Fredagslistan 2026, vecka 8: Oscars mood board metal del? Blå!

 I'm blue (Da ba dee da ba di)

Nu är jag tillbaka med black metal som har något med färgen blått att göra. Jag hoppade över Kriegs - "Blue Miasma" och ett tag tänkte jag också på Entombeds - "Wolverine Blues" även om det inte riktigt passar. Anyway. Här kommer lite annat som jag hittat i min källare med blåa färger.

Listan hittar ni här och längst ner.

Vi börjar med ett gäng inte så muntra norrmän. 

Angst Skvadron - "Fucking Karma", (Sweet Poison, 2010, Agonia Records).

Jag vet inte om någon behöver en introduktion till Trondr Nefas som tyvärr inte finns med oss längre. Han var mannen som låg bakom riktigt äkta norska black metal band som Urgehal, Beastcraft och flera andra. I Angst Skvadron är det inte ursinnesblack utan istället lite spacey post-black som skapas tillsammans med hans trolovade. Tänk er mäktiga italienska synthar som de användes i soundtrack till flera av Dario Argentos filmer. Blanda detta med black metal och lite proggiga ackord så börjar ni närma er Angst Skvadron. Att en låt på denna skiva heter "Valium Holocaust" kanske också vittnar om textmässigt innehåll. Vet inte riktigt vad det blåa omslaget föreställer. Någon sorts atom?

Detta är proggigt och jag tänker att vi kör vidare på något annat episkt. 

Cultes Des Ghoules - "Mischief, Mischief, the Devilry Is at Toil... (Scene II), (Coven, or Evil Ways Instead of Love, 2016, Under the Sign of Garazel Productions).

Ha! Ni trodde att jag var klar med Cultes Des Ghoules när de också var med på en annan mood board men icke! 

Här har vi en trippel-lp macka som är ett konceptalbum med olika scener ur en häxas liv fram tills dess att hon fänglas och ja, ni får väl lyssna själva för att se hur det slutar. Medföljer gör 32 sidor med bilder och texter. Högt konceptuellt och sammanhållet är väl kanske inte något man förknippar black metal i stort med. Även om det finns andra band som håller på med liknande konceptbyggande. Främst tänker jag på Negative Plane men även Deathspell Omega. 

Vad vi har är ett gött polskt gäng och sångaren Mark Of the Devil kämpar och kör call and response körer med sig själv och kör väldigt många röstlägen. Detta är inte mitt favoritalbum med Cultes Des Ghoules, den platsen kommer Henbane alltid ha men detta är roligt och spännande och annorlunda. Kolla också in det fina handmålade omslaget. 

På tal om omslag är det dags för nästa spännande projekt.

Funereal Presence - "Wherein Seven Celestial Beasts Are Revealed to Him", (Achatius, 2019, Sepulchral Voice Records).

Då var vi i USA och kanske i tassemarkerna kring så kallad Hipster black metal men jag vill påstå att det inte känns så coolt. Funereal Presence är ett soloprojekt av Bestial Devotione, en av medlemmarna från Negative Plane.

För att riktigt visa hur inavlad black metal scenen har också Bestial Devotion medverkat på den Cultes Des Ghoules skiva som diskuterats i denna lista. Puh! Men nu ska vi prata om FP. Bandet låter ganska mycket som Negative Plane men har mer koklockor och mer synthar och kanske lite mindre surfriffande även om även förekommer. Denna skiva är också en konceptskiva om ett katolskt helgon som vägrade förneka Jesus i Bysantin på 300-talet och blev rejält torterad samt halshuggen pga sin religiösa övertygelse. Jag kan inte historien mer än så. Det behövs inte. Låtarna är ganska långa men tiden flyter på och är extremt dynamiskt skrivna. Ljudeffekter, klockspel och ibland galen stämning gör mig glad. Rekommenderas verkligen. Kolla också in det fräcka blå monstret på omslaget.

Deathhammer - "Satan is back", (Evil Power, 2015, Hells Headbangers Records ).

Nu har vi varit allvarliga tillräckligt länge. Nu är det dags för en palettrensare. Vad passar bättre än en black/thrash-rökare från Norges främsta leverantörer av sådana låtar? Deathhammer är aldrig dåliga och är klassisk hytta med näven och känna sig cool metal. Kolla bara in det fräcka omslaget med blåa berg. Jag har också denna vinyl i en ganska ful blå/gul tryckning. 

Nidhöggr - "Turn to ash", (Ragnarök, 2016, Lake of Fire Productions).

Svensk black metal med vikingatema från Falkenberg? Kan det verkligen vara något? Ja så länge Nox från Craft sjunger blir det mesta bra. Även så i detta fall. Det som gör det ännu mer spännande är att det inte gjort på 1990-talet utan att denna fullängdare släpptes 2016. Däremot är musiken klassisk snabb och melodiös svensk black metal som den spelades förr i tiden. Lyssnare som tycker om äldre Dark Funeral har mycket att hämta här. Inte banbrytande på något sätt. Låt inte omslaget lura er, omslaget till min skiva är helt klart i en blå ton. 

Det var allt blått jag hade idag. Listan hittar ni här. 

/Oscar K.

Fredagslistan 2024, vecka 40: "Power" metal

Efter att ha funderat de senaste veckorna på ett tema kom jag fram till att det finns en hel del låtar och band som använder sig av ordet power eller makt i någon form inom de genrer jag gillar. Dagens lista blir därför "Power" metal och inte Powermetal så att ni inte tror jag har gått och blivit brittisk och odlat en mustasch och köpt jeansväst. Ni hittar dagens lista här och även i slutet av posten. 

Avmakt - "Ordinance", Satanic Inversion of...., 2024, Peaceville Records.

Detta norska band kommer förmodligen hamna på min lista över årets album. Denna duo består av medlemmar från fina band som Black Magic och Obliteration. De har också spelat live med band som Condor och Aura Noir så det är ju helt klart musiker i min smak. Vad vi bjuds på här är dock inte blackthrash av norskt retrosnitt. Istället är det Darkthrone som är den stora inspirationskällan och då pratar vi verkligen influenser från både tidiga och även senare Darkthrone. Det som skiljer Avmakt från många andra kloner är att det är musiker som kan skapa musik som låter som Darkthrone men ändå med tillräckligt bra egna idéer för att bandet ska kunna stå på egna ben. Det är lite som med Craft på Void skivan. Man hör influenserna men det blir ändå en egen grej. Avmakt är också dynamiska och jobbar med tempoväxlingar och väldigt bra trumspel. Ljudbilden är inte helt necro utan man kan höra ganska bra men det är tillräckligt rått för att jag ska uppskatta det. Eftersom dagens temaord var power kan jag tillägga att Avmakt betyder maktlöshet eller impotens på norska. Omslagets något abstrakta bild påminner mig om omslag  från Obliterations släpp.  Nu går vi vidare till nästa band. 

Departure Chandelier - "Catacombs Beneath the Castle of the Marquis", Antichrist Rise to Power, 2019, Nuclear War Now! Productions.

Vad sägs om lite black metal på det ganska oväntade temat Napoleon? Där kan vi snacka om makt och eventuell impotens om de elaka historiska ryktena är sanna. Detta band är ett samarbete mellan musiker från Montreal och New York. Det är dårarna som bland annat ligger bakom Akitsa och Ash Pool och uppemot 50 andra projekt. Bara namnen Akitsa och Ash Pool bör ge lyssnaren en liten fingervisning om vad det är för musik vi kommer att få höra. Det är väldigt mycket noise, synthar och märkliga gitarrer. Det är det som jag ibland lite slarvigt kallar för Onkel Kånkel-aktiga gitarrer. Precis som med Akitsa är det inte alltid lättlyssnat och ibland skär det nästan av diskant i öronen. Samtidigt vet bandmedlemmarna väldigt bra hur länge lyssnaren orkar lyssna på samma ljud innan de bryter och ändrar ljudbilden. Napoleontemat förstärker också den skeva stämningen. Tydligen fick bandmedlemmarna mersmak under inspelningen av denna skiva och de skapade ett sidoprojekt med namnet "Venusberg Cardinal" och spelade in en skiva parallellt med denna som släpptes först år 2023. Detta sidoprojekts tema är istället "antique black metal". Nog om maktfullkomliga ledare och vidare till nästa band. 

Power from Hell - "Diabolical Witchcraft", Profound Evil Presence, 2019, High Roller Records.

Nu är vi i det ondskefulla Brasilien för ännu en kraftmätning. Power from Hell började 2001 som ett soloprojekt av medlemmen Sodomic. Fokus var då mer på blandningen mellan speed, thrash och black metal med texter om BDSM. Spola fram 18 år och bandet har i brist på ett bättre ord mognat. Det är mindre BDSM och mindre speed metal. Soundet är lite mer välpolerat men det är fortfarande blackthrash av fint snitt. Låten jag har valt börjar ganska snällt med lite fint gitarrspel och någon synthslinga. Lite powerballad nästan. Låten får sen upp tempot ganska bra och framförallt Sodomics sång är sådär härligt överdriven som många blackthrash band försöker eferlikna. Det är väldigt gött. Överlag är denna skiva ganska snäll om man jämför med Power of Hells tidigare släpp men för mig som är ett fan av Devil Lee Roth och Pagan Rites faller detta i god (ond) jord. Så en powerballad från Power of Hell får avsluta dagens sydamerikanska besök och istället är det dags att besöka Sverige. 

Wolfpack - "Powerpigs", Lycanthro Punk, 1998, Distortion Records.

Från en av de sämre städerna som ligger kring Vänern, Mariestad, kommer ett av sveriges bästa kängband. Vi pratar såklart om Wolfpack som sedemera bytte namn till Wolfbrigade för att inte blandas samman med fängelsegänget Brödraskapet Wolfpack. 

Wolfpack bildades av medlemmar från Anti-cimex och Harlequin 1995 och har trots en del medlemsbyten och namnbyten fortsatt att turnera och släpper skivor än idag. Den skiva som fungerade som introduktion till bandet för min del var Lycanthro Punk  som släpptes på det anrika bolaget Distortion Records. Bandet sticker ut lite i den svenska crust/kängpunk myllan i Sverige då Wolfpack redan från början bestämde sig för att blanda ut sin käng med dödsmetall. 

Jag tycker att Wolfpack och senare Wolfbrigade har en ganska säregen stil som fungerar bra. Det är bra käng men också dödsmetallen får en plats. På låten Powerpigs är Anders Fridén från In Flames och Dark Tranquillity gästsångare. Några av medlemmarna från Wolfpack gick också samman med några av medlemmarna från Marduk och skapade det kortlivade bandet Moment Maniacs som gav ut en skiva med go dödsig käng år 1998. Nu är det dags att åka vidare och vad passar bättre i oktober än lite häxmetal av bästa snitt. 

Cultes des Ghoules - "Woods of Power", Sinister, or Treading the Darker Paths, 2018, Of Crawling Shadows Records.

Cultes des Ghoules är kanske ett av de främsta banden inom den smala subgenren "häx black metal". Bandet bildades 2004 i Polen och är aktiva ännu idag även om deras senaste fullängdare släpptes 2018. 

För den som inte är bekant med bandet rekommenderar jag starkt att man börjar med skivorna Häxan och Henbane. Framförallt Henbane har en väldigt speciell ljudbild. Det låter inte riktigt lika vasst och taggigt som annan black metal utan snarare organiskt och mycket reverb och bas. Hela skivan handlar om den mytomspunna örten Bolmört som inte minst användes av häxor under medeltiden för att skapa deras flygsalva som användes för att smörja in kvastarna innan man flög till sina möten. Växten har använts som medicinalväxt i minst 6000 år. Innehåller flera hallucinogena ämnen som gör att det går att torka och röka örten. Nu var det inte den skivan vi ska prata om utan en senare skiva, Sinister, som inte fick lika mycket uppmärksamhet som deras Coven. Det kan ha att göra med att Coven är en konceptskiva, en rockopera i metalskrud inte helt olikt det som King Diamond sysslade med. Däremot var det kanske lite svårt att sälja in en trippel-lp till den vanliga black metal lyssnaren. 

Sinister är på många sätt lite av en återgång till det enklare och lite mer hårda sound bandet hade på sina första släpp. Låten "Woods of Power" börjar ganska långsamt med lite doomaktiga toner och ett mässande. Man känner hur skogens makt omsluter en. Sen kör bandet igång med sin karaktäristiska stil. Naturligtvis kommer det en mäktig orgel och synthslingor med. Sångaren Mark Of The Devil har enligt mig en av de bästa rösterna i black metal. Han är varierad och väldigt teatralisk vilket är en stil som jag uppskattar. Det är lite märkligt att han har uppgett i intervjuer att han inte ens tänkt på att sjunga alls innan han grundade Cultes des Ghoules. Det har han visserligen tagit igenom genom att sjunga på en hel del släpp med andra band också. "Woods of Power" är också dagens längsta låt som klockar in på 11 minuter. Samtidigt tycker jag att det händer så mycket att låten aldrig känns så lång. Bara det i sig gör att Cultes des Ghoules har en speciell plats i mitt hjärta. Jag hoppas verkligen att bandet kommer att spela in fler fullängdare istället för att släppa samlingar med gamla demoinspelningar i framtiden. 

Det var dagens lista. En alternativ "Power" metal lista. Se nu till att sätta på lite häx black och gå vilse i de virvlande höstskogarna. /Oscar K.

Låtarna hittar ni här.   

Fredagslistan 2023, vecka 50: Oscar K sammanfattar året 2023

Detta år har som vanligt gått ovanligt snabbt och samtidigt olidligt långsamt i min värld. När alla håller på och kollar på sina Spotify Wrapped kan jag lätt konstatera att det inte är mina musikval som har skapat listan. Det är min dotter som har kidnappat min Spotify annars skulle inte Blackpink och Hooja toppa den. Bortser vi från det så har jag ändå hittat en del grejer under året som gått. Inte bara via Spotify utan även Bandcamp och Youtube. Jag inser ganska snart att denna lista inte är någon sorts topplista men kan fungera som ett tidsdokument över låtar och band jag har tyckt om detta år. Nåväl, nu kör vi igång.

Terrestrial Hospice - Caviary to the general (2023, Ancient dead productions)

Terrestrial Hospice är ett polskt tvåmannaband som manglar på i samma genre som svenska Craft. Jag får också lite vibbar av Svartsyn inte minst på sången.

Det är välspelad och hatfull black metal med långsammare partier och det är väl kanske i de partierna bandet mest liknar Craft. 

Tidigare skivor av bandet minns jag som än mer vansinniga men här stannar de lite upp för att rocka till det och jag hör även synthmattor som påminner om grevens sätt att slänga på ljud över låtarna. 

Trots det bistra och ondskefulla omslaget i svartvitt är det överraskande melodiöst men inte på det finska sättet som jag brukar föredra. 

Jag kan starkt rekommendera denna skiva för den som vill ha en dos av modern black metal som varken är raw eller för välpolerad. Melodierna sitter och jag kommer på mig själv med att gnola med i låtarna. Kanske inte den bästa skivan detta år men lite mysigt sådär. 

Låt : Terrestrial hospice - In the streams of Phlegethon

Trivia: Min goda vän Cartan hörde låten och sa till mig att riffet påminner om Lolita Stasi med deras låt ”Katharsis” från skivan "Ruhr" som kom 2005. Efter att ha hört den låten kan jag bara hålla med. Det är kanske så att jag egentligen gillar Lolita Stasi helt enkelt? 

                                                        Omslaget ser väldigt tyskt ut 

Spirit Possession – Of the sign...(2023, Profound Lore Records) 

Spirit Possession är ett tvåmannaband från Portland, Oregon och borde enligt många direkt diskvalificeras då amerikaner inte anses kunna spela black metal alls. Den som tycker så har helt fel. Det är ett gravt misstag om man inte kollar in den kanadensiska black metal scenen som är helt fantastisk. Dessutom vill jag påstå att både Negative Plane och Funereal Presence har släppt skivor som spöar många europeiska black metal band med hästlängder. Nog om det. Jag fick upp ögonen för Spirit Possession i och med deras första fullängdare då jag som vanligt sökte runt efter något som kunde stilla mitt sug efter en ny Katharsis (tyska bandet alltså) skiva. Då såg jag att någon benämnde bandet som ”mini-Katharsis” och jag kan säga att personen hade helt rätt. Speciellt sångaren i Spirit Possession har en stil och ton som är kusligt lik Drakh från Katharsis. Detta förstärks också genom att de använder samma typ av reverb och effekter på sången som tyskarna. Omslaget som ni kan se är också lite fräckt och färgglatt.

Musikaliskt pratar vi om thrashig, febrig, desperat och manglig black metal. Jag minns också att verkligen gillade trummorna och det är ett starkt plus. 

Spola fram tre år och nu kommer nästa giv från Spirit Possession. Jag lyssnade igenom skivan ett par gånger när den kom men den fastnade inte hos mig. Efter ett par månader kom jag tillbaka till skivan och den klickade. Jag skulle påstå att den senaste fullängdaren fortfarande är väldigt influerad av Katharsis men att de numera har utvecklats och gör lite mer minnesvärda låtar. 

Kan starkt rekommendera denna skiva till dig som gillar Nifelheim, Hellhammer och när Darkthrone är på sitt mest Celtic Frostiga humör. Det kan verka ironiskt att låten jag väljer här ska visa på ett eget låtskrivande då jag tycker att vissa partier starkt påminner om Katharsis fantastiska låt ”So Nail the Hearts” men ändå.

Låt: Spirit Possession -Hierarchical Skin

Zëptenvr - Messe pour un mort-né (2023, Demo)

Ingen riktig årslista är komplett utan åtminstone ett ”häx-black metal” släpp. Vi som gillar denna skit är ju en trogen skara. Oavsett om det handlar om polska genier som Cultes Des Ghoules eller uppstickare som Hagzissa (topp tre skivsläpp 2019 om du frågar mig) så finns det något speciellt i detta. Här har vi Zëptenvr som verkar vara ganska anonyma av sig. De har släppt två demos varav ett i år. Bandet ska enligt egen utsago komma från de franska alperna och konceptet bygger på någon lokal legend där bandnamnet ska ha varit en häxa. 

Musikaliskt då? Jo det är ju ganska mycket som franska Darvulia, det är mystiska oklara texter på en habil grund av tunna gitarriff där det också blandas in en massa olika instrument och ljudeffekter. Självklart finns det häxskratt och allmänt vansinne men också lite sorgliga partier med dragspel (?) och annat. Eftersom min förståelse för franska och framförallt olika dialekter är i det närmaste obefintligt kan jag bara konstatera att titeln på demot kan översättas till ”Mässa för en dödfödd” och låter mina lingvistiska kunskaper stanna vid detta. Häx-black metal är en ganska smal och speciell genre och den som skapas i Frankrike och länderna däromkring är också ännu mer smal. Jag däremot gillar allting med detta, kan rekommenderas till dig som diggar de två första Darvulia släppen. 

Låt: Zëptenvr - Obéissance á la nuit (det blir hela demot i en länk)

Korgonthurus – Jumalhaaska (2023, Woodcut Records)

Finska Korgonthurus är tillbaka. Jag visste inte om jag skulle hinna få med bandet på listan då albumet släpptes i slutet av november men smakprovet som släpptes visade sig inte ljuga. Jag hittade en digital kopia av skivan på en tveksam blogg. Detta är på många sätt en blandning av bandets äldre och nyare stil. Det pratades lite om en återgång till det mer långsamma, depressiva och meditativa som fanns på skivan ”Marras” och även på de 7” som kom innan 2009. När jag fick höra delar av första spåret ”Lankeemus” förstår jag den tanken. Det är väldigt långsamt och depressivt. Men låten är också nästan fjorton minuter lång och efter ett par minuter börjar bandet piska på ordentligt i samma stil som på fullängdaren ”Kuolleestasyntynyt” från 2020.  

Vi pratar om  traditionsenlig finsk black metal, melodiöst men ändå rått och kallt. Lägg därtill Corvus röst som är svår att missta ta för någon annan. Jag vet att många ogillar Corvus som sångare i Horna och jag kan till viss del förstå det. Sången kommer mer till sin rätt i Korgonthurus när han också har ett större inflytande över låtskrivandet. Det är en klagande sångstil som vi känner igen från så kallade ”depressive suicidal black metal” band. Korgonthurus befinner sig i trakterna kring DSBM generellt. Texterna verkar handla till stor del om smärta och lidande men det finns också en underliggande djävulsdyrkan. Det som förvånande mig var de episka och atmosfäriska passager som bandet har lagt in i vissa låtar. Det för lite tankarna till Mgla på sitt gladaste humör.  Sen finns det vissa partier som jag vill påstå är lite influerade av både hardcore och dödsmetal. Både loggan och det grafiska har fågeln (kråka?) med så bandet bygger ju vidare på detta koncept också. Corvus är också det latinska namnet på kråksläktet.

Jag brukar ha med ett finskt släpp varje år på mina topplistor och detta år är inget undantag. 

Låt: Korgonthurus -Lankemuus (det blir hela skivan i en länk men det är första låten) 

Heáfodbán -s/t (2023,Northern Doom records)

Listan har plats för ännu ett nordamerikanskt band, Heáfodbán, detta gäng kommer från grungens Mecka, Seattle. 

Hade någon sagt att jag skulle ha med ett amerikanskt folk/ psykadeliskt ambient/ noise black metal band på min topplista skulle jag nog börjat skratta. Men nu är det som det är. Bandet har tydligen haft det lite struligt och den enda kvarvarande medlemmen är sångaren som också piskar trummorna i bandet. Heáfodbán är uttalat anarkister/kommunister vilket också känns ganska uppfriskande. Någonstans på nätet påstods det att sångaren inte sjunger några ord alls utan bara growlar, gläfser och skriker nonsens. Jag vet ärligt talat inte. 

Produktionen är verkligen kakburk. Necro är för snällt.  Trummorna är mixade så att de ligger i förgrunden och dränker det mesta. Ovanpå de elektroniska instrumenten slänger de på olika ljudeffekter och synthar. Bland annat häftiga kyrkklockor och mandolin samt noise element. Dessutom någon sorts flöjt vilket påminner om instrumenten som dyker på Volahns skiva ”Aq'Ab'Al” från 2014. 

Heáfodbán kan vara den mest svårlyssnade skivan jag har hört i år som fastnat hos mig. Även om Akitsa också släppt ett nytt album så finns Heáfodbán som ett värdigt alternativ till ljudterrorism. Jag försökte beskriva bandet för mig själv och jag har kommit fram till att det är lite som att Archgoat träffar Ride for Revenge för en jamsession där också Akitsa och Volahn är med. Tillsammans tar de alla droger som finns i världen och bestämmer sig för att spela in en skiva som skulle göra Wormlust och Skáphe stolta och slänga in lite hc breakdowns. Låter detta spretigt och omöjligt? Ja det är väl det till viss del men det är det närmaste jag kan komma för att försöka förklara hur bandet låter. Ni får prova själva. Omslaget är ju verkligen black metal med huvudet av en svartvit hund eller varg i någon sorts fetisch. 

Låt: Heáfodbán – Scalp altar 

Koldbrann - Den 6. Massedød (Manna fra en annen himmel) (2023, Dark Essence Records)

Här hade jag egentligen tänkt att avsluta min lista men det går inte hoppa över att norska Koldbrann har släppt en ny 7" nu i december. Hittills har jag lyssnat på de två nya låtarna minst tio gånger var. Jag som verkligen avgudar bandet och deras släpp fram till "Vertigo" från 2013 som inte är särskilt kul har väntat på ett livstecken från bandet i flera år.  Koldbrann är ett av de band som gjorde att jag hittade lite tillbaka till black metal i allmänhet och till norsk sådan i synnerhet när de började släppa sina fullängdare. Andra kanske säger att Urgehal och Beastcraft var viktigare för den generationen av norsk black metal men för mig har Koldbrann och Ljå en speciell känsla som gör att jag återkommer till deras tidigare alster. Att Koldbrann senare gick mot en mer tveksam och "rolig" stil med konceptalbum och covers kan jag ha överseende med. 

Mannevond som kanske många känner igen från andra ett antal andra norska band och kanske på senare år främst från Djevel har lyckats spela in två nya låtar med Koldbrann. När jag fick höra att detta skulle ske för ett tag sen blev jag lite orolig att bandet skulle fortsätta i samma anda som deras senaste släpp men detta känns mer som en återgång till skivan "Moribound" från 2006 och även epn "Stigma: på kant med livet" som kom 2008. 

Inte riktigt lika intensivt och argt som de tidigaste släppen men ändå väldigt bra traditionell norsk svart metall. Mannevonds röst tycker jag är fantastisk. Han är en av de "nya" norska vokalisterna som gör att jag kan lyssna igenom lite tveksamma släpp med andra band av den enkla anledningen att han gästar som sångare. De två nya Koldbrann låtarna vi bjuds på fungerar för mig som en ganska bra aptitretare och jag längtar efter en ny fullängdare. Produktionen är naturligtvis lite mer modern och inbjudande men när jag lyssnar tycker jag det känns som trummorna ligger lite väl långt fram i mixen. Det är bara en smaksak och det gör att Koldbrann 2023 låter mer tufft och modernt än papperstunt och necro. Jag måste nog nu gå och lyssna på singeln en gång till. På ett sätt känns det väldigt tryggt och skönt att kunna få med ett norskt band på en lista som handlar om modern black metal.

Låt: Koldbrann -  Den 6. Massedød (Manna fra en annen himmel) 

Det var det hela. Kanske inte någon best of 2023 men en inblick i vad jag har lyssnat på. Två omslag som är i kassettformat och bara det i sig är ju fint. Nästa år hoppas jag på fler finska släpp och ännu mer”häx black” metal för alla. 

Låtarna finns att lyssna på här.