Fredagslistan 2025, vecka 42: Fem finska trumpinnar del 2

Då är vi tillbaka i det glada Finland för lite mer upplyftande musik. Jag passar på att lägga in en rejäl varning här. Många av banden och artisterna har en rätt skev politisk åskådning men ibland kan det vara svårt att avgöra om det bara är för att vara lite edgy och häftiga eller om det är på riktigt. Förhoppningsvis har jag inte lyckats få med något band där texterna provocerar någon. Oavsett finns det något i den finska black metal scenen som jag aldrig lyckas hitta någon annanstans. Mixen av melodi och fullständigt rutten ljudkvalité skapar intressanta kontraster vilket gör att jag alltid kommer tillbaka till den. 

 Listan hittar ni här och i slutet av texten. 

Satanic Warmaster -"Vampires" (Nachzehrer, 2010, Werewolf Records).

Satanic Warmaster är mer eller mindre ett soloprojekt av Werwolf som har minst ett tjugotal olika projekt igång just nu. Han har också varit med i Horna och flertalet andra klassiska finska band. Satanic Warmaster har gett ut en väldigt massa singlar, skivor, splittar osv sedan starten 1998. 

Musikaliskt har det alltid handlat om finsk black metal av melodiöst snitt. På senare år har det utvecklats till ett mer professionellt sound men denna skiva där låten är tagen ifrån är den sista som är inspelad analogt och på riktigt sliten utrustning. Det hörs. Jag föredrar denna stil över den nyare stilen där Werwolf spelar in med fler bandmedlemmar. 

Theriomorph-"Megalith in the Hanging Garden" (Diabolical Bloodswords, 2022, Terratur Possessions).

Här har vi något av en udda fågel. Ett finskt soloprojekt på det norska bolaget Terratur Possessions. Skivbolaget kan sägas vara en av få pålitliga skivbolag när det kommer till kvalitativ modern black metal. Därför var jag väldigt nyfiken på vad detta band kunde bjuda på för något. 

Det är modern ortodox black metal med alla rätta influenser. Jag hör både Katharsis och DsO samt lite Funeral Mist. Allting är välspelat inklusive trummorna och sången är varierande med lite läskiga skrik här och där. 

Bandet har bara släppt denna fullängdare men förhoppningsvis får vi höra något mer innan projektet läggs ner. Naturligtvis har mannen bakom bandet spelat i Horna och Sargeist.

Kéres-"Circling Shadows (Flaming Ash, 2021, Terratur Possessions).

Vi fortsätter med ett till enmansprojekt. 

Det finns vissa beröringspunkter med Theriomorph då bandet också har släppt musik på Terratur Possessions men i övrigt är det inte så mycket som banden har gemensamt. Enligt internet har bandet förutom alla andra släpp som finns listade gett ut tjugotal demokassetter i ytterst begränsad upplaga. Musikaliskt är det mer långsamt och mystiskt. Jag tror att folk som gillar postblack och liknande kan uppskatta detta om de överlever produktionen. Den enda medlemmen i detta band spelar också i nästa band som jag har tänkt ta upp. 

Vordr-"Candle in the Astral Wind (Vordr, 2019, Terratur Possessions).

Vordr är ett band som var aktivt mellan 2003 och 2021. De spelade en ganska speciell typ av hypnotisk och minimalistisk version av finsk black metal med väldigt väldigt speciell sång. Jag vet fler än en person som gett upp efter en halv låt för att de inte klarar av sången. För mig ingår det i själva paketet och jag har svårt att föreställa mig bandet utan denna sång. Vordr är någon gammalt nordiskt ord för ett skogsväsen som tar hand om skogen. I någon intervju för längesedan sa bandet att de åker ut till någon stuga och blir höga och fulla och gör sina skivor direkt där och då. Jag vet inte om detta är sant men det kan förklara en del. Medlemmar i bandet har givetvis också spelat i Horna. 

Amorphis-"Light My Fire" (Tales From The Thousand Lakes reissue, 1994/2000, Relapse Records).

Vi avslutar denna ganska gravallvarliga lista med något helt annat. Amorphis är ett av de större finska dödsmetallbanden som slog igenom med skivan "Tales From The thousand Lakes.  De har också skapat denna helt otroliga och orimliga cover på The Doors. När Relapse släppte en cool digipack utgåva av skivan 6 år senare fick man med denna låt som bonus. Lyssna bara när tamburinen kommer in i slutet. Som bonus för alla kalenderbitare där ute kan jag tillägga att Amorphis var det första bandet som lades till på The Metal Archives.

 

Det var allt för idag. Listan hittar ni här. 

På återseende /Oscar K.

Fredagslistan 2022, vecka 7: Nytt och notervärt

 Gott folk!

Det har varit ett par episka veckor när det gäller nya skivor. Jag har vadat fram i tonkonst så fruktansvärt bra - det vet ni om ni har hållit koll på mina skriverier på WeRock.nu under de gångna veckorna. Och det verkar inte direkt sakta ner under den kommande tiden - av mina fem val denna vecka så är fyra stycken från skivor som inte kommit ut än, men där teaserlåtarna sannerligen lägger förväntanshorisonten på en mycket hög nivå. 

Vi kör!

Det är inte svårt att gilla AMORPHIS i vanliga fall, men sedan "Halo" släpptes för en vecka sedan så har det inte direkt varit svårare, haha! Jag har haft ytterst svårt att slita mig från skivan som i stort sett är en njutning från början till slut och som fortsätter den fina trend som bandet har haft under, ja om ni frågar mig, hela karriären. Oftast växer skivorna också efter hand, så vi får väl se hur den här skivan tar sig under året. 

"Acts Of God" hör till en av de skivor jag sett fram emot mest under 2022. IMMOLATION gör alltid skivor som är värda vår tid och uppmärksamhet och det verkar vara samma visa den här gången. Fruktansvärt vilket sväng gubbarna från Yonkers får till här, det måste jag säga. Det finns också en påtaglig desperation i den här låten som jag verkligen gillar. 

Det fanns en tid då jag verkligen dyrkade WATAIN, ungefär runt tiden för när bandet släppte "Lawless Darkness". En skiva som fortfarande står sig och imponerar. Efter den så ville jag så förtvivlat gärna tycka om både "The Wild Hunt" och "Trident Wolf Eclipse", men magin fanns där inte. Med The Howling får bandet mig att hoppas igen. Det är storslaget utan att bli pastischartat, här finns ett fantastiskt driv och den där otroliga närvaron som bandet framkallade tidigare i karriären är tillbaka. Jag är, milt sagt, till mig i trasorna över detta. 

THE SPIRIT är ett av WeRock-kollega Roberts favoritband. Nu fattar jag varför. Det är inte svårt att uppskatta hantverket från den här tyska duon - det finns en skön stämning i Of Clarity And Galactic Structures och det är inte svårt att längta efter mer. 

Sebastian Ramstedt har ett nytt band - IN APHELION - vid sidan av NECROPHOBIC. Det råder en nästan sjuklig hype kring det här bandet på WeRock-redaktionen, och ni får ursäkta, men jag tänker inte göra något för att tona ner denna. Snarare tvärtom. Från när jag hörde Draugr i november 2021 så har jag varit till mig - den känslan minskade inte när jag fick promon skickad till mig av Stian på Edged Circle Production. Jag både tror och hoppas på att ni kommer få samma pepp när ni hör World Sepent (Devourer Of Dreams). 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 7: Nytt och notervärt

Fredagslistan 2018, vecka 16: Nu och då

Gott folk!

Idag tänkte jag att vi skulle sätta vissa bands utveckling under lupp. Jag fick idén när jag helt slumpmässigt fick reda på att ett band som jag lyssnat på mycket under årens lopp i dagarna hade släppt nytt. Och denna skiva lät dessutom riktigt nöjsam. Men så tänkte jag, att bara köra en nyhetslista - igen - det ville jag inte göra. Jag hade förvisso kunnat göra det, eftersom 2018 är ett gastkramande bra musikår, men ändå.

Vrid upp volymen, tag någon hårt i handen, så ger vi oss iväg!

Det är illa roligt att höra att THE ABSENCE, det kanske svenskaste melodiska dödsmetallbandet som inte kommer från Sverige, bjuda på musik som den på senaste skivan som kom för snart en månad sedan. Det här bandet från Tampa i Florida gör igen hemlighet av att de älskar Sverige. I en intervju för många herrans år sedan i Close-Up så gjordes det inga illusioner om att bandets musik var direkt influerad av tidiga IN FLAMES, DARK TRANQUILLITY och AT THE GATES. Men entusiasmen var det sannerligen inget fel på, även ifall debuten "From Your Grave" lät minst sagt
ooriginell. Jag struntade blankt i detta, tokdyrkade den under ohälsosamt lång tid, och köpte in den till bibliotekets samlingar. Idag kan jag konstatera att produktionen är ganska ocharmig och plastig. Trots detta så värmer musiken lite grand i hjärtat då den är så satans kul att lyssna på. Dagens THE ABSENCE är mer på bettet än på bra länge, och med en rent ljuv proddning så är "A Gift For The Obsessed" riktigt kul att lyssna på.

Kommer jag nu dragande med AMORPHIS igen? Ja, jag gör ju för helvete det. Det här finska bandet har jag gillat sedan jag snöade in på bandet med "Skyforger" som kom 2009. När de nu är på gång med nytt material i mitten av maj, ja då kan ni gå till banken med att det kommer skrivas mer om bandet på fler ställen än den här bloggen. Singeln The Bee är en svårt mäktig historia som låter typiskt AMORPHIS sedan Tomi Joutsen kom med i bandet 2004. Och det är sannerligen bra! AMORPHIS lät betydligt mer folkinfluerat när jag går tillbaka till en av bandets första skivor - "Tales From A Thousand Lakes", men här finns såklart referenspunkter till hur bandet låter idag.

Ytterligare ett band som jag ständigt återkommer till är BETWEEN THE BURIED AND ME, från Raleigh i North Carolina. Sedan jag hörde "Colors" för över 10 år sedan har jag till största delarna älskat vad det här snårigt meckiga bandet gör med sin musik. För ett tag sedan så kom "Automata I" som är första delen i ett tvillingverk, eller duologi för att prata litteratursnack. Här får vi en annan sida av bandet, mer rakt på sak, kortare låtar - men utan att ta bort bandets särart. För det är fortfarande extremt mycket som händer. Som jämförelse så har jag tagit en låt, Ants Of The Sky från "The Great Misdirect" som är mer matig. Med en speltid på 13 minuter så hinner bandet dra igenom nästan hela sin signumkatalog av tricks. Och det är helt fantastiskt - precis som hela skivan.

OPETH var tydliga redan från början med att de var ett speciellt band. "Orchid" som är bandets debut talar inte bara om med sin titel och omslag om att detta är inte den gängse musiken som levereras. 1995 skulle man inte ge ut skivor som tog sin titel från blommor, och de skulle inte låta som den musik som spelas här. Men OPETH har ju gång efter annan visat att uthållighet och originalitet är vinnande faktorer i att skapa verkligt magisk musik. Idag låter ju OPETH helt annorlunda. Med Åkerfeldt som enveten låtskrivare gör bandet idag musik som låter ganska så annorlunda mot hur den lät i början av karriären. Ingen dålig sak om ni frågar mig. På "Sorceress" fick bandet upp ångan rejält och jag gillar fortfarande att lyssna på skivan.

Jag avslutar listan med ALICE IN CHAINS. Det här är ett band som ju har återuppstått med stor framgång. Efter det att Layne Staley dog av sitt narkotikamissbruk 2002 så hade bandet ett uppehåll tills dess att Jerry Cantrell återuppväckte bandet 2005. 2009 kom "Black Gives Way To Blue" och den fick faktiskt bra kritik. Likadant var det med "The Devil Put Dinosaurs Here" som kom 2013. En av de stora anledningarna till detta kan vara att det låter ganska så snarlikt som bandets tidiga musik. Ångesten är inte lika påtaglig, men William DuVall låter väldigt likt hädangångne Staley. Är detta en dålig sak? Nej, inte om du frågar mig.

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 16: Nu och då. 

Fredagslistan 2018,vecka 14: Våren!

Gott folk!

Påsken överstånden, och äntligen verkar våren vara på gång på riktigt! Idag, onsdag, var den första dagen på väldigt länge som jag inte behövde ha vinterjackan, barnen kunde ha på sig sina skaljackor och var så satans till sig att de sprang omkring som ystra galningar på vägen till förskolan. Ja, ni fattar att det är rent orimligt att inte köra en fredagslista på temat våren den här veckan.

Vi kör!

Denna veckan inleder jag med finska BARREN EARTH och ett fint litet introstycke från deras förra skiva "On Lonely Towers". Förresten så hoppas jag att ni har kollat in deras senaste platta som kom förra veckan. Den är nämligen satans bra. I vilket fall - From The Depths Of Spring är en smäktande vacker liten låt, som sätter tonen på ett alldeles ypperligt värdigt sätt på den här listan. Och då ska ni veta att jag inte är ett fan av just introlåtar till att börja med.

Ja, jag fortsätter med skönt såsiga Spring MCMLXXIV som ligger på OPETHs platta "Sorceress" som kom för två år sedan. Jag gillar den fina släpigheten i den här låten. Den är, såklart, inte den mest komplexa låt som bandet gjort, men till och med när de ligger på denna nästan bagatellartade nivå så sitter jag ändå och nickar med lite förnöjt. Jag får samma känsla som vid en loj eftermiddag i valfri park med en back bira och några goda vänner. Den känslan. Och den är ju en känsla lika god och angenäm som en hel drös andra om ni frågar mig. Det finns ett antal sköna solon i låten dessutom.

Debut på bloggen för finska KORPIKLAANI och nu vet jag att jag gläder åtminstone två av mina vänner som länge tjatat om detta ystra bands förträfflighet. Spring Dance från "Tales Along This Road" är en satans tjo- och tjimartad stänkare till låt. Får ni blodad tand av detta så bjuder skivan dessutom på en myckenhet säckpipa, mandolin, dragspel, och mungiga! Ja, herrejävlar!

Nu blir det gubbrock! Skämt åsido - The Bees Of Spring av THE SWORD är nog en av de snällaste låtar som vi har haft i en fredagslista någonsin. I alla fall första hälften av låten. Sen blir det mer åka av. Det här bandet från Austin i Texas har haft sina tillskyndare i bland andra METALLICA. Detta är skön och tillbakalutad musik, som utan speciellt stora åthävor lyckas få mig att stampa takten.

Jag inledde finskt, och avslutar på samma sätt med finfina AMORPHIS och låten Come The Spring som är en fint episk låt av typiskt snitt från det här gänget. Bölande stämmor, det hemtama finska anslaget som är så underbart att det inte går att motstå, ljuvligt klaviaturspel och gött driv. Ja, ni fattar - världsklass!

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 14: Våren!

Fredagslistan 2016, vecka 30: Vackra låtar

Gott folk!

Efter föregående veckans djupdykning i 1991 års utgivning tar jag idag tag i ett ganska brett och snårigt definierat ämne, nämligen vackra låtar. Vad är skönhet? Vill man bli riktigt upplyst så tar du tag i Umberto Ecos bok "Om Skönhet" som kom 2005. 2008 kom uppföljaren "Om Fulhet". Värt att veta om Eco är att han var en italiensk spränglärd professor vid universitetet i Bologna. Otroligt läsvärd om ni frågar mig. Mest känd är hans vilt spännande och lärda "Rosens Namn". Väl värd att kolla in.

Men jag slirar. Skönhet är ju något som är högst individuellt, och veckans lista bjuder på låtar som om jag ska vara helt ärlig drar åt det melankoliska och vemodiga hållet. Jag har alltid varit en romantiker och erkänner villigt att jag älskar musik som drar åt detta hållet. En del band lär ni känna igen, men ett band har vi aldrig haft med i någon fredagslista förrän nu.

Vi kör!

Jag öppnar med OPETH. Har ni hängt med ett tag på bloggen, eller kanske till och med känner mig så vet ni att OPETH är ett av mina favoritband. Att bandet är på gång med nytt material, "Sorceress" som släpps den 30 september, gjorde att jag blev sugen på att lyssna på "Pale Communion" igen. Med tanke på recension av nya plattan, men också för att jag faktiskt hade känt en längtan efter skivan. Jag tycker att bandet gjorde en rejäl upphämtning rent låtmässigt från "Heritage" som "bara" var okej. "Pale Communion" är dock fortfarande ett satans bra album. En av de finaste låtarna på skivan (och egentligen i hela OPETHs karriär om ni frågar mig) är Faith In Others. Här finns ett stramt vemod, ett fint sväng och en väldig närvaro. Jag märker att jag dras med och blir engagerad på riktigt, något som jag blir lika glad över att bli varje gång det händer.

Dan Swanö är ju en sjukt upptagen och mycket sysselsatt människa. Det märkliga är att jag har inte fattat vilket geni han är som sångare och låtskrivare förrän jag i stort sett snöade in på WITHERSCAPE. (Om ni vill läsa mer om senaste skivan och intervju med den andra hälften av bandet - Ragnar Widerberg - så klickar ni här). I vilket fall så hade jag inte lyssnat på något annat Dan varit involverad i. Tills en måndag för två veckor sedan då jag fick senaste Close-Up. I det numret pratade Mikael Åkerfeldt om sitt samarbete med Swanö i SÖRSKOGEN, och nämnde då NIGHTINGALE. Läst och gjort - jag kollade in bandets senaste alster "Retribution". Och dra åt helvete! Vilken vansinnigt bra och njutbar skiva. Jag har haft ytterst svårt att slita mig från att lyssna på den. Den har en skön förankring i 80-talshårdrock om ni frågar mig, men med en produktion som är så löjligt överlägsen att det är löjligt. Jag hade kunnat ta vilken låt som helst, men jag har gillat Lucifer's Lament redan från första lyssningen så det fick bli den.

Jag gillade IN FLAMES mer innan. Jag dömer absolut inte ut bandet som så många andra, men jag märker att jag återkommer mer sällan till detta numera väldigt stora band. Runt tiden för "Come Clarity" tyckte jag bandet var otroligt bra, tajta, relevanta och riktigt njutbara att lyssna på både på skiva och live. Jag har valt titellåten från "Come Clarity" då den har en extremt episk refräng och ett fullt medvetet vinden i håret solo. Bandet hade faktiskt detta som uttalat mål med låten som till slut fick ge namn åt hela skivan. Där ändrade sig faktiskt bandet, för jag vill minnas att det först var tal om att skivan skulle heta "Crawl Through Knives" som är ytterligare en väldigt bra låt på skivan.

Finska AMORPHIS är det lätt att tycka om. De representerar allt det som är bra och fint med metal från Finland. Det finns en speciell ton, ett tilltal i musik som kommer från det landet. Vid sidan av i mina öron ganska ointressanta giganterna NIGHTWISH har det formerats en kader band som det är svårt att avfärda. Jag tänker främst på INSOMNIUM, vilande GHOST BRIGADE och så AMORPHIS. Kanske är det bruket av klaviatur, eller så är det de rent bölande slingorna som så skickligt vävs in i låtarna? Något är det i vilket fall, och detta gör att jag alltid kommer att ge de tre ovanstående banden en chans när det är nya skivor på gång. För när de får till det, då blir det oftast extremt bra. Jag har valt Dark Path från "Under The Red Cloud". Skivan som helhet betraktat är väldigt stark och genomarbetad.

WATAIN är fortfarande världsmästare vad mig anbelangar, trots att senaste given "The Wild Hunt" inte är lika stark som "Sworn To The Dark" och skivan till vänster "Lawless Darkness" som är så knäckande i sin leverans att jag fortfarande baxnar. Jag har valt långa Waters Of Ain. Det verkligt episka och vackra drar igång vid femminutersstrecket ungefär. Då kommer gitarrslingorna fram för första gången, och ta mig fan om jag inte får tårar i ögonen varje gång jag lyssnar på dem. Det är ju musik när den är som mest kraftfull och massiv. Ett mästerverk.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 30: Vackra Låtar

Fredagslistan 2015, vecka 52: De sju dödssynderna - Girighet

God jul gott folk!

Kanske lite passande att veckans fredagslista handlar om girighet i ett land där julhandeln säkerligen har slagit rekord igen.

På Wikipedia kan vi lära oss följande om girighet

Greed (Latin, avaritia), also known as avarice, cupidity or covetousness, is, like lust and gluttony, a sin of excess. However, greed (as seen by the Church) is applied to a very excessive or rapacious desire and pursuit of material possessions. Thomas Aquinas wrote, "Greed is a sin against God, just as all mortal sins, in as much as man condemns things eternal for the sake of temporal things." In Dante's Purgatory, the penitents were bound and laid face down on the ground for having concentrated too much on earthly thoughts. Hoarding of materials or objects, theft and robbery, especially by means of violence, trickery, or manipulation of authority are all actions that may be inspired by Greed. Such misdeeds can include simony, where one attempts to purchase or sell sacraments, including Holy Orders and, therefore, positions of authority in the Church hierarchy.

As defined outside of Christian writings, greed is an inordinate desire to acquire or possess more than one needs, especially with respect to material wealth.^[21]

Vi kör!

Vi drar oss till minnes AMORPHIS under bandets tidigare del av karriären med en skiva då Pasi Koskinen hanterade sången - "Tuonela" Väldigt längesedan jag lyssnade på den skivan som kom 1999, och det var ett glatt återhörande kan jag säga! Låten Greed har ett skönt och tungt tempo som jag verkligen uppskattar. 

ROTTEN SOUND, den finska grindorkestern framför andra, är ett av mina högst uppskattade band, så att jag skulle ta med Greed från fina skivan "Exit" var kanske lite av en no-brainer. Prick så här föredrar jag att grindcore ska låta, och ska jag vara helt ärlig så är ROTTEN SOUND de värdigaste arvtagarna till NASUMs fallna mantel. Att just NASUM valde att använda sig av Keijo Niinimaa som sångare under sin avskedsturné 2012 var liksom ingen slump. 

Ett fint Helsingborgsband i form av CHINE. Ni känner kanske till att jag har propagerat för bandet tidigare, och att jag känner bandets förre sångare Fredrik Andersson lite. I väntan att bandet producerar nytt material så finns ypperliga"Betray Your Own Kind" att lyssna på. Fina låten Greed Among Dogs är en härligt aggressiv dänga som låter typiskt CHINE. 

MEADOWS END är ett band från Örnsköldsvik som jag har lyssnat en del på tidigare. Senaste plattan "The Sufferwell" kom 2014 och jag uppskattade den till viss del. Fina Kings Of Greed är en väldigt episk låt med fina körstämmor och feta mattor synt samt rikligt med 6/8-delstakt. 

LORD DYING från Portland lirar sludge som den ska låta. Jag uppskattar faktiskt bandet mer och mer. Sista låten i listan är Greed Is Your Horse som är en härligt stökig och, faktiskt, ganska hastig låt. I vilket fall så uppskattar jag den mycket!

Nu kan ni återgå till frossandet!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 52: De sju dödssynderna - girighet

Fredagslistan 2015, vecka 8: Himlen

Himlen som företeelse är betydligt mindre intressant än föregående veckas tema. Evig lycka liksom. Inte så kul som det kanske låter. Vad vet jag, jag tror ju inte på varken himmel eller helvete.

Vi kör.

Italienarna i DMG fick jag nys om via deras senaste alster "Momentum" en trevlig skiva. Men idag ska vi inte prata om den, utan om "Hidden Place" och låten Heaven. Att anta att DMG hade lyssnat en hel del på DREAM THEATER och SYMPHONY X inför den skivan är inte att dra för stora växlar. Men det funkar - det är svulstigt, men bra. Gitarrsolot är riktigt fint.

From The Heaven Of My Heart från "Skyforger". Det är svårt att inte tycka om AMORPHIS. Musiken har den rätta tonen, produktionen är bra och Tomi Joutsens stämma är som rent guld.

Premiär? Jag tror det faktiskt. Danska PRETTY MAIDS hör inte till det jag lyssnar på alls faktiskt. Jag vet att vi hade "Pandemonium" på biblioteket innan vi gallrade bort i stort sett all pop/rock/metal från våra samlingar, men jag kollade aldrig in den. Little Drops Of Heaven är en svulstig låt i midtempo med ett fint (men kort) gitarrsolo. Det är radiovänligt av bara fan, men det funkar trots detta ganska bra.

Obligatoriska låten från IRON MAIDEN, haha! Gissa vilken? Heaven Can Wait från "Somewhere In Time". Jo, precis.

ABIGOR är ett av Hatpastorns favoritband. Ni vet ju att jag inte är en black metalkonässör av rang, men ibland måste man ju kolla in genren. Gosse, säger jag bara. Jag har endast lyssnat på "Fractal Possession" och kan inte säga om den skivan är representativ för bandets karriär. Men det är jävligt bra. Heaven Unveiled heter låten. Och den är en uppvisning i meckighet och knastertorr proddning. Det blir nog att kolla in bandets diskografi i övrigt, för detta är bra av bara fan.




/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 8: Himlen

Fredagslistan 2014, vecka 41: Snyftare

Godmorgon!

Ni kanske undrar varför det inte kom upp någon fredagslista förra fredagen? Saken var den att vår son blev väldigt sjuk och var tvungen att läggas in på sjukhus förra tisdagen. I samma veva blev också jag sjuk och var sängliggande i feber, hosta och rinnande näsan från helvetet. Så det blev lite annan fokus än på musik förra veckan kan jag säga. Tror inte att jag lyssnade på en enda låt på hela arbetsveckan - en mycket ovanlig företeelse. Nu är vi, förhoppningsvis, på banan igen.

Denna vecka ska vi prata om snyftare. Ja, vi pratar ballader. För nog finns det en hel drös av sådana inom i alla fall hårdrocken som jag tycker är värda att ta upp i en fredagslista.

Vi kör.


Innan dess att GUNS  'N' ROSES blev den parodi på sig själva de är idag var de världens största band. Möjligen med undantag av METALLICA som ni faktiskt inte kommer återfinna på denna lista. Bandet släppte inte bara "Appetite For Destruction" som är ett av alla tiders mest framgångsrika debutalbum, de befäste sin position med "Use Your Illusion" del I och II som minst sagt ynglade av sig singlar som även de blev bizarrt stora. November Rain är en sådan låt. Axl Rose, mannen som i stort sett alltid har lidit av storhetsvansinne, tog i denna video i så att alla sömmar sprack. Jösses amalia - när jag kollar på den idag undrar jag om något annat band hade kunnat komma undan med dylik svulstighet. Förmodligen inte. Låten i all sin storvulenhet håller fortfarande för åtminstone en genomlyssning till.

Nu tar jag fram det tunga artilleriet i form av sopransaxofon och DREAM THEATERs Another Day från "Images & Words". När skivan kom ut var jag i det stadiet av tillvaron att en sopransax verkligen inte avskräckte. Progressiv metal gillade jag redan - här fick man ju dessutom ytterligare poäng på prettometern. Det finns många som har spytt lite i munnen åt denna låt. Jag tycker fortfarande att den har sin charm.

Kommer 18 and Life nu? Ja, det kan ni skriva upp!
SKID ROW var bandet (ja, jag vet att de fortfarande finns, men utan Sebastian Bach inget SKID ROW för mig) som turnerade förband åt bland andra GUNS 'N' ROSES och blev hyfsat framgångsrika med sitt andra album "Slave To The Grind". 18 and Life är dock tagen från självbetitlade debuten, en skiva så fylld av frustande tonårshormoner att man får ta fram handduken. Jag ber er speciellt observera virveltrumljudet.

Ingen snyftarlista utan lite finskt vemod. Och där är AMORPHIS oantastliga i min bok. Her Alone är en låt som har exakt rätt melankoliska släpiga driv för att jag ska fasta för dylika låtar. Det är gråtmilt, det är episkt, det är - faktiskt - bra.

Vi avslutar med WHITESNAKE. Detta band har inte varit vanligt förekommande i stereon hemma, det kan jag ärligt erkänna. Jag lyssnade en del på liveskivan "Live In The Shadow Of The Blues" när den kom för ett antal år sedan och tyckte att det fanns en hel del bra material på den. För de mer insatta så är David Coverdale när han är i form en av de mest formidabla frontmän som finns. I en låt som Is This Love tar han knappt i alls, men närvaron finns där.

Fredagslistan 2014, vecka 41: Snyftare