Fredagslistan 2026, vecka 45: Djungel-Metal del.1

Jungle metal, sydamerikansk dödsthrash, vansinnet från Södern osv. denna genre av metal uppstod någon gång under 1980-talet i flera central- och sydamerikanska länder. Levnadsvillkoren var ganska mycket tuffare än i exempelvis USA och inte sällan var det diktatorer som styrde länderna. Detta påverkade naturligtvis musiken och på många sätt fick den mer extrema uttryck både visuellt och textmässigt. Idag tänkte jag ta med er på en liten tur och ge en väldigt grundläggande introduktion till denna stil med det kanske lite lätt koloniala och fördomsfulla namnet jungle metal. Nu kör vi. Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Sepultura – "Necromancer", (Bestial Devastation / Século XX split w/ Overdose), 1985, Cogumelo Records.

Vi får väl börja med ett av de största banden från världsdelen. Sepultura är för den som bott under en sten hela sitt liv från Brasilien och namnet betyder grav på portugisiska, tydligen ska namnet tagits som en homage till Motorhead då en av deras låttexter ska ha haft med ordet när det översatts till portogusiska. Vad ska man säga om bandet? De blev ett av de riktigt stora banden internationellt sett när deras variant av groovy thrash metal slog igenom och de turnerade världen runt. Däremot är Sepultura år 1985 ett klockrent exempel på jungle metal. Det är första generationens black metal, thrash och döds som blandats. Det är rått och ondskefullt och låter ganska tyskt (tänk Sodom) enligt mig. Svinbra är det oavsett. Nu går vi vidare. 

Mortem – "Vomit of the Earth", (Vomit of the Earth Demo), 1992, Independent.

Nu sticker vi istället till Lima, Perus huvudstad för Mortem. Enligt legenden sägs detta band vara det första från Peru som turnerat internationellt. Denna låt från 1992 rör sig mer i dödsmetallens område men har också inslag av lite black metal som kyrkklockor och galen sång på vissa ställen. Extra plus för de knepiga trummorna och även gitarrsolot i slutet. Bandet bildades 1986 och är fortfarande aktiva idag och bara det är ju något att fira. Bandets fullängdare från 2016 är också omtyckt och bandet har fortsatt på sin inslagna väg med thrashig dödsmetall. 

Sarcófago – "Satanic Lust", (I.N.R.I.), 1987, Cogumelo Records.

Nu är vi tillbaka i Brasilien. Året är 1987 och det räcker egentligen med att kolla på omslaget för att fatta hur bra detta är. Ett gäng killar med bland annat tuppkam och kajal i någon proto-corpsepaint med nitar som hänger på en kyrkogård. Fy fan vad detta är gött. Första låten Satanic Lust manglar igång och jag glömmer allting annat. Det är musik som är skapad för mig. Det börjar lite lätt med Celtic Frost doftande riffande för att sedan snabbt gå över i ett vansinne med trummor som manglar på och sångare som växlar mellan growl och ljusare. Helt enkelt thrash/black/döds aka Jungle metal av finaste snitt! Bandet har också fortsatt med att ge ut fina skivor med jämna mellanrum men denna debut har en speciell plats i mitt hjärta. Gillar man någon sorts extrem-metal är det svårt att inte uppskatta Sarcófago. Även punkare som gillar käng kan nog uppskatta musiken.

Sextrash – "Obscene Symphony", (Sexual Carnage), 1990, Cogumelo Records.

Vi kör vidare med ett brasilianskt band till. I introduktionen till denna post påstod jag att banden var lite extrema jämfört med sina Nordamerikanska motsvarigheter vid samma tid. Jag vet inte om detta är ett helt sant påstående men när det kommer till Sextrash och deras sleazy take på döds/thrash känns det som typ Midnight fast trettio år tidigare. Jag vet inte om detta känns lökigt eller om det behövs någon sorts trigger warning pga. sexuellt våld? Svårt att avgöra om det känns farligt idag men år 1990 kan ju en sån sak som att sångaren kallar sig Pussy Ripper (avliden 1997) kännas mer obehagligt än skoj. Musiken då? Jo den är väldigt stabil, den är influerad av kanske framförallt Sarcófago. Jag tänker att vi avslutar med något mindre sexuellt men kanske ändå obehagligt. 

Parabellum  – "Madre Muerte", (Sacrilegio), 1987, Discos Fuentes.

Vi avslutar i Columbia med ett band som ibland påstås vara det första extrema metalbandet inte bara i Colombia utan hela Sydamerika då de började spela år 1984. Oavsett hur det är med den saken skulle nog många kunna påstå att denna ep som jag har valt ut är det första exemplet på "War metal". Madre Muerte som är första låten skulle dessutom utan tvekan passa in på en skiva med Teitanblood. Det är en ren käftsmäll och för min del är det nästan otroligt att det släpptes denna typ av musik redan 1987. Visserligen tror jag inte att bandet fick någon större uppmärksamhet från gemena man men medlemmar från Mayhem har i intervjuer påtalat att de influerats av Parabellum. Väldigt passande namn då det latinska ordet betyder att man förbereder sig för krig och är även namnet på en pistol. Gillar man kanadensisk war metal eller vansinnesdöds från Spanien tycker jag man bör kolla in Parabellum. 

Det var allt vi hade för idag. Jag hoppas ni fått en blodad tand för jungle metal och jag hoppas kunna gå djupare in i genren vid ett annat tillfälle. Listan finns här. /Oscar K.