tisdag, juni 17, 2014

Copenhell recension

Ytterligare en festival har avverkats, men p.g.a. andra åtaganden kunde jag bara besöka en dag på COPENHELL. Lyckligtvis lyckades festivalledningen peta in mina båda favoriter på onsdagen, ANTHRAX och IRON MAIDEN. Efter lite bilkörning i ösregn så stod jag och Martin äntligen på plaenen vid stora scenen och jag (inte Martin...) njöt av Anthrax. Trummisen Charlie Benante är fortfarande inte med vilket gör mig ont, eftersom jag anser att trojkan Benante/Ian/Bello är en av de starkaste i thrashen. Ersättaren gjorde dock ett fullgott jobb och på det hela taget lät bandet väldigt bra. Ja, till och med Joey Belladonna. Första halvan av setet var en typisk "en dag på jobbet"-halva, standardlåtar och ljummen mottagning av publiken.

Som sjätte låt bjöds det på Fight 'em 'til you can't från den senaste skivan, en låt som blivit en slags nutida klassiker. Tempot höjdes en smula och därför undrar jag varför i helvete nästa låt blev en AC/DC-cover. Må vara att publiken uppskattade T.N.T. men jag stod oförstående när ett favoritband som får en timme på sig slösar bort fem minuter på gammalt skit som de inte vare sig skrivit eller har någon tidigare liverelation till. Dock, denna låt till trots - plaenen skulle sedan få explodera när de tog fram ett riktigt häftigt kort - Deathrider från första plattan. Åh vad jag har saknat deras riktiga oldschoolthrash, och det bjöds på en jävla hård version må jag säga. Det var definitivt en av dagens höjdare för mig.

Avslutningsvis kördes naturligtvis Antisocial, även detta en cover men det är såklart ändå en Anthraxlåt by proxy, betydligt mer än vad den numera tillhör originalgruppen TRUST. Bonusen i denna låt kom i gästspelet - den forne Anthraxgitarristen Rob Caggiano som numera spelar i VOLBEAT bjöds in på scenen och publiken gick apeshit. Det var riktigt roligt att se giget lyfta från standardgig till jävlaranammaurladdning, och jag hoppas att de kommer tillbaka snart. Då helst med Charlie på trummor.


Innan det var dags för huvudakten så passade jag på att kolla in BLOOD EAGLE på den lilla scenen. Helvete vad de öste på, ljudet vid den scenen lämnar fortfarande lite att önska men publiken var oerhört uppskattande och bandet bjöd på en tight och hård konsert. Efter en stund hittade jag dock en fotografkompis i publiken och språkade lite med honom innan isbergen avtäcktes på stora scenen.

Det var en jävla massa folk til stede såklart. Att en förhållandevis liten festival som Copenhell lyckas fånga Iron Maiden när inte ens Sweden Rock mäktar med detta så vet man att festivalen drivs av eldsjälar. Maiden sparade inte på krutet. Alls. HELVETE vad de brände pyro; eld, bomber, fyrverkerier och tre olika Eddies tog understundom scenen i besittning. Showen var snarlik fjolårets även om tre låtar bytts ut, och Bruce hade en ganska jobbig dag röstmässigt. Jag stod nära honom när den försvann totalt för honom någonstans mittsunds, han vände sig bort från publiken och vrålade för att försöka få igång den igen men resten av den låten (kan det ha varit Wasted years?) sjöng han en oktav lägre. En påminnelse om att vi alla börjar bli gamla, även om hans röst mer än någon annans har hållit sig bra betydligt längre än vad man hade trott för femton år sedan.

Maiden gjorde såklart en bra spelning detta till trots, deras lägstanivå är oerhört hög och det var nog få som noterade hur hårt Bruce egentligen slet, de jobbar ju så. Det finns en behaglig men även bedräglig autopilot som de sätter in ibland, och efter jag sett dem live tjugofem gånger och hundratals (tusentals?) gånger på videoband så kan jag skönja att de inte bara rent fysiskt kör med två olika scenbyggen (kallade A-scen och B-scen, första gången var nog runt 2000 - tydligt mellan Oslo och Stockholm det året) utan, faktiskt, att de kör med olika engagemangsnivåer. Ibland är de lite mer på g, ibland går de på autopilot. Som de allra flesta, skulle jag vilja påstå. Det blir hur som helst aldrig tråkigt, och med en låtlista som innehåller Moonchild, Seventh son of a seventh son samt Phantom of the opera så knäcker man i princip vilka andra band som helst.



Jag sade det förra året, jag säger det igen. Copenhell är en formidabel festival. Inte för stor, väldigt lättillgänglig, vänlig personal och tydligen en hörsammande ledning. Min största bov förra året var nämligen att det bara fanns ett yttepyttetält med kaffe där kön tog minst fyrtio minuter på kvällen. I år fanns det således ett större tält, nej ett jävla JÄTTETÄLT med kaffe och alla andra möjliga varianter. Inte en endaste minut i kö. Fan så bra jobbat, vi ses nästa år gott folk!









/Alex

lördag, juni 14, 2014

Sista Sweden Rock-inlägget

En vecka senare kommer så det avslutande inlägget från årets Sweden Rock Festival. Så blir det när tiden rinner ifrån en. Anykorv.

Y&T var som sagt inget för mig utan jag tog mitt pick och pack och knallade bort till SAGA. Det var tur det eftersom de bjöd på en synnerligen trevlig konsert, jag var tvungen att missa lite i mitten eftersom jag skulle på signering med FOGHAT men jag såg den inledande halvtimmen och den avslutande halvtimmen, och det gav sannerligen mersmak. Hoppas de lirar på typ Amager Bio i höst för då är jag självskriven där.

Egentligen hade jag bara tänkt vänta ut tiden innan EMPEROR, men en polare drog med mig för att se AVATARIUM. Jag hade hört deras skiva tidigare och tyckte väl att det lät ok, men jag hade i ärlighetens namn inte tänkt se dem. Ibland är polare bra att ha, detta blev nämligen definitivt en av festivalens höjdpunkter och framförallt årets största överraskning. Leveransen var oklanderlig då den formidabla sångerskan Jennie-Ann Smith tog scenen i besittning utan några som helst omsvep och krusiduller. Någon knorrade om att Leif Edling inte var med, bandet är ju hans skötebarn så att säga, men jag gladdes personligen åt att se Anders Iwers som ersättare eftersom jag inte sett honom live sedan 1995. De körde nästan hela skivan och bjöd dessutom på en nyskriven låt. Det var alltså så här jag behövde uppleva musiken för att helt uppskatta den, nu är självfallet vinylen beställd och jag väntar på att få tag i en inspelning av konserten så jag kan höra den igen. Hoppas verkligen de spelar här någonstans snart igen, gärna på The Tivoli eller KB.



Och Emperor då. Det de bjöd på var kanske de intensivaste minutrarna jag upplevt på festivalen. Å ena sidan såg de glada och trevliga ut hela högen, och verkade genuint tacksamma för att folk var där och tittade. Å andra sidan är skivan "In the nightside eclipse" som de framförde i sin helhet något av det mörkaste, ondaste och jävligaste som finns. Jag njöt av varje sekund av att få se denna unika spelning - det var Fausts första gig med bandet på 20 år. Ihsahn har uttryckt en rädsla för att bandet skulle bli en nostalgiakt om de gjorde en massa greatest hits-turnéer, därför blir det bara sex spelningar totalt för att hylla skivan och sedan är det in i obskyriteten igen med Emperor. Synd kanske någon tycker. Jag tycker det är starkt.

När de dessutom plockade fram Wrath of the tyrant som extranummer så kändes det som att en jävligt ond cirkel var sluten. Sweden Rock kommer med all sannolikhet inte att få uppleva en spelning av denna dignitet igen. Jag är lycklig över att ha närvarat.





Som alltid är Sweden Rock en perfekt organiserad festival, och detta året fick jag hjälp av en synnerligen tillmötesgående personal när jag skulle göra intervjun med Pete Trewavas. Inget knorr, inget stoj, bara en genuin vilja att hjälpa. En eloge till personalen i presstältet är således på sin plats. Tack för detta, vi ses nästa år! (Och då kan ju Avatarium få 90 minuter på Sweden Stage!)

/Alex

lördag, juni 07, 2014

Sweden Rock lördag, del två

Madam X. Vilket pajasband. De lät illa, såg illa ut och musiken som kanske var bra när man var liten var bara trams idag. Jag orkade sex låtar, sedan kom trumsolot. Då sprang jag. Jag fick inte höra min barndomsfavorit High in high school, jag antar att de körde den sist. Jag saknar den inte.

Efter detta debacle begav jag mig runt på området för att dels snacka lite med gubbarna i FOGHAT som skulle ha signering, dels för att kolla in brottstycken av några band. Det var kul att träffa bandet (eller halva bandet åtminstone) och sedan fastnade jag vid DANGER DANGER i väntan på just FOGHAT. DD levererade som vanligt en bra, intensiv och glädjefylld spelning understundom fylld med flera små homager till KISS. Och sedan var det dags.

2004 levererade FOGHAT årets bästa spelning på Sweden Rock, deras första i Sverige någonsin. Sedan den dagen har jag hoppats på en återkomst, och jösses vilken återkomst. De hade bara 75 minuter till sitt förfogande men det sket de i och körde nästan tio minuter extra. De körde hela liveskivan från 1977 förutom den halvtråkiga Honey hush, och de petade även in några andra låtar från den långa karriären. Förra gången hade de med sig originalbasisten från tidigt 70-tal, Tony Stevens, men han var denna gång ersatt av det senare 70talets Foghatbasist Craig MacGregor som spelade på just liveskivan och flera andra skivor. Det var en stabil orkester må jag säga, Charlie Huhn som 2004 var ny i gamet och som hade stora skor att fylla efter Lonesome Daves bortgång har nu tagit en betydligt mer självklar plats i bandet och han sjunger dessutom som en gud. Starkt, roligt, bluesigt och svängigt. 

Som kontrast hör jag nu Y&T på stora scenen, många älskar dem men jag har aldrig riktigt fastnat utan tycker mest att det känns som lite småtråkig hårdrock. Fast vem fan skulle kunna spela efter FOGHAT och vara det minsta intressanta?

Nu har jag bara SAGA och möjligen AVATARIUM kvar innan det är dags för sista bandet för mig i år. EMPEROR spelar 21.45-23, sedan skyndar jag mig ut så att jag är långt från festivalen innan VOLBEAT hinner spela en endaste ton.

Alex

Sweden Rock, tillbaka

Så är det lördag och jag är tillbaka på Sweden Rock! Jag lyckades få ställa några frågor till ALICE COOPER på presskonferensen i förrgår, det var roligt. Den går att beskåda i sin helhet via youtubekanalen SwedenrockTv. Konserten var bra, han hade kanonljud och var nästan ovanligt energisk vilket var kul att se. Jag såg första timmen, jag visste att han skulle köra ett set med coverlåtar i slutet och dylika extravaganser (covers framförda av etablerade artister som har en låtskatt som är större än ett normalstort lands BNP) intresserar mig inte ett smack så jag njöt av House of fire, He's back och en sedvanligt nedkortad men fin Welcome to my nightmare.

Jag hann även kasta ett öga på ROB ZOMBIE som spelade innan Alice. Han och gitarristen John 5 var pigga på eftermiddagens presskonferens och även om jag inte är ett jättefin av musiken så bjöd han på en tight show pyntad av festivalens tveklöst snyggaste scen någonsin. Fem jättebilder på gamla Universalmonster täck hela scenen och var väldigt effektfullt.

Strax är det dags för barndomsidolerna i MADAM X, och sedan ska äntligen FOGHAT spela på svensk mark igen.

Tills dess,

Alex

torsdag, juni 05, 2014

Sweden Rock, torsdagen del två

PRETTY MAIDS gjorde vad jag erfar bra ifrån sig, jag fick bara tillfälle att se några låtar eftersom radio P4 ville göra ett litet reportage om bibliotekets närvaro på festivalen. Under intervjuns gång hörde jag dock att min favvolåt Little drops of heaven spelades.

Efter detta var det så dags för Sverigepremiär. Medlemmarna i TRANSATLANTIC  har alla spelat i Sverige flera gånger i olika konstellationer men aldrig tillsammans, det är ett av mina favoritband och spelningen jag såg med dem i London för fyra år sedan tillhör de allra finaste stunderna en konsertscen sett. Idag fick de bara futtiga 75 minuter, för ett band vars låtset bygger på halvtimmeslånga episka låtar så undrade jag hur fan de skulle ro detta i hamn. Lyckligtvis har de en mästare bakom trummorna som även är låtlistefanatiker, kanske för att han är ett fan av musiken själv. De öppnade med Into the blue som även är öppningsspåret på den senaste skivan. Låten var ingen av mina favoriter fram tills idag, då den fick en helt ny pregnans. Svenske Daniel Gildenlöw som är den femte medlemmen i livesituationer kunde inte vara med tidigare i år då han blev väldigt sjuk och fick ersättas av en kille ifrån SPOCKS BEARD. Således var det nästan med tårar i ögonen som vi fick se honom sakta kliva upp på scenen och sjunga sitt parti i denna låt, jag ryser fortfarande över armarna när jag skriver detta. Efter låtens slut blev han inbjuden att spela hela resten av giget vilket gör att vi idag fick se ett unikt Transatlantic eftersom de bestod av sex medlemmar för första och kanske den enda gången någonsin.

Efter första låten fick vi en svit låtar från förra skivan THE WHIRLWIND. Detta är som bekant en 80  minuter lång låt och de körde ungefär 20 minuter från den inklusive det oerhört starka slutet. Mitt i låten öppnade sig himlen och ett riktigt tokregn satte igång, lyckligtvis varade det bara i tio minuter men då var jag blöt ända in i Susedalen så det var lite trist. Konserten avslutades som jag faktiskt trott, med det sedvanliga medleyt av All of the above/Stranger in your soul. En bra avslutning på ett bra men alltför kort gig. Direkt efteråt sprang jag till presstältet för att vara med på bandets presskonferens. Jag satt längst fram och det var i princip bara jag som hade frågor så det blev som en liten intervju, mycket trevligt!

Efter detta hade jag bokat en intervju med basisten i bandet, Pete Trewavas. Jag trodde att jag fått några minuter men han satt så snällt och pratade som fanken så totalt sett pratade vi i en timme om allt och inget. Jag kommer att sammanställa både presskonferensen och intervjun för senare publicering här, rest assurera att det var två väldigt roliga intervjuer.

Det blir nog inga fler bloggerier idag, nu sitter jag och väntar på att ALICE COOPER ska ha presskonferens, och sedan är det bara honom jag skall se innan jag kör hem igen. Glöm inte kolla instagram och Facebook, där finns bilder!

Alex

Sweden Rock igång!

RIOT HORSE från Helsingborg öppnade festivalen starkt med ett jäkla sväng och en omistlig energi, bra jobbat Adde och gänget! Min förhoppning kring nästföljande band grusades dock en smula. JAKE E LEE's RED DRAGON CARTEL såg jag fram emot som attans då de kör en hel del låtar från Jakes förflutna, nämligen OZZY och BADLANDS. Tyvärr gick det inte så bra, gitarrproblemen överskuggade hela spelningen eftersom gitarren stundtals helt sonika lade av. Flera låtar fick startas om eller helt enkelt bara rinna ut i sanden.

Dessutom låter bandet bara snäppet bättre än kommunala musikskolan, inget ont om Jake men sångaren låtsades att han kunde sjunga som Ray Gillen men lyckades bara låta som om Ozzy skulle försöka samma sak. Trummisen fick nog sitt första trumset i förrgår, oavhängigt var namnet. Detta lär dock ha varit den enda chansen jag får att se Jake och jag bär med mig de trots allt habila versionerna av Shine on och High Wire som trevliga stunder iaf.

Nu börjar PRETTY MAIDS. Det borde bli trevligt.

Alex

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 50: Vinter

Gott folk! Jag bryter av lite från våra senaste fredagslistor med årsbästalistenomineringar och kör en lista på temat vinter! Tidigare i...

Populära inlägg