ett habilt dödsmetallband på det tidiga nittiotalet! På låten Cthulhu från "Beyond Sanctorum" (1992) kommer bandets tidiga bredd fram: grottlik dödsdoom med disharmoniska riff i bästa Voivod-möter-Incantation-stuk, ett par stenkast ifrån Sunlight-banden. Så bra att det nästan ursäktar coverskivan med fransk pop...

Ett annat band som började i dödsdoom men snabbt tog breda kliv därifrån är TIAMAT. Jag upptäckte dem själv genom "A Deeper Kind of Slumber" och "Skeleton Skeletron" på Varbergs bibliotek (!), men tredje fullängdaren "Clouds" från 1992 var första skivan jag köpte. Mitt första intryck av skivan var att omslaget i en Ginzakatalog både skrämde och lockade, med sina mystiska färger och den korsfästa kråkan. Kunde det här vara satanistisk musik, på riktigt...? Klart fjortonåriga jag inte kunde motstå. Och än idag är det en av mina absoluta doom metal-favoriter. Oerhört bra trumspel, inte minst. 

Min vana trogen upptäckte jag CANDLEMASS i helt fel ände: 1999 års "From the 13th Sun". Leif Edling och gänget stod här som allra längst ifrån den episka doom de skapade på åttiotalet, och har istället djupdykt i de fem första BLACK SABBATH-skivorna. Även om det ibland handlar om rena riffstölder är albumet inte en klon, utan har definitivt en egenhet. De många psykedeliska synthutflykterna och kryptiska låttitlarna bidrar definitivt . Det är ingen Bewitched eller Solitude, men Arx/NG 891 (döpt efter en skulptur av Lars Vilks och en galax) är bara en av flera riktigt tunga hits på "From the 13th Sun".

Såklart, ingen lista utan black metal. Jag ska vara ärlig att jag hörde DAWNs "Slaughtersun (Crown of the Triarchy)" i sin helhet relativt sent, men avslutande elvaminuterssymfonin Malediction Murder var med på en samlingsskiva (Necropolis/Elegy, only true heads will remember this) som jag spelade sönder och samman. "Slaughtersun" tillförde kanske ingenting unikt till den stora svärm av melodisk black metal som dominerade i Sverige under sent nittiotal, men i de utdragna arrangemangen - förutom ett mellanspel är den kortaste låten 8 minuter - ryms både en pampig melankoli och stolthet jag inte riktigt hittar någon annanstans. 

Nähä, dags för helg! Listan hittar du här!

/Andreas

Fredagslistan goes Wacken Open Air

Har man varit där så vet man utan att läsa inläggets namn vad bilden till vänster depikterar. Tysklands Wacken Open Air har sedan starten dragit till sig växande skaror metalheads för 3 dagars tribalt beteende. Av mig och Susanne är det bara jag som varit där - 2008 - men det hindrar oss inte att göra en fredagslista på temat Wacken Open Air. För att göra det lite behändigare valde vi dessutom ett år - 2002. Fans av HYPOCRISY kommer då, likt oss, nicka nöjt vid tanken att det var det året bandets "Hypocrisy Destroys Wacken" spelades in. Konstigt nog har vi inte valt låtar från den skivan.

Men jag sticker iväg. Listan är denna veckan ordnad lite annorlunda mot tidigare listor.  I sann bibliotekarienördsanda har vi ordnat listan efter band. Ni får ursäkta oss detta - ibland tar vansinnet över.

Resultatet blir ju inte dåligt för det. Vi börjar episkt tungt med The Dying Illusion av CANDLEMASS. Skivan "Chapter VI" hörde till en grupp skivor jag lyssnade otroligt mycket på under tidigt 90-tal. Jag tycker att den håller fortfarande faktiskt. Övrig diskografi från bandet upplever jag märkligt nog inte alls som lika intressant.

CANNIBAL CORPSE är sorgligt underrepresenterade på Spotify. Gallery Of Suicide finns dock och bjuder på en stunds musik i sann kannibalisk anda. Efter detta måste man ju har lite mer lättlyssnat eller hur? Det åstadkommer man med ett stycke musik signerat CHILDREN OF BODOM. Bodom Beach Terror är ta mig satan en trallvänlig liten dänga som livas upp med ihärdigt keyboarderande. Inte för alla, men jag gillar det i små doser.

Sen uppar vi aggressiviteten till max - DYING FETUS,  EXODUS och HEATHEN ser till att vi får två slevar av meckig döds och thrash.

Hör ni också till oss som gillar när Peter Tägtgren kör döds? Det är fullt förståeligt när det låter som det gör om HYPOCRISY på "A Taste Of Extreme Divinity" som vi har valt låtar från till listan. Man kan såklart ta vilken skiva som helst från detta gäng då de alla håller hög klass.

IMMORTAL på skiva=bra skit. IMMORTAL live=gitarrstrul. Så har det faktiskt varit på samtliga konserter jag varit på med bandet. Att "Sons Of Northern Darkness" är en grym skiva i vilket fall, det är både jag och Susanne överrens om.

Sen kommer ett underbart tre-låtarssjok med betoning på fart och vrede: KREATOR Pleasure To Kill, och LOCK UP med Feeding On The Opiate och Hate Breeds Suffering. LOCK UP är ett så suveränt band att det inte är konstigt alls att de representeras av två låtar om ni frågar mig, haha!

MÖRK GRYNING har jag prick ingen relation alls till innan jag hörde Into Oblivion - ganska okej, men låten har svårt att stå sig mot de efterföljande dängorna från NECROPHOBIC: Blinded By Light, Enlighted By Darkness som jag personligen tycker är en grym titel på ett fantastiskt stycke musik, och Revelation 666.

Sen blir det en dikeskörning. Eller det beror på hur man ser det. Gillar man SAVATAGE så kommer man att gilla att Damien dyker upp med sitt tunga sväng. Jag har svårt att inte stampa takten i vilket fall.

Vi avslutar med flaggan i topp med två band som verkligen inte går av för hackor, yxor, motorsågar eller spett: UNLEASHED och VOMITORY.

Så, det var det hela - trevlig helg och allt det där.

/Martin

Fredagslistan vecka 13 - Wacken Open Air 2002

Lite nytt på WeRock

Gillar man blytung metal har man förmodlingen koll på ett band som heter CANDLEMASS. Tänkte väl det. Robert har skrivit en starkt berörande recension av bandets 25-års jubileum på Debaser Medis i helgen, och även om Leif Edling med mannar inte är min kopp te då det går ack så långsamt, blir man i alla fall lite avundsjuk eftersom spelningen tydligen var episkt bra.

Ni hittar recensionen här.

Och medan ni ändå är på sidan kan ni kolla in intervjun med STONEWALL NOISE ORCHESTRA från samme skribent. Den texten hittar ni här.

Hur det går med grindcoren? Jotack, skallen kokar nästan över av besinningslöst ös. I skrivande stund är två texter färdigskrivna, och jag hade tänkt hinna med några till innan deadline.

/Martin