tisdag, maj 30, 2017

Martins tekniska tisdagstips, vecka 22: The Zenith Passage

God eftermiddag!

Idag tänkte jag att jag är tvungen att ta i utav bara helvete, då det inte blev något tekniskt tisdagstips på grund av att barnen blev sjuka och jag vabbade i förra veckan. Så nu får ni bereda er på en riktig åktur.

Vi kör!

THE ZENITH PASSAGE är ett band som kommer från Los Angeles och har varit i verksamhet sedan 2012. Förra året kom bandets debutskiva, "Solipsist" ut på högt ansedda Unique Leader Records. Jag kan verkligen förstå att labeln ville lägga rabarber på det här bandet. Det formligen sprutar talang och hantverksskicklighet om THE ZENITH PASSAGE.

Nu kanske ni är av det nyfikna slaget och undrar vad i hela honken är en solipsist? Internet ger oss vid handen följande:


1.
Philosophy. the theory that only the self exists, or can be proved to exist.
2.
extreme preoccupation with and indulgence of one's feelings, desires,etc.; egoistic self-absorption.

Ja, ni fattar ju att det här är ett band som tänker till lite extra? Musikaliskt är detta en skiva som genljuder av både fart och tungt sväng. Jag snöade under en period fullständigt in på låten Deus Deceptor som jag tycker påminner lite om ett annat favvogäng inom scenen, nämligen SOREPTION.  Du glade vilket sanslöst sväng det finns i den låten. 

I vilket fall - "Solipsist" är en fantastisk skiva av ett otroligt bra band som jag hoppas att vi får nöjet av att höra mer musik från under tiden som kommer. 

/Martin



fredag, maj 26, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 21: Den alfabetiska ordningsföljden


Willkommen, bienvenue, welcome!
Idag har listan ett välkänt tema från förr, nämligen den alfabetiska ordningsföljden! Vi betar idag av bokstäver S till och med W med start.... NU!

SCHAMMASCH är först ut och dessa käcka individer hade gått mig helt förbi om det inte vore för att en vän som var på årets Roadburnfestival haft den goda smaken att tipsa mig om dem. Bandnamnet syftar på solguden från den babylonska mytologin och genren kan beskrivas som ambitiös black metal. Sång/growl/mässandet är dovt gruffligt och ljudmattorna atmosfäriska men samtidigt skeva och trasiga. I händerna på klåpare hade det här konceptet blivit ett pretentiöst platt fall men sammantaget låter det verkligen skitbra om SCHAMMASCH som styr den här brokiga skutan i hamn med den äran. Father's Breath är en hyfsat bökig och krävande historia låtmässigt. Och bra! Sa jag bra?


Uppföljaren TALES OF THE TOMB kommer från Kanada, inspireras av seriemördare (guldstjärna för det) och har släppt exakt en ep. En klockren koncept-ep närmare bestämt! Ta en liten kik på omslaget till "Volume One: Morpras" och dess grismaskbeklädda torso så får ni en känsla för hur det låter - som om Leatherface och hela tillhörande hillbillyfamiljen lirat dödsmetall.

Mastringen står mästaren Dan Swanö för och det ger en klar men argsint klang till anrättningen. Snowtown är låt två av totalt tre på skivan och har partier av riktigt melodisk döds på sina ställen. Rallarsvingsvängigt!
 

Vi lugnar sedan ner oss med ULTHA. Vad ska man säga om ULTHA? Var ska man ens börja? Det här är rent bedövande bra musik mina vänner. Det skärande vokala mässandet drar tankarna mot SILENCER-hållet. Ni vet, det där kusliga halvmänskliga skrikpratet som ger en gåshud och känslan "men snälla, släpp ut den där människan från vart än hen nu sitter fast, plocka ut den ur knipan och kära nån bara end the suffering och gör det nu genast", fast på ett mycket angenämt sätt. Det här drabbar en rakt ner i den skälvande kärnan av inre själsliv, det kan ni skriva upp.

Jag är rejält svag för klatchiga låttitlar och The Night Took Her Right Before My Eyes säger en del om bandets namnnihilism. I discografin hittar vi även pärlor som You Will Learn About Loss, You Exist For Nothing och skojfriska Death Created Time To Grow The Things It Kills. Jag behöver inte rita upp en karta, ety ni begriper ju med ens att detta är rent guld!


"Violator" är ett albumnamn som känns bekant för många som någon gång haft sin ena fot nere i den mer elektroniska musikmyllan. Jag säger inte mer än så, ni som vet - ni vet. Norska VREDEHAMMER har släppt en skiva med samma namn och den påminner inledningsvis i tempot om 1349, ett annat ypperligt bra band från samma land som spelar snabb black metal. VREDEHAMMER kör snäppet fler tempoväxlingar och lägger till lite melodisk döds på det. Gött mos!

Om låten Spawn Tyrant säger sångaren och tillika gitarristen Per Valla:

"I felt like making some damned aggressive shit. I think I nailed it pretty well with 'Spawn Tyrant'!" Damn right, herr Valla. Damn right.

1:06 in i den här lysande sketchen avslöjas det för övrigt vem som sköter hammern om ni av en händelse skulle ha glömt bort detta.



WODE är sist ut idag och de kommer med av lite blandade anledningar:
 1) Bandnamnet. Vi har kommit till bokstaven W och WATAIN kändes lite gjort. 2) Konsten. Kolla in det spökiga stenslottet på omslaget, bara gör det. Om H.R. Giger snöat in på Transylvanien hade det sett ut ungefär så här men nu är det istället Zdzisław Beksiński, en polsk konstnär med inriktning dystopisk surrealism som står för fiolerna.

3) Musiken. Ja men naturligtvis, annars hade ju poängen med listan gått förlorad. Skräckig black metal med mycket atmosfär, tjusiga melodislingor och en övergripande känsla av att en bara vill skrida omkring i det där gamla slottet på bilden iförd en fotsid svart klänning, med en stor kandelaber proppfull av droppande stearinljus i ena näven och leka Elisabet Báthory. I approve!

Helgen äro kommen, på återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 21: Den alfabetiska ordningsföljden


fredag, maj 19, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 20: Med känsla för feeling

Gott folk!

Jag hoppas ni har hämtat er från Susannes fredagslista från förra veckan? Herrejävlar vilken lista! Om ni trodde att det skulle bli en lugnare lista från mig, som en sorts kontrapunkt, den här veckan, ja då kan jag bara säga:


Den här veckan så gottar jag ner mig i musik på den lite mäktigare sidan av det myllrande spektrumet som är tung musik. Det finns viss risk för att känslomässig överhettning, men å andra sidan är ju detta inte alltid fel. 

Vi kör!

SHADE EMPIRE är ett band som jag fick upp öronen för när bandet släppte "Omega Arcane" 2013. Den rent magiska matigheten på den skivan fick mig att kippa efter andan, och vad vi kan utröna av Anti-Life Savior som är ett första smakprov av kommande skivan "Poetry Of The Ill-Minded" så har den här finska kombon valt att fortsätta på denna inslagna väg. Och det är sannerligen inte fel om ni frågar mig. Här är det överdåd i rejäla skopor, det är inklipp av monologer från film (där man citerar ur "Paradise Lost" av Milton), det är pampiga stråkar och överlag en rent episk stämning. Om jag gillar det? Har påven en löjlig mössa?

Att internet har gett möjlighet till samarbeten över land och hav är ju väldigt intressant. Därför är det inte konstigt att ljuvt progressiva och atmosfäriska AN ABSTRACT ILLUSION räknar sina hemmavister som Boden och Lund. 
Avståndet mellan de två orterna är närmre 1530 km. Det här bandet har ett ut ett album, "Illuminate The Path" som kom ut förra året. Jag är väldigt imponerad av en hel massa saker på den skivan. Mest den otroliga mångsidighet som bandet uppvisar. Här finns growl och rensång (som verkligen golvar), magiskt fint gitarrarbete, bra utnyttjande av keyboards, fantastiskt trumspel och rejält genomarbetade låtar. 

Vi vänder blickarna mot Eksjö i Småland och ORBIT CULTURE som har bedrivit verksamhet sedan 2013. Jag fick ett tips från en av mina bästa vänner att kolla in det här bandet då han jobbar tillsammans med en av medlemmarna i bandet. Och det är jag väldigt glad för. ORBIT CULTURE är ett modigt band, för de har valt att sysselsätta sig med melodisk döds, ett minst sagt välbefolkat område. Men de gör det med den äran. Det finns framför allt en tydlig idé med varenda låt på "Rasen" som kom förra året. Det här bandet vet vad det vill, och de ser till att undvika de mest uppenbara fällorna. Ja, det finns både growl och rensång, men genomförandet är bra mycket bättre och känns fräschare än på mången andra skivor. Att produktionen dessutom är ren öronmumma gör att jag uppskattar att lyssna på ORBIT CULTURE än mer. 

Jag har uppskattat THE GREAT DISCORD sedan debutskivan "Duende" kom ut 2015. Så pass mycket att jag tycker att den skivan är en av de mest imponerande debuterna som har kommit ut mellan 2006 och 2015. Bandet är svårslagna när det gäller kombinerande av progressiv musik och psykbrytstonalitet. Nu är bandet på gång med ny musik - på kommande skivan har bandet valt att gotta ner sig i Lewis Carolls "Alice I Underlandet". Detta är ingen personlig favorit, men jag har så pass stort förtroende för bandets kapacitet att jag vet att det kommer att bli intressant i vilket fall. Första smakprovet - Darkest Day - är i vilket fall en låt som får mig att längta efter mer. 

Italienska NOVEMBRE har en lång och produktiv karriär bakom sig. Att det nu blir frågan om att ta fram storsläggan det behöver ni inte tvivla om då bandet sysslar med progressiv gotisk musik med färgningar av doom och döds. Precis, det blir mycket att tugga, men jäsiken om detta inte är helt magiskt bra! Jag har valt den längsta låten från senaste skivan "Ursa" då den sannerligen visar på vilket hantverksmässigt förträffligt band det här är. 


Ni får en bonuslåt den här veckan. För ett tag sedan så gjorde jag en lista med helsingborgsband, där SINS IN VAIN var med. Nu har bandet släppt två nya låtar som jag tycker är väldigt bra. Faktum är att jag blev helt vansinnigt glad över att bandet nu är återaktiverat. Jämför jag med hur bandet lät på debuten som kom för 7 år sedan så tycker jag att både Legion och Horizons låter mer vuxna. Och det menar jag som en komplimang. 

/Martin

tisdag, maj 16, 2017

Martins tekniska tisdagstips, vecka 20: Hour Of Penance

Gott folk!

Det är tisdag, och dags för ytterligare djupdykningar i den tekniska dödsmetallens underbara undervegetation. Idag ska vi prata lite om ett finfint italienskt gäng som sedan 1999 har drabbat samman med god smak och allmän mainstreamkultur - HOUR OF PENANCE.

Grundat i Rom, och ansvariga för sju fullängdare, har HOUR OF PENANCE med varje skiva höjt inte bara ambitionsnivån utan också det faktiska utfallet. Någonstans runt släppet för "Paradogma" 2010 fick jag upp ögonen för den här minst sagt snabbspelande orkester. Faktum var att det var ett stående kärleksfullt skämt inom scenen att nu hade minsann bandet utvecklats och blivit mogna då de hade med ett tungt parti i en låt, snarare än hysteriskt snabbt. Men de senaste skivorna har visat på ett band som med bibehållen integritet (läs: de lirar fortfarande mest med plattan i mattan) har blivit allt bättre att skriva varierade låtar som med oroväckande frekvens fastnar i hjärnan. Detta gäller inte minst den skiva som jag tipsar om idag: "Regicide" som kom 2014. Läser ni på Metal Archives om den här skivan, så kommer ni se att den inte är lika högt rankad av recensenterna som exempelvis senaste skivan "Cast The First Stone". Jag gillar den skivan också, men "Regicide" är fortfarande så skrämmande bra och mäktig att jag tycker ni ska kolla in denna först.

/Martin

fredag, maj 12, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 19: Spretigt och bra

Gomorrn i stugan!

Fredagen är återigen över oss och till denna serveras tillhörande lista. Idag kör jag otematiskt och spretigt, den enda sammanhållande faktorn är att det helt enkelt är bra låtar. Ibland är det lika självklart och genialt att göra fredagslistor som det vackra i att montera sig en macka med sylt och jordnötssmör. Vi hugger in!

Först ut är MOUNTAIN WITCH som gör musik som får mig att vilja se på Motorsågsmassakern och andra strålande bra skräckfilmer från 70- och 80-talet. Världen känns lika sepiatonad som ett paket gula Blend när The Dead Won't Sleep sveper sina ljudvågor kring en, det är lite sandigt och skitigt men hemvant. Bandmedlemmarna heter René, René och Tobert, kommer från Tyskland och körde från början instumentalt i den här konstellationen men har numera adderat sång till sin svängiga stoner. Ett smart drag om ni frågar mig. Vänner av UNCLE ACID AND THE DEADBEATS, GHOST och liknande retroflirtande band kommer att bjuda upp till dans redan vid start.


När Hinterlands sedan sparkar igång som nr 2 i ordningen märks det direkt vartåt detta barkar. Skön uppbyggd stämning av trummor och gitarrslingor som står beredda och stampar vid startlinjen och 0:15 in i låten byts till blastbeats och ett rungande tjusigt vokalt utrop i form av det klassiska metall-RAAAAAAH:et. RAAAAAAH! Vad lycklig man kan bli av bara ett sånt litet rivigt grymtande som ju egentligen borde vara kutym att inleda med i ALL metall. Ja, ni hörde mig. ALL.

Melodisk döds av klassiskt DISSECTION-snitt är vad som bjuds här av Jönköpingsbördiga NETHERBIRD (pun intended) och det tackar en ju aldrig nej till! Skön variation låten igenom med midtempo som manar till det klassiska fosterställningsvaggandet såväl som snabbare tongångar i veva med håret-stil.


Tillbaka till stonerns förlovade land! VISTA CHINO heter nästa gäng och namnet gör att jag ser Arnold Schwarzenegger i beiga chinos framför mig, det kan inte hjälpas. VISTA CHINO består av före detta medlemmar ur KYUSS som vid tillfälle höll ett långdraget domstolsbråk med resterande bandkamrater om rättigheterna till namnet KYUSS LIVES!, vann dessa rättigheter och sedan helt sonika döpte om KYUSS LIVES! till VISTA CHINO.

Men det som egentligen är intressant här är en helt annan sak, nämligen att sångaren John Garcia i låten Dargona Dragona sjunger i en av Jim Morrisons gamla mikrofoner! Ja, THE DOORS-Jimpas mick, även känd som The U87 Microphone. Fatta hur fränt det är på en skala. Ljudet är råbarkat och svänget konstant på fullängdaren "Peace" som släpptes 2013 på Napalm Records.



Tvära kast till d-taktens domäner när vi på plats fyra i listan hittar MARTYRDÖD och List, titelspåret till fullängdaren med samma namn som släpptes förra året hos Southern Lord. Hurra för hardcore! Jag är sällan ett fan av vikingar när det kommer till musik men med MARTYRDÖDs cruststomp funkar det förvånansvärt bra att blanda in lite dylika tongångar. Melodislingorna klistrar sig fast i öronsnäckan, öset sitter som en smäck och jag kan bara säga tack Göteborg för detta.


Vi dröjer oss kvar bland folkmusikens vindlingar men stämmer ner gitarrerna några hack och lyssnar till WIEGEDOOD som är ett totalt geniband från Belgien på temat Väldigt svart black metal och matchande snygga skogspinnar på omslaget. Fy satan alltså, det här är inte muntert! Men vilket STÄLL. Jag vill hävda att det är omöjligt att lyssna på Ontzieling och inte omedelbart bli drabbad av mörkret och tyngden likt ett tak som plötsligen ger vika och rasar in i ens lägenhet.

Det här är musik som gör mig lycklig inombords och det är få akter förunnat att snudda vid den känslan. Albumet vars namn jag aldrig lär kunna uttala på rätt sätt heter "De doden hebben het goed II" och min försiktiga gissning är att det handlar om död, gud och siffran två.

Fredagslistan är all, jag önskar en fenomenal helg och säger på återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 19: Spretigt och bra

tisdag, maj 09, 2017

Martins tekniska tisdagstips, vecka 19: Virvum

Gott folk!

Idag riktar vi blickarna söderut mot Schweiz och ett band som heter VIRVUM. Det här bandet har en lång historia som verksamt band - de drog igång verkstaden redan 2007 - men det tog tills förra året innan första fullängdaren kom. Är detta en dålig sak, undrar ni kanske? Nej sannerligen inte! När jag lyssnar på "Illuminance" så blir jag nämligen helt nockad. Detta är en magiskt bra platta. Med sin rätt rejäla dos progressiv metal nedrörd i all teknikalitet är det rätt mycket som händer i musiken. VIRVUM lyckas dock hålla sig på rätt sida av fullständigt frånstötande nörderi, då riffen är av en kaliber som knäcker. Som alla verkligt bra tekniska dödsmetallband ser VIRVUM också till att ha skrivit låtar som håller måttet med råge.

/Martin

fredag, maj 05, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 18: 1994

Gott folk!

Vi är tillbaka efter ytterligare en brutal sjukdomsperiod i det benschska hemmet. Det har inte varit vackert det kan jag helt ärligt erkänna, och uppgivenheten har nästan gått att ta på, men detta får vi helt enkelt se förbi för idag ska vi gotta ner oss i 1990-talet, närmre bestämt år 1994.

1994 gick jag i andra ring på Chapmanskolan i Karlskrona och var i den perioden av livet då allt tycktes vara mer eller mindre ok. Framför allt kom det ut väldigt mycket extremt bra musik som gjorde tillvaron än mer behaglig. Jag blev faktiskt helt till mig när jag kollade upp vilka skivor som kom ut just 1994 och hittade drivor av soniskt gotte.

Vi kör!

"Far Beyond Driven" är PANTERAs "hitalbum". Den gick rakt in på plats 1 på albumlistan och det var ett faktum som bandet var riktigt nöjda med. "Far Beyond Driven" är fortfarande ett väldigt starkt album som i det närmaste utgör den kreativa kulmen av de senaste årens resa som PANTERA startade på "Cowboys From Hell" och fortsatte på "Vulgar Display Of Power". Jag lyssnade oerhört hängivet på alla tre skivorna och de åker fortfarande på emellanåt. Dock får jag erkänna att efter alla de rasistiska utbrott som Phil Anselmo gjort sig skyldig till under åren så har den rena, oförställda glädjen som jag tidigare upplevde när jag lyssnade på PANTERAs skivor, ja, den har naggats i kanten.

Rent musikaliskt så är "Far Beyond Driven" fylld med musik så brottartung och kvalitativ att det inte konstigt att folk gick igång på skivan. Det finns så många bra låtar på plattan att jag hade kunnat välja i princip vilken som helst. Att det blev 5 Minutes Alone beror mest på att jag gillar svänget som finns i den låten.

Jag hade längtat så intensivt efter uppföljaren till "Images And Words" som kom 1992 och nog får räknas som skivan som fick in mig på progressiv metal på allvar att jag först blev besviken när jag lyssnade på "Awake" som släpptes i början av oktober 1994. Att den tog tid att komma in i gjorde dock ingenting. Jag hade på den här tiden stort förtroende för vad DREAM THEATER sysslade med. Noterbart är att på den här skivan använde Mike Portnoy Mapex-trummor och att det blev den sista skivan som keyboardisten Kevin Moore medverkade på. Ljudbilden är mer torr än den var på "Images...", men framför allt låter Portnoys trummor helt magiskt bra. Låtmässigt finns här några verkliga pärlor. Att Portnoy själv håller Voices  väldigt högt skyller jag enbart på att han drack alkohol på den här tiden. Däremot är låten jag valt - The Mirror - en magisk uppvisning av ett band som sannerligen vet vad de sysslar med.

CANNIBAL CORPSE är ju verkligen banérförarna för att hålla sin stil intakt. 1994 visste jag vilka bandet var, men av någon anledning så hade jag inte fastnat för bandets musik. Kanske var det för att jag var helt insnöad på vad scenerna i Stockholm och Göteborg sysslade med, det vet jag faktiskt inte. "The Bleeding" blev Chris Barnes sista skiva med bandet som redan hade påbörjat sin resa mot att bli det största och mest säljande death metalbandet i historien. Det finns några vansinnigt feta låtar med på "The Bleeding". Jag har valt Force Fed Broken Glass (ja, ni fattar ju att det här bandet aldrig kommer att få priser för finkänsliga texter). Lägg gärna märke till Alex Websters rent magiska spel på basen. Jag är inte ensam om att tycka att just Webster har gjort extremt mycket för att lyfta fram basen i dödsmetallen.

"Lunar Strain" är IN FLAMES debutskiva, och den skiva i bandets diskografi som kramas allra hårdast av bandets tidiga fans. För på skivan efter, "The Jester Race" har Anders Fridén kommit med och då börjar IN FLAMES sälja ut sig. Jag skämtar, lite. På "Lunar Strain" är det nämligen Stanne som sköter sången, Strömblad skötte trummorna, gitarrerna och keyboard. Det var helt enkel väldigt mycket annorlunda i IN FLAMES-land än vad det är idag. Musikaliskt har göteborgsscenen alltid varit mer melodisk än de två andra världsledande scenerna var. Det är inget dåligt om ni frågar mig då mycket av det gitarrarbete som vi kan höra både på "Lunar Strain" och andra skivor är bedövande vackert.

MACHINE HEADs debutskiva "Burn My Eyes" som togs emot, till stora delar, med stor acklamation. Jag skaffade skivan långt senare, och har alltid haft ett lite kluvet förhållande till den. Samtidigt som jag inser att musiken verkligen är bra, så har jag alltid haft något skavande i bakhuvudet som fått mig att inte dyrka skivan förbehållslöst. Oavsett så är det en skiva som jag återkommer till med oregelbundna intervall så något rätt gör den ju sannerligen!

/Martin



tisdag, maj 02, 2017

Martins tekniska tisdagstips, vecka 18: Hadal Maw

På Metal Archives kan vi lära oss följande om australiensiska HADAL MAWs bandnamn:

Hadal Maw is the name derived from the Hadal zone, a delineation for the deepest trenches in the ocean. The term itself is inherited from Hades, the Greek god of the underworld.

Ja, ni hänger med i svängarna eller hur? Jag har länge fascinerats av band som kommer från antingen Australien eller Nya Zeeland som spelar rejält svår och tung musik. HADAL MAW från Melbourne lirar musik som visserligen är aningen mer lättillgänglig är ULCERATEs, men nog finns det rejält med tuggmotstånd på senaste skivan "Olm" som släpptes i början av februari. Jag gillar verkligen den här skivan som har nästan hemsökande gitarrarbete, stilfullt meckiga trummor och riktigt bra sång. Det går inte alltid snabbt, men detta är ju heller inget krav, meckigheten finns här i riklig mängd ändå. 

/Martin



Kiss och gitarristen som försvann

Gott folk!

Nu kommer det lite samhällsinformation - läs reklam och allmänt tjoande - angående det K Special som sedan den 30/4 finns att kolla in på SVTPlay.

För er av vår läsarskara som vet vem Alexander Bergdahl är i den megastora och extremt hängivna värld som utgörs av KISS så kommer det kanske inte som någon överraskning att Alex medverkar i "Kiss och gitarristen som försvann". Allt annat hade liksom varit en orimlighet.

För er andra som inte vet det så är Alex inte bara en medarbetare här på bloggen som drar in försvarligt med trafik när han skriver om framför allt KISS, han är en vida respekterad kunskapskälla vad gäller väldigt mycket, men då framför allt KISS. Det ligger inte direkt för Alex att slå sig själv för bröstet när det gäller hans passioner, så jag tar mer än gärna på mig den uppgiften.

För "Kiss och gitarristen som försvann" lyckas fascinera en person som undertecknad som till största delen har ett föga intresse för den värld som KISS numera utgör. Och det är sannerligen ett hedersbetyg, för du måste vara blind för att inte inse att det här programmet signerat Melker Becker och Mattias Lindeblad är riktigt bra, gjort med kärlek och respekt och definitivt faktagranskat till max då det ju är Alex som står till tjänst med detta.

Alldeles oavsett vad jag tycker om Gene Simmons ohöljda intresse av företaget KISS och Paul Stanleys, numera,  usla sångröst är det omöjligt att inte falla för alla i projektets enorma kärlek till bandet, musiken och hela spektaklet som KISS faktiskt är.

Gott folk - in och kolla med er nu!

/Martin

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 46: Nominerade till årsbästalistan 2017 - mark II?

Gott folk! I somras körde jag en fredagslista baserad på 5 skivor som kan komma ifråga till min personliga årsbästalista över 2017. Nu är ...

Populära inlägg