God afton. Fredagslistan tar idag tag i den stora och kanske kluriga frågan kring hur det kommer sig att man blir som man blir. Hur formas man av årens pressande tryck sakta sakta från kol till diamant (eller möjligen grafit)? Och kanske framför allt, vilka nyckelpunkter formar ens musiksmak? Jag tänker göra åtminstone ett nedslag i min egen historia (kanske blir det fler allt eftersom som rubriken antyder) som påverkat mig i den riktning jag hamnat både musikmässigt och som människa. 

Kamrater, vi beger oss tillbaka till nådens år 1995 och tar en titt på den platta som gick varmast i min cdspelare där och då och som formade min musiksmak å det grövsta. Jag talar om en gratisskiva som medföljde nummer 13 av tidningen Close-Up, nämligen Independent Music For Independent People vol. 1. Den utkom på våren vilket betyder att jag var 17 år gammal och snart skulle fylla 18. Jag hade flyttat hemifrån och bodde i en studentlägenhet i Örebro på 15 kvadrat (plus två extra för kokvrå och toalett, duschen var gemensam och låg i korridoren). Livet var som livet är när man är 17, hårt och svårt och dramatiskt men samtidigt något utöver det vanliga, en sorts magi som är svår att hitta igen. 

Men först en snabb tillbakablick på vad som egentligen hände år 1995:

- Sverige går tillsammans med Finland och Österrike med i EU.

- Homosexuella kan ingå partnerskap i Sverige.

-Windows 95 släpps.

-Det bestialiska mordet på tonåringen John Hron äger rum.

-Varumärken som Kalles Kaviar, Ramlösa, Abba och Ekströms hamnar i norsk ägo.

-Det svämmar över lite varstans, bland annat i Älvsbyn och Guldbrandsdalen men inte i Kap Verde som i gengäld får ett vulkanutbrott.

-En domedagssekt släpper ut giftgasen sarin i Tokyos tunnelbana.

-OJ Simpson åker dit för mordet på sin fru.

Okej, då vet vi var vi befinner oss i historien och går raskt över till musiken! Vid det laget som jag fick tag på den här skivan var jag redan en bra bit inne i både DISMEMBER och DARK FUNERAL men jag vill påstå att det beroendet både klarnade och fördjupades här. Jag hittade dessutom MARDUK via den här samlingsplattan (här var de fortfarande bra) och det vete tusan om det inte också var en av de allra tidigaste bekantskaperna med MESHUGGAH och UNANIMATED. Mycket guld här helt enkelt. Vad hände egentligen med LORD BELIAL och UNANIMATED? Nåväl, låtordningen ser ut som följer:

1. DISMEMBER - Casket Garden ("Casket Garden")

2. DARK FUNERAL - My Dark Desires ("Dark Funeral")

3. STUCK MOJO - Not Promised Tomorrow ("Snappin' Necks")

4. EXTREME NOISE TERROR - Raping The Earth ("Retrobution")

5. MARDUK - The Sun Has Failed ("Opus Nocturne")

6. ENSLAVED - Wotan ("Frost")

7. IMMORTAL - Cursed Realm Of The Winterdemons ("Battles Of The North")

8. EMPEROR - I Am The Black Wizards ("In The Nightside Eclipse")

9. TAD MOROSE - Sender Of Thoughts ("Sender Of Thoughts")

10. DUB WAR - Gorrit ("Pain")

11. MESHUGGAH - Vanished ("Death Is Just The Beginning")

12. IN FLAMES - Ever Dying ("Subterranean")

13. SENTENCED - Nepenthe ("Amok")

14. LORD BELIAL - Satan Divine ("Kiss The Goat")

15. UNLEASHED - Victims Of War ("Victory")

16. UNANIMATED - Life Demise ("Ancient God Of Evil")

Jag tänker inte gå in och prata om varje låt för sig utan vill istället uppmana er att i tanken färdas tillbaka till den där studentlägenheten på Rudbecksgatan, tänk att ni är 17 och att er äldre kompis Glenn fixat både folköl och en påse chips, luta er tillbaka och lyssna igenom skivan i sin helhet och njut. Ni har för några veckor sedan gått från platinablont hår till kolsvart och det krävdes tre genomfärgningar för att få den manövern att gå igenom. 

Låtmässigt var jag oerhört svag för samtliga bidrag på skivan förutom dessa fem:

Nr 3: skeptisk till all rap-metal som inte var CLAWFINGER (och det står jag fast vid än idag), nr 9 som kändes för utsvävande och melodisk, nr 10 fick jag inget riktigt grepp om, nr 12 för det symfoniska i slutet och nr 13 - ballad, vadfalls! 

Nog med introspektion, nu tar vi helg! Eftersom jag känner mig bjussig idag får ni även en hälsning från mitt forntida jag samt mina ögonbryn anno 1995.

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 19: Hur man blir som man blir, del 1.

Avatarium - Sweden Rock 2014 på radio!

På lördag den 20/9 sänder P3 Rock AVATARIUMs underbara konsert från årets Sweden Rock Festival. Jag vet inte mer om sändningen i dagsläget, jag hoppas de kör hela timmen för då får vi en helt ny låt i fin kvalitet, men oavsett vilket lär det bli en högtidsstund.

Jag hade tänkt strunta i giget eftersom jag var rätt trött, men jag hade å andra sidan inget annat för mig när en polare drog med mig till den lilla scenen. Det var då en förbaskad tur att han gjorde det för jag stod som förtrollad efteråt. Förtrollad av musiken, låtarna, Jennie-Anns underbara sång och stämningen. Och ju mer jag tänkt på det i efterhand (och eventuellt lyssnat på en ljudupptagning från giget), ju mer har jag börjat inse att det är denna timmen som står ut som årets bästa stund på festivalen. FOGHATs spelning ligger där och naggar också, absolut, och EMPEROR var fina, men kära Avatarium - satan vad ni levererade.

Jag hoppas jag får se er snart igen.

/Alex

Sista Sweden Rock-inlägget

En vecka senare kommer så det avslutande inlägget från årets Sweden Rock Festival. Så blir det när tiden rinner ifrån en. Anykorv.

Y&T var som sagt inget för mig utan jag tog mitt pick och pack och knallade bort till SAGA. Det var tur det eftersom de bjöd på en synnerligen trevlig konsert, jag var tvungen att missa lite i mitten eftersom jag skulle på signering med FOGHAT men jag såg den inledande halvtimmen och den avslutande halvtimmen, och det gav sannerligen mersmak. Hoppas de lirar på typ Amager Bio i höst för då är jag självskriven där.

Egentligen hade jag bara tänkt vänta ut tiden innan EMPEROR, men en polare drog med mig för att se AVATARIUM. Jag hade hört deras skiva tidigare och tyckte väl att det lät ok, men jag hade i ärlighetens namn inte tänkt se dem. Ibland är polare bra att ha, detta blev nämligen definitivt en av festivalens höjdpunkter och framförallt årets största överraskning. Leveransen var oklanderlig då den formidabla sångerskan Jennie-Ann Smith tog scenen i besittning utan några som helst omsvep och krusiduller. Någon knorrade om att Leif Edling inte var med, bandet är ju hans skötebarn så att säga, men jag gladdes personligen åt att se Anders Iwers som ersättare eftersom jag inte sett honom live sedan 1995. De körde nästan hela skivan och bjöd dessutom på en nyskriven låt. Det var alltså så här jag behövde uppleva musiken för att helt uppskatta den, nu är självfallet vinylen beställd och jag väntar på att få tag i en inspelning av konserten så jag kan höra den igen. Hoppas verkligen de spelar här någonstans snart igen, gärna på The Tivoli eller KB.

Och Emperor då. Det de bjöd på var kanske de intensivaste minutrarna jag upplevt på festivalen. Å ena sidan såg de glada och trevliga ut hela högen, och verkade genuint tacksamma för att folk var där och tittade. Å andra sidan är skivan "In the nightside eclipse" som de framförde i sin helhet något av det mörkaste, ondaste och jävligaste som finns. Jag njöt av varje sekund av att få se denna unika spelning - det var Fausts första gig med bandet på 20 år. Ihsahn har uttryckt en rädsla för att bandet skulle bli en nostalgiakt om de gjorde en massa greatest hits-turnéer, därför blir det bara sex spelningar totalt för att hylla skivan och sedan är det in i obskyriteten igen med Emperor. Synd kanske någon tycker. Jag tycker det är starkt.

När de dessutom plockade fram Wrath of the tyrant som extranummer så kändes det som att en jävligt ond cirkel var sluten. Sweden Rock kommer med all sannolikhet inte att få uppleva en spelning av denna dignitet igen. Jag är lycklig över att ha närvarat.

Som alltid är Sweden Rock en perfekt organiserad festival, och detta året fick jag hjälp av en synnerligen tillmötesgående personal när jag skulle göra intervjun med Pete Trewavas. Inget knorr, inget stoj, bara en genuin vilja att hjälpa. En eloge till personalen i presstältet är således på sin plats. Tack för detta, vi ses nästa år! (Och då kan ju Avatarium få 90 minuter på Sweden Stage!)

/Alex

Sweden Rock lördag, del två

Madam X. Vilket pajasband. De lät illa, såg illa ut och musiken som kanske var bra när man var liten var bara trams idag. Jag orkade sex låtar, sedan kom trumsolot. Då sprang jag. Jag fick inte höra min barndomsfavorit High in high school, jag antar att de körde den sist. Jag saknar den inte.

Efter detta debacle begav jag mig runt på området för att dels snacka lite med gubbarna i FOGHAT som skulle ha signering, dels för att kolla in brottstycken av några band. Det var kul att träffa bandet (eller halva bandet åtminstone) och sedan fastnade jag vid DANGER DANGER i väntan på just FOGHAT. DD levererade som vanligt en bra, intensiv och glädjefylld spelning understundom fylld med flera små homager till KISS. Och sedan var det dags.

2004 levererade FOGHAT årets bästa spelning på Sweden Rock, deras första i Sverige någonsin. Sedan den dagen har jag hoppats på en återkomst, och jösses vilken återkomst. De hade bara 75 minuter till sitt förfogande men det sket de i och körde nästan tio minuter extra. De körde hela liveskivan från 1977 förutom den halvtråkiga Honey hush, och de petade även in några andra låtar från den långa karriären. Förra gången hade de med sig originalbasisten från tidigt 70-tal, Tony Stevens, men han var denna gång ersatt av det senare 70talets Foghatbasist Craig MacGregor som spelade på just liveskivan och flera andra skivor. Det var en stabil orkester må jag säga, Charlie Huhn som 2004 var ny i gamet och som hade stora skor att fylla efter Lonesome Daves bortgång har nu tagit en betydligt mer självklar plats i bandet och han sjunger dessutom som en gud. Starkt, roligt, bluesigt och svängigt. 

Som kontrast hör jag nu Y&T på stora scenen, många älskar dem men jag har aldrig riktigt fastnat utan tycker mest att det känns som lite småtråkig hårdrock. Fast vem fan skulle kunna spela efter FOGHAT och vara det minsta intressanta?

Nu har jag bara SAGA och möjligen AVATARIUM kvar innan det är dags för sista bandet för mig i år. EMPEROR spelar 21.45-23, sedan skyndar jag mig ut så att jag är långt från festivalen innan VOLBEAT hinner spela en endaste ton.

Alex

Biblioteket på Sweden Rock i år igen!

Jag kommer precis som tidigare år att befinna mig på Sweden Rock Festival i år, detta år under två dagar (torsdagen och lördagen). Jag har inte mindre än fem skärmar med mig och den som sitter hemma och önskar att den var på plats kan följa ett ständigt flöde av inlägg, bilder och trams på följande ställen:

Denna bloggen såklart
Twitter: @tolvis
Facebook (min privata): Alex Bergdahl
Facebook (biblioteket): Helsingborgs bibliotek
Instagram (min privata): @alex_bergdahl
Instagram (biblioteket): @hbgbibliotek
Jag taggar allt med #srf2014

Följ på, kommentera och var med. Helsingborgs bibliotek är mig veterligen det enda bibliotek som liverapporterar från festivalen, det tycker jag är lite roligt.

Vad ser jag mest fram emot? Tveklöst TRANSATLANTIC, EMPEROR och veckans fredagsskiva!

Kom gärna fram och hälsa om du är på plats! Försten som lägger sin hand på min vänstra axel och säger "Sporten i Kvällsposten, Mr X" blir bjuden på kaffe eller en pizzaslice.

Fredagsskiva: FOGHAT LIVE

/Alex

Från det ena till det andra

Jag fick igår tänka om lite angående mitt Sweden Rock-besök då FOGHAT har bytt plats till lördagen. Jag hade egentligen tänkt köra torsdag/fredag men kör nu torsdag/lördag istället. Därför började jag igår även kolla lite mer på EMPEROR, det bandet på lördagen som jag verkligen ville se men trodde att jag skulle missa. Så läser jag IHSAHNS inlägg på facebook och förstår plötsligt inte att jag ens övervägde att missa detta:

"EMPEROR will be celebrating the 20th anniversary of "In The Nightside Eclipse" at next year´s Wacken Open Air. Ihsahn and Samoth will be joined by Faust on drums, and they will perform the album in its entirety.

There will be no new studioalbum or a world wide tour, only a few exclusive festival appearances next year, to mark the celebration of this landmark album."

Det kommer att bli festivalens starkaste stund. Kanske någonsin. Definitivt i år.

/Alex

Nya plattor

Hösten sveper in över oss med en inte speciellt efterlängtad kyla. Desto bättre att jag äntligen fått ändan ur vagnen och handlat loss lite tung lyssning till biblioteket.

En ganska märklig platta är NEVERMOREs "The Politics Of Ecstasy" som är en blandning av fruktansvärt tung och brutalt köttig metal och vansinnigt proffsig ren skönsång. Det blir en krock som inte är helt bekväm att utstå de första genomlyssningarna, men sedan har det i alla fall gått bättre för mig. Kan mycket väl tänka mig att detta är en platta man antingen verkligen gillar eller hatar.

CYNIC är snäppet svårare lyssning - men gosse så belönande! Bandets förstlingsverk "Focus" kom 1993 - uppföljaren ska komma i år! En ohelig allians som är lika genial som stötande mellan tung döds och fusionjazz har gett denna nyligen återförenade grupp kultstatus med rätta. Jag stiftade bekantskap med bandet under deras magiska konsert på Wacken i somras och "Focus" hamnade omedelbart på min inköpslista till bibblan.

Omslaget säger egentligen ganska mycket - symfonisk metal när den är som bäst. Recenserade EDENBRIDGEs "My Earthdream" för Werock och ta mig fan om jag inte återkommer till den med förfärande täthet. Svulstig, välkomponerad, välexekverad symfonisk metal som i alla fall på denna plattan lätt ger NIGHTWISH a run for the money.

Tvärt hopp till legendariska EMPEROR och deras klassiska platta "In The Nightside Eclipse". Vansinnigt bra och nyskapande enligt ganska många kännare av genren gör att det vore en skjutning i foten att inte ha denna platta i bibliotekets bestånd.

Episk black metal bjuds på KEEP OF KALESSINs "Kolossus". En recension finns för övrigt här. Svårgreppbar platta med en mängd olika referenspunkter - blastbeats i mängd men bitvis väldigt luftig metal med halvakustiska gitarrer. En platta för många olika sinnestämningar.

Ibland blir man glad, som när man får presenter från kollegor uppåt landet, och i synnerhet när det rör sig om galen black metal från, var annars, Norge. TREMOR lassar rejält med ondska på denna femlåtars-EP som bär tydliga tecken från den norska scenen.

Jag har en smula självsvådligt utnämnt OPETH till Sveriges bästa band. Lyssna på "Blackwater Park" så förstår ni att jag har grund för påståendet. Herrejävlar vilka låtar! Mikael Åkerfeldt har fått till allt på denna skiva som är i det närmaste episk i sin perfektion - svindlande vacker, hård, banbrytande - allt det som OPETH har gjort till sitt signum finns med i drivor på denna fantastiska platta.

Plattorna kommer att finnas tillgängliga för lån på Helsingborg Stadsbibliotek från nästa tisdag.