Idag ska vi dryfta skivor som består av en enda låt. Detta kan vara ett illa svårt grepp från bands sidor, som ställer höga krav på både avsändare och mottagare då det i nästan alla fall jag stött på rör sig om låtar med viss längd och med - för att vara snäll - viss meckighet.
Listan denna vecka är låtmässigt kort, men klockar in på en speltid på 52 minuter, så jag ber er bereda er på krävande men ack så belönande musik.
Vi kör!
Vi börjar med - om vi är elaka - svårt skitnödiga DEATHSPELL OMEGA. Fransmännen, om vi nu ska tro på Metal Archives, och då det inte finns någon bekräftelse på vilka som faktiskt ingår i bandet, har kavlat ut sin Black metal till creddig acklamation sedan 1998. Bandet har gett oerhört få intervjuer, men jag hittade denna som jag tycker är väl värd att kolla in om du vill veta lite mer om bandet.
På Wikipedia - jag kan bara föreställa mig vad bandet tycker om att ha en artikel om sig på detta minst sagt folkliga uppslagsverk - kan vi lära oss följande.
Their lyrical content deals primarily with Satanism on a metaphysical level – as the band has stated that "all other interpretations of Satan are intellectually invalid"[1] – and other various theological topics. They have recently completed a series of three concept albums which focus on the theological aspects of God, Satan and man's relationship with the two. Some of their lyrical inspiration revolved around existentialist themes coming from the post-surrealist Georges Bataille,[1][2] Friedrich Nietzsche and the German idealist Georg Wilhelm Friedrich Hegel.[3]
2008 släppte bandet "Veritas Diaboli Manet in Aeternum: Chaining the Katechon" som klockar in på strax över 22 minuters speltid. Tidsmässigt ligger denna synnerligen intressanta skiva efter del 1, "Si Momentum Requires, Circumpice, och del 2, "Fas - Ite, Maledicti, in Ignem Aeternum" i trilogin. Del 3, "Paracletus" kom 2010.
Vi har haft låten med i någon lista, men minnet undslipper mig när.
DEATHSPELL OMEGAs musik är både förvirrande lättillgänglig och illa skavande mot öronen, och det ni hör här är inget undantag. De stundtals gravt dissonanta gitarrerna skär in i hjärbarken på ett rent obarmhärtigt sätt, men det finns gott om rejält vackra och, faktiskt, njutbara partier som balanserar upp bandets ganska krävande tonlandskap. I vilket fall är det konstant intressant, och det liknar inte mycket något annat jag hört. Band som DEATHSPELL OMEGA behövs verkligen - även inom en subgenre som black metal behövs det band som tar sakerna till de yttersta extremerna - om inte annat för att markera den yttre gränsen för vad black metal kan vara. Att bandet dessutom är mer än lovligt hemlighetsfulla tycker jag bara ökar attraktionsgraden, även om jag är ganska övertygad om att bandet struntar ganska blankt i vad folk tycker om musiken. Det är i alla fall det intrycket jag får av detta band.
Omslaget till GORGUTS nya skiva tycker jag är ett av 2016 allra snyggaste. För er som kanske har missat bandet kan jag nämna följande: bandet bildades 1998 och har bytt skepnad ett ohemult antal gånger. Den ende konstanten har varit Luc Lemay som med varierande svårhetsgrad har styrt detta quebecianska flaggskepp för teknisk och avantgardistisk death metal sedan starten. Efter ett kortare uppehåll mellan 2005 och 2008 har bandet tuffat på och gått från klarhet till klarhet. 2013 års "Colored Sands" var en grym skiva som hamnade strax utanför min egen årsbästalista, och live är bandet extremt imponerande.
På Wikipedia - jag kan bara föreställa mig vad bandet tycker om att ha en artikel om sig på detta minst sagt folkliga uppslagsverk - kan vi lära oss följande.
Their lyrical content deals primarily with Satanism on a metaphysical level – as the band has stated that "all other interpretations of Satan are intellectually invalid"[1] – and other various theological topics. They have recently completed a series of three concept albums which focus on the theological aspects of God, Satan and man's relationship with the two. Some of their lyrical inspiration revolved around existentialist themes coming from the post-surrealist Georges Bataille,[1][2] Friedrich Nietzsche and the German idealist Georg Wilhelm Friedrich Hegel.[3]
Vi har haft låten med i någon lista, men minnet undslipper mig när.
DEATHSPELL OMEGAs musik är både förvirrande lättillgänglig och illa skavande mot öronen, och det ni hör här är inget undantag. De stundtals gravt dissonanta gitarrerna skär in i hjärbarken på ett rent obarmhärtigt sätt, men det finns gott om rejält vackra och, faktiskt, njutbara partier som balanserar upp bandets ganska krävande tonlandskap. I vilket fall är det konstant intressant, och det liknar inte mycket något annat jag hört. Band som DEATHSPELL OMEGA behövs verkligen - även inom en subgenre som black metal behövs det band som tar sakerna till de yttersta extremerna - om inte annat för att markera den yttre gränsen för vad black metal kan vara. Att bandet dessutom är mer än lovligt hemlighetsfulla tycker jag bara ökar attraktionsgraden, även om jag är ganska övertygad om att bandet struntar ganska blankt i vad folk tycker om musiken. Det är i alla fall det intrycket jag får av detta band.
"Pleiades' Dust" är en speciell skiva av flera anledningar. För det första har Lemay lyckats behålla samma sättning sedan "Colored Sands". Colin Marston på bas, Brian Hufnagel på gitarr och Patrice Hamelin på trummor skämmer alltså återigen bort trumhinnorna med briljant spel. För det andra har handlar skivan om ett bibliotek - Visdomens Hus - så ni kan ju fatta att jag gick igång på detta, haha!
Lemay:
The lyrics tell the story of the 'House Of Wisdom', which is referring to a library that was based in Baghdad sometime between the 8th and the 13th century. There much of the intellectual activity of the Middle Age took place while Europe was stuck in the Dark ages after the fall of Rome. Many scientific discoveries were made at the time such as algebra, optics, astronomy, and many more... Without the translation movement that brought this library to life, we would have never had the Renaissance that we know. It is a story about curiosity, beautiful minds and sadly, about how man destroys great discoveries and achievements."
Det är ju helt suveränt, och jag är extremt glad över att det finns ett band som GORGUTS som inte väjer för att skriva om ämnen som inte brukar dyka upp i death metal.
Fredagslistan 2016, vecka 20: Enlåtslistan
Fredagslistan 2016, vecka 20: Enlåtslistan
